travelbug

Stig Hägglunds släkthistoria

Del 1   1470-1679

Inledning

Med den här skildringen tränger jag tillbaka i den hägglundska släktens förhistoria och historia till slutet av 1400-talet, representerat av min farmor Alfas förfäder i Njurunda.

Del 2 innefattar perioden 1680 - 1872, då min farfar Viktors förfäder dyker upp i Ångermanland och senare också min mormor Alidas förfäder.

Del 3 innefattar perioden 1873 - 1917, då Viktors förfäder flyttar till Salberg, Viktor kommer till världen och all tre släktgrenarna strålar samman i Njurunda

Del 4 innefattar perioden 1918 - 1936, dvs. från att min mor Laila och min far Bertil kommer till världen, tills de blir ett par.

Del 5 innefattar perioden 1937 - 1946, dvs. mina föräldrars liv fram till att jag kommer till världen.

Sammanställningen läggs upp kronologiskt med början kring 1470 i Njurunda, Medelpad. För att underlätta möjligheterna för läsaren att hålla reda på vilken släktgren som avhandlas har alla släktingar getts ett släktnummer, vilka hänvisar till antavlorna. Dessutom avgränsas de tre släktgrenarna med underrubriker: Viktor Hägglund, Alfa Nilsson och Alida Andersson, dvs. min farfars, farmors och mormors släktled innan de strålar samman. Det motsvarar också tre geografiska områden i Sverige: Norra Ångermanland/Södra Västerbotten, Njurunda och Östra Blekinge/Södra Småland.

Första gången en släkting framträder i skildringen noteras denne med fet stil.

Sammanfattning

Alfa Kristina Nilssons släkt

Min farmor, Alfa Kristina Nilsson (5), föddes 4 december, 1891 i Åh, Njurunda. Hennes mor hette Ingrid (Inga) Kristina Schelin (11), född 3 maj, 1864. Alfa var född utom äktenskapet med Nils Johan Nilsson, född 1863, fadern till Alfas yngre halvsyskon Algot, Gunnar och Ingmar. Vem som var Alfas far vet vi inte.

På Ingas sida finns data tillbaka till farmors morfars farfars farfars farfars farfars far, hemmansägaren på Skedlo 2 Per eller Brynolf Filipsson (22528), troligtvis född i Skedlo och det redan på 1400-talet!

Johan Viktor Hägglunds släkt

Min farfar, Johan Viktor Hägglund (4), föddes 8 november, 1889, som den andre av sju barn i en torpstuga i Salberg, Gideå. Viktors föräldrar hette Per August Hägglund (8), född 12 mars, 1864, död 11 november, 1930; och Hulda Jonsdotter (9), född 22 februari, 1862, död 4 maj, 1943.

När det gäller min farfarsfar Pelles släkt är det, som i flera fall i släkten, komplicerat. Matthias Hägglund (16b) har visat sig inte vara Pelles biologiska far. Denne hette Erik Ersson (16), född 23 april, 1814, i Ledesjö, Nordmaling. Tillsammans med Brita Mårtensdotter (17), född 19 april, 1839, fick han Per August (8).

Erik Ersson dog och Brita gifte om sig med Matthias Brömster (16b) från Rundvik. Till giftermålet hade Matthias av någon anledning tagit släktnamnet Hägglund! Så hette familjen när de kom till Salberg. Varför han nu bytte ut Brömster, ett rätt flott namn?!  För övrigt verkar Ledesjö vara en av hägglundarnas källor. Fler än vi leder sitt ursprung därifrån.

På Pelles sida finns data tillbaks till farfars farfars far, Anders Ersson (64), född 1746.

Farfarsmor Hulda Jonsdotters (9) föräldrar hette Jonas Ersson (18) och Sofia Rönn (19). Helge Lundqvists forskning om byn Salberg har gett data från farfars morfars farfars far, Sven Svensson (288), född 1687, och farfars morfars farfars mor, Marta Persdotter (289), född samma år.

