travelbug

Stan Products                                                                              © Stig Hägglund (2009)                                                                                                                                                                                                                                                     

 

Millennium

2000 - 2003

Innehåll: Del 1a) 2000 – 1, 1b) 2000 – 2, 1c) 2000 – 3, 1d) 2000 – 4, 1e) 2000 – 5, 1f) 2000 – 6, 1g) 2000 – 7, 1h) 2000 – 8, Del 2a) 2001 – 1, 2b) 2001 – 2, 2c) 2001 – 3, 2d) 2001 – 4, Del 3a) 2002 – 1, 3b) 2002 – 2, 3c) 2002 – 3, 3d) 2002 – 4, 3e) 2002 – 5, 3f) 2002 – 6, Del 4a) 2003 – 1, 4b) 2003 – 2, 4c) 2003 – 3.

                     
Del 1a

Inledning

Det nya millenniet började med en resa till Egypten. Familjen bodde i Nolby, där vi hade ett 40-talshus. Jag var 52 år och utan reguljärt arbete, min hustru Katarina var 35 år och jobbade som läkarsekreterare på ¾ - tid. Vår äldsta dotter, Viktoria, var 5 år och yngsta, Anna, var ett år, bägge på dagis. Vi körde en Opel Kadett – 86. Min äldsta dotter, Helena, var 28 år och tandläkare liksom maken Seb. De bodde i Eskilstuna. Farmor var 81 år och bodde i Armsjön med katten Lissan. Mormor var 58 år och morfar 64 år, de bodde i Pettersvik. Morbror Erik var 31 år och lärare och bodde i Linköping och sällskapade med Elvira, 24 år.

Nytt Millennium

2000 – 1

Nytt millennium och världen gick vidare!

Det fanns olyckskorpar som kraxat att världen skulle gå under eller att i varje fall problem skulle inträffa. Men allt tycktes fortsätta som förr. Det var bara för oss att uttala ”2000” på bästa sätt: ”Tjugo-hundra” eller var det bättre med ”Två tusen”?

Det kändes ändå som ett alldeles speciellt nyårsskifte. Jag hade försökt spegla det förra millenniets 1000 år med bemärkta personer och händelser, som skulle skålas för och det var en niosidig skrift som jag delade ut till förvånade festdeltagare under nyårsaftonen. Det blev fiasko. Festfolket hade fullt upp med att prata med varandra om vad som hänt den sista veckan och skåla för varandra och värdinnan. Att jag kom dragande med en skål för Strindberg eller Freud eller någon annan gammal kändis enligt det digra manuskriptet rönte ingen större entusiasm. Det inkluderade familjen, som under stora protester hade släpat sig ut i 15 graders kyla för att åka till en runsten i närheten, Burestenen, och skåla för 1000-talet. Kylan var så stark att jag senare själv vände från en promenad till Nolby kyrkoruin som skulle få representera 1100-talet.

                      Mera lyckat var det att följa årsskiftets vandring över världen på teve. Det började med Tongas firande kl 11, fortsatte med Nya Zeeland och Australien – fast då for jag och handlade och hämtade modern – Japan, Korea, så missade vi en bit, men såg Indiens firande; såg Rysslands, Finlands och delar av Europa. Så kom Sverige, så Storbritannien, för att på nyårsdagen avslutas med Samoa kl 12. Vi skålade och åt små rätter från de olika länderna och barnen hade pyntat hela huset med 2000-symboler; svärmor kom med lax och hummerstjärtar. Se det var ett kalas.

                      Min äldsta dotter Helena hade tillbringat millennieskiftet på en bröllopsfest i Kolmården, där hälften av gästerna, däribland hon och sambon Seb, blev sjuka.

Min hustru Katarina tillbringade en stor del av nyårsdagen med att söka billigt flyg från text – teve. Vi hade bestämt att resa iväg om en - två veckor då det ännu fanns föräldradagar kvar efter Anna, som skulle fylla två år i februari. Viktoria var fem år och ännu fri från skolplikter och jag hade a-kassa, som jag utan problem kunde göra avbrott i under några veckor. Förvisso blev ekonomin lidande, men vi hade inte varit utanför Norden under 1999 och kände ett kraftigt behov att komma iväg. 1999 hade vi förresten fastnat på finlandskryssningar: det hade blivit fyra stycken! Den ena gav den andra; vi vann resor eller fick kraftiga rabatter genom att handla i taxfreeshopen. Det var svårt att komma ur det och trevligt förstås också. Men nu ville vi som sagt längre bort.

Bland de alternativ som diskuterades fanns Damaskus i Syrien, dit vi nådde under resan på hösten 1998. Där fanns Kairo, som skulle kunna vara ett bra alternativ, lite svalt kanske. Egypten rymde mycket och vi hade inte varit där. Ett tredje alternativ var Dominikanska republiken. Varmt och spännande, men det skulle bli betydligt dyrare. Ekonomin talade för alternativ 1 eller 2.

Det blev Kairo. Jag var sugen på att flyga till Damaskus och åter sitta med burnusen på i El Haramein. Samtidigt kanske det var bättre att inte röra de fina intrycken vi hade från Damaskus, utan få nya fina från Kairo. Det var inte alltid så bra att återvända. Det blev alltså Kairo, via Prag, den 12 januari och återresa den 9 mars, alltså 8 veckor! År 2000 skulle bli ett reseår!

Innan dess kom Helena upp med Seb och stannade några dagar. Vi hade ”Lilla julafton” och ”Lilla nyårsafton” och umgicks mer okomplicerat än under fjolåret, då konflikter ofta förekom. Så himla skönt! Vi hade sedan några dagar på oss att packa och planera och ordna inför resan.

Reseåret börjar

Vi gick från huset ner till busshållplatsen vid E4 en mild januarimorgon när solen började klättra upp. Det var stråk av isig snö på marken. Anna satt på mamma Katarinas axlar och Viktoria gick lugnt med en vid kappa och pälsmössa. Vi vuxna var lite för tunt klädda, men vi skulle ju förhoppningsvis till varmare trakter.

Reste med Cerisbuss till Stockholm. Ceris betjänade främst båtarna till Finland och Estland och vi hade åkt med dem flera gånger tidigare. En del chaufförer på rutten brukade påpeka att vi inte var på Ålands Hav ännu och att flaskorna fick stanna i väskorna. På hemvägen kunde det vara en smula stökigt.

Men nu var det en lugn nerresa förutom att Anna var ovanligt härjig: upp och ner i sätet och ut i gången och försöka charma andra passagerare. Kanske den snart tvååriga lyckades med någon, men de flesta såg lidande ut när vi berättade att hon skulle med till Egypten. Storasyster Viktoria, 5½ år, var lugn och verkade se fram emot resan. Under pausen i Tönnebro värdshus passade vi på att äta semlor; sådana fanns nog inte i Egypten.

På Centralen hittade vi en lågbudgetservering, helt i linje med vårt sätt att leva under resorna: en tallrik wokade grönsaker med ris, vatten och kaffe för 28 kronor. Medan familjen väntade åkte jag till resebyrån och kvitterade ut flygbiljetterna, tur och retur, två vuxna, två barn, 8 600 kr.

Under nerresan och veckan innan hade jag försökt ta fram ett förslag på resväg. Vi skulle anlända till Kairo och det var vettigt att stanna där ett par dagar. Sedan tyckte jag att vi skulle göra rundan till Jordanien och Israel, före Luxor och Assuan, som tillsammans med Sinai verkade vara sköna platser och bra att spara till resans senare del.

Vi for sedan pendeltåget förbi Skogås, nyligen beryktat för ett par mord, ut till Haninge där våra vänner Gunder och Louise bodde.

