travelbug

STAN´S FÖRLAG                                                         © Stig Hägglund (2008)

Projekt G

Annat liv

en resa i Sydostasien

Inkluderar: Del 1) Sovjet, Mongoliet, Del 2) Oktober i Kina, Del 3) November i Sydkina, Del 4) Macao, Hongkong, Filippinerna, Del 5) januari i Filippinerna, Del 6) Thailand, Penang, Sumatra, Del 7) Java och Bali, Del 8) Hemfärden.

Preludium

Avskedsfesten var över. Vännerna hade åkt hem eller sov någonstans. Ett stearinljus brann ännu i min stuga i skogen. Höstdimmorna började svepa in från sjön. Vinden var frostig. Gryningen var inte långt borta.

Jag stod på den murkna bryggan och kände mig orolig och skakad. Jag tänkte: när ljuset brunnit ner börjar min resa i österled. Det är ingen återvändo. Vad kommer att hända? Kommer jag att förändras?

Jag bara visste att jag ville, måste, skulle iväg. Upptäcka andra länder, folk, seder. Resa för att utvecklas, lära, expandera tanken. Göra en resa i det yttre och det inre. Att göra den där långresan jag hade tänkt göra för tjugo år sedan redan, men som då blev undanträngd av den mer närliggande längtan efter kärlek och så småningom familj.

Visa för mig själv att det ännu gick att ändra livets inriktning efter fyrtio års levnad. Annars rullade dagarna på, allt fortare, rutindag lades till rutindag. Måste ha ett break.

Nu var jag ensam igen. Dottern hade flyttat ner till mamma i Stockholm efter att ha bott med mig sedan skilsmässan 1983. Nu stod det 1987 på kalendern. Jag hade samlat ihop en reskassa på 20 000 kronor plus ett kontokort. De värsta skulderna var återbetalade. Jag hade fått ett års ledigt från jobbet för studier som jag aldrig skulle genomföra. Det var läge att dra!

Del 1 Sovjet, Mongoliet

Första steget Helsingfors

Helsingforsbåten Finlandia i septemberljus. Jag stod på fartygets akterdäck och såg Värtahamnen och Kaknästornet sakta lösas upp i eftermiddagsdiset. På Lidingö brände någon av fyrverkerier för att fira av sina resenärer, skulle de också till Kina? Jag stod och kände mig väldigt ensam och orolig inför det kommande. De sista dagarnas stressiga förberedelser hade försatt mig i ett uppskruvat tillstånd.

Farsan hade skjutsat ner mig till Stockholm för att själv njuta lyxen att bo på hotell några dagar. Det skulle vara ett fint centralt hotell, där han kunde sitta länge i frukost- eller lunchmatsalen och drömma om forna stora dagar. Han gjorde så då och då sedan han slutat jobba, först som långtidssjukskriven och senare som pensionerad. Han hade som arbetsområdeschef i ett stort byggföretag tillbringat många stunder i denna sobra hotellmiljö. Det var kanske där han hade haft några av sina största stunder och det var sådant han försökte återuppliva, fastän det kostade alldeles för mycket med hans pensionärsekonomi.

Jag kunde inte förstå hur han kunde lägga så mycket pengar på hotell. Jag klarade mig en månad i främmande land på det han gjorde av med på några dagar i huvudstaden. Men han förstod väl inte min drift ut i världen. Vi pratade aldrig om våra olika drömmar.

Det blev ett par dagar i Stockholm också före avfärden. Där hade jag de flesta av mina gamla vänner att ta farväl av som gammal stockholmare. Det blev flera krogbesök.

Avresedagen tog jag en lång promenad från Östermalm, upp genom Gärdet och ut till Värtahamnen, för att gradvis vänja mig eller för att gradvis släppa taget om det välbekanta. Min far stod ensam kvar på kajen när skeppet gled ut.

Jag försökte lugna ner mig med ett par Aura i baren och gjorde sällskap med hyttkompisen Lennart till smörgåsbordet och mådde lite bättre. Lennart var från Göteborg och 25 år. Han reste också ensam till Kina och vi kom att kampera ihop ett bra tag framöver.

Vi anlände till den finska huvudstaden på morgonen och hade tågbiljett med ryska Tolstoj - Expressen till kvällen. Så vi hade nästan en hel dag i Helsingfors, som jag kände rätt bra efter flera besök. Jag hade varit gift med en finska i mer än tio år, Terttu, och vi hade dottern Helena tillsammans. Helena var från Åbo, där hon också hade haft de flesta släktingarna, men vi gjorde gärna utflykter till huvudstaden.

Jag agerade guide för Lennart och ett par andra personer, som skulle med Tolstoj på kvällen. Vi studerade torghandeln på salutorget, där skärgårdsbor sålde grönsaker direkt från båtarna; gick upp mot Senatstorget med vackra byggnader i empirestil och den vita klassiska Domkyrkan. Åt öster såg vi den grekiskt ortodoxa Uspenskij­katedralen med sina gyllene kupoler.

Sedan tog vi Esplanaden västerut förbi den graciösa kvinnostatyn Havis Amanda, fina servering­ar och eleganta butiker och Mannerheimsvägen upp till Saarinens järnvägsstation och Sirens riksdagshus, bägge i tung nationalromantisk arkitektur. Där ligger också Aaltos funktionalistiska vita kongresspalats vid Tölöviken. I närheten ligger Nationalmuseet, med bra utställningar över äldre och samisk historia, som vi tog en titt på. Lärde oss att Nordens äldsta bebyggelsespår fanns vid Norra ishavskusten, som ju var isfritt under nedisningarna. Och att samernas heligaste sejte var en 30 meter hög klippö i Enare Träsk i Oulomäki. Jag hade kört nära den sjön för något år sedan, men kände inte till denna attraktion.

I Helsingfors rev man förut glatt som man ännu gjorde i Sverige, men nu hade en ny syn växt fram och vi såg exempel på hur fasaderna i sen helhet bevarades medan helt nya moderna lägenheter eller kontor växte upp innanför.

I väntan på tåget besökte vi Stockmanns varuhus och Forums inomhuscentrum och drack kaffe med saftigt finskt wienerbröd till tangomusik och högljutt annonserande gatuförsäljare. Vi  träffade en cyklist som hade korsat USA och Europa och nu försökte få tillstånd att cykla genom Sovjet och ner till Indien för att slutligen ta sig till Söul lagom till OS

Det där var ungefär vad Lennart och jag hann med under en dag. Då hade vi ändå kvar att besöka Tempelkyrkan, Sibeliusmonumentet, Sveaborgs vidsträckta fästningsruin och djurparken på Högholmen eller någon av de andra öarna. Och vi hade inte heller besökt någon av de berömda förorterna, såsom Hagalund eller Otnäs.

Vid femtiden på eftermiddagen avgick Tol­stoj och när tidpunkten närmade sig steg pulsen igen. Jag lyckades i nervosi­teten beställa "kaffe och väder" på en servering på Centralstationen. " Kahvi ja sää" i stället för" kahvi ja vesi", kaffe och vatten. "Det går bra, men vilken slags?", svarade servitrisen.

Det ryska dieseltåget rullade in på stationen och resenärer med ryggsäckar eller mer skrymmande bagage rullade på.

Strax före gränsen åt Lennart och jag en utmärkt rysk middag tillsammans med en finne som var på väg till ett varvsjobb i Hanoi. Vi åt biffstek och potatis, men det bästa var att finnen bjöd på rysk champagne. Och ju mera han bjöd, desto flera ord kom jag på i vår stapplande finska konversation.

Champagnen underlättade sedan både den sovjetiska gränspassagen och konversationen med norska hyttkamraterna Marie och Liv. För dem var det mesta "kempe bra".

