travelbug

Stan Products                        © Stig Hägglund (2012)

Arabisk resa

15 mars – 3 april 2012

Preludium

Vår och dags att ensam ge mig ut i världen igen: Utforska nya länder, nya för mig; kanske fördjupning i något land jag varit i förut. Förra våren var det Balkan som gällde i 3½ veckor: Grekland, Albanien, Makedonien, Kosovo och Bulgarien. Mycket givande, men också stor hemlängtan. Därhemma väntade min hustru Katarina och barnen Viktoria och Anna och så marsvinet Esme och saknaden efter dem hade växt och var särskit svår sista veckan. Min äldsta dotter Helena hade sedan flera år en egen familj och var härdad sedan faderns ensamresor då i hennes ungdom. Nu var både Viktoria och Anna i tonåren och skulle sannolikt inte lida så mycket av faderns frånvaro och marsvinet fanns inte längre. Däremot hade familjen numera en omplaceringshund från Irland, Doggie, som det inte var så lätt att lämna, men samtidigt skulle vara en stor tröst för familjen. Och mycket jobb förstås för hustrun, som dessutom hade en krävande chefsroll på arbetet. Hon skulle nog lida mest av min frånvaro.

Nu skulle jag satsa på Arabiska halvön. Resa till de länder där som var tillgängliga i en värld som satte fler och fler hinder för resenären: Till Förenade Arabemiraten, med sin mest kända stad Dubai och till Qatar med huvudstaden Doha. Jag hoppades också kunna besöka Oman under den drygt 2½ veckor långa resan. Med erfarenheten från förra ensamresan hade jag kortat ner tiden något. Jag hade flygresorna tur och retur bokat med ukrainska Aerosvit – ett flygbolag som uppkommit när Aeroflot slaktades – och även tur och retur från Dubai till Doha med Air Arabia, ett arabiskt lågprisbolag som var stationerat i emiratet Sharjah, strax norr om Dubai. Jag hade också bokat vandrarhem både i Dubai och i Doha, ett par av de få platser på Arabiska halvön som faktiskt hade vandrarhem och med priser liknande – eller till och med bättre – än de i Sverige. Jag hade under resorna alltid försökt hålla budgeten nere för att i gengäld ha pengar över till fler platser och att det faktiskt fanns lågprisalternativ i dessa länder var närmast en förutsättning för mitt besök.

Dag 1

Tors 15 mars

Sundsvall – Arlanda - Dubai

Nya snabbtåget X-3000. Plats 3-48 i stället för 7-22 som jag hade som biljett i min mobil. Katarina hade släppt av mig på järnvägsstationen på väg till sitt jobb. Både Viktoria och Anna hade stannat hemma för att plugga, respektive en friluftsdag, som inte skulle närvaras. Doggie klättrade på mig och ville med; särskilt sedan han upptäckt min matsäckspåse. Jag hade ringt Helena som euforiskt berättade att företaget hade gått så bra att hon och Seb snart skulle vara miljonärer. Själv försökte jag bli miljonär på upplevelser genom att satsa på resor och särskilt till nya länder.

Tåget susade fram mellan Hudiksvall och Söderhamn och solen lyste upp landskapet. Det hade snöat under natten och såg inbjudande ut. Jag såg på mina såriga händer och tänkte att värmen där nere på resmålet borde läka ut vecksåren – det gjorde den också för problemen försvann snabbt. Däremot läkte min vrickade fot långsamt. Jag hade halkat under en promenad med Doggie för några dagar sedan och hade svårt att gå nerför trappor. Det här låter som att jag var jättegammal, men jag var inte riktig pensionär än: bara 64.

Jag hade en ryggsäck, som kunde göras om till väska under transporter; en liten ryggsäck som dagpack, som jag kunde bära på bröstet och den innehöll väsentligheter som kamera, guidebok, mobiltelefon, dagbok, vatten, matsäck, färdlitteratur; jag läste en Fossum och en Vallgren. Pass och reskassa, kontokort, hade jag i en halspåse och så hade jag två varianter på midjeväskor, för plånbok, dagskassa mm lättåtkomligt.

Snabbtåget var i Arlanda redan före klockan 12 och då kunde jag sitta ute och njuta av förvårsolen och titta på folk som anlände med Arlandabussarna. Det var onekligen praktiskt att tåget hade järnvägsstation på Arlanda och genom att jag bokade tidigt så var det inte dyrare än att åka långfärdsbuss heller.

Ett par timmar senare hade jag checkat in på Aerosvits tur till Dubai via Kiev. Enkelbiljetten kostade drygt 1 100 kronor, vilket var ungefär som Norweigans billigare biljetter, men de var slut när jag skulle boka. Norweigan lät annars tillförlitligare. Jag hade åkt till Aten förra året med dem.

Sittplatserna vid Gate 20 fylldes sakta upp och när vi fick gå ombord på planet, en Boeing 737, var det mer än halvbesatt. Mest ukrainare, men även med resenärer som skulle vidare från Riga.

Landade i Riga kl 19 lokal tid och där kändes kyligare än hemma. Gick snabbt genom säkerhetskontrollen och genom transitpassagerna till avgångshallen där jag drack starkt och gott ukrainskt öl för 3 us-dollars halvlitern tillsammans med en sundsvallskille av pakistanskt ursprung med texten Giffarna på sin tröja. Han hjälpte mig med SMS-funktionen på min mobil som uppförde sig galet. Det var känsligt då min fru och jag planerade att ha en daglig SMS-kontakt som vi hade haft under fjolårets balkanresa.

Sundsvallspakistanaren hade jobbat för Giffarna som materialförvaltare i 8 år och han hade förut också jobbat i Dubai ett år och bott i Storbritannien i 10 år innan han flyttade till Sundsvall. Nu reste han för att komma över en svår skilsmässa från en sundsvallstjej. Han skulle bo hos vänner i Sharjah, emiratet strax norr om Dubai.

Planet, en Airbus, blev i det närmaste fullsatt, mest med ukrainare och ryssar. Flera familjer med små barn. Dubai var nog ett populärt turistmål för ukrainarna med lågprisbolaget Aerosvit. I flygplatsbussen pratade jag med en norrman som bodde i Kiev med en ukrainsk fru och ganska ofta reste till Förenade Arabemiraten. Nu var han på väg till Fujairah på östkusten.

