travelbug

Stan Products                        © Stig Hägglund (2011)

Resa på Irland

14 juni – 30 juni 2011

Del 2: 22-30 juni

Dag 9

Onsdag 22 juni

Stroove - Slane

Ännu en mulen morgon, när vi skulle ta oss in i Nordirland, och vi kunde glädja oss åt det varma badrummet. Vi hade bestämt oss för att besöka Derry men sedan hoppa över Giants Causeway, Antrim och Belfast där jag varit förut och köra ner till County Down.

Vi körde genom Greencastle ner till Londonderry utan att märka av någon gräns mellan Irland och Storbritannien. Vi var plötsligt inne i staden, där jag alls inte kände igen mig och det inte såg speciellt attraktivt ut. Vi försökte hitta stadsdelen Bogside där kravallerna under Bloody Sunday ägde rum och där det nu fanns ett museum om det katolska motståndet. Jag körde fel flera gånger i ett virrvarr av bilar på trånga gator och det var inte långt ifrån att jag krockat innan vi hittade rätt och till sist också en parkeringsplats vid konflikt­museet. Derry verkade vara ännu en av de många städer som drabbats av trafikinfarkt.

Bogside och Craggan i västra Derry var redan från början katolska områden, som inte ens räknades till Londonderry av den protestantiska befolkningen. Konflikten mellan Bogside och Walled city, det äldsta protestantiska Derry, pågick i århundraden; sannolikt mer en ekonomisk - politisk än en religiös konflikt.

I augusti 1969 stod tredagarsslaget Battle of Bogside, vilket ledde till Free Derry – kampanjen och att brittiska trupper kom till Nordirland. Det var på 20 - årsdagen av denna händelse som Gunder och jag anlände till Londonderry i augusti 1989. Vi hade inte haft något koll på det utan blev chockade av en belägrad stad med få människor på gatorna; med massor av brittisk militär och där övervakningskameror följde oss genom centrum. Vi hade pratat med de fåtaliga människor vi stötte på och alla hade någon släkting eller bekant som dödats av IRA och det var med svårighet vi hittade ett Bed & breakfast. Alla var egentligen stängda på grund av oro för kravaller.

Vi besökte nu det gripande Free Derry - museet som skildrade denna långa konflikt i Derry inklusive Bloody Sunday i januari 1972 då mer än ett dussin fredliga demon­stranter dödades av brittiska armén, en händelse som låg till grund för framväxten av IRA och en allt blodigare konflikt. Det mesta av Bogside hade rivits av myndigheterna sedan dess, men ett fåtal av stadsdelens berömda vägg­målningar hade bevarats.

Vi krånglade oss ur Londonderry och hamnade i Irland igen och provianterade i byn Lifford. Det var få tecken på var man befann sig. Det tydligaste var hastighetsskyltarna som i Irland stod i km/tim och i Nordirland i miles/hour. I Irland gällde euro och i Nordirland pund, men några informations­skyltar var man befann sig syntes inte till. I gränsområdet verkade man inte vilja kännas vid det, kanske för den mörka historiens skull.

Letade oss åter in i Nordirland och på A5 via Omagh söderut genom ett böljande vackert landskap och till sist till Irland för tredje gången denna dag och till Boynedalen med ett mycket rikt arkeologiskt arv.

Tältade i trädgården bakom en bondgård, omgjord till vandrarhem. Riktigt mysigt med hönor och ankor som kacklade i en hage intill och ett välutrustat kök som gjorde att vi köpt rödsprit i onödan för de sista dagarna. Om vi nu tog in på vandrarhem i Dublin. I så fall var det också den sista campingnatten under resan. En resa med en massa intryck varje dag, även om en del av upplevelsen störts av våra ungdomars negativa attityd. Både Katarina och jag ville nog helst prata om vad vi sett under dagen när vi slagit läger och sedan vi ätit middag. Njuta av att vara där i en miljö som vi sett fram emot. Inte försöka parera utbrott av hemlängtan, avsaknad av dator och kompisar och annat som de gärna gav utlopp för.

