Resa Centralamerika 8

Stan Products © Stig Hägglund (2013) Resa i Centralamerika 19 mars – 12 april 2013 Dag 8 Tisdag 26 mars San Juan del Sur, Nicaragua Har ätit frukost med kex, bananer och resterna av gårdagens middag i form av tacobröd och tonfisk och värmt på det kaffe som stället håller med. Mysigt vandrarhem, Surfing Donkey hette det förresten. Passade på att tvätta kläder också när jag skulle stanna en natt till och hade sovit bra. Sovsalen hade väl nästan 20 sängar, men det var bara två till som sov där och det var luftigt med flera fläktar och belysningen räckte till för att läsa. De flesta gästerna, liksom mina nya bekanta, hade surrat till sent under natten, så jag var nästan ensam i farten redan klockan halv åtta. Halvlåg i en hängmatta efter en tur på stan, då jag hittat en ATM och kunde fylla på reskassan med cordobas, valutan i Nicaragua. Jag tog också ett sandigt dopp i havet vid den långgrunda stranden i bukten. Fick gå snabbt då jag måste lämna värdesakerna på land och det var alltid nervöst då folk flanerade fram och åter och någon kunde vara bov och kunde hinna stjäla innan jag hann upp. Då var det bekvämare att bara i poolen på vandrarhemmet. På stranden fanns inte heller något skydd för min vintervita hud. På ett hotell nära stranden satt det ungdomar och åt frukost på nästan varenda balkong. Påsklovsfirare. Jag låg och tänkte på att jag för en vecka sedan satt på tåget till Stockholm. Det kändes länge sedan nu. Däremellan låg den långa resan till Centralamerika och färden genom Panama och Costa Rica. Tittade jag i min plan så skulle jag vara tillbaka i San Juan del Sur om ytterligare en vecka. Så blev det nog inte. Enligt samma plan skulle jag nu vara på väg från Granada till Leon, alltså längre norrut i Nicaragua. Det blev som vanligt justeringar i planen; men det var ändå viktigt att se hur ändringar av färdplanen kunde påverka helheten. Jag låg i själva verket någon dag efter planen och låg och skissade på alternativa färdvägar beroende på hur bussarna gick Kom fram till att jag skulle speeda upp till Leon, den nordliga vändpunkten på resan. Sedan var det lättare att disponera tiden på bästa sätt under den långa återresan till Panama. Gick ner till en servering vid havet och åt en sandwish con jamon et Queso med cola och tittade på familjer som satt och åt och andra som lekte på stranden. Mest inhemska turister från Managua, men också en hel del från Costa Rica, som njöt av grannlandets lägre priser. Jag skickade SMS till min fru. På grund av tidsskillnaden blev det redan på dagen. Kändes konstigt att hon satt och såg på teve i kvällsmörkret, omgiven av våra ungdomar och hund – som alla mest ligger på stora kuddar – medan jag satt där i paradiset under ett halmtak till skydd mot den starka solen. De svenska grabbarna hakade på en grupp till en surfstrand – man såg lastbilar på väg med surfare överallt. De plockade upp gäster från de många småhotellen i staden. Kanadensaren skulle hyra motorcykel. Jag mötte honom senare vid det stillsamma lilla torget. Då hade han en riktigt söt tjej på bönpallen. Nere vid stranden, där jag satt på en soffa en stund och betraktade hav och strandliv, gick säkerhetsfolk runt och delade ut information om hur man skulle förvara vid tsunamivarningar. Efter det var blicken mera fäst vid havet och det tycktes som att flod var på gång och vågorna sträckte sig högre och högre upp och väskor och handdukar som folk lämnat i sanden började flyta omkring. Sedan upplevelserna under tsunamivarningar i Thailand föredrog jag att återvända till Surfing Donkey som glädjande nog låg ett halvdussin kvarter från stranden. Häckade sedan mest på vandrarhemmet; badade i poolen, läste, slappade i hängmattan, korta stunder i solen, duschade; vilade helt enkelt. Resan hade varit mera strapatser än vila så långt och jag behövde det. Gick bara ut för att köpa öl och handla mat i ett närbeläget gatukök – bokstavligt talat gatukök. Det verkade vara husmödrar som lagade maten hemma och körde ut på gatan med vagnar och sålde och hade hjälp av sina barn; t ex kyckling, bananachips och sallad för 60 cordobas, 15 kronor. Skön musik med karibiskt och mexikanskt stuk spelades från högtalare i lobbyn med himlen som tak och jag fick minnesbilder från Isla Mujeres och Ciudad del Carmen på Yucatànhalvön, som jag besökte med familjen för många år sedan. Mådde bra, men saknade nu familjen. Men under kvällens fest var jag med. Det blev långbord i köksdelen då ett flertal av de andra gästerna också köpte mat från gatuståndet. Fast en hade fångat en fisk som han tillredde. De två svenska lejonen, storvuxna med blonda kalufser, uppträdde som naturliga ledare i den dussinstora församlingen, som annars mest bestod av amerikaner och kanadensare. Alla pratade med alla och det var en lättsam stämning. Fast ett par av grabbarna – ja det var nästan bara grabbar – släpade med sig bräder och verkade vara rutinerade surfare, var flertalet nybörjare eller glada amatörer. Mest pratade jag med Philippe, kanadensaren, som hade hyrt motorcykel och kört runt längs kusten och även då plockat upp den söta donnan, som visade sig vara från Guatemala. Hon var bara 21 år och Philippe var 40. ”Hon bara stod där längs vägkanten och jag stannade.” ”Var hon prostituerad”, undrade jag. ”No, jag frågade henne det, men hon var på semester bara.” ”Hum, kanske som i Sydostasien, där de vill bli din Girlfriend?” ”Ja kanske det. Jag hyrde ett rum åt oss när jag återlämnat motorcykeln och vi låg där och kysstes och kramades”. ”Inget mera?” ”No, hon ville inte det och jag tyckte egentligen också att hon var för ung”. ”Okey?” ”I stället visade hon mig bilder på sin 25 – åriga kompis från Bahamas, som också var här. De skulle bägge komma hit i morgon!” Han plockade fram sin iphone och visade bilder på de två snyggingarna. ”Wow, du ser ut att få rätt bra här”, konstaterade jag. Philippe älskade att höra mig berätta om mina äventyr på kvinnofronten i Sydostasien. Det verkade vara hans huvudsakliga inriktning på resorna lät det som. Han var singel och 40, såsom jag varit då. Nu var jag gift och stadgad och skulle vidare nästa dag. Men innan dess löste Fredrik och jag av varandra vid en gitarr, som någon av gästerna hade med sig och jag påmindes om att träna hemma någon gång, åtminstone för att komma ihåg den gamla repertoaren. När de andra drog ut på stan drog jag till mitt rum för att vara någorlunda utvilad till morgondagens resa. Stig Hägglund