Resa mot Pension 2007 - 1a
Stan´s FÖRLAG © Stig Hägglund (2010)
Resa mot Pension
2007 - 2009
Innehåll: Del 1a) 2007 – 1, 1b) 2007 – 2, 1c) 2007 – 3, Del 2a) 2008 – 1, 2b) 2008 – 2, Del 3a) 2009 – 1.
Inledning
Det här året skulle jag fylla 60 och jag hade haft min projektanställning vid Medelpads Fornminnesförening på Norra Berget i Sundsvall under mer än ett halvår och hade jobbat där ett par år innan också, men då som åtgärd.
Min hustru Katarina var ännu bara 42 år och jobbade som läkarsekreterare vid Skönsmons vårdcentral. Vår yngsta dotter Anna var 8 år och gick i andra klass på Soledeskolan i Nolby, Njurunda, där vi också bodde i eget 40-talshus. Vår äldsta dotter Viktoria var 12 år och gick i 6: e klass i Soledeskolan. Våra marsvin Kim och Esme var två år. Vi hade fyra gamla bilar och en båt.
Min äldsta dotter Helena var 35 år och tandläkare i England. Hennes make Seb hade samma ålder och yrke. Barnbarnet Fi var fem år och i England har man då börjat skolan. Fe var två år och ännu hemma. Föräldrarna jobbade bägge halvtid och delade på barnpassningen. De bodde i eget parhus i den fina lilla staden Romsey, en förstad till Southampton.
Katarinas bror Erik var 38 år och lärare, hans hustru Elvira var 31 år och sjuksköterska. Dottern A var två år. De bodde i eget radhus i Linköping.
Katarinas föräldrar var 65 respektive 71 år och bägge pensionerade. De bodde i eget hus i Pettersvik, Sundsvall, med fritidsställe i Häggvik, Nordingrå.
Del 1a
Januari – april & England
2007 - 1
Nyåret firades i Nolby med familjen och Erik, Elvira och A. Det var plusgrader - ovanligt för nyår i Norrland - men vi hade trevligt med bastu, bubbelbad, promenader, skaldjur och raketer.
Jobbade ett par dagar uppe på Norra Berget före trettondagshelgen, lugnt och stilla så det gick bra att fundera lite. Inte minst då jag hade mitt kontor i en av Fornminnesföreningens första byggnader som kallades Trampmangeln efter den stora mangel som sträckte sig över 1½ våning i den ståtliga träbyggnaden från början av 1800 – talet. Där hade jag numera en projektanställning även om jag ännu inte fått någon lön. Skulle väl netto få max en tusenlapp mer än jag tidigare haft inom aktivitetsgarantin.
Jag ska berätta lite om den miljö jag mötte efter att ha kört från bostaden ett par mil söderut och upp till det norra av Sundsvalls två stadsberg:
Så där i januari var det oftast vit snö på marken även om det var snöfritt nere på stan. Vid den här tiden valde jag oftast parkeringen högst upp på berget, nedanför restaurang Grankotten och Utkikstornet. Senare valde jag den nedre parkeringen där det fanns möjlighet till motorvärmare.
Från den här övre parkeringen gick jag nedför en brant kort väg förbi föreningens fina kafé Gesällen, ett f d Gesällhärbärge, som flyttats från området kring Widebron och Storgatans förlängning, som så många andra byggnader på Norra Berget.
Medelpads Fornminnesförening, min arbetsgivare, hade sitt kontor i den enda tegelbyggnaden, uppförd i mitten av 1940 – talet. Förutom kontoret innehöll byggnaden presentbutiken Skvaderboden, med inredning flyttad från Svenssons diversehandel på Storgatan 64 som revs 1965. Där fanns också Sjöfarts- och Hantverksmuseet på över våningen och i ett särskilt rum på bottenplanet förvarades den berömda Skvadern, som jag i omgångar försökt bearbeta föreningens styrelse att framhålla mera än man gjort.
Framför Hantverksmuseets pampiga huvudentré stod stenbysterna efter tre av förgrundsgestalterna i Fornminnesföreningens historia: I mitten grundaren Anders Wide, professor i ortopedi i Stockholm. Han var son till handlaren Nils Wide och växte upp i Stöde. Anders Wide hade ett brinnande intresse för hembygden och insamling av gamla föremål och 1906 tog han initiativet till bildandet av Medelpads Fornminnesförening, inspirerad av Artur Hazelius Skansen. Släkten Wide hade sedan dess varit nära lierad med Fornminnesföreningens verksamhet.
Tidigt aktiv fornminnesforskare var också författaren Olof Högberg, som 1907 blev Fornminnesföreningens förste intendent. Född i Högsjö med studieåren i Härnösand och Uppsala, var han vid den här tiden etablerad i Sundsvall och i litterära kretsar med norrlandseposet ”Den Stora Vreden” från 1905-6. Romantriologin Fribrytare, Utbölingar och Baggbölingar kom sedan parallellt med verksamheten på Norra Berget. Från 1911 till sin död 1932 bodde intendent Högberg i Nolby, Njurunda, i den så kallade Finnkyrka.
Den tredje statyn föreställde Carl Erik Hammarberg, Fornminnesföreningens andre intendent från 1910. Han kallades ”Homo”, med vilket då inte avsågs vad vi mest tänker på idag, utan i betydelsen ”människa”, ”människovän”. ”Homo på berget” blev han i pressen då han flyttade in i den tidigare serveringsbyggnaden uppe på Norra Berget, sedan restaurang Grankotten uppförts 1901 i nationalromantisk stil. Hammarberg var Fornminnesföreningens verkställande intendent till sin död 1938. Han hade stor betydelse för marknadsföringen av Skvadern och dess historia, som sedan 1910-talet, först som målning och senare som uppstoppad, hade funnits i föreningens ägo.
Byggnaderna på Norra Berget samlades in av Medelpads Fornminnesförening under 1900 – talet. De skänktes eller köptes billigt. Men underhållet kostade, medan ideella insatser och kommunala bidrag minskade, så 2001 skänktes alla byggnader till Sundsvalls kommun i samband med ett projekt – lett av Pernilla Berg - där kommunen ökade sitt engagemang och gjorde Norra Berget till Sundsvalls stadspark – vilket den de facto varit i hundra år.
Förbehållet i avtalet var att Fornminnesföreningen behöll rätten att disponera vissa hus: Hantverksmuseet med Skvaderboden (tegelbyggnaden), Café Gesällen, Långlogen och Trampmangeln.
Kommunen hade sedan övertagandet på ett pietetsfullt sätt renoverat flera av byggnaderna. På Gullgårdsstugan, en serverings- och konferenslokal bakom Hantverksmuseet, hade man under 2006 lagt ett nytt spåntak. Man strävade efter att hålla gamla byggnadstekniska metoder levande på så sätt. Gullgården kom från Fränsta och härstammade från 1844. Återuppfördes på nuvarande plats 1991.
Öster om Hantverksmuseet såg man Vinfabrikens långa byggnad, från Grönborgs nere på Storgatan. Där tillverkades förut punsch och ”calabravin”. Byggnaden var från 1865 och flyttades till nuvarande plats 1980. Fungerade nu som butik och kontor för kommunens personal. Jag minns att jag var där en gång på en personalfest med sjukhusets personalavdelning. Fast egentligen minns jag inte så mycket av det. Jag var så berusad att jag ramlade ner för trappan när jag skulle gå hem. Kanske de ännu producerade ”calabravin”!