Det var plusgrader, men mulet och blåsigt när vi nästa dag tog pendeltåg och flygbuss till Arlanda. Viktoria satt mycket ensam och tittade ut med sin lilla ryggsäck. Började så smått leva sitt eget liv. Anna dåsade mest. Ledbussen var glest befolkad, där den susade fram genom ett grådaskigt Uppland.

Vi bordade Czeck air, en Boeing 737, som förde oss över Tyskland till Prag, där vi skulle byta plan. Planet var ännu tommare än bussen varit. Det bjöds på en god köttgryta med rött tjeckiskt vin och trevliga flygvärdinnor delade ut pyssel till barnen, som åt och lekte snällt. De gnällde lite på örontryck under nedstigningen till Prag.

Prags flygplats var modern och påminde om Arlanda med butiker, sittplatsområden och utgångar omväxlande. Barnen lekte vilt mellan och på stolsraderna, men det var få andra resenärer. Vi tittade suktande på montrar med böhmisk kristall och små mysiga serveringar där en halvliter öl kostade en dryg tia, men varken spröd kristall eller krogar lämpade sig när två yrväder drog omkring. Men vi skulle återvända till Prag under hemresan och hade då mera tid på oss. Kanske kunde vi då hinna ta oss in till stan.

Jag läste vidare om de länder vi skulle besöka och det stod mer och mer klart att Sinai skulle bli första målet efter Kairo; beskrivningen av Dahab lockade mest; sedan en runda till Jordanien och Israel, för att avsluta med en längre vistelse i Egypten.

Egypten

Slumrade någon timme innan vi mitt i natten gick ner över jättestaden Kairo, 13 miljoner invånare, och fick tampas med den egyptiska tullpersonalen. Visumet kostade 4 * 15 dollars, och sedan stod vi i en torftig ankomsthall, med knappt ens sittplatser, med två trötta barn.

Vi hade inte bokat något hotell i Kairo, för jag hade räknat med att vi skulle kunna slappa på några soffor på flygplatsen och bege oss in till stan för att hitta rum först på morgonen. Men det fanns ingenstans att ta vägen på flygplatsen och dessutom var det riktigt kallt.

Guider, fixare, resebyråagenter, hotellraggare, taxi­chaufförer började hugga allt intensivare på oss och motståndet började brytas ner. En kvinnlig tullare dök upp och erbjöd oss te i deras lilla uppehållsrum och vi hängde tacksamt med. Där fanns också dottern i Annas ålder, som tillbringade hela natten i denna kyliga och torftiga miljö. Pappan dök också upp och visade sig förstås vara en av taxichaufförerna. Allting verkade hänga ihop ungefär som i Indien, man hamnade i nätverk. Vi pratade om det i Sverige inom turistnäringen, men på många håll ute i världen har man verkat så i decennier.

Uppehållsrummet var för litet för oss alla, så vi fick stå i korridoren utanför, nära utgången där folkmassor trängde på utanför avskärmningen, trots att klockan var 2 – 3 på natten. Jag försökte vara ståndaktig, men det var ett par timmar innan första morgonbussen skulle gå och Viktoria började snyfta: ”ska vi vara här hela natten?”

Jag började förhandla med taxichauffören, som hette Amal Kamel, om en tur in till hotell Sun i city. Det var dåligt förhandlingsläge, men 35 pund, ca 80 kronor totalt var acceptabelt och vi banade oss genom folkmassan till en minibuss. Med hjälp av några extra pund i handen bokade medhjälparen också ett trebäddsrum på Sun för 50 egyptiska pund (120 kr). Ett kalt och kallt rum som vi bara fick ha till kl 12 på dagen och klockan hade blivit 5 på morgonen när vi nådde fram. I det läget satt det bra i alla fall och vi sov oroligt fram till utcheckning då jag efter en varm dusch kunde ordna ett bättre och billigare rum för 40 egyptiska pund. Knappt 100 kr för ett dubbelrum på gångavstånd till Egyptiska museet kunde vara rätt okey. Det ingick också en enklare frukost.

Utanför hotellet låg Midan Tahrir, en stor cirkulationsplats, som var något av centralpunkt i jättestaden. Att korsa vägarna var nästan omöjligt, men det fanns tunnlar under gatorna och där låg också tunnelbanestationen Sadat.

Vårt första mål var turistministeriet Mogamma, då det låg nära, för att försöka ordna förlängt och re-entry visa. Vi hade tänkt resa till Israel också och skulle stanna längre än den månadslånga visa vi hade fått vid ankomsten.

Mogamma var en jättelik Kafka­institution, där vi skickades runt mellan våningar och till nya köer. Överallt stod folk och köade; framför luckor, in i trånga kontorsrum. Man köade efter olika formulär, efter platser att fylla i dem och lämna in dem, man köade till kopieringsapparater och fotoautomater. Det var uppenbart att vi skulle få spendera hela dagen där och kanske nästa, så vi struntade i saken. Snurrade ytterligare några varv kring Midan Tahrir, växlade pengar och gick sedan till Egyptiska museet, som kostade måttliga 20 egyptiska pund i entrébiljett.

Vi letade först upp Tutankhamons sarkofag, kistor och utensilier, en fantastisk mängd, som förvarats i graven.

Tutankhamon var en egyptisk farao i 18: e dynastin som troligen dog 1343 f kr. Han följde efter Amenhotep IV, som också kallades Achnaton, en Atondyrkare. Arkeologen Howard Carter fann Tutankhamons grav i november 1922 efter långt sökande. Det sensationella var att graven till stor del var orörd; annars hade de gravar man tidigare upptäckt plundrats. Det innebar att mängder av föremål kunde friläggas och nu beskådas. Det viktigaste var sarkofagen av kvartsit, som i sin tur innehöll tre kistor, i varandra som kinesiska askar. Den innersta var tillverkad av rent guld. Tutankhamons ansikte var täckt av en guldmask och det fanns många andra föremål av guld.

Museet vimlade av fina statyer och plattor med hieroglyfer från flera tusen år av faraoner, som sträckte sig från de första dynastierna i arkaisk tid 3000 år f. Kr., via Gamla riket då Cheops och Chefrens pyramider uppfördes och Mellersta riket kring 2000 f. Kr., fram till de stora perioderna i Nya riket, sådär 1500 – 1000 f. Kr, då Amenhotep, Thutmosis, Hatschepsut, Tutankhamon och Ramses m fl härskade. Faraonerna härskade till ungefär 300 f. Kr. då det  grekiska och romerska inflytandet tog över med Ptolemaios och Kleopatra.

Vi såg hieroglyfpyramider i svart basalt och fastän barnen blev allt tröttare så uppskattades de olika heliga djuren, såsom hunden, Anubis; falken, Horus; katten, Bastet; kon, Hathor – Viktoria sög upp intryck som skulle påverka teckningarna lång tid framöver. Men lilla Anna blev snart så grinig att vi fick dra oss tillbaka i ett kafé med utsikt över torget utanför. Där vi fick hamburgare, grönsakssoppa, pommes frites, cola och kaffe och satt där länge och smälte intrycken. Det var omtumlande och vi var trötta.

Gick sedan ner till Nilen, som låg alldeles bakom hotell Nile Hilton, där flickorna hade begapat tjusiga egyptiska kreationer i Hiltons stora shoppingarkader, och det kändes magiskt att se den stora floden i den milda kvällen. Fellucas guppade på vattnet och blandades med flodbåtar och jättestadens myllrande bebyggelse fortsatte i alla väderstreck. Det började skymma och stadsborna vandrade i grupper på kajerna, ungdomar lyssnade på musik; frimodigt klädda, inga hucklen, men musiken var arabisk. Grabbarna kom gärna fram och pratade med oss och vi vandrade hemöver till Hotell Sun, matta men lyckliga över att ha nått resans första mål och att vara på resa igen.

