travelbug

Stan´s förlag                                                                               © Stig Hägglund (2010)                                                                                                                                                                                                                                                   

Nytt Millennium

2000 - 2003

Innehåll: Del 1a) 2000 – 1, 1b) 2000 – 2, 1c) 2000 – 3, 1d) 2000 – 4, 1e) 2000 – 5, 1f) 2000 – 6, 1g) 2000 – 7, 1h) 2000 – 8, Del 2a) 2001 – 1, 2b) 2001 – 2, 2c) 2001 – 3, 2d) 2001 – 4, Del 3a) 2002 – 1, 3b) 2002 – 2, 3c) 2002 – 3, 3d) 2002 – 4, 3e) 2002 – 5, 3f) 2002 – 6, Del 4a) 2003 – 1, 4b) 2003 – 2, 4c) 2003 – 3.

Del 1b

Betlehem – Assuan

2000 – 2

januari, Israel

I en gränd utanför Födelsekyrkan i Betlehem, Milk Grotto Street, låg Marias ”Smackkapell” och en rad butiker med religiösa reliker. Vi hade anlänt dit som en utflykt från Jerusalem under vår 19: e resdag i regionen, min fru Katarina, 35 år, dotter Viktoria, 5 år och yngsta dottern Anna, 1½ år, som var trött och sjuk med diarréer. Vi passade på att tända ett ljus i kapellet för att hon skulle bli frisk. Vi hade också gjort det i Födelsekyrkan. I kapellet fanns fullstora illustrationer av Jesus tidigaste liv, bland annat när Josef, Maria och lille Jesus flydde från Betlehem till Egypten undan Herodes trupper. De återvände till Marias hemstad Nazareth först sedan Herodes dött. Kontakten mellan Palestina och Egypten genom Sinaiöknen tycks ha varit flitig förr.

Prästen kom ut ur Mjölkgrottan med radbandet mellan händerna och gav oss några ord på vägen. Vi köpte en liten krubba, kors, julgransprydnader, vykort mm i butikerna intill.

Betlehem var en blandning av kristen djup religiositet, kitsch och palestinsk vardag. Mangertorget framför Födelsekyrkan liknade mest en rörig parkeringsplats. Vi återvände med servicetaxi till Betlehems busstation och därifrån buss till Damaskusporten i Jerusalem.

Vi höll oss nästan bara i det fascinerande Gamla Jerusalem inom murarna. Den moderna staden med riksdagen Knesset, väster och söder därom såg vi mest från taxi och bussar. Såg något av det palestinska Östra Jerusalem, det som Palestina ville ha som huvudstad, då det låg utanför Damaskusporten som vi mest använde, men den kändes mer slitet 50-60-tal. Däremellan låg ultraortodoxa judiska stadsdelar som Mea Shearim.

Snö täckte Zions sluttningar; smältvatten rann ännu längs gränderna i Gamla staden och vi nekades för tredje gången att besöka Tempelplatsen med Klippmoskén av de kärva israeliska vakterna. Som de andra beväpnade israeler som ständigt rörde sig i gränderna höll de inne med leenden.

Vi gick i stället på Tabasco Tea – Room och beställde spagetti åt Viktoria, som ständigt verkade hungrig, kycklingsnitzel, ris och sallad för oss vuxna och en banan åt Anna. Köpte lite choklad och kakor till eftermiddagsfikat och återvände till Al Arab. Flickorna duschade hett. Jag hörde Annas tjut upp till vårt tornrum, men det var även annars en hög ljudvolym på vandrarhemmet där teven kunde bräka till klockan ett på natten och stora israeliska eller palestinska gäng kunde föra liv. Jag fyllde på vår utmärkta fotogenkamin, som fick upp temperaturen i rummet till nästan 17º.

I början av natten bajsade Anna fem gånger i rad och till sist blodigt slem och fastän hon sedan sov bra hela natten, gjorde Katarina och jag inte det lika bra.

På morgonen var hon piggare och vi gjorde det fjärde försöket att komma in på Tempelplatsen. Förgäves. Så vi gick till Western Wall, Klagomuren, i stället och framförde vår klagan. Sedan familjen återvänt till Al Arab, gjorde jag själv ett femte misslyckat försök att komma in till Klippmoskén och fortsatte då till Klagomuren för tredje gången och nu kom jag med hjälp av papperskalotten på huvudet in i ett mindre rum intill muren, mansavdelningen, där de svartklädda herrarna i hatt och hårflätor stod och bockade eller vaggade framför olika heliga installationer. De såg verkligen töntiga ut. Hatten satt högt upp på huvudet och byxorna slutade på halva vaden i en hopsnörd historia. Liksom dem satte jag handflatorna mot muren och mumlade böner. Att det skulle ordna sig med Annas mage och att vi fick en fortsatt lyckosam resa.

Hela familjen gick ut igen på eftermiddagen då Anna var mer normalt sprallig. Men så snart vi återvände ville hon gå på pottan – som vi hade med i packningen – och det blev allt lösare igen.

Vi gick till den armeniska Jacobskyrkan och var med på en gudstjänst med entonigt mässande präster och sångutbyte med åhörarna, dock inte lika vackert som i de rysk - ortodoxa kyrkorna. Interiören dominerades av glaslampor och annat glitter som hängde från taket. Det entoniga mässandet i det svagt upplysta kyrkorummet gav mig vibbar från buddistiska gudstjänster.

Den armeniska kyrkan tillhörde de äldsta kristna kyrkosamfunden – Armenien var det första landet där kristendom blev statsreligion - och den Jakobskyrka vi befann oss i var byggd över aposteln Jakobs grav, som begravdes kring år 44 sedan han avrättats av kung Herodes Agrippa I. Men där fanns också graven efter den förste biskopen i Jerusalem, den förste i den kristna historien, som också hette Jakob. Man trodde att kyrkan uppfördes på 700 – talet.

Vi stannade tills Anna blev för högljudd och gick sedan till Zionporten och kung Davids grav och källaren där Jesus och lärjungarna tog den sista måltiden, d v s Nattvarden, den lokal som kallades Övre salen, fast det var en källare, vad som nu är korrekt där.

Vid Zionberget låg också den runda Mariakyrkan där Jesus moder tillbringade sin sista tid och hade sin grav. Vi förbluffades av hur tillgängligt denna tidiga kristna historia var och hur mycket som fanns kvar.

