Resan till Centralamerika 1

Stan Products © Stig Hägglund (2013) Resa i Centralamerika 19 mars – 12 april 2013 Dag 1 Tisdag 19 mars Sundsvall – Stockholm – London Snön föll och det var åtta minusgrader när jag påbörjade resan från Sundsvalls Centralstation, ditskjutsad av min fru och yngsta dotter på väg till jobb och skola. Den äldre dottern Viktoria hade redan dagen innan tagit in hos morfar, som hon ofta gjorde numera. ”Han har mycket snabbare dator”, var ett av motiven. Det andra var nog att hon förberedde en flyttning så snart hon tagit studentexamen vilket förbereddes denna vår. Och det var inte till Njurunda som hon hatade efter år av mobbing och knappast heller Sundsvall. Det pratades om England. Dit var jag alltså på väg denna första resdag. Nikko, vår hund, var den som var mest upprörd över min avresa. Han hade slängt sig på dörren och tjutit när han stod i fönstret och såg mig med ryggsäcken gå in i vår minibuss. Han förstod att husse, hans trygghet och kompis under veckorna, skulle dra iväg. Igen. Det kändes tufft. Det var bara att hoppas att han också förstod att husse kom tillbaka så småningom. Det var ett bekvämt snabbtåg och jag kämpade emot sömnen efter en natt då jag legat mycket vaken och grunnat. Tveksamhet över det vettiga att ge sig ut i den osäkra världen från den bekväma och trygga hemmatillvaron dök alltid upp på slutet, men kanske tilltog med åldern. Jag var nu 65 och riktig pensionär. Flera i vagnen hade sina laptops uppe, men jag medförde ingen dator den här gången heller, fastän jag tänkte så efter förra resan. Jag sitter med min dagbok. Å andra sidan behöver jag inte skydda en dator, jag behöver ingen el och jag kunde sitta var som helst och skriva. Kanske var jag ännu tung i huvudet efter firandet av Saint Patrick´s Day med våra vänner Örjan och Inga för ett par dagar sedan, då det blev väl mycket whisky och vin, men jag kunde också skylla på tendenser till förkylning och så hann jag med en tröttande skidtur. Jag räknade med att den mesta snön skulle vara borta när jag kom hem igen, även om det varit ovanligt mycket snö denna vinter. Tänkte på Örjan, min äldsta kompis, som till sist blev framgångsrik företagare som just sålt sin del av företaget för en miljon, nästan, men skulle också jobba kvar 1½ år för att låta de nya ägarna lära sig branschen och alla kontakter. Han hade dessutom kvar sitt ganska nystartade miljöföretag som också verkade gå bra. Varför lyckades aldrig jag med mina affärsidéer? Inga hade nu börjat sin pension, det som redan sysselsatt mig i flera år. Jag reste i stället. Nådde Gävle och hade slumrat. Det slutade snöa och i Skutskär lyste solen på den nyfallna snön. På Cityterminalen var det sedan oväntad lång och seg väntan på flygbussen till Skavsta. Jag trodde de gick varje halvtimma eller så, men det var över två timmars väntan. När bussen till sist avgick, smockfull och 15 minuter försenad, hade jag resignerat och var beredd på att jag kanske inte skulle hinna med flyget och att jag inte brydde mig längre. Men väl i Skavsta, Nyköping och sedan jag sovit hela bussresan så var det flyt och bara en timme senare satt jag i ett utkylt Ryan Air medan snön åter föll och det var minusgrader och jag var glad åt den Mao – mössa och den tunna vita scarf som jag släpat med mig och de två tunna jackorna på varandra. Började se fram emot + 30º! Från välbekanta Stansted Airport gick det bussar direkt till Heathrow, varifrån mitt morgonflyg gick. Men det var billigare att ta bussen in till Victoria station och därifrån en annan flygbuss till Heathrow Airport och jag hade hela kvällen på mig så jag gjorde så. Det var spännande att rulla fram genom kvällens London. Såg skyltarna: Hampstead, St Johns Wood, Baker street, Marble Arch till Victoria coach station mitt i smeten. Efter kort uppehåll sedan en ny buss längs Themsen med upplysta broar och genom Kensington till Glouchester. Bussen visade sig fortsätta förbi Heathrow så jag fick kliva av vid ett torg nära Terminal 1-2-3 och därifrån ta tunnelbanan till Terminal 4, som var mitt mål. Men denna sträcka på tunnelbanan var gratis. Heathrow Airport var snål med bänkar att sova på och de som fanns var redan upptagna, så jag bredde ut de lakan och skynken jag hade och lade mig där med väskorna som kuddar, Det var överraskande tyst för att vara en så pass stor och välkänd flygplats. Men det verkade inte gå något flyg under natten och kanske det inte kom några heller. Det första morgonplanet verkade vara mitt 6.35 till Amsterdam. Så jag ställde väckarklocka och mobiltelefon på väckning och försökte slumra några timmar. Jag hade åkt bil, tåg, buss, flyg, buss, en annan buss och så till sist tunnelbana. Vilken dag! Stig Hägglund