Egypten hade 66 miljoner invånare på en yta som var dubbelt så stor som Sverige. Det gav 66 invånare per kvadratkilometer, men då fick man betänka att större delen av landet var öken, vilket innebar att folkmassan trängde ihop sig kring Nilen på en betydligt mindre yta. Mubarak var president vid vårt besök.

Sun hotell var slitet och hissen fungerade bara ibland och då fick man ta trappan 7-8 våningar upp och förskräcktes av att delar av hissväggen saknades på några ställen. Det kändes inte säkert, men det var trivsamt och vi satt en stund i lobbyn och pratade med ett kanadensiskt par innan vi drog oss tillbaka. De hade varit i Dahab och Luxor; firat julen i Betlehem och nyåret vid pyramiderna. Nu visste de inte vart de skulle åka, bara att de var less på Egypten; att det varit för mycket trassel. Hur skulle vi känna?

Vårt nya rum var varmt och mysigt, med utsikt över grannfastigheternas platta och risiga tak. Mycket såg ganska fallfärdigt ut. Taken användes som soptippar, för att hänga tvätt och för diverse påbyggnader, men efter ett par whisky sov vi gott i 12 timmar.

Åt frukost med reseberättelser omkring oss. Fick tips hur vi skulle ta oss till pyramiderna, men vi fann inte buss 135 vid Midan Tahrir, fast vi hade memorerat de arabiska siffrorna och vi fann inte heller minibussen utanför Hilton. Det fick bli taxi, men det var inte dyrt, 20 egyptiska pund ut till El Ahram i Gize och samma summa tillbaka. Lika mycket kostade det att se pyramiderna.

Taxifärden gick längs Nilen och över en stor bro och så började pyramiderna framträda mer och mer i diset. I Gize doldes de av stora bostadsområden innan de åter trädde fram i sin prakt vid kanten av den stora öknen. Det var en overklig känsla att se Cheops, Kefrens och Mykerinos stora pyramider med Sfinxen framför sådär plötsligt. En anblick som samtidigt var så bekant. Tänk att de byggdes för 4500 år sedan! Under Gamla Rikets 3 – 6: e dynastier. Cheopspyramiden var 137 meter hög och under långa tider världens högsta byggnad. Det fanns flera andra mindre och halvt raserade pyramider på området.

Vi gick omkring i flera timmar för att ta in området, som också var så stort att det tog tid att gå och ständigt uppvaktades vi av kamelförare, hästförare, vagnförare, försäljare av papyrus och skarabéer och alltmöjligt annat. Det var också väldigt många egyptiska familjer på utflykt, det var söndag. De hade picknick på de meterhöga stenblocken och struntade helt i skyltarna som förbjöd klättring på pyramiderna. Viktoria klättrade också på Cheopspyramiden, som hon några år tidigare hade gjort på ”Mayabullorna” i Centralamerika.

Pyramiderna motsvarade förväntningarna och det var mer vi kunde ha gjort, såsom att tränga in i dess inre, som man fick göra på någon pyramid. Vi tittade inte heller på Solbåten, Ramses båt byggd för dödsriket. Den låg i en särskild byggnad med särskild avgift och vi var för snåla för extravaganserna. Taxin väntade och skjutsade oss åter till centrum, där vi njöt av kuskari på en fatatriservering nära hotellet. Det var fat med nudlar, ris, spagetti, kikärter, svarta linser, stekt lök och tomatsås, för en dryg tia per person, inklusive cola. Det hade varit nära att vi i stället ätit i Gize på en Mac Donald - restaurang, som hade fantastisk utsikt över pyramiderna. Det var bara den väntande taxi som fick oss att avstå. Taxichauffören kunde ju inte bara stå där och bevittna oss gå in på en restaurang också? Men dessutom var Egypten för färskt för att vi skulle vilja falla för en sådan frestelse.

Vi flanerade längs Talat Harb, vår gata, som visade sig vara en betydande shoppinggata med ståtliga stenhus på 7-8 våningar.

Kvällen tillbringade vi på hotellet; barnen lekte och vi vuxna läste. Viktoria och jag gick en kvällspromenad och handlade kvällsfika, med olika slags kex, småkakor och chips i en liten kiosk, vilket brukade vara ett trevligt och ändå billigt nöje på de flesta håll i världen.

Sov länge nästa morgon också, kanske för länge, då det var bra att komma ut och se sig omkring på förmiddagen. Men Anna var lite krasslig och gnälligare än hon brukade vara. Viktoria var å andra sidan gladare än vanligt, kastade sig glatt över frukosten och var nyfiken på vad dagen skulle bjuda på. På programmet stod att boka färdmedel till Sinai, skicka vykort och växla pengar. Det var inte så lockande och kanske påverkade att vi låg kvar i sängen lite längre, men det är ju så med resandet, allt är inte förnöjsamt.

Vi kryssade fram mellan parkerade bilar längs en mycket trafikerad gata som ledde till Ramsesstationen. Det var ett larm och dålig luft och vi gav snart upp. Anna var hängig och ville bäras hela tiden och Katarina snubblade på en trottoarsten och gjorde illa knäet. Så det var lite motigt, men vi lyckades i alla fall fråga oss fram till en busstation som låg närmare och där boka en buss till Dahab nästa morgon. Kvarteren vid den busstationen var också mysigare. Vi gick Bakshagatan, som var täckt av en pergola av växter och här och där små moskéer i papier-maché. Vi fick känsla av den mysiga gata vi bodde vid i Damaskus.

Det var väl så i en jättestad som Kairo, 9: e största i världen vid den här tidpunkten, att det fanns många små lokalsamhällen i det stora och att det fanns fantastiskt mycket att upptäcka om man stannade länge. Vi räknade med att stanna några dagar när vi återkom före hemresan, då kunde vi också mera om Egypten förhoppningsvis.

Nu tog vi taxi tillbaka till Sun Hotel och det var så billigt att vi använde färdmedlet oftare framöver. Promenerade Sharia al – Tahrir och Sharia Hoda Shaarawi och kollade olika falafel - och sharma - restauranger, men det var fullsatt överallt och vi hamnade på Kentucky Fried Chicken med högre priser, för att få något att äta. Även där var köande egyptier, som inte avskräcktes av priserna.

Anna gjorde oss oroliga under kvällen då hon var febrig och sov mest och de korta stunder hon var vaken så grät hon eller såg förvirrad ut. Vi vuxna tog ett par glas whisky och övervägde om vi kunde fortsätta mot Sinai med en så krasslig tvååring.

Sinai

Väckarklockan drog upp oss redan 4.30, vilket visade sig vara alldeles för tidigt, då vi fick tag på en taxi och sedan fick vänta på bussavgång i morgonkylan i nästan två timmar. Frukost fick vi också på hotellet dessförinnan. Jag hade frågat om det då frukostserveringen normalt öppnade vid 8 – tiden. Det visade sig att de öppnade tidigare om man så önskade och vi ville ha frukost redan klockan 5-6.

Det var en fin buss, med bussvärd och videofilm, som efter stopp på några olika busstationer, blev välfylld av egyptier. En av de filmer som visades var verkligen spännande: Speed, med Sandra Bullock, Ciamo Reeves, Jeff Bridges, Dennis Hopper, om en buss med apterade bomber, som skulle utlösas om bussen tappade farten; lämplig underhållning i den här delen av världen (!). De andra filmerna som visades var egyptiska och hade samma manliga huvudrollsinnehavare, som jag kände igen från någon annan film. Det handlade om kärleksrelationer med krigen mot Israel som fond.

Mellan Kairo och Suez var det skräpöken: sand, sten, papper och gamla bildelar, konstaterade Viktoria, 5 år, som satt i min famn – vi sparade ofta biljettkostnader på så vis – och lekte med klippdockor, en perfekt lek under resorna. Först ritade hon dockor och tillbehör, klippte ur dem, och från olika tidningar och broschyrer man kom över kunde hon sedan klippa ut saker som kunde tillföras leken. Anna sov större delen av resan i mammas famn.