I början av den slingrande grusvägen upp till Trampmangeln låg på vänster hand Kyrkladan från Överturingen, Haverö, som var daterad till 1310 och därmed en av Sveriges äldsta träbyggnader. Ladan låg förut i gränstrakterna mot Norge, vilket bekräftades av urgröpta kulhål i väggarna. Ladan skänktes till Fornminnesföreningen redan 1911.
Uppe på berget låg det ursprungliga Fornhemsområdet format som ett glest U med öppningen mot staden. Fornminnesföreningen fick området anvisat av Sundsvalls kommun 1908. Då fanns bara Turistpaviljongen och utsiktstornet på berget, 100 meter västerut.
Byggnaden längst i öster kallades Röklandsgården och härstammade från Alnö i början av 1700-talet. Det ansågs vara en av de få byggnader på Alnön som överlevde ryssarnas härjningar 1721. Flyttades till Norra Berget 1923 och en renovering av byggnaden hade just påbörjats.
Utsikten över centrum från klippan i söder var verkligen magnifik. Mer detaljrik och spektakulär än den från Södra Berget, som gav en vidare utblick.
Byggnaden längst i väster kallades Loftboden och var en 1700-talsbyggnad från Torp. Bottenvåningen var förråd med matvaror, medan övervåningen innehöll sovgemak för drängar och pigor, eldstad saknades.
Längre österut låg Bredsjöstugan, som också var från 1700-talet, men från Ljustorp. Det var den första byggnad som uppfördes av Fornminnesföreningen, år 1909. Byggnaden hade renoverats och möblerats tidstypiskt och kommunens historiepedagoger höll där aktiviteter för barn och vuxna.
Så var vi framme vid Trampmangeln, en tvåvåningsbyggnad från 1800-talets början, som var en museifilial till Hantverksmuseet och också nu mitt kontor. Byggnaden uppfördes först på Holmgatan, men flyttades 1839 till färgare Wiklunds gård väster om Widebron, där den stora mangeln – som var upphovet till namnet på byggnaden – användes för linmangling, i färgeriet och för hushållen omkring.
Wiklunds färgeri med Trampmangeln övertogs av Nils och Peter Wide 1879, men de var också släkt med Wiklund. Sedan Peter Wide avlidit 1904 lades färgeriet ner och Trampmangeln blev den första byggnad som skänktes till Fornminnesföreningen 1906. Anders Wide och andra medlemmar av familjen, t ex Peters hustru Anna Wide, tillhörde ju grundarna. Olof Högberg var också involverad i flyttningen. Trampmangeln återuppfördes på nuvarande plats 1910 och blev den första museilokalen och en attraktion genom sin ovanliga arkitektur och sitt innehåll.
STF kallade Trampmangeln ”den originellaste museibyggnad som väl finnes här i landet” i en resedagbok från 1910 – talet. Det var Fornminnesföreningens museum ända in på 50 –talet. Enligt vägledningar från 30 –talet fanns där: ”föremål som belyser landskapets allmogekultur, hantverkstradition, stadskultur och kustfiske. Dessutom en lapsk avdelning och en etnografisk.” Dvs mycket av det som nu förevisades på Hantverksmuseet eller var magasinerat på Trampmangeln.
Sedan utställningarna flyttats till Hantverksmuseet blev Trampmangeln ett föremålsmagasin. Kring år 2000 renoverades byggnaden av kommunen, som då tagit över alla byggnader.
2004 påbörjades en större inventering av föremålen och uppbyggnad av en databas, som jag tog över när jag började där hösten 2005. Under 2006 ställdes mangel - rummet och den stora mangeln – sannolikt landets största - i ordning, vilket jag hade ansvaret för. Dessförinnan var rummet oöverskådligt fullastat av tunga möbler och redskap och själva mangeln var fastkärvad sedan minst ett halvt sekel.
Trampmangeln var alltså nu ett visningsbart magasin, d v s fortfarande främst ett förråd där äldre föremål från Medelpad förvaras organiserat under någorlunda gynnsamma betingelser. Byggnaden höll + 10º och var brand- och inbrottsskyddad.
Alla hyllor och delar av rum hade beteckningar, liksom föremålen hade id - nummer. Eller borde ha. Med en 100-årig insamlingshistoria fanns risker att id-lappar ramlat bort, inristade nummer vittrat bort, att nummer dubbelförts. Dessutom var dokumentationen av föremålen i allmänhet bristfällig. Det har blivit allt viktigare med informationen om ett föremål. Det kunde göra minst lika mycket för värdet av föremålet som föremålet självt och då inte bara vad det är för något, utan beskrivningar hur det användes, vilka som använde det, när och var det användes, vem som hade tillverkat föremålet, vem som skänkt det osv.
Visningsdelen av Trampmangeln omfattade bottenvåningen, då övervåningen saknade nödutgångar och därför mest var ett magasin. Det gick dock att visa upp med guide för mindre grupper. Ca 2 000 föremål lagrades i Trampmangeln och ytterligare flera tusen föremål fanns i byggnader tillhörande Fornminnesföreningen som inte var visningsbara.
I det första rummet man kom in i fanns några gamla fina slädar och förvaringskistor, liksom Röklandstapeten från Alnö. Det fanns en samling kvarnstenar, symaskiner och skomakarmaskiner. Det fanns en fiskeavdelning med nät och med Sillmans storlax, uppstoppad, på 30, 6 kilo och fångad i Löran. Där fanns en samling gamla möbler och däribland några från författaren Olof Högbergs bostad i Nolby, Finnkyrka, som revs så sent som på 1990 – talet.
Där fanns några musikinstrument, repslageriverktyg och andra handgjorda maskiner och en rad gamla stolar och friargåvor. I taket satt en underlig smidd två meter lång ormfågel, en fågel Fenix, eller rent av en av stadens tidigaste drakar? Vi visste inte dess bakgrund. Under ormfågeln stod en velociped från 1876. Den hade stort framhjul med trampor.
På övervåningen fanns föremålen i samlingar efter typ av föremål. Det fanns stora möbler som soffor, hyllor, bord. Det fanns tapetrester som räddats ur gamla hus; det fanns hyllor med skrin i olika storlekar och utseenden; många verktyg som hyvlar, mejslar och fler handgjorda maskiner. Där fanns betsman, vilket var vikter för invägning; sparkar, skidor; en stor samling gamla plåtburkar, typ kakburkar, kaffe, tobak osv.; staplade lådor med gamla böcker i kartonger; många olika stolar, kaggar, hyllor med smidda föremål.
Husets största begivenhet var den stora Trampmangeln från 1800-talet, som drevs manuellt av ett jättelikt tramphjul som drängar och pigor gick inuti, fram och åter. Sannolikt den största fungerande mangeln i landet. Det var väldiga dimensioner. Hjulet var 5,35 meter i diameter och 1,20 meter bred och mangelkistan var 6 meter lång, 1,20 meter bred och skulle vara fylld med sten.
Det är svårt att förstå att man behövde ha ett sådant vidunder, men det var grova tyger och mangeln användes också i färgeriet.
Den energiske ALU-jobbaren Frisk och jag hade rensat rummet på prylar och frilagt hjulet så vi kunde få mangeln i funktion igen. Som mest kunde vi få hjulet att rulla två varv, men då regnade det sågspån, så vid visningar nöjde jag mig med att låta hjulet rulla ¼ - varv åt vardera håll, så att mangelkistan rörde sig en halvmeter fram och åter.
