Äntligen på väg del 1a 1979
Stan Products © Stig Hägglund (2009)
Äntligen på väg
1979 - 1982
Innehåll: Del 1a) 1979 – juni; 1b) 1979 juli – feb 1980; Del 2) Till Asien; Del 3) 1981; Del 4a) 1982; 4b) Amerika 1; 4c) Amerika 2.
Del 1a
Inledning
Drömmarna att tränga utanför Europa hade funnits länge. Väcktes under stunderna över geografiboken i femte och sjätte klass, där text, bilder och kartor från olika delar av världen med tiden blev sönderlästa.
Under 60-talet kunde jag börja mitt eget utforskande av världen och då räckte först Europa väl till. Så småningom blev det viktigare att hitta en – ja flera – partners och in på 70-talet att skaffa egen bostad, utbilda sig, skaffa jobb och familj.
Men drömmarna fanns där och när vi nu når vintern 1978 -1979 hade vardagslivet blivit rutin och drömmarna om världen utanför hade växt sig starkare igen.
Det hade blivit nytt år och jag var gift sedan snart sju år och hade en dotter, Helena, som skulle fylla åtta. Vi hade också ett trevligt marsvin som hette Mia, fastän det var en pojke. Vi bodde i en fin trerumslägenhet vid Haga Norra i Solna.
Jag jobbade vid Storstockholms Lokaltrafik, mest med statistik. Jag hade flera år haft obekväma arbetstider och rest runt med bussar och tagit tid och räknat passagerare. Från årsskiftet skulle jag nu få komma in på kontoret och få normala arbetstider. Det gladde inte minst min fru Terttu, som jobbade med fotvård i Traneberg. Jag var 31 år och Terttu 28.
Terttus far var död, men mamman bodde i Raisio, en förort till Åbo, och drev ett par personalrestauranger. Terttus äldsta syster H var gift med en pratsam finlandssvensk B, som ibland jobbade som försäljare, som chef eller på fältet, jag blev aldrig klok över vad det egentligen var. Systern var köksutbildad, men troligen hemma medan barnen var små. De hyrde en villa i Åbo och hade en pojke och en flicka, som nu redan var tonåringar.
Näst äldsta systern T var gift och bodde i ett hus utanför Raisio. Hon drev numera mammans ena restaurang och maken J jobbade på ett varv, men de hade haft det svårt sedan dottern gick bort i en njursjukdom och alkoholen tog över mer och mer.
Näst yngsta systern M (Terttu var yngst) jobbade på den svenskspråkiga tidningen Åbo Underrättelser. Hon var gift med K, som forskarstuderade vid universitetet och hade amanuensuppdrag. De hade lägenhet i Naantali, också en förstad till Åbo, och hade en dotter som var något år yngre än vår.
Den här skildringen har underrubriken ”Äntligen på väg: Asienresan och hemmaliv”. Under den här perioden kom jag äntligen iväg på den längre resa utanför Europa, som jag drömt om flera år.
Det handlar om utvecklingen fram till den resan och hur det påverkade mig och min familj. Att det också innebar en frigörelseprocess, på ont och på gott.
Alltsedan äktenskapskriserna 1975 hade jag försökt utveckla mina intressen och självständighet för att bli starkare själv och lättare klara en separation, om det skulle bli så. Inte för att jag hade sådana planer vid den här skildringens början, men jag var bränd av Terttu tidigare och jag skulle inte stå lika naken igen.
1979
januari - juni
Uppladdning
Nyåret var kallt och vi höll oss inomhus med stearinljus och ponnyspelet i väntan på våra vänner Gunder och Britta som skulle anlända direkt från ett besök i London till oss. Det blev försenat. Flyget var nedisat och i Arlanda ville inte bilen starta.
Vi bjöd på ostsoppa och lax och grekiskt vin, som mor och far haft med sig från Grekland och skåla gjorde vi i Opera, med så dålig kolsyra att jag fick använda korkskruven.
Nyårspromenaden togs i -17˚ och medan Terttu lagade oxfilet provencale och Helena gick över till bästisen Jenny, satt jag och funderade på året som gått och det som just börjat.
Jag hade skrivit på en roman, ett opus 1, som främst skildrade månaderna efter studentexamen 1967. Den var inte riktigt klar och det var mycket som behövde redigeras och de bokförlag jag skickat utkastet till tackade nej. Ändå var jag nöjd med mig själv att jag faktiskt förmått anslå en timme om dagen till att sitta och knattra på en skrivmaskin – det här var ett par decennier före ordbehandlarnas tid. Jag hoppades att jag kunde fortsätta med denna ambition.
Vi hade bytt till en ganska ny Volvo, bara 5-6 år gammal, och hade åkt med den och husvagnen ända ner till Rivieran. Helena hade börjat första klass och mina föräldrar hade fyllt 60 år. De hade lämnat Stockholm några år tidigare och hade byggt om sommarstugan på Armsjön och bodde nu där permanent. Pappa var sjukpensionär med högt blodtryck efter ett intensivt arbetsliv som byggnadsingenjör och mamma hade hela äktenskapet varit hemmafru. Min kompis Åke såg jag numera bara till när han var bakis och försökte få en återställare.
Under hösten hade jag också mer och mer drömt och planerat om att göra en långresa. Det hade jag i och för sig drömt om länge, mer än 10 år i alla fall, men det hade känts möjligt när Gunder visat intresse under snacket och ölen efter våra regelbundna squash - aftnar. Vi hade gjort ett par bilresor i Sverige och Norge och jag blev glatt överraskad av hans intresse för längre resor.
Vi kom fram till att Indien vore ett lämpligt mål. Att vi skulle köpa en bil som vi kunde sova i och att resan fick ta två max tre månader.
Terttu var krullhårig vid den här tiden, något som jag tyst ogillade. Men jag var äntligen fri räknarjobbet och njöt av kontorstiderna. Förste kontorsassistent var väl inte mycket att skryta med för en filosofie kandidat, men det kändes som ett rejält lyft efter de tidiga morgonturerna med SL: s bussar. Det hade funnits fördelar med det jobbet också: jag fick se olika delar av stan, det var ganska fritt, jag kunde läsa mycket. Men de oregelbundna arbetstiderna tog både på mig och familjen och jag hade rest ett par varv på Storstockholms linjenät under fem år och det fick räcka!
Men första arbetsdagen på det nya året var jag ännu kvar i trafiken. Räknade trafikanter vid Akalla södra, en tunnelbanestation jag gillade som stendiggare – jag hade en skaplig stensamling – frilagda bergytor dominerade stationen. Husby i närheten, där jag jobbat för några dagar sedan, var tvärtom bland de fulare tunnelbanestationerna med kräkgul färgsättning. Tänk att åka därifrån bakfull!
Dagen efter fick jag dock börja på kontoret: eget skrivbord, med lådor där jag kunde lägga det jag behövde; en låda med pågående arbeten: där jag vid dagens slut kunde stoppa ner en studie om några busshållplatser i Södertälje. I en annan låda hade jag en kofta och mina sandaler. Jag jobbade på i en takt jag bestämde själv, tog paus när jag behövde det och snackade med arbetskamraterna. Flexade ut och kom hem strax efter fem, ännu pigg och alert och hälsades av familjen med glada nunor och en middag. Jag var förste kontorsassistent vid Utredningsavdelningens trafikkalkylsektion med lönen placerad i K9 och jag tyckte det var perfekt.
Granen åkte ut i Trettondagshelgen och avfirades med julsånger, glögg och tomtebloss. Det var också tillräckligt mycket snö för en skidtur i Hagaparken med familjen. Det var inte särskilt ofta och så kunde jag glädja mig åt 11 rätt på tipset, men det gav bara 32 kronor! Under helgen spelade vi också många spel: flipper, luffarschack, Ponnyspelet, Afrikas stjärna och förstås Yatsy och det var mycket besök av bekanta.
Efter några dagar på kontoret började jag se nackdelarna: att stirra på siffror hela dagarna och mest vistas inomhus började ge mig huvudvärk framåt eftermiddagen. Jag var ju van med mera rörlig arbetssituation i bussarna. Ändå övervägde fördelarna. Jag hade fått vara med och påverka arbetsuppgifterna. Det var fem stycken som blivit fast anställda efter flera års extraanställningar och enligt gammal god SL – tradition fick den som varit längst tid i företaget välja arbetsuppgifter först och det tycktes vara jag då. Jag valde en uppgift att beskriva basdata för hela länet och samla detta i en databas, en ny uppgift för avdelningen och som borde passa bra för min kulturgeografiska utbildning. En kammarskrivaretjänst skulle också tillsättas med samma uppgifter så jag kunde ha chansen att göra lite karriär!
