Arabisk resa 11
Stan Products © Stig Hägglund (2012)
Arabisk resa
15 mars – 3 april 2012
Dag 11
Söndag 25 mars
Sharjah – Doha, Qatar
Var uppe före klockan fem och tillredde frukost. Hade lagt mig tidigt och fått hyfsat med sömn och såg fram emot att flyga till ett nytt land. Den indiska svarttaxin kom på utsatt tid, en gammal Toyota – 95: a, alltså gammal i jämförelse med den vanliga bilparken i den här delen av arabiska halvön. Hemma hade jag en 93: a, som kändes modern i jämförelse med de 88: or jag mest kört de senaste åren.
Det tog kanske 20 minuter till Sharjah Airport och indiern ville ha sina 30 dirham innan han körde fram till avgångshallen. Det han sysslade med var förstås olagligt här som hemma. Reglerna var flera här. Och säkerhetskontrollerna. Packningen blev genomlyst redan på väg in till incheckningsdiskarna. Och vid incheckningen måste jag uppge var jag skulle bo i Doha. Som tur var hade jag bokat redan hemifrån.
När beskedet om gaten kom upp på skärmarna var det först 7, men sedan ändrades det till 22 och till sist till 23, så det gällde att sitta och slöa till utan hänga med gästarbetarna till den nya. Planet blev fullt och det var nästan bara gästarbetare med: indier, malaysier, indoneser, filippinare…
Tullen gick utan problem och jag växlade in 500 riyal i en bankomat, även om jag fick pröva ett par stycken innan det lyckades. Jag skaffade sedan information om lokaltrafiken och tog mig förbi taxichaufförerna och ut från flygplatsen där det gick en buss 94 in till centrum av Doha och busstationen där jag hoppades att vandrarhemmet skulle ligga – det fanns en gata i närheten med (nästan) samma namn som den adress jag fått på internetbokningen. Men vandrarhemmet låg inte där. Det låg långt ut, i stadsdelen Laqta. Så jag blev anvisad buss 45 och for som enda passagerare förbi sandiga stora fält och områden med sandfärgade villor. Passerade också en stor kamelmarknad.
I Laqta låg de sandiga vägarna mellan sandgula murar, som dolde lika gula byggnader med platta tak som kunde se ut som fort. Det låg så pass långt ut att folket där sade att de skulle till ”Doha” när de skulle till centrum. Jag gjorde misstaget att säga ”City Center”, när jag skulle ta bussen in till centrum och blev åter anvisad en annan buss som gick till ett shoppingcenter med det namnet!
”Oh, no, no, take bus 57”, sade en filippinska jag pratat med på busshållplatsen och chauffören höll med. Så tog det ännu längre tid till centrum!
Halvlåg i resans lyxigaste rum. Sängen hade gula randiga lakan och prickiga tjocka täcken. Tjocka guldlamédraperier täckte fönstren. Det fanns teve, prydligt badrum och tre sängar. Det mesta tydde på att jag skulle ha rummet själv även om det kallades sovsal. Det verkade inte vara många som bodde på vandrarhemmet, mest gästarbetare. Jag hade betalat 120 riyal natten, 240 kronor och då ingick frukost.
När jag äntligen kom in till centrala Doha igen gick jag genom Waqif, som var ett renoverat soukområde, nu med gågator och flera gatuserveringar i en läcker miljö, uppbyggt i traditionell stil. Tyckte det var mysigare än motsvarande områden i Dubai och Sharjah.
Qatar hade ungefär 850 000 invånare och till huvudstaden räknades drygt hälften av dessa, fast med gästarbetare var befolkningssiffran över en miljon. Landet var ett schejkdöme som flera andra i regionen och regeringsmakten innehades av familjen al-Thani. BNP per capita tillhörde världens högsta.
Mitt huvudmål för eftermiddagsturen var att besöka det hypermoderna konstmuseet på en egen liten halvö i den också annars konstgjorda bukten som bildade Dohas andra höjdpunkt, den svängda Cornischen.
Islamic Art museum var ritat av I M Pei, känd för Louvrens pyramid, och såg spännande ut som en sned låda bland buktens dhower och längre bort skymtande skyskrapor.
Det var också ett mysigt besök även om jag redan besökt flera museer i samma genre. Detta var större med många föremål av guld och prydda med smaragder, safirer, diamanter och pärlor, både prydnadsföremål och kvinnors smycken och från 1 000 till 1600-talet.
Käkade några inbakade potatisar till lunch och köpte med mig några små knyten med okänt innehåll till middag innan jag tog bussen åter. Satsade på små kiosker eller enkla serveringar med ett eller två bord, som också sålde över disk. Det var bara att peka. Det mesta brukade dock smaka bra och vara billigt. Mina matkostnader var synnerligen låga i och med att jag sällan åt på restaurang, även om där inte var anmärkningsvärt dyrt heller. En rätt på en uteservering i souken kostade 25-30 riyal och vandrarhemmet serverade också middag för 25 riyal, motsvarande det dubbla i svenska kronor. Men min matkostnad var hälften av detta. Det var hur som helst inte kul att sitta ensam vid matbordet.
Ett par av mina middagsknyten var goda med ett innehåll av köttfärs och lök. De andra var mer typ efterrätt med sötat ris. Var ändå belåten med dagen när jag låg och slappade i mitt behagliga rum. Doha hade gett ett mer positivt intryck än jag väntat, men förväntningarna var låga; jag besökte det mest för att kunna räkna in mitt 95: e besökta land: Qatar. Ett platt, sandigt, hett litet ö - land utan skönhet och någon egentlig historia. Men man hade ju sin olja och man gjorde det bästa utifrån förutsättningarna.
Såg flera arabiska familjer i museet. Döttrar och söner var ofta västerländskt klädda medan pappan bar vit dishdasha eller thobe, som de hette i Qatar, med huvudduk, gutra, som hålls på plats av ett svart rep, agal. Mamman bar den svarta abeyyan och flera hade bara en slits för ögonen. Men de hade oftast högklackade skor.
Jag avrundade dagen med bad i mitt eget badkar och fick SMS att det hemma var så bra väder att hustrun kunde hänga tvätt i trädgården och den första blåsippan hade kommit upp. 25: e mars!
Stig Hägglund