Resa i Södra Kaukasus 6

Stan Products © Stig Hägglund (2012) Resa i Södra Kaukasus 16 oktober – 4 november 2012 Dag 6 Söndag 21 oktober Kazbegi – Tbilisi – Sighnaghi Sov bra, ensam i mitt stora rum. Duschade och satte mig till bords för frukosten. Skämtade lite med fru Nazi och hennes mor, som skötte serveringen. Körde med mitt vanliga: ”yes please”, när jag fick frågan om jag ville ha te eller kaffe. Jag ville ha både - ock. Israelerna hade redan återvänt till Tbilisi med första bussen. De skulle flyga till Tel Aviv framåt kvällen, men amerikanerna delade frukost med mig. De skulle bestiga kyrkberget och tog emot mina råd att ta jeepvägen. Morgonen var magnifik med blå himmel och kransen av berg framträdde och högst den glaciärprydda Mount Kazbezi. Synd att inte byn var charmigare; det skulle ge en fullpoängare. Det var mer en sovjetisk småstad och det var inte mer än 1½ km till gränsen. Bussen avgick halvfull strax efter nio; verkade helt enkelt gå efter tidtabell och det gick fort trots den dåliga vägen. Det var en surv bilar som stormade fram där det gick. Det var som ett rally. Jag kunde bara betrakta kalkstensterrasserna nära passet och den fina kyrkan och fortet i Ananuri. Vi var i Tbilisi före klockan 11 och jag hade då bestämt mig för att fortsätta till vindistriktet Kakheti och dess mest lockande tätort, Sighnaghi. Växlade pengar och fortsatte med tunnelbanan till Isaniområdet och frågade runt i ett virrvarr av bussar efter någon till Sighnaghi. All information stod enbart på georgiska och de jag frågade pekade åt olika håll. När jag nästan gett upp var det en karl som stod och hängde vid en bil som lovade att hjälpa mig. Han visade var bussen skulle passera och när den äntligen dök upp en halvtimme senare, då jag åter närmast gett upp, stoppade han den nästan fullsatta minibussen. Genom omflyttningar fick man fram en plats för mig och min ryggsäck. Tyvärr blev jag sedan under färden av med mina solglasögon, som jag hade i en jackficka. Flera gånger under färden fick jag kliva av och hjälpa folk på och av bussen då jag satt närmast skjutdörren, och vid något tillfälle tappade jag dem. Jag köpte nya direkt efter ankomsten till Sighnaghi för 20 kronor på en marknad. De visade sig ramla sönder redan nästa dag, men då höll damen jag köpte av stängt. Sighnaghi var kanske landets mest attraktiva småstad. Fina hus i trä och sten klättrade uppför branta kullerstens¬gator med antik belysning. Staden låg i det berömda vindistriktet och det var säkert fint och up-market att bo där. Det första guesthouse jag letade efter var stängt och det andra skulle ha 50 lari, utan måltider, men så chansade jag på ett ställe som hette Guesthouse Pirosmani och annonserade med vinkvällar. Jag var på väg att vända då det såg lite för dyrt ut och de människor jag såg pratade ryska, men en dam kom springande efter mig och ropade ”Dobre djen” och hon trodde att jag var polack och ville att jag skulle stanna. Hon erbjöd ett eget rum för 30 lari och i det lyckades jag förhandla mig till frukost och så beskrev värdinnan den utsökta middagen med hur mycket vin och snaps man kunde få i sig för 10 lari extra och det tyckte jag då var värt upplevelsen. Som bekräftelse dök den fetlagde och redan berusade värden upp och bjöd på ett par glas eget vitt vin med gul färgton och det var riktigt gott. Det började skymma, men var ännu ett par timmar kvar till middagen så jag tog en promenad längs stadens slingriga gator. Staden låg på en kulle och slätten skymtade fram mellan husen långt nere. Belysning skänkte ett romantiskt skimmer och jag såg avundsjukt flera skrattande och omsling¬rande par passera mig. Längtade efter Katarina. Så hade vi också gått i flera exotiska städer. Kanske det tillhörde det förgångna. Nu pratade hon om att hyra en stuga i Finland. Vi hade hunden. Kvällspromenad i romantisk stad kändes ganska långt borta. Fast vi var ju i Rom förra året och barnen var tonåringar… skulle snart ut på liknande sådana äventyr. På tal om hundar noterade jag att de som skällde mest och var aggressiva var de som hade hem att bevaka. De kunde stå vid porten eller grinden och med arga skall försöka avhysa den som närmade sig. De vilda verkade mest ligga och slöa. Men det var många hundar som ylade under de kyliga nätterna – jag minns hur det var i bergen i Kazbegi – då tyckte jag synd om dem: ligga ute i kylan! Det blev en fantastisk middag tillsammans med en amerikanska och fyra polacker, varav en kvinna. Dessutom dök värden upp flera gånger och skulle dricka du – skål i brännvin - chacha - och värdinnan kom med matskålar och vinflaskor. Det bjöds khinkalis – en slags dumplings med fyllningar av kött, potatis eller svamp och khachapuris med ost. Där fanns auberginrätter som pkhali och det serverades obegränsat med det goda gula vinet, men även en röd variant. Det grappaliknande ganska odrickbara brännvinet serverades i små metallglas på fot medan vinet dracks rustikt i enkla dricksglas. Det var ett tjo och ett glam och vi åt och drack och skrattade och inte mycket blev sagt mer än att allt var fantastiskt! Efter en rökpaus då polackerna skulle ta en kort promenad innan de fortsatte med dryckerna föredrog jag att tacka för mig och dra mig tillbaka medan jag ännu var någorlunda klar i knoppen. Stig Hägglund