Resa i Centralamerika 12

Stan Products © Stig Hägglund (2013) Resa i Centralamerika 19 mars – 12 april 2013 Dag 12 Lördag 30 mars Påskafton Granada – Caterina – Rivas – San Jorge – Isla Omatepe Amerikanska Evelyn dök upp vid mitt bord på frukosten också, då det serverades pannkaka. Som att hon stötte på mig satt hon och berömde min solbränna. Höll mig avvaktande. Det var kanske 35 års skillnad mellan oss och jag ville inte ha någon affär, trots hennes skönhet. Var nöjd med att kunna resa omkring och uppleva nya länder och platser. Det blev en lång kö till pannkaksbordet och snart fick jag också en annan söt tjej vid mitt bord. En schweiziska med blonda korkskruvslockar och med lika kort kjol som Evelyn. Det var som att jag riktigt hamnat i smeten. Schweiziskan hade varit två månader i Centralamerika och en stor del av den tiden i San Blas, utanför södra östkusten i Panama, som hon starkt rekommenderade: ”Palmer, kristallklart vatten, Cunaindianerna, ett paradis och en ö för varje dag på året!” Nu hade hon varit i kontakt med sin chef och fått två månaders semester till och skulle ta en buss direkt till Guatemala, nästa paradisdestinationen, som också jag varmt kunde rekommendera. Jag skildes från skönheterna och lämnade packningen i ett förvaringsrum för att hinna med en utflykt uppåt bergsbyarna och vulkanerna kring Granada. Fann en buss till Catharina från en liten station vid den röriga marknaden, men missade att gå av på rätt ställe utan hamnade vid ändstationen i en större by där det var parader och fyrverkerier. Fick åka tillbaka och få hjälp för att komma av rätt i en rondell. Bussen strök i närheten av bergsbyn Catharina, men jag fick gå en bit för att faktiskt komma dit. Vägen ledde genom byn Puerto Blanco, kände för att de vita husen låg så tätt; men jag hade föreställt mig grekiskt vitt och tyckte inte att det såg speciellt ut. Jag kände mig förföljd av en stor turistbuss, där föraren liksom jag fick fråga sig fram, innan vi nådde Catharina. Där vimlade det av bilar och synbarligen mest inhemska turister som red omkring på hyrda hästar eller satt vid någon av flera serveringar eller hade picknick på klipporna med utsikt över kratersjön Lago de Ayoso. Det sistnämnda gjorde jag också. Kratersjön bredde mörkblå ut sig vid foten av klippan omgiven av grön skog. Det var spektakulärt. Annars kändes platsen mest som en turistfälla och jag var bara halvnöjd när jag återvände till Granada efter alldeles för lång väntan på lämplig buss. Provianterade på supermercado och hämtade ryggsäcken på Oasis och sökte rätt på en buss till Rivas. Det var emellertid lång väntan och när bussen äntligen rullade iväg var den bara halvfull och körde runt i Granada för att försöka ragga ihop fler passagerare. De enda västerlänningarna var ett amerikanskt par på väg till San Juan del Sur, samt två tjejer, en tyska och en belgiska, som verkade speedade och pratade med varandra intensivt och konstant hela resan till Rivas. De var bortåt 30 år och rätt snygga, men som sagt hade ett tempo som gjorde att jag och flera andra passagerare bara satt och glodde. Tyskan fotograferade hela tiden också med sin systemkamera. Stannade bussen bara några minuter extra hoppade hon av för att fota och hann sedan knappt med igen. Belgiskan sprang å andra sidan ur bussen halvvägs för ett toalettbesök, men då vidtalade hon föraren som höll inne bussen tillräckligt för att hon skulle hinna tillbaka. ”Hur kunde du veta att där fanns en toa,” frågade jag fascinerad som under den långa långsamma resan gärna skulle ha gjort något liknande. ”Det visste jag inte”, svarade hon. Det visade sig att hon hade dålig mage och kanske inte hade något alternativ. Bägge de där två var på väg till Isla Omatepe, som jag, så jag fick ta dem med på en förhandling om transport till färjeläget San Jorge. Eller snarast att de skulle ta med mig, för de satt förstås igång och förhandlade kors och tvärs. Det visade sig inte gå någon buss, utan det var taxi som gällde. I varje fall påstods det inte gå någon buss. Tjejerna var både bättre på spanska och intensivare förhandlare än jag och fick ner priset till fem dollars på tre. Problemet var dock att tjejerna hela tiden försvann åt olika håll; för att fota, eller köpa vatten, eller mat eller bara titta på något och där stod jag med föraren och bekymrade mig för att tiden gick och vi riskerade att missa nästa båt ut till ön. Jag ville helst komma ut på sjön innan det mörknade. Både chauffören och jag fick tjata innan vi kom iväg och tjejernas diskussioner och fixande fortsatte i San Jorge, som förresten också visade sig vara en välbesökt badort. Jag ropade att båten snart skulle gå och gick hastigt ut på piren och hann med, som en av de sista. Jag såg att belgiskan också började springa, men då tyskan höll sig kvar och fotade marknadsstånden där taxin stannat, så stannade hon upp för att invänta henne. Och visst gick det fler båtar, men de var olika stora och gick till olika platser. Det var ganska skvalpigt till den början, men vyn över vulkanerna var magnifik och i öns största ort, Moyogalpa, dit färjan gick, fick jag plats på Hostal Ibesa, öns kanske billigaste ställe, sex dollars, som drevs av en familj som också hade ett annat vandrarhem och dessutom cykeluthyrning. Som så ofta var nedre bäddarna i våningssängarna upptagna, medan det fanns lediga översängar och det passade mig då jag föredrog dem då de låg närmare fläktarna och kändes mest avskiljda. Jag uppsökte direkt en servering på huvudgatan i den lilla byn och beställde en quesada con queso, sedan jag fått klart att de tog emot dollars, jag växlade nämligen för lite i Granada och vandrarhemmet ville ha betalt i cordobas. Nu fick jag växel i cordoba så det gick runt igen, även om det behövde växlas lite till. Njöt av en Victoria, landets kanske bästa öl, och firade att jag var på en ö i Nicaraguasjön, som pryddes av två vulkaner. Jag hade beundrat dem under hela resan från Rivas hamn San Jorge. Sedan jag provianterat lite, hade det blivit mörkt och jag satte mig i lobbyn, som samtidigt var familjens vardagsrum. Där fanns ett par bord där också farfar, far, mamman, en son, ett par döttrar och deras bekanta satt och åt. Själv hade jag hällt upp en rom och cola och satt och skrev och läste, men blev hela tiden indragen i familjens diskussioner på svårbegriplig spanska. De två argentinare som jag delade rum med verkade mest ligga och sova i sina nedersängar. Jag gick utomhus för att röka; i den tämligen risiga, men oerhört frodiga trädgården. Det var alldeles stilla och stjärnhimlen glittrade. Det var onekligen en behaglig plats att tillbringa ett par dagar. Om jag gick en bit från huset kunde jag skönja den närmaste av vulkanerna. Det var inte så att de glödde eller mullrade eller ens rök, men var ändå en så mäktig syn. Argentinarna dök till sist upp och pratade lite fåordigt med familjen. Verkade tystlåtna, satt helt med någon lap top, men jag fick fram att de redan bott några dagar på ön och nästa morgon skulle haka på en guide för en vulkanbestigning. Stig Hägglund