Förenade Arabemiraten var en federation mellan sju emirat där Abu Dhabi var det största och rikaste med huvudstaden på drygt ½ miljon invånare (även om också 1½ milj invånare nämns). Statschefen, Khalifa bin Zaid al-Nahyan är shejk i detta emirat. De sju emiraten upptar en yta nästan lika stor som Svealand och med drygt fem miljoner invånare. Drygt hälften av dem bor i Dubais storstadsområde, som beräknades ha 2,8 milj invånare och då inkluderade emiraten Sharjahs och Ajmans stadsområden som var ihopbyggda med Dubai. Förutom dessa emirat fanns ytterligare tre mer perifera: Fujairah, som jag nämnt, Umm al-Quwain och Ras al-Khaimah i norr.

Dubai, den mest kända staden, dit jag var på väg, var känd för att hysa några av de högsta och mest spektakulära skyskraporna i världen och den högsta då med otroliga 828 meter inklusive spiran. Det var också känt att den jättestora byggarbetsplats, som Dubai skulle vara, hade drabbas av den världsekonomiska krisen och riskerade att knäckas innan Abu Dhabis rika ägarfamilj gick in och stöttade ekonomiskt. Då ändrades också den högsta byggnadens namn till Burj Khalifa i stället för Burj Dubai. Federationen nådde självständighet från Storbritannien 1971 och har i motsats till mångas förväntningar hållit ihop och några tecken på sammanbrott denna arabiska vår syntes inte.

Jag hade hoppats att Aerosvit skulle servera en rejäl måltid under nattflygningen till Dubai och öl eller vin till. Den inplastade ostmacka med juice till som serverades från Stockholm var synnerligen torftigt, även om Ryan air som jag mest flugit med på sistone bjudit nada.

Det blev lite mer, som en lätt lunch, men ingen alkohol. Jag visste att det skulle bli dåligt med öl och vin i Arabien, men inte att denna torftiga tillvaro skulle börjas redan på flyget.

Dag 2

Fredag 17 mars

Dubai, Förenade Arabemiraten

Lyckades slumra en del på planet, så att det kändes hyfsat när planet landade 4.50 lokal tid. Passagerarna gick i en lång rad genom ankomsthallen på väg mot passkontroll och bagage­utlämning medan högtalarna förkunnade morgon­bönen. Kontrollerna gick bra och åkte inte heller på någon visum­avgift.

Jag tog det lugnt då det var för tidigt att bege sig in mot staden, utan jag satt på en bänk och vilade och läste i gott och väl en timme. Jag hade bokat plats på Dubais enda vandrarhem, men incheckningen var först klockan 14.

Så småningom sökte jag mig i alla fall ut för att kolla in förbindelserna. Det fanns faktiskt nybyggd tunnelbana, men då det var fredag, helgdag, började den att gå först framåt kl 14. Jag sökte mig förbi taxichaufförerna till perronger där det gick bussar, men det tog tid att förstå vart de gick och hur biljettsystemet fungerade. Som tur var så var hjälpsamheten stor hos medtrafikanterna, som många också stod osäkra framför biljettautomaterna och det skulle visa sig normalt under hela vistelsen. Staden dominerades som jag nämnt av gästarbetare och det kom ständigt nya och då det var dessa som använde bussarna och tunnelbanan mest – araberna tog bilen – så fanns alltid klungor framför automaterna. Så även jag fick hjälp att köpa ett plastkort och att fylla på detta med kontanter så att jag kunde utnyttja det kollektiva systemet och jag kom också på en buss som gick till den stadsdel Al Qusais där vandrarhemmet låg, bara att stadsdelen var jättestor och jag hamnade på en slutstation som låg några kilometer bort och fick ta en ny buss innan jag kom rätt. Bussen hade kört genom vidsträckta bostadskvarter med sandiga obyggda fält och flerfiliga motorvägar emellan. Det var där, i storstadens utkanter, som många av dessa gästarbetare bodde; i charmlösa omgivningar som på så många platser världen över. Ändå var formspråket ett annat, det arabiska, med varierade hushöjd, kubiskt, men inte fyrkantigt. I närmare kontakt med staden, med lockande omgivningar att ströva i, skulle områdena vara attraktiva. Nu var de strövfientliga. Det var bara bilen eller bussen som gällde för att ta sig därifrån.

På Al Qusais busstation kom en arabisk stations­föreståndare och hjälpte mig och jag fick en fin karta som jag hade mycket glädje av framöver; med alla buss- och tunnel­bane­linjer inritade. På så vis kom jag på rätt buss och kunde orientera mig, så att jag efter en kort stunds letande kunde hitta vandrarhemmet i två byggnader innanför en liten park. Araben i receptionen kunde bekräfta min bokning, men det var ännu tidigt och jag fick härbärgera min packning i receptionen mot 20 dirham – 40 skr – och bege mig ut för en första riktig titt på Dubai.

Jag bestämde mig för att se den äldsta stadsdelen, Deira, först och den låg dessutom inte så långt från vandrarhemmet. Det gick en buss till Gold souk station, vilket var en strategisk bra plats att börja utforskningen. Det tråkiga var att Guldsouken, liksom Kryddsouken, Fruktsouken, Parfym­souken och andra täckta affärsgator i området till största delen höll stängt på grund av att det var fredag. Så jag fortsatte ner till Dubai Creek, den flodlika vik som delade det ursprungliga Dubai i två halvor. Där låg gamla segelfartyg, lyxiga yachter, utflyktsbåtar, äldre och verksamma dhows från Persiska vikens länder, i rader eller på väg in eller ut och enkla abras korsade viken med passagerare som de gjort i mer än 100 år. Det var enkla öppna båtar som drevs av en tuffande inombordmotor och rorsmannen tog betalt och skötte sedan farkosten och de fylldes snabbt. Man satt på mittdurken runt motorrummet. En enkel tripp kostade bara en dirham. Jag kom att använda denna transport många gånger under vistelsen. Det var ett trevligt sätt att transportera sig till och från Bur Dubai, som stadsdelen söder om viken hette och samtidigt uppleva lita av livet på floden – ja det kändes som en flod även om det bara var en djup och trång havsvik. Det fanns inga regnmängder nog att skapa mer än tillfälliga vattendrag.