Sedan handlade vi lite souvenirer i glittrande täckta basarer och provianterade och åt god middag på Tabasco. Det blev omelett med korv och pommes frites, ris med kyckling och sallad, Katarina och jag drack varsitt glas rödvin. Köpte Jerusalem Post och mådde gott. Viktoria och Anna spexade och allt verkade toppen. Viktoria ritade en halvmånegubbe som satt i en bekväm fåtölj och åt och drack, kallad ”Månen lever lyxliv”.

Men när vi återvänt till Al Arab hade hotellets ägare, som vi pratat med flera gånger, drabbats av hjärtproblem och fördes nedför trapporna med syrgasmask och Anna satte sig på pottan och vi var oroliga igen.

Masada

Vi hade bokat en tur till Masadaklippan genom Al Arab tidigt nästa morgon och då Anna visat gott humör vid sidan om toalettbesöken, släpade vi oss upp klockan ½ 3 och promenerade genom ett nattmörkt Jerusalem till Damaskusporten. Det var kallt, men ett nattöppet kafé i Östra Jerusalem räddade oss med hett mintte, medan vi väntade på den försenade minibussen. Annas mage höll sig lugn, men bägge barnen ville bara sova och vi fick bära dem.

Det var ännu mörkt när minibussen nådde Masada och Katarina och barnen föredrog att stanna kvar i den varma bussen i stället för att gå leden uppför det berömda berget i kylan. Föraren protesterade då han planerat att vara ensam och kunna sova medan gruppen på sådär 10 personer beskådade soluppgången från Masadabergets topp. Men han kunde ju inte tvinga ut en mor med två små barn i den kalla natten. Han gick och lade sig på soffan längst bak och kunde nog slumra fastän Anna börjat gny och efterhand fick allt större problem med magen.

Under tiden orienterade jag och de andra oss uppför en zig – zag led till toppen. Det var mörkt och kändes lite osäkert och det var några hundra meter upp till platån.

Masadaklippan, 400 meter över det närliggande Döda Havet, var en av judarnas viktigaste symboler. Herodes hade byggt ett fort uppe på toppen, som erövrades av judarna under deras första revolt mot romarna år 66. Då romarna slog ner upproret återstod till sist bara Masada och när nederlaget tycktes oundvikligt tog nästan alla av de bortåt 1000 innevånarna – män, kvinnor, barn – livet av sig genom att hoppa utför branterna. Sedan den judiska staten Israel bildades hade slagordet varit att ”Masada ska aldrig falla igen!”.

Det kändes som sagt osäkert att söka sig uppåt i mörkret. Det var anlagt stentrappor och utskurna nischer, men det saknades räcken och den svarta klippan reste sig högt. Väl uppe på den platta toppen satt där redan några från bussen och väntade på denna soluppgång, som för det mesta var antiklimax: svagt gryningsljus, solstrålar sköt fram – pang solen lyste starkt och gav långsträckta skuggor. Intressantast var utsikten över Döda Havet med saltöken och de skiktade ökenbergen väster om Masada.

Där uppe var ett par engelsmän, en tysk, en holländare och några amerikaner, bland annat ett svart par från Chicago, som jag mest pratade med och som skämtade friskt om judiska nationalmonument som Masada. Vi var ense om att Jerusalem var fantastiskt, men det berodde mest på de kristnas och muslimernas insatser.

Problemen med Annas mage tilltog under färden och hon bajsade ner alla medhavda blöjor och vi fick ta till handdukar och klädplagg och avföringen blev allt slemmigare och blodigare. Katarina vaggade henne i famnen och försökte få henne att sova så mycket som möjligt och det blev mer en djävulsrunda än en nöjestripp.

Bussen stannade till vid Döda Havet för att passagerarna skulle kunna ta sig ett dopp i det saltbemängda vattnet där det sades att man flöt utan ansträngning. Döda Havet låg hela 403 meter under havsnivån och var världens djupaste depression. Vi hade sett fram emot badet, men det blåste kraftigt och stora vågor vällde in över kulliga stenar täckta av saltkristaller. Det var svårt att komma ner i böljorna helt enkelt. Jag hade vatten till låren och det var inte kallt, men vågade inte dyka ut i de höga vågorna. Inte heller Katarina, som mest försökte hålla Anna lugn. Viktoria hade roligast och sprang längs stranden och metade med ett snöre.

Nästa stopp var En Gedi – oasen, men då inträdet var 18 shekel kändes det meningslöst med sjuka eller ointresserade barn. Vi väntade ut de andra på en rastplats där Anna sov och vi kunde gnaga på medhavd matsäck i solskenet och läget kändes lite bättre.

Bussen stannade vid en bergssida på väg norrut, Qumran, och föraren pekade ut en grotta högre upp där Dödahavs­rullarna hittades 1947. Det var handskrivna bibeltexter, nästan hela Gamla Testamentet, som hade framställts 150 år f Kr i Qumranklostret, som man fann ruinerna av något senare. Rullarna skrevs av esséerna under mackabéertiden då den judiska läran förföljdes av grekerna. Det var en sekt av djupt troende som dragit sig undan för att bevara och dokumentera läran. Bland skrifterna fanns också dokument om esséernas lära och seder och många av dem återfanns idag i judendomen. Men också inom kristendomen, t ex använde Paulus begreppen Ljusets barn om de goda och Belial om de onda och många andra kristna seder kunde ha ursprung hos esséerna, t ex nattvarden och den kristna dopdräkten. Märkligt var också att Jesus Bergspredikan återgavs nästan ordagrant, ett par hundra år innan den skulle äga rum! Inte så konstigt att Dödahavsrullarna först möttes av många protester från både kristna och judiska bibeltolkare.

Bussen rullade genom det platta glesbygda Jeriko, vi befann oss i Palestinska områden, och stannade mittför ett kloster från 1100 – talet, som låg högt uppe längs en bergssida i en ravin. Det skulle heta Frestelsens kloster efter berget där Jesus skulle ha utsatts för frestelser.

Efter detta stannade vi för restaurangbesök i Jeriko, men då blev Anna sämre igen och bajsade och grinade och jag fick springa mellan bussen och restaurangtoaletten med pottan. Nu hoppades vi bara att bussfärden skulle ta slut.

Nästa stopp blev dock ett av de finaste: St Georgsklostret låg nere i en magnifik och lummig kanjon i det annars gulgrå stenökenlandskapet. En akvedukt följde bergssidan och förde vatten ända till Jeriko vid slutet av ravinen. Den 10 000-åriga staden, som enbart såg betong - 50 - tal ut på gatunivån, såg riktigt lummig och trevlig ut på avstånd; dalen var mycket bördig. Chauffören körde till ett utgrävningsområde där Jerikos murar höll på att tas fram, men ännu syntes bara grushögar.

Det sista stoppet var också magnifikt: Oljeberget, med utsikt över Jerusalem och på närmare håll Getsemane trädgård, där snön från de senaste dagarnas ännu låg kvar och där ett par vackra små kyrkor skymtade. Katarina såg mindre av de sista stoppen och hade fullt sjå med att hålla i Anna, som nu bara skrek ”bajsa, bajsa” och det fanns inget mer att bajsa ut och inget mer att torka med.

Sedan vi äntligen återkommit till Damaskusporten gick jag och letade rätt på Grekortodoxa Patriarkatets Health Clinic i de kristna kvarteren. Det var en hjälpinrättning som tog 15 shekel besöket och där fick jag tid för Nibbo nästa dag.

Till dess gick vi på Tabasco Teahouse och drack vin och åt god mat, när Anna till sist verkade sova hyfsat lugnt. Men det var en orolig natt för oss.

Nästa morgon var vi på kliniken så snart den öppnat. Vi blev väl mottagna i lokaler som var en lite finare upplaga av vårdcentralen där hemma: en elegant utsmyckad korridor med väntrum och behandlingsrum, men med fler specialiteter. En rejäl äldre sköterska tog emot och gick omkring och suckade över att allmänläkaren dröjde. När han äntligen kom suckade han över att vi inte haft termometer att kolla febern med, men Katarina fick beröm för att hon ännu bröstmatade Anna: ”Arabiska kvinnor slutar bröstmata vid 6 månader även om de är välutrustade”.

En yngre man i laboratoriet tog emot den filmburk med avföringsprov som vi haft med oss, men fann inga amöbor i provet. Han tyckte att vi för säkerhets skull ändå borde lämna ännu ett prov. Det tyckte inte läkaren. Han trodde att det var en bakteriell infektion, och vi behövde bara återkomma om det inte blev bättre. Anna fick både Flagyl och Ampicilla för säkerhets skull. Hela behandlingen gick på 100 kronor inklusive mediciner!

Nibbo blev piggare efterhand, även om hon ännu gnällde och ofta satt på pottan. Vi vilade mest på Al Arab denna dag, men gjorde ett sjätte misslyckat försök att komma in i Klippmoskén och strövade sedan omkring och köpte fikabröd och souvenirer. Fick tag på en av de många fina adventsstjärnor som såldes i de glittriga butikerna längs Davids gata. På eftermiddagen prövade vi förgäves för 7: e gången att komma in i Klippmoskén. De tungt beväpnade och buttra israeliska vakterna lämnade inte ens något besked om varför vi inte fick komma in.

Nästa dag fyllde vår magsjuka lilla Nibbo – Anna två år. Hon hade sovit bra och magen blev allt bättre sedan hon grinande, men ändå duktigt, tagit sin medicin. Hon fick en liten väska med plastgrönsaker, som Viktoria direkt började leka med. Bägge barnen fick en Gustav – katt och Viktoria hade gjort ett korallhalsband åt henne.

Det 8: e försöket lyckades: Vi fick komma in på Tempelplatsen! Vi hade egentligen gett upp och om vi inte blivit kvar så länge i Jerusalem hade det inte lyckats. Efter det blev Klippmoskén och Al Aqsamoskén nästan ett antiklimax. Dels tog man betalt, 38 shekel, ca 84 kronor, för inträdet och sedan var det inte så glittrigt som vi hade väntat oss.

Men när vi hämtat oss från detta så var det ändå fantastiskt. Inte minst utsikten från Tempelplatsen över Getsemane trädgård och den gyllene ryskortodoxa Maria Magdalenakyrkan.

Klippmoskén, vars gyllene kupol gäckat oss alltsedan ankomsten till Jerusalem, var byggd över den klippa på vilken Mohammed ska ha uppstigit till himmelen. Under denna stora klippa, som dominerade det åttakantiga dekorerade kyrkorummet, fanns en liten krypta. Moskén uppfördes år 690 av kalifen Omar.

Al Aqsamoskén, från 1000-talet, var mer spartansk; en stor sal för bedjande på utlagda mattor, men den hade vackra glasmosaikfönster. På området fanns också ett litet museum med diverse föremål som hittats vid utgrävningar eller som helt enkelt lossnat från de heliga byggnadsverken. Där fanns många fina handskrifter i snirklig arabisk stil och även ett korsriddarbrev.

När vi nu lyckats komma in på Tempelberget och Anna var bättre i magen beslöt vi oss för att lämna Jerusalem nästa dag. Det kändes trögt att göra det. Det var mysigt på Al Arab och Jerusalem fortsatte att vara en stark upplevelse och så var vi nog alla lite reströtta. Vi åt sista middagen på Tabasco och gjorde de sista inköpen, t ex fiskar, den första kristna symbolen, kors, tallriksunderlägg, vimplar och en stor chokladkaka för att fira Nibbos tillfrisknande.

Vi gjorde en kompromiss. Vi åkte inte norrut till Genesaret, som vi först tänkt. Det verkade för kallt, vi ville till värmen. Samtidigt kändes det lite torftigt att direkt återvända till Egypten. Vi tog en minibuss till Tel Aviv, Israels finansiella centrum. En ”riktig” israelisk stad vid kusten.

Tel Aviv

Före klockan 8 tog vi farväl av Al Arab och den mysiga gamla staden och prutade till oss ett riktigt bra pris på en minibuss som strax skulle avgå, 20 shekel per vuxen. Färden gick genom den ultraortodoxa stadsdelen Mea Shearim, med många svartklädda farbröder i hatt och väl draperade damer. Såg många moderna förorter, attraktivt byggda på de många kullar som byggde upp Jerusalem. Det fanns en del skog och så såg vi fält med plöjande traktorer och Ben Gurion Airport.

Det tog en timme till Tel Aviv och lika lång tid att hitta till centrum medan solen steg och blev allt hetare. Det kändes också klart mera Israel än det mångkulturella Jerusalem. Alla skyltar var skrivna på jiddisch och få människor på gatan, som vi försökte prata med, verkade kunna engelska. Vi irrade omkring och sökte bussar från den stora busstation vi anlände till och in till centrum. Väl där fick vi hålla på en stund med att orientera oss och hitta ett vandrarhem. Det verkade lättare att ta sig fram i Egypten eller Jordanien.