Om man nu lämnade Trampmangeln och fortsatte promenaden västerut, förbi Bredsjöstugan och Loftboden, kom man till Fornkyrkan, som var en kopia av sakristian i Lidens medeltidskyrka, uppförd 1910. Från början avsågs att anlägga en hel kyrkplats, vilket aldrig skedde, men det uppfördes en klockstapel 1917.
Den lilla kyrkplatsen användes då och då, men gudstjänsten hölls då utomhus. Framför kapellet stod en spöpåle och tidigare fanns också en fattigbössa, som genom stöldrisken (!) flyttats till Hantverksmuseet, och en straffstock, som flyttats till Trampmangeln.
Nästa byggnad var Intendentbostaden, ”Homos stuga”, byggd 1897 och flyttad till nuvarande läge då Grankotten uppfördes. Det var kontor och senare också bostad åt Carl-Erik Homo Hammarberg. Byggnaden tillhörde numera Grankottens ägare och hade tråkigt nog förfallit.
Restaurang Grankotten invigdes 1901 och då som turistpaviljong i nationalromantisk stil. Den var privatägd. Slutligen kom vi fram till utkikstornet, uppfört 1954 i betong och 22 meter högt. Föregångaren byggdes 1897 i trä.
Både på jobbet och hemma handlade det mycket om planering så där i början av året. Jag brukade följa upp tidigare års planering och komplettera till nya. I många fall hade ambitionerna varit större än utfallet och då handlade det om att ”ta nya tag” eller skrinlägga planerna. Den ekonomiska analysen visade dock +12 000 kronor för det gamla året och det var ju positivt. Spara 1 000 kronor per månad var helt enligt mina förhoppningar.
Jag fyllde som sagt 60 framåt sommaren och hoppades kunna gå i pension från 61, åtminstone delvis, och helt från 63. Då skulle jag promenera mera, promenera och skriva memoarer. Nu blev det inte mycket mer än de dagliga promenaderna mellan byggnaderna på Norra Berget och mina stavpromenader var tredje dag. Det var så mycket annat nu när jag var ledig. Jag hade tre bilar att greja med: En Opel Caravan, en Saab och en Mazda och två av tre krånglade för det mesta. Det var 88-or och inga nyare bilar. Och så fanns det alltid något att göra åt hus och trädgård.
Hur skulle jag göra med båten till våren? Den största entusiasmen för båtlivet hade nog lagt sig för oss alla efter fjolårets problem vid sjösättningen och en krånglande motor. Skulle tro att vi max skulle vara ute 3-4 gånger under säsong om allt fungerade bra. Det gjorde att jag inte ville lägga några större summor på det. Men motorn måste få en översyn och så skulle jag försöka få en båtplats eller kanske sälja. Men det skulle kännas lite snopet. I vilket fall var resor högre prioriterat och Ukraina låg bra till för en resa då jag fyllde 60 år.
Men för att kunna gå i pension måste jag under året nå fram med någon av mina idéer, så att det gav lite pengar. Jag punktade upp: Stancamp, min cykelvagn som jag också bildat ett bolag omkring, men som jag inte gjorde mycket med när jag nu jobbade; Resekursen, som jag delvis tagit fram för Medborgarskolan, men som aldrig blev någon kurs, vad kunde jag göra av den? Hålla föreläsningar och skriva artiklar, som ständigt fanns bland mina förvärvsidéer; utveckla något vid Fornminnesföreningen; konsultjobb; sälja något; jobba 3-4 månader per år; jobba halvtid halva året.
Det var Trettondagsafton och Katarina bjöd på Sausage Caserole med Old Speckled Hen från Bury St Edmund och Bishops Finger från Kent. På Trettondagen gick jag mest omkring i skitig overall och skruvade på bilarna och fortsatte att kapa ner den gamla oljetanken. Det var inga jobb jag gillade, men jag sparade mycket pengar på att göra det själv. Jag tänkte: ”När jag pensionerar mig, klarar vi oss med en bil.”
Vårterminen drog igång och Viktoria gick ner till Nivrenaskolan för att ha tyska, hur hon nu kunde välja detta hopplöst gramattiska språk, i stället för trevligare franska eller spanska. Anna hade tre dagar i badhuset och hoppade glatt ur bilen, när jag skjutsade henne på väg mot Norra berget.
Kylan slog till och då blev det förstås krångel där hemma både med bilar och med elen – det gick säkringar i ett och jag fick ringa efter en elektriker.
Omegan fick rostanmärkningar på besiktningen och det var tveksamt om jag skulle hinna ordna det innan vi som planerat skulle åka till Linköping. Fick testa Saaben eller Mazdan för det. Sotaren klagade på mycket sot i skorstenen, sedan jag nu börjat elda på allvar och elektrikern drog om en del el, men mest säkrade han upp. ”Det är enklare och billigare att säkra upp än att dra om elen”, förklarade han.
Orkanen Per fällde skog och drog ner tak i Götaland och gav oss 2-3 dm nysnö. Själv köpte jag en ny Sony Ericsson – mobil, som hade Walkman – radio och träningsprogram; funktioner jag använde.
Under andra halvan av januari tilltog kylan och veden gick åt i rasande fart. Jag tvingades beställa mera så där mitt i vintern. Kylan var det jävligaste med vintern. Gav bara problem: bilarna kärvade och var svårstartade; jag fick elda hela tiden och ändå fick el-patronerna jobba och elkostnaden steg, och trots detta var det svårt att få upp mer än 17º i huset.
Man fick tända ljus inne, laga god mat, se på bra filmer, läsa, tillbringa mycket tid i sängen, sova. Det var en mysartid också, så det fanns fördelar.
Men det var fruktansvärt segt att gå upp i mörkret på måndagsmorgonen. De enda som gillade måndagsmorgnar var våra två små gulliga marsvin. De började pipa när de hörde Katarinas väckarklocka, för då visste de att det snart vankades en tallrik grönt.
Vi tittade på sju år gamla familjevideors och både Katarina och jag kände nostalgi och saknad. Även en liten känsla av ”att det var bättre förr”. Dels var det mycket bättre ordning och mera luftigt i huset. Sedan dess hade fler och fler prylar dragits in och barnen drog till mer och mer, samtidigt som vi inte längre orkade hålla efter. Men det mest påtagliga var de små och snälla barnen. Den lilla goa Anna och Viktoria som ännu hoppade så glatt omkring oss. Nu satt hon mest vid datorn och såg familjen mer som en pest. Anna var ännu nära, men steg för steg frigjorde hon sig också.
Utvecklingen var naturlig och positiv på det vis att vi vuxna fick mera tid för varandra och omvärlden också. Ändå strålade bilderna av ett harmoniskt och enklare liv. Vi reste runt mycket också och barnen följde glada med. Nu var det mest protester. Vi tittade på de goda stunderna och visste att de inte kom tillbaka. Det fick stanna i minnet och uppväckas av bilder. Det skulle förhoppningsvis komma nya goda stunder, men livet skulle inte vara lika enkelt längre. Hur skulle vi se tillbaka på de kommande sju åren?
Det enda som påtagligt förbättrats enligt videofilmerna var trädgården, som försetts med många nya växter och dammar och uteplatser.