Vägen gick i tunnel under Suezkanalen, men följde sedan Suezbukten söderut. Många semesterbyar var på väg att uppföras längs kusten. Halvvägs ner låg Sinai Tor, ett administrativt centrum för södra Sinai och därefter blev det mer kuperat. Säkerhetskontrollerna avlöste varandra under resan, med beväpnade soldater i och utanför bussen.

Många passagerare gick av i Sharm El-shejk, medan vi fortsatte till Dahab. Vägen gick liksom på en ökenplatå och slingrade sig fram mellan starkt eroderade sandstensklippor.

Det hade börjat skymma när vi äntligen nådde Dahab efter 9 timmars resa. Fast det var själva staden och det var ännu en bit till beduinbyn Assalah, som skulle ligga längs stranden och där det skulle finnas billiga hotell.

Vi liftade dit med en lastbilstaxi tillsammans med en amerikan, en egyptier och en entusiastisk hotellägare; familjen i kupén och jag på flaket. Hotellägaren tog oss förstås till sitt nya hotell, som låg fint vid havet, men var dyrare än vi tänkt oss, 60 egyptiska pund för ett dubbelrum.

Amerikanen stannade där, medan vi fortsatte med egyptiern till Mohammad Ali Camp, där chauffören utlovade 20 pund per rum. När vi nådde fram hade ändå priset ökat till 60 och de billigare rum som fanns såg inte trivsamma ut. Nu var vi i alla fall framme vid en upplyst sandväg vid havet där serveringarna låg på rad och vi sökte vidare själva. Vi hade hittat byn, även om det såg glittrigare ut än jag väntat.

Efter att ha kollat ett par andra camps, som endera var fullbelagda eller lite för dyra, fann jag med hjälp av ficklampan en skylt som visade till Camelot Camp inne i en skräpig gränd. Såg inte bra ut, men när man kommit genom en zig – zag port i muren, öppnade sig en luftig anläggning med små hyddor och tvåvånings betonghus, vackert upplyst av diskreta lyktor. Där mötte en vänlig personal och vi kunde få ett prydligt rum med varm dusch och toa för 30 pund, ca 80 kr totalt.

Strax gick vi ner till gatan längs havet med rader av serveringar där eldar brann. Vi fann ett ställe som annonserade med 50 % rabatt då det var en blåsig kväll och få kunder. Åt kyckling med ris, spagetti, tomatsås och goda bröd med cola och te för totalt 14 pund. Gott men jag kände mera av förkylning efter den långa färden och Anna var gnällig och varm, så vi drog oss snart tillbaka.

Nästa dag gick vi en runda i byn för att lära känna den. Vår camp, eller campemant, som det hette, följdes av andra enklare längre österut, men vår verkade mysigast. Man kunde tälta också. Sandvägen kantades av serveringar på havssidan och på landsidan av små affärer, dykararrangörer, souvenirer, resebyråer och små hotell. Serveringarna verkade alla ha arabisk stil med sittkuddar, låga bord och korgar där man eldade under kvällarna, då kyliga vindar svepte in från Aqabaviken. Menyerna var likartade: frukost 5 pund, spagetti 6-7 pund, shish - kebab 8-12 pund (räkna 2½ gång för svenska kronor).

Vi åt frukost på Moon Beach och myste i solen med engelsk frukost, kaffe och cola. En egyptisk familj bredvid bjöd på apelsiner och ost.

De flesta som badade hade dykardräkt, det är ju ett dyk - eldorado hela kusten från Sharm El-shejk, och även för snorkling. Vattnet var svalt, men badbart och Viktoria var i flera gånger, medan vi andra lätt förkylda höll oss på stranden. Anna var gnällig också och Katarina gick tidigare hem med henne. Väl i campen var hon dock piggare igen och åt salta pinnar med coca-cola, en bra medicin.

Viktoria och jag promenerade omkring och tittade på kattor, hundar och kameler och handlade ett av de armband som beduinflickorna knöt och sedan sålde på serveringarna.

Vi åt en festmåltid på Ali Baba, ett flumställe med tung psykedelisk musik, broderade draperier, brasor och vattenpipor – en stämning av hippieställena i Kathmandu. Vi beställde grönsakssoppa, tomatsoppa, kötthuvudrätter och glass. Vi brukade beställa flera rätter som vi sedan delade på. Nu var Viktoria mera utsvulten än vanligt och åt det mesta, medan mamma Katarina mest fick rester.

Till kvällen sov Anna tidigt men höll sedan mamman mest vaken med att ofta gråta och vilja ha ”smack”. Viktoria babblade på om ”Kissen” i sina ändlösa fantasirika monologer och höll sedan mig vaken med sina långa sprattliga ben. I allmänhet sov vi alla fyra i samma säng under en sådan här resa; oftast gick det bra, men ibland kändes sängen trång.

Hela nästa dag tog vi det lugnt, promenerade omkring, satt på serveringar, lekte på campen, kurerade oss helt enkelt, vilade, och för det var Dahab utmärkt.

Viktoria var piggast av oss och kröp runt på kuddarna hos Al Capone, där vi åt middag och plockade åt sig av det mesta. Hemma brukade hon vara petig med maten. Mest höll vi oss dock på den mysiga campen, där barnen kunde gunga, plocka pinnar, rita i sanden och Viktoria började vänja sig vid arabgubbarnas uppmärksamhet. De blonda småflickorna väckte alltid uppmärksamhet.

Det enda aktiva jag gjorde under dagen var att försöka hitta en billig transport till Sankt Katarinaklostret och berget Jabal Musa, 2 285 meter, där Moses tros ha fått stentavlorna med budorden av Gud. Jag lyckades dock inte komma under 50 pund (110 kr), vilket vi tyckte var för dyrt. Vi resonerade så att vi skulle komma tillbaka till Sinai efter Israel och troligen åter till Dahab och skulle ha en ny chans då. Kanske vi då också var piggare och vädret mildare. Det var 19 januari och nätterna var kyliga och man skulle bestiga berget på natten.

Med extra filtar och ändrad sovordning var nästa natt bättre för mig, liksom förkylningen. Den verkade bättre också för Anna. Nu var det mamma Katarina som snorade – det var inte ovanligt att en skildring av resa med barn blev rena sjukjournalen.

Vädret förbättrades: lugnt och nästan 20˚ och Viktoria badade flera gånger, medan Anna och jag mera plaskade i vattenbrynet. Vi åt brunch på Blue Moon och middag på Ali Baba. På sistnämnda räckte en 15 punds - meny till att föda oss alla fyra. Vi betade av serveringarna efterhand och började hitta favoriter. Det fanns många serveringar, minst 30, kanske 40, så det var en knivskarp konkurrens. Flera hade stängt under vår vistelse, som var lågsäsong och andra bjöd under varandra på de annonsplakat som fanns vid entrén till varje servering. Det fanns inte så många resenärer att det motiverade utbudet. Det var mest grabbar på 25 - 30, många israeler. Mycket möjligt att Dahab liksom Sharm El – Shejk, fick sin stora utveckling under den israeliska ockupationen 1967 – 1982.

Jag gick en längre promenad från den forna beduinbyn Assalah till själva stan Dahab över vidsträckta obebyggda halvökenartade fält. Jag sökte busstationen för att kolla in förbindelserna till Eilat och Aqaba. Jag fick ta en taxi när jag nått stan för att hitta busstationen och den väntade sedan och skjutsade mig tillbaka. Det fanns ingen att fråga på busstationen, men enligt en tavla skulle det gå en buss till Nuweiba kl 8.30. Enligt personalen på vår Camelot gick bussen först 10.30. Man fick se.

Det blev ånyo brakmiddag på Ali Baba, som var både god och billig.