Dag 10

Torsdag 23 juni

Slane - Dublin

Redan 8 000 f kr slog sig bönder ner i Boynedalen och byggde Newgrange, den mest kända av strukturerna med det gemensamma namnet Brú na Bóinne, ungefär 3 200 f kr – 500 år före pyramiderna, 1 000 år före Stonehenge. Man vet inte riktigt vad Newgrange och andra halvt nedgrävda tempel användes till, men det var troligen för begravningsändamål, men också för ceremonier riktade till de forna gudarna. Vi besökte Newgrange, men först körde vi till Monasterboice, där det fanns en kyrkogård med de högsta keltiska korsen i landet, det högsta och mest perfekta tornet och två kyrko­ruiner. Det var synnerligen mäktigt. Tornet var hela 30 meter högt och de stora korsen, 6-7 meter höga, var prydda med keltisk konst.

Nästa stopp var alltså Newgrange – en av de främsta arkeologiska attraktionerna i hela Europa. En 13 meter hög dolme i vit sten och gräs och med en gång in till centrum med en central dom och kapell i tre riktningar. Hela konstruk­tionen var 80 meter i diameter och nästan all sten som sammanfogats på ett perfekt sätt hade tagits från floden Boyne eller från Wicklowbergen några kilometer bort.

Brú na Bóinne bestod numer av ytterligare två utgrävda dolmer, Knowth och Dowth; som bägge väl matchade Newgrange i storlek och betydelse och gemensamt för alla fanns ett nyligen uppfört besökscenter med museum och filmsal och en särskild buss gick till var och en av de tre dolmerna och besökarna delades upp i grupper, som leddes av guider. Kändes som ett bra sätt att bevara monumenten intakta och att också få fram information till besökarna. Vi betalade 15 euro för hela familjen för besöket i Newgrange; varje dolme kostade liknande.

Innan vi i små grupper fick gå in i den trånga gången som ledde till den centrala hallen berättade guiden om vad man kände till om tillkomsten och användningen av nekropolen, men som sagt är mycket bara gissningar. Ungefär 2 000 f kr hände dock något som gjorde att helgedomen övergavs och så småningom växte igen. Det återupptäcktes på 1600-talet, men är till de inre delarna i stort sett original. Stenläggningen i kupolen är så tät att inte ens regnvatten trängt in. På senare tid har man upptäckt ett solfönster ovanför ingången där vintersolståndet lyser upp den centrala hallen, vilket då markerade det nya årets början. Källor omtalar också att den mytologiske irländske hjälten Chuchulaine avlades i kammaren, han som flitigt omnämns i Frank McCourts utmärkta memoarbok Ängeln på sjunde trappsteget, som jag medför som reselitteratur.

Sista stoppet under färden i Boynedalen var Hill of Tara, kallad landets heligaste plats; det hem för druiderna – fornprästerna – som införde kristendomen på 500-talet. Men det var inte mycket kvar att se, mera ett fält med gräsbevuxna kullar och vallgravar.

Nu körde vi till Dublin och ner till floden Liffey och kröp fram emellanåt mellan en hel del modernare byggnader som tillkommit under landets senaste gyllene decennier. Det var riktigt svårt att parkera någonstans utan jag fick stanna till på taxihållplatser och liknande medan Katarina gick runt och kollade upp de vandrarhem vi kunde hitta. Abigail vid floden var fully booked och ett annat ställe var för dyrt och det såg ganska mörkt ut, då jag stannade vid Isaacs nära buss­stationen, där Katarina försvann in i gränden och kom snart ut och meddelade att de ville ha 15 euro per person i sovsal och jag skrek: ”Vi tar det!” Isaacs hostel hade haft fullbelagt när jag försökte få plats där för mer än 20 år sedan.

Medan tjejerna gjorde sig hemmastadda körde jag vår röda Nissan Micra - vår vän under nio dagar - ut till flygplatsen och återlämnade den till Hertz utan anmärkningar och jag sparade 40 euro genom att tanka själv i stället för att lämna det till Hertz och tog flygbussen åter till vandrar­hemmet för sex euro.