Ankomst Moskva

Tåget skakade och skramlade de dryga 80 milen från Viborg, norr om Leningrad, via Kalinin till Moskva, medan vi passagerare försökte få någon sömn. Det var inte lätt då britsen var så smal att man fick ligga och hålla i sig för att inte ramla ner vid de värsta rycken. För att inte tala om oväsen­det från tågsättet. Som tur var hade jag öronprop­par.

Ryssradion väckte oss ur halvslummern med operamusik och norskorna i hytten stönade. Lennart satt redan och tittade ut på Sovjetunionen genom kupéfönstret - det här var 1987, innan jätteriket hade delats upp - och han muttrade: "det är grått och trist, som en stor sumpmark!". Det skulle bli hans stående omdöme. Och jag fick in­stämma.

I Moskva mötte svenskspråkige guiden Stas upp och läget blev snart helt förvirrat. Enligt det arrangemang, som jag och 29 andra bokat med Svensk- kinesiska resebyrån, skulle uppehållet i Moskva omfatta en dag. Vi skulle resa vidare senare på kvällen. Men enligt Stas skulle vi stanna två eller tre dagar: "ni måste stanna ...", det

var på så vis han uttryckte det mesta.

I stället för att snabbt försöka reda ut vad som gällde tog Stas oss med på en lång sightseeingtur genom Moskva, medan gruppen stönade av hunger och irritation. Stas förbättrade dock stäm­ningen omedvetet under guidningen genom att ständigt blanda ihop sifferuppgifter och prata svenska med stalinistisk terminologi.

Sålunda fick vi höra honom berätta om le­vande personer i imperfektum och ge uppgifter som att "Sovjetunion var två kvadratkilometer stort", i stället för 22 milj km².  Eller att tevetornet var 1500 meter högt i stället för drygt 500 meter.

Det var säkrare att gå till den medhavda Faktakalendern och läsa att Moskva var Europas största stad med 11,6 miljoner invånare. Moskva var vidare huvudstad i jordens största rike, som också var det tredje folkrikaste landet med 273 miljoner invånare.

Moskva var verkligen pampigt planerat i enlighet med dess ställning, med breda gator, stora öppna plat­ser och respektingivande byggnader, men det var lite för kyligt, bara några plusgrader.

Sightseeingturen gick först till stadens hjärta med Kreml och Röda Torget. På torget står den spännande Vassilijkatedralen från 1500-talet. Det är nio olika kyrkor med lökkupoler som är hopbyggda. Den skapades av italienska arkitek­ter på uppdrag av Ivan den Förskräcklige. Enligt legenden lät han sticka ut ögonen på dem så att de inte skulle kunna göra om bedriften. Verkligen hygglig prick.

Det stora Röda Torget tillkom som mark­nadsplats redan på l300-talet. Där gjorde den unge västtysken Matthias Rust sin beryktade landning till myndigheternas fasa när? Guiden Stas kom med en annan version, att Rust hade landat på bron över Moskvafloden nedanför Röda Torget! Det är tydligen den version som spridits i Sovjet där man inte vill ha den heliga platsen besudlad av en kapitalist.

Jag påpekade att det hängde ledningar tvärs över bron som skulle ha omöjliggjort en land­ning.

- De sattes upp senare, svarade Stas lättsamt. Bilderna av Rust på Röda Torget var trickfoto, enligt honom.

- Ni måste lära er att vara kritisk mot den kapitalistiska propagandan!

Turen fortsatte upp till den 2000 meter höga Leninhöjden. Enligt Stas alltså. I verkligheten var den 200 meter hög. Där tittade vi på det stora Lo­monosov­universitetet, inhyst i en av de "stalin­krokaner", som fanns utspridda i staden och vi be­undrade utsikten över Moskva med Leninstadion i förgrunden.

Det ena bröllopsparet efter det andra anlände i blänkande svarta Volga - limousiner för att ta det klassiska bröllopsfotot framför vyn över huvud­staden. Det var i allmänhet inga nätta brudpar utan det typiskt ryska bastanta grovarbetaridealet dominerade.

Det hann bli eftermiddag innan gruppen inkvarterades i det jättelika bågformade lyxho­tellet Cosmos och fick en försenad buffélunch. Därmed stod det klart att vi blev kvar i Moskva på obestämd tid. Det dröjde ytterligare någon dag innan vi fick reda på orsaken till det förlängda uppehållet: De ryska tågen hade gått över till vintertidtabell, vilket inte Intourist eller svensk - Kinesiska resebyrån hade observerat.

- Nu måste ni åka till Nya Nunnes - klostret, ropade Stas och så bar det av på ännu en utflykt efter måltiden. Den Nya Jungfruns kloster (så hette det egentligen), tillkom på 1500-taIet och bestod av vackra vitkalkade eller rödmurade bygg­nader. I centrum av det muromgärdade kloste­rområdet stod den vita Marie Himmelfärdskyrkan med glänsande gyllene kupoler bland ceder och ädellövträd. Hösten skänkte vackra färger åt parken och konstnärer satt med sina stafflin och försökte fånga de underbara kontrasterna i form och färg och stillhet.

Men gruppen återvände till hotellet för ett glas Stolnichnaja och en Carlsberg och ännu en buffémåltid. Det var samma utbud: Ett par sop­por, smörgåsmat, korv, stör och en skål med småfisk, kyckling, stroganoff och ris eller potatis. Från början smakade det utmärkt, men med tiden blev alla tämligen less på den enahanda kosten.

Det vimlade av olika nationaliteter i den stora restaurangen: sovjetmedborgare från de många delrepublikerna, öststatseuropéer, tyskar, amerikaner, kanadensare, japaner, hinduer och mohammedaner i sina vida kaftaner.

Jag pratade med Stas om Glasnost, den nya öppenheten, och Perestrojka, effektiviseringen av företagen, och han var ivrig förespråkare för Gorbatjovs liberaliseringsinitiativ. Han berätta­de om teveprogrammet "Tiden", som tog upp aktuella problem i det sovjetiska samhället, på ett sätt som hade varit otänkbart för några år sedan.

Jag frågade om Tjernobyl, och visst, det sovjetiska folket var väl informerat om denna katastrof och Stas berättade om hjältemodiga insatser av kraftverksarbetarna, som hindrade olyckan från att bli ännu större. Men när jag tog upp de problem som det radioaktiva nedfallet skapat i Sverige och annorstädes, blev den upply­ste Stas brydd. Han skrattade bort mina berättel­ser om masslakt av renar, betningsförbud för boskap och höga bequerelvärden hos insjöfisken.

- Varför skulle ni ha såna problem, skrattade Stas, när vi inte hade det kring Kiev som ligger nära!

Jag försökte förklara betydelsen av rådande vindriktning och luftmassornas förmåga till mycket långväga transporter, men Stas viftade bort det hela som sagor.

- Det där är västerländsk propaganda, hävda­de han. Ni måste förstå att er press alltid försöker att svartmåla Sovjetunionen, ni måste läsa tidning­arna kritiskt!

Utmattad av sömnbrist och den intensiva dagen drog jag mig tillbaka till hotellrummet och slötittade på teven, som visade en krigsfilm om de stora ryska pansarslagen mot nazisterna under andra världskriget. Hur många känner till i Sve­rige att 20 miljoner ryssar dödades under andra världskriget?

Frukost på blinier, ägg, korv och te. Promenad i senhöstkyla till närbelägna VDNCh, "Permanen­ta Folkhushållningsutställningen". Det var en jät­telik utställning över vad sovjetstaten lyckats åstadkomma inom en rad olika områden. Jord­bruks - mekanisering och teknologi dominerade.