Våra små glädjeämnen, marsvinen Kim och Esme, fyllde tre år och vi dukade upp stora grönsaksfatet på golvet, där de fick rumstera runt och pröva på olika saker. Persilja tillhörde favoriterna, men majs och paprika var inte dumt heller. Vi delade middagen med dem och satt omkring dem och förstärkte grönsakerna med fetaost och oliver.
Kylan trängde på och bilarna krånglade. Saaben Guldis gick skruttigt tills den vägrade starta. Mazdan Mysan rullade i alla fall, fast den gärna ville stanna.
Jag tog det ödesdigra beslutet att gå ur a-kassan. Avgiften hade chockhöjts från drygt 100 kronor per månad till 400 kronor per månad och om jag hade fortsatt anställning hela projekttiden så fattades det bara en månad innan jag kunde gå i förtida pension och då kunde jag ju ta semester den månaden. Jag skulle spara 4 000 kronor under ett år.
Vinterkylan mildrades och det blev ljusare och alla blev lite gladare. Vi hade skotsk haggisfest och den hemgjorda pölsan smakade överraskande bra, fastän whiskyn förstås hjälpte till, som den hade gjort i Skottland. Jag ringde till Helena och påminde om Burnsday och hon tände direkt, hon var ju Skottlandsfrälst. Men Seb protesterade: ”Ett land där karlarna går i kjol kan man inte åka till!” Fe gick nu på dagis och Fi gick fortsatt glatt till skolan.
Jag gick ofta förbi restaurang Grankotten på väg till eller från Gesällcaféet för att kapa ved där och då tänkte jag när jag såg alla som satt därinne och åt och drack – ofta från kommunalkontoret – att: ”där ska jag också sitta och spendera ett par hundralappar när jag slutat på Norra berget”. Kanske skulle det bli så om ett drygt år?
Jag stannade också och beundrade utsikten över den stad som bredde ut sig mellan stadsbergen. Bättre utsikt än från gångvägen mellan Röklandsgården och Grankotten fick man inte. Man kunde följa livet där nere i stenstaden. Avlägsna ljud hördes; människor och bilar rörde sig som i Sim City. Men det var verkligheten, inte en dataskärm.
Det var de sista kalla dagarna i januari. Minus tio, ner till minus 15. Uthärdligt, men man blev nog frusnare med åldern. Hemma hade jag slut på ved och körde bara el-patronerna, men även när jag eldade var det svårt att få upp mer än 40-50 grader på pannan, vilket gav sådär 16º inomhus. Med tre bilar som också mest krånglade var det inte konstigt att jag längtade till våren.
Vår Mazda 626 ”Mysan” fick 8 tvåor och tre ettor på besiktningen och det var i stort sett väntat. Jag körde henne så länge jag fick; ställde sedan av och så fick jag ta ställning om jag kunde fixa felen själv. Mera verkstad ville jag inte kosta på. Det räckte med att Opel Omegan stod där och att jag inte hörde ett ljud. Och att Saaben Guldis stod stilla och ingen visste vad det var för fel, inte ens experterna. Som sagt, segt, men jag tröstade mig med att det fanns saker att se fram emot: VM – tävlingar på teve, en resa till England och sommarens födelsedagsresa till Ukraina, som jag gärna planerade när dagsläget var för dystert.
Anna fyllde 9 år och verkade helt nöjd med kalaset. Hon fick Kurt Olssons adventskalender, sjörövarklädsel, dockor, böcker, glitterpennor mm och mormor och morfar kom på middag.
Själva barnkalaset kunde vara en pärs för oss vuxna, då det var mycket som skulle klaffa och inget barn skulle känna sig utanför. Därför kändes det extra bra, när vi rott det i land, att ta en skön promenad när senvintersolen äntligen börjat visa sig och så var det en hel del spännande vintersport på teve. En succé på kalaset var när Katarina höll Arbetsförmedling och barnen stod i kö för att söka jobb. Men flera av dem hade ballonger under tröjorna och såg gravida ut så de kanske blandade ihop med Mödravårdscentral! Storasyster Viktoria hängde någonstans mellan oss vuxna – någon av barnens föräldrar var också med – och barnen, iförd medeltidsdräkt.
Helena och Seb med mina barnbarn Fi och Fe hade lov och hälsade på släkt från Uppsala ner till Linköping, men till oss tog dom sig inte. Men vi skulle ju snart hälsa på dem i England och vi pratade i telefon flera gånger i veckan.
Mitt humör varierade med vädret. Under -10º var det segt och slitsamt, över blev det gradvis (!) bättre. Jobba, elda, se sport på teve. Men från sådär 10 februari blev det soligare och riktigt grant och med tanke på all tevesport, så kanske jag skulle återvända från en vinterresa redan då. Jag tänkte ofta så: sedan, när jag själv bestämmer min tid, så ska jag resa då och då och vara hemma då och då. Vinterreseperioden skulle då bli ca 1½ månad lång i stället för de två månader jag tidigare tänkt.
Min äldsta dotter med familj återvände hem till England och bytte -10º mot +14º och var glada för det och på Norra Berget firades samernas nationaldag den 6 februari. Där hade de en kåta och i museet en särskild avdelning. Den samiska flaggan hängde också ständigt uppe, det fanns flera aktiva för den samiska saken i Fornminnesföreningen. I Sapmi Sameland bodde cirka 70 000 samer. Riket sträckte sig från Rogenområdet norrut och täckte hela norra Norge och Jämtland och Lappland i Sverige; finska Lappland norr om Sodankylä och Murmansk och större delen av Kolahalvön i Ryssland.
”Du kommer nog att bli känd postumt”, sade Katarina som bläddrade i ett av mina 115 fotoalbum. ”Det är en dokumentation av ett liv.”
”Men lägg då till dagböckerna”, sade jag. ”Det är några hyllmeter. Från 1962 nästan intakt. I alla fall 40 år. Lägg till att jag skrivit en hylldecimeter verk med självbiografiskt innehåll. Lägg till de cirka 1500 böckerna i vardagsrummet. Lägg till stensamlingen, lägg till cigarettpaketsamlingen...”
Några av Katarinas arbetskamrater tyckte också att det påminde om ett museum när de trädde in i salongen. Vad skulle jag göra av det, så inte samlingarna bara delades upp när jag var borta? Bilda en stiftelse, så det blev tillgängligt för allmänhet och forskning? Men var det verkligen av allmänt intresse?
Det var Alla Hjärtans Dag och fastän både Katarina och jag såg snett på dylika kommersiella upphaussningar, så kändes det inte fel att köpa vin och whisky, hämta henne från jobbet och tillreda någon god middag. Vi hade haft fantastiska år.
På arbetsdagarna gick jag alltid en runda på Norra berget och beundrade miljöerna med timrade stugor från 17 - och 1800 - talen. Det gjorde sig extra fint med snödrivor omkring och snöpulvrade tallar och inte kunde jag heller se mig mätt på utsikten över staden. Särskilt från stadens mest spektakulära väg, som gick längs krönet och där jag kört lastbilen några gånger.
Jag presenterade en rapport till fornminnesföreningens AU med anledning av att Skvadern fyllde 100 år vilket jag tidigare också påtalat i olika sammanhang. Skvadern, denna legendariska korsning mellan en hare och en tjäder förevisades i en särskild monter innanför Skvaderboden, men jag ansåg att föreningen gjorde för lite för att marknadsföra denna kuriositet som i decennier varit Sundsvalls mest kända gestalt.