Jag promenerade längs den traditionella Shindaghagatan längs bukten och de bevarade Bastakiakvarteren längre österut, men där rörde sig bara grupper av turister och det gav för musealt intryck. Stadsborna vilade, umgicks eller besökte moskéernas fredagsbön. Även Dubai Museum var stängt. Först när det ”ringde ut” från Stora moskén på södra flodstranden blev det fart och jag trängdes med rader av indier i en trång indisk souk, som i glitter och färger inte stod en marknad i Indien efter.

Hungern drev mig åter till norra stranden, men även matställena var stängda och jag fick till sist kapitulera för en MacDonaldsskylt fast jag förstås hade tänkt mig något mera typiskt för Arabemiratet. Hettan hade nu tilltagit och solen stod nästan rätt upp, så det var svårt att hitta skugga. Det var 35º grader denna första dag då jag kom från Norden och var uttröttad. Att sitta med en Big Mac och en stor cola med is under en parasoll var bara nödvändigt för att kroppen skulle återhämta sig en smula.

Men det blev flera kilometers promenad ännu då jag gick hela Al Rigga – gatan ner till en liten busstation, där ett företag från Oman körde dagliga turer från Dubai till Muscat. Det fanns även andra bolag som körde däremellan men bara detta bolag hade tillstånd att köra utlänningar. Jag ville kolla upp avgångstider och pris och om man måste boka för det var klart att jag tänkte försöka komma till grannlandet Oman också och jag ville försöka att ligga på och vara aktiv under den första halvan av resan för att ha reservtid och kanske vila under senare delen. Men nu tog jag felbeslutet att försöka gå tillbaka till vandrarhemmet. Det såg inte så farligt ut på kartan och det var bästa sättet att lära känna omgivningarna, men det var jättelångt längs Al Ittitud och det var svårt att hitta skugga och bara industrier och igenbommade butiker kantade den breda trafikintensiva gatan. Det var knappt benen bar mig längre när jag äntligen nådde fram. Då var allt vatten uppdrucket och jag hade suttit och vilat på trottoar­stenen så snart jag hade funnit lite skugga och de fåtaliga gatsopare och taxichaufförer som tilltalade mig såg oroliga ut.

Sedan jag hittat tillbaka till vandrarhemmet och äntligen kunde få checka in, gick jag till poolen på baksidan och simmade och lyckades somna när jag låg där och torkade. Det var så himla skönt när solen var på väg ner och temperaturen blev mer dräglig.

När jag kvicknat till något gick jag till det närbelägna stora varuhuset La La Hypermarket för att hitta lite mat och dryck och jag kunde plocka ihop varm färdigmat av olika slag, oftast indisk, precis som jag hade gjort i Sofia under resan för ett år sedan. Självklart ville jag hitta en öl till, men de som fanns var alkoholfria. Även de fruktcocktails som fanns var det, så det fick bli Coca-cola. Jag hade nog inte besökt ett så stort varuhus förut och inte hittat någon dryck som innehöll ens några få procent alkohol. Den alkoholfria ölen kostade mer än folköl i Sverige. Jag fick skåla för det nya landet, mitt 93: e, i fruktcocktail! Det verkade bli en lång totalt vit resa. Jag hade varit i flera muslimska länder förut, men inte upplevt denna synbarligen totala torka. Märkligt då befolkningen till större delen består av gästarbetare från Filippinerna, Indien, Pakistan, delar av Afrika, med inte lika rigorösa alkoholvanor som araberna. Men de som bodde i landet ordnade nog det där på något vis ändå. Det fanns säkert lönnkrogar och svart tillverkning och distribution som det tog längre tid att upptäcka. Barer på fyra-femstjärniga hotell skulle förvisso ha alkohol, men då till priser över min budget.

Jag lade mig tidigt i mitt fyrbäddsrum efter en skön het dusch och så länge hade jag det själv. Behövde sova ikapp och det gick inte på morgonen då frukost serverades mellan klockan 7 och 9. Jag passade också på att koka kaffe på rummet med hjälp av min doppvärmare och jag hade också fått tag på lite rödsprit till mitt stormkök på ett apotek. Men det skulle jag bara använda när jag hyrde bil och hade självhushåll. Mitt i natten kom ytterligare ett par gäster till mitt rum; den ene en traditionellt klädd arab.

Dag 3

Lördag 17 mars

Dubai

Araben hade redan försvunnit på morgonen, men indiern – tror jag att det var – sov ännu när jag gick ner till det stora frukostrummet. Frukosten var enkel men bra. Man tog själv så mycket te, kaffe, mjölk och arabiskt bröd (ett slags mjukt tunnbröd) som man ville och så serverades en tallrik cornflakes och små förpackningar med smör, mjukost och marmelad. Snart dök en lång holländska upp som tydligt sökte min kontakt. Hon jobbade nu som sjuksköterska i Saudiarabien och var på ett par veckors semester. Hon tände på alla mina resplaner såsom Muscat, Oman och Muscademhalvön – det kändes lite som min tyska väninna från en annan resa och jag var benägen att berätta lite om min familj därhemma för att få hennes intresse att haka på mig att mattas något. Jag föredrog att resa själv.

Tog nu den moderna tunnelbanan från den rymdstations­lika stationen Stadium nära vandrarhemmet och allt verkade perfekt. Glasväggar skyddade mot spåret och tåget stannade exakt vid glasdörrar som gled upp – tåget lär vara förarlöst – och informationen på arabiska och engelska var exemplariskt tydlig och utförlig. Dessutom fanns teveskärmar som visade sträckning och nästa station. Dessutom kostade resorna bara några kronor.