Anna, Katarina och jag satt i vandrarhemmets lobby och åt en underbar skink- och kycklingpaj med brysselkål, cola och Guinness – öl. Viktoria, mer skygg, föredrog att sitta i sov­salen, där vi ännu rådde oss själva, med sin fårost med potatissallad och vitlöksbröd.

Dag 11

Fredag 24 juni

Midsommarafton

Dublin

Pendeltåget gick ett par våningar upp alldeles utanför fönstret i vår del av sovsalen. Som tur var gick de inte på natten, men när de började gå vid 7-tiden var det ingen idé att försöka sova längre. Det var dock en bra tid för att komma ut och titta på stan, sedan vi prövat den frukost som ingick i priset. Vi hade sovit bra i lagom tempererat rum och sköna sängar och vi var ännu ensamma i salen. Natten hade bara störts av några grälande tyskar ute i korridoren. Jag somnade om, men vaknade sedan av att en engelsk tjej tydligen kommit sent hem utan nyckelkort och domderade högljutt, men utan resultat. Efterhand blev hon mer och mer lågmäld och bedjande tills att hon till slut nästan viskade de magiska orden I love you. Då öppnades dörren.

Det var nu midsommarafton. En stor helg därhemma, men som inte alls firas på de flesta andra håll och inte heller på Irland. Vi fick fira lite extra själva och provianterade på en supermarket vid närbelägna shoppinggatan Talbot street. Där fanns också en musikaffär där Katarina köpte irländsk folkmusik, Anna en skriva med eurovisionsschlagergruppen Jedward och jag fick tag på en irländsk whistle, en tradi­tionell liten flöjt, till mitt barnbarn Fi som var väldigt musikalisk och spelade klarinett. Den irländska folkmusiken som strömmade ut över lokalen och som lockade in oss höll på att driva innehavaren till vansinne:

”Tänk att jag ska måsta lyssna på det här hela dagen”, stönade han!

Vi fortsatte fram till O´Connell street med James Joyce – statyn och nykomlingen Spiran – 120 meter hög smal spets, som räknas som världens högsta staty, men som i folkmun kallades världens största nål, med syftning på de drog­problem som präglade området runt den forna paradgatan.

General Post Office i närheten blev högkvarter för den irländska katolska frihetsrörelsen under påsken 1916 och skottskador syntes ännu på de doriska pelarna framför sedan inbördeskriget 1922. Vi fortsatte ner till Liffeyfloden och till en jättestor souvenirshop, Carrolls, där flickorna löpte amok.

Besökte Dublins berömda universitet, Trinity College, med sina georgianska byggnader och Book of Kells från 800-talet, delar av Nya Testamentet utsökt präntat av munkar, troligtvis från Iona i Skottland. Fast vi tyckte att kön för att se den var för lång och att inträdet var för högt och nöjde oss med att gå runt på området, som också Gunder och jag gjorde för mer än 20 år sedan. Dessutom pågick någon slags examen, så en del av området var stängt för besökare.

Vi fortsatte genom Grafton street – distriktet till landets största katedral, St Patrick, där vi vilade på en bänk i parken bredvid, utan att gå in då det var en entréavgift. Så var det också till Christ Church. Trist, men det var ställen jag besökt tidigare. Vi tittade lite på det oansenliga slottet och gick sedan in i Temple Bar – området, ett pittoreskt nöjesdistrikt, och åt hamburgare på en enkel servering längs Anglesea street. Gick totalt ändå på 15 euro vilket alltså inte var dyrt enligt irländska förhållanden men visade att jag klart under­skattat matkostnaderna när vi reste som familj. Å andra sidan lagade vi mat själva nio av tio gånger. Jag räknade i reskassan med ett snitt på 650 kronor per dag, men nu låg det på 722 kronor för hela familjen.