Katarina hostade en hel del under natten och vi drog oss länge i gryningen innan vi kunde släpa oss upp, tacka för den fina vistelsen och söka oss mot Nuweiba. Det skulle ta ett par timmar till innan vi äntligen kom iväg. Det gick ingen buss 8.30, men vi hittade en servicetaxi tillsammans med en österrikare, som hade rest dit från vistelsen i Eilat.

”Det är förskräckligt dyrt i Eilat”, klagade österrikaren, som mesta tiden hade varit i Nuweiba, St Catherine och Dahab.

För att få ett rimligt pris på resan så måste taxichauffören hitta ett par resenärer till och han körde kors och tvärs i Dahab och letade. Chauffören blev hungrig och stannade vid en liten servering där vi alla åt falafel. Till sist träffade vi på en tunn kille från Birmingham som ville följa med.

Under vägen hade vi diskuterat om vi skulle ta båten eller landvägen till Aqaba i Jordanien. Katarina tyckte det förstnämnda, jag det sistnämnda, så vi blev avsläppta i Nuweiba Port för att ta båten. Vi hade uppgifter om att den billigare båten – det fanns en lyxigare och en enklare – skulle gå klockan 11, men den gick först klockan 15. Dessutom skulle den kosta 33 US-dollars per person och dessutom 21 för Viktoria. Katarina hade gått på egyptiernas pris, som var hälften mot turistpriset.

Vi gick genom det dammiga hamnområdet, där svarta getter strävade omkring, till busstationen och väntade på en buss till Taba och israeliska gränsen. Satte oss på en servering och drack cola och kaffe och var nöjda med färden ändå. Vi låg trots allt steget före och hann med 12-bussen från Nuweiba och diggade den finaste delen av färden längs Aqabaviken. Såg stränder täckta av koraller och här och där låg enkla små camps med hyddor vid små vikar med sand. En vik skar en fjordliknande bukt och den hette också just Fjorden och på Faraos ö nära kusten låg Saladins slott, byggd av korsfararna 1115, men erövrad och utvidgad av Salah – al – Din år 1170. Därbakom låg det bergiga och svårbesökta Saudiarabien.

I Taba låg ett flott hotell och vid gränsen hetsiga säkerhetskontrollanter. Men vi krävdes bara på två pund i skatt och kunde snabbt trava över till den israeliska gränskontrollen, där den påtagliga skillnaden var att det var unga kvinnor som skötte all kontroll och visering. Det var leenden och problemfritt.

Jordanien

En svensk tjej som reste ensam hakade på oss och tillsammans delade vi en taxi som körde oss genom Eilat till den jordanska gränsen. Det var bara tio minuters resa genom Israel, men det kostade oss 3*66 shekiel i transitavgift, ca 440 kronor totalt, och sedan var inresevisumet till Jordanien ännu värre: 4*16 dinar, och en dinar var drygt 10 kronor.

Taxichauffören, med ett namn som lät som ”Cherch Berenetts Arila”, pratade i ett om Wadi Rum och Petra i Jordanien. I Wadi Rum skulle vi bo i byn El Rahr, där han kände hövdingen och i Petra skulle vi bo på Ellen Butt Hotel, men vi förstod snart att det var för dyra alternativ för oss.

Väl inne i Jordanien handlade det om en ny taxi in till Aqaba och chauffören ville ha en dinar per person, vilket jag tyckte var för mycket och lyckade ragga upp ett tyskt par som var stewarder och passade på att åka runt innan nästa flyg gick från Tel Aviv. De ville till Petra och då chauffören fick bättre betalt för att åka dit med dem, blev vi avsatta och blev tvungna att ta en annan taxi in till Aqaba.

När vi äntligen där fick tag på ett hotell, som just hette Petra och låg centralt, var vi rätt slitna. Men vi fick ett bra rum med balkong för 7 dinarer, i nivå med vad vi hittills betalat för rummen. Staden verkade inte stor och hade stenhus i två – tre våningar och var halvmodern.

Gick ner till stranden där det låg en rad kaféer, men det blåste för mycket så vi gick ett par gator uppåt till Ramans restaurang där vi beställde ett blandat smörgåsbord: superburger, fetaostsmörgås, korvsmörgås, Pepsi och citronlemonad, för drygt fyra dinarer och provianterade sedan på en affär med chips, banan, chokladmjölk, kakor och mera Pepsicola, som vi förtärde på rummet.

Vi bestämde oss för att ta en heldag i Aqaba. Vila, duscha, tvätta kläder, digga balkongen, läsa. Kanske bada för det var ungefär 20º och mulet. Men grå regnmoln kröp fram från bergen i öster.

Vi stannade på hotellet till eftermiddagen. Träffade tre norrmän i lobbyn. De hade flugit med CSA till Damaskus och det hade varit väldigt kallt i Syrien, till och med snö, och de hade blivit frusna och förkylda. Från Amman hade de dragit ner till Aqaba för att tina upp. De var på väg till Egypten och skulle hem från Kairo. De var intresserade av att dela en taxi till Wadi Rum och Petra.

Hungern drev ut oss efter lång vila. Vi gick till moderna Chili House och fick kyckling och hamburgare och pommes frites och vatten för sådär 50 kronor. Jordanien kändes lite dyrare än Egypten, kanske lite modernare också.

Vi sökte rätt på ruinerna av Ayla, det gamla Aqaba som hade storhetstiden 750 – 1200-talet och som hade handelsvägar till Egypten, Irak och Kina. Såg utgrävda husgrunder och gator på ett fält i norra utkanterna av staden. Intill en restaurerad kortegeväg och en mur byggde man nytt, men i äldre stil och riktigt spännande, kanske ett hotell eller fint bostadsområde.

Vi var ensamma på utgrävningsområdet och vi såg nästan inga turister alls i den ganska anspråkslösa staden. Det var inte mycket att se heller utöver Ayla, men ändå trivsamt. Vi höll oss gärna hos fågelhandlaren på gatan utanför vårt hotell, som hade burar uppkrokade i träden och souvenirkiosken vid slutet av gatan. Vi gick också flera gånger ner till stranden, som inte var särskilt fin, men barnen kunde söka snäckor och bygga borgar i sanden medan vi vuxna drack arabiskt kaffe i små koppar: en grumlig sörja.

Vi provianterade lite på grönsaks- och kryddmarknaderna och Katarina visade civilkurage när hon stoppade en pojke som hänsynslöst sparkade en jämnårig flicka. När hon agerade ryckte också andra flanerare in och när pojken fick ta emot flera örfilar så drog vi vidare. Upp på hotellrummet med teve och mys.

Nästa morgon var jag ute och handlade lite oliver och ost till frukosten och fick tag på en Jordan Times och kunde läsa om regn, översvämningar och sandstormar i norra Jordanien, Syrien och Libanon, vilket kanske påverkade vår tänkta färdplan. Jag var också och tittade efter bussar till Wadi Rum och träffade då en japan från Osaka som också skulle dit. Det verkade inte finnas några bussar så vi beslöt att dela en taxi. Jag prutade ner en till 15 dinarer totalt och så hämtade vi familjen och drog iväg. Eller drog, först behövde taxichauffören få ett dokument stämplat, ett tillstånd att åka dit och sedan var det ett par poliskontroller längs vägen. Den gamla Mercedestaxin studsade fram på grusvägen mellan allt brantare och ståtligare klippor.

Nära byn Wadi Rum, dit vägen gick, hade beduinerna en kontroll där de tog en dinar per person i grindavgift och bjöd på te eller arabiskt kaffe. Från byn gällde 4- hjulsdrift eller kamel för att komma ut i det ökenlandskap där Lawrence av Arabien och andra filmer med ökenmotiv spelats in.