Så visade det sig att civilekonomen Göran, som satt i samma rum som jag, var en globetrotter. Hans far jobbade på SAS och därför hade han haft nästan fria resor i sin ungdom fram till att han fyllde 24 år och förmånerna upphörde. Sedan dess hade han inte tyckt sig ha haft råd att resa. Men innan var han alltså flera gånger i Bangkok och på Malackahalvön – särskilt Malaysias övärld gillade han – Singapore, Kathmandu, Sydney, Rio, Caracas, Los Angeles, San Francisco och Monrovia! Han hade åkt buss kors och tvärs genom USA och hade förutom Malacka en särskild favorit i karibiska havets övärld. Jag suckade avundsjukt. ”Men det är över nu”, suckade också han.
Det här gav näring åt mina resplaner. Det gick inte att vänta mer än nödvändigt med Asien och Amerika. Mitt tredje decennium - jag var ju över 30 år – skulle göra mig till globetrotter! Jag tog beslutet att innan 40 – årsdagen ha besökt Asien två gånger, Nordamerika en gång och Afrika en gång.
Till helgen pulka i Vanadislunden med vännerna Ulla och Hadar. Mest för Helena kanske men Hadar och jag utmanade varandra och tog fart. Efteråt halvlåg vi i fåtöljerna hemma hos dem och såg engelsk ligafotboll och drack choklad med vispgrädde till smörgåsar. Terttu var sjukskriven för sin allergi och vi var rädda för att hon inte tålde vårt kära marsvin. Ulla var arbetskamrat med Terttu och också fotvårdare. Hadar var tjänsteman i offentlig tjänst som jag.
Nästa helg kom Ylva och Krister hem från London – populärt resmål tydligen och berättade om en rad spännande museer: British förstås, men också Naturhistoriska förstås för geologen Krister. Vi var vänner sedan vi rymde tillsammans från en glaciologisk fältkurs i Tarfala i Kebnekaise - massivet några år tidigare. Vi gav oss av därifrån mitt i natten sedan professor Valter Skytt vägrat oss permission. ”Ingen avviker från Tarfala.” Vi var less på vädret och stämningen – man skulle vara så jäkla tapper och duktig och älska livet bland glaciärerna och så delades det ut mörkblå slipsar till de förtjänta. Vänsterorienterade som Krister och jag pallade inte mera och dessutom längtade vi hem till flickvän och familj.
Ulla och Terttu fick en hel del dricks då de gick runt i bostadsområdena och karvade fötterna på de gamla och när de fått ihop tillräckligt bjöd de oss grabbar på kinarestaurang med friterade räkor, finskuren biff, kyckling med mandel. Så rött vin, irish coffee, saké, Drambuie, Bananlikör, och så groggar hemma resten av natten, då trivseln så småningom gick över till allt mer hätska attacker på respektive partner, med fler och fler utsagda ”sanningar” som i en Lång dags färd mot natt, tills nära på två skilsmässor var på gång.
Men grälen liksom glömdes bort nästa dag, kanske vi inte kom ihåg heller. Jag oroade mig mer för att jag avstått från travtipset på jobbet. I ett av citykontoren hade en tipsgrupp vunnit 2,9 miljoner kronor. När jag prövat att ringa någon så var det inget svar. Var det ute och firade? Jag våndades till måndag morgon. Det var inte min arbetsplats som vunnit, men hädanefter var jag med i tipsgruppen!
Helena hade varit trött och grinig en tid och vi bokade läkartid för henne och var lite oroliga. Men så fick hon feber och halsont och insjuknade rejält i influensan och efter ett par dagar låg också jag där så det var nog förvarning av det. Och det var en förskräcklig influensa. Jag ringde efter jourhavande läkare då vi bägge hade feber närmare 40 grader, hostade och kunde knappt prata. Värre blev det sedan när också näsan klibbade igen av snor. Jag fick ångest när det var svårt att andas genom näsan. Om jag andades genom munnen sved det i halsen. Jag led med dem som drabbades av astmaanfall och jag satt i sängen och våndades och försökte somna ifrån allting.
Jag låg i sängen och såg Terttu springa ut och in svärande. Det var 20 grader kallt ute och bilen ville inte starta och det var en massa annat med den. Jag svarade upp med en hostattack.
Efter ett par dagar kände jag mig bättre och då Helena gått till skolan kunde jag ta fram kartan och planera långresor igen. Men landvägen till Indien verkade svår. Situationen i Iran var orolig och det blev allt stökigare också i Afghanistan. Hade vi haft råd skulle USA och Västindien vara att föredra, men ekonomin var ett annat bekymmer. Den gick inte ihop, utgifterna var större än inkomsterna. Bilköpet från året innan drog, men Terttu ansåg att hon måste ha den. Jag som jobbade på SL kunde vara utan, åtminstone under vinterhalvåret. Jag hade köpt en ny stereoanläggning också, men man behöver ju musiken!
Skulle vi sälja husvagnen? Den hade inte blivit den hit jag hoppats på när vi köpte den. Dyr att dra omkring med och olämplig för långresa, vilket var ett av mina skäl för att köpa den, och Terttu var måttligt intresserad. Vi hade haft den parkerad till låg kostnad på en campingplats nordväst om Stockholm. Det var egentligen helt perfekt läge. Vi hade en liten tomt omkring och 100 meter till Mälaren med badstrand och chans till båtplats. Dessutom fanns fina naturområden norrut. Men inte ville Terttu sitta där ute på lördagskvällarna om vi inte lyckades få med oss några vänner. Jag åkte ofta ut själv, ibland med Helena. Jag tyckte det var bra. Men så bytte campingplatsen ägare och husvagnsplatserna skulle organiseras om. Vi som höll till i periferin blev av med platsen och blev tilldelade en liten ruta bland andra, till tredubbelt högre pris och det var ju bara att dra.
För att klara ekonomin under året kanske husvagnsförsäljning var det klokaste, men någon större resa såg det ändå inte ut att bli. Till våren 1980 dock, då jag planerade att resa till Indien, då kunde jag lösa ut det sparlån jag samlat till några år.
I stället för att ta beslut om försäljning började jag raskt att planera resor inom Norden med vagnen, Nordkalotten kanske? Terttu hade deklarerat att hon inte ville göra någon resa till sommaren. Vi hade varit nere på kontinenten sommaren innan, med husvagnen, och visst hade det varit en del konflikter och dyrt med bensin, men för mig övervägde det positiva även om det hade varit mycket bättre om vi kunnat resa en annan tid än mitt i sommaren. Men Terttu var ingen hängiven resenär som jag och Helena hade också satt sig på tvären emellanåt. Men om vi fick några vänner med på resan skulle det nog gå bättre.
Jag läste i en tidning om en snubbe i samma ålder som jag – drygt 30 – som i förbigående berättade att han gillade att resa och att han liksom samlade på länder. Han hade besökt 106 stycken! Jag tänkte, att det gör jag också, eller, att det ville jag göra och jag räknade ut att jag hade besökt 22 länder. Långt ifrån 106 och de flesta besöktes för 10 år sedan.
Under en följd av vanliga promenader på Norra kyrkogården kom jag fram till en ny yrkesinriktning: jag skulle köpa filmkamera och börja göra film för teve, särskilt naturfilmer och reseskildringar. Kombinera mina geografiska och litterära kunskaper med reseintresset. Jag utökade promenaderna till Solna centrum och studerade fotoutbudet i Expertbutiken och fick råd av föreståndaren; jag lånade böcker på biblioteket.
Under helgen åkte vi skidor och Helena var riktigt duktig. På kvällarna grälade Terttu och jag: om resor, där vi ville helt olika; om sex, där det ofta gick snett på något vis; om att anpassa sig, om att närma sig varandra och om flera barn eller inte. I fyllan hade jag sagt att jag inte ville ha flera barn och det ville Terttu ha och det fick jag äta upp. Jag skyllde på att jag var krasslig och trött av penicillinet och bara inte visste vad jag ville. Det visste jag nog inte heller, bara att jag ville så mycket mera än familjebildning.
På jobbet hopade sig utredningarna på mitt skrivbord. Jag pratade hellre med Göran som imponerade mer och mer. Han tycktes ha gjort det mesta och rest överallt, dessutom verkade han känna varenda människa, till och med en av mina förebilder, Ulf Lundell!
På lördagen åkte vi skidor i Ursvik i strålande solsken och sedan avslappnande dopp i Sundbybergs badhus. Helena simmade utmärkt och hoppade i på djupt vatten, sedan hon ledigt åkt 5 km på skidor. Sedan kom Gunder över till oss i Hagalund med en flaska vin och tyckte att vi skulle köpa en Range Rover för den planerade asienresan. Jag protesterade att den var för dyr och drog för mycket bensin. Resten av helgen var jag bakis och satt med utredningshögen och försökte bringa klarhet.
