Dag 9
Lördag 25 mars
Ouidah - Coutonou
Sov bra efter gårdagens mat och öl. Visserligen vaknade jag en gång under myggnätet och det var varmt och instängt, men jag behärskade ångesten och kunde snart somna om. Hörde inte heller av några myggor eller andra insekter när jag gjorde de oskyddade besöken på toaletten. Och nu bar det av mot Benins största stad.
Sedan jag betalat 8 000 cfa för rummet behövde jag bara gå en kort bit på den sandiga kustvägen innan en moto dök upp som tog mig upp till huvudleden norr om Ouidah för 1 000 cfa och där stod en väntande route taxi, som släppte av mig vid Place Etoile Rouge i Coutonou för 3 000 cfa. Förmodligen fick jag betala mera än kvinnorna som trängdes i baksätet, men ok för bekvämligheten. Färden gick längs fin asfalterad led och närmare staden i en flod av motorcyklar och skootrar.
Jag visste att mitt planerade boende låg i närheten vid den stora rondellen, men då beskeden från de jag frågade var diffusa tog jag ändå en moto, som jag prutade ner från 600 till 200 cfa och det var bra då mängden gator som strålade ut, var så många och långa att jag skulle ha irrat länge utan vägledning.
Väntade på att mitt rum i La Guesthouse i Coutonou skulle bli klart. Klockan var ännu bara 9 på förmiddagen. Satt i en lobby där ett dussintal vita gäster i 30-årsåldern åt frukost. Alla pratade franska. Så här var de. I den svarta världen utanför pratades också engelska, fast helst lokala språk.
Så fort jag kunde installera mig begav jag mig ut i staden; först för att kolla upp restauranger – vad de serverade och till vilka priser – min vanliga rutin på nya platser. Sedan den andra rutinen: att kolla upp hur jag kom vidare. Gick upp till Place Etoile Rouge och fann bussbolaget ATT: s kontor och fick reda på att det gick en buss till Malanville varje dag klockan sju. Den skulle vara i Boticon klockan nio och jag kunde då gå på där, efter det planerade besöket i Adomey. Bussen skulle nå Malanville till kvällen, men damen i informationen kunde inte informera om fortsatta transporter till Niamey i Niger därifrån. Frågan om det fanns någon nattbuss eller om jag måste övernatta i Malanville.
Huvudgatan norrut från cirkulationsplatsen ledde mot sjön Ganvié med styltbebyggelsen och jag fick plats i en routetaxi till Calavi för 500 cfa och liksom under andra turer och promenader fanns det massor att titta på: flockar av motorcyklar, kvinnor med stora kollin på huvudena, män i färggranna pyjamasar, svarta barn som glodde storögda på vitingen – det hände att de blev rädda och började gråta.
Tog en moto den sista biten ner till sjön och hamnen varifrån pirogerna utgick. Men där blev det problem genom att jag var ensam. Andra turister kom i bussar och i grupper och delade på kostnaden för båten. Att hyra en själv skulle kosta mig 10 000 cfa. Jag hängde runt och frågade de turister som kom om jag kunde få haka på dem, men oftast hade de arrangemang med middag och guidning så det blev svårt eller dyrare, så det lutade åt att jag måste hyra en båt eller återvända utan att komma ut till byn på styltor. Det kändes dumt och jag förhandlade länge med en karl, som verkade basa för en rad piroger i hamnen och vi enades till sist om ett pris på 8 000 cfa. Dyrt, men det var värt det. Dels att se alla fiskare och andra bybor roende i piroger ute på sjön och sedan färdas i den rätt stora byn på kanaler mellan kvarter på styltor. Det var mer levande och fascinerande än andra byar på styltor jag varit i; finns på några håll i Asien. Fast det fanns förstås både serveringar och souvenirbutiker på pålar för turisterna, för Ganvié var en av landets främsta sevärdheter. Ett Afrikavenedig! Det bodde 30 000 av folkgruppen tofins där i grunda Nohornésjön.
Åter till Coutonou tog jag moto hela vägen till Etoile Rouge. Jag var så trött efter dagens utflykt att jag knappt tog mig uppför trapporna till mitt rum och bara ramlade ner i sängen. Efter en stund tog jag mig dock till duschen och piggnade sakta till. La Guesthouse hade franska ägare, hon vit och han svart och jag hade hälsat på dem bägge. Stället var välordnat med läslampor över sängarna.
Hittade en uteservering, Quelque chose en plus, vid en liten kanal. Populärt ställe med få lediga bord, men jag fann ett där jag snart satt med en god Laguna – öl för bara 400 efc. Några damer vinkade mig till deras bord, men jag satte mig vid ett ledigt bord vid några karlar, som redan betat av några stora öl, som radades upp på bordet. Grytor visade att det också troligen fanns något att äta och bra afrikadunk ljöd från högtalare – ett ställe jag trivdes på!
Så småningom gick jag fram och kollade in grytorna och fick mig en utmärkt god fisk med ris för 800 cfa – 11 kronor! Klart trevligt ställe. Jag lämnades i fred trots att jag satt där som vit främling bland alla svarta – eller kanske därför? Bara vänliga nickar och kommentarer. Inte ens den ständiga strömmen av försäljare var tjatiga. Kvinnorna som vinkade till mig att slå mig ner vid deras bord visade sig jobba på serveringen; de bara markerade att bordet var ledigt! Afrikanska kvinnor föredrog nog svarta karlar.
Och det blev ännu en stor öl innan jag återvände till La Guesthouