travelbug

Stan Products                        © Stig Hägglund (2012)

Norsk resa med Doggie

20 – 25 juli 2012

Dag 3

Söndag 22 juli

Töcksfors – Oslo, Norge - Morgedal

Sedan solen försvunnit blev natten sval, bara 9º, och jag hämtade filtar till oss från bilen. Men vi måste ändå upp skapligt för att hinna göra frukost innan folk i tälten omkring skulle komma loss.

Jag försökte först att ordna lika mysig frukost som i Säter, men snart rörde det sig i tälten både här och där och Doggie blev allt stirrigare och började skälla vilket var pinsamt då de flesta på campingen ännu sov. Katarina och jag fick lösa av varandra med att ta promenader med hunden medan den andra åt frukost, duschade och packade ihop. Det var ingen behaglig morgon, men vi var redan 10.30 på väg mot Norge denna lugna söndagsförmiddag.

Vid gränsen stod faktiskt en polis och spanade, men släppte igenom oss utan vidare. Vi hade också väntat oss kontroller då det var årsdagen av Utöya - massakern, vilket kunde väcka upp någon annan galning. Men Doggie hade sitt pass och ifyllt formulär om avmaskning och Norge krävde ingen rabiesvaccination. Det var dock den enda extra kontroll vi märkte av. Däremot lade blinkelsen av liksom dagen innan min egenkonstruerade manuella kylfläktskontakt. Det var lite trafik under de tio milen till Oslo, men lite pinsam att komma in där utan fungerade körriktningsvisare, men vi hade tur och jag kom av motorvägen på en bra avfart och fann snabbt en parkering på Kongens gate i Kvadraturen, stadens äldsta del nära Askershus, som vi besökte under senaste besöket.

Två gånger längs vägen hade vi fotats för bompeng, men det var söndag och det kanske inte gällde då. Det var i alla fall ingen parkeringsavgift och museerna hade gratisöppet så det kunde bli ett riktigt billigt besök.

Vi tog Doggie på promenad längs Karl Johan med rader av andra flanörer, turister, estradörer, musiker… Sedan löste Katarina och jag av varandra och besökte Nationalgalleriet med Edvard Munch, som särskilt dragplåster. Jag fann dock hans Skriet och andra ångestladdade tavlor alltför dystra och mörka. Man kunde ana en vålnad i varje tavla.

Då gillade jag bättre Dahls landskap och stadsmålningar. Även Hans Heyerdahl och framför allt Christian Kroghs fascinerande porträtt av Albertine och andra verk som hade en helt egen våning på museet.

Men det var en pärs att ta hand om Doggie medan Katarina besökte museet för han gav sig den på att han skulle bege sig in dit och leta rätt på matte och rädda henne ut igen. Tänk om han skulle lyckas slita sig. Han försökte flera gånger medan vi satt på stentrappan utanför och de konstintresserade besökarna strömmade fram och åter och den upprörda hunden fick många leenden: ”Så söt och konstintresserad den verkar!” Puh!

Men när matte och jag promenerade tillbaka genom Oslo gick Doggie stolt i spetsen och vände sig flera gånger nöjt om och såg att både matte och husse var med – så skulle det vara. Han var inte van hemifrån med att vi bägge var ute med honom. Vi brukade dela upp och ta två promenader var på dagarna.

Jag tittade sedan lite på Museet för Samtidskonst och Arkitekturmuseet, men tyckte inte det gav så mycket. Ägnade sedan längre tid åt att förgäves söka en bankomat. Frågade ett par norrmän längs gatan, men ingen kunde ge något bestämt svar. ”Jeg tror det ska finnes en på Karl Johan”, fortelde en av dem! Fick ge upp och fortsätta utan norska pengar!

Vi fann åter den stora tunneln under Oslo och fortsatte mot Drammen och Kongsberg och stannade vid den stora stavkyrkan vid Heddal, som jag gick ut och tittade på. Den var fin, men vi tyckte nog att den i Otta – som vi besökt några år tidigare - varit större. Vägen blev allt slingrigare och vi körde på alpvägar ner till Flatdalen och undrade hur folk här kunde klara sig under vintern; isolerade nedanför hala branta backar och slingervägar och stup. Trakten hette Telemark; ett område som förr var isolerat och där skidåkningen sägs ha uppstått.

Det blev vildkamping igen på en rastplats med toa vid en liten sjö med bebyggelse en bit upp i bergssluttningen och knöliga berg därbakom. En skala mer än i Häggvik, Nordingrå, där svärföräldrarna har ett hus; en skala mindre än Österrike under en lantlig camping som jag jämförde med. Kunde vara som i Gudbrandsdalen. Fint i alla fall. På andra sidan sjön låg faktiskt en campingplats. Men det var nu inte aktuellt för oss.

Jag kokade en god pastagryta med svampsås, en färdigrätt och Katarina ställde in sätena i bilen ännu bättre än förra gången och Doggie sov redan i baksätet efter ett ansträngande dygn både för honom och för oss.

Stig Hägglund