Gunder visade alltså intresse för en asienresa, eller, mest visade han intresse för fordonet, men det skulle ju vara ett skäl att resa. En annan positiv faktor var att det såg ut som att jag kunde jobba in mycket övertid på det nya jobbet, det var så kallat ”ständigt beordrat övertid”. Negativt var då att jag inte hade råd! Det skulle väl för de flesta vara ett avgörande skäl att avstå och borde väl också vara så för mig. Till nästa år var kanske läget bättre. Ett annat problem med resan overland var den pågående islamistiska revolutionen i Iran (?). Ett tredje problem med att resa var att jag skulle vara länge bort från familjen, 1- 2 månader, och kort om tid att grunda det.
Det var februari och gnistrande kallt, - 24°. Terttu var på yoga och jag monterade en IKEA – hylla. Helena lättade sitt hjärta om förföljelse i skolan. Att det var äldre pojkar som slogs. Någon hade kallat henne ”finne – pinne”. Det är tydligen ett problem som varje ny generation ska drabbas av: att barn med problem och fördomar hemifrån ska ge sig på och trakassera annars harmoniska och glada barn i skolan och göra dessa rädda och osäkra. Helena gick ännu bara i ettan.
Det var squash på torsdagen, badminton på fredagen, så partaj med Åke och sänglekar med Terttu och en vinterlördag med skidåkning och palmhuset i Hagaparken. Inte konstigt att jag sedan bara förmådde glo på Sportlördag på teve medan Terttu kröp runt med skurtrasan kring mina fötter.
BRÅ, Brottsförebyggande rådet, hade beställt en undersökning av SL om våldet i tunnelbanan, som jag skulle ha hand om och jag hade med mig hem planeringen av tjänsterna. Folk skulle helt enkelt åka runt på tunnelbanan och rapportera incidenter, eller frånvaro av incidenter.
Jag hade inte träffat Åke på länge när han kom hem till oss på middag. Hans alkoholproblem hade tilltagit och han umgicks numera mest med suparkompisar verkade det. Han berättade att han suttit inne en månad för rattfylleri. Även om han nu var mer sitt gamla trivsamma jag, så var han märkt att sitt periodvisa leverne: han var liksom plufsig i ansiktet, även om han försökte dölja det med en jättelik mustasch. Så trist att se sin gamla gymnasiepolare på detta vis. Samtidigt var det inte oväntat. En efter en av hans kompisar träffade tjejer och bildade familj; Åke blev allt ensammare. Först satt han hemma och drack, sedan började han driva omkring och fann andra existenser som mer liknade honom, men samtidigt drog ner honom mera.
På söndagen satt jag halva dagen med BRÅ-tjänsterna, men tog sedan en lång promenad genom Norra kyrkogården och sökte hitta nya utvägar som innebar resmöjligheter till hösten: jag kunde sälja husvagnen samtidigt som jag förmådde mina föräldrar att köpa den eller en ny, de hade visat intresse för det. På så vis skulle jag få loss pengar till en resa, samtidigt som vi hade möjlighet att låna en husvagn. Fast det var en typisk lösning för mig: att äta kakan och ha kakan kvar!
Men jag borde plugga också. Jag läste faktiskt Företagsekonomi vid Stockholms universitet, men det var bara sporadiskt som jag faktiskt gjorde något. Så en dag åkte jag till Frescati och försökte skaffa information om skrivningar och andra evenemang, som så ofta jättesvårt.
Banta behövde jag dock inte; vikten var så låg som 61,5 kg och midjemåttet 80,0 cm! Utan att jag direkt bantat, vad berodde det på? Influensan? Nya jobbet? Kanske har jag skaffat bra kostvanor? Vi hade åkt mer skidor än förut, det var väl positivt, men ändå. Kanske hade jag någon sjukdom som tog kilon?
På jobbet lade jag mig till en poppigare stil, påverkad av artisterna på svenska musikfestivalen: Hade för ovanligheten slips, men inte åtdragen utan ledigt, de översta knapparna i skjortan uppknäppta, ett sandfärgat rockfoder som tröja. Det ledde direkt till reaktioner; ”poppigt”, ”slafsigt”, ”hur vågar du gå så där?”, ”Tillhör du innegänget nu” eller ” nu har gubbsjukan brutit ut”. Det sistnämnda kändes mest träffande, för det var onekligen så att jag ville uppfattas yngre än mina 31 år. Ville inte uppfattas som gubbe. Det fanns många tillfälligt anställda tjejer kring 20 vid de många marknadsundersökningar som avdelningen anordnade och som jag gärna spanade in och flirtade med. Kontorsjobbet gav betydligt flera sociala kontakter än jobbet på obekväma tider ute i trafiken som jag tidigare hade och jag kände mig mer och mer utåtriktad.
I mitt rum satt Göran, globetrottern och Marianne, som också extrajobbade på Frescatiuniversitetet. Det var typiskt för utvecklingsavdelningen på SL, att personalen hade högre utbildning än vad som motiverades av arbetsuppgifterna - det gällde ofta spärrvakter och bussförare också. I rummet satt också Håkan, som mest verkade ägna sig åt V65, som jag bara var med på i smärre andelar. Experten Håkan skrattade åt mig när jag föreslog:
”I sista loppet vinner Ego Wairaid med min namne Stig H”.
”Turisttips, ha, där ska vi ha en spik. Song Key vinner, annars fattar jag ingenting!”
Vem vann? Ego Wairaid förstås. Det kunde jag leva på ett tag.
På andra sidan korridoren satt gruppcheferna Nilas, Åke, Pauli och chefen Mouwitz, i varsitt rum. På samma sida som mig satt Katrin, Ulla och ett stort rum med Solveig, Kerstin och nya söta grekiska Sofia. En trappa upp trafikräknarstaben med Åkerman, Sonja, Gun och mitt hatobjekt Bosse.
Det blev ännu ett partaj med Ulla och Hadar, med sedvanliga gräl, främst mellan dem. Ulla åkte hem en timme före Hadar sedan hon hela kvällen varit bråkigare än vanligt. Till sist var det ett långt gräl om vilken buss de skulle åka hem med!
Terttu och jag hade mycket att fira. Terttu fyllde 29 år och att det var 10 år sedan vi träffats, 9 år sedan vi förlovade oss och 8 år sedan vi gifte oss. Till skillnad från Ulla och Hadar satt vi mest ihop och bestämde att det varit 10 i stort sett bra år och att vi var särskilt nöjda över vår produkt Helena, den glada, gosiga snoken. ”Tänk på att jag är rädd för snokar”, brukade hon säga när jag kallade henne så.
Dagen efter satt jag mest framför teven och såg sport, bakfull och trött, medan Terttu städade och bakade och joxade omkring utan att gnälla på mig särskilt mycket. Jag köpte krukväxter och tofflor till min snälla hustru.
Blev förkyld under veckan, men inte så farligt, mer behagligt så att det motivera att ringa sig sjuk och stanna kvar i sängen, ta fram en bok, trycka igång kassettspelaren med Steven Stills. Jag hade placerat en bokhylla vid sängen och det gjorde platsen så trivsam att jag gärna lade mig klockan nio på kvällen för att läsa, lyssna på musik, kanske älska. Teven lockade inte särskilt ofta.
Terttus systerbarn, Henrik och Mariella, kom över från Åbo för att bo hos oss och titta på Stockholm under sitt vinterlov. Henrik gillade att läsa mina gamla Illustrerade klassiker. Mariella följde med till Terttus jobb. Helena gick i skolan.
Företagsekonomin kom igång med en jobbig gruppövning. Kursen vände sig till yrkesverksamma och det vimlade av slipsnissar, flera med eleganta kostymer och östermalmsaccent och alla fick göra en kort presentation av sig själva och förhoppningen med kursen, sådant som för mig var en pina, men för kostymnissarna ett vant inslag som de skötte med bravur. I min grupp fanns en östermalmare som hette Sinclair. Hur skulle nu detta gå?
Då gladde jag mig mer åt Tresure Treks resekatalog som kom med posten. De arrangerade långfärder med bussar och lastbilar i olika delar av världen och jag satte raskt igång att kostnadsberäkna tre resor på 50 dagar, som alla skulle gå på 8-9 000 kronor. Det var bilalternativet, som Gunder förespråkade; det var Tresure Treks, som jag tyckte var mycket bättre. Då bodde man på hotell och slapp oroa sig för att bilen skulle krångla. Och det var transsibiriska järnvägen till Japan, med uppehåll i Moskva, Novosibirsk, Irkutsk och Chabarovsk. Sedan 14 dagar i Japan med bilhyra; några dagars vistelse i Sydkorea, Taiwan och Filippinerna. Det var också ett intressant alternativ.
Tog kontakt med Gunder som tyckte våren 1980 var bättre för avresa än hösten 1979. Ekonomiskt passade det också mig bättre, men jag ville skynda på. Vad gjorde jag annars av min hopsparade semester och komptid? Husvagn till Nordkalotten hade diskuterats och Gunder var klart intresserad av det också.