Alida Viktoria Anderssons släkt

Min mormor, Alida Andersson (7), föddes 23 maj, 1888 i Kvissleby. Hon var den sjunde av totalt nio barn. Föräldrarna kom från Blekinge upp till Sundsvallsområdets träindustridistrikt under mitten av 1870-talet.

Fadern hette Enock Andersson (14), född 7 januari, 1846 i Augerum, Blekinge. Innan flytten till Norrland jobbade han som dräng vid Wiö kvarn. Där hade Enocks morfar varit bonde. Modern hette Ida Svensdotter (15), född 30 augusti, 1850 i Nättraby, Blekinge. På Enocks sida finns data tillbaka till mormors farmors far, bonden Anders Helljensson (58), född 1759 i Blekinge.

Idas släkt leder tillbaka till mormors morfars far, torparen Anders Månsson (60), född 1774 i Augerum, Blekinge. Både Augerum och Nättraby är förorter till Karlskrona. Innerstaden är idag ett världsarv och grundades som flottbas av Karl XI.

De tidigaste släktspåren

På farmors mor Ingas sida finns den här släktkrönikans äldsta data. Tack vare Algot Hellboms Njurundaforskning (Inbyggare i Njurunda under fem sekler, 1977) finns data ända från farmors morfars farfars farfars farfars farfars far, hemmansägaren på Skedlo 2, Per eller Brynolf Filipsson (22528), troligtvis född i Skedlo och det redan på 1400-talet!

Hela denna första del av släktkrönikan kommer att ägnas åt Njurundasläkten från slutet av 1400-talet, tills släktgrenar på min farfars sida dyker upp i norra Ångermanland på 1680-talet, vilket då skildras i del 2.

Släkten dyker upp vid samma tid som Sverige börjar konsolideras som rike. I slaget vid Brunkeberg i Stockholm 1471 besegrade Sten Stures trupper de danska och detta har sedan dess fått markera ett definitivt frigörande från Danmark, även om stridigheter och bakslag ännu skulle komma tills Gustav Wasa tog makten. Skulpturgruppen St Göran och draken i Storkyrkan symboliserar detta slag mot danskarna. Den avtäcktes 1489 under stor pompa.

Men trots Sveriges ökande självständighet var danske kungen ännu stadsöverhuvud. Sten Sture blev 1497 statsminister under kung Hans och fick Norrland, Finland och Nyköpingshus i förläning.

1500 - talet

Sten Sture d.ä. härskade alltså över Njurunda när Per (eller Brynolf) Filipsson (22528) dyker upp som hemmansägare på Skedlo 2 år 1500. 15 år senare heter hemmansägaren Brynolf Filipsson och då heter statsföreståndaren Sten Sture d. y. Det förekommer flera Sten Sture under den här epoken och de var för det mesta bara vagt släkt med varandra, det blev som ett hedersnamn. Svenska riksdelen hade då åter brutit med danskarna och den nye kungen Kristian skickade sin flotta mot Stockholm.

Kyrkan i Njurundabommen med färjestället intill representerade centrum i Njurunda. Olaus Magnus, som utgav Carta Marina, karta över nordiska länderna och Historia om de nordiska folken besökte Njurunda 1519. Det påstås att färjkarlen som rodde honom var far till Karin Månsdotter (1555 - 1612), senare gift med Erik XIV. Familjen bodde då i en stuga på Klockarberget!

Brynolf Filipsson var antagligen bror till Per, men frågan är vilken som var far till Filip Persson-Brynolfsson (11264), som tog över hemmanet 1535. Troligen Per, då Filips äldsta son som tog över 1556 hette Per Filipsson (5632). Då hade Stockholm haft blodbad 1520 och Gustav Wasa hade definitivt kastat ut dansken. Men frågan är om det på något vis påverkade livet i Njurunda vilken som var härskare i Stockholm?

Per Filipsson (5632) var bonde på Skedlo 2 år 1556. Hushållet var på 5 personer 1580 och decenniet senare hade han 5 kor och var ännu hemmansägare. Kring 1580 hade han fått sonen Erik Persson (2816) som vid sekelskiftet tog över hemmanet och gifte sig med Ingrid Olsdotter (2817).