Vi hittade huvudgatan Ben Yekuda och frågade på hotell med den som utgångspunkt. Både Katrina och jag kände vibbar av Miami och när vi kom ut på den breda stranden var det ännu mera påtagligt. Bebyggelsen var en blandning av lyx och bedagat 30-tal och palestinierna som dök upp kunde då jämföras med Miamis kubaner.

Vi fann Gordon no 1 hostel vid Ben Yekuda ett par kvarter från stranden. Det var ett flummigt hippie­överlevnads­ställe med bara sovsalar. I ett av de mindre fanns plats för oss, men våningssängarna kostade 160 shekel, nästan tre gånger dyrare än i Jerusalem.  Det sved, men pris­nivån var mycket högre i Tel Aviv.

Vi gav oss ut för att kolla av det moderna Israel ordentligt. Viktoria hade retarderat och ville inte gå utan skulle bäras av mig. Då hon ändå var 6 år orkade jag inte någon längre tur på det viset. I stället för uptown gick vi ner längs stranden, så att barnen fick leka och tog sedan en buss till det mer arabiska Jaffa söderut, men numera hopbyggt med Tel Aviv. Åt sumbasa mayorav i Said Abu Elafias legendariska gatukök och det var gott utan att vara himmelskt.

Gamla Jaffa var ett bilfritt, närmast musealt välrestaurerat område, med dyra restauranger, konstateljéer och antikhandlare. Finast var kanske vyn mot Tel Aviv, den vita staden. Vi strosade över Kedumi eller Kedemira – torget och imponer­ades av utgrävningarna i HaPisga - trädgården från Ramses II: es tid. Jaffa härstammade från 2000 – 1500 f Kr och var en av världens äldsta hamnar och ett tag alltså under faraonernas välde. Jaffa var också ottomanskt från 1600 – talet ända till 1917.

Som vanligt piggnade Viktoria till när vi återvänt till rummet och hade medförda troféer i form av bröd och nudlar och chips och jordnötter och yoghurt och kakor som hon sedan slukade begärligt.  

Det blev en kall natt i ouppvärmt rum med tunna filtar, men det ingick som tur var frukost med rostat bröd, smör, tomater, gurka, marmelad och te. Vi köpte också mera bröd, ost och vatten på väg till busstationen, där vi köpte två biljetter på expressbussen till Eilat. Vi brukade göra så och det brukade accepteras att barnen inte hade biljett, men i Israel hade det varit diskussioner.

Det var dock inga problem med biljetterna utan vi susade fram i ett konstbevattnat trädgårdslandskap till Beersheba, med det stora Ben Gurion Negevuniversitetet. Jag hade en adress till en kille som bodde där och som jag delade rum med i Bangkok en gång. Men nu var inte läge för ett stopp utan färden fortsatte till Dimona och Eilat. Bussen gick också ner i den djupa Aravadalen, som i likhet med Döda Havet låg under havsnivån. Men det blev till sist en lång och seg resa, mest genom halvöken. Israelerna i bussen sov mest och det var många ungdomar med automatvapen som klev av vid en förläggning norr om Eilat. Mobiltelefoner hade de också som ständigt pep; tätheten på dessa verkade vara i klass med Finland.

Åter till Egypten

I Eilat erbjöds vi privatrum för 100 shekel, cirka 250 kronor, och jag grunnade på det, men familjen ville åter till Egypten, så vi tog en buss till gränsen i stället och lämnade Israel med ytterligare 3* 66 shekel i utreseavgift. Egyptiska tullen krånglade mer än vid förra passagen och hade synpunkter på våra visumhandlingar och sökte igenom bagaget och krävde en besöksavgift till Sinai på 3* 17 egyptiska pund, ca cirka 140 kronor totalt.

Klockan var nästan fem på eftermiddagen och taxi­chaufförerna vid gränsstationen ville köra oss till Taba Hilton: ”Det är enda hotellet här!”

Vi ville bli körda till byn Taba och hitta en buss vidare.

”Det finns ingen buss”, sa taxichaufförerna, som hade sin samlingsplats i en liten vitrappad byggnad där det fanns en servering. ”Men vi kan köra er till Dahab för 250 pund”.

Jag lämnade fru och barn bland de tedrickande och vattenpiperökande gubbarna och gick runt och sökte mera information. Enligt vissa skulle det gå en buss till Nuweiba klockan 19, men det var olika bud. En kontrollant vid en polischeck längs huvudvägen verkade mest tillförlitlig, så jag hämtade dit familjen. Då blev det fart på taxichaufförerna som såg sitt feta byte glida iväg. De skrek och argumenterade och körde fram bilarna och priset sjönk snabbt till 2* 40 pund till Nuweiba och när vi lade på 2* 20 pund så kom vi ända till Dahab i kvällsmörkret.

Vi blev glatt mottagna på Camelot och fick ett rum en trappa upp den här gången och vi gick upprymda direkt till Ali Baba för middag. Vi hade inte ätit eller druckit kaffe på hela dagen och det kompenserade vi nu och alla återvände lyckliga till vår sköna camp. Tyvärr hade Annas mediciner försvunnit på vägen, men hon hade ätit fyra av sju dagar och vi hoppades att det skulle räcka. Hon var mycket bättre om inte helt återställd.

Sov länge och vilade oss i mysiga Dahab nästa dag. Viktoria var nu lite krasslig och var restrött; sade flera gånger att hon längtade hem. Även Katarina uttryckte sådana känslor. Det var nyttigt för oss med vila för att återfå energin och barnen var förtjusta över vår Camelotcamp, där det fanns mycket att leka med. Fast det hade varit bra om de egyptiska farbröderna kunde lämna dem i fred lite mer. De försökte hela tiden att prata med dem, bjuda på något, känna på deras blonda hår. Det var säkert bara vänlighet, men särskilt Viktoria var skygg redan tidigare.

Vi åt sen frukost på Oxford - vilket namn på en beduin­servering! – och tidig middag på Blue Moon, som annonserade med halva priset, så vi beställde in fried rice, pommes frites, sallad, macaroni bolognese och french chicken. Kaffe med mjölk, socker och kanel. Det var så skönt att vräka sig på dynorna och äta halvliggande och kika på havet som slog emot bambupallisaden intill. Den var tillräckligt hög för att hindra blåsten.