Skvadern uppkom först i flottningsinspektör Håkan Dahlmarks jägarhistorier i Timråskogarna och 1874 påstod sig ha skjutit en Skvader. Men han visade aldrig upp någon, utan först 1907 fick Dahlmark den målning av en Skvader som jag därför hävdade var födelsedagen. Tavlan hade målats av den unge konstnären Halvar Frisendahl på initiativ från dennes moster, Lova Lindahl, som också var husföreståndarinna hos Dahlmark. Tavlan donerades 1912 till Medelpads Fornminnesförening, där intendenten Homo Hammarberg lär konservator Rudolf Granberg göra en uppstoppad version av Halvars målning.
Jag var fascinerad av den där historien och ville gärna forska i den. Jag kollade upp ordet ”Skvader” på nätet och fick över 34 000 träffar och allt hade sin grund i den Skvader som nu fanns hos MFF. Jag spånade vidare i rapporten om användningen av ordet Skvader i olika sammanhang och om Skvaderns kön och föräldrar och eventuella syskon och avkomma. Det hela mynnade ut i att jag tyckte att föreningen skulle ta initiativ till att det tillverkades Skvaderungar som mjukdjur. Jag jämförde med Loch Ness monster och Haggisdjur i Skottland, som bägge var mjukdjur och sådana var mycket lättare att köpa och ge bort än de ömtåliga och dyra prydnadsskvadrar som nu fanns i butiken. Jag föreslog vidare en uppfräschning av Skvaderrummet och att även mamman och pappan i uppstoppad form fick plats i montern, inklusive tavlan. Detta skedde också så småningom, men några Skvaderungar tycktes det inte bli. Mitt initiativ skulle i alla fall väcka intresset för Skvadern en tid framåt.
Barnen hade sportlov, som inte var så mycket sport, mer lov. Anna ritade och skrev sedan i skoldagboken: ”På lovet var jag hema och slöade i soffan vid tven med godis och kola och myste. Jag hade gete skönt och sen tog jag up esmeralda mit marsvin och gosade.”
Men desto mer bök hade jag som bit för bit sågade upp oljetanken med hjälp av två tigersågar och en vinkelslip. Jag hade gnagt mig igenom oljetankens tjocka plåt på översidan och ena långsidan. Resten skulle behållas i pannrummet som vedmagasin. Det var en hel del jobb och med krav på försiktighet. Jag åhörde flera historier om exploderande oljetankar medan jag höll på. Det gick ju inte att få bort all olja och ångorna kunde antändas av blixtar från de olika redskapen. Men nu var det nästan klart, fastän jag tyvärr inte hade hunnit få in veden också. Fick köra på el under tiden och det gick 150 kwh om dagen när det var under - 10º som det var veckor i sträck under vintern. Dessutom stod alla våra fyra bilar: Saaben Guldis och Opel Omegan stod på min vanliga verkstad och Svenmecken var både duktig och hygglig och vänlig mot min plånbok, men det kunde ta evigheter innan jobbet var klart. Det var alltid något som gick före och han tog på sig jobb så att det såg ut som ett marknadstorg utanför verkstaden.
”När du kommer tillbaka har du två bilar att hämta”, sade han, som alltid var överoptimistisk, sedan jag berättat att vi skulle till England en vecka och påpekat att respiten för ombesiktning snart var slut på en av dem.
Bussen Busan var översnöad och avställd och Mazdan Mysan klarade inte ombesiktningen trots att den gick bra sedan jag bytte förgasare själv. Vi fick låna svärfars Volvo Röding.
På fettisdagen bjöds det på slädtur efter häst i Norra Bergets fina miljö och familjen var med. Den stabila hästen hade bjällror som klingade och mörkret föll och vi myste med skinnfällar över knäna.
England
Sedan marsvinen badats och fått semesterplats hos Gammelmatte – Gammelhusse var rädd för dem, tyckte de var råttor – så färdades familjen söderut mot Stockholm, längst fram i en Y-buss. Årets första resa skulle gå till Helena och hennes familj i södra England och det skulle också bli en del utflykter. Det hade varit en kall sista del av februari och nu skulle vi verkligen få möta våren.
Från Stockholm tog vi ett dubbeldäckat X2000-tåg till Nyköping. Riktigt bekvämt, men då kostade den korta resan mer än bussresan gjort. Vi hade bokat vandrarhem i Nyköping och det var en lång kylslagen promenad i snöslask längs Brunnsgatan förbi ointressant bebyggelse, fram till de mer spännande resterna av borgen Nyköpingshus, där också vandrarhemmet låg i en 1700-talsbyggnad. Från rummet hade vi utsikt över Kungstornet, som var den mest välbevarade delen av borgen och som inrymde Södermanlands museum. Svärmar av fåglar hade det kvadratiska tornets tak som bas.
Så snart vi fått in bagaget gick vi över till slottsruinen där Magnus Ladulås härskat och hans son Birger tillfångatog och mördade sina bröder Erik och Valdemar under det ryktbara Nyköpings gästabud år 1317. Flera skärmar på museet beskrev detta blodiga kalas och mycket beskrevs interaktivt med modern teknik. En jätteråtta rörde sig och symboliserade pesten och skrämde Anna, som i stället gillade att klä sig medeltidsmässigt i 1500-talsrummet. Viktoria lät sig inte skrämmas av mörka hålor och arbetande hantverkare utan följde intresserat efter mig. På borgområdet pågick samtidigt en filminspelning och där fanns människor i 16-1700-talsdräkter och hästar.
Karl IX byggde om Nyköpingshus som ett renässansslott på 1580-talet och det var hans favoritslott där han också dog. Sonen, Gustav II Adolf, var också mycket i Nyköping och låg där på lit de parade. Slottet brann 1665 och återhämtade sig aldrig mera.
Slottsruinen och dess historia var spännande, museet riktigt bra och dessutom gratis, så vårt omdöme om Nyköping steg. Men det sjönk igen när vi länge fick streta på längs snöslaskiga gator innan vi fann en butik där vi kunde köpa korv, köttbullar, makaroner, ketchup, cola, bröd och kakor, som vi sedan kunde avnjuta i vandrarhemmets kök. Någon personal syntes inte till och knappt någon annan gäst. Bokning och betalning gjorde man numera över Internet.
Kåre från Kvissleby Marina ringde. De ville ha 2000 kronor för att laga Mercurymotorn, vilket jag accepterade. Vi kanske inte bara hade två bilar fixade när vi kommit hem, kanske också en båtmotor. Dags att söka båtplats också.
Upp klockan tre, gjorde en lättare frukost och sedan ut i ett dimmigt Nyköping med några centimeter våt snö på marken till busstationen och bussen till Skavsta Airport. Lyfte med en fullsatt Boeing 737-800 och landade efter ett par timmar på Stansted norr om London. Hämtade den bokade bilen, som blev en fin Fiat Punto och gav oss av i starkt solsken på ringmotorvägen runt London mot Southampton.
Jag hade glömt att ta med solglasögon på grund av det mulna vädret hemma och fick omgående börja leta efter några. Vänstertrafiken innebar som vanligt lite problem i början, men det var tredje gången på ett drygt år som jag körde bil i England, så det gick bättre och bättre.