Klev av vid World Trade Center och gick genom det nya skyskrapetäta Dubai därifrån via Emirate Towers, genom Financial District till Burg Khalifa och Dubai Mall – världens högsta byggnad och världens största shoppingcenter. Mäktiga vyer hela tiden som till sist excellererade i den nästan ofattbart mäktiga skyskrapan och till ett förvirrande shoppingcenter dit man tydligtvis förväntades anlända med bil. Någon entré ute vid gatan verkade inte finnas till shoppingcentret eller till skrapan – förutom till de delar av sistnämnda som var hotell, kontor och lägenheter, men då fanns i gengäld vakter som höll den nyfikne på avstånd. Fotgängarna fick söka sig in genom parkeringsgaragen.

Det var en gigantisk skala över allting och det tog tid att hitta det man ville ha. Jag sökte någon slags entré till det 828 meter höga tornet och vilade under jakten vid ett flera våningar högt vattenfall. Det fanns ett akvarium i shoppingcentret som också sträckte sig över flera våningar och det fanns en konstfrusen skridskobana, bland mycket annat. Folkblandningen var kolossal även i Dubai Mall, men där syntes i alla fall fler traditionellt klädda araber – män i vit dishdasha med en svart gloria som håller fast det vita eller svartvita huvudduken och kvinnor i svart abeyya och täckt hår, en del även täckt i övrigt utöver en smal slits över ögonen. Annars dominerade filippinare, indoneser, pakistanare, indier och även många svarta afrikaner.

När jag till sist hittade entrén visade det sig att man helst skulle boka ett besök i skrapan minst en vecka i förväg. Det kunde jag i och för sig göra, men då tyckte jag att det å andra sidan var väl dyrt, för 400 dirham – det dubbla i skr.

Mittför visade sig i stället ligga Dubai Malls Food area, med ett stort antal restauranger och snabbmatställen och jag fastnade för en Subway Classic med cola och chips för 24 dirham på Subway´s och sparade kaffet till någon servering längs stranden dit jag hade tänkt mig efteråt.

Men innan jag lämnade Dubai Mall hittade jag i alla fall utgången till de stora dansande fontänerna som låg i konstgjorda sjöar mellan köpcentret, Burg Khalifa och ett par andra höga skyskrapor och stora shoppingcentra; en synnerligen spektakulär plats att vistas på. Men det visade sig att fontänerna dansade inte eller sprutade vatten 150 meter upp i luften, förrän solen gått ner och det var långt dit och istället lämnade jag Dubai Mall för tunnelbanan; med blicken flitigt i höjden: Hur kunde man bygga en sådan skyskrapa som Burg Khalifa? Tänk att jobba på dessa höjder!

Nu fortsatte jag den fantastiska tunnelbanan som till största delen gick på pelare över marken och gav spännande vyer ytterligare så där 15 kilometer söderut, till Nakheel och ett annat skyskrapetätt område. Mellan Burg Khalifa och Dubai Internet city var det ett område på kanske 10 kilometer där det syntes att en hel del byggnationer stannat upp; åtminstone bort från havet. På havssidan om tunnelbanan låg här mest bostäder i form av villor och då gick tunnelbanan en-två kilometer från havet.

Jag närde en förhoppning om att nå ut på den palmbladsformade stadsdel som byggts på fyllnadsmassor, men lyckades inte med det. Det skulle gå ett särskilt tåg till en särskilt spektakulär marin park längst ut, men jag hittade den inte nu eller senare heller. Jag såg vägarna som ledde ut på den konstgjorda halvön, men inga kollektiva förbindelser. Det var långa avstånd och stora vägarbeten och åter fick jag trava kilometervis innan jag hittade en buss som körde längs havet och efter en halvmil släppte av mig vid ännu en av stadens mer spektakulära byggnader; Burj Al-Arab, det segelformade hotellet av 321 meters höjd, byggd på en konstgjord ö med landförbindelse. Men på väg över bron blev jag stoppad av vakter: ”Hade jag bokat?”

”Nä, jag ville bara gå och kolla!” Men det visade sig att man måste boka en middag eller någonting för att få kolla och det billigaste kostade 250 dirham.

Längs stranden bredde Wild Wadi Water Park ut sig med berg-och-dalbane-attraktioner, vilket inte lockade mig. Jag hade inte blivit insläppt heller. Bara barn och deras kvinnliga vårdare var välkomna!

Bortom detta låg Madinat Jumeirah som en stor vilande dinosaurie och det utgick jag ifrån att det var ett lyxhotell och att jag skulle mötas av kalla handen och betraktade bara på håll. Men jag lärde senare att det utöver att vara ett hotell också var ett nöjes- och shoppingetablissemang, med en hel del intressant att titta på. I stället fortsatte jag ända hem till vandrarhemmet med busslinje X-28/?

På vandrarhemmets trädgård och kring poolen skuggboxades Cameroon boxing team medan jag tog ett skönt eftermiddagsdopp och sedan låg och rökte lite på en cigarill – den enda synd jag ägnade mig åt på denna resa. Men det kändes tillräcklig för jag var alldeles utmattad efter ännu en dag med många intryck och långa promenader. Det mesta var bra i Dubai, men staden var bilorienterad och att förflytta sig mest till fots som jag gillade kunde vara besvärligt om det skedde mellan stadsdelar.

Hade SMS – kontakt med Katarina därhemma som tog långa promenader med Doggie och firade St Patric´s Day med den sista skvätten whisky från barskåpet. Jag tänkte på ölen i Kiev och bestämde att det fick bli två på hemvägen!

Dag 4

Söndag 18 mars

Dubai – Muscat, Oman

Det gick bra att komma upp tidigt efter en lugn natt. Så bad jag receptionen beställa en taxi och när jag började ackordera om priset till busstationen, svarade taxichauffören avböjande att: ”I Dubai använder alla förarna taxameter!”

Nu blev det ändå 17½ dirham, 35 skr, vilket var vad jag räknat med, då han inte hittade riktigt utan körde fel och jag fick guida honom rätt. Efter två dagar i Dubai!

