Resa i Karibien 3

Stan Products © Stig Hägglund (2015) Resa till Karibien 6 april – 27 april 2015 Dag 3 Onsdag 8 april Montego Bay – Kingston Sov ikapp till närmare åtta på morgonen. De tyska tjejerna skulle troligen sova halva dagen. Jag hade vaknat till då de efterhand kom in och lade sig och jag låg och ältade och ångrade lite smått detta besök i Jamaica, tills jag lyckades få klart för mig att detta inte var någon nöjesresa – detta var mitt förbannade jobb och då fick jag skildra och uppleva det negativa lika väl som det positiva. Det var bara get going! Och jag tog beslut att bege mig till Kingston med det snaraste och så kunde jag somna om. Avnjöt en stor kopp kaffe med ett stort majsbröd och ost och min drös medicin; för högt blodtryck, blodförtunnande, mot malaria och mot halsbränna! Det var inte så konstigt då värden konstaterat att jag var den klart äldste som bott på hans guesthouse, med mina 67 år. Då går det mediciner också! Bussresan tog fyra timmar i en hiskelig fart på smala, gropiga vägar. Halva sträckan gick längs nordkusten och flera all - inclusive hotell syntes med vakter vid grindar. I bussen var jag den ende västerlänningen och det skulle bli det normala under bussresorna. Det gällde också den medryckande reggaen och vyer över grönskande skogar och skjulartade byar. Hade äntligen lite flyt i huvudstaden Kingston, som verkligen såg ruggigt ruffigt ut när bussen anlände till de äldre centrala delarna. Taxiraggarna var på mig direkt, men jag låtsades veta vad jag skulle göra och letade mig ut från busstationen till gatorna omkring och kunde på eget initiativ fråga en taxichaufför vad han skulle ha för att skjutsa mig till Reggae Hostel. På så vis kom jag dit till ett hyfsat pris också och det låg i lugnare omgivningar norr om New Kingston och verkade mysigt med en stor bakgård med bar och ständig tillgång till hett vatten och te. Kom också snabbt i snack med två holländska grabbar, som hunnit installera sig redan dagen innan. Checkade in, drack en kopp kaffe och gav mig direkt ut för att kolla in omgivningarna, hitta en matvaruaffär och söka rätt på Usain Bolts Sportsbar, som skulle ligga i den här delen av staden. Kanske också se hur långt det var till Bob Marley Museum, även om inträdespriset gjorde att jag tvekade över att gå dit. Det visade sig bli tre försök innan jag fann Usain Bolts ställe. Första försöket gav jag upp sedan jag handlat på en supermarket, men efter återkomsten till vandrarhemmet fick jag höra att sportbaren skulle ligga ungefär där jag vände och efter att ha druckit lite öl i sällskap av holländarna gav jag mig av igen även om det varje gång var minst 25 minuters promenad och dessutom inte helt betryggande heller då man kunde möta typer längs vägen. Men jag gick snabbt och förgäves igen trots att jag frågade folk längs vägen, som inte verkade veta. Tredje gången lyckades jag dock hitta stället genom att koncentrera mig på gatuadressen och det visade sig ligga inne i ett område med många butiker och andra inrättningar – jag hade utgått från att det skulle vara väl skyddat – så var det inte. Men det var en stor och modern lokal, med stora teveskärmar längs alla väggar, som visade sportbilder, mest fotboll och det fanns bord runt en central bardisk, där folk satt och tittade, åt och drack. Jag såg inte till ägaren, men det var en bra atmosfär och jag slog mig ner i baren med en Res Stripe, som här kostade 350 jamaicadollars, vilket var okey i den flotta miljön. Det kändes som en bra clue på besöket i Kingston. Jag hade bestämt mig för att fara vidare mot lugnare Port Antonio redan nästa dag. Visserligen såg Half Way Tree och Burlington, de stadsdelar jag rörde mig i, bättre ut än de äldre delarna, men fint var det inte: låga hus blandat med öppna områden, en del med skjul. Det var inga kvarter man gärna gick omkring i på kvällen och jag återvände också till Reggae Hostel i skymningen innan mörkret tog över. Det var som sagt för långt till Bob Marley museum och det skulle vara dyrt och president Obama som var på statsbesök skulle enligt vad jag hört besöka det museet – han var Bob Marley fan – och då torde det väl vara stängt för doldisar? Man hörde reggae ändå hela tiden i bussar och på vandrarhemmet. Så var det också när jag återkommit till mitt hostel och slagit mig ner på gården med ett gäng holländare och tyskar som drack öl och rökte marijuana. Jag berättade om besöket på Bolts Sportbar och det blev mycket snack om resor och rullade cigaretter med gräs och även jag kunde återuppleva några gamla synder, men då jag inte längre var rökare och inte drog halsbloss, kände jag inte av det speciellt. Holländarna hade rökt en hel del under sina snart två veckor på Jamaica och som Amsterdambor var de redan bekanta med kokain, LSD, extasy, mushrooms mm. En ung tysk från Münster rökte också, en mera försiktigt som mig. Fler resenärer anslöt sig till oss efterhand. Det kom en svensk tjej, som tillbringat två månader i landet och jobbat en hel del. Ett par tyska tjejer var på semester från ett jobb i Costa Rica. Det blev mycket snack om Jamaica och resor på det hela taget och det var många skratt och trivsamt. Jag tog en romdrink från baren förutom en öl, men det blev ingen mera mat än den lilla burken korv jag tidigare ätit, så det var nog okey att kalla det en fastedag, och jag fick konstatera Jamaica växt betydligt från den tröga starten. När de andra, som var i 20-30-årsåldern drog iväg till någon natt¬klubb föredrog den äldre mannen att dra sig tillbaka till sovsalen. Stig Hägglund