Memoarer I - 4 - 1992

Stan products © Stig Hägglund (2013) I Nytt Liv 1991 - 1993 Innehåll: Avsnitt 1) 1991 del 2; Avsnitt 2) 1991 del 3; Avsnitt 3) 1992 del 1; Avsnitt 4) 1992 – 2; Avsnitt 5) 1992 - 3, s. 112- 2d) 1992 – 4, 2e) 1992 – 5, 2f) 1992 – 6, 2g) 1992 – 7, 2h) 1992 – 8, 2i) 1992 – 9, Del 3a) 1993 – 1, 3b) 1993 – 2, 3c) 1993 – 3. Avsnitt 4 1992 – 2 Senvår Det kändes försommar när jag på fredagseftermiddagen satt vid en av uteplatserna i Armsjön med middagen. Men jag var inte så behagligt avslappnad som jag önskat. Det tighta program jag gjort upp med all urstädning och omflyttning och försäljning stressade mig och jag låg efter fastän jag var igång hela tiden. Om något inte gick så smort som jag tänkt kom jag efter direkt. Som vattenpumpen som hade hållit mig upptagen i timmar, som skitat ner mig, blött ner mig utan att jag nått längre. Visst var den installerad och fungerade, gav vatten, men detta att få det tätt tycktes alldeles omöjligt. Som tur var hade jag rörmockarkompisen Örjan. Jag köpte en 160 liters begagnad varmvattenberedare för 500 kronor och ringde på annonser om folk som ville hyra hus och en del kom också och tittade. En gammal klasskompis ringde också, Chrille. Han bjöd mig på ett 25-årskalas med student¬avgångs-klassen i Stockholm. Nästan alla skulle komma och de hade haft svårast att få tag på mig, men jag tvingades avböja. Chrille var slöjdlärare sedan 17 år, gift sedan 10 år och hade två barn på sju och fyra år. Rogge och Maggan hade skiljt sig och flyttat ihop i nya förhållanden och bodde i villor i stockholmstrakten. Det var nog 15-20 år sedan jag senast träffade Chrille och Rogge. Då minns jag att de hade en ganska stor segelbåt tillsammans. Svärfar köpte en Volvo 244 – 88: a, som gått 24 000 mil för 37 000 kronor. En f d polisbil, som kändes riktigt fräsch. Jag hjälpte honom att få hem den och blev sedan bjuden på middag. Det fungerade bra med hela Katarinas familj. Brodern Erik for till St Petersburg på en kryssning likt den vi gjorde. Vi for sedan ut till Armsjön och grejade som vanligt. Lagfarten på stället var nu klart och jag var ägare till stället. Firade med en cigarr och en öl och det var 22º varmt ännu sent på kvällen och hela sommaren låg ännu framför och till hösten en långresa. Det kunde inte vara mycket bättre! Naturen var så nära fastän motorljuden från E4 kunde höras i fjärran. Mer hördes nu kanadagässens kraxande och på morgonen ekade storlommens lockrop. Kunde jag bo där ute och ha kontor och jobba därifrån? En kursgård? Kändes svårare att sälja eller hyra ut när jag satt där vid vattnet. Detta var ju mitt paradis. Där jag skulle bo åtminstone när jag kunde pensionera mig. Kom fram till att det i vilket fall som helst var bra att ordna så många sovplatser som möjligt. Att inreda alla de stugor som fanns. Det var kostnader som snabbt kunde tjänas in och göra stället självförsörjande. Jag satt ut en annons om uthyrning av parhus på 50 + 100 kvm och dessutom om förlovningen den 29 maj, Katarina och min. ”Redan i år”, sade jag skämtsamt. Men det var helt rätt. Kunde inte få bättre maka och partner. Det var ett fantastiskt senvårväder med sommarkänsla, som tyvärr både Katarina och jag till stor del fick tillbringa inomhus med att städa ur stugorna i Armsjön eller med jobb. Hann med att fira av Henrys 49-årsdag med en korg med frukt och vin. Det var stort intresse för uthyrningen också, fast mest för det stora. Janne bjöd också Katarina och mig på middag på Sjömärket i Mellanfjärden i Hälsingland. Fiske-läget imponerade med sina sjöbodar och vi hade en fin utflykt som också inkluderade Gnarpsbaden. Den skira grönskan slog ut också i Armsjön och kattorna myste och rullade runt. Skrållan såg att stora förändringar var på gång. Både stormatte och storhusse var borta från den stora stugan som städades ur och att en ny matte dykt upp. Själv satt jag i den sena kvällssolen nere vid sjön och skissade på olika alternativ för den planerade Asienresan till hösten. Katarina sade bara: ”Jag anpassar mig till dig. Jag har inte sett någonting i Asien och allt är nytt och spännande!” Men det verkade inte som Australien lockade henne så mycket. Sydostasien skrämde henne också lite då hon läst mina reseskildringar och förstått hur mycket jag attraherades av tjejerna där. Hon verkade då mer intresserad av Indien och landvägen dit liksom Kina och Nordostasien. Katarina kunde få sex månader ledigt för resan och då reserverade jag mig för att kunna resa ytterligare två månader när hon rest hem. Alternativ 1 blev att flyga till Japan och så via Korea, Taiwan, Hongkong till Kina. Därifrån till Thailand och Burma eller till Filippinerna och Malaysia. Sedan till Bangladesh och Indien eller till Thailand och under våren från Pakistan hemöver eller till Sri Lanka, Maldiverna och hem. Alternativ 2 innebar i viss mån omvänt, alltså landvägen till Indien och Sri Lanka och sedan hem från Hongkong eller Bangkok. Det mest lockande med detta alternativ var att det innebar en hel del nya länder under nervägen. Sommar och förlovning Förlovningen skedde i stil och i underbart sommarväder ute i Armsjön, med ringar och löften och tidningsannons och en bjudning med fint klädda vänner. Vi bjöd på rysk champagne och sedan på gravad lax med räkor och som huvudrätt oxfilet provencale, som för ovanlighetens skull jag legat bakom – Janne kom med både oxfilé och lax – och så gjorde Katarina en savaräng med många frukter till efterrätt. Vi firade i två dagar; först med släkt och sedan med vänner, och det flöt bra – särskilt släktkalaset med svärfar som jovialisk centralpunkt. Vännerna kom som sagt fest-klädda; Henry allt mera hemtam i rollen som miljonär i märkesglasögon för tusenlappar och mockakavaj och Liva svalt vacker och celeber i en blåvit dräkt. Även Bosse uppträdde belevat med slips och kostym bredvid sin snygga brasilianska väninna. Jag orsakade en del brydda kom-mentarer när jag uppträdde i balinesisk helgsarong: ”Kommer du från badet”, undrade Kristin, som trodde att jag hade badhandduken på mig. Det var lite stelt i början med alla uppklädda gäster, men med mängden flaskor och glas som ställdes fram blev festen efterhand mer uppsluppen. Det var första stora festen i Storstugan då enbart Katarina och jag stod som värdar och det kändes speciellt. Katarina var så söt i sin nya prickiga korta klänning, som jag hade valt. Hon passade bättre i korta kjolar och klänningar då hon hade snygga ben och de minskade också hennes längd. Hon var verkligen jättegullig och jag tyckte verkligen jättemycket om min fästmö. Men jag hatade Nordbanken som inte tycktes ha någon avsikt att avskriva någon del av fars lån som mor skrivit på och kamrer Jonsson behandlade oss som skit. Lät oss vänta en halvtimme medan han högljutt och skrattande pratade golf med en mer lönsam kund. Tvärtom krävde banken oss extra i räntor och inkassoavgifter. Jag höll med bankmannen Bosse som ansåg Nordbanken vara en usel institution. Jag ville avveckla alla affärer med den banken. Det var mycket att göra med husen i Armsjön sedan modern nu flyttat och innan Katarina och jag skulle ge oss ut på resa. Jag skulle försöka hyra ut Storstugan från 1 juli och Lillstugan från 1 september och innan dess skulle dessa och alla små bodar städas ur och ställas om för denna förändring. Mycket handlade också om energibesparande åtgärder som isolering och att sätta termostater på alla element. Det skulle vara fullt med uppgifter hela sommaren och till slutet av augusti räknade jag med att flytta de sista av mina grejor till Katarinas lägenhet på Alnö. Vid genomgången av el - dragningar i och mellan de olika husen i Armsjön upptäckte jag massor av problem: Det var en hel del ojordat. Hela Lillstugan med pannrummet var till stora delar så; till bodar, till carport, ända ut till båthuset! Trots alla lånade tusenlappar hade far fuskat med sådant och ofta använt jordade kontakter och ledningar så att det såg riktigt ut, men jordledningarna hängde bara löst! Och han var byggare! De äldre installationerna i Storstugan var dock riktigt gjorda, det var det senaste decenniets dragningar som var katastrofala. En hel del kunde jag rätta till själv, men jag måste också ta dit en elektriker för inkoppling på centraler och liknande. Jag hade 77 punkter på åtgärdslistan i Armsjön och var igång där från tidig morgon. Dessutom krånglade förstås en hel del så att det kunde bli ett steg framåt och två bakåt! Grannen Halvarsson hade besvärat sig till länsstyrelsen om mina byggnadsplaner på västra tomten och Nordbanken kom med inkassokrav till modern och kamrer Jonsson lämnade mina brev utan svar. Jag hatade den jäveln. Dessutom gick det trögt med uthyrningen. Trots stort intresse först var det få som återkom. Katarina hade under tiden umgåtts med sina tjej- och arbetskompisar. De hade prövat forsränning i Ljungan och så hade vårdcentralchefen Ludmila varit berusad och flippat ur helt, som hon gjorde ibland. Pingsthelgen bjöd på temperaturer uppåt 30º och 19º i vattnet och jag stekte tournedos av det fina kött vi hade kvar och Katarina, Janne, modern och jag njöt och badade, även om jag ändå mest fick jobba med stugorna. Jag tänkte att jag inte ville ha kvar stället på sikt om det bara innebar jobb. Då vore det bättre att packa matsäckskorgen på Alnön och ta cyklarna till södra delen av ön. Jag var i grunden lat och ville läsa och skriva och mysa i solen. Hade inget behov av att snickra på något eller dra en elledning, det var mest för att det måste göras och jag inte ville kosta på en hantverkare. Jag hälsade på arbetskamraterna på sjukhuset och fick beröm av sjukhusdirektören för informationsbroschyrerna, som tydligen generellt fått bra betyg från olika håll. Det kändes helbra. Helena hade klarat tentorna under våren och jobbade nu på Ersta sjukhem, där hennes mamma jobbade när vi träffades. Anders jobbade på Enskededalens sjukhus. ”Hyr inte ut till honom. Han har haft inkassokrav i 1½ år och har inga tillgångar”, svarade Molin från Finans Inkasso när jag kollade den enda hyresgäst av Storstugan jag hade klar. Däremot fick jag ut Bergkvist som drog jordad el till pentryt i Lillstugan. Uthyrningen oroade mig. Om jag inte fick uthyrt så skulle vi inte kunna resa och jag skulle i stället få en svår ekonomisk situation med lägenhet och två hus! Jag fick annonsera igen och igen och höll visningar, samtidigt som tv drog med EM-fotboll, där Sverige startat bra med 1-1 mot Frankrike. Tokiga dalstintan Strid ville hyra en stuga för att komma från sin karl som periodsöp i 17 dagar och slog henne då. Men han var en fantastisk älskare däremellan och hon älskade honom ändå. När hon fick höra att Janne bodde granne blev hon ivrig att hyra: ”Å jag känner honom, jag vill träffa honom, låt mig flytta in!” När Janne hörde det blev han vettskrämd: ”Nej för helvete, inte Strid, ta inte hit henne!” Klart att jag måste ta hänsyn till honom, de skulle ju bli grannar. Gulliga norskan Kari var glad och positiv och ville också hyra Lillstugan; men hennes kille, som höll sig i bakgrunden, var tydligen negativ, för hon ringde sedan och avböjde. Men det var flera som tittat och skulle ge besked, så jag tyckte att hoppet hade ökat. Jag hade bestämt mig för att försöka hyra ut minst ett år, gärna längre. Skulle vara intressant att känna efter om jag skulle sakna Armsjön under en längre tid; även om jag som hyresvärd och vaktmästare ändå flitigt behövde åka dit av olika skäl. Kanske det rent av skulle kännas befriande. Modern trivdes i sin lägenhet; Helena hade det bra med Anders och jobbade på Stora Sköndal för 9 000 kronor plus ob-tillägg och fortsätter studierna till tandläkare. Armsjön var ingen viktig punkt för henne längre. Som 21-åring låg hon i klart bättre ekonomiskt läge än jag vid motsvarande tid. Då bodde jag ännu hemma och hade mer flummiga studier även om jag också sommarjobbade och reste kanske mera. Modern, Katarina och jag for till Landafors för att titta till Mitzis grav. En stillsam plats där det framgick av gravstenen att Maria Häggström, kallad Mitzi, levde mellan 1890 och 1966. Vi tog vägen över Ljusnandalen och Järvsö och under hemvägen på E4: an stannade vi i den intressanta Söderala kyrka, en gråstenskyrka av Sigtunatyp från 1100-talet. Tornet byggdes först 1904. Under tiden hade Katarinas mamma fått en propp i hjärnan och låg på sjukhus och vi hälsade på henne, men hon skulle bli helt återställd. Sedan bar det av ut till Armsjön där Gerd hade oroat modern med att hon skulle kunna gå i personlig konkurs om hon inte betalade fars skuld till Nordbanken: ”Och det tillkännages i tidningarna”, hotade Gerd, som helat sitt liv jobbat för Nordbanken. Jag ringde dem och skithögen Jonsson hade förstås låtit ärendet gå till inkasso och så ringde jag kronofogden, som beskrev att vägen ännu var ganska lång till personlig konkurs: ”Först tas utmätningsbar fast och lös egendom, sedan eventuella banktillgodohavanden och överskott från lön eller pension i sex månader, d v s inkomster minus hyra och livsuppehälle om 3 500 kronor. Nästa steg kunde då vara en utredning om Armsjön, som jag fått som gåva, kunde upphävas och om inte det gick och skuld kvarstod kunde banken begära i personlig konkurs, men inte heller det var vanligt, fast nu hade vi att göra med den jävligaste, Nord-banken! Fick en hel drös med jobbanvisningar från arbets¬förmed-lingen, bland annat halvdussin jobb i Jönköping! Man skulle också skicka med en blankett från AF som just talade om att jobbet anvisats och det var väl meningen att arbets¬givaren skulle återsända detta till AF. Men vad var det för mening att söka ett jobb som man uppenbarligen tvingats att söka från arbetsförmedlingen? Vilken arbetsgivare ville anställa en sådan? Inte så länge det fanns andra att välja. ”Du måste aktivera dina jobbsökningar”, svarade tjänste-mannen på AF. ”Det här är ett sätt för oss att kontrollera att du söker de jobb vi anvisar!” ”Så det viktiga är att jag söker, inte att jag får ett jobb?” ”Blir du mera aktiv så får du nog också ett jobb!” Så jag fick använda en massa tid på att formulera meningslösa jobbsökningar. Det var bara att göra det. Fick skjuta på skrivelser om bygglovet i Armsjön till grannen och länsstyrelsen. Fick också ta Volvon till verkstaden för startproblem, men jag fick 650 spänn för överbliven konst i Armsjön och det var bättre än väntat. Till midsommarhelgen följde Katarina och jag med hennes föräldrar och brodern Erik till Nordingrå där de hade en släktgård från svärfars sida: ett slitet tvåvåningshus klätt med eternitplattor, men med kommunalt vatten och i ett högt och centralt läge i Häggvik. Mycket stor, avstyckningsbar tomt som mest var lägdar, men även en bit risig skog som skymde utsikten ner mot byn och en havsvik och den numera avsnörpta Vågsfjärden. Vi tog Vedafärjan över Ångerman-älven, ett alternativ till den längre norrut belägna Sandöbron. På midsommarafton åkte vi in till Nordingråvallen och traditionell festlighet vid hembygdsgården med dans kring stången, lekar och tombola. Katarinas familjs forna grannar från Umeå: Bror, Birgitta och dottern Lotta hälsade på och jag hade tagit med vevgrammofonen och skivor och det gjorde succé. Katarina gick omkring i en hembygdsklänning som hennes mor sytt och hon var så söt. Vi gjorde också turer i det vackra landskapet. Jag hade varit i Nordingrå förr, men nu hade jag mer initierade vägvisare, som tog oss till utsiktsberget vid Sörle, tjärnen vid Järesta, midsommar-landskapet i Näs, där Katarinas föräldrar haft en stuga längre tillbaka, utsiktspunkter över Gaviksfjärden som öppnade sig mot havet. Eriks kompis Hans dök också upp och tillsammans med Lotta och Katarina besteg vi berget Stortorget bakom Manna-minne, Anders Åbergs friluftsmuseum, som låg på andra sidan vägen från svärföräldrarnas gård. Utsikten över Häggvik och Trångsundet från toppen tillhörde de mest bekanta från Nordingrå. Före hemresan gjorde vi också ett besök i Nordingrå kyrka; vitkalkad och ganska ordinär från 1825. Men de äldsta inventarierna, altarskåpet och Mariaskulpturen, var från 1510. Kyrkoruinen norr om kyrkan var från 1200-talet och där fanns också en rad timrade kyrkstallar ner mot Vågsfjärden. Flera släktingar till Katarina låg på kyrko¬gården. Hemma dominerade mina försök att hyra ut stugorna i Armsjön. De som ville hyra, ville jag helst slippa och de andra tvekade. Birgitta S var särskilt påstridig och Janne hade gått vakt, livrädd för att hon skulle flytta in. Jag räknade också på försäljning. Mitt paradis var samtidigt något som band mig kvar i landet. Utan Armsjön vore det lättare att resa länge, att bo i andra länder, andra platser. Nu med Katarina kunde vi ju vara i Nordingrå också. Vi kunde bygga något själva där; tomten var jättestor och kunde delas i flera lotter. Katja ringde och bekräftade att det faktiskt var slut med Raimo och hon ville hälsa på under sommaren. Den sommar då jag mer och mer satt med kartan för att planera hösten och vinterns resa. Katarina hade överlåtit planeringen helt till mig. Hon hade bara varit utanför Europa en gång, i New York. Så nästan allt var nytt och spännande för henne. Jag knäckte också en affärsidé med reseanknytning: att göra reseguider på video! Inspirerades av Janne Forsells filmer från Vanuatu, Kamerun och andra ställen. Det borde finnas en stor marknad för tv. Läget ljusnade med Armsjön då en Ann var intresserad av att hyra allt för 4 500 kronor i kallhyra och en Micke bara Storstugan för samma månadshyra inklusive värme mm. Men värre var det med Katarina som vid en rutinmässig gyn - kontroll fick beskedet att det var smärre cellförändringar i ett prov och de ville operera. Hon berättade detta gråtande för mig i telefonen när jag låg under bilen och försökte byta avgassystemet. Så småningom visade det sig att operationen var närmast en rutinåtgärd för att vara på den säkra sidan. I de allra flesta fall var förändringen ofarlig och så var det också för Katarina och hon slapp sedermera operation. När sedan också Micke ringde och sade att hans familj ville hyra Storstugan från augusti, trots att de hade tre månaders uppsägningstid på lägenheten, kunde jag fira lite smått med en öl och en kött-färslimpesmörgås! Jag erbjöd Micke att ta över huset redan 19 juli vilket innebar en hel massa jobb för mig. Han kom körande med sin Suzuki Offroad 650 för att bekräfta avtalet. Men jag hade Katarina som alltid stöttade mig och hjälpte till, så det skulle nog gå bra. Hon följde med när jag gjorde en runda och betalade Melker för snöröjningen och gjorde avtal om kommande vinter och så hälsade vi på Katt-mamman, som packade för en tjänsteresa med amerikanska och engelska lärare i Skandinavien och Östeuropa. Hon såg ut att må bra och Katarina imponerades av huset och hennes planteringar. Danmark blev överraskande europamästare i fotboll efter seger över Tyskland, tack vare sin energi och teknik. Sverige delade bronset med Holland. Uthyrnings¬möjligheterna ökade också när en 48-årig förtids¬pensionär ville hyra lillstugan från augusti. Frågan var mest när, för det var en del förberedelser och så visste jag inte om Helena hade planer att vara i Armsjön under den tiden. Men hon och Anders pratade mycket om England och fjällen också. Jag rensade ur bodar och förberedde uthyrningen, men hellre hade jag ägnat mig åt reseplaneringen. Det var bara två månader kvar. Jag såg dock mer och mer Japan som ett intressant land att börja resan i och jag nämnde det för Katarina, som i vanlig ordning blev entusiastiskt. Jag nämnde det också för Terttu som ringde och där var betydligt mer tveksamma toner: ”Hur kan du ha råd att resa till Japan som snart är utförsäkrad”, undrade hon uppbragt med visst fog. Henry och Liva hade köpt en villa för 1,2 milj kr vid Södra Allén och köpte möbler och inventarier av dyraste slag till den. Det överraskade då Henry tidigare varit snål och kört omkring i en gammal bil. Men han hade en förmögenhet efter aktieaffärer alltsedan barndomen och han var snart 50 år och barnlös och äntligen träffat en vacker kvinna som det fungerade med, så det var helt rätt för honom. Min 45-årsdag började med att min gulliga flickvän kom med frukost på sängen och en rad presenter: ryggsäck, bermudashorts och South East Asia on a shoestring. Jag älskade henne och hon älskade mig och jag hoppades att vi skulle få många fina år tillsammans. Sedan hon åkt till jobbet – vi bodde nu mest i Armsjön - ägnade jag förmiddagen åt att diska och städa och slå gräs, innan jag traditionsenligt satte mig med en öl och dagboken för att minnas det gångna och fundera över framtiden. När jag nu hade Armsjön för mig själv gick jag ner till södra uteplatsen. Annars hade jag brukat ta en tur uppåt bergen eller båten ut till någon kobbe. Det hade varit ett år där jag lyckats med en av mina förhoppningar: att göra ett sista försök att hitta en svensk flicka innan jag återvände till Sydostasien. Jag fattade egentligen fortfarande inte att det fungerade så bra; att jag haft en sådan tur. Vi planerade redan en massa saker och liksom mig gillade Katarina att planera. Nu stod Asienresan som det första målet till hösten. Om det nu lyckades med uthyrningen. Sedan, till våren, måste jag försöka hitta ett jobb eller få fart på företagsplanerna. Jag satt kvar vid mitt bord till modern kom i sällskap av Gerd. Eftermiddagens födelsedagsfirande tog