Folkhushållningsutställningen var ett stort resmål för sovjetmedborgare från när och fjärran, men inte särskilt tillgängligt för utländska besö­kare, då all information var enbart på ryska. Vi hade visserligen en ny guide, Tanja, som pratade bra svenska, men i gengäld hade hon då ingenting att säga. "Där är en sputnik" och " där är en skördetröska", är kanske en smula torftigt?

En framträdande plats i rymdmuseet hade kopiorna av det amerikanska rymdskeppet Apol­lo 18 och det sovjetiska Sojuz 7, som dockade 1975. Ryssarna var uppenbarligen mycket stolta över denna tekniska bedrift. Det kunde också ses som ett uttryck för den ryska fredsviljan. Monu­ment över "vänskap mellan folken" var mycket populära i Sovjet. Kunde inte påminna mig att det amerikanska rymdmuseet i Washington fram­hävde dockningen på detta sätt.

Det trevligaste på utställningen var kanske en vidfilm om en färd på Volga, som visades i en särskild byggnad. Lite av Cinema 2000 på Grönan, men med riktigt dålig passning mellan projektorerna och förvir­rande scenskiften mellan sommar- och vintermo­tiv. Och givetvis speakertext enbart på ryska. Underbara vinterbilder dock av 1800-talsherr­gårdar i björkskog och vit snö. Jag ryste av välbehag och tänkte en stund på den vinter jag denna gång skulle missa. Förhoppningsvis.

På eftermiddagen fick gruppen en guidad tur till Kreml. Den första gång jag hade stått på Katedral­storget, Moskvas äldsta, med alla fina katedraler omkring, tyckte jag att det var det vackraste torg jag sett. Då var det gnistrande kall vinter och solen blänkte i de gyllene kupolerna som kontra­sterade mot de vitkalkade fasaderna. Nu var det mulet och snålblåst och det kändes inte lika sen­sationellt att besöka Kreml, och så kom jag i en stor grupp människor, vilket klart avskärmade upplevelsen.

Men visst är de ortodoxa kyrkorna i Kreml mycket sevärda. Marie Himmelfärds­katedralen är den äldsta från 1479. Det var Kremls festkyrka med platser för tsaren och patriarken. Inredningen var överdådig med jätteljuskronor i taket och väggar­na klädda med ikoner, religiösa bilder. En sådan vägg kallas ikonostas, och är uppbyggd efter vissa regler, typiska för de ortodoxa kyrkorna: basrad, festrad, bönerad, profeternas rad.

Gruppen besökte Ärkeängelns katedral från 1509, som var tsarernas begravnings­kyrka. Aven här täcktes väggarna av ikoner och Jesus och ärkeängeln Mikael hade framträdande platser.

Bland övriga kyrkor runt torget fanns den lilla Maria Bebådelsekatedralen från 1489 och Klocktornet Ivan den Store från 1508, som med sina 81 meter i flera hundra år var Moskvas högsta byggnad.

Så visade Tanja oss stolt på Tsarkanonen, världens största, med 89 cm diameter och Tsark­lockan, också världens största, som vägde 200 ton. Bägge dessa hade aldrig kommit till använd­ning, de fungerade nämligen aldrig.

- Alltså storslagna misslyckanden, konstate­rade gruppen, som såg allt med mycket kritiska ögon. Det var en grupp individualister som egent­ligen ogillade att vallas omkring och kommenta­rerna blev alltmer sarkastiska.

Där fanns nog knappast någon som uppfatta­de Sovjetunionen som någon idealstat Tolerans­nivån var tvärtom tämligen låg, och den blev inte högre av det svala intresse som visades oss från guiderna och andra officiella personer vi kom i kontakt med.

Ett märkbart exempel var kassapersonalen på hotellets tax-free shop. Man fick vara tacksam om de behagade expediera och då fick man se till att det gick undan och att man inte klantade sig med att betala i rätt valuta (dollars) och så. När Tanja drog med gruppen till souvenir­köp i jättehotellet Rossijas berizoika - affär fick Lennart och jag och norskorna Marie och Liv nog och besökte folkets stora varuhus GUM i stället. Det uppfördes på 1890-talet och bestod av tre vackert kolorerade parallella inomhusarkader med butiker i flera våningar och massor av män­niskor. Galleriorna påminde om Kulturmagasi­net i Sundsvall som är från ungefär samma tids­period.

Det var köer i varenda butik och särskilt i de mer välsorterade, som hade fler än en variant av varje artikel. Med vår måttstock var sortimentet ändå mycket torftigt, omodernt, trist och dyrt, ofta med det dubbla priset jämfört med Sverige. Det förklarade den utbredda svarta marknaden för alla slags prylar. Och för detta tvingades ryssarna att köa i timmar. Först kanske för att ens komma in i butiken. Det gällde vissa populära inrättningar, t ex systembolag. Sedan för att komma fram till en disk och välja ut en vara. Därefter fick de ställa sig i kön för att betala varan och slutligen fick man ställa sig i en kö för att med kvittots hjälp hämta ut sin vara. Detta raffinerade system tving­ade ryssarna att tillbringa en avsevärd tid av friti­den, med att bara få tag på det allra nödvändigaste.

Besöket i GUM, det stora varuhuset vid Röda Torget, gav den nära kontakten med människorna, som jag gärna ville ha, men inte fick under det kollektiva bussandet mellan sevärdhe­terna och redan samma kväll var vi ett litet gäng som tog tunnelbanan in till city för att skapa kontakter med ryssarna. Fredrik i gruppen blev vår guide, en lång kortsnaggad typ, som såg ut som en Vietnamveteran, i sina säckiga gamla militärklä­der och baseballmössa. Han var trots sitt burdusa yttre riktigt trevlig att ha göra med och han hade varit i centrum redan kvällen innan.

Från vår metrostation VDNCh gick färden över Stjerbakovskaja, Rizjskaja, Prospekt Mira, Kolchoznaja, Turgenjevskaja, Prospekt Marksa till Bibliotekameni Lenina. Där låg ett av värl­dens största bibliotek, med böcker på 200 språk, men vårt mål var arbetarstadsdelen Arbatskaja, som numera dominerades av kulturarbetare och köpmän.

Vi gick längs Arbatgatan och Kalinin-ave­nyn och försökte komma in på danskaféerna, men blev ständigt nobbade. Man skyllde på att det var fullsatt och det närmade sig stängningsdags. Så i stället anslöt vi oss till de grupper av ungdomar som försökte roa sig själva med sång och gitarrs­pel i de mörka sidogatorna. Vi lyssnade till folk­musiken och snart utvecklades också samtal med de engelskspråkiga studenterna om politik och det trista nattlivet.

Skäggiga, mörkt klädda, skygga figurer dök upp och uttryckte förhoppningar kring glasnost och perestrojka, men samtidigt också en irritation över att de faktiska förändringarna ännu var blyg­samma och att risken fanns att det i likhet med Chrustjofepoken plötsligt kunde bli några steg bakåt igen. En forskare från ett tekniskt institut var mycket intresserad av Sveriges politiska och ekonomiska system och väl insatt.

- För många oppositionella i Sovjet, viskade han på god engelska, är den svenska modellen idealet, jag menar blandekonomin, social­demo­kratin ...

Han uttryckte sig hela tiden försiktigt: "Det finns dom som ... ", "man säger ... " Att säga att man själv hyste dessa åsikter var ännu straffbar stats­fientlig handling.

En ung teknologistuderande hjälpte oss se­dan att hitta hem genom tunnelbane­systemet. Det var en härlig kväll som förde oss närmare det sovjetiska folket.