Katarina och jag pratade om resor till sommaren. Pratade om bil ner på kontinenten. Kanske Frankrike. Tälta, laga egen mat. Köpa lokalt vin, bröd och ost. Alsace, Provence. Kanske in i Schweiz. Kanske ner till Toscana. Om vi hade ledigt och pengarna. Jag ville till nya länder också, kanske Östeuropa. Det var så härligt att ligga och drömma. Viktoria hade fått köpa den mjukiskrabba hon åtrått redan vid förra besöket i Dahab. Kostade 30 pund, hela 75 kronor, men mormor hade skickat med pengar till barnen.

Vi tog en vilodag till då solen lyste. Men det var kraftig blåst så safarivästen fick vara på när jag satt i Camelots park och skrev – jag planerade olika projekt därhemma – och läste Klas Östergrens Fantomerna. Bra, mycket Stockholm och 60 – tal. Frukosten blev på Blue Moon igen, fast vi var på väg till Alladin. Men halva priset och kortare gångväg i blåsten vann. Viktoria var krasslig och familjen höll sig mest inomhus.

Middag blev också på Blue Moon med macaroni carbonara, bäckfisk i curry med ris, vitt ris med chips och grönsaker, kaffe med mjölk och kardemumma och vi åt för drygt 30 kronor tillsammans. Då ska man inte klaga. Efteråt gick vi till Crazy House, som låg på landsidan om Strandgatan och liknade ett kolonialhotell från 20-talet, med stor lobby i mörka träslag. Där kunde man få gin & tonic och rom & cola för 12 kronor stycket.

Jag skickade ett vykort med en rökande kamel till en granne.

”Det händer att de röker faktiskt”, sa den slöe beduinen på postkontoret. ”Passivt, genom nosen.”

Vi skrattade och sa något till varandra.

”Jasså är ni från Sverige”, fortsatte han, ” dit vill jag också. Tjäna pengar, söta flickor, det goda livet…”

”Det kan vara svårt att få jobb numera”, sa jag.

”Nä, det löser sig”, trodde han.

Jag hittade teveapparat på en servering och såg Kamerun slå Algeriet med 2-0 i Afrikanska cupen. Det var kvartsfinal.

Vädret skulle enligt Jerusalem Post bli allt sämre de närmsta dagarna och då jag inte hittat något bra erbjudande om utflykter till St Catherine, beslöt vi oss för att dra vidare nästa dag.

Vi åkte tidigt och fastän jag ropade och väntade vid receptionen dök ingen personal upp och då for vi till sist bara iväg i taxin utan att betala för rummet. Det var kluvet. Jag hade gärna betalat, för Camelot var jättemysigt. Först la jag också 100 pund på disken. Men, det var ju inte säkert att chefen kom dit först. Det kunde vara en annan gäst, som bara tog pengarna, allt var olåst, så jag återtog den till reskassan. Men det var med viss oro vi satt och väntade på att bussen till Suez skulle avgå. Kanske skulle personalen dyka upp, förbannade. Det gjorde de inte. Och inte blev vi stoppade i någon poliskontroll längs vägen genom Sinai. Vi nådde Suez efter flera timmars resa mellan eroderade klippor och Röda havet. Kanske såg vi också den brinnande busken där Moses fick sin kallelse från Gud. Alltså vi såg ingen brinnande, men väl de fåtaliga buskar som fanns!

Staden vid kanalen såg väldigt sliten och förslummad ut. Den blev svårt utbombad under sexdagarskriget. Det var stora sprickor i fasaderna på grå hyreshus, omgivna av stora sophögar. Men vi såg också mer välhållna kvarter en bit från busstationen och dit begav vi oss med våra ryggsäckar.

Vi väckte stor uppmärksamhet, en västerländsk familj med två små barn, när vi frågade oss fram längs den stora gatan Sharia as – Salaam. Alla ville prata med oss: skolbarn, studentskor, unga grabbar i gäng, affärsinnehavare, tanter i hucklen, gubbar med portfölj, och alla hade olika bud åt vilket håll det kunde finnas ett hotell. Men det var en vänligt och välkomnande bemötande.

Vi hittade White House Hotel, som låg längs denna huvudgata, men de begärde 65 pund och jag satte familjen på en sten och gav mig själv ut för att leta rätt på gatan Sharia Banque Misr där det skulle ligga två budgethotell.

Gatan visade sig ligga i närheten, men i betydligt lugnare och mysigare kvarter. Jag bokade ett rum på Sina hotell för 34 egyptiska pund, ungefär 90 kronor. Det hade en stor och en smalare säng, teve och badrum och alla var nöjda. Jag gladde mig särskilt åt att jag kunde titta på fotbollsmatchen Tunisien – Egypten i Afrikanska cupen. Den hade jag nog inte missat ändå, för teven stod på i varenda servering, varenda butik och radioapparaterna lät i personbilar och mikrobussar. Det var ett intresse minst lika stort och mera påtagligt än i Sverige om vårt land haft en viktig kvalificeringsmatch. Tyvärr förlorade Egypten med 1 -0.

Vi åkte på chans med mikrobuss i riktning Suezkanalen och kom perfekt till en liten park längs denna. Vi handlade lite godis, cola och chips i en kiosk och satte oss på en bänk och tittade efter oljetankers eller andra stora fartyg längs den breda kanalen. Här var den södra entrén och det låg fartyg ute på redden, i Röda Havet, men ingen passerade igenom. Kanalen var inte mycket bredare än Ljungan förbi Kvissleby så två tankers kunde nog inte mötas på denna punkt. Jag fick associationer till Ganges i Benares på grund av den öken­artade bortre stranden.

Familjer eller grupper av kvinnor flanerade eller hade picknick i den lilla parken. Vi pratade med några egyptiska damer som bodde i Australien och nu hälsade på sitt gamla hemland. Vi tog mikrobuss också tillbaka till våra kvarter och hade nu lärt oss att dunka i taket när vi ville av. Bussarna var nästan alltid fulla och det blev ofta att stå och försöka hålla koll på var bussen var på väg.

Rätt över gatan från hotellet låg en liten servering där vi fick pitabröd med potatismos, bruna bönor – tycktes vara en specialitet man annonserade om – ägg, falafel, äggplantor och lite annat vegetarisk och cola för totalt 8 pund. Smakade helt okey.