Muscatbussen var sedan lite billigare än jag räknat med: 90 dirham tur och retur. Jag hade gott om tid, klockan var före 6, och jag följde några andra tidiga passagerare till en liten  servering som höll öppet och köpte kaffe, lite kex och en stor banan för totalt 3 dirham – 6 skr. Det kunde vara riktigt billigt även i ett miljonärsparadis som Dubai. Men jag var redan hjärtligt less på de ständigt mässande böne­utroparna, från minareter eller från radioapparater. Visst ska muslimerna be fem gånger om dagen, men här fick man en känsla av att de knappt kunde hinna med annat. Kvällsbönen verkade kunna hålla på ett par timmar att döma av allt mässande. Samtidigt käbblade arabgubbarna högljutt, så att de verkade vara ständigt osams trots alla dessa böner. Och det var klart; i Mellanöstern var man nog mera osams än på någon annan plats i världen.

Färden gick sedan genom tråkig halvöken och närmare Hatta där huvudvägen flera gånger skar gränsen till Oman, var det flera passkontroller. Vid huvudgränsen fick jag teckna ett visum, men slapp någon avgift därför efter något avtal mellan Förenade Arabemiraten och Oman och redan klockan 9 rullade bussen in i ett för mig nytt land.

Det tog nog tre timmar innan vi var framme i Muscat, huvudstaden, som snarast är ett konglomerat mellan fyra stadsbildningar: Quom, Muttrah, Old Muscat och Ruwi. De tre förstnämnda ligger vid havet medan bussen stannade i den fjärde och minst intressanta delen en bit inåt landet. Men det hotell jag tänkt pröva, Sun City, låg precis vid busstationen och där fick jag också direkt ett enkelrum för 20 omani riyal, ungefär 350 skr; hyfsat ändå för ett rikt land utan vandrarhem.

 Jag travade runt i Ruwi som mest verkade vara betong, vägarbeten, kontor, genomfartsgator och det kändes ännu varmare än i Dubai. För att ta sig till de andra mer attraktiva delarna av Muscat så gällde shared taxi eller minibuss om man kunde hitta dem, annars taxi och jag var sugen på att ta mig till Quom beach för ett dopp i hettan, men det skulle kosta 3 riyal enkel, 50 kronor, eller 100 kronor tur och retur, vilket tog ner badlusten en del! Det fick bli en dusch på hotellet.

Men jag fann en kiosk nära busstationen som sålde swarma och olika varma smörgåsar med kyckling eller lamm eller ägg och jag skulle pröva mig igenom nästan hela sortimentet under vistelsen och allting var jättegott och billigt; ofta 400 baisa för en enkel rätt med pepsicola, under en svensk tia! Och då fanns det också bord under ett skuggande tak där jag kunde sitta och skriva och iaktta folklivet. Det och hotellet med sin vänliga personal var det bästa med Ruwi.

Jag hade ursprungligen tänkt hyra en bil direkt i Ruwi, men jag ångrade mig då det kändes jobbigt att bo i bilen i flera dagar när det var så hett. Tänkte att jag skulle se Muscat med utgångspunkt från Sun City där det var air kondition, tv, dusch och toa på rummet och en bred skön säng och sedan bara hyra bil 1-2 dagar för att ta mig upp i bergen. Men jag behövde nog göra det för att se finare delar av Oman. Låglandet var timme efter timme av skräpig och tämligen ful grus- och stenöken som i Förenade Arabemiraten, dvs torrt och hett och utan attraktioner.

Då Ruwi inte verkade ha mycket att bjuda på och jag inte såg till andra resenärer och hade ett bekvämt rum så drog jag mig tidigt tillbaka för att läsa och titta på tv och sedan komma tidigt upp nästa dag. Tänkte på familjen därhemma och det sköna vardagslivet som jag lämnat några veckor för äventyret. Som förra ensamresan konstaterade jag att tiden räckte så bra, när inte alla vardagsbestyr pockade på. Ändå saknade jag ljuden, närheten, pratet, familjen som rörde sig omkring, hunden… kanske saknade han mig, kanske hustrun. Barnen hade nog så mycket annat för sig för att sakna; ja ungdomar var de ju nu och den äldsta hade egna barn.

Jag firade mitt 94: e land med en cigarr – det fanns askkopp, alltså okey att röka på rummet – trots att det så långt närmast hade varit en besvikelse. Oman var ungefär 2/3 av Sveriges storlek, men mindre än halva befolkningen. Det inre av landet var mest öken och glesbebott och den styrande shejken hette Sultan Qaboos bin Said. Som i grannländerna fanns många gästarbetare och inslaget av indier var påtagligt i Ruwi. Det finns också en stor ursprunglig indisk befolkning som härstammade från landets storhetstid på 17- 1800-talet då riket sträckte sig från Gulfen ner till och med Zanzibar.

Zappade mellan indiska shower på teven tills jag hittade en hyfsad taiwanesisk rockkanal, men släckte ändå före klockan 21 för att i stället komma upp skapligt. Katarina SMS: ade att det varit något attentat i grannlandet Jemen och att jag skulle ”take care”.

Dag 5

Måndag 19 mars

Muscat, Oman

Behagligt utsövd och efter lite egen frukost på rummet hittade jag nu också en minibuss som snabbt fylldes och gick till Muttrah vid kusten, dagens första mål, för 100 baisa, 2 skr.

Längs hamnen som bildade en svag böj låg en attraktiv äldre bebyggelse och över allting vaktade ett fort på en klippa. Jag fann snabbt fiskmarknaden i hamnen, som nu klockan sju var i full gång och där stora och långa fiskar av för mig okända arter fyllde upp lådor till beskådande för de inköpare som gick runt mellan borden och förhandlade om pris. Ingen brydde sig om mig; de var kanske vana med att turister och andra nyfikna dök upp även om jag var ensam denna morgon.

Fick vänta ett tag på att Muscats historiska museum, Bait al-Baranda, skulle öppna, men sedan fick jag, utan avgift, följa landets historia i föremål och på film fram till Sultan Caboos regim på 1970-talet och helst höll man sig på Sultan Said bin Sultans regim 1804-56 då riket var som störst. Sönerna kunde sedan inte hålla sams utan delade landet i en nordlig och en sydlig del och de europeiska stormakterna fick sedan allt större inflytande.