För första gången firades Moskvadagen med parader och karnevalståg och gator smyckade med röda fanor. Jag flanerade på "vår gata" Prospekt Mira och affärsgatan Ulitza Sretenka med Lennart, Eva och Thomas. Eva var sjukgym­nast och Thomas barnläkare. De var det lidingö­par som det sköts salut för när Helsingforsbåten lämnade Värtahamnen. Vi umgicks flitigt de kommande veckorna. Nu trängdes vi med ryssar­na i butikerna och på den fria kolchosmarknaden, där bönderna sålde direkt till konsumenterna. Men folk nöjde sig inte med butikernas utbud, man ville köpa allt som vi hade med oss. Lennart sålde sin slitna jeansjacka, en väl använd t-shirt och en halvtrasig freestyle till ett pris som räckte till vin, champagne och kaviar för resten av vistel­sen i Sovjet.

Under eftermiddagen åkte vi till Gorkijpar­ken, Moskvas berömda mötesplats, där det var smockfullt av folk. Köerna var kilometerlånga, men eftersom inturistguiden Tanja nu åter gick i spetsen, slank vi utan tidsspillan igenom.

Gorkijparken var en stor nöjesanläggning med tivoli, promenadvägar, små dammar med båtar, gottstånd, serveringar, stora gräsytor och musikunderhållning från utomhusscener. Par­kens ena sida gränsade mot Moskvaflodens vind­lande fåra. Jag gick mest och studerade männi­skorna och var helt fascinerad av det tålmodiga sätt på vilket de köade framför varje attraktion, särskilt då framför matstånden. Ryssarna verkade ta vara på varje chans till en matbit. På ett ställe hade man kört fram armens stora soppvagn och utfodrade på löpande band en ändlös rad hungrande. En annan kö gick i spiraler till ett populärt sjaslik - stånd. Ryssarnas fritid verkade helt gå åt till att köa och äta.

Men det fanns också tecken på att den nya tiden, det västerländska levnadssättet, också var på väg att få greppet om Sovjet. Grupper av ungdomar flockades runt de högtalare som öste på med Eurythmics och Fleetwood Mac och de klädde sig som om detta vore Liseberg. Att klä sig ovanligt var onekligen djärvt i ett land som prä­glats av hårdhänt likriktning under lång tid och där den grå massan varit idealet.

Resten av dagen satt gruppen på Cosmos restaurang och drack champagne, klagade på maten och kritiserade regimen. Tidsuppgifterna om avfärden med transibiriska skiftade. Vid midnatt bar det av.

Transibiriska resan

I vagn nummer 12 på International passenger train no 6 fanns det redan åtta ryssar i kupéer som var bokade för Svensk-kinesiskas resenärer. Genomsnittsåldern i gruppen var nog strax över tjugo, men den äldste var sextio och den yngste sex år. Det var timmar av diskussioner och om­flyttningar, medan tåget rusade nordost från Jaroslavskistationen, innan alla fick sina platser.

Jag delade kupé med Lennart och röntgenlä­karna Ralf och Kjell från Stockholm. De var inte lågbudgetresenärer som vi andra utan chockades omedelbart av vagnens bristfälliga standard. Ralf kom vit i ansiktet tillbaka från toaletten, som var det värsta han sett. Lukten och smutsen motstod enligt honom varje beskrivning. Vidare var fön­sterna dammiga så att det var svårt att se ut; britsarna var korta och smala och vagnen skakade så att man fick hålla i sig för att inte ramla av britsen.

Kupén var dessutom kall innan den kol­eldade pannan i vagnen fått upp temperaturen. Droppen kom senare när Ralf skulle gå på toaletten, men fick dörrhandtaget till vår kupé i handen. Han kom helt enkelt inte ut (eller någon av oss andra) och fick banka på dörren och väsnas i gott och väl en timme innan kamraterna i grannkupén hörde genom det vanliga slamret och öppnade den.             

När vi på morgonen sömndrucket tittade ut, hade tåget redan hunnit hundra mil från Moskva och den ryska höstfärgade blandskogen och de grå omålade byarna låg tätt utanför kupéfönstren.

Halvmiljonstaden Kirov innebar första upp­ehållet och de 26 svenskarna, fyra norrmännen och sex ryssarna i vagn nummer 12 kunde gå ut och sträcka på benen i regnet. Beväpnade vakter såg dock till att vi resenärer höll oss till perrongen och inte försökte rymma inåt stan eller ta olämpliga foto­grafier. Det var likadant på alla större stationer framöver.

Nu hade det inte varit värt att lämna station­sområdet ändå, för tåget stod sällan längre än en kvart och rullade iväg utan förvarning. Det lock­ade inte att bli kvar i en av de svartsotiga stränga sibiriska städerna.

Redan 1875 beslöt tsaren att bygga en järn­väg från Moskva till Sibirien, men det dröjde till 1905 innan den besvärligaste biten runt Bajkal­sjön kunde färdigställas. Den nordliga sträckning jag nu åkte på färdigställdes 1913. På 30-talet hade hela sträckan försetts med dubbelspår och 1976 elektrifierades den sista bandelen bortom Bajkalsjön.

Från Ulan - Ude delades banan upp i en sydlig sträckning genom Mongoliet, en östlig genom Manchuriet - båda dessa till Beijing - samt den nordostliga egentliga transibiriska järnvägen till Chabarovsk och Vladivostok. Jag skulle åka den transmongoliska rutten, en sträcka på 800 mil och en veckas resa

Landskapet, som väster om Uralbergen var deprimerande med grå kåkstäder och leriga vägar, fortsatte på samma vis öster om bergskedjan. Folk klev från husen rätt ut i gyttjan och de ända fordon som tog sig fram var lastbilar och traktorer.

Ändå började trakten kring Tjumen i västra Sibirien se lite gladare ut med stora björkskogar och sädesfält. Storstäderna Perm och Sverdlovsk passerades nattetid vilket kanske var synd, men jag såg Perms mörka siluetter av oljeraffinaderier och stålverk mot natthimlen och det räckte. I Isjim, vid Irtysjs biflod, sålde gummorna bröd, piroger, fisk och kottar på perrongen. Lennart och jag inhandlade några stora taigakottar vars nötter vi kunde peta i oss likt ekorrar.

Tågdagarnas höjdpunkt var besöken i re­staurangvagnen. Denna var för det mesta fullbe­lagd och vi fick i likhet med ryssarna vänja oss vid att köa. Matsedeln var lång, men det mesta sakna­des. Kocken sålde ut matvarorna på stationerna, då det alltid fanns köer av husmödrar framför köksvagnen. Så det var i praktiken dagens rätt som gällde: biffstek en dag, soppa en annan, korv, ost och någon grönsak den tredje osv. Det var inte alltid gott, men billigt, oftast under en rubel. Vi svenskar som efter affärerna var rubelkapitalister lyxade på med olika sorts kaviar och medfört vin. Alkohol serverades inte i restaurangvagnen. När det var dags att betala plockade servitören fram kulramen, abakus, och räknade snabbt fram summan.

Storvuxne baseballtränaren Göran ordnade dagliga tävlingar i vagnen tillsammans med kortsnaggade Tommy och nyskäggige dalmasen Anders. Första dagen en tipsrunda, nästa dag var det Öppna sibiriska mästerskapet i bowling (inga ryssar ställde dock upp); tredje dagen var det basket osv. Det var fyndiga arrangemang med ölburkar och papperskorgar och en medförd boll och idel svenska segrar. Magnus från Göteborg tog bowlingen och Chalmersteknikern Lars tog så småningom hem superstartiteln.

Andra motionsaktiviteter var den dagliga gympingen som leddes av den vilda norskan Liv, som studsade omkring som en gummiboll. Hon råkade i brydsamma situationer en gång i halv­timmen genom sitt framfusiga sätt. Ingen blygsel i världen hindrade henne från att söka varje form av kontakt med de främlingar hon stötte på. Kul att se, men ibland ville man gömma sig. På hennes tröja stod det: "Want an experience? Try a norvei­gan!"