Södra England hade en grönska och en vårvärme som nått minst två månader längre än i Sverige. Den lummiga naturen och de kvittrande fåglarna längs A27 från motorvägen till Romsey var ett argument för att flytta dit, som min äldsta dotter gjort för drygt ett år sedan. Ett annat var nog miljön och människorna i den pittoreska lilla staden.
Helena mötte oss i det parhus vid Station road de nu bott i sedan ett halvår och vi kom lagom för att följa med Helena och Fe och hämta Fi från skolan. Jag köpte då också ett lagerträd till deras trädgård på den centrala lilla gatumarknaden. Det var planeringssäsong. I början av mars!
Som förut så överraskades vi av mängden föräldrar och den närmast fanatiska ordningen och säkerheten vid skolan när det ringde ut. Skolpersonalen släppte ut barnen en och en och såg till att en förälder eller känd anhörig tog emot. Föräldrarna fick vänta på avstånd och helst bakom en grind, som ingen person, okänd för personalen, fick gå igenom. Det var också förbjudet att fotografera, vilket jag särskilt fick höra, som alltid gärna drog upp kameran för att dokumentera saker. Det var förvisso idel glada nunor, men det kändes mera examen än att det ringde ut en torsdag.
Nästa givna besök var den ståtliga katedralen, som låg alldeles intill skolan, som i sin tur drevs av Romsey Abbey. Bägge var byggda av gedigen grå sten. Kyrkan hade anor från 1000 – talet då den saxiska första kyrkan uppfördes. Man kunde ännu se dess grundmurar liksom rester av den normandiska 1100-talskyrkan. Kyrkan hade jättehöga gavelfönster som en gång var målade, men de hade blåst sönder och man hade nu insamlingar för att kunna byta ut de vanliga fönstren igen.
Det tredje givna besöket var på Waitrose stora moderna livsmedelsaffär, diskret placerad inne i bostadsområdena. Vi kompletterade lite till kvällens ölprovning hos Helena och Seb, där Fullers Honey Dew och Withers Pale Ale, dömdes som vinnare.
Seb hade lagat spagetti med köttfärssås till ölprovningen och gav sig därefter iväg på en diskussionskväll i kyrkan, där de bägge verkade ganska aktiva. Några intagna öl hade ingen betydelse, då det serverades alkohol också på föräldramötena. Han jobbade bara tre dagar i veckan och verkades inte tröttas det minsta. Helena hade ännu bättre med bara två arbetsdagar per vecka. Det var skillnad från Sverige där det var långa arbetsdagar och administrationen kunde kräva insatser också på helgen. Trots detta behagligare liv så tjänade de ungefär som de gjort i Sverige.
Fi var ännu en liten sparris och hon och Anna lekte mest hela tiden. Fe hade börjat blanda svenska och engelska friskt och gjorde ständigt miner vid matbordet. Viktoria kände sig nog mest utanför; för gammal för de yngsta, för ung för de vuxna.
Sedan vi sovit ut gjorde Viktoria, Katarina och jag en tur i den närbelägna Nationalparken New Forest, där hästar och andra djur kunde ses ströva fritt, det fjärde givna återbesöket. Vi tittade på monumentet Rufus Stone, där kung Rufus dödades år 1100. Platsen var också markerad av ett tusenårigt träd. Miljön omkring med betande hästar och ett gammalt värdshus imponerade mest. Vi körde sedan till Totton och Ealing och köpte mat och dryck.
Under helgen for vi till Dartmoorheden i Devon, nu en nationalpark, tillsammans med Helena. Seb och barnen, som hade bokat plats på ett vandrarhem. Första stopp var Dorchester i fina landskapet Dorset, med sina böljande kullar. En ny stadsdel hade växt upp där som var intressant. Den var byggd i äldre stil som harmonierade fint med stadens bebyggelse i övrigt. Prins Charles hade ett finger med i produktionen enligt Helena. Han sponsrade många intressanta företagsprojekt.
I Exeter åt vi alla lunch och sedan körde vi upp i Dartmoor i riktigt soligt väder och greps direkt av de stora vittrade granittornen med namn som Haytor och Hound Tor och vi stannade ofta och diggade miljön. De karakteristiska klipporna som stack upp några tiotal meter här och där hade bildats genom vittringsprocesser längs sprickor i graniten.
Byn Widecombe in the Moor låg fint i en vid dal och där tittade vi på Dartmoor ponnyer. Vi var inne i butiker också, eller de andra var det. Jag satt helst ute och njöt av solskenet och några av dessa trevliga engelska damer kom förbi och utropade: ”Oh, that could´nt be better to sit there…”
Fortsatte turen i Dartmoor på typiskt engelska småvägar, som var så smala att det var svårt att mötas och omöjligt om det kom ett större fordon. Det var likadant som i Lake Distrikt. Märkligt att folket accepterade dessa vägar, men det var väl också ”typical english”. Förändringar mötte i allmänhet mycket motstånd, men det skapade också många fina miljöer; byar som ”såg ut som de alltid gjort”.
Bägge företeelserna visade sig i byn Buckland in the Moor, som var ett vanligt vykortsmotiv. Det gick inte att stanna bilen; att hitta ett ställe där vägen var så bred att jag vågade stanna och ta ett kort. Det fick bli att köpa vykort av de halmtakstäckta husen. Men fängelsebyn Princetown var i kontrast riktigt ful.
Vi letade oss sedan fram till den spridda byn Postbridge där vandrarhemmet låg - det var märkvärdigt få i Dartmoor. Helena hade bokat varsitt rum för ca 730 kr; ett dyrt vandrarhem, men England var väldigt dyrt och pundet var övervärderad.
Men stället låg lantligt och var vänligt och vi lagade korv, bacon och olika pajer till middag med gott Devise – öl till.
Efter en bekväm natt regnade det kraftigt på morgonen och under återresan var vägen på många ställen översvämmad av gyttjebemängt vatten från åkrar och överfyllda diken och dimman trängde in från havet. Det var verkligen som en gail tagvis.
Dimman låg över Dartmoorheden och skapade det kusliga skumma landskap, som vi förväntat oss, men det gick knappt att gå ur bilen för ovädret och vi körde mest sakta och glodde. Vi stannade därför inte heller i fina staden Trevistock eller i Plymouths Hoe – park och vi fann heller inte ginfabriken. Däremot stannade vi i prydliga Lyme Regis vid Jurassic – kusten, för att besöka museet och köpa några presenter. Vågorna störtade in över hamnpirarna, så det blev knappast någon strandpromenad. En lång sträcka av kusten var rik på fossil och avsatt som nationalpark och var ett världsarv.
Helenas familj i sin stora blå Peugeot - buss låg då en timme efter oss då Seb kört in i en hög kobajs på en parkering. Det hade sprutat över hela bilen som bokstavligen luktat skit och de var tvungna att uppsöka en biltvätt.
Innan de kom hem hann vi handla middagsmat på Waitrose och det var inte särskilt billigt. 27 pund pressade resebudgeten hårt.