Vi delade på en fyrhjulsdriven liten lastbil för 10 dinarer och studsade ut i öknen med ett tjut åtföljda av ett koppel minibussar. Det var kallt och obekvämt och våldsamt krängande, men vi tjöt av skratt och det var mäktiga scenerier. Bergen bröt upp branta som drakryggar i en lätt kuperad sandbädd.

Motorkaravanen studsade runt men samlades åter på en vacker plats som hette Kejsarkanjonen eller något liknande, trång och ringlande mellan branta klippväggar av sand- och kalksten. Sanden var röd och på några få ställen trängde grönt fram. Barnen samlade sand i små burkar och hade lika roligt som vi.

När vi återvänt till Aqaba följde japanen med på en liten servering och vi delade på en rostad kyckling med fries, sallad, huomos och ris och det var jättegott och hyfsat billigt och vi trivdes allt bättre i Jordanien. På förslag från japanen köpte vi sedan mjukglass från ett gatustånd och det var gott och jättebilligt – 100 piaster, drygt en krona - och så kompletterade vi med lite bakverk – konditorierna brukade vara höjdare i Mellanöstern och här var inget undantag – och så gick vi ner till stranden och drack kaffe medan barnen grävde mera sand. Satt sedan på hotellrummets balkong och myste vidare. Det var plus 19 grader. Katarina ringde hem och där var minus 15 grader. Vårt val kändes bra!

Vi trivdes i Aqaba och stannade nästa dag också. Tänkte försöka ordna egyptiskt visa, så vi skulle slippa stanna i dyra Eilat på återvägen. Det blev resans dittills varmaste dag, +23º och vi vandrade mest mellan egyptiska ambassaden och stranden. Vi löste tre månaders multiple visa för 15 dinar per person och åt god omelett med korvsmörgås på en kafeteria vid busstationen. Där pratade vi med en egyptier som tyckte att vi skulle åka till Alexandria, ”finaste staden i Egypten”.

Vi var vid Ayla igen och barnen lekte. Satt i omgångar på stranden, köpte en packe blöjor och drack citronjuice till falafel och hamburgare på en liten servering på en tvärgata. Beundrade de glittrande guldaffärerna och tittade på de förbipasserande. Det var mest män i byxor och tröja eller utanpåskjorta och med en palestinasjal runt halsen.

Nästa morgon for vi norrut medan solen klättrade över bergskedjan i öster. En halvfull minibuss stod och väntade när vi kom till busstationen. Tre dinarer per stol och så iväg genom det trädlösa landskapet. Det tog drygt två timmar till staden Wadi Musa intill Petra, där vi tog in på Orient Café Hotel, som vi fått tips av från taxichaufförerna.

Det visade sig att en av passagerarna i bussen också ägde stället och lockade med sig halva bussen dit. Den andra halvan följde med en annan passagerare till Mussa Spring Hotel. Mannen stirrade förvånat på oss när vi inte ville följa med honom: ”Men, har ni inte läst Boken? Mitt hotell står först där”. Anna sa att hon ville följa med till farbrorns hotell och grät när vi valde att följa den andre.

Det visade sig att vårt hotell hade bättre läge, var nyare och även billigare än Mussa Spring, som faktiskt stod först bland Petrahotellen i Lonely Planets bok om landet, som jag kollade in sedan vi installerats i ett rum med varm dusch för 10 dinarer totalt. På vägen till Petra genom Wadi Musa åt vi lunch på en liten gatuservering och det plockades fram omelett, falafel, ägg, tomater och andra grönsaker, bröd, cola, kaffe; bra också för barnen och prisvärt för 30-40 kronor totalt.

Petra var dyrt och krävande, men det var nog mycket för att vi försökte klämma in allt på en dag och att vi hade barnen att bära på, till stor del, för det var verkligen ytor att tillryggalägga. 20 dinarer, 220 kronor, per person kostade en dag, 25 för två dagar och 28 för tre dagar och det hade varit mycket bättre att ta de senare alternativen. De skulle ha halva priset för barnen också, men det lyckades vi förhandla bort efter mycket dividerande.

Petra var nabatéernas huvudstad, en arabisk sekt som dominerade Transjordaniens handelsvägar mellan Damaskus och Sinai från 200 f. Kr innan kejsar Trajanus romararméer intog staden år 106.

Nabatéerna karvade ut tempel och gravar ur den röda sandstenen. Området var 5 km² stort och nåddes via en 2 km² lång vindlande smal ravin, kallad Siq, ofta bara några få meter bred, men kantad av hundra meter höga klippväggar. Inte konstigt att staden varit bortglömd i 1000 år innan den återupptäcktes av upptäcktsresanden Burckhardt 1812.

Att gå genom denna smala passage var nog besökets höjdpunkt och ännu mer känd är nog passagen ut, där det öppnade sig ett 40 meter högt palats, Khaznah, Skattkammaren, uthuggen med rum i klippan och känd från Indiana Jones and the Last Crusade.

Vi gick igenom den jättestora amfiteatern, 8 000 platser, och passerade mängder av monument längs med och högt uppe på bergssidorna. Petra låg i en svängd ravin mellan branta bergväggar och den vidgade sig efterhand. Här och där ledde uthuggna stentrappor upp till högre liggande monument och upp på de omgivande bergsplatåerna, men vi orkade aldrig pröva dessa med barnen. Vi hade fullt sjå att nå fram till Qasr Al Bint, ett slags fort, vid ravinens västra kant. Där fanns längs bergssidan ett uthugget kloster, som nåddes via långa stentrappor, dit vi varken hann eller orkade gå, vi skulle återvända en halvmil också, med barnen tagvis på axlarna. I det långa eftermiddagsljuset framträdde band av olikfärgad sandsten i klipporna. Man kunde köpa flaskor med band av sandstenspulver i souvenirbutikerna.

Resten av kvällen låg vi utslagna på rummet, så dumt att försöka klämma in detta på en dag. Särskilt inte när vi dessutom inte kom iväg förrän efter lunch och hade små barn med. De skötte sig bra och tyckte också att det var spännande, men det blev så långt att gå. Vi hade klart missbedömt storleken på Petra.

Servicetaxi på King´s Highway mot huvudstaden Amman. Soligt. Kanske slapp vi sandstormar och regn som präglat Amman för ett par dagar sedan. Vi slapp regn i Petra, som det varit dagen innan, vi slapp regn i Dahab. Så långt, tur med vädret. Vår familj ockuperade det bakersta sätet i taxin och vi betalade bara för oss vuxna, 2* 5 dinar, och ett par dinar för bagaget. Vi köpte med oss ägg och bröd som proviant, men servicetaxin stannade för lunch då vi hade tre medpassagerare.

I Amman tog vi in på ett skithotell nära busstationen, Cleopatra. Jag bokade också till tre australiensiska tjejer som vi just träffat, men de flyttade till ett närbeläget hotell, Al Monzur, där jag också först trodde att vi var, det var samma trappuppgång. De fick centralvärme, rena rum och varmvatten, men också högre pris. Det fick inte vi. Vi häckade tagvis i lobbyn där det var varmt, undan kylan på rummet och på gatan. Det var väl sådär 13º ute och bara lite mer på rummet.

Då var det bättre att hålla sig ute. Vi tog en buss till Jerash, den gamla romarstaden från 100 f Kr – 200 e Kr, som var världsarv i likhet med Petra. Staden låg i norra Jordanien några mil norr om huvudstaden och påtagligt var landskapets förändring. Norr om Amman var det grönare och ett småkulligt kulturlandskap med odlingar och synbarligen välmående byar och attraktivare hus än söderut där det var mer sterilt och halvökenartat.