I korridoren stod under hela resan de två medelål­ders smålänningarna Ingemar och Bengt och höll reda på vad som fanns utanför kupéfönstret och checkade mot den tidtabell som fanns uppsatt på väggen. Där kunde alla få positionen uppdaterad.

På kvällarna gick man på visit till varandras kupéer och bekantade sig.

Flertalet resenärer var ute på halvårslånga resor och skulle vidare

neråt Sydostasien efter Kina. Två huvudströmmar ver­kade det bli, en till

Tibet och vidare till Nepal och den andra till Hongkong och vidare till

Thailand och Australien. Själv hade jag inte bestämt resrutt ännu. För

flertalet var detta den största resa man gett sig ut på och förväntningarna

var höga.

Fredrik och Göran skulle till Tibet och försökte övertala mig att åka

med dem. Det lockade, men jag hade varken sovsäck eller varma

kläder med mig.

- Det kan du ordna i Peking, försökte Göran, som sällan fann problem oöverstigliga.

Han hade ett smittande leende och hamnade naturligt i händelsernas centrum. Där fanns också Fredrik, men mera på sin tuffa brutala framtoning än för ett sympatiskt sätt. Han snabbt kallad "Rambo". Men när jag kommit honom närma­re visade han sig vara stillsam och filosofisk under den tuffa fasaden.

Rambo jobbade på en servering i Stockholm, men han var uppvuxen i Boden och behövde få ro i de lappländska skogarna minst en gång i måna­den för att stå ut med det intensiva livet i Stock­holm. Han älskade att gå omkring ensam i öde­marken och att dra sig tillbaka med en trave klassiska skivor och sina böcker. Resmålet var ändå av det djärva slaget. Han ville till avlägsna delar av Tibet och sedan ansluta sig till Mujahed­din i Afghanistan. Han skulle fotografera och efter resan sammanställa ett bildband som han skulle visa i skolorna. Han såg helt kapabel ut att lyckas med detta.

Göran imponerade med sin minimala pack­ning: en liten tursäck på ryggen.

- Men jag har en massa fickor på brallorna också, sa Göran skrattande. Hans planer efter Tibet var mera diffusa, han skulle inte till Afgha­nistan. Framåt våren skulle han i alla fall till USA och träna svenska softballtjejer. Till min besvikelse blev han snart tillsammans med min favorit bland tjejerna i gruppen, Eva-Lisa, en söt liten blond Västeråstjej som hade lätt för att skrat­ta. Våra första filosofiska samtal om motivet till resan verkade lovande, hon var sökande som jag. Men snart tog Göran med sin självklara pondus över hennes intresse.

Mil efter mil, timme efter timme, dag efter dag dominerades utsikten från kupéfönstret av björkar och långa tågsätt med godsvagnar. Varje kvart mötte vi dessa gigantiska tågsätt och längs stickspår stod kilometerlånga rader med vagnar fyllda av stenkol, malmklumpar, oljefat, maskin­delar och arbetsredskap på väg från eller till detta jättelika Sibirien. Det var som att Sibirien var en enda stor rangerbangård.

Industristaden Omsk, 1,1 milj inv, vid Irtysj var sotsvart och trist med grå hyreskaserner vid leriga gator. Att regnet vräkte ner passade väl in på miljön. Beväpnad milis vaktade tågsättet, men ingen hade minsta lust att rymma från tågets numera invanda och hemtrevliga miljö, eller att offra särskilt många bilder på fabrikerna.

Sibiriens största stad, Novosibirsk, med 1,4 milj invånare, passerades i nattmörkret, även om jag under det korta uppehållet, letade mig fram till det ståtliga stationshuset, format som ett lok, och fick mig en fiskpirog.

Krasnojarsk nåddes nästa dag och då var vi redan 410 mil från Moskva. Det är häpnadsväck­ande avstånd. Krasnojarsk är en gammal fäst­ningsstad från 1600-talet längs den gamla le­den österut. Nu såg den lika tungt industrialiserad och svart ut som de andra Sibirienstäderna. Hade ca 800 000 inv.

Vid floden Jenisej, världens sjätte längsta, stod hundratals nya gröna slåttermaskiner uppställda på sidospåren. Här började naturen bli mera kuperad och runt Krasnojarsk syntes böljande grusåsar där pittoreskt målade fritidshus låg i grupper inbäddade i barrskogen.

De många tidszonerna under resan österut strulade till det. Vi förlorade en till två timmar per dag och dygnet försköts trots försök att anpassa oss till lokaltiderna. Det tystnade allt senare i kupéerna och allt flera sov över lunchen.

Jag hade nu kommit in i resrytmen och mådde bra. Låg och läste om Kina i guideböcker och reseskildringar. Skulle jag följa strömmen till Tibet eller till Hongkong eller skulle jag välja min egen rutt till Sydkorea? Det skulle givetvis kän­nas tryggast att haka på någon den första tiden i Kina. Nu hade jag det svenska sociala skyddsnä­tet omkring mig, det var nog helt annat att stå ensam på en gata i Beijing.

Men det fick ge sig. Nu ville jag njuta av nuet. Att middagen låg framför och att jag snart skulle påbörja den nio vagnar långa promenaden till restaurangvagnen, förbi alla ryska kupéer. Nästan alla ryssarna hade mörkblå joggingove­raller av stretchtyp och kupéerna var belamrade med matpaket och väskor. De besökte sällan restaurangvagnen utan levde sina liv i respektive vagn. Vi svenskar levde vårt och kommunikatio­nen mellan grupperna var obefintlig. Språkförbistringen var total. Jag lärde mig halvdussinet ryska ord och redan detta gjorde mig till gängets rysktolk, da svidanja .

Lennart bjöd på rödvin till middagskyck­lingen och därefter samlades ett stort gäng i vår kupé, där vi drack medhaft och den alkoholfria festdryck som tågvärdinnan kom och bjöd på.

Vi skulle fira att den transsibiriska resan led mot sitt slut. Nästa morgon skulle vi vara i Irkutsk och nästa kväll vid mongoliska gränsen.

Oron steg inför den gränspassagen. Skulle filmerna beslagtas? De ryska perrongvakterna hade tittat surt på de kameraobjektiv som stacks fram bak gardiner. De kunde ha rapporterat till tullarna att svenskarna i vagn 12 hade en hel del otillåtna bilder i bagaget. Vi kände oss bevakade hela tiden och motviljan mot sovjetstaten och Sibirien växte.

Andra oroade sig för vad de skulle göra med alla svartväxlade rubler de hade kvar. Ryktena sa dessutom att den mongoliska tullen skulle vara hårdare än den sovjetiska och exempelvis kräva att få se vaccinationskortet, vilket flera saknade.

Dimman låg tät över Irkutsk (600 000 inv.) nästa morgon vilket hindrade utsikten över den stad jag tidigare haft funderingar på att stanna ett par dar i. Där ska finnas fina gamla trähuskvarter bevarade och så ligger Bajkalsjön nära. N u gick tåget ändå längs sjön större delen av dagen, så jag fortsatte.

Terrängen blev mer kuperad och loket fick arbeta. När dimman lättade syntes åsar med angaratall, björk och sibirisk ceder och snart skymtade världens djupaste sjö, som ett litet hav mellan höga berg. Tåget bromsade sig i långa svängar ner till Sludanka vid sjöns västra strand och kameraslutarna smattrade.

Bajkalsjön är 1 940 meter djup, en mäktig gravsänka, som rasat ner mellan parallella för­kastningar. Där finns mera vatten än i hela Östersjön. Denna stora sötvattenreservoar påverkar klimatet i omlandet kraftigt. Vintertid är det bortåt tio grader varmare vid sjön, sommartid kan förhållandet bli det omvända.

