Resa i Centralameika 16

Stan Products © Stig Hägglund (2013) Resa i Centralamerika 19 mars – 12 april 2013 Dag 16 Onsdag 3 april Quepos – San Isidro – Puerto Jimenéz Gjorde frukosten själv och gick sedan till busstationen för att kolla avgångar till San Isidro. Det passade sedan bra att slappa i och vid poolen tills det var dags att checka ut. Skickade ett SMS till min dotter Viktoria som fyllde 19 år. Det var lugnt på vandrarhemmet. Den svenska familjen, som visade sig medföra också sin farfar, hade gett sig av till nationalparken. Jag kunde skåla med farfadern redan igår kväll och berätta att jag var morfar. Ett tyskt par i 40-årsåldern som jag också pratat lite med gav sig av med ryggsäckarna. Hon var blont söt, han med lätt grånat skägg. Jag trodde att det var de som parkerat sin Mercedes vid ingången, men så var det alltså inte. Skulle bli spännande att se hur långt jag kunde ta mig. Jag ville komma till Puerto Jimenez på Osahalvön, men dit var det en ganska lång och osäker väg. Det var några västerlänningar med i bussen från Quepos, som följde kusten söderut till surfcentret Dominical, som verkligen såg mysigt ut och där flera av dem klev av. Såg ut som ett traveller´s center med små guesthouses, barer restauranger, butiker, surforganisatörer längs den enda gatan längs den långa sandstranden. Jag hade inte koll på detta. Det var sedan en imponerade resa över kustbergen med växlande vyer hela tiden och kollossal rik vegetation. Det blommade liksom överallt. Det var ingen tvekan om att Costa Rica var vackert. Resten av västerlänningarna klav av i San Isidro för att byta buss någonstans. Själv lurades jag ut på en promenad genom San Isidro av en tjej, som enligt vad jag trodde var på väg till Puerto Jim och visste varifrån bussen gick. Men vi hade missförstått varandra – hon var på väg till en mer närbelägen plats som hette något liknande och jag fick söka mig tillbaka själv till den busstation vi först kommit till. Bussen till Puerto Jimenez stannade till där på väg från San José (förstås) och jag klev på som ende backpacker och västerlänning efter någon halvtimmes väntan. Bussen följde en av landets större floder och stannade sedan för middagsrast i Palamar Norte där jag passade på att äta kyckling med pilaffris för 2 200 colones – 25 kronor – och hyfsat gott och mättande. Kände mig rätt bra anpassad i miljöerna nu. Uppförde mig som costaricanerna vid borden omkring. Matade en strykande hund genom att lägga en bit kött utanför restaurangen och såg sedan att andra gjorde likadant. När bussen svängde in på den smalare och delvis grusbelagda vägen ut på Peninsula de Osa kändes det rent fysiskt att jag var på väg till utmarkerna. Mörkret kom snabbt och det blev alldeles svart och bussen krängde och krypkörde emellanåt. Jag slumrade och mindes resor i norra Amazonas och undrade hur det skulle lösa sig med boende i Puerto Jimenez om vi bara kom fram. Men sista biten blev vägen bättre igen och det fanns enstaka gatlyktor och vi nådde Puerto Jimenez sandiga gator där insekter surrade och okända fåglar skrek i natten. Som tur var stod det en kille från orten och väntade på några vänner eller familjmedlemmar som kom med bussen och han visste var lågbudgetpanget Cabinas the Corner låg och kunde visa mig vägen, då han skulle åt samma håll. Han pratade bra engelska och jobbade som guide i Corcovado nationalpark. På så vis nådde jag fram trots mörkret och fick en bädd i en sovsal av liten tant som pratade i ett och i stället bara pratade spanska och frågade en massa, som ställde mina bleka språkkunskaper på svåra prov. Men kontentan var att man satsade på säkerheten och det var flera grindar som skulle öppnas och stängas med olika nycklar och att det var förbjudet att dricka alkohol och att det inte fanns något kök och att man inte fick dra in matvaror i sovsalen. Det var en rad kniviga bestämmelser som jag inte råkat på förut under resan. Det serverades ingen frukost heller. Jag gick direkt upp på bygatan och hittade en liten öppen butik där jag kunde köpa vatten och juice och drog mig snart tillbaka, då allt var tyst och lugnt. Rummet hade flera sängar, men där var tidigare bara en amerikan, som just återkommit från Corcovado. Han klagade på att det varit mycket insekter – han visade sina ben med märken efter fästingar, som inte såg roligt ut. Han såg fram emot att ta sig till Dominical och vila och jag kunde ju beskriva vägen dit. I gengäld kunde han berätta hur man kom till nationalparken: ”Du måste skaffa ett tillstånd och betala 10 dollars per dag och det gör du här vid flygplatsen. Sedan går det en collectivo på morgonen och på eftermiddagen till Carate vid kusten. Därifrån får du gå 3½ km till La Leona och vidare till La Sirena där du kan få en bädd i sovsal för 8 dollars. Från La Sirena går det leder åt olika håll. Jag bodde där två nätter.” Jag låg och funderade med myggstift påstruket om jag verkligen skulle satsa på Corcovado, en av de vildaste av landets nationalparker. Hade läst i National Geographic att Osa halvön tillhörde världens artrikaste områden. Men det var onekligen krävande. Och alla insekter. Hur var det med malaria? Jag åt inga mediciner. Klart var att jag inte hade tid att vara i nationalparken bortåt fyra dagar som amerikanen. Högst två dagar egentligen, men ändå skulle jag bara vara i kanten av den stora vildmarken. Det tog väl en dag först att ordna tillstånd och förbereda sig. Fick sova på saken och besöka nationalparkskontoret. Skulle kännas futtigt att sedan bara dra vidare. Stig Hägglund