Kullarna var typiska och Amman, som ursprungligen hette Philadelphia, var byggd på kullar, sju kullar som Rom. Nuvarande staden har brett ut sig över 19 kullar och det var också väldigt utspritt och svåröverskådligt och inte särskilt attraktivt. Vårt hotell låg vid ett av stadens centrumbildningar och där fanns den koptiska ortodoxa kyrkan, Abdullahmoskén och den grekisk ortodoxa kyrkan, som vi skulle titta närmare på senare.

Jerash hade varit kontinuerligt bebyggt sedan neolitisk tid och en del av staden låg fortfarande inom murarna, medan den andra halvan upptogs av de romerska ruinerna och det var onekligen ett imponerande område. Vi beskådade triumfbågen, hippodromen, Södra porten, Zeustemplet och Pelargångarna utifrån och från upphöjda platser utanför området. Jerash låg så till att det mest fick besök av charterbussar eller rika turister från väst och inträdespriserna var därefter. Man hade nyligen höjt från 2 dinarer till 15 dinarer, vilket var över vår budget. Vi tyckte det var imponerande att se hur bebyggelsen och människorna i dagens samhälle fungerade i en slags kontinuitet med det gamla. Den gamla bron över Wadi Jerash användes exempelvis fortfarande av dem som skulle till moskén eller till busstationen. Där låg också ruinerna av Östra Baden och den gamla slitna stenläggningen var kvar på många gator och restaurerades liksom efter behov genom århundradena.

Det stora romerska ruinområdet påminde mycket om Palmyra i Syrien där vi varit förut och trots att parkvakterna efterhand justerade ner entrépriset till 5 dinarer, så nöjde vi oss och återvände till Amman. Där sökte vi rätt på restaurang Snack Box, som fått gott omdöme i Lonely Planet, men det var bara take - away numera så vi gick på en liten kycklingrestaurang – det fanns de som var specialiserade och de var bra. 1½ dinar för en halv kyckling med gult ris, sallad, bröd och vatten och det kunde vi dela på alla fyra.

När temperaturen på hotellrummet nådde 15º skålade vi i whisky, men så slog värmen på elementen av igen, liksom varmvattnet och det gick aldrig att duscha. Men under natten blev det aldrig kallare än 13, 7º så värmen måste ha slagits på ibland. Man höll medvetet en så låg värme.

När morgonen kom hade vi fått nog av Amman och fann snabbt en buss från Abdali – terminalen till Västbanken, sedan jag skällt ut hotellpersonalen.

Färden gick mest utför då Jordandalen låg 300 meter under havsytan. Häpnadsväckande. Där växte bananer - det var Jordaniens trädgård som man förlorat viktiga delar av när Israel ockuperade Västbanken.

Israel

Vid gränsstationen hade förstås Jordanien hittat på en utreseavgift på 4 dinarer per person och så fick vi byta till en annan buss över Allenbybron och Jordanfloden till Israel. Floden var bara en liten brun bäck som rann genom en grässlätt med enstaka byggnader och skyttevärn och säkert stora minfält. Utöver oss så fanns i bussen ett nya zeeländskt par med. De bodde i London. Annars var passagerarna mest palestinier. Bron var smal och bara ett fordon i taget kunde passera och när vi kommit över möttes vi av en bemannad kanonlavett och många beväpnade soldater.

Men passkontrollen sköttes av leende tjejer, som gav oss ett välkomnande och tre månaders uppehållstillstånd. Vid gränsen väntade servicetaxibilar, men de skulle ha 30 shekiel per person till Jerusalem och för alla fyra, vilket skulle bli 240 kronor, så vi tog i stället en lokalbuss till Jeriko för totalt 11 shekiel.

Jeriko såg inte ut som den urgamla stad den skulle vara. Den såg halvmodern ut, betongmässigt 60-70-tal. Bussen stannade vid ett torg där det vimlade av servicetaxis som gick till Jerusalem eller städer på Västbanken. Priset till Jerusalem var detsamma som vid gränsen, men efter mycket prutande fick vi ner det till 20 shekiel och för 3 personer och drog så iväg tillsammans med ett gäng högljutt käbblande palestinier i burnuser.

Taxichauffören hade bara palestinskt tillstånd och stannade vid Jerusalems stadsgräns, men där stod en minibuss som tog oss till Herodesporten vid Gamla stadens mur.

Det var oväder i Jerusalem. Regnstormen piskade oss blöta och frusna innan vi kunde leta oss fram till Damaskusporten och längs täckta souker och trånga gränder och under mörka valv - en miljö som Rhodos gamla stad och som från Kristi tid, fram till målet Al-Arab, ett vandrarhem i en urgammal miljö. Det låg en trappa upp från gränden och det vimlade av resenärer i lobbyn, köket och matsalen.

Vi värmde oss med hett te och fick sedan ett litet medeltida rum ett par trappor upp längs en vindlande stentrappa, som delvis gick utomhus. Klippmoskén syntes upplyst från trappan. I rummet med stenväggar stod en fotogenvärmare, som fick upp 17º, vilket var högre än i hotell Cleopatra i Amman. Vi fick betala 150 kronor för rummet, vilket vi tyckte var för dyrt och jag gick ut i ovädret för att titta på alternativ. Det fanns ett New Swedish Hostel, där det just flyttade in en svensk familj, som gjorde en utflykt från Eilat. De hade en 5-årig dotter. Där fanns dock bara bäddar kvar i stora sovsalar, i Al-Arab hade vi i alla fall eget rum. I Al-Arab fanns också varma duschar, fritt te, trevlig lobby och personal, så vi blev kvar.

Vi bodde i den arabiska delen av Gamla Jerusalem, som var indelad i fyra enklaver: arabiska, grekiskt ortodoxa, armeniska och judiska. Vi gick Souk Khan till Davids gata och Jaffaporten, som ledde söderut in i den modernare israeliska staden, där riksdagen, Knesset, låg. Vi åt middag på Citadell vid Jaffaporten i judiska delen och fick god snitsel och sharma för totalt 56 shekiel och vi konstaterade att Jerusalem skulle pressa reskassan. Vi måste laga maten på vandrarhemmet och provianterade i en affär, men även där var priserna mer åt det svenska.

Fotogenvärmaren gav en klart bättre natt än den i Amman och vi sov alla bra utom Viktoria som hade snuva och nästäppa. Jag var uppe en stund i natten och tittade ut över ett regnigt Jerusalem med den upplysta Klippmoskén och mediterade över att ha nått hit och dessutom att bo mitt i den uråldriga miljön i ett hus som såg ut att härstamma från Kristi tid. Väggarna var stenmurar, bara delvis målade. Via Dolorosa gick i närheten.

Vi gick till Western Wall, Klagomuren, i judiska stadsdelen. Det var blåsigt och svalt, men regnet hade upphört. Muren hade utplånats av jordanska styrkor under kravallerna 1948, men var attraktivt återuppbyggd i gul sandsten. Det var en del av det ursprungliga judiska templets mur. Annars hade de judiska templen ersatts av de muslimska Klipp- och Al Aqsa – moskéerna. Klart att det fanns en gammal konflikt där.

Djupt religiösa judar stod i rader och liksom gungade med sina korkskruvslockar, svarta hattar och rockar och korta byxben. Andra mer måttligt fanatiska, som vi, fick låna kalotter att täcka huvudet med vid den heliga muren.

Vi vägrades sedan inträde till Klippmoskén av de israeliska beväpnade vakterna och det judiska museet i Davids Torn tyckte vi var för dyrt, 35 shekiel per person. Vi var också för snåla för att gå på muren som kostade 15 shekiel, men vädret blev allt ruggigare och Viktoria var gnällig. Vi tittade på utgrävda äldre delar av Jerusalem i den modernare judiska delen av Gamla staden, men mest gick vi bara omkring och tog in miljön och det var det viktigaste.

Både Anna och Viktoria levde upp när vi återvänt till vårt kaminuppvärmda rum med sina fuktiga stenväggar. De hade köpt några plastdjur på en marknad som de lekte glatt med. Katarina hade hittat en blus och jag en skyddande amulett av Fatimas hand. Snart puttrade grytan med nudlar.