Skedlo är en välbekant by i släkthistorien sedan Linda Schelin, kusin till Alfa och senare sambo med Viktor, bodde där i ett torp ända till slutet av 1970-talet. Det är faktiskt möjligt att detta röda torp högt över Skrängstasjön och omgiven av gammal gärdsgård är beläget på samma ägor som tillhört släkten sedan slutet av 1400-talet, alltså i 500 år! Tyvärr är det inte så längre, fastigheten såldes under 1980-talet.

En annan släktgren som tidigt visar sig är hemmansägare på Veda 1. Olov Jonsson (24096) var född där och det kan ha varit strax efter 1500. Han dog 1556 och var gift med Rådgärd (24097), men vi vet inte varifrån hon kom. Deras son, Olov Olsson (12048), var bonde på Veda 1 1569. Året innan dömdes han till böter för att ha ryckt en dräng i skägget! Trots det var han bonde på hemmanet ännu 1595. Den här släktgrenen är efter farmors mormor. Släktgrenen som leder från Per Filipsson leder till farmors morfar. Olov fick en son med samma namn, Olov Olsson den yngre (6024), eller den tredje! Han blev också hemmansägare på Veda 1. Troligen föddes han i slutet av 1500-talet.

Veda är en by nordöst om sjön Öjen, som kom att figurera i släkthistorien i 200 år, fram till ca 1700.

På samma släktgren uppträder Olov Olsson (22736) som hemmansägare på Juni 1 1543. Han var troligen född där under tidigt 1500-tal. Olov Olsson var nämndeman 1553 till 1562 och under samma tid drev han också jordbruket. Sonen hette också Olov Olsson (11368) och hade tagit över hemmanet 1580. Han hade 6 kor 1590 och det var fem personer i hushållet 1595. Men samma år hade sonen Jon Olsson (5684) tagit över Juni 1.

Juni är ursprungliga byn en bit inåt landet från det nu mer kända Juniskär. Där nedanför den klippvägg som löper västerut mot Skottsund fanns släkten representerad i drygt 100 år, ca 1540 till 1650.

På Alfas morfars sida uppstår också en släktgren på Dingersjö 4. Det är Olov Håkansson (11280), troligen född 1520-30. Han var nämndeman 1556 -70 och hans son Olov Olsson (5640) var född på Dingersjö 4 kring 1570.

Dingersjö ligger vid älvkröken öster om Klockarberget, välkänt genom sin gästgivaregård. Området benämns tidigast Dingilsö i ett bevarat brev från 1331. Fordom var Klockarberget och marken öster därom en ö i Ljungan. Släkten fanns här i sådär 130 år, som gästgivare bland annat, 1550 - talet till 1680 - talet.

På 1520-talet uppträder en släktgren i Skärsätt. Det verkar vara så att farmors mor Ingas (11) släkt delar vissa rötter med varandra. Hennes far, Nils Olof Schelin (22), och mor, Greta Stina Nilsdotter (23), var sexmänningar!  Deras gemensamma förfader var Olov Jönsson (11376, 12080), bonde på Skärsätt 1 1549 och ännu 1580. Han var också fjärdingsman 1564. Hans son, Per Olsson (5688, 6040), tog över hemmanet 1590. Han gifte sig med Rådgärd Larsdotter (5689, 6041), troligtvis kring sekelskiftet, då de också fick sonen Nils Persson (2844, 3020).

Skärsätt ligger söder om sjön Öjen och hyser idag mest fritidsbebyggelse. Men två-tre av de ursprungliga bondgårdarna är kvar. Släkten drev jordbruk här 1550 till 1700 ungefär, i 150 år.

En annan släktgren uppträdde i Å. Henrik Klemensson (11344) var född på Å 1, men vi vet inte när. Han var dock hemmansägare 1543 och ännu 1576. Han var nämndeman 1562. Sonen Klemens Henriksson (5672) hade tagit över 1580. 10 år senare hade han 8 kor och det var 6 personer i hushållet 1595. Klemens son, Olov Klemensson (2836) tog över hemmanet 1598. Olov var gift med Sigrid Larsdotter (2837).

