Resa i Sydostasien 15

Stan Products © Stig Hägglund (2014) Resa i Sydostasien 15 april – 9 maj 2014 Dag 15 Tisdag 29 april Bangkok – Yangon, Myanmar –(Mandalay) Upp före klockan sex med omplåstrade tår, lagade skor och ännu ömmande hals. Åt frukost på bullriga Central, som låg precis ute vid gatan från mitt Kawin Place. Varje kväll hade där varit högljudd musik och mycket folk. Nu var där mest fyllon: killar och tjejer, både västerlänningar och thailändare som halsade Chang beer. En rätt söt thaitjej stötte på mig hela tiden med en öl i handen och ville dela min tallrik med tomatomelett och att jag skulle flytta över till det bord där hennes kompisar satt och drack. Det märktes tydligt att Khao San road hade changerat. När jag gick till flygbussen låg västerlänningar och sov längs husväggarna; de som fastnat i sitt drickande. Det såg jag aldrig förr! Minibussen till flygplatsen blev fullsatt och två engelska tjejer, rikt tatuerade och smyckesbehängda, klev på tillsammans med mig. Pratade med två kanadensiska tjejer på bussen som prisade Laos där de senast varit. Nu var de på väg till Koh Samet. Min flight PG 707 med Bangkok Airways till Yangoon avgick 13.40. I väntan på avgången botaniserade jag på flygplatsen då jag planerade att stanna över natt där vid återkomsten inför hemfärden, så jag kollade upp matställen, presentaffärer, möjliga sovplatser och liknande. På väg mot Myanmar alltså där inte mobiltelefonen som sagt inte skulle fungera för mig – unikt närmast i dagens läge. Det var också det fattigaste land jag besökt de senaste åren, bara 1 500 us-dollars i BNP; hälften t ex mot Laos. Planet blev bara halvfullt och tyvärr såg jag inte till några lågbudgetluffare som mig. Men flygmaten var bra med räkor, nudlar, potatissallad, bröd, smör, kaffe och kaka och en mugg vitt vin och jag blev också godkänd i tullen utan problem. Myanmar var på papperet det fattigaste land jag besökt på långe. 1 500 dollars per capita var bara hälften av Laos BNP exempelvis. Landet hade nästan 54 miljoner invånare på en yta ungefär 1½ gånger Sverige och blev självständigt 1948. Folket var buddister och pratade burmesiska. Valutan kyat stod i under ett öre. Regeringschefen hette Thein Sein och landet, som de flesta ändå benämner Burma, var ökänt för sin brist på demokrati. Jag hade bestämt mig för att avvakta med huvudstaden och bege mig direkt norrut och jag tog en taxi till Highway bus center för sju dollars. Det var ett tufft val på så vis att jag inte såg att någon av mina medpassagerare på flyget gjorde detta val och det var svårt att orientera sig på busstationen som var utspridd över flera kvarter, där alla bolag hade egna kontor. Taxichauffören hjälpte mig till ett bolag som körde bussar norrut till Mandalay, men jag fick plats först till en nattbuss som gick klockan 21 och jag hade då inte heller hunnit växla pengar. Det fanns inte kontant¬kortsautomater ens på flygplatsen. Jag fick fråga mig fram och gå långa sträckor och svettas bland bussar innan jag fann ett växlingskontor. Fick 47 900 kyat för 50 dollars, vilket var bra och kunde sedan betala bussbiljetten på 10 500 kyat, d v s nästan 90 kronor. Dyrt, men västerlänningar betalade mer än burmeserna. Ett annat bussbolag jag frågade på tog 15 000 kyat för resan övernatt till Mandalay. Träffade ett belgiskt par i väntsalen. De var på väg till Hsipaw, nordost om Mandalay, där de hade ett arrangemang. Deras buss gick flera timmar före min. Jag låste fast bagaget i väntrummet och letade upp en servering för att fira mitt 105: e land med en stor Myanmar – öl för 1 500 kyat. Satt där bland burmeser och filosoferade. Det var en uteservering och alla som var där skulle väl resa någonstans eller jobbade på garagen. Såg ingen västerlänning och inte heller i väntrummet dit jag snart återvände för att läsa mina böcker. Det var lång väntan för mig och de väntande burmeserna byttes ut med viss frekvens och visade inget särskilt intresse för mig. Jag kände mig också van sedan många resor att befinna mig i den situationen och det var okey. Samtidigt var jag förvånad över att jag ännu inte träffat några svenskar trots två veckor i Sydostasien. Det brukade ju förr vara nästan hemmaplan! Började prata med en kille från Sittwe, som kunde engelska och hade följt med sin faster och farbror som skulle med samma buss som mig. Sittwe var ett attraktivt mål vid kusten som jag troligen inte skulle hinna med på denna resa. Killen skulle snart resa till Korea för att jobba. Där hade han redan sina bröder. Jag berättade om Sverige och resor jag gjort, som lät som sagor för honom. Två fransyskor dök upp och jag tog på mig att vakta deras bagage medan de gick till någon servering. Längtade nu efter bussavgången efter att ha tillbringat många timmar på busstationen. Och fick bekräftat att det inte gick att skicka SMS hem. Stig Hägglund