Natten var behaglig under tjocka filtar och vi provianterade med bröd, ost och godis och stoppade en tom minibuss på huvudgatan, som förstås snabbt blev en taxi och inte tog upp fler passagerare på vägen till Upper East terminal, som på så vis kostade oss 10 pund i stället för 1-2 pund, men så blev det lätt om man inte var på tårna och kollade upp och prutade och protesterade. Färden genom det slitna västra Suez kändes väldigt mycket Indien. Det var ett svårbeskrivligt gytter av åsnekärror och skräp och folk, som vi hade sett lite av redan vid ankomsten.

Vägen söderut från Suez kantades av stora industri­områden. Där var Suez Steel, vattenreningsverk, kvarnar och många fabriker på väg att uppföras. Efterhand tog oljepumpar vid och vägen följde kusten. Närmare vårt mål Hurgada låg stora fält med vindkraftverk, så det var en markant utveckling industriellt och ekonomiskt under dagen som visade att Egypten, liksom nämnda Indien, bar nästan alla utvecklingssteg inom landet.

I bussen fick vi bra kontakt med en beduinfamilj genom deras femåriga dotter och genom utväxling av teckningar. Både Katarina och Viktoria kunde snabbt förmedla sina tankar på detta vis och få kryptiska svar i femåringens teckningar. Hon föredrog att fingra på lilla Anna som fascinerade henne oerhört. I Hurgada blev vi sedan uppraggade på busstationen av personal från Alaska Hotel och följde med dem. Verkade vara ett bra val. Vi fick ett rent och fint rum för 30 egyptiska pund, ungefär 75 kronor, inklusive frukost.

Även om vi förflyttat oss till en badort och som längst söderut på resan, så var det långt ifrån badväder. Det var rejält blåsigt och kanske 16º. Det var bara att knäppa igen jackan. Den allmänna stranden var också närmast en katastrof med trasiga rutschbanor och gungor. De fina stränderna tillhörde olika charterhotell längs kusten söderut. Alaska Hotel låg i själva staden som var mer ursprunglig och såg mysig ut med smågator runt en central klippa.

Från stranden gick vi uppåt staden och åt middag på restaurang Riviera: ris med tomatsås, spagetti bolognese, grillad fisk från Röda havet, cola och kaffe, till ett pris som totalt stannade på 50 kronor, billigare än kvällsfikat i Suez.

Vi hade inget eget badrum, men det fanns badkar i det allmänna, som flickorna utnyttjade omgående.

Blåsten kylde utifrån och rummet blev allt svalare - det saknade uppvärmning. Blev kanske 14º under natten och Katarina frös fastän hon hade två små nära sig. Jag sov bra under rejäla täcken.

Utanför rummet fanns ett litet sällskapsrum där vi fick serverat frukost tillsammans med ett slovenskt par. De hade rest runt Egypten under en månad och skulle nu flyga hem. De hade tänkt få ett par avlutande baddagar, men var liksom oss besvikna på det dåliga vädret. Vi hade träffat på slovener förut under resor och de bekräftade att det var en av de nya nationer, som gav folk möjligheter att se världen. De hade inte mött landsmän i Egypten, men däremot i Indien där de tidigare varit och vi kunde utbyta erfarenheter. Jag hade varit i Slovenien en gång, men det tillhörde då ännu Jugoslavien. Minns Postojna som en av de finaste grottor jag varit i.

När Viktoria äntligen masade sig upp visade det sig att hon hade ont i ett öra. Hon hade varit snuvig och hostig några dagar och blåsten gav troligen öroninflammation. Då värken tilltog gick vi på Monas apotek nära hotellet för att få råd. Måste vi ta oss till sjukhuset för ett läkarrecept? Nej då, Mona hade bot. Viktoria fick penicillin för öroninflamma­tionen och örondroppar mot smärtan, cirka 75 kronor.

Medan Viktoria sedan vilade på hotellet och medicinen fick verka, promenerade jag till busstationen och kollade av bussar till Luxor. Så snart Viktoria tillfrisknat tänkte vi åka vidare. Ingen idé att stanna kvar, även om det blivit lite varmare och vinden avtagit.

När hon kände sig bättre på eftermiddagen tog vi en promenad förbi sjukhuset där sköterskorna bar vitt och kockmössor likt sjukvårdspersonalen i Kina, men vi slapp nu besöka det. Gick i stället på Akvariet och tittade på färgglada fiskar från Röda Havet, som också gladde barnen. Anna var särskilt förtjust över sköldpaddorna i en bassäng. ”Padda, padda” utropade hon till en liten sköldpadda och höll fram händerna för att ta den i famnen.

Anna prövade gärna sina nya gaddar och hade bitit Viktoria och förtretad sade jag till henne: ”Du bet Viktoria, därför ska jag nu bita dig, var vill du att jag ska bita?”

Anna funderade någon sekund, sedan sträckte hon fram handen med kakan hon mumsat på: ”Kakan!”

Vi fortsatte promenaden förbi de flottare butikerna och serveringarna längs kustvägen och försökte hitta ett ställe med havsutsikt, men när det inte lyckades gick vi huvudgatan upp till en liten servering och åt hamburgare med cola. Tittade på Stora moskén och tyckte att byn hade vissa likheter med Lindos på Rhodos med sitt sandstensberg; men utan borg på toppen och utan den pittoreska vita bebyggelsen.

Efter en stunds vila på Alaska tog vi en mikrobuss – som förstås snabbt gjorde om sig till taxi – till Nya Hurgada och Aka Tax Free Center ett par kilometer söderut. Vi ville försöka se alla delar av staden och kanske hitta något bra taxfree. Aka Center var en modern pyramid, men resten var en flopp. Det var dyrt och ”låtsasflott”. Vi tvingades lämna in våra daypack och när vi skulle hämta dem fick vi leta själva och hann bli oroliga innan de återfanns och då skulle de ha betalt! ”Nä, nada”, sa vi och gick därifrån; klämde in oss i en mikrobuss, som hade för många andra passagerare för att kunna ombilda sig till en taxi och återvände till våra kvarter som var både vänligare och trevligare än de struntförnäma.

Tog middag på Riviera igen, nu med härlig glass till efterrätt. Anna var pigg och charmade personalen så vi fick ännu bättre service och pris än förra gången. Viktoria tog sitt penicillin utan protester – faktiskt riktigt god i lösningar som togs oralt – inga besvärliga kapslar som var svåra att svälja. Både lättare att ta och mycket billigare än hemma. Proviant­erade sedan för morgondagens fortsatta resa.