Byn Å ligger söder om Ljungan och väster om Njurundabommen. Här drev släkten jordbruk från ca 1540 till 1740, i 200 år, och det var också här som Alfa var född 1891 och växte upp.

På Alfas mormor sida uppstår en gren också i Södergård med Per Olsson (12032). Han var bonde där 1572 och dog som hemmansägare på Södergård 2, men vi vet inte om han också var född där. Per Olssons son Olov Persson (6016) var i alla fall född på Södergård 2, troligen kring 1580.

Södergård ligger ner mot Ortsjön i sydvästra Njurunda, vackert vid sjön Sörbjörken. Här fanns släkten i 270 år, från 1560 till 1830!

Vidare uppenbarar sig en släktgren på Häljum 1, som brukas av Nils Tomasson (3036), född 1564 och hans hustru. Vi vet inte om Nils var född på gården eller förvärvade den, men vid sekelskiftet var han i alla fall ägare.

Häljum är en by strax söder om Å. Den ser ålderdomlig ut än idag och ligger i en vacker bevaransvärd trakt i västra Njurunda. Släktspåren här sträcker sig dock bara över 100 år, från slutet av 1500-talet till ca 1710.

Även på Bredbyn 1 dyker en släktgren upp i form av Nils Larsson (3024), född där under senare delen av 1500-talet. Nils Larsson är stamfader till två släktgrenar som några generationer senare smälter ihop!

Bredbyn ligger norr om Södergård. Här figurerade släkten i mer än 150 år, till ca 1750.

Under tiden släkten etablerades i Njurunda erövrade Gustav Vasa Stockholm 1523 med hjälp av Lübeck. Relationerna till den nye danske kungen Kristian III fördjupades genom fördraget i Brömsebro 1541. Gustav Vasa lyckades på Västerås möte 1527 bryta kyrkans världsliga makt och indragningen av kyrkans stora intäkter och egendomar inleddes. När reduktionen var genomförd ca 15 år senare hade kronans ekonomi stärkts på ett avgörande sätt. Då infördes också den lutherska reformationen i landet även om motståndet var en stridsfråga hela resten av seklet.

En våldsam reaktion kom från flera håll, men främst från Dalarna och Småland. Sedan Dackeupproret krossats 1543 låg vägen öppen för ett centralstyrt Sverige. Viktiga led i centralmaktens fortsatta förstärkning blev riksdagen i Västerås 1544, som gjorde landet till arvrike.

En stark kolonisation av Norrland och andra mer perifera delar av riket ägde rum vid 1400-talets slut. Ändå hade riket 1560 högst 0,8 milj. inv. Karaktären av bondesamhälle var stark, medan de små städerna svarade för mindre än 5 procent av folkmängden. Bergsbruket, koncentrerat till Dalarna, Västmanland och Närke, var omhuldat av kronan och svarade för huvuddelen av exporten, främst i form av järn.  I de norrländska landskapen ägdes marken nästan helt av bönder (skattebönder).  

Sedan Gustav I avlidit fick sonen Erik XIV makten. Han såg brödernas hertigdömen som ett hot mot kungamakten och sökte genom Arboga artiklar 1561 begränsa hertigarnas befogenheter. Detta hindrade dock inte hertig Johan från att engagera sig i den baltiska maktkampen och mot Eriks förbud gifta sig med den polska kungadottern Katarina Jagellonica. Följden blev en väpnad uppgörelse och Johans fängslande 1563. Det Nordiska sjuårskriget (1563-70) ledde till att Erik XIV störtades och efterträddes av Johan III.

Ett problem för Johan III var den maktställning brodern hertig Karl byggde upp i sitt mellansvenska hertigdöme. Johans son Sigismund, som valdes 1587 till polsk kung, ärvde 1592 den svenska kronan och väntades stödja motreformationen. Men Uppsala mötes beslut 1593, i nära samverkan mellan hertig Karl, riksrådet och prästerskapet, gav Sverige en luthersk bekännelsekyrka, och beslutets godkännande blev ett villkor för kungens kröning.