Nästa utflykt gick till London, det vanligtvis givna besöket under en Englandsresa, men det var ett tag nu sedan sist. Sedan vi vinkat av Helena på väg till tandläkarjobbet, Fi till skolan, Fe till preschool och Seb som skjutsade dem, körde jag vår Fiat Punto på M3 mot London. Körde fram till – men inte in i - Entrance – zonen, där en innerstadsavgift på 8 pund togs ut. Svängde av mot Shepards Bush och lyckades efter en del letande hitta en parkering på en av smågatorna bland de stora bostadshusen. Kostade 1,60 pund/timme. Löste dagkort på tunnelbanan för 11,20 för hela familjen och tog Central line till Notting Hill. Bytte till Circle line och klev av vid South Kensington och tillbringade de närmaste timmarna på Victoria & Albert museum, som glädjande nog var gratis.
Vi såg europeiska möbler från 15 – 16 – 1700 - talen och en fashion - utställning med kläder från senaste århundradet. Tittade på jättestora statyer och stenmonument, men det mesta var kopior. Det roligaste var kanske den mekaniska tigern som åt en engelsman i Sydasiatiska avdelningen. Det var också fina Sydostasiatiska och Islamistiska avdelningar och den Brittiska avdelningen var förstås något extra, med ståtliga möbler och jättesängen Great Bed of Wave, berömd i 400 år. Victoria & Albert var ett av världens största muséer, så det fanns en del att se.
Museibutiken var det självklara stoppet sedan, det brukade bli så efter våra museibesök. Anna fick sig en röd basker som passade bra till hennes skoluniform. Vi fortsatte med tunnelbanan till Temple och letade upp korsriddarnas Tempelkyrka, berömd från Dan Browns Da Vincikoden. En rätt enkel kyrka som hade fått ett rejält uppsving efter boken. Det var fina glasmålade fönster och intressant var den runda delen med svarta pelare och med riddargravarna under golvet, prydda med liggande statyer. Kyrkan byggdes 1185 och riddargravarna utformades mellan 1219 och 1241.
Vi flanerade på Fleet street och The Strand och beundrade Palace of Justice och tittade in i St George pub. Gick vidare ut på Waterloo Bridge och såg den välbekanta vyn västerut och den nya med skyskrapor österut. Jag skulle gärna ha utforskat delar av London där jag inte varit förut, men nu tickade parkeringsmätaren och vi återvände till bilen. Körde åter till Romsey, där Seb bjöd på köttfärs- och lökrullar med Device - öl. Längs vägen stannade vi som vanligt på Welcome Break i Fleet, som låg vid motorvägen och den här gången köpte jag solglasögon av märket Kangol. Ögonen verkade infekterade; jag var ovanligt känslig.
Nästa dag höll vi oss mest kring Romsey; promenerade, tittade på de fina gamla centrala delarna, där den forne premiärministern och grundaren av ståtliga herrgården Broadlands på 1700-talet, Palmeston, stod staty och där det ännu fanns vissa hus kvar från 1500-talet. Vi körde till Totton, en förort till Southampton där Helena och Seb jobbade på tandvårdcentralen och där det prisvärda varuhuset ASDA låg, som vi under resorna till Romsey aldrig missade att besöka.
Vi besökte också centrala Southampton, som bombades svårt under Andra världskriget och till stora delar bestod av mer själlösa bostadsområden och stora inomhuscentra. Vårt mål, Marinmuseet var stängt för ombyggnad. Titanic utgick från Southampton, liksom Amerikaseglaren Mayflower. Vi tog i stället en promenad i den äldsta delen av staden, innanför ringmuren. Där hade man fyllt hålen mellan de få äldre hus som överlevt, med moderna hus i äldre stil. Det fanns också en del fina parker vid hamnen, men man föll inte i trans över Southampton.
När värdfolket och barnbarnen kommit hem lagade Katarina pizza och det blev fler engelska ölsorter.
Den sista utflyktsdagen lyste också solen och det var 10 grader varmt fast bara sjunde mars. Vi for till Salisbury, bara fem mil bort, som var den stad i närheten som Helena med familj helst åkte för promenader och inköp. Helena jobbade och Fi var i skolan, men Seb och Fe följde med.
Salisbury var riktigt fint med en av Englands främsta katedraler, gammal bebyggelse och stora partier avstängda för biltrafik. Vi promenerade längs High Street och genom Old George Mall, där Seb tillbringade en lång stund med Fe för att hitta en festklänning åt Fi. Vi gick längs Silver Street till Poultry Cross, fågelmarknaden från 1400 – talet, markerat av en stor burliknande historia, och vi gick Bucher Row till Fish Row med ännu tydlig medeltida karaktär även om marknadsstånden nu ersatts av chicka boutiker.
Efter lunch gick sällskapet till katedralen och det stora klosterområdet omkring. Jag satte mig på gräsmattan och tittade mot de gamla fina husen vid Sarum College, där jag suttit förut. För 32 år sedan!
Vid en geografisk exkursion i England, hade vi haft ett par timmars lunchuppehåll i Salisbury under ett annars väldigt intensivt program. Vi tittade på katedralen och så hann jag sitta på gräset i vårsolen - det var i april - med någon picknick. Jag minns inte att jag tittat på kvarteren runt Poultry Cross förut.
Katedralen ståtade med Storbritanniens högsta spira, 123 meter, och gladde med fri entré, till skillnad från Winchester Cathedral. Den började byggas då staden grundades 1220. Sidobänkarna i kyrksalen var intrikat snidade och den pampiga orgeln var från 1876. Vi tittade på Europas äldsta fungerade kyrkklocka från 1386 och på Laurence Whistlers Salisbury Cathedral - gravyr i Morning Chapel. I Chapter House från 1400-talet beundrade vi taket, fönstren och de utsökta medeltida karvade fönstren med scener från Gamla Testamentet. Där fanns också en sida originaltext från Magna Charta, privilegiebrevet från 1215, undertecknat av kung Johan, och grunden till det oberoende rättsväsendet. Kungen kunde efter detta inte ta ut skatter godtyckligt. I alla fall inte från adeln och kyrkan. Så katedralen imponerade och då inte minst utifrån, när vi lämnade den i landets största pelargång.
Det var med visst vemod vi lämnade Romsey och Helena, Seb och barnen. Vi hade haft det trivsamt och Romsey kändes hemtamt. Södra England var soligt och leende, liksom folket. Avresedagen gick också bra, förbi byn Pitt och Winchester på M3 upp till London och Ringroad, tills servicekillen på Budget biluthyrning hittade en skråma på ena bakdörren och vi åkte på 28 pund i straffavgift. Märket kan ha funnits där tidigare, men vi hade inte kollat så noga när vi hämtade ut bilen. Det var lite surt, men det hade kunnat bli dyrare också.
Vi hade inte rekonfirmerat flygbiljetterna, men det gick bra. Väskorna var också ett par kilo för tunga efter alla inköp av duschkrämer och schampo och Listerine och gin och whisky, men det gick bra och flaskorna höll, vilket vi också varit lite oroliga för. Min axelväska med chokladpulver fick en ordentlig genomgång innan planet lyfte programenligt och vi landade i ett snöfritt och milt Skavsta och tog bussen till Stockholm och pendeltåget ut till Haninge och våra vänner Louise och Gunder och hunden Isa. Delade vagn med några entusiastiska och lätt drogade Ebba Grön – fans, som just varit på konsert: ”Den där Leif Pagrodsky alltså, vilken trevlig kille. Jag ryckte han´ i skägget och han bara skrattade.”
Det var skönt att komma fram till te och nybäddad säng och vi sov länge nästa morgon medan värdparet åkte till sina jobb. Vi promenerade med hundarna: Isa, en flatcoated retriever, och grannens cockel spaniel Ricco. Isa rullade sig i den lilla snön som ännu låg på marken.