fart. Moderns present, en grästrimmer som jag köpt själv men hon betalat, använde jag direkt på det höga gräset runt stugorna. Gerd hade med sig en fin kastrull, som också var en försenad förlovningspresent. Så kom svärföräldrarna och sonen Erik med vin och blommor och Janne och Kristin med kompisen Annika. Katarina hade gjort små sandwichar med ost senap, tartex och böcklingpastej – paprika; utsökt paella som huvudrätt och min favorit – marsipantårta, till efterrätt. Jag bjöd på Henkell-Trocken och rosévin. Vädret var så pass bra att vi kunde sitta ute och det var gemytligt. Svärföräldrarna var som förut lättsamma och modern verkade trivas i sällskapet. Hon höll till och med ett tal där hon gladde sig åt att Katarina kommit in i familjen och att hon därigenom fått också en dotter. Henry och Liva var bjudna, men dök inte upp. Var upptagna i sin miljonvilla. Det kändes som att de börjat fjärma sig från oss. Att de börjat klättra uppför den sociala stegen och i den klättringen var inte vi riktigt med. Katarina kände så också. Jag trodde att det mest berodde på Liva, som gärna uppträdde lite fint. Kemin mellan oss hade aldrig fungerat särskilt bra. Det var som med Hadars Ulla. Samtidigt hade Liva varit Katarinas bästa kompis och enligt henne var Liva bohemiskt och socialistiskt lagd, något som inte jag märkt. Vi har väl olika sidor, uppträder kanske olika i olika sammanhang. Kanske hade Katarina lite av de fina dragen också, som hon undertryckte tillsammans med mig? Visst hade hon ju vurmen för dyra viner och vackra saker. Visst gillade jag det också, men jag var sällan beredd att betala priset. Kristin var ju konkurrent till Katarina den kvällen vi träffades och jag tyckte att hon var glad och positiv och även rätt fin och hon och Annika satt gärna och tjattrade lite extra med Janne. Annika flirtade tämligen ogenerat med honom och som vanligt gjorde han ett gott intryck. Men Janne var svår och bevakade sitt ensamliv. Han tillstod visst intresse för Annika, men Kristin tyckte han var för flamsig. Låg sedan och vilade mig i hängmattan ett par dagar; därtill kommenderad av min ömma Krabba, min flickvän, den snällaste sjuksyster man kunde ha. Jag hade ont i armen och ett ben efter en dåligt genomtänkt joggingtur trots en infektion i kroppen. Men jag kunde glädja mig åt att Micke dök upp med påskrivet kontrakt och ville flytta in snarast möjligt. De hade uppsägningstid på lägenheten i Ljustadalen, men föredrog att flytta ut och njuta av sommaren vid Armsjön. Men stycka av tomten och flytta större delen av lånet till avstyckningen fick jag skjuta på. Inget skulle hända på länsstyrelsen under sommaren och sedan skulle vi ju resa bort. Fick vänta tills lånet ändå skulle omsättas om knappt ett år. Katarina och jag tog en rad sprutor på hennes vårdcentral, bland annat Japanes-B. Det blev med rabatter och kontakter billigt och jag behövde fylla på en del. Tog inga vaccina¬tioner inför senaste resan. Köpte termostatblandare, duschkar och bidé till badrummet i Storstugan och tyckte det såg smart och lite lyxigt ut. Skulle sätta termostater på alla element också, vilket skulle kosta 5 000 kronor enligt Örjan. Tömde rum efter rum i Storstugan och Micke, Maria och Jocke kom över flera gånger och verkade positiva. De ville till och med hyra vår bil medan vi var borta. Helena och Anders hälsade på och vi hade en trevlig helg med flera spel: Karriär, Jägersro och kort. De hade kärvt ekonomiskt och jag sköt till en tusenlapp. Kunde knappast neka henne när jag själv var på väg till andra sidan jord¬klotet! Inför uthyrningen av Storstugan höll vi avskedskalas med modern och Janne på verandan och modern lagade fläsk med potatismos och så följde vi upp med ännu en avskedsmiddag med Janne då vi drack rompunsch. Så ringde Helena och berättade att hon och Anders köpt varsin Piaggio – skootermoped för 6 000 kronor styck; pengar som Anders fått i arv efter sin lillasyster som tagit sitt liv året innan! Jag erbjöd ännu en tusenlapp i bidrag också. Efter ett par optimistiska dagar då jag tyckte att allt föll på plats, så tog saker steg tillbaka. Min senaste annons för uthyrningen av Lillstugan med den lockande rubriken: Liten stuga vid sjö gav 36 svar och nio besök, men efterhand ramlade de bort av olika skäl: de