Sigismund lämnade Sverige igen 1594 vilket ledde till en maktkamp, där hertig Karl med stöd av de ofrälse stånden fick övertaget. Kungens försök att med riksrådets hjälp återta makten misslyckades genom slaget vid Stångebro 1598. Han avsattes 1599.

1600 - 1679

Linköpings blodbad år 1600 markerade en total seger för hertig Karl, som från 1604 formellt antog kungatiteln som Karl IX.

En aktivare utrikespolitik upplevdes som utmanande av Danmark och ledde till Kalmarkriget 1611-13. Kriget visade att Danmark alltjämt var ledande östersjömakt, och den nya "Älvsborgs lösen" som föreskrevs i Knäredfreden 1613 illustrerade åter hur sårbart Sverige var i väster.

Stormaktspolitiken tar form. När Gustav II Adolf under brinnande krig efterträdde fadern 1611 ägde något av ett politiskt systemskifte rum. Genom en kungaförsäkran bands denne till samverkan med råd och ständer. Fyrståndsriksdagen infördes.

Talrika nya städer grundades, Sundsvall fick stadsrättigheter 1621. Stockholm växte starkt och storköpmän med utländsk bakgrund hade vida internationella kontakter. Förekomsten av en ordnad dialog mellan styrande och styrda förklarar frånvaron av bondeuppror under en tid präglad av statsmaktens växande krav och talrika revolter i andra länder.

Högadelns ledare, rikskanslern Axel Oxenstierna, och Gustav II Adolf strävade båda efter att modernisera Sverige. Deras stormaktspolitiska vision inspirerades av den göticistiska historietradition som förmedlades genom den högre och lägre utbildningen. Uppsala universitet blommade upp med aktivt kungligt stöd, och tre nya universitet grundades fram till 1668. Gymnasier skapades i samtliga stiftsstäder, och läskunnigheten ökade markant hos gemene man.  

De nya järnbruken växte fram utanför det gamla bergslagsområdet och gjorde Sverige till världsledande som exportör av stångjärn och järnkanoner. Även kopparexporten spelade stor roll, liksom handeln med tjära, beck, pottaska och andra skogsprodukter. Även för de enskilda människornas försörjning ökade skogsmarkens betydelse kraftigt; en stark befolkningsökning präglade rikets skogsbygder.

Befolkningspotentialen var likväl den svagaste länken i det svenska stormaktsbygget. Folkmängden kan 1625 beräknas ha ökat till 1,1 milj. (varav 0,3 i den finländska riksdelen).

Baltikum införlivades steg för steg i det svenska stormarksväldet. Den svenska interventionen i Trettioåriga kriget (1618-48) kunde framställas som ett förebyggande försvarskrig inför den riksdag som gav sin sanktion.

Vid landstigningen i Pommern 1630 saknade Sverige bundsförvanter, men segern vid Breitenfeld samma år, ett resultat av Gustav II Adolfs nydanande krigskonst, innebar en verklig vändpunkt.

Den politiska målsättningen växte med framgångarna, men kungens död vid Lützen 1632 förändrade situationen helt. För Oxenstierna som övertog ledningen blev målet en rimlig "satisfaktion" för Sveriges insatser, vilket krävde ytterligare 16 års krig med stora mänskliga och ekonomiska satsningar. Kriget i Tyskland utnyttjades även för att tillfoga Danmark ett svårt slag 1643-45. Freden i Brömsebro gav Sverige Gotland, Ösel, Jämtland med Härjedalen och Halland (på 30 år), medan westfaliska freden 1648 gjorde bl.a. Bremen - Verden, Wismar, Vorpommern och en del av Hinterpommern svenska. Frederna markerade att Sverige nu var en av Europas stormakter.

Vid Gustav II Adolfs död ärvdes kronan av hans sexåriga dotter Kristina. Förmyndarregeringen, verksam under hennes omyndighetstid fram till 1644, dominerades av Axel Oxenstierna. Växande sociala spänningar som kulminerade vid riksdagen 1650. De ofrälse pressade då adeln tillbaka, och Kristina kunde utnyttja situationen till att få kusinen Karl Gustav erkänd som tronföljare. Denne blev därför kung 1654 vid hennes abdikation och övergång till katolicismen.