På bokrean hittade jag en rad bra böcker: Görling, Lo – Johansson, Länsberg, men ”Med husvagn till världens ände” kändes mest aktuell att kasta sig över. Det var en del problem med husvagnen, så det manade inte till efterföljd. Tyvärr var boken för hårt redigerad; bara de mest dramatiska händelserna var med. Jag hade också velat läsa om perioderna däremellan; mer om resandet, inte actionskildringar om äventyret.
Det vårades; snön smälte och istapparna rasade i huvudet på folk. Helena och jag for upp till Armsjön och farmor och farfar några dagar i början av mars då det var vinterlov. Terttu var hemma och jobbade.
Jag funderade vidare på långresan och resorna till sommaren. Hade blivit alltmer övertygad om att vi borde satsa på Tresure Treks och skippa bilalternativet och det fanns flera skäl till det. Med bil fanns alltid risk för problem, både med bilen och vid gränspassagerna. Att åka med buss var mera avslappnat. Man kunde läsa, skriva eller sova och ändå färdas framåt. Jag var inte ute efter någon slags sportprestation, jag ville resa och se länder. Med arrangemanget kunde vi också boka och få ett konkret beslut som det var så svårt att nå annars.
Helena och jag åkte skidor på sjön, trots flera plusgrader och blåst, annars satt jag gärna inne framför öppna spisen och planerade. Min far hade som vanligt en massa byggprojekt på gång. Han hade fått avslag från byggnadsnämnden på en utbyggnad av en bod med garage och vedförråd och han svor över att han överhuvudtaget hade sökt. Han skulle bara ha byggt, så brukade han göra. Ett annat alternativ till garaget var att placera det mellan min lilla stuga, gäststugan, den som vi bodde i sommartid och det större huset som mina föräldrar bodde i. Det fick plats där även om det skulle bli lite smalt. På sikt skulle man kunna bygga ihop stugorna eller utvidga lillstugan med detta rum. Far var klar över att han i det fallet inte skulle fråga utan bara bygga och jag lovade hjälpa till. Det var också möjligt att bygga vedförrådet bakom lillstugan och då även utvidga den med tvättrum och ett litet rum till.
Vårt lilla marsvin var med också och trivdes bra när han fick vara mittpunkt framför teven och få salladsgodsaker av gammelmatte. Han hade kommit på undantag hemma sedan jag börjat jobba på vanliga kontorstider. Dessförinnan hade jag varit hemma ett tag på dagen och sysselsatte mig då en stund med honom. Hette förresten Mia, för vi trodde först att han var en hona. Nu hade han långa ensamma timmar under dagen och var för sällskapssjuk för att trivas med det.
Terttu hade det bra i Stockholm. Hade varit på restaurang Santa Clara med Ulla och Hadar och var bjuden till dem på middag. I Armsjön var det mor som bjöd på middag, ofta med snaps till. Jag berättade om de olika idéerna om sommarresor och överraskande nog uttryckte modern en gammal dröm att komma till Nordkapp. Jag tyckte att det var ett intressant alternativ: att ta morsan med till Nordkapp!
Jag satt i vanlig ordning och planerade ytterligare en resa, mer äventyrlig, med Gunder: Först till Hällingsåfallet; vandring i Bjurälvens karstområde; till Tunnsjön i Norge och med gummibåt ut till Tunnsjöguden mitt i sjön och bestigning av toppen. Dessutom en del grottbesök längs vägen. Jag hade sådär tio kompdagar att ta ut för en sådan resa eller expedition snarast. Så sommarplanerna klarnade så sakteliga. Vi skulle hinna vara i Armsjön och i Finland också. Åbo till midsommar?
Det var skönt att komma åter till Hagalund och Terttu. Helena och jag kände oss utvilade. Vi fick höra att Terttu blivit attackerad av en karl i lördagsnatt på Odengatan. Hon hade kommit från besöket på Santa Clara med Ulla och Hadar och gick och tittade i skyltfönstren i väntan på buss 515. Då dök den här karlen upp och försökte slita in henne i en trappuppgång. Hon kunde komma loss och sprang upp till tunnelbanan, men chocken satt kvar ännu och hon såg sig omkring hela tiden när hon var ute.
På lördagen bröts vårsmältningen av snö och jag satt mest inne i pyjamasen och gjorde en grafisk presentation av flödet av bussar och passagerare på Upplands - Väsbys bussterminal som tekniske direktören skulle ha redan på måndagen. Det kändes kul nu att liksom vara med, att räknas. Under mitt förra jobb då jag mest jobbade obekväma tider: morgon, kväll och helg, kände jag ofta att jag stod utanför. Jobbade när andra sov, käkade frukost eller middag; sov eller gick omkring och funderade när de jobbade.
På söndagen fick jag en 11: a på tipset, som gav 514 kronor, som jag delade med Gunder. Träffade honom och försökte få honom att tända på Tresure Trek – bussen till Nepal, men han hängde kvar vid bilalternativet. Träffade också arbetsgruppen i Företagsekonomi hos Håkan Wallén i en villa i Roslags Näsby. Alla i gruppen verkade vara försäljningschefer och bodde i östermalmsvåningar eller i villor, fastän de var yngre än jag. Det kändes lite knäckande. Under veckan träffades vi också hos oss. Tja, en trea vid Haga Norra var inte så tokigt heller.
Värre var att man måste hålla ett anförande för klassen, som bedömdes av läraren. Jag oroade mig och drog på detta.
Vi besökte Sumpans simhall och Helena klarade ”Fisken”, 25 meter, men senare ramlade hon och slog armen och Terttu tog henne till Karolinska sjukhuset, medan jag satt hemma och läste redovisning och såg fotboll på teve.
Helena repade sig efter några dagar och det vårades och vi gjorde en utflykt till Lida Friluftsområde tillsammans med Katja och Sam, som hade sovit över natten innan så som de ofta gjorde. Vi vuxna spelade 8: an och drack grogg medan barnen lekte. Katja var Terttus bästa kompis och den hon bodde tillsammans med första tiden i Sverige. De var ungdomskompisar också långt innan i Finland. Sam var hennes son och då kontakten med hans riktiga pappa var dålig, blev det så att han kallade mig pappa som Helena gjorde.
Det mulnade på mot eftermiddagen när vi hade fått upp grillen och försökte grilla de djupfrysta korvarna. Lida gård låg bredvid, vackert knuttimrad och mörkbetsad. Där fanns också ett litet kapell, som Katja ville gifta sig i någon gång.
Jag fick fint gnetjobb på söndagen. Satt i bilen i Sorunda och noterade bilar till och från Lisö. Jag hade kaffe och smörgåsar med mig och en massa pyssel och njöt av situationen. Det var några minusgrader och en solig marsdag, ännu lite snö på marken. Jag satt i min Volvo, som bara var fyra år gammal och ännu kändes fräsch. På stereokasettradion spelade Steven Stills och i skinnportföljen fanns en gruppövning i organisation och administration; Mabons organisationslära; Mabons kompendium i beteendevetenskap; ett Avain - band att lyssna på – jag läste nämligen finska; två Asienböcker: John Prendergast: The Road to India och Sten Åke Nilsson: Fem huvudstäder i Indien och Pakistan.
Det visade sig komma många bilar till Lisö och jag hann inte göra mycket av allt pyssel jag hade med mig. Men jag njöt ändå av våren, extrapengarna och att resplanerna började falla på plats: Åbo till midsommar, Nordkalotten i juli och asienresa i mars nästkommande år.
Under veckan blev det betydligt sämre jobb: på Gullmarsplan i kyla, regn och avgasluft. En timme där var nog som att röka ett paket cigaretter. Efter två dagar så vägrade jag att stå där mera. Det handlade om en pseudoundersökning tyckte jag. Frågeställning: skulle taxi få köra i kollektivfilen eller inte! Vad fan, låt dem – eller inte! Jag menade: om svenskarna minskade sin köttproduktion/köttkonsumtion med 25 % och åt bröd i stället, så kunde världen föda 18 miljoner människor till och svenskarna skulle må bättre! Där fanns väsentligare frågeställningar!
Lugnade ner mig med att se Modo bli svenska mästare i ishockey på teve. Terttu jobbade heltid under tiden Ulla och Hadar var på Kanarieöarna.
Terttus mamma Helvi och hennes nye man Jorma kom från Åbo och hälsade på och åt Osso Buco – de var särskilt förtjusta i Italien och hade varit där ett par gånger senaste året, sedan Helmi avvecklat en del av sina matserveringar – hon hade tre stycken ett tag – och börjat leva livet. De tittade också på bilder från vår resa sommaren 1978 som bar ner till Frankrike med husvagnen.
Helena besökte en ridskola för första gången med en kompis och satt sedan på sin låtsashäst på trappstegen i flera dagar. Det var mat och groggar på lördagskvällen med släkten: ”te puhutte ja minä joun”, som Jorma sa´, fast jag fick i mig en hel del också och var bakis på söndagen då jag hade extrajobb i Nynäshamn. Tungt.