Växt- och djurlivet i och kring sjön var också säreget. Där fanns säl och flera unika fiskarter, t ex laxfisken Omulen, som hade stor ekonomisk bety­delse. Miljön hotades av den pappersmasseindustri som byggts ut vid sjöns stränder, men problemen hade uppdagats och situationen var förhoppningsvis under kontroll.

Till lunch plockade Lennart, Eva, Thomas och jag ihop "lilla julbordet". Den glade servitö­ren förplägade oss med ost, skinka, små korvar, gurka, bröd, smör, juice och te. Den glade servi­tören var framåt. Han kunde le bakom musta­schen, han kunde några ord engelska, han arbeta­de snabbt, han sålde matvaror till lokalbefolk­ningen på stationerna och andra artiklar till passa­gerarna i korridorerna.

Den sure servitören däremot gillade inte att ha göra med utlänningar. Svenskarna var krävan­de och nöjde sig inte med att tacksamt ta emot vad han bjöd, utan ifrågasatte varför menyn var så lång, men rätterna så få. Han vägrade att begripa någon engelska och dukade snabbt av när han tyckte att gästerna suttit tillräckligt länge vid matbordet.

Att färdas längs Bajkalsjön var "som att resa längs Vättern i dimma," tyckte någon. Jag tyckte snarare att det påminde om en resa längs Torne Träsk, för naturen var mera fjällik, med dvärg­björk och våtmarker. Vi blev till sist blasé på den vackra men enformiga utsikten. Väldigt lite bebyggelse låg längs stranden och ännu färre båtar skymtades.

Tåget svängde söderut längs Selenga, som rann upp i Mongoliet, och var snart i Burjatiska autonoma republikens huvudstad Ulan Ude, där för första gången mera mongoliska drag framträdde hos folket på perrongerna. Vi var 580 mil från Moskva och Lennart, Eva, Thomas och jag ordnade en festmåltid i restaurangvagnen med eget vin och allt som ännu fanns på menyn.

Re­sten av kvällen gick åt till gränsformaliteter, som tog flera timmar i anspråk. De sovjetiska tulltjänstemännen var strikta och allvarliga medan de mongoliska värmde med leenden och artiga hälsningar. Det dök faktiskt upp en sjuksköterska som bad att få se våra vaccinationsbevis. Lennart, som inte hade något, tog god tid på sig i sina försök att hitta handlingen i bagaget, och då ledsnade skö­terskan och gick.

Den högste mongoliske tulltjänstemannen blev sittande i en svenskkupé i gott och väl en timme och lyssnade fascinerad på Tommys free­style. Tommy hade helt fräckt satt lurarna på honom när han blivit för intresserad av Tommys kamera. Tulltjänstemannen ville helst höra Abba och vi letade frenetiskt bland medförda kassetter efter någon musik som gjorde honom nöjd. Han blev nöjd och tåget rullade in i Mongoliska Folkrepubliken.

Mongoliet

Det kändes alltså bra att komma till Mongoliet och dessutom få veta att vi måste stanna där i nästan en vecka tills något tåg gick vidare till Beijing. Detta på grund av tidtabellsändring, som inte svensk-kinesiska resebyrån känt till. De resenä­rer som hade något bokat i Kina grymtade förstås, medan vi andra gladde oss åt tillägget. Mongoliet är en sluten socialiststat som tar emot få turister.

Efter de första timmarnas förvirring i Ulan Bator, då Sofie Krook blev "våran Kroken" och gruppens interna reseledare och kontaktperson mot den mongoliska turistorganisationens kvinn­liga guide, fick vi rum i hotell Bayangol och blev uttransporterade till ett jurtaIä­ger ett tiotal mil sydöst om huvudstaden. Guiden, hon vägrade att ens säga sitt namn, var mycket irriterad över att måsta ta hand om denna grupp individuella kapitalister.

Jurtalägret bestod av ett tjugotal jurtor, några småstugor och ett litet hotell med lunchrum och tvättmöjligheter. Det låg i en dalgång i stäppter­räng. Dalen inramades av låga karja bergskedjor med gräsbe­vuxna sluttningar och med lärkträd likt mohikan­frisyrer på kammarna. Lägret var inhägnat mot de vilda djur, mest vildhund och björn, som fanns i bergen.

Det var ett rent turistläger, skött av turistor­ganisationen Zhulchin. Det kändes campingplats över det hela och Lennart och jag gick omkring och tittade på bergen omkring och den gnistrande stjärnhimlen och försökte förgäves frammana den känsla av exotism, som en så där speciell plats borde ge.

Vi var tio dagars resa hemifrån, i det inre av Asien, i ett land som få svenskar eller andra västerlänningar besökt, ute på den mongoliska stäppen. Och ändå. Efter bara en vecka i Indien hade jag förstått att jag aldrig skulle bli densam­me. Tror också att två veckors ensamresande i USA och samma tid i Tunisien givit mera omtum­lande upplevelser.

Men det kanske skulle växa i medvetandet och under denna resa hade jag verk­ligen tiden för mig. Jag hade rest relativt tryggt och skyddat i den svenska gruppen. För att upp­leva miljön mera innerligt, med alla sinnen och själen, fick förmodligen inte resan vara för lättsam.

Mongoliet var världens minst befolkade land, bara en person per kvadratkilometer! Där fanns inte ens två miljoner människor på en yta som var mer än tre gånger så stor som Sverige. En fjärde­del av befolkningen trängde dessutom ihop sig i huvudstaden. Nu 2009 har befolkningen ökat till 3 milj invånare och 2 personer per kvadratkilometer, men det är ännu, troligen, glesbygdsrekordet.

Landet låg svårtillgängligt till i världsdelens inre mellan de två vid den här tiden största socialiststaterna, Sovjet och Kina. Det var verkligen inte underligt att Mongoliets historia varit nära lierad med de mäktiga grannarna, och att inflytandet från övri­ga världen varit synnerligen begränsat.

Det stora undantaget var under Djingis Khans och Kublai Khans regeringsperioder på 1300-talet då Mongoliet växte till ett jätterike. Djingis Khan erövrade ett av de största riken som funnits, från Kina i öster till Balkan i väster. Det var naturligtvis omöjligt att hålla ihop. Redan under Kublai hade de västliga delarna förlorats. När Marco Polo dock besökte Kublai Khans palats i Peking mötte han dåtidens störste härska­re.

Kylan trängde på när solen gått ned och Vintergatan gnistrade, som den gjorde i barndo­men. Men inne i jurtan brann vedkaminen och skänkte mysvärme. Där var det ombonat med tjocka röda mattor på golvet och blommiga täck­en längs den runda väggen.

Jurtan är det traditionella mongoliska no­madtältet. Det är runt och hudar är spända över en träställning. Man ser dem överallt på stäppen och även i stora bälten runt städerna.

Där satt Eva, Thomas, Lennart och jag och drack whisky och skrev i våra dagböcker, som på en annan Sven Hedin-expedition.

Sven Hedin korsade Mongoliet redan 1897 under resan från Peking till Karsk öster om Jenisej, dit transibiriska järnvägen då gick. Det var: "tre hundra mil över stäpper och öknar, över snötäckta, skogbevuxna berg och genomfrusna dalar! Undan gick det! Hur smällde icke hästar­nas hovar i den hårda marken, och hur många varv rullade icke mina vagnars hjul" skrev Sven Hedin om färden i ungdomsboken Från pol till pol.