Efter lunchen gick vi till det utmärkta Nationalmuseet, som dessutom var gratis. Där fanns en hel del artefakter från Tara och Newgrange. Det fanns fina utställningar av guld­föremål och betydande vikinga- och medeltida avdelningar. När vi kom ut igen så regnade det och vi hastade åter till vandrarhemmet via den gamla järnvägsstationen på Pearse street och de gripande svältstatyerna på kajen.

Vi vilade under eftermiddagen och låg och läste eller spelade musik innan vi gjorde en kortare rusning för att handla fisk och potatissallad till midsommarmiddagen. Köpte också den goda torra sexprocentiga cidern och ett par burkar stout, men det fortsatte regna hela kvällen och vandrar­hemmets bastu var inte på, så det var ändå förhållandevis torftigt midsommarfirande. Katarina och jag var inte särskilt imponerade av den irländska huvudstaden, mer då av landet i övrigt och särskilt västkusten, men ungdomarna var mer positiva till staden och gladde sig åt vandrarhemmet. Och i regnvädret så var onekligen vandrarhemmet att föredra.

Dag 12

Lördag 25 juni

Midsommardagen

Dublin

Regnet hade upphört och vi hoppades på uppehåll denna sista dag i Dublin. Under natten ramlade tre tyskar in i rummet och de sov sedan när vi gick ner till frukosten.

Efter den frukost på juice, flingor, mjölk, bröd, ost, te och kaffe som vandrarhemmet bjöd på så checkade vi ut och fick hyra förvaringsboxar för bagaget. Vi hade bestämt oss för att tillbringa natten på flygplatsen och på så vis spara in en övernattning. Vi skulle vara så tidigt där ändå nästa morgon att det skulle bli svårt att sova. Bussförbindelserna var inte heller de bästa på söndag morgon. Men vi hade hela dagen på oss i Dublin innan detta.

Vi tog spårvagnen västerut till Heuston station och gick därifrån till det ökända och numera stängda Kilmainham goal från 1796. Här satt de flesta frihetskämparna från upproren 1798, 1803, 1848, 1867, 1916 och 1922. Speciellt känt är fängelset för 15 avrättningar av irländska motståndsmän efter påskupproret 1916. Fängelset stängdes efter landets självständighet 1924, men det var ännu intakt och Europas största stängda inrättning. Den autentiska miljön hade använts i flera filmer.. Vi följde med en utmärkt guidad tur, vilket var obligatoriskt (14 euro för familj) och den senare byggda stora centrala hallen med celler i loftgångar i flera våningar såg bekant ut.

Under 1800-talets svältkatastrofer fylldes fängelset bok­stavligt talat till bristningsgränsen. Att stjäla en potatis och därmed hamna i fängelse kunde vara räddningen. Där fick man åtminstone något att äta. Guiden berättade sedan detaljerat om det öde som drabbade påskupprorets ledare, däribland Pierce och Connolly. Den sistnämnde var skadad och kunde inte gå, men han surrades i en stol och bars fram till avrättningsplatsen. Två av dem överlevde; en kvinnlig ledare blev benådad och De Valera, vilkens avrättning dröjde så länge att opinionen växt. Han var dessutom född i USA och reaktionerna därifrån gjorde att straffet omvandlades till livstids fängelse, som gällde för flertalet motståndsmän. De Valera lyckades fly, anslöt sig till frihetskriget, blev till­fångatagen på nytt och satt sammanlagt fängslad i tre omgångar; till sist också av sina landsmän innan hans parti gick vinnande ur kampen och han blev landets förste statsminister, med konkurrenten Collins som president.

Det moderna museet låg längs promenadvägen tillbaka mot city. Men som så ofta gav inte den moderna konsten särskilt mycket, det var mer av typ installationer. Som tur var kostade det heller inget att besöka. Vi fortsatte genom Guinness stora fabriksområde; mest stora fula skjul. Det fanns en rundvandring i en modern interaktiv avdelning, inklusive avsmakning, men den kostade väldigt mycket och vi hoppade den.