Vid riksdagen 1655 genomdrev Karl X Gustav beslut om fördelning av jordar. Samtidigt fattades beslut om att åter börja krig, denna gång mot Polen. Anfallet mot Jylland och det djärva tåget över Bält ledde fram till freden i Roskilde i februari 1658, då Skåne, Blekinge, Bornholm, Bohuslän och Trondheims län tillföll Sverige.

När kriget förnyades redan i augusti samma år var målet att helt uppsluka det danska riket, men en rad stater skyndade till danskarnas hjälp. Det gällde främst Nederländerna, som nu dominerade östersjöhandeln och kände sig hotat av Sveriges försök att få kontroll över Östersjöns inlopp. Sveriges situation var redan prekär när kungen hastigt avled 1660, och i den fred som den tillträdande förmyndarregeringen skyndade sig att sluta i Köpenhamn samma år återlämnade Sverige Trondheims län och Bornholm.

Förmyndarregeringen under Karl XI: s minderårighet (1660-72) hade Magnus Gabriel De la Gardie som rikskansler. Nya krig 1674-79 ledde till reorganisation av Sveriges finanser, krigsmakt och styrelse. För skatteböndernas frihet innebar reduktionen att deras faktiska äganderätt kändes säkrare. Äganderätten var åtråvärd.

1673 anlades Galtströms Järnbruk. Annars var förutom jordbruket fisket den viktigaste näringsgrenen i Njurunda, vilket avspeglas i uppförande av fiskelägen: Löran 1624, liksom kapell: Löran 1620, Brämön 1624. Men fisket styrdes av borgarna i Gävle.

Under tiden hos Alfa Nilssons släktingar

Om vi sammanfattar läget vid sekelskiftet 1600 var följande hemman i Njurunda bebodda av mina förfäder: Skedlo 2, Dingersjö 4, Å 1, Skedlo 1, Juni 1, Skärsätt 1, Södergård 2, Veda 1, Veda 2, Bredbyn 1, Bredbyn 2 och Häljum 1.

Vid denna tid, år 1601 kom riksantikvarie Johan Bureus, som även var Gustav II Adolfs lärare, ridande genom Njurunda på Norrstigen. Han stannade och beundrade runstenen i Nolby, som han fann beskriva en del av hans egen släkthistoria, Bure och hans söner.

På Skedlo 2 var Erik Persson (2816) hemmansägare. Han var gift med Ingrid Olsdotter (2817) och han var min farmors morfars farfars farfars farfar. 1609 var det barndop, då Erik och Ingrids son Jon Ersson (1408) kom till världen.

Erik Persson blev nämndeman 1618 och var bonde ännu 1630. Några år därefter torde sonen Jon Ersson ha tagit över hemmanet. Han gifte sig med Märit Persdotter (1409), men eftersom hon dog redan 18 augusti, 1648 kan hon inte vara mor till min farmors morfars farfars farfar Per Jonsson (704). Jon måste ha gift om sig då Per är född 1654.

Olov Olsson (5640) på Dingersjö 4 fick vid sekelskiftet 1600 sonen Erik Olsson (2820). Olov var brukare tills sonen tog över 1628. Året efter fick Erik sonen Nils Ersson (1410). Erik blev länsman 1642.

1649 upprättades gästgiveriförordningen, varvid stadgades att det med ca 2 mils mellanrum längs allmän stråkväg skulle finnas gästgivaregårdar, där resande mot betalning kunde få kost, härbärge och skjuts. Bestämmelserna upplästes för allmogen i Njurunda, enligt Algot Hellbom, på tinget 20 november, 1649. Bönderna uppmanades forsla fram timmer för krogbygget.

Förutom i Dingersjö, som genom sitt läge vid flodöverfarten kom att bli väl etablerat, fanns gästgivaregårdar i Maj och eventuellt också i Häljum.