Under eftermiddagen övergick regnet gradvis till blötsnö och det vräkte verkligen ner. Vi tryckte i vårt rum där värmaren gav nästan 18º. Ringde hem och där var bättre väder: +6º och sol!

Jag gjorde en vända och köpte bröd, kex, mortadellakorv, ost, kanelchokladsnäckor och baklava för sådär 15 shekiel vilket emottogs av förtjusta barn. De åt glatt det mesta som plockades fram under en resa. Det verkade som de åt upp sig. Hemma var det ett petande i maten. Vi vuxna bantade mest under resorna.

Medan snön och temperaturen föll satt vi och planerade den fortsatta resan. Efter några dagar i Jerusalem hade vi tänkt åka uppåt norra Israel och Medelhavskusten, men då vädret så där i slutet av januari verkade nästan sämre än hemma så ville vi snarast söderut igen. Dessutom var Israel ganska dyrt. Å andra sidan blev det inte billigare att återvända till.

Det snöade hela natten och stadsborna var ute tidigt och tjoade och skrattade förtjusta. Vi var mer dämpade. Hur skulle vi ta oss till Betlehem eller Masada? All trafik stod stilla. Det var ett par decimeter snö även om det började smälta och droppade vatten och snöras hotade längs de halvtäckta gränderna.

Det var fascinerande att se Jerusalem i snö, se snötäckta palmer, se stadsborna halka omkring. Men det var också rena intifadan med snöbollskastande ungar. Som västerlänningar var vi tacksamma mål och det var också de beväpnade israeliska vakter som fanns överallt.

Vi halkade runt i snömodden med barn som inte var lika entusiastiska som de israeliska. De frös och hostade och ville tillbaka till rummet, som fick allt svårare att hålla uppe temperaturen. Klippmoskén höll stängt för andra dagen i rad, för oss i alla fall. ”Halkrisk”, sa de israeliska vakterna. Araberna hade en särskild ingång i norr, som inte turister fick använda. Det museum vi tänkte besöka var också stängt, liksom den armeniska St Jakobkyrkan.

Det passade bäst att i snöblasket vandra Jesus väg på Via Dolorosa mot Golgata, där nu den urgamla Korsfästelsekyrkan låg.

På Via Dolorosa i Jerusalem

Med blöt snömodd slaskande över anklarna följde vi grupper av pilgrimer längs den trånga gatan Via Dolorosa, den väg som Jesus ska ha vandrat på under sin tunga färd mot korsfästelseberget Golgata. Tungt i dubbel mening då han tvingades släpa på sitt eget kors.

I mitten av gränden, för det var inte mer än så – ingen bred paradgata som namnet kunde få en att tro – hade de mässande pilgrimerna trampat upp en stig som strax förvandlades till en bäck med smältvatten. Det hade snöat hela natten och dagen innan, men nu steg temperaturen snabbt.

Liksom pilgrimerna stannade vi upp vid de 14 stationer som märkts ut med plaketter längs vägen och som berättade om händelser ur Bibeln. Via Dolorosa vindlade sig fram genom de trånga gränderna.

Den första stationen var den plats där Pontius Pilatus dömde Jesus till döden. Det romerska fortet fanns inte kvar. Där stod nu Antoniaminareten och en koranskola. På andra sidan gränden fanns ett kapell och Ecco Homo kyrkan på platserna där Jesus torterades, fick sitt kors och törnekronan och motades ut av Pilatus till den väntande folksamlingen med orden ”Ecco homo”.

Vid den tredje stationen föll Jesus för första gången, vid nästa mötte han sin moder. Den femte stationen markerade att leden blev brantare upp mot Golgatakullen. Där tvingades Simon från Cyrene hjälpa till med att bära korset.

På nästa station torkade Veronika svetten från Jesus ansikte. Vid 7: e stationen föll Jesus för andra gången. Här gick också stadsmuren på Jesu tid.

Den 8: e stationen markerades av ett kors i den grekiska klostermuren. Här stannade Jesus och sade några tröstande ord till kvinnorna som följde honom.

På nästa station föll Jesus ihop för tredje gången vid åsynen av korsen på galgbacken. Vi såg nu kupolen till Den heliga gravens kyrka och trädde in i valv, trappor och prång fram till kyrkan genom omgivande byggnader. Det var både förvirrande och mycket fascinerande.

Från den 10: e stationen var vi inne i kyrkan och där kläddes Jesus av och vid den 11: e spikades han på korset. Omgivningen var numera en underbart vacker helgedom med mosaiker över väggar och tak, svängande rökelsekar och alltmera extatiskt mässande pilgrimer. Höjdpunkten var det grekisk-ortodoxa altaret som står över den plats där korset restes. Här brann stearinljus som glittrade i ett myller av försilvrade helgonbilder.

Den trettonde stationen markerade platsen där Josef av Arimathea lade Jesus efter korsfästelsen. Och den sista stationen var kristendomen heligaste plats: Platsen för Jesus grav. Det var ett litet kapell dit man fick köa och bara kunde tränga sig in ett par personer åt gången och på knä. Trångt, magiskt.

Genom att Jerusalem behållit så mycket av sin ålderdomliga karaktär gick det verkligen att förnimma den plågsamma vandringen till Golgata. Till det slut som samtidigt blev en början. Få platser i världen rymmer så mycket fascinerande att uppleva som Jerusalem. Få platser rymmer samtidigt också så mycket konflikter. Även de var hela tiden närvarande. Ställ Jerusalem eller åtminstone Gamla Jerusalem under FN-kontroll!

Till kvällen satt vi länge i matrummet på Al-Arab och väntade på en spagettikock som sov och en fotogenpåfyllare som var ute. Det var ett trivsamt ställe, men det var också väldigt slappt. Jag fick gå ut och handla huomos i pitabröd till Viktoria, som ständigt var hungrig. Anna däremot var grinig och ville inte ha någonting. Under kvällen fick hon lös mage och kräktes också upp bröstmjölken.

Vi gick på Tabasco Teahouse och åt engelsk frukost – det gick att få hela dagen – spagetti, cola – som Anna drack lite av – och så blev det ett par burkar grekisk Marathon – öl, när det blev happy hour. Där pratade vid med ett nya zeeländskt par, som jobbade med datorer i London och passade på att resa mellan olika uppdrag.

Det var trevligt att prata med dem om Israel och andra resor och om London tills Anna kräktes igen och vi fick gå hem.

Anna hade diarré också nästa morgon, men febern hade gått ner och hon pratade mer, så vi beslöt oss för att göra en utflykt till Betlehem.

Vi prutade till oss platser i en minibuss utanför Damaskusporten och susade iväg genom de modernare södra Jerusalem. Husen var likartat byggda av grå eller gula sandstensblock och det såg ganska trevligt ut. Bussen stannade nedanför en lång trappa upp till Betlehems centrala torg, Manger, där Födelsekyrkan låg, en av världens äldsta, som varit i verksamhet sedan år 325.

Ingången var låg till den glittriga ortodoxa gudstjänstlokalen och i källaren under fanns det allra heligaste i form av härbärgets olika rum som små kapell och särskilt då födelsekapellet med en stor silverstjärna i golvet som markerade krubbans plats.

Rökelsekar och silverljushållare hängde ner från kapellets låga tak och det var trångt och magiskt, särskilt då en grupp pilgrimer från något afrikanskt land kom nerför stentrappan sjungande och mässande. Så fascinerande, så tillgängligt. Inga inträden, inga kontroller, man bara gick runt i födelsekyrkan och ner till födelsekapellet och höll sig där så länge man ville. Den kristna kyrkans tillgänglighet var onekligen en av dess största tillgångar.

Stig Hägglund