ångrade sig, tyckte det var för långt till stan, tyckte att hyran var för hög och de som ville hyra hade för många anmärkningar hos kronofogden. Jag försökte hyra ut en husvagnsplats på tomten också och Katarina försökte hyra ut sin tvåa utan större framgång. Örjan kom ut och monterade nya termostater på radiatorerna, men sedan var det en massa trassel med fallande tryck i vattenledningen och lukt från avloppet och jag fick slita dagarna i ända med att dra om ledningar och försöka täta. Katarina tyckte synd om mig och muntrade upp så mycket det gick. Hon hade också tagit över rese¬planeringen när jag inte hann med längre och jag längtade verkligen iväg, bara vi nu kom iväg! Men OS i Barcelona hade börjat med svenska medaljer i simning (Holmertz och 4*200 fritt) och skytte (Skanåker) och Micke och Maria och lille Jocke hade flyttat in i Storstugan. De fiskade både morgon och kväll. Tyvärr invaderades badrummet plötsligt av hundratals skalbaggar en dag och Maria skrek högt, som hon gjorde åt en ovanligt stor spindel i en blomma ute i rökrummet på sjösidan. Det var stadsbor ute på landet. Som tur var försvann skalbaggarna lika fort som de kommit. Men en som än mer överraskande plötsligt återvänt var Skrållan, katten! Efter 1½ månaders frånvaro, satt hon plötsligt på broräcket och slickade tassarna såsom inget hade hänt! Jättekelig och rund, förmodligen dräktig och inte utsvult¬en. Tänk om hon kunnat berätta om sina äventyr! ”Hon gör som hussen”, sa Katarina som också var den som först upptäckte att hon kommit hem. Men jag bekymrade mig för uthyrningen av Lillstugan. Trots 25 nya telefonpåringningar var det bara problem¬familjer som kom och tittade. Och så fick jag böja nacken för Nordbanken, som ledsnat på moderns och mina protester mot att betala fars kreditskuld och vänt sig till Tingsrätten. Hotet om en pinsam och dyrbar rättegång tvingade mig att försöka göra en uppgörelse med Nordbankens jurister; jag var helt enkelt chanslös. De skulle ha varenda krona plus ränta på ränta. Vi skulle tvingas betala, men jag ville aldrig ha något mera med Nordbanken att göra sedan. Men reskassa hade jag, ca 34 000 kronor, och jag räknade med att flytta till Katarina på Alnön med mina prylar och hyra ut Lillstugan. Bara det lyckades så kunde vi dra! Helena kom upp tillsammans med Terttus nya familj, H och lilla M. Som förväntat så gick det inte konfliktfritt. Det gick bra först även om det kändes spänning i luften. På min inrådan letade Helena och Terttu genom bodarna efter prylar och Terttu gav också ett bud på en kökssoffa och den stora radiogrammofonen på 1 000 kronor vilket jag accepterade mot att pengarna gick till Helena och att hon sedan fick ärva möblerna om hon ville det. Det där tyckte nog Katarina var ett intrång på hennes revir och när hon kom nästa dag från jobbet var hon fylld av uppdämd ilska och vägrade sitta med när vi åt middag, hävdande att hon redan ätit. Hon retade sig vidare på att Terttu vant rumsterade i köket och det var ännu en revirstrid under uppsegling. Jag försökte gå in och dämpa Terttu lite med att Katarina kunde känna sig utstött. ”Men jag har mer rätt att vara här än hon”, sade Terttu uppbragt. ”Jag har varit här åratal längre än henne!” ”Ja, men var då det, nu är ju det här mer Katarinas domäner förstår du väl?” ”Va, men jag har ännu del av porslin och möbler från vårt gemensamma hushåll!” ”Nä men vi har ju gjort upp. Du fick ta det du ville när vi skiljdes!” Nu förlorade också jag tålamodet och som förut fick jag inse att det inte fungerade. Jag fick använde den sista dagen hon var kvar till att släta över och trösta när Terttu svarade med tårar och svimningsanfall. ”Ni har ett försenat skilsmässogräl”, analyserade Katarina. ”Terttu har inte släppt dig och Armsjön riktigt ännu. Hon är nog ännu kär i dig.” Helena var kvar ett par dagar längre och vi satt i långa intensiva samtal då Helena drog upp en massa oförrätter och lägen då hon tyckt sig vara övergiven av sin far. Kändes då ändå att vi rett ut en del innan hon åkte hem till Stockholm igen. Modern hade inflyttningskalas i sin lägenhet i Turistgården, Njurundabommen och de flesta av hennes gamla vänner dök upp: Sandbergs, Folke och Elsa Olsson, Nordstrands, Aina och Eivor. Även Janne var där och min fästmö