Irlandblogg 10
Stan Products © Stig Hägglund (2011)
Resa på Irland
14 juni – 30 juni 2011
Dag 10
torsdag 23 juni
Slane - Dublin
Redan 8 000 f kr slog sig bönder ner i Boynedalen och byggde Newgrange, den mest kända av strukturerna med det gemensamma namnet Brú na Bóinne, ungefär 3 200 f kr – 500 år före pyramiderna, 1 000 år före Stonehenge. Man vet inte riktigt vad Newgrange och andra halvt nedgrävda tempel användes till, men det var troligen för begravningsändamål, men också för ceremonier riktade till de forna gudarna. Vi besökte Newgrange, men först körde vi till Monasterboice, där det fanns en kyrkogård med de högsta keltiska korsen i landet, det högsta och mest perfekta tornet och två kyrkoruiner. Det var synnerligen mäktigt. Tornet var hela 30 meter högt och de stora korsen, 6-7 meter höga, var prydda med keltisk konst.
Nästa stopp var alltså Newgrange – en av de främsta arkeologiska attraktionerna i hela Europa. En 13 meter hög dolme i vit sten och gräs och med en gång in till centrum med en central dom och kapell i tre riktningar. Hela konstruktionen var 80 meter i diameter och nästan all sten som sammanfogats på ett perfekt sätt hade tagits från floden Boyne eller från Wicklowbergen några kilometer bort.
Brú na Bóinne bestod numer av ytterligare två dolmer, Knowth och Dowth; som bägge väl matchade Newgrange i storlek och betydelse och gemensamt för alla fanns ett nyligen uppfört besökscenter med museum och filmsal och en särskild buss gick till var och en av de tre dolmerna och besökarna delades upp i grupper, som leddes av guider. Kändes som ett bra sätt att bevara monumenten intakta och att också få fram information till besökarna. Vi betalade 15 euro för hela familjen för besöket i Newgrange; varje dolme kostade liknande.
Innan vi i små grupper fick gå in i den trånga gången som ledde till den centrala hallen berättade guiden om vad man kände till om tillkomsten och användningen av nekropolen, men som sagt är mycket bara gissningar. Ungefär 2 000 f kr hände dock något som gjorde att helgedomen övergavs och så småningom växte igen. Det återupptäcktes på 1600-talet, men är till de inre delarna i stort sett original. Stenläggningen i kupolen är så tät att inte ens regnvatten trängt in. På senare tid har man upptäckt ett solfönster ovanför ingången där vintersolståndet lyser upp den centrala hallen, vilket då markerade det nya årets början. Källor omtalar också att den mytologiske irländske hjälten Chuchulaine avlades i kammaren, han som flitigt omnämns i Frank McCourts utmärkta memoarbok Ängeln på sjunde trappsteget, som jag medför som reselitteratur.
Sista stoppet under färden i Boynedalen var Hill of Tara, kallad landets heligaste plats; det hem för druiderna – fornprästerna – som införde kristendomen på 500-talet. Men det var inte mycket kvar att se, mera ett fält med gräsbevuxna kullar och vallgravar.
Nu körde vi till Dublin och ner till floden Liffey och kröp fram emellanåt mellan en hel del modernare byggnader som tillkommit under landets senaste gyllene decennier. Det var riktigt svårt att parkera någonstans utan jag fick stanna till på taxihållplatser och liknande medan Katarina gick runt och kollade upp de vandrarhem vi kunde hitta. Abigail vid floden var fully booked och ett annat ställe var för dyrt och det såg ganska mörkt ut, då jag stannade vid Isaacs nära busstationen, där Katarina försvann in i gränden och kom snart ut och meddelade att de ville ha 15 euro per person i sovsal och jag skrek: ”Vi tar det!”
Medan tjejerna gjorde sig hemmastadda körde jag hyrbilen ut till flygplatsen och återlämnade den till Hertz utan anmärkningar och jag sparade 40 euro genom att tanka själv i stället för att lämna det till Hertz och tog flygbussen åter till vandrarhemmet för sex euro.
Anna, Katarina och jag satt i vandrarhemmets lobby och åt en underbar skink- och kycklingpaj med brysselkål, cola och Guinness – öl. Viktoria, mer skygg, föredrog att sitta i sovsalen, där vi ännu rådde oss själva, med sin fårost med potatissallad och vitlöksbröd.
Vår röda Nissan Micra som varit vår vän i nio dagar var återlämnad utan anmärkning och jag hade tagit mig tillbaka med bussen.
Stig Hägglund