Jag ringde Sven bilmecken för att kolla bilarna, men som jag anat så var de inte klara: ”Håller på för fullt. Den är klar till på måndag, det är lugnt!”.
”Det är inte alls lugnt, på måndagen har tiden för ombesiktning gått ut och det blir en helt ny besiktning med tidbokning!”
”Det där ordnar vi, det är lugnt:”
”Saaben då?”
”Jaa, du jag tittar på den så snart jag fått klart Omegan.”
Så vi hade ingen bil när vi kom hem. Skulle jag köpa en till? Men Katarina tyckte tomten började likna en ”tattargård”!
Jag myste i länsstolen hos Gunder med nyinköpta böcker som Krakauers Mord i Guds namn och Bob Dylans rosade memoarbok. Det kändes speciellt att vara så sysslolös, som när jag satt där i ett främmande hem, hade varit ute med husets hundar och promenerat runt i närområdet och varit i butiker och bara kunde vänta på att Gunder kom hem från jobbet. Louise skulle på tjejfest direkt. Vi satt alla och läste.
Kunde under promenaden konstatera att Haninges centrala delar, Handen – vilket namn förresten: i centrum fanns Handens Fotvård (!) – var ett tämligen fult samhälle med stora vägar kors och tvärs, varuhus utslängda här och där, spatiöst, slaskigt, blåsigt. Det var som att Nolby och Kvissleby var nästan pittoreskt i jämförelse. Men det var långt ifrån den formidabla miljön i Romsey. Närmiljön där våra vänner bodde i sin parvilla var dock hyfsat fin.
Gunder bjöd på tacos och spanskt vin och vi badade bastu och såg Let´s Dance på tv. Han pratade om att sälja båten. Det kostade för mycket att ha den och Louise var måttligt intresserad av båtturer. Han pratade också om att vara ledig på fredagar. Han var långtidssjukskriven på deltid, så i stället för kortare dagar som hittills kunde han ta en dag ledigt.
Hemvägen norrut gick med Cerisbuss i mulet väder, lätt regn och några plusgrader. Det låg någon decimeter snö kvar, men den hade sjunkit ihop en hel del under vår frånvaro. Lunchstopp i Tönnebro.
Hemma i vårvinter
Under den marsvecka vi återgick till jobb och skola var det också vårväder uppåt plus 10 och snön smälte och vi säsongsstartade grillen och firade St Patric´s Day med Guinness, whisky och köttpaj, innan vintern slog tillbaka med två decimeter snö.
Katarina gick på en kuskkurs på Bergsåker flera kvällar och hon läste om hästar, kollade dem på nätet och pratade helst om hästar – hästtokig som en tonårstjej. Vår tonåring hade tappat intresset.
Lättare förkylningar höll oss hemma i omgångar medan snön smälte. Jag hade haft en ögoninflammation och lättare nästäppa och det sistnämnda gav mig snabbt ångestkänslor. På Berget gick Bi omkring och spelade bas som vanligt och försökte kommendera mig till serveringen när Sara där var sjuk.
”Det är inte din sak vad jag eller andra ska göra här”, sa jag, ”det är föreståndarens.”
”Ja, men han säger ju aldrig nånting. Då får jag göra det!”
Och jag höll med henne så långt att jag borde ha fått lära mig jobbet i serveringen och i butiken. Alla borde kunna hoppa in där det behövdes. Men jag tog inte order av Bi, utan blev kvar i min Trampmangel.
En annan kollega på jobbet, T från Etiopien, hamnade inför rätta anklagad för att under flera år systematiskt ha misshandlat sin hustru och två barn. Han nekade till allt och påstod att allting var ett påhitt från hustrun. Till oss skakade han bara på huvudet och verkade inte förstå någonting. På jobbet var han stillsam och gjorde ingen förnär. Men han dömdes till två års fängelse.
Sommarsäsongen i trädgården markerades av att man kunde sitta ute vid Södra uteplatsen med böcker och en kaffekopp. Det skedde redan 25 mars. Jag sprang in emellanåt och tittade på Svenska Skidspelen i Falun och filade och svetsade på bussen.
Båten Sjöhästen hade plockats fram ur vintertäckningen och Mercurymotorn hade servats. Chefen Kåre på Kvissleby Marina erbjöd en plats vid hans brygga i Juniskär till ett pris som var jämförbart med båtklubben där vi stod i kö. Han hyrde ut dryga halvdussinet båtplatser och sedan vi varit ute och kollat platsen så slog jag till. Läckert att ha båten i en havsvik och det var mindre än halvmilen hemifrån. Vinteruppställning utan kostnad på stranden innanför.
Vår dieselopel Omega hade släppts ut från verkstaden och besiktigats och fått nya däck och det mesta till riktigt låga kostnader. Svenmecken var som vanligt just och tog på sig 2/3 – delen av kostnaderna för att de missat besiktningstiden i första vändan.
Min tidigare kollega på informationssidan på sjukhuset, Kicki, dök upp som månadens fotograf i Miljöalmanackan. Hon var kurator i grunden och jobbade nu på kommunen, men hade tydligen fotografering som sin stora hobby, vilket jag inte känt till.
Det var slutet av mars och vårades ordentligt och jag suckade över att tillbringa dagarna på Norra Berget när jag i stället kunde ha slipat och svetsat på bussen. Katarina, Viktoria och svärmor åkte över dagen till trädgårdsmässan i Stockholm och Helena hade efter min påverkan börjat titta efter fritidshus i Sverige. Jag föreslog västra Medelpad och östra Jämtland, särskilt området mellan Rätan och Berg. Vid stora sjösystem, nära fjällen och inte längre bort än att vi kunde titta till stället.
Jag satt på Trampmangeln och räknade på om det skulle vara ekonomiskt möjligt att gå i pension om drygt ett år. Jag skulle kanske få 5 000 kronor per månad efter skatt och när jag räknade på omkostnaderna låg de på cirka 10 000 kronor per månad, så det skulle ju inte alls gå utan extrainkomster. Ungefär 3000 gick till mat och dryck, lika mycket till bilar och båt och lika mycket till huset. 1000 spänn var mer personliga kostnader, som tidningar, mobiltelefon och liknande. Jag borde kunna dra ner kostnaderna något, kanske till 7-8 000 kr, men hur som helst krävdes extrainkomster om det skulle gå.
Den sista vårvinterdagen lyckades jag nästan tända eld på allting när jag skulle svetsa fast en plåt under bussen. Min rock tog eld och spred sig till lite torrt gräs som tinat fram och då jag hade de svarta svetsglasögonen såg jag inte först att det brann. Det var trångt och besvärligt innan jag kunde få av mig rocken och med den täcka gräsbranden. Var något skärrad innan jag fått situationen under kontroll. Jag hade inte haft svetsen länge och höll på att lära mig tekniken.
Viktoria fyllde 13 år, men var en fnittrande tonåring redan sedan ett halvår, som sminkade sig och skrev dagbok i smyg. Hon fick filmer och böcker om Det Okända, om Hästar och om Harry Potter, tre stora intresseområden. Anna var nöjd lillasyster, som fick en Tamaguchi, en digitalkatt, som hon längtat efter: ”Jag var den enda tjejen i klassen som inte hade någon!”
Stig Hägglund