Erik Olsson (2820) blev den förste gästgivaren på Dingersjö, från 1650 till 1660. Han var även ledare för det stora brobygget över Ljungan och tillsyningsman till sin död. Han dog 17 juli, 1666.

Sonen Nils Ersson (1410) fick 1656 sonen Erik Nilsson, som skulle ta sig tillnamnet Åkerman och ta över hemmanet så småningom. Året efter, 1657, fick han dottern Malin Nilsdotter (705) som skulle föra min släkt vidare, men från Dingersjö.

1670 tog Nils Ersson över som gästgivare sedan ett par andra herrar haft uppgiften under ett decennium. Han var också länsman som sin far. Nils kom att vara gästgivare ända till 1687, då han avsade sig uppgifterna som gästgivare och länsman.

På Å 1 härskade Olov (2836) och Sigrid Klemensson (2837) och 1611 fick de sonen Klemens Olsson (1418). 1627 vittnade Sigrid i rätten och maken Olov brukade ännu jorden 1630.

1636 gifte sig Klemens med Sigrid Nilsdotter (1419), född 1613. Sigrid var 40 år när hon födde Margareta Klemensdotter (709), 1 maj, 1653. Sigrid dog 14 mars 1666.

Margareta gifte sig med Per Olsson (708), född 1643. Per var 10 år äldre än Margareta, men vi vet inte varifrån han kom. Per kan ha varit dräng på gården som på det här viset kom sig upp. 1677 fick paret sonen Olov Persson (354), född på Å 1.

Erik Grelsson var född på Skedlo 1 år 1611. Hans far hette Grels Persson (2840), men vi vet bara att han bodde i Njurunda och dog 1634. Eriks mor (2841) dog 19 februari, 1648.

Jon Olsson (5684) var hemmansägare på Juni 1 ännu 1607. Han fick en son, Olov Jonsson (2842), som kallades Kaxe. Kaxe gifte sig med Ingrid (2843) och samma år som Sundsvall blev stad fick de dottern N N Olsdotter (1421), född på Juni 1. Hon gifte sig med Erik Grelsson (1420).

På något vis, genom köp eller avstyckning, blev Erik och N N hemmansägare på Berga, avstyckat till Berga 2. Den 7 oktober 1660 fick de Olov Ersson (710), född just på Berga 2. När Olov var 14 år dog hans far Erik, 1 februari, 1674.

Per och Rådgärd Olsson (5688-9, 6040-1) på Skärsätt 1 hade 7 kor 1600 och minst tre barn. Per var hemmansägare ännu 1630. Sonen Nils Persson (2844, 3020) gifte sig 1635 med Märit Henriksdotter (2845, 3021), född 1607 i Bölom, Attmar. Hennes far hette Henrik Pålsson (5690). Nils och Märit Persson fick 1630 sonen Per Nilsson (1422), född på Skärsätt 1.

Nils Persson (2844, 3020) dog 24 maj, 1657, varefter Per tog över hemmanet. Han gifte sig med Malin Persdotter (1423), född 1634. Detta par blev föräldrar till två döttrar vars efterkommande, fem generationer senare, gifter sig med varandra! Den 23 mars 1662 kom Margareta Persdotter (711), som började en gren som med tiden leder fram till Nils Olov Schelin (22). Den 28 maj 1665 fick Malin Kerstin Persdotter (755), som började den gren som så småningom leder fram till Greta Stina Nilsdotter (23).

På Södergård 2 var Olov Persson (6016) bonde åren 1610 - 20. Han var gift med Gölig (6017). De fick sonen Erik Olsson (3008) kring sekelskiftet. Olov Persson dog 1628 varpå sonen Erik gifte sig med Märit (3009). De fick sonen Olov Ersson (1504) 1633.

Sedan Erik Olsson (3008) avlidit 8 augusti, 1650 tog sonen Olov över hemmanet och han gifte sig också en första gång, men hustrun dog och 1670 gifte Olov om sig med Märta (1505) född 1632. Olov och Märta fick 1672 sonen Olov Olsson (752), som så småningom skulle gifta sig med Ingrid Olsdotter (753) på Veda 1. I april 1675 dog Olovs farmor Märit (3009).