Som motvikt till fabriker långt in i centrala delarna av Dublin fanns också radhus nära Liffey och några kvarter från city. Jag letade rätt på Brazer Head In, landets äldsta pub, från 1198 och tittade in också, men där var fullsmockat och nu stapplade Anna av trötthet och Katarina muttrade att Dublin gjorde henne besviken och Viktoria gick som förut tyst och sammanbiten. Då hördes trummor och musik bortifrån High street och där syntes vajande fanor och en folkmassa som trögt vällde fram. Det visade sig vara Dublins Pridefestival och Anna som dittills stapplat fram med stöd av mor eller far spratt plötsligt till och sprang mot ljudet och Katarina och Viktoria var snabbt efter och jag hann knappt med. Anna hade köpt en Prideflagga dagen innan och vi hade hört att demonstrationen var på gång men vi visste inte när och Anna hade flera trans- eller homo­sexuella kompisar och sympatiserade starkt med rörelsen.

Det var ett karnevalståg som drog fram. Blomsterprydda lastbilar med dansande dragqueen - typer med fjädrar och plymer; grabbar med mer eller mindre draperade i läder; dansare i olika munderingar; supporter­skaror i bussar eller promener­ande i täta led. Bredvid mig samlades uforiska grabbar från både publik­en och karnevalståget och kramades och kysstes hett och det var nära att jag drogs med när de rusade vidare mot någon pub för att festa vidare. Men jag gick i stället med mina tjejer till en parksoffa på Liffey Boardwalk, en anlagd påbyggd promenadväg längs floden och det var nu en betydligt nöjdare familj som utvärderade besöket i Dublin.

Vi köpte goda och billiga smörgåsar på Loti´s och gick på vår vanliga Super valu och provianterade för kvällen och hemfärden och vi gick i omgångar sedan små shopping­rundor för att komplettera presenterna hem och kanske något eget fynd.

Vi återvände till Isaac på eftermiddagen för att vila och dricka kaffe och hämta bagaget innan det var dags att ta bussen till flygplatsen.

Dag 13

Söndag 26 juni

Dublin – Skavsta - Haninge

Familjen hade sittande försökt sova på en bänk medan jag legat bekvämt med ett liggunderlag på det hårda golvet och även slumrat tagvis. Jag behövde förvisso sömnen bäst som skulle köra sedan från Skavsta, men de andra tvekade oavsett detta. Vi höll till nära en passage mellan den nyare och den äldre delen av flygterminalen och det strömmade folk fram och åter hela natten.

Vi hade problem med vikten i incheckningen igen, då den stora väskan visade sig väga 18 kilo trots att jag på morgonen kontrollvägt den till 15 kilo. Fick plocka över tältpinnar och annat till de andra packningarna, men då packningen ändå visade sig väga för mycket försökte jag diskret hålla upp ett hörn på väskan. Det märkte dock den kvinnliga incheckaren – det var nog inte första gången - och jag tvingades också slänga några saker innan hon släppte igenom bagaget. Säkerhetskontrollen gick sedan bättre, även om min bag med en tom termosflaska fick lite uppmärk­samhet.

Som tidigare turer var Ryan Airs flight proppfull – inte underligt att företaget gick bra – och det landade också en halvtimme före utsatt tid, något de också verkade sträva efter.

Som vanligt satte sig också Katarina med Anna och Viktoria på ena sidan mittgången medan jag satte mig på närmaste stolen mittför. Jag hade en söt tjej med rastahår och hennes långhårige pojkvän bredvid mig. Tjejen liknade Goldie Hawn och jobbade på en bar i Dublin, men spydde galla över arbetsförhållandena och gladde sig åt en semester med sin familj på ett sommarställe i skärgården utanför Nyköping. Pojkvännen gick mest på och räknade upp alla de jobb han inte kunde tänka sig att ta. Att han hellre låg lågt och avvaktade med någon anställning.

Pyutten, vår lilla Opel Astra, väntade snällt på oss i Skavsta med Stancamp Box på taket och det tog oss att par timmar att köra till Stockholm. Hos våra vänner i Haninge möttes vi av grillat och vin och ostbricka och vi satt länge ute på deras nyanlagda altan i den ljumma kvällen. Skönt att vara i varma Sverige igen, även om Irland till stor del varit en mäktig upplevelse. Vi hämtade vårt marsvin som bott hos grannarna, där dottern utbildade sig till djurvårdare och Esme kråmade sig förnöjt över att åter vara hos sin husse och sina mattar.

