Resa i Centralamerika 5

Stan Products © Stig Hägglund (2013) Resa i Centralamerika 19 mars – 12 april 2013 Dag 5 Lördag 23 mars Boquete Drack det kaffe som ingick till frukost med kokt korv och ostsmörgås, som jag handlade själv och berättade för Francisco att jag ville stanna en natt till. Han gav bra vandringsförslag och jag gav mig iväg innan de flesta på vandrarhemmet ännu vaknat. Promenaden var på sju kilometer och följde vägar som slingrade sig i utkanten av Boquete och innan tittade jag också på blomstermässan. Bägge aktiviteterna var okey utan några utropstecken. Det var en promenad förbi en rad flotta villor, en del av dem kanske just ägda av pensionerade amerikaner. Då ägarna inte var hemma fanns ofta hundar som misstänksamt skällde eller rent av kom ut och nosade på mig. Jag var glad att jag hade tagit långbyxor och ett paraply mot den starka solen som lyste större delen av dagen. Tyckte ändå att Boquete var trivsamt, särskilt den centrala delen, som hade ett karibiskt stuk med låga hus av trä och med verandor och en avslappnad atmosfär. Mässan bjöd på en hel del fina blommor och en rad orchidéer i ett särskilt hus, men som amatör på området föll jag inte i trans. Handlade i stället lunch på yoghurt, chips, cola, kakor. Efter lunch gick jag ut för att titta på en annan blomsteranläggning, en berömd privat park, men den visade sig vara stängd på grund av Semana santa – påsken kunde innebära att mycket var stängt framöver - och så missade jag en tur till några heta källor som några på vandrarhemmet åkte till. Det gick bara ett par bussar dit om dagen. Även under denna promenad så fick jag inte syn på Vulcan Baru, som doldes bakom närmre berg. Jag lade mig i stället i en hängmatta med en öl och läste om Costa Rica, dit jag tänkte ta mig nästa dag. Katarina SMS: ade en varning om att ett helt hotell med Rosa Bussen – resenärer, hade blivit rånade, men hon visste inte var någonstans i Costa Rica. Det lockade ju inte och jag bävade lite för det land som väl brukade anses som det främsta turistlandet i Centralamerika. Ekonomin hade fått sina törnar och skillnaden mellan de som hade och de som inte hade något hade växt. Det ryktades om högra priser och våldsdåd. Men jag måste ju igenom för att nå målet Nicaragua. Våldet verkade också främst gälla huvudstadsområdet, medan de många nationalparkerna, landets främsta tillgång för besökarna, ännu var relativt säkra. Ställde ändå in mig på att det inte gick att undvika San José och försökte memorera vart jag kunde röra mig utan att riskera de mest riskabla stadsdelarna. Eftermiddagsregnet kom nu i form av ett riktigt kraftigt tropiskt störtregn och jag fick känna mig nöjd över att jag var under tak och inte på någon utflykt. Men efter en timme hade det upphört, även om det ännu var mulet. Jag kände av mygg och där satt jag i shorts och utan malariatabletter, myggnät eller för övrigt någon av de vaccinationer i övrigt som fanns bland rekommendationerna: Gula Febern, tyfoid och tetanus. Även om jag tagit dessa förr, skulle jag nog egentligen ha förnyat doserna. Malaria fanns nog inte i bergen, utan i vissa djungelområden, såsom Darien i sydligaste Panama. Jag hade också myggstift med. Hämtade det ur min låsta packning som i sin tur var fastlåst i sängen. Kändes lite dumt och överdrivet paranoiiskt när folk lämnade dyra systemkameror liggande öppet på sängarna, medan de själva var annorstädes. Jag hade dock gjort så också under tidigare resor och intalade mig att detta fört mig genom många länder utan förluster. Visst hade jag blivit rånad, men inte från packningen. Tänkte på hotellattacken. Då skulle inte min låsning räcka långt. Hotellrummet brukade ju vara basen, tryggheten, under resan, där man kunde gå in i sin bubbla, känna sig lite hemma och samla kraft för nya utflykter i det främmande landet. Återvände hem en stund i tankarna. Det var världscupavslutning i Falun på tv och jag tog promenader med Nikko, som hoppade runt och älskade snön. Men jag försökte hålla undan de tankarna, det var långt hem! Väcktes ur halvslummern av rockmusik från en högtalare i närheten och rummet bredvid mitt fylldes upp av nyanlända i stället för det gäng som nyss lämnat. Såg den 9-åriga Cockel Spaniel – hunden som också bodde på vandrarhemmet. Han hade svårt att gå; släpade bakbenen efter sig, men var ändå så snäll och kom och ville bli klappad. Så blev det party. Ett tysk – kanadensiskt par bjöd på romdrinkar. Hade träffats för en vecka sedan i Colombia och skulle snart resa åt olika håll, men tysken lovade att hälsa på i Kanada. Polacken från Poznan och en fransman som var ute på en treårig resa anslöt sig också till drinkbordet. Fransmannen hade så långt mest rest i Asien och vi kunde utbyta flera reseminnen därifrån. Han hade både jobbat och varit hemma emellanåt också under treårsperioden, men som oss andra hade han haft svårt att riktigt återgå till vardagen i Lille, som han kom ifrån, och efter en- två månader var han på väg igen. Som mikrobiolog hade han haft ganska lätt att få jobb när han behövde fylla på reskassan. Fransmannen var 26 år och tysken 24 år och mycket beresta i en ålder då jag ännu inte varit utanför Europa. Det var mycket snack om kärleksmöten och droger och de kände till allt om priser och kvaliteten på kokain både i Colombia och i Centralamerika: ”15 dollar grammet i Panama”, sade fransmannen, ”men i Bolivia är det mycket billigare! Det hade varit en hel del kontakter i början av den här resan; mer än i början av de andra ensamresorna jag gjort. Det kändes bra. Stig Hägglund