Under veckan klarade jag av framförandet i Företagsekonomi som jag gruvat mig för. Det gick bättre än väntat, inte minst för att halva klassen avvikit. Det kanske var andra som gruvat sig också?
Terttu hade varit på Karolinska och allergitestats och resultatet var entydigt. Hon hade pälsdjursallergi; vi måste göra oss av med grisen! Hon hade fått särskilt kraftigt utslag för marsvin. Vi grät alla en skvätt över det lilla djuret som ännu skuttade ovetande omkring. Marsvinet Mia gick mot en osäker framtid.
Mor och far lovade att ta hand om honom under en kortare tid och om vi sedan inte hittade någon som tog över skulle de ombesörja att han fick en spruta. Det lät förskräckligt, tyckte jag, han skulle snart vänja sig vid ett nytt gott hem.
Efter detta kändes det redan som att han var på väg från oss och tankarna gick mera på hur han skulle få en sista vila. Kanske en sten med texten: ”Till minne av Mia, ett kärt marsvin.” Terttu kände sig ledsen och skyldig och gick mest undan.
På jobbet kände jag mig störd av, nästan mobbad av chefen Mouwitz, som jag egentligen aldrig hade haft någon särskilt bra kontakt med. Han omgav sig med en grupp som både fikade och åt lunch ihop: Åke, Nilas, Pauli och Göran. De bildade liksom en ledningsgrupp och stötte ut andra omkring, såsom mig när jag satt med vid lunchbordet, vilket jag vanligtvis inte gjorde. Grabbarna runt Mouwitz avancerade snabbare än vi andra och jag ville försöka motarbeta den där stilen. Mouwitz borde hålla alla informerade, inte bara en liten grupp som var streberartade nog att svansa runt honom. Jag tröstade mig med att mest prata med de söta tjejer som extrajobbade vid olika projekt. Det var sådana jag gärna gick och åt lunch med. En berättade att hon var 17 år och jag försökte utröna om hon såg mig som en gubbe eller en tänkbar partner. Jag tyckte att jag hade mer att ge så här vid drygt 30 än när jag var yngre.
Jag märkte att jag funderade mer och mer på aktiviteter som lockade mig, men kanske inte familjen. Att jag blev mer individorienterad, mot att tidigare varit väldigt mycket familjeorienterad. Tidigare tänkte och pratade jag alltid utifrån ”vi” – perspektiv. Men det var väl vettigt med tanke på att Helena sakta växte upp. Kanske var det också så att jag såg hur mer och mer olika Terttus och mina visioner såg ut.
Till påsken åkte vi upp till Armsjön. Vi kom från vår och + 15º till senvinter och nollgradigt. Kändes inte bra, jag satt inne med kassettspelaren och lyssnade på Grieg och Tjajkovskij. ”Aases död”, så skön, fick mig att må bättre. Ägnade en hel del tid åt att få husvagnen i ordning, för den hade vi tänkt ta hem. Men skulle det gå i snöblasket?
På Långfredagskvällen kändes det som julhelg. Vi åt skinka och lutfisk och tände stearinljus. Ute var det mörkt och tyst och bitande kallt och dunig snö täckte mark och träd. Det var en vacker vinterkväll – men det var ju vår och man var less på vintern!
Jag gjorde en önskelista på prylar jag ville skaffa: cykel, utförsåkningsutrustning, längdskidutrustning, lättviktstält, stormkök, sovsäck, liggunderlag, badmintonracket, större båt för Stockholms skärgård, färg och tapeter till lägenheten och stugan, soffa, kuddar och mattor, teleskop, en hel del alltså.
Farsan berättade att han kunde bygga ut vår lilla stuga med toalett och en litet rum som fick benämningen ”kajuta”, inte mer än två gånger två meter men med fönster åt öster och viken. Han skulle också gjuta en öppenspis i stället för den lilla vedspis som fanns nu. Vi kom överens om att dela på kostnaderna och så skulle vi tapetsera, måla och fixa pentryt.
Farsan ville också installera värmepump och sänka ner 400 meter slang i sjön. Skulle vara billigt i underhåll, men kosta 25 000 kronor i investeringskostnad. Jag tyckte det lät som att ”kasta pengarna i sjön”. Det var bara några år sedan han skaffade oljepannan.
Påskafton bjöd på västkustsallad, öl och vin, Liza Minelli i Cabaret på teve och brasa på isen. Nästa dagen värmde solen och vi kunde sitta i gasset ett tag.
Marsvinet Mia rotade i buren. Jag hade bytt sågspån, kanske för sista gången. Jag tittade på den snälle trofaste grisen, som skulle bli kvar när vi åkte hem.
Vi drog med oss husvagnen hem till Stockholm, besiktigade den och ställde den på en parkering i Akalla.
Tisdagen var mötesdag: MBL, MTR, BRÅ och FE. De förstnämnda tre var på jobbet, SL älskade förkortningar. Det sistnämnda var gruppövning på Företagsekonomin som jag brukade oroa mig för då man ofta fick uppträda muntligt. Det gick dock bra.
En dag hade vi hand om en klassfest på Fritids, eller det var främst Terttu som ordnade och jag hjälpte till.
Till helgen var det ishockey – VM på teve för mig, men också Ulla och Hadar kom över och åt kyckling, drack Mendoza Tinto och grogg. Sedan Sverige slagit Kanada berättade jag för Hadar om resplanerna till Indien och han blev entusiastisk, han ville haka på!
Jag tog en promenad och konstaterade att jag tappat författarambitionen. För ett år sedan hade jag skrivit på en roman, men nu var jag mera i nuet. Nu tänkte jag mera på sex och resor. Enligt den psykologiska teorin ”homeostas”, så lockades man till områden där det var en otillfredsställd obalans.
Gunder och jag återupptog squash – spelet och jag förlorade fast jag hade ny racket och nya ”Free - Time” sportskor. Jag pressade honom om Asienresan, men han låste sig vid bilalternativet, som jag då skippat. Det lät som att han skulle hoppa av.
På jobbet fick jag höra historier av långresenärerna Göran och Hans ”Gubben” Hagberg, en extrajobbande äldre man. Göran berättade om när han hyrde båt i Karibien och åkte runt och gjorde strandhugg. Hans kontrade med när han åkte flotte nedför ett vattendrag i Jamaica med mat och dryck i ränseln och emellanåt badade i kristallklara fiskfyllda småsjöar. Göran fortsatte med att beskriva den vita sanden och klipporna i Cadaques, Spanien, i närheten av Salvador Dalis bostad, och Hans drämde till med att i Taiwan ingick en söt kinesiska i hotellservicen, en som fick en att känna sig som världens bäste älskare. Och där satt jag mellan dem och planerade färdplaner för BRÅ mellan Bandhagen och Stureby!
Helena fyllde åtta år. Fick bylsig träningsoverall, nya ABBA – skivan, klänning, silversked med mera, men populärast blev en kanariefågel av gummi som satt på en ram av plast. Enkel sak från mormor, som kom rätt när Helena inte hade något djur längre. Den kunde pipa också. Jag satte upp den över sängen, så att hon kunde se den när hon vaknade. Näst bästa presenten blev ”slajmuck”, från kompisen Jenny, som hon fick på barnkalaset. Det var en grön slemmig gröt som liksom rann mellan fingrarna.
Barnkalaset var lyckat med grillspett och glass och bål med tårta och lekar som ”5-skedar”, apelsinstafett och mumie. Det sistnämnda innebar att barnen rullade in varandra i toalettpapper. Så sjöng de också och spelade in på bandspelare. Katja och Sam kom också och stannade över.
Sedan kalasen ebbat ut var det ändå bäst. När jag kunde sätta mig i sköna fåtöljen med Procul Harum i hörlurarna, en finsk starköl, kartor över Roslags - och Sörmlands - lederna, som jag gärna ville vandra och Kenneth Ahls Grundbulten som jag höll på att läsa. Så skönt att sitta så, med bra musik, bland stora fina gröna växter, böcker i hyllan, gott öl, lugnet, harmonin i att gå och titta till Terttu och Helena som låg och läste i sängarna. Jag tänkte på morgonen också när jag vaknade upp bredvid dem: Är det inte så här tillvaron är bäst: Utsövd, tillfredsställd, harmonisk, med en ledig dag framför? Varför längtade jag då ut till främmande länder, otrygghet, äventyr?
Förmodligen behövde jag både äventyr och trygghet; omväxling förstärkte, enformighet försvagade. Om jag låg i ett främmande rum i Långtbortistan, så längtade jag hit till närhet och trygghet. Låg jag för länge i den ombonade tillvaron längtade jag till Långtbortistan.
Terttu hade tryckt på att vi måste ta itu med köket och en mulen dag gav jag vika, tog mina sparade cykelpengar och sa att ”nu köper vi färg”. Sedan dess innebar varje ledig timme målning och omställning i köket. Visst blev det fint, men jag såg inte det gamla köket som ett problem, vilket Terttu hade gjort.