Dag 14

Måndag 27 juni

Haninge - Linköping

Det var en solig och närmast het morgon som mötte oss efter natten hos våra vänner Gunder och Louise i Haninge. Vida bättre än någon morgon på Irland. Värdparet gav sig av till sina jobb och hunden Charles åkte till sitt dagis. Grannpolisen i parvillan, som tagit hand om vårt marsvin Esme, kom ut på gården med sina barnbarn. Vi hade ett par presenter som tack för omvårdnaden och marsvinet verkade må bra och hade gosarmorgon med sin matte Anna. Viktoria fick sova ytterligare någon timme då hon inte sovit någonting natten innan på flygplatsen. Katarina satt och glodde i sin iphone, det typiska beteendet för iphone – ägare!

Vi åkte vidare mot Linköping och radhusförorten i söder där det var 24º varmt och blå himmel och marsvinet Esme och jag mest låg under ett plommonträd medan S sprang omkring och åt smultron och tjattrade. Han kunde prata korta meningar nu. A spelade tv-spel, som hon brukade. Erik och min familj var iväg och handlade mat. Elvira jobbade på sjukhuset. Jag låg och läste gamla tidningar och njöt över att få uppleva lite riktig sommar. Vi pratade om att åka till någon strand, men beslöt att skjuta på det till nästa dag för att då göra en utflykt. Choklad­fabriken i Ljungsbro brukade vara ett stadigt mål.

På kvällen satt vi nu länge utomhus och åt grillad kyckling till vin och öl och debatterade vetenskap kontra religion, dansk djurhantering och andra angelägna ämnen. Esmedjuret betade i trädgården till sent.

Dag 15

Tisdag 28 juni

Linköping

Värme, sommar. Anna tjatade om ännu ett besök på flygvapenmuseet och Erik var flygfantast och lättövertalad, även om han nog varit på museet mer än halvdussinet gånger. Jag sade att jag hellre stannade under plommonträdet med Esme och dessutom började damernas Fotbolls – VM med matcher på tv som jag gärna ville se, Sverige var ju med.

När temperaturen stigit till 28º tyckte hela gänget ändå att museet fick stå över för ett bad och vi for till Bergs slussar i stället. Där hade vi en härlig lunchpicknick på bröd och coritsa och tapernade och vitlöksost, medan vi sprang mellan den lilla sandstranden i sjön Roxen och Göta kanal där den ena skutan flottare än den andra slussade uppför eller nedför den långa slusstrappan. Både Viktoria och Anna låg svartklädda under ett träd, så det var bara Katarina och jag och Eriks familj som plaskade. Det var faktiskt årets premiär­dopp i sjö eller hav för både Katarina och mig.

Inte långt från Berg ligger Ljungsbro och Cloettas fabriks­­försäljning och vi tog det besöket avsiktligt sist för att hinna hem med chokladen innan den smälte ihop. Det var en rutin under Linköpingsresorna även om inte chokladen var så där otroligt billig. Något billigare än i affären var den nog i alla fall.

Hemma i radhuset i södra Linköping smög Esme och jag åter in under äppelträdet och jag med en svalkande folköl i näven. Men fotbollsmatchen på tv missade jag. Stack emellan med en promenad till det lokala centrat och köpte några starköl och konstaterade att de inte var dyrare än de på Irland. Man tror alltid att det ska vara billigare utomlands.

Dag 16

Onsdag 29 juni

Linköping och Mjölby

Det var en riktigt svettig natt. Vi låg på madrasser på golvet i ett av barnens rum på övervåningen och det fanns ingen fläkt, så vi försökte ordna lite korsdrag. Ännu mitt i natten var det över 20º utomhus.