Katarina var strålande sexig i sin korta svarta kjol. Vi kunde inte få nog av varandra nu och pussades i ett; något som Helena hade reagerat emot. Annonserade Lilla stugan för fjärde gången och sänkte hyran till 1 700 kronor; 800 kronor mindre än jag hoppats få och kanske inte täckte helt omkostnaderna, men jag började bli desperat och som tur var blev det napp direkt; en Kent med flickvän Lena gick också med på 2 000 i hyra. Hon var konstnär och han jobbade inom psykvården, vilket lät som den typ av hyresgäster jag ville ha. Tyvärr hade de dock en stor New Foundland - hund, vilket kunde bli jobbigt för Skrållan. Kent var uppvuxen i Ovansjö, så han var nästan på hemmaplan. Men paret hade bott i Göteborg senast. Jag tog en motorbåtstur runt sjön med den andra hyresgästen, Micke och mot viss ersättning skulle han och kompisen Peter göra en stor service på min Volvo. Han ville sedan låna den en del när vi reste bort. Örjan kom över och hjälpte mig med den trilskande vattenpumpen och saker föll på plats. Lissan bodde nu hos modern och Mattes lillgull verkade trivas. Det kändes som att Katarina och jag nu kunde hänge oss åt reseplaneringen. Även OS i Barcelona var slut efter ett imponerande arrangemang och Sverige hade tagit ett guld genom JO Wallner, sju silver och sju brons. Hyfsat resultat, men Sverige kom ändå långt ner i nationstävlingen och efter Norge. Den senare halvan av augusti blev hektisk med förberedelser för resan och uppröjning i Armsjön. Terttus karl kom med en kompis och hämtade utdragssoffan, radio-grammofonen och en del annat och banden mellan oss klipptes ytterligare. Det var ett år sedan far dog och det var mer och mer tydligt att det innebar ett epokskifte. Att kontakten med Helena också minskat såg jag mer som att hon nu var vuxen och skaffade sig ett eget liv, men det är klart att farfars bortgång, farmors flyttning och uthyrningen av Armsjön bidrog, liksom klart mitt förhållande med Katarina och flyttning och mina långresor. Micke och Peder servade min Volvo och den gick igenom besiktningen. Trots detta fanns det väldigt mycket kvar att göra innan den var i riktigt bra skick. Micke fick använda bilen gratis mot att han fixade en del av de andra felen. Janne höll kräftskiva och dagen efter var det kräftor också hos Katarinas föräldrar och modern var med och gjorde succé med sina vitsar. Själv plågades jag av bakfylla i två dagar. Då hade Örjan och kompisen Lasse släpat ut pannan i Armsjön på gården och drog sedan om rören så att värmen nu drevs av en elkasett och med varmvattenberedare och jag hade termostater på alla element. Räkningen var på 8000 kronor, vilket var ett bra pris för allt jobb. Själv hade jag installerat duschkabinen. Så var det surströmmingsfest hos Henry och Liva i deras hus i Viforsen, där Katarina och jag träffats för första gången för ett år sedan. Vi hade dessförinnan gjort husesyn i deras nyköpta miljonvilla vid Södra allén; en tegelvilla med tre plan i lugnt läge; en väldig kontrast till Henrys lilla lägenhet i Haga. Med på festen var flera i det numera upplösta dekisgänget – de flesta hade numera flickvänner. Lasse kom med Anita, en liten gullig tjej; Bosse kom med sin ungdomskärlek; Ronnie med Henrys gamla flamma Yvonne och så kom Gunnar och Kristin och den sistnämnda blev min bordsdam; trevlig, nätt och gullig och sedan tidigare också intresserad av mig och vi tog långa promenader. Gunnar drog en historia som fastnade: ”Det var det gamla paret som äntligen gifte sig när de nått 95 års ålder. Men, varför har ni väntat så länge, undrade någon. Ja, vi tyckte liksom att vi borde vänta tills barna var döda…!” Katarina och jag och flera andra låg över bland antika möbler och böcker i det stora boningshuset i Viforsen, innan vi åkte hem till Alnön för en snabbis och det var bara en vecka kvar innan det bar iväg på långresa igen! Avloppstanken i Armsjön svämmade över efter Micke och Marias frenetiska spolande. Det tog dem en månad, 3 000 liter; det gick inte! Jag flyttade över deras toa till 2-kammarbrunnen och slängde ut bidén och satte in kemtoan till Kent och Lena att använda tills tanken tömdes. Det var intensivt jobb med att få allt förberett i Armsjön och till långresan. Skrev ett program på 45 punkter och betade av. Stig Hägglund