Resten av tiden var det jobb och studier, men en kväll var jag på restaurang Kvarnen vid Medborgarplatsen med några från jobbet, drack ett par öl och mådde förträffligt. Kvarnen var en korsning mellan restaurang Lövet och Old Bowler och gav minnesbilder från en tid då det livet var frekvent och det gav mersmak.
På Valborgsmässoaftonen tittade familjen på brasan i Skytteholm och var sedan på en fest hos några vänner i Haga Norra, men där var mycket folk och vi kände oss utanför och gick tidigt hem. Kunde sedan ta en lång Första maj - promenad i Hagaparken.
Till pingst planerade vi en resa till Västkusten och jag kastade mig glatt över kartor och guideböcker, särskilt om Göteborg, där jag inte varit sedan barndomen. Liseberg var väl givet och så fanns där intressanta gamla stadsdelar. Jag satt på fredagskvällen till midnatt innan jag kröp ner bredvid mina små.
Under veckan hade jag två tentor i Företagsekonomi och jag trodde att jag körde på bägge! Pratade med Hadar som var helt inställd på Asien nu, medan Gunders intresse var ljummare. Han och Britta hade hyrt ett sommarställe i skärgården.
Terttus arbetskompis Ulla hade sagt: ”Man kan inte tro att Stan är över 30 år när han flänger omkring med öppet i halsen och blommor på skjortan som en annan hippie!” Kändes bra att hon sa så, för jag kände mig också yngre än på länge. Hade bantat, tränade regelbundet, sov bättre när jag hade vanliga arbetstider, intresserade mig för kläder, frisyren, gillade att snacka och flirta med tjejer på jobbet och trodde inte att de såg mig som en ”gubbe”, vilket jag klart var rädd för.
Vi fick besök av den milda familjen Rosten, finlandssvenskar som bodde i en lägenhet uppe i det ljusblå Hagalund. Deras dotter och vår var lekkamrater. Det visade sig att de hade en framgångsrik biluthyrning på Sveavägen, verkade ha jäkligt mycket pengar och sökte en större villa.
På söndagen skulle Gunder och jag friidrotta, men idrottsparken i Bergshamra var upptagen och den i Ulriksdal var stängd. I stället åkte vi till Frösunda och sprang 1 500 meters - slingan där. Gunder öppnade hårt och ledde ett tag med 25 meter innan jag kunde gå ikapp och förbi i backarna på slutet och slog honom med fem sekunder. Efter en vilopaus sprang vi individuella lopp och då var jag nere på 7. 25 och han var långt efter. Jag trodde att han skulle vara starkare än mig på längre distanser, men det var tvärtom.
Helena hade dansuppvisning under tiden vi sprang. Terttu var och tittade. Jag hade också tjatat om att vi skulle göra en vandring till Södertörns högsta berg, Östra Tornberget, hela 110 meter högt, men familjen föredrog alltså dans.
När Gunder nu hoppat av resan till Asien försökte jag locka honom med Bjurälvenområdet i norra Jämtland och Tunnsjöguden över gränsen i Norge. Göra en liten expedition med vandring, grottkrypning, gummibåt, bergsbestigning test av expeditionsutrustning, husvagn. Gunder sa bara: ”Ja, kanske det.” Han hade svårt att visa någon större entusiasm. Jag däremot låg med kartor resten av kvällen och planerade. Men vem skulle jag åka med? Terttu verkade ännu mera svävande än Gunder: ”Jasså, nää jag vet inte...”
Gunder, Hadar och jag tog en krogsväng i den varma stockholmskvällen för att ännu en gång ta beslut om Indienresan. Vi tog varsin stor stark på Zum Franciscaner, för att sedan gå tvärs igenom Gamla stan och titta in på ställen: Kaos var ännu tomt, Kurbitz hade ingen musik, ett annat ställe hade Hep Stars live; uteserveringarna vid Rudolphino var fullbelagda. Till sist hamnade vi på viskonditoriet Kristina, där det inte heller var musik, men det blev ett par bärs, medan vi kom fram till att Hadar ville åka till Indien, men att Gunder bangade för den långa bussresan och drog sig ur.
Vi gick vidare i den sköna kvällen, en tisdag i maj, och tänkte lyssna på Kebnekaise på Café Rinaldo, men skippade det då entrépriset var högre än ölpriset. Vi gick upp till Pub Mosebacke, där det dock visade sig bara finnas folköl. Vi satt där och nästan nyktrade till och tittade på den blandade publiken: där var alkisar, herrar i kostym och dokumentportfölj, grabbar som satt och diskuterade över folköl och juice, tjejer som plötsligt bröt upp och lämnade ölglasen orörda. Hälften av besökarna verkade helfulla och hälften helnyktra.
Jag var upprymd över den ljumma kvällen, ölet och resesnacket, knäppte upp manchesterkavajen och hade önskat mer folkliv på stan; kanske också hitta ett ställe med dansgolv. Men det var väl inte så mycket folk ute en vardagkväll i mitten av maj.
Det blev sent innan kvällen slutade och jag sjukskrev mig nästa dag och satt på balkongen med en kaffekopp den första morgonen för året. Satt där och planerade våren och sommarens arbeten och nöjen. Tyckte det såg bra ut och jag trivdes med det mesta. Hade det harmoniskt med Terttu, men kunde önska lite mer romantik och sex. Helena var en så fin unge, men hade sina bråkiga stunder, främst då med mamman. Jag hade bättre arbetssituation än tidigare vilket gjorde mig piggare, men efter fem månader kände jag också av vissa problem. Dålig kontakt med chefen gjorde att jag kände mig förbigången både när det gällde uppgifter och när det gällde karriär. Folk som jobbat kortare tid, men var ambitiösa eller smörade för Mouwitz hoppade förbi mig lönemässigt. Å andra sidan satt jag där på balkongen i morgonsolen i stället för att jobba.
Jag satt där nästa dag också och såg min söta dotter skutta iväg till skolan, medan kaffet bryggdes. Jag var verkligen, som Terttu påpekat, stolt över henne. Dagisbarnen kom i grupper på väg till Hagaparken. Själv satt jag med kartor och planerade resor: Västkusten, Nordkapp, Bjurälven, Indien... Måste försöka göra någon tränings- eller testtripp före Himalayaäventyret. Det var så mycket, många resor, mycket utrustning. Hur skulle jag ha råd? Skulle behöva några tusen extra bara till utrustning. Men mitt kommande år hade utsikten att bli mitt mest spännande hittills, om långresan blev av. Å andra sidan trodde jag kanske för ett år sedan att jag hade fått en bok utgiven och så blev det ju inte.
Men framåt! Jag blev alldeles darrig i kroppen när jag tittade på Tresure Treks resplan över resan till Kathmandu. Först till världsstaden London, så till Brügge i Belgien, återbesök i Heidelberg, stopp i Salzburg och Zagreb och Belgrad. Norra Grekland, världsstaden Istanbul, det nya Iran med Tabriz, Teheran och Meshed, med Elbrus och Kaspiska Havet; Afghanistan med Herat, Kandahar och Kabul. Pakistans Peshawar och Lahore. Indien med Amritsar, Delhi, Agra och Benares och så upp till Kathmandu i Nepal. Som en saga! Tänk att vandra i Himalaya!
Såg den lilla Helena – Snoken komma promenerande från skolan med sin röda ryggsäck.
På lördagen besteg Hadar och jag Stora Tornbergets drygt 110 meter höga topp, Södertörns högsta berg, markerat av ett fallfärdigt utsiktstorn. Annars var det mera som att en svag skuttning uppåt i skogen började luta neråt igen. Vi satt där i solen med varsin öl och njöt av tillvaron. Det var en första Himalayatest och vi vände nöjda åter till Paradisets raststuga.
Den sköna vandringen avslutades med fest hos oss i Hagalund, där Ulla, Katja och Sam också var med. Det spelades ”finns i sjön” och all sprit dracks upp.
Vaknade av att Helena och Sam stod på balkongen i nattdräkterna och tittade efter de 15 vildsvin som enligt nyheterna var på rymmen. Jag hörde också grymtanden, men det kan ha varit någon av de bakfulla gästerna.
Det var blå himmel och jag släpade mig till Gullmarsplan för att sammanstråla med Gunder och en ny vandring. Vi gick i Tyresta, till Bylsjön och Årsjön och det var alldeles stilla. En tystnad som bara stördes av fågelkvitter. Vi pratade om livet, om förr, om framtiden, om att tiden stannade upp, om Nollpunkt, min roman om slutet av 60-talet.
Under veckan märktes det att sommaren närmade sig, det var allt färre på jobbet. Jag tyckte att jag oftast var bland de första som kom och bland de sista som gick. Bosse gick runt och var upprörd då han bråkat med en spärrvakt och denne klippt av med: ”hur kan SL anställa en så avskyvärt tjock och äcklig person”! I sak kanske jag kunde hålla med, men jag skulle inte ha uttryckt mig så.