Nu blev det en tur till Mjölby av alla ställen för där fanns en lågprisaffär för häst- och hundsaker som Katarina länge sett fram emot att besöka. Ingen av oss tyckte dock att butiken visade sig vara värd omvägen – priserna var för höga - men det var däremot landsbygden omkring med sina åker­fält täckta av blått lin eller gul raps. Det var som att Sverige bredde ut sina flaggor.

På återvägen till Linköping körde vi genom centrala Mjölby, som inte heller var någon stor upplevelse, men ändå fanns en del äldre kåkar och en å flöt idylliskt genom centrum och det verkade inte helt hopplöst för denna ned­skrivna ort.

På eftermiddagen låg Esme och jag åter under plommon­trädet och det var 25º och sol. Trots värmen for de andra nu till det utmärkta Flygvapenmuseet. Det som vi alla tittat på förut. Förutom att läsa låg jag och planerade hemfärden och allt som måste göras därhemma. Skönt att komma hem, men också jobbigt.

Dag 17

Torsdag 30 juni

Linköping – Mora - Sundsvall

Det blev tidigt upp då Anna hade halsbränna och fick samarin och sedan ville hon gosa med Esme, som hon drömt mardrömmar om – att hon plötsligt låg där död – och så vaknade hennes mamma och slet åt sig Ängeln på sjunde trappsteget som vi närmast slogs om. Dessutom hade vi 70 mil att köra. Jag var trött, men natten gick ändå bra med det stora fönstret helt öppet.

Efter 40 mil och sex timmars resa nådde vi Mora och träffade Helena och Fe och hundarna. Seb jobbade och Fi hade åkt på en fyradagarskurs i Leksand. Helena hade tagit en firma till hjälpen att skapa en fin trädgård av den leråker som omringade det ståtliga tvåvåningshuset alltsedan inflytt­ningen förra våren och resultatet var nästan slottslikt med gångar och gräsmattor och rundlar med korrespond­erande planteringar i olika väderstreck.

”Kostar 300 000 kronor”, sade hon med en axelryckning, medan jag stönade: ”men rotavdrag?”

Tunna vita draperier hängde och skänkte svalka på den stora öppna, men taktäckta, altanen med sina vilstolar och med bordet fyllt av svalkande drycker. Från grinden kunde man se genom hallens öppna ytterdörr, genom den stora salongen och dess öppnade dubbeldörrar ut till denna delvis draperade altan och vidare ut till trädgårdens monumentala utformning.

”Men det blir många turer till plantskolan innan det blir färdigt”, konstaterade Helena, medan vi åter tog plats i bilen där Esme väntat i sin transportbur.

Hundarna strök omkring oss hela tiden och ville ha uppmärksamhet. Pom, den lilla borderterrier som charmat oss så mycket i England, var nu mer tillbakadragen och låg och tryckte någonstans, även om han snart kom fram och verkade känna igen oss och tryckte kärvänligt nosen mot benet. Men det var den yngre och större Lo som mest höll sig framme, även om hon också kunde vara reserverad och gärna gömde sig bakom matte trots att hon var så stor att både huvud och bakdel stack fram. Man visste att hennes vackra ögon ständigt iakttog minsta rörelse. Hon bar oftast omkring på något mjukdjur, men sprang undan om man försökte ta från henne det.

På hemvägen, i byn Los, sedan jag skämtat om vad man kunde kalla innevånarna där med tanke på det mycket ödsliga läget, så höll vi på att tappa vänstra bakhjulet. Fast det tog en stund att lokalisera det knäppande och knastrande lätet. Jag körde ner till en campingplats i fint läge vid en sjö, men helt befriad från både campare och personal. Så även om jag efter att ha funnit och åtgärdat felet kallade befolkningen winners, så vet jag inte – vi såg inte till några ortsbor alls!

Nådde hemmet i Nolby strax före klockan 8 på kvällen. Då det ännu var ljusa juni hann jag med att klippa gräset och betala räkningar och låta Esme beta i den frodiga grönskan, innan det var läge för en välförtjänt vila i de egna sängarna!

Stig Hägglund