Natten var nu lite varmare, 17º i rummet på morgonen. Vi åt frukost och gick ut och fick tag på en mikrobuss, som givetvis förvandlades till taxi. Jag vägrade dock att betala mer än 5 egyptiska pund och kom undan med det. Bussen sedan till Luxor och Assuan blev så full att vi knappt fick plats. Många gjorde förstås utflykt från hotellen i Hurgada. Vi pratade mest med den norska familjen Eilertsen från en plats norr om Trondheim, där mannen dock jobbade som vvs – ingenjör i Oslo. De skulle mötas av en onkel till någon på deras hotell, som kände någon som skulle guida dem runt i Luxor. Det var nätverk igen då, nästan alltid så.

Färden gick söderut längs kusten till Port Faisal och följde sedan en wadi västerut genom karj stenöken till Qina och Nildalen, som mötte med gröna fält och dadelpalmer.

Nildalen

Sockerrör skördades, åsnor, kor, män som drog kärror, marknader längs gatorna. Det var paradisiskt efter den karja öknen och kändes mycket indiskt. Bussen följde dalen söderut till Luxor, där vi direkt blev uppraggade av en man som sade sig vara direktör för ett bra och centralt hotell. Men han var nog snarare guide, för i den ganska lyxiga lobbyn på Al Khan Khalili bjöd han på te och berättade om Luxor och om sina olika utfärder.

Hotellet låg i de gyttriga kvarteren bakom Luxortemplet, som en prydlig oas och rummet var fint med eget badrum för bara 20 egyptiska pund och i lobbyn fanns färgteve där jag såg semifinalerna i Afrikanska cupen mellan Nigeria – Sydafrika 2-0 och senare Kamerun – Tunisien. Kamerun vann med 3-0 i en utmärkt match. Jag satt och hejade tillsammans med några egyptiska gubbar från hotellet.

Guiden tipsade om restaurang Amon, där han utlovade rabatt och vi åt gott på ris, spagetti, kofta och så blev vi bjudna på citronjuice och serveringsavgiften, som guiden lovat. Sedan såg vi det ståtliga Luxortemplet i kvälls­belysning. Gick runt de mäktiga pelarna med lotuskapilär och jättestatyer av farao Amenoptsis III, som uppförde templet under det Nya kungadömet 1570 – 1090 BC. Templet byggdes senare ut av Tutankhamun, Ramses II, Nectanelu, Alexander den Store och olika romerska härskare. Araberna byggde till slut en moské inne på tempelområdet.

Några andra boende på hotellet följde med oss och guiden nästa dag på en tur över Nilen till Thebe och kunga­gravarna. Guiden hälsades som ”Moonshine” av folk vi mötte. Han verkade välkänd och respekterad och det var som ”sesam öppna dig” där vi drog fram. Han var medelålders och bar hatt, sjal och grovbågade svarta glasögon; en västerländskt inspirerad egyptier från trakten som kände alla och bar på stora kunskaper om det forna Egypten.

Nilen korsades med en kapellförsedd motorbåt och på andra stranden väntade en minibuss på att ta oss till Kungarnas dal. Där vimlade också av stånd och det blev inköp av små souvenirer åt barnen för några egyptiska pund.

En marathontävling avgjordes i Thebe, som förutom grav- och ruinområdena från kungadömena från 3 000 f Kr och framåt också var ett fungerande samhälle i dag med samtida enkel bebyggelse. Här kunde jämförelsen med Indien fortsätta, där också minnen från en arkitektonisk storhetstid blandades med förslummad senare bebyggelse. Thebe var under det Nya Kungadömet 1 500 – 1 000 f Kr en miljonstad.

Vi blev på grund av marathontävlingen kvar ett par timmar vid de två 18 meter höga Memnonstatyerna, som var de halvskadade resterna från Amenophis III: s tempel. Statyerna nämndes redan av Homeros i Iliaden och var en stor turistattraktion då en spricka i en av dem orsakade ett klagande läte när det blåste. Romarna tog sedan bort ljudet när de restaurerade statyerna.

I gruppen som var med på turen ingick en italienare, ett förälskat österrikiskt par, några amerikaner som bodde i Paris och en man som jobbade för UNESCO. Flera hann bli missmodiga och irriterade på guiden innan bussen släpptes fram till Drottningarnas dal, men sedan blev det intensivt och mycket intressant.

Moonshine drog med oss in i en rad av de utgrävda gravkamrarna, som vanligtvis började med en lång gång neråt och in i klippan och hela väggarna var täckta av hieroglyfer och målningar. Gärna stora målningar på ena sidan gången och hieroglyfer på den andra med texter från De dödas bok.

I Drottningarnas dal fick vi se grav 52 Amun Herk-hep-sep; sedan nummer 45 Titi och nummer 44 prins Kha-em-Waset, en bror till Titi. Amun Herk och särskilt Kha-em-Waset hade särskilt fint bevarade originalfärger då gravarna upptäckts senare, 1903 – 1908. Titis grav hade varit öppen längre oskyddad och var sliten. Gravarna här var trånga och små i jämförelse med dem i Kungarnas dal som var nästa mål. Där besökte vi också tre gravar: Ramses IV, Saptak och Amenophis II.

Ramses IV: s grav, som nyligen öppnats, var mycket pampig och välordnad, med en lång utsmyckad och välbevarad kammare. Moonshine lärde oss att skilja mellan levande och döda figurer på väggarna. De levande hade skägget rätt ner, armarna utsträckta och benen som i gång medan skägget på de döda stod rätt ut, armarna var korsade och benen ihop.

Saptakgraven hade en lång gång, men var inte färdigutgrävd och gravkammaren saknade bilder. Den äldsta graven Amenophis II hade nyligen öppnats igen efter en tids återförslutning och hade en lång gång ner till en magnifik kravkammare med välbevarade målningar i en annan stil än de andra gravarna. Figurerna var svarta.

Efter detta rundades utflykten av med ett besök vid Drottning Hatshepsuts tempel i tre våningar framför en ståtlig bergbrant. Det verkade restaurerat till ursprunglig prakt, vilket för mig kändes mindre spännande än om det till större delen skulle ha varit original. Men vi var alla så trötta nu att det var svårt att ta till sig mera.