Arbetsveckan avslutades med brännboll i Hagaparken, med drycker till. Där var Mouwitz, Åke, Pauli, Lillemor från BRÅ, Janne B, Göran, Annika A, som gått i min klass i högstadiet och en hel del andra. Jag tog det lugnt då jag hade Helena med och senare kom Terttu och när de andra drog in till stan för att fortsätta festen på en krog, så gick vi hem.
Dagen efter for vi upp till Armsjön, där vi nu bodde i vår lilla stuga, där far murat upp en jättefin öppen spis i stället för den lilla vedkaminen. Vi grillade korv i den öppna spisen och tittade igenom gamla brev från mammas fascinerande styvmor Mitzi, som ursprungligen kom från Österrike-Ungern och bland annat försökt få Selma Lagerlöf att skriva hennes historia, något som hon dock avböjde i ett brev. Undrade om hon försökte själv?
Jag hittade också en liten svart bok där mamma beskrivit sin resa i Norge under augusti 1938, tillsammans med min blivande pappa och vännerna Henning och Anna. De hade lånat min blivande farfars stora Buick. Det var troligen min mammas största reseupplevelse, att som 20 –åring i en lyxbil besöka platser som Åre, Trondheim, Dovrefjell, Gudbrandsdalen och Siljan.
Det var skönt att vakna upp i sjömanssängens breda slafar och höra vattnet brusa och lövverket prassla utanför fönstret och se vimplarna på väggen, som mindes om egna och om just mammas resor, då det var mor och far som började köpa vimplar under sina resor på 50-talet, då jag förresten oftast också var med: bilresor i Sverige mest. Där hängde en vimpel från Varberg, hade jag varit där? Troligen, men jag mindes inget.
Åter i Stockholm och på jobbet blev det på sista maj en underbart varm dag och jag tog en långlunch och promenerade ända ut på Djurgården. Såg nya bankpalats växa upp i Vasastan, såg två knarkarbrudar på Malmskillnadsgatan försöka ragga kunder i värmen. En bil hade stannat. Höger sidoruta hissades upp. De gick fram. Såg slitna ut. Varken fula eller vackra, alldagliga. De hade inte gjort någonting för att verka attraktiva, mer än lite make up kanske. Det gick väl ändå att få kunder.
Jag gick genom Kungsträdgården, Berzeliparken och längs Strandvägen. Där passerades jag av en resenär med ryggsäck som såg ut att vara kring 35. Det gladde mig alltid att se backpackers som var äldre än jag. Det visade att det inte var för sent. Fast samtidigt förstod jag inte heller varför det skulle vara för sent.
Såg också en ovanligt fin bil, en Maserati Mexico med träpanel och skinnsäten. En annan dröm i livet. Lyxiga bilar och långresor, det lät verkligen som kontraster, svåra att förena om man inte var rik. I skutorna längs kajerna pågick vårarbetena. Men det var nog ständigt på gång, dessa skutor kom nog aldrig ut på havet.
På Djurgården gick jag först längs kanalen och sedan tvärade över mot Waldemarsudde, där det stod skyltar som förbjöd alkoholhaltiga drycker, men på berget en bit bort verkade det gå bra.
Det var verkligen härligt att ligga där. Det kändes verkligen redan sommar. Det kändes som jag bara behövde tänka på trevliga sommaraktiviteter, som att det var sommarlov. Men i själva verket skulle jag åter till kontoret och utvärdera statistik från Farstaterminalen och till kvällen hade vi tvättstuga.
Det var hett att ha jeans på sig. Tjejerna omkring hade bikinis och var mer förutseende än grabbarna som alla bar jeans. Jag svalkade mig med öl och kände att jag skulle bli på örat om jag fortsatte. Bilresan till Göteborg som jag planerat var inställd. Gunder och Britta, som skulle ha åkt med, drog sig ur och då kostade det för mycket för oss. Terttu förklarade också att hon lika gärna stannade hemma. Så jag låg och tänkte på alternativ i Stockholm. Skärgården? Gröna Lund? Kort husvagnstur?
Stockholm var ju så vackert och särskilt på sommaren. Det var inte nödvändigt att söka sig bort på ledigheten. Fast man kanske skulle vara barnledig. Då kunde man sova ut på morgonen, åka till en badstrand under dagen och åka in till stan på kvällen. Äta middag på en uteservering i solnedgången, ströva omkring, driva runt på Djurgården och sluta kvällen på en nattklubb och dansa till småtimmarna, för att åka hem och sova ut nästa dag.
Det handlade om att njuta. Om man nollställde livet. När man föddes så började en klocka ticka. Min klocka, allas klocka, stannade en dag. Det handlade om att njuta och må bra den tid som gavs.
Men hur skulle man leva? I mycket så har man kanske inte så mycket inflytande. Det rullar på, man styrs fram från blöjåldern.
Skulle man försöka nollställa alla konventioner om HUR man skulle leva? Eller inte. Det kanske var så att konventioner, livsmodeller, byggde på generationer av livserfarenhet om hur man bäst skulle leva?
Det var inte lätt att frigöra tanken helt i alla fall. Att man skulle skaffa sig en livskamrat och med denna skaffa barn för släktets fortbestånd var nog ett nedärvt livsmål. Att man skulle skaffa mat och skydd och trygghet till sig själv och denna familj.
Jag saknade en cigarr att runda av den sköna stunden i Djurgårdens gräs med. Firade också att jag klarat tentan i Distribution utan att jag hade läst någonting av det som frågorna kom upp på. Jag hade tydligen lärt mig att surra på bra.
Avrundningen av våren ute på Djurgården följdes dagen efter upp med ett sommarintro i Tegnerlunden med arbetskamraterna Sofia, Kerstin, Solveig, Donald och några Tuborg. På väg tillbaka till kontoret hamnade vi på krogen Tre Backar och fick oss varsin Löwenbräu på flaska för 10 kronor. Helt rätt sätt att tillbringa sommardagar, men kanske inte bästa sättet att jobba på!
Helgen kom med lika fint väder och vi tog Katja och Sam med på Gröna Lund. Barnen hoppade av glädje hela tiden och genom att de var tillsammans kunde de åka en hel del själva, vilket troligen förstärkte upplevelsen. Ännu flera dagar efteråt pratade Helena om ”hur roligt det var på Gröna Lund”.. Cinema 2000 och Raketen tillhörde favoriterna.
Efter besöket tog vi alla fem husvagnen till Mariefred och parkerade vid Gästhamnen med utsikt över ett fasadbelyst Gripsholms slott. Vi promenerade och drack öl i den milda kvällen och det festades både i båtarna längs kajen och i ytterligare ett par husvagnar. Där sov sedan båt- och husvagnsägare bara några meter från varandra.
Innan vi for hem nästa dag gjorde vi en tur till Strängnäs och Jäders kyrka och beundrade Södermanlands lummiga natur, friska blå sjöar och välskötta röda stugor. Vi gick en promenad utmed Kjulstaåsen i Sörfjärdens naturreservat. Det var i huvudsak ett fågelreservat med stora vassar, men också ett parti av rullstensåsen, vilket gav en parkartad natur. Ungarna och jag fick också årets premiärdopp i Sörfjärden. Sam trodde inte sina öron när jag sade ”okey” efter att han fåfängt tjatat en timme.
Vi stannade vid Sigurdsristningen, en stor hällristning från 1000-talet, som räknades bland Mälardalens främsta fornminnen och fortsatte sedan till Eskilstuna, där vi stannade och beskådade Rademachersmedjorna; röda stugor i ett kulturreservat och köpte glass och dricka. Noterade också att Eskilstuna var finare än väntat, det var nog mitt första besök där. Kring domkyrkan bredde stora parker ut sig längs ån.
Under utflykten hade vi lämnat husvagnen i Mariefred och vi kokade kaffe och åt lite i den innan vi belåtna återvände till Stockholm.
Veckan fortsatte med vackert väder och långa lunchraster i Tegnerlunden och jag var fyra timmar back på flex - klockan, efter att tidigare hade legat före. Det var fester med Helenas skolklass också: brännboll med matsäck och öl och andra medförda drycker, och hon hade skolavslutning från Första klass. Så härligt att höra En blomstertid nu kommer och se de glada små.
Hon följde med sedan till kompisen Jennys landställe och Terttu och jag fick en solohelg att ägna åt vin och amour. Hon gick omkring och vattnade och pratade med sina bortåt 50 krukväxter, som hon fäste stort värde vid.
”Ja de är nog värda 1000 kronor”, sade jag som satt och räknade på ekonomin och försökte bestämma hur mycket av mina 130 komptimmar som jag borde ta i pengar och ledighet. Behövde bägge.
Jag hade överlåtit åt Hadar att köpa fjälltält för resan till Bjurälven, som han också var tänd på. Han hade ett par kompisar som också ville med. Vi var också beredda att snart boka Asienresan. Gunder hade slutgiltigt avböjt. Han ville i stället koncentrera sig på sin psykologutbildning.