Nästa dag vandrade jag mestadels ensam omkring i landskapet och tjusades av stillheten och de vida vyerna. Besteg först på morgonen en av de närbelägna bergstopparna tillsammans med Göran, Anders och Tommy. Miljön påminde om svenskt kalfjäll. Man kan då också jämföra mongolerna och jurtorna med samer och deras kåtor, bägge folkgrupperna är klädda i vackra folkdräkter. I stället för renar betade hästar, får och kor av kortgräset i de vida dalarna.

Vi såg avlägsna jurtabyar med skyddande staket omkring och långt bort liggande berg med stråk av snö på topparna. Vintern var nära. Still­heten stördes endast av avlägsna skall från hund­ar och i skyn svävade en ensam rovfågel.

Jag anförtrodde mig åt Göran att jag kände mig alldeles tom i huvudet och inte längre kunde formulera vad jag ville med denna resa och hur jag borde förfara framöver för att uppnå dessa mål (som jag alltså inte kunde formulera). Jag levde helt i nuet, en timme i taget och det fick vara bra med det. Det var nog bra också för nu hade jag kommit ner i varv och kände mig avslappnad, så avslappnad att jag behövde aktivera mig.

- Jag känner precis likadant, sa Göran.

Jag gick ensam över stäpplatåer och ner i en lummig bäckravin och satte mig på en stock och försökte tänka. Kanske det gick om jag fick vara ensam ett tag. Gruppresandet stod mig upp till halsen. Jag omgav mig gärna med ett fåtal goda vänner, men en hel grupp under flera veckor blev alldeles för mycket.

- Vaddå "Kina på egen hand", stönade Fre­drik emellanåt när det blev för mycket för honom, och jag höll verkligen med. "Kina på egen hand" var Svensk-kinesiska resebyråns namn på det här arrangemanget.

Flera i gruppen ägnade sig helst åt att supa och skråla halva nätterna. De var ute för att "ha lite festligt" som de uttryckte saken. Visst ville även jag festa lite, men det fick inte skymma de djupare motiven för resan: att uppleva nya länder och folk, att genom att vara öppen för nya intryck också utvecklas själv och nå nya insikter.

Jag ville få ett avstamp till ett annat liv. Jag hade rundat av mina fyrtio år och var nöjd med dem. Hade fått uppleva familjelivet. Men nu ville jag gå vidare, uppleva andra sidor, inte fastna i en vardag med slentrianmässigt arbete och kvällen framför teven.

Uppfräschad av dagen i ensamhet återvände jag till lägret där folk låg och gonade sig i eftermiddagssolen utanför jurtorna. Alla instämde att det varit en höjdardag. Utom guiden som satt och såg butter ut vid middagsbordet. Lennart och jag slog oss ner och försökte konversera henne, som andra gjort förgäves tidigare. Jag frågade vilka olika nationaliteter hon tidigare guidat.

- Jag vet inte, det har ingen betydelse, varför frågar du det?

- Har du haft svenskar förut?

- Det intresserar mig inte om det är svenskar eller tyskar eller amerikaner. Det är kapitalister. Jag frågar inte så mycket, jag gör mitt jobb. Vad är ni ute efter med era frågor?

Alla hennes svar var negativa, misstänksam­ma. Vi var förstås nyfikna och blev frustrerade av hennes inställning. Men kanske var det inte så att hon bara avskydde västerlänningar och var tro­gen stalinist. Hon kanske var rädd och försiktig, trodde kanske att vi hade kontakt med KGB och skulle rapportera om hon visade någon kapitalist­vänlig attityd. Hon var ju inte alls van med den typ av frispråkiga individuella resenärer som vi rep­resenterade.

Men det skulle bli värre. När vi skulle åka tillbaks till Ulan Bator nästa morgon var det noggrann räkning av handdukar och sängkläder. Det visade sig saknas en handduk och om den blev det ett väldigt rabalder. Guiden skrek att vi blev kvar tills handduken kom tillrätta och Tommy skrek "fuck off"! Fredrik påbörjade en insamling för att ersätta handduken så vi kom i väg. Den återfanns efter någon timme i tvättrum­met.

Och när vi nått huvudstaden upptäckte Inge­mar att han glömt passet och pengarna under huvudkudden i jurtan. När han berättade detta för guiden och att han måste tillbaka för att hämta handlingarna, blev hon hysterisk. Hon tog mikro­fonen i bussen och sade iskallt:

- Det är en här i gruppen som tydligen saknar pass. Den som inte har pass är ingen, han är "nobody", han existerar inte! Från och med nu består gruppen av 29 personer, inte 30. Han har förverkat sin rätt att få någon som helst hjälp från min sida eller vår turistorganisation. Han har inget hotellrum, han får inte delta i måltiderna eller utflykterna. Jag måste be "mister Nobody" att omedelbart lämna bussen!

Mister Nobody sjönk ihop till intet och tyst­naden låg tung. Alla blev bedövade av guidens tal. Hur kunde hon vara så fullständigt känslolös, så hatisk? Var tjänstemännen i organisationen bakom henne likadana var vi illa ute.

Liv bröt så småningom tystnaden och sade till guiden att det var hennes förbannade skyldig­het som guide att hjälpa oss. Vi kunde göra en ny insamling och betala en busstur åter till lägret så att Ingemar fick tillbaka passet och pengarna. Men guiden vägrade hårdnackat att befatta sig vidare med honom, men han slapp kliva av bussen.

Situationen var brydsam hela eftermiddagen innan en tysk turistgrupp på kvällen dök upp med Ingemars pass och resecheckar, kontanterna var förstås borta. Tyskarna hade besökt lägret under dagen och tagit reda på handlingarna. Vid det laget hade även guiden fått lite samvetskval och skyllde sitt beteende på att hon blivit skärrad inför allt admi­nistrativt krångel, som ett förlorat pass skulle föra med sig.

Åter samlad och synbarligen oberörd visade hon oss runt på nationalmuseet. Det var onekli­gen förnämligt. Där fanns pedagogiska utställ­ningar om landets geologi, botanik, zoologi, ar­keologi och äldre historia. Särskilt fascinerades gruppen av utställningen med jätteödleskelett. Gobiöknen var en av världens bästa fyndplatser.

Gruppen återvände till hotell Bayangol och Lennart och jag hade ett fint rum på tionde våningen. Vi hade dusch och skrivbord och utsikt över staden. I matsalen serverades frukost, lunch och middag och det var hyfsat: Yoghurt, kött, soppor, te.

Första heldagen i Ulan Bator blev det en stadsrundtur med buss och en lång promenad. Staden började växa på allvar först på 30-talet och då huvudsakligen med sovjetisk hjälp. Stads­bilden i centrum var därför till stor del typisk so­cialfunktionalism med överdimensionerade pa­radtorg, hjältestatyer och tunga offentliga bygg­nader. Stalin tilläts ännu stå staty och stora bilder av Gorbatjov och den inhemske statschefen Bat­munkha fanns uppsatta.

Från stadskärnan sträckte sig de redan slitna hyreskasernerna ut över stäppen och i en krans runt staden låg plankomgärdade ghettobetonade jurtakvarter. Dessa revs efterhand som det byggdes hyreshus och guiden förbjöd oss strängt att foto­grafera detta traditionella boende. Det hindrade givetvis inte resenärerna från att både fota och besöka områdena, men att detta inte heller var populärt bland befolkningen visade sig i att några blev utsatta för stenkastning.

 Befolkningen verkade annars tämligen ointresserat av oss turi­ster. Det överraskade mig, det här var ju ett land med få utländska besökare. Kanske tog dom oss som ryssar, vilka det finns ganska många.

På en höjd i södra delen av staden hade Sovjet skänkt ett fredsmonument, utsmyckat med socialrealistiska mosaiker som visade förbrödringen mellan de ryska och mongoliska folken. På de karja bergssluttningarna intill hade Marx och Lenin fått sina namn förevigade med hjälp av utlagda stora vita stenar.