Nu stannade Moonshine vid souvenirbutiker, vilket orsakade våldsamma gräl mellan guiden och italienarna, som inte gillade att det slösades tid på sådant. Vi återvände så småningom över floden och till en middag på Amon, proviantering och så till sköna sängen på hotellrummet. Jag hade fått mer och mer magont under den intensiva dagen med brist på mat och dryck.

Nästa dag åkte vi ståndsmässigt kalesj, häst och vagn, till Karnaktemplet några kilometer norr om Luxor, det kanske mest berömda av templen längs Nildalen och säkerligen ett av de största. Vi kände oss som deltagare i en Agatha Christieroman när vi gick och tittade uppåt mellan de gigantiska pelarna, så att inga marmorstycken ramlade ner på oss. Karnak uppfördes som ett Amontempel under Mellersta Riket, men det mesta tillkom under Nya Rikets faraoner Thutmosis, Amenhotep III, Seti I och Ramses II.  Seti II: s tempel på området uppfördes till ära av de tre Thebegudarna Amon, Mut och Khons. Det var verkligen mäktiga pyloner, obelisker, pelare och murar som i flera fall reste sig 20 meter över golvet. Längs paradvägen till Muttemplet reparerades pyloner med hjälp av stora lyftkranar.

Området var verkligen stort och motiverade flera timmar om man bara orkade, och alla dessa tusentals pyloner och block var alla utsmyckade med hieroglyfer eller bilder.

Utanför templet vimlade det av souvenirförsäljare och vi valde ut några små djurgudar; en bagge och en fågel, då försäljaren bjöd ut dem för: ”only one pound sir”! Jag insåg för sent att han avsåg brittiska pund, och det hela slutade på 10 egyptiska pund.

Tog kalesj åter till Luxor och Sinbads restaurang mittför det flotta Luxorhotellet och firade en av resans höjdpunkter med 600 centiliters Stella – öl, cappuccino och glassbägare och jag tände en av mina cigariller. I Egypten hade man råd att leva lite mer in style.

Promenerade sedan omkring i Luxor, som jag tyckte var större och mer egyptisk än jag hade hört. Rapporter varnade annars för Luxors intensiva turistkommers och att guider och souvenirförsäljare och kanske bovar aldrig lämnade turisten i fred. Vi hade inga problem med det. Egyptierna var trevliga och inte påstridiga. Runt hotellet låg färgrika marknads­kvarter och det var svårt att låta bli att köpa sjalar och tygkameler och annat, men vi måste ju bära på allt.

Vi åt senare gott på restaurant Amon igen: tomatsoppa, risotto, spagetti carbonara och kofta med pommes frites. Gick sedan till hotellet och packade ryggsäckarna. Det var dags att dra vidare.

Bussresan till vårt sydligaste resmål Assuan var inte lång, men ändå krävande då det var riktigt varmt och trångt i bussen. De blodiga och högljudda videofilmer som visades bidrog till röran och verkligheten slog till utanför fönstret när vi bevittnade en nyss inträffad bilkrasch mellan en lastbilstaxi och ett annat tillknycklat fordon. Vi såg tre synbarligen döda på flaket och många verkade skadade; flera ambulanser kom tutande. Gråtande människor, både hjälpande och skadade, fyllde dikesrenen.

När vi sedan gick runt och letade hotell i denna Nubiska huvudstad, Egyptens sydligaste, sprang en hästskjuts in i en jeep, som i sin tur blev påkörd av en minibuss så lyktorna rök. Det blev ett himla oväsen när alla inblandade började skälla på varandra, men då ingen verkade skadad gick vi vidare. Vi fann en liten enkel servering i souken där vi åt kyckling, ris och makaroner och drack Sprite och blev uppskörtad till 25 egyptiska pund. Samma pris som på de bättre restaurangerna vi åt på i Luxor och Hurgada.

Men hotellet vi fann, Nubian Oasis, var desto bättre. För samma pris som middagen fick vi nog ett av de finaste rummen på resan: tre stora sängar, rymligt, badrum och med frukost inkluderat. Åtminstone för tre.

Katarina och jag köpte varsin Stella – öl, som också såldes på hotellet och satte oss uppe på takterrassen med vid utsikt över staden och Nilen. Vi hade beundrat floden, enligt en del mätningar världens längsta, på vägen söderut där den rann mellan palmer och odlingar på ena sidan och steril öken på den andra. Också i Assuan var den västra stranden sandöken där Aga Khans mausoleum ståtade på en höjd.

Jag såg också Kamerun vinna den Afrikanska fotbolls­cupfinalen mot Nigeria efter straffsparkar. Det var helt jämt, dramatiskt och välspelat. 20 egyptier och jag tittade på teven i foajén. Flera av dem såg välnärda ut med mobiltelefon i bröstfickan.

Nästa morgon hyrde vi en servicetaxi för totalt cirka 40 kronor, som skulle ta oss på en heldagstur i Assuans omgivningar: till Höga Dammen, Philaetemplet och till ett stenbrott där byggnadselement till templen huggits ut. Vi delade taxin med ett engelskt par och två franska grabbar.

Höga Dammen var Nassers stora projekt från 1960 då Nilen dämdes och den jättelika Nassersjön bildades. Det var den tidens största byggprojekt, som skulle reglera över­svämningarna och ge elektrisk kraft.

Just detta lyckades väl, men problemen med dammen har nog varit större. Många tempel och byar flyttades, t ex det stora Abu Simbel - templet långt i söder mot gränsen till Sudan som också sjön sträckte sig in i, och Philaetemplet, som vi senare skulle besöka.

Vi stod och glodde ut över en närmast oändlig vattenyta, utan båtar eller synbarligt liv och undrade varför den inte utnyttjades av båt- och turistindustrin. Jag hörde inte talas om några utflyktsbåtar och besök till Abu Simbel gjordes med flyg eller buss.

Vid dammen beskådade vi ett ”Sovjet - Egyptisk vänskapsmonument” till minne av att det var sovjetiskt kapital och ingenjörskunskap som gjorde dammen möjlig. USA, Storbritannien och Världsbanken hade hoppat av projektet på grund av de många tveksamma aspekterna: De stora nubiska områden som hamnade under vatten, det faktum att reservoaren alltför snabbt skulle grundas upp av slam och att odlingarna kring Nilen krävde konstgödning i stället för de årliga översvämningarna.

Norr om Stora Dammen låg den Gamla Dammen, från 1902, och i lugnvattnet mellan dammarna hade man flyttat det 2 000 år gamla Philaetemplet.

Stig Hägglund