En annan Olov Olsson, den yngre (6024), eller den tredje, blev hemmansägare på Veda 1 redan vid seklets början. Han gifte sig, men vi vet inte namnet på hustrun (6025). 1607 fick de sonen Erik Olsson (3012).

Erik gifte sig med den 17 år äldre Ingrid (3013), född 1590. Sedan Olov Olsson den yngre avlidit 26 mars, 1649, tog de över hemmanet. Deras son Olov Ersson (1506) blev näste ägare av Veda 1. Han gifte sig med granndottern Märit Jonsdotter (1507), som var född 1631.

Märits föräldrar var hemmansägare på Veda 2. Fadern Jon Persson (3014) var född redan 1589. Han dog i december 1664. Modern hette Brita Persdotter (3015).

Olov Erssons far Erik dog 9 september, 1670 och nu om inte förr fick Olov ansvaret för Veda 1. Samma år den 11 december fick Olov och Märit dottern Ingrid Olsdotter (753). Den 6 juni 1675 dog Ingrids farmor, med samma namn (3013). Farmor Ingrid blev 85 år.

En annan släktgren uppstår i Häljum 1 där Tomas Nilsson (1518), född 1600, var hemmansägare. Hans far hette Nils Tomasson (3036), som var född 1564. Men vi vet inte var, eller när han kom till Häljum. Han verkar aldrig ha varit hemmansägare där. Men han blev gammal, dog 8 juni, 1656, 92 år! Hans hustru dog 9 februari, 1645. Året innan hade barnbarnet, Tomas dotter Brita Tomasdotter (759), kommit. Hennes blivande make Jon Persson (758) var också född 1644, men vi vet inte var. Han blev i alla fall den nye bonden på Häljum 1 sedan svärfar blivit gammal. Tomas Nilsson dog 2 februari, 1672.

En bit in på 1600-talet var Nils Larsson (3016, 3024) och hans hustru (3017, 3025) noterad på Bredbyn 1. Vi vet inte varifrån de kom, men de var födda under senare delen av 1500-talet. Nils Larsson kan vara född på gården, eller vara den första brukaren i Bredbyn. De står i alla fall fäder för två släktgrenar som tre generationer senare åter kommer ihop i äktenskap, år1746 (Olov Olovsson (188) på Södergård 1 och Ingrid Nilsdotter (189) på Bredbyn 2). Nils Larssons hustru dog 8 juni, 1644.

1609 fick Nils och hans hustru sonen Jon Nilsson (1508), född på Bredbyn 1. Något år senare kom hans bror, Nils Nilsson (1512), som var född i Bredbyn, troligen Bredbyn 1. Han gifte sig med Ingrid Persdotter (1513), född 1617, och de blev hemmansägare på Bredbyn 2. Troligen delade Nils Larsson hemmanet, då storebror Jon blev bonde på Bredbyn 1.

1648 fick Nils och Ingrid Nilsson på Bredbyn 2 sonen Nils Nilsson (756). Två år senare, 21 november 1650 dog Nils Nilsson den äldre (1512), innan hans far, Nils Larsson (3024), dog på Bredbyn 1 den 4 januari 1652.

Nils storebror Jon Nilsson (1508) som nu tog över Bredbyn 1, hade också gift sig och 27 november, 1659 fick han sonen Erik Jonsson (754). Denne gifte sig sedermera med Kerstin Persdotter, född 28 maj, 1665, på Skärsätt 1. Hon var syster till Margareta Ersson (711) på Berga 2. Jon Nilssons hustru dog 20 november 1675.

Nils Nilsson (756) gifte sig med Karin Simonsdotter (757), född 1651, men vi vet inte varifrån hon kom. Den 23 juni 1678 fick de sonen Nils Nilsson (378) på Bredbyn 2, med tillägget "den yngre". Det är ju den tredje Nils Nilsson på raken i den här släkten från Bredbyn som skildras vidare i del 2.

Stig Hägglund