Många med mig charmades av de söta skol­flickorna som alla bar bruna korta kjolar med svarta förkläden och röda eller blåa rosetter i håret. Jag var ute och strök på kvällen och tänkte försöka få kontakt med någon, men sedan det mörknat var det alldeles folktomt på gatorna. Det enda nöjesliv jag upptäckte förutom ett fåtal bio­grafer och ett konserthus var baren på vårat hotell. Men den besöktes bara av hotellgästerna och ryska gästarbetare. En vakt kontrollerade att inte någon ortsbefolkning slank in. Där serverades ren sprit eller öl, drinkar fanns inte. Jukeboxen verkade också sparsam med utbudet. Ryssarna spelade om och om igen en låt som lät "America, America, I wan´t to go to America ...", och de söp sig fulla och dansade med varandra innan de samlat mod att stöta på de blonda svenska tjejer­na.

 Nästa dag besökte gruppen stadens lamaklo­ster, som nu var det enda fungerande av ursprungligen 700. De övriga slogs sönder av kom­munisterna på 20-30-talen.

Lamaklostret var onekligen en höjdarupple­velse och jag gick dit ensam några dagar senare.

Där satt de gamla munkarna på rader i det mörka templet och reciterade böneramsor, ibland högt, ibland mumlande; "oom mani padme huum ...", och luften var tung av inpyrda filtar, rökelse och det härskna smöret till smörteet. Några munkar slog på cymbaler och dova trummor. Längs väg­garna var det fullt av Buddhafigurer, heliga bild­er, blommor, stearinljus och offer i form av små­mynt och tändstickor. Från taket hängde girlang­er och parasoller.

Det var en säregen stämning av något svun­net, något obegripligt, men också mycket fasci­nerande. Det fanns flera småtempel inom kloste­rområdet och överallt rörde sig pilgrimer som besökte denna unika plats för att få Buddhas välsignelse. Man kastade sig raklånga på marken, man omfamnade heliga pelare, man snurrade på de många bönerullarna - flera med personligt upp­tecknade böner - och offrade något till klostret. Det kändes väldigt påfluget att gå omkring i denna miljö och ta bilder. Men å andra sidan har nog publiciteten varit viktig för klostrets överlev­nad, och buddhismen är en mycket tolerant reli­gion.

På eftermiddagen fick vi en utflykt till klo­sterruinen i Manchir, sydväst om huvudstaden. Som i många andra fall var kanske vägen intres­santare än målet. Ute på stäppen avtecknade sig kamelkaravaner mot horisonten och vi åkte ge­nom små jurtabyar där barnen sprang entusia­stiskt glatt vinkande efter bussen.

Manchir var ett naturreservat, men jag blev besviken på att det inte skyddade de häftiga klotvittrade berg man kunde se längs vägen. Det bestod i stället av barrskog med glaciärslipade block strödda över en flack sluttning, inte särskilt upphetsande för en skandinav. Kanske för en mongol som inte var bortskämd med skog. Klo­stret var omsorgsfullt raserat, så inte mycket återstod att titta på.

Snöflingor virvlade genom luften när jag växlade till mig 20 tugriks per dollar av några prydligt klädda studenter med rockkragarna upp­fällda. Det var sju gånger den officiella kursen! Räckte med att jag rörde mig i en sidogränd till huvudgatan och viftade med några dollarsedlar.

Med kontanter på fickan följde jag sedan svenskgruppen till revolutions­museet, som behandlade Mongoliets moderna historia. Här vaknade guiden till ordentligt och berät­tade entusiastiskt. Det var intressant att höra hur hon beskrev stora betydelsefulla internationella skeenden utan att mer än undantagsvis nämna USA och Västeuropa. Det var verkligen påtagligt att det kan finnas helt andra synsätt på vad som hänt än de vi är vana med från väst.

Fram till 1911 var Mongoliet en del av Kina under den manchuriska Qingdynastin. Revolu­tionen i Kina gjorde Mongoliet till en autonom monarki och en öppen spelplats för de ryska, ki­nesiska och nationella intressena. 1918 erövra­des landet av vitryska regementen som flytt undan Röda armen. Kinesiska trupper angrep då från söder.

Men folkupproret växte och ett antal unga partisaner hade läst Marx och Lenin och inspire­rades av den ryska revolutionen. En ledargestalt blev Suche Batur, som lyckades ta kontakt med Lenin, och 1921 hade Röda Armén och den Mongoliska Revolutionsarmén drivit ut inkräktarna. När kung Bogor avled 1924 konstituerades Folkrepubliken Mongoliet.

Nu följde emellertid inbördeskrig. Mongo­liet var en feodalstat där munkarna hade ett starkt grepp över folket, som man inte ville uppge frivilligt. Med amerikansk och japansk hjälp försökte lamamunkarna en kontrarevolution. Upproret slogs ner och munkväldet och den stora mängden kloster utplånades i det närmaste.

Museet hade en hel avdelning som visade det förtryck som munkarna tillämpade. Hur de torte­rade och avrättade, hur de hindrade all medicinsk och ekonomisk utveckling med hänvisning till att människan bara kunde förbättra sin situation genom bön och ett milt leverne.

Nästa rum visade med bilder den positiva utveckling som varit efter 1930. Säkerligen skulle en antikommunistisk ut­ställning ge en helt annan beskrivning av detta skeende. Men troligen hindrades den moderna ut­vecklingen av de konservativa munkarna.

I maj 1939 angreps Mongoliet av Japan, som då redan intagit Manchuriet, och ett väldigt slag inleddes som kom att vara i fem månader. Trots inledande förluster kunde de kombinerade ryska och mongoliska arméerna till sist driva ut inkräk­taren och kasta den ut i Japanska sjön. Därmed kapitulerade Japan och andra världskriget var över. Kapitulationen undertecknades på det ame­rikanska slagskeppet Missouri - se där fick USA vara med i historieskrivningen! Men hur mycket vet vi i väst å andra sidan om dessa stridigheter mellan socialistländerna och Japan?

Från 1950 fick Mongoliet äntligen fred så landet kunde utvecklas. Från att ha varit ett bo­skapsskötande nomadfolk hade nu mongolerna blivit till stor del bofasta och landet var självförsör­jande i brödsäd och hade tung industri. Boskaps­skötseln var dock ännu mycket viktig.

Mongoliet var alltså en del av Kina fram till kinesiska revolutionen 1911. Denna långa histo­ria gemensam med kineserna präglade kulturlivet och synbarligen borde mongolerna ha de rikaste kontakterna söderut. Musiken exempelvis gav ett mycket kinesiskt intryck. Men så var det inte. Århundraden av förtryck under det feodala Kina hade skapat ett kineshat som visade sig på många sätt. Exempelvis var kineserna alltid bovar i fil­merna och man undvek att nämna byggnader som kineserna utfört i landet. Istället dominerade det sovjetiska inflytandet. Lenin och Stalin stod staty i Ulan Bator och stora bilder på Gorbatjov förekom. Ryska ord var vanligt i språket och man an­vände sedan 40-talet det kyrilliska alfabetet.

De sista dagarna i Ulan Bator kom kalla vindar från stäppen och Sibirien i norr, som be­kräftade att vintern var på gång och att det var dags att dra söderut. Jag gick omkring på stan i flera lager kläder eller så latade jag mig på hotell­rummet med böckerna och whiskyflaskan.

Jag tittade på Bogors kungliga palats, som stängdes då 1924, med svängda tak och stränga buddistiska väktarstatyer vid portarna.

Den sista sträckan under den långa tågresan till Beijing påbörjades. Stäppens gräs gled omärkligt över i Gobiöknens sand och eftermid­dagssolen kastade långa skuggor.