Jag irrade runt i den stora och ganska moderna souken och sedan jag följt Cornischen en bit, kustvägen mellan Mutrah och Old Muscat, insåg jag att det krävdes någon huvudbonad för att skydda mot solen, som redan plågade en stackars vandrare och jag återvände till souken och prutade till mig en rund liten kalott, som nästan alla arabiska män i Oman verkade ha. Men inte den vita som var vanligast utan en svart som jag tyckte var snyggare. Det kostade också 1½ rial – 30 skr – jämfört med de traditionella som kostade 4 rial.

Promenerade nu längs kustvägen de fyra-fem kilometrarna till Old Muscat med havet på ena sidan vars abrasion förhindrades av uppstaplade betongpjäser och inåt landet kustklippor med ytterligare fort och även någon nöjesanläggning.

Old Muscat var orienterat runt sultanens palats och dess minutiöst polerade marmorgångar och välansade gräsmattor och blomsterrabatter. Gästarbetarnas klippare och putsmaskiner syntes överallt. Bebyggelsen omkring präglades också av större rikedom än den bebyggelse jag tidigare sett i Ruwi och Muttrah och det var stillsamt med många fina välvattnade trädgårdar bakom vita sobra tvåvåningsvillor. Här fanns också museum som beskrev Omans franska period med nostalgisk touche över det 1800-talets koloniala livsföring.

Vid stadsporten tog jag en taxi längs Cornischen och åter till Muttrah och därifrån en shared taxi till Ruwi. Jag hade sett strövis med andra turister under dagen men bara ett japanskt par som verkade resa som mig. Det var inte lätt att hitta någon att dela en hyrbil med.

Åter i Ruwi bar det av till min coffeeshop – en med kyckling – sandwich och sedan ägg – sandwich och så hade jag kaffe kvar i termosen – jag gjorde i ordning en termos på morgonen – och drack det tillsammans med Fauwaris goda bakverk köpt i butik. Mätt av detta och med en spännande förmiddag var det en betydligt med belåten resenär som vilade på rummet än gårdagens. Det var siesta i Ruwi, butiker, biluthyrningar, banker var stängda, så jag tog en vila själv i mitt bekväma rum. Jag märkte inte av att de tog siesta i Dubai, men tydligen i Oman alltså. Men jag kanske behövde siesta. Två gånger hade det hänt i tunnelbanan i Dubai att unga män, sådär 20-25 år, rest sig och erbjudit sin sittplats åt mig. Tydligen hade jag sett gammal och orkeslös ut! Jag var förbluffad och på väg att bli arg även om det förvisso var skönt att sitta, men det hade nog aldrig hänt tidigare. När jag nu anlände till hotellet på eftermiddagen med min nya kalott på huvudet, sade en annan gäst, en affärsman på drygt 30 år, som kom samtidigt till mig: ”Nice cape, makes you look younger!”

Varför denna plötsliga fixering på min ålder?  64 år. Jag som brukat se 10 år yngre ut. Det verkade som att min höga ålder hunnit ikapp mig!

Jag lade mig på sängen och försökte bestämma om jag skulle återvända till Dubai redan nästa dag eller om jag skulle hyra bil en dag först.

Begav mig ut en sväng till: en swarma på min coffeeshop och så växlade jag pengar och besökte en biluthyrare. Det blev så att jag hyrde en bil ett dygn för 20 rial från nästa dag. Det var inklusive alla försäkringar, men bara med 20 fria mil, vilket knappast skulle räcka. Å andra sidan kostade bensinen bara 3 skr per liter!

Låg sedan tidigt och läste mina Vallgren och Fossum och kunde sova lugnt sedan beskedet hemifrån var lugnt. Att Katarina tagit långlunch för en promenad med Doggie och sedan även slutat lite tidigare.

Dag 6

Tisdag 20 mars

Muscat – Nizwa – Wadi Ghul - Muscat

Hämtade ut hyrbilen, en Suzuki, klockan 10 och det var ett nöje att lämna låglandet och köra uppåt bergen. Åtminstone sedan jag hittat vägen efter att ha kört fel och krånglat ett tag. Det var på håret att jag fick en buckla redan på den trånga parkeringen där jag hämtade bilen. Jag missade lite i en av backspeglarna och strök förbi en dubbelparkerad bil i en dold vinkel. Uthyraren såg fadäsen och skrattade. Han förstod nog varför jag kostat på självriskeliminering!

Nådde turiststaden Nizwa, centralort för landets främsta attraktioner i form av höga berg, djupa kanjons, grottor och de finaste gamla borgarna. Det var verkligen fint där kring borgen med sitt runda torn med vid utsikt över stad, dadelpalmer och omgivande berg med färgskalan i gult – grått och mustigt grönt. Borgen härstammade från 1600-talet. Intill den bredde souken ut sig omgiven av murar.

Även andra borgar i landskapet var höjdare; särskilt då Jabrin från 1675 som låg för sig självt omgiven av öken och dadelpalmer. Det mer berömda och världsarvsskyddade Bahlafortet från 1100-talet fick man bara betrakta utifrån på grund av en omfattande renovering. Där skulle finnas hela gamla stadskvarter innanför stenmurarna.

Men det jag hoppats mest av, bergen med Arabiens Grand canyon, Wadi Ghul, blev en flopp. Sikten var mycket dålig och jag läste senare i tidningen att det var en sandstorm som skapat ett kraftigt dis över delar av Oman och kontentan var att jag bara såg några hundra meter och aldrig nådde någon av de utlovade vyerna, trots att jag snurrade upp och ner och i hårnålskurvor i timmar. Jag körde halvvägs mot Jebel Shams, det högsta berget – 3075 meter, tills beläggningen upphörde och jag vände med min standardbil. Fortsättningen krävde fyrhjulsdrift. Då dök en karl upp i en sådan bil och kallade sig guide och erbjöd mig en tur upp till bergstoppen och till alla vyerna. Men i det läget var jag mer orolig för att inte bensinen skulle räcka för mig ner till en bensinstation jag sett vid avtags­vägen in i bergsområdet. Det hade varit betydligt längre till Nizwa än jag räknat med. Att bli kvar med bensinstopp i bergsområdet lockade inte då där var glest med hus och ännu glesare med bilar. Guidens var väl i stort sett det enda fordon jag såg. Det var förstås ytterligare ett tecken på att vädret var ogynnsamt. Det skulle ju annars vara ett av landets mest intressanta turistområden. Förvisso såg jag bara ett fåtal turister vid borgarna också.