Skolavslutningen märktes också på att gäng efter gäng med klirrande kassar var på väg till Hagaparken. Där skulle nog festen vara större delen av natten. Terttu och jag delade på en flaska vin på balkongen och iakttog ungdomarna på Råsundavägen. Många stannade upp och pissade efter bussresan och vi ropade åt dem som kom för nära.
Nästa dag regnade det och jag räknade folk i bussar vid Nordiska museet på Djurgården, som jag också besökte på långrasten: modeller på byar, husgerådssamlingar, beskrivningar över hur folk reste förr. Mer sevärt än jag väntat. Under tiden möblerade Terttu om i lägenheten, hon hade bra blick för sådant, och det blev bra.
För långresan hittade jag ett alternativ till Tresure Treks, som jag kallade SFS, efter studentresebyrån. Det skulle innebära flyg direkt till Bombay och återresa från Bangkok. I stället för äventyrsbussen från London till Kathmandu alltså. Det var i sista minuten för vi hade tänkt boka snarast och Hadar var helt inne på TT alternativet.
Fördelen med sistnämnda var att vi skulle komma genom Iran, Afghanistan och Pakistan. Fördelen med SFS var att det blev 1000 kronor billigare, var mera flexibelt och vi fick tid att besöka Thailand och kanske Burma i stället. Jag tänkte föreslå Hadar att vi sköt på beslutet för att hinna utreda fler alternativ.
Terttus syster M dök upp från Tanzania med sin make K och dotter. De var svarta i hyn och hade längtat hem förskräckligt den sista tiden. Första året hade varit bra, när allt var nytt och spännande, medan andra året mest hade varit jobbigt: Regn i sex månader, koleraepidemi, kriget i Uganda och att ingenting riktigt fungerar. K hade haft en lärartjänst för finska motsvarigheten till SIDA. Deras till den början positiva syn på u-landsbefolkningen tycks ha avtagit efterhand.
Det intressantaste de upplevt var känslan av lyx med villa och tjänstefolk; resorna till Tananarive och Kilimanjaro, samt färderna till bergsmassivet Uluguru i närheten. Men det skulle ta tid att vänja sig vid ett samhälle där saker fungerade. De vanligaste dödsorsakerna för hjälparbetarna i Tanzania var enligt K trafikolyckor, på grund av afrikanernas brist på körteknik och självmord på grund av tristess och frustration när ingenting fungerade.
De hade sett många spindlar, en del ormar, bland annat en i vardagsrummet och nära huset strök lejon. Men värst var ändå olika insekter som lätt kröp in i svettiga hudveck. De verkade skakade när de berättade. Var tysta, rökte flitigt, darrade, var spända. Kanske också för mycket alkohol, som det kunde bli under dessa förhållanden.
Vi tog ut dem på en stadstur och drack vin på restaurang 7 sekel i Kungsträdgården i den fina kvällen. Efter ett par dagar fortsatte de hem till Åbo och till midsommar skulle vi komma efter.
Hadar kom över på löksoppa och rödvin och vi pratade igenom resplanerna, i första hand dem under sommaren till Bjurälvenområdet. Vi skulle hämta upp Hadars kompis P-O i Östersund och kanske skulle också Sveppe, en annan av Hadars kompisar, med. I planerna fanns både fiske, vandringar, grottbesök och bergsbestigningar och en hel del utrustning skulle med och det var också en viktig test inför nästa års stora resa till Himalaya. Hadar var frustande entusiastisk, vilket var en glädjande kontrast med Gunders likgiltighet.
Hadar skulle köpa tält och stormkök; sovsäck och Helly Hansentröja skulle jag få i födelsedagspresenter – det hade Terttu ordnat.
Jag tog upp nya förslag för Indienresan, där vi skulle ta oss direkt till Indien och i stället förlänga resan till Sydostasien, ända till Singapore. 53 dagar. Vi beslöt att avvakta besluten tills augusti. Vi pratade också om fortsatta resor efter den resan och jag hade svårt att sova sedan av upprymdheten. Det kanske skulle bli av!
Jag stannade hemma från jobbet fast jag var bättre, men mest av lättja och för att läsa vidare om Nepal och Indien och planera med denna känsla att det var möjligt, inte bara en dröm längre. Terttu verkade inställd på att jag skulle resa bort i 53 dagar och pratade om vilka sprutor jag skulle ta och vad hon och Helena skulle hitta på under tiden. Hon verkade inte bitter utan mest nöjd över att slippa följa med själv. Hon förstod ju också hur viktigt det här var för mig.
Det var så mycket att glädja sig åt. Vi skulle till Finland över midsommar och Helena satt bredvid mig på balkongen och planerade vad hon skulle köpa på båten. Hon såg verkligen fram emot resan. Terttu hade smittats av mig och fick nog mest hålla sig i hytten. Vi skulle åka till kvällen och jag såg också fram emot besöket, det var ett par år sedan jag senast var där. Tog fram boken för att öva lite finska.
Johannesilta, den finska midsommarkvällen, mindes jag bara till hälften. Vi var i Ihala, hos Terttus mamma Helvi och hennes nya karl Jorma och där var Terttus syster H med sin nya fästman Timo; systern M med sin K, som försökte återanpassa sig till Finland; dessutom var där några andra som jag inte noterade namnen på, samt en handfull barn. Öl var bara att gå och hämta i källaren och vi badade bastu, åt lax, drack snaps på Smirnoff, som vi köpt på båten, den som innehöll 50 % alkohol och var plågsamt stark som snaps och så drack vi rysk champagne, som svärmor kommit över via sina ryska sjöfartskontakter. Hon hade personalmatsalen på det stora Värtsilävarvet, som i sin tur hade stora sovjetiska kunder.
Så långt hade jag god kontroll över drickandet, men så blandade Jorma till en Käsijuoma, en sommarbål, som smakade saft, men var förrädiskt stark och den hällde jag aningslöst i mig.
Snart tappade jag styrseln helt och trasslade in mig i det tält jag försökte att sätta upp åt barnen; jag pratade bara engelska; jag somnade över en granrot i den lilla skogsdunge som gränsade till tomten. Jag kröp flera gånger in i tältet och försökte sova, men där skulle barnen vara och någon drog ut mig. Till sist pissade jag på mig och Terttu fick släpa in mig i huset, där jag sov som knockad tills jag drogs upp igen på Midsommardagen för att vi skulle åka ut till syster T:s och hennes man J:s sommarställe i Kustavi på fem kilometer guppig väg och med massor av mygg.
Efter två dagar kände jag mig fortfarande gungig och rapade. Kunde inte minnas att jag blivit så plakatfull förut, fast det hade väl hänt att jag haft minnesluckor tidigare också. Det var läskigt och förstås jäkligt pinsamt. Men de andra skrattade mest och hade tyckt att jag bjöd på stor show, det verkade ha trott att jag spexade! De var förstås inte nyktra heller.
Sista dagen i Raisio hade jag hämtat mig så pass att vi kunde shoppa lite inne i Åbo, men det var nästan 30º varmt, med riktigt sköna kvällar, som det ofta verkade vara på sommaren i Finland. Åkte Viking Diana II hem, en jättebåt, och travade direkt till jobb och skola.
På kvällen satt jag på balkongen med en Aura och funderade över saker. Skämdes för den midsommarafton jag inte kom ihåg mycket av, men visste att jag borde ha varit romantisk med min fru under en björk, i stället för att ligga asfull under en gran! Försökte också reparera ryggsäcken som fått en del skavanker, vilket inte verkade lovande med tanke på det som skulle komma. Helena pratade mest om ”Boppa-hoppa”, en nerblåst björk, som hon brukade rida på.
Min skrala inkomst på 3100 kr räckte inte till räkningarna och jag fick ta av de knappa reserverna och proklamera köpstopp. Terttu blev som vanligt nervös och deppig. Men resorna under sommaren borde gå att klara om det bara inte inträffade någon oväntad kostnad.
Jag hade haft husvagnen uthyrd några dagar och den nöjde kunden betalade några kronor för det.
Läste om Coopertestet, som handlade om hur långt man kom på 12 minuters löpning. Jag som var 32 år skulle nå två kilometer för godtagbar kondition. Skulle jag klara det? Orkade inte ens försöka. Sedan jag slutat spela squash var det mycket mat, sprit och stillasittande och vikten var uppe i 65 kilo. Det skulle behövas skärpning.
Ulla och Hadar bjöd på fårost och vin och vi skrattade gott åt min detaljerade packlista. Men planeringen gick vidare och Hadar köpte det mesta, både tält och stormkök, bland annat. Efter Bjurälvsresan fanns också planer på Nordkapp med farmor. Fast Terttu undrade vad hon skulle göra sedan Hadar och jag dragit iväg:
”Jag går nog på Adam och Mari och dansar”, sade hon skälmskt medan jag satte vinet i halsen.
Stig Hägglund