Men jag fick tag på bensin och körde sedan ut till kusten igen och till Qurm, där jag försökte orientera mig i kvällsmörkret, vilket inte var lätt i tät trafik och jag körde också längs vägar som gick längs stranden, där jag planerat att stanna, men det var många bilar och svårt med utrymme så jag sökte mig några kvarter inåt tills jag fann ett litet centrum med en nattöppen McDonald’s. Där åt jag cheeseburgare till middag och kunde utnyttja toaletten. Det var nog bättre på många sätt. Förutom att använda stormköket, vilket kändes för dumt att göra mellan ett snabbmatställe och en bensinmack, som också fanns där jag ställt mig. Å andra sidan brukade McDonald’s ha bra frukost.

Jag drog mig tillbaka till bilens baksäte och kröp ner i mitt medförda sovlakan. Det kändes i det läget inte som någon riktigt lyckad utfärd, genom att jag missade vyerna i bergen. Kändes inte särskilt kul att trycka i ett baksäte heller. Det bullrade från en motorled i närheten hela natten och då och då passerade bilar och människor, som jag då hoppades inte skulle få syn på mig. Det var inte olagligt eller otryggt eller så – i Oman var vildcamping ute i öknen eller längs stränderna populärt – men ändå, lite pinsamt. Jag hade ofta sovit i bilen under tidigare hyrbilsresor, men ändå, nu var jag över 60 år. Lite bekvämare blir man nog.

Dag 7

Onsdag 21 mars

Muscat – Dubai, UAE

Sov hyfsat där i baksätet även om det var mycket vridande och vändande. Det var nog aldrig riktigt tyst ute, men ingen brydde sig om mig. Klockan 4.20 besökte jag toaletten på McDonald’s och då skurade de golven där. Under timmen mellan natt- och frukostgästerna. Klockan 7 tillhörde jag de sistnämnda. Redan klockan 8 hade jag kört ner till Qurm beach och gick och plaskade i vattenbrynet. Det var inte långt dit. Folk joggade längs den kilometerlånga stranden och det var fridfullt och vackert. Ovanför själva sandstranden fanns en bred parkartad gräsyta med plats för bollspel och picknick och därbakom syntes vita villor bakom palmer och lummiga trädgårdar. Ridande poliser verkade hålla uppsikt.

Det kändes som en bra avrundning på bilresan och besöket i Muscat att vistas en stund där vid havet och jag körde också längs gator jag varit på kvällen innan för att få en bättre uppfattning av hur det såg ut. Såg Qurm Nature reserv, som var en lagun med ursprunglig mangrove som bevarats. Såg Tche Café, som mer såg ut som en nattklubb när jag passerade under gårdagskvällen och fortsatte kurviga Qurm street innan jag förirrade mig mot Ruwi på flerfiliga och snabba vägar tills jag inte visste var jag var. Men mest av en slump kom jag ändå rätt och kunde återbörda Suzukin, till ett pris dock 320 kronor mer på grund av att jag överskridit de fria 20 milen med 37 mil! Genom den billiga bensinen blev dock inte slutnotan högre än vad jag skulle ha fått i Europa.

Checkade ut från Sun City hotel och fick receptionisten, som jag pratat en hel del med under vistelsen, att boka en bädd åt mig i Dubai hostel och så bokade jag bussen dit och satte mig på min favorit Coffeeshop och åt kycklingsmörgås och ost- och äggburgare med svalkande pepsi till lunch. Läste i Oman Times om stridigheter och bomber över en stor del av Mellanöstern, ungefär som innan jag åkte hemifrån.

Då det ännu var ett par timmar innan bussen skulle gå tog jag en längre promenad längs Way 2985 och An-Nor street fram till Nationalmuseet för att sprätta iväg ännu en ½ rial för att titta på krukor och vackra kvinnodräkter och ståtliga modeller av skutorna från landets storhetstid. Vi var kanske tre besökare, som bevakades av ett halvdussin vakter.

Återvände till den lilla busstationen och satt där ock läste när en kille kom fram och frågade:

”Are you a hebrew?”

“Nä, jag är svensk”, sade jag något förbryllad.

”It looks like you are a hebrew”, sade han och pekade mot min huvudbonad.

“Å, är det här en judisk huvudbonad”, sade jag förfärad och tog den av mig.

Han nickade med ett snett leende.

”Jag beklagar om jag förolämpat någon”, sade jag, ”jag visste inte…”

Han nickade och gick vidare och jag plockade ner min fina mössa i packningen. Tänk att jag gått omkring och sett ut som en jude i ett par dagar!

Återfärden till Dubai gick utan direkta problem, men det tog en väldig tid. Dels var det långa bilköer i Muscat och vid andra större städer i Oman och så tog gränspassagen längre tid. Det var inte långt till midnatt när vi nådde busstationen vid Al Rigga och jag kunde vant traska iväg med ryggsäcken uppför gatan den kilometer som krävdes för att nå tunnelbanan. Det var ännu lika mycket folk ute på gatan som på dagen och nu även rader av filippinska tjejer i korta kjolar som glatt hälsade på mig på ett sätt som aldrig hände på dagen. Så en bit av österlandets fröjder kunde fås även i detta Arabien. Men jag fortsatte hastigt mot vandrarhemmet för att hinna ta min bädd i anspråk före midnatt. Köpte i alla fall en nattmacka i en liten butik som just höll på att stänga.

Blev överraskad när jag upptäckte att rummet jag erbjöds var ett dubbelrum och inte i en sovsal och dessutom inte riktigt förberett då madrasserna stod på varandra och sängkläder saknades. Jag ställde i ordning en bädd och plockade fram mina egna lakan, men det kändes konstigt och jag gick åter till receptionen där det uppdagades att receptionisten på Sun City hotell i Muscat bokat ett enkelrum åt mig för 200 dirham; inte den bädd i sovsal för 100, som jag ville ha. Genom kortbetalningen gick inte heller detta att ordna; pengarna hade redan dragits. Att ge mig kompensation i form av en gratisnatt eller liknande ville inte hostelchefen, som dök upp efter en stunds livligt meningsutbyte, gå med på. Däremot skulle jag framöver få den rabatt på 10 dirham, som jag hade rätt till som innehavare av ett vandrarhemskort från STF. Kändes surt att på detta onödiga vis förlora 200 svenska kronor även om jag kunde halvera förlusten så småningom på grund av rabatten. Det förstörde en bra känsla över att vara åter i Dubai efter den långa resan.

Dag 8

Torsdag 22 mars

Dubai

Efter frukosten höll jag mig i solen bredvid den sköna poolen hela förmiddagen i väntan på att få en ny bädd i en sovsal. Jag tänkte hålla mig inne i staden sedan till kvällen så jag avvaktade med att ge mig av utan låg där och läste och badade och solade såsom jag befunnit mig på en resort. Det var väl bara den kalla ölen eller drinken som fattades. Samtidigt märker jag att jag tänker mindre och mindre på denna brist. Bara att resa runt och ta in alla intryck kräver så mycket energi att tankarna är betydligt mindre på sprit och sex än hemma.

Första riktiga havsbadet i Persiska viken blev vid Jumeirah Open beach; en kilometerlång bred badstrand centralt i staden. Skön sand och varmt i vattnet och lite lagom vind, så att det gick att ligga och soltorka mellan doppen.. Det var så där lagom många badande så att det fanns gott om utrymme, men ändå inte så glest att det lockade bovar. Även om jag var i ett erkänt säkert land, fanns uppmärksamheten alltid där – särskilt när man måste ha reskassan obevakad under simturen.

Jag hade tagit busslinjen X28 från Stadion, som visserligen tog tid men var en verklig sightseeingtur som korsade Deira och Bur Dubai och sedan följde kusten ända till Jumeirah och Internet City. Dubai var ju som Tokyo och Söul mycket stort med flera centrumbildningar som sammanbands med kollektivtrafik och snabba vägar. Nu såg jag också från tunnelbanan att en - två mil mellan Dubai Internet City och Burg Khalifa innehöll många ödetomter, byggen som stannat upp och vidsträckta risiga industri­områden. Men först stannade jag vid Stora Moskén, precis där Jumeirah Open beach började, för där skulle finnas fria guidade turer som var intressanta, men de visade sig bara vara en gång om dagen och hade just avslutats.

Efter badet gick jag på X28 igen och gjorde ännu ett misslyckat försök att hitta det tåg som ska gå ut på den konstgjorda halvön Palm Jumeirah. Såg de stora vägar som ledde ut dit, men inga kollektiva förbindelser. Så det blev i stället buss 8 till Jumeirah Beach Residence med sin långa strandpromenad The Walk, ännu en av dessa centrum­bildningar, med rader av uteserveringar och butiker; en utomhusscen som inte var vanlig i Dubai. Det var mer en känsla av Sydeuropa än arabvärlden och mängden flanerande, båda av turister, araber och gästarbetare visade att detta var det nya innecentret i Dubai. Rockmusik hördes ur högtalare och t-shirts och nakna ben syntes överallt och araberna i sina vita och svarta skynken såg främmande ut. Att det var eleganta omgivningar visade sig också att skyskraporna inåt land var omgivna av konstgjorda sjöar där lyxyatchterna trängdes och lägenheternas balkonger hängde ut över vattnet och gav fantastiska vyer. Mötte en mamma med barn som pratade svenska i detta lyxiga område vid Jumeirah Twin Towers och noterade att det var den första svenska jag hade hört sedan ankomsten till Arabiska halvön. Fast jag pratade inte särskilt mycket med andra turister heller. Kunde bli någon gång i tunnelbanan, t ex ett amerikanskt par; hon jättesnygg, han äldre, förmodligen rik; bägge skrattande salongsberusade med massor av kassar:

”She buy and I carry”, sade han och så skrattade bägge ännu mera. Kändes som ett par som jag förväntat mig möta flera av i Dubai; som en klysja.

Återvände till Dubai Mall och Burg Khalifa, nu för att se de dansande fontänerna som skulle kunna spruta vatten 150 meter upp i luften till musik. Trångt med åskådare på de ytor som fanns mellan dammarna och på balkongerna och det var fint, men väl kort tyckte nog de flesta och visst svajade fontänerna till musiken, men de sprutade inte så högt i luften som annonserats om. Fast visst var det imponerande i solnedgången med alla ljusfenomen omkring och den fjärran Persiska viken försvann i mörker.

För middagen gick jag på La La och köpte några goda indiska fårsamosas – det blir ett bra mål för under tian. Däremot kändes inte majonäsen i den ryska salladen så nyttig i hettan, så den slängde jag. Drack god bär - cocktail och rökte en cigarill efter maten. Lyxliv!

Böneutroparna på ömse sidor om poolparken försökte överträffa varandra. Visserligen bara torsdag, men de laddade nog för morgondagen och torsdag var helgafton här och folk var i farten länge så det gällde för moskéerna att möta upp så att inte folket ägnade sig åt dåligheter. Om det nu förekom i detta land. Ja det fanns ju alla gästarbetare… Jag minns att det muslimska land som varit mest strikt av de jag besökt utanför Arabiska halvön, Marocko, kunde vara alldeles tyst efter kl 21. Så var det inte här. Även böneutroparna verkade kunna hålla igång längre.

Sovsalen bestod av fyra sängar och kändes bättre än det enkelrum jag hade natten före. Jag hade dessutom rummet ensam. Lade mig där tidigt och funderade över en spännande dag. Ännu hade jag knappt sett någon ryggsäcksresenär som jag, men jag hade sett flera semesterklädda turister under dagen, d v s typ med shorts och t-shirts. Det verkade fungera i Dubai, som var mer öppet och frimodigt än andra platser på Arabiska halvön. Men jag träffade också ett holländskt – engelskt par på bussen från Muscat som var klädda så där tunt som vi helst gjorde i väst i sådant här hett klimat. De hade bott hos bekanta i Muscat och blev hämtade av bekanta också efter gränsen till Förenade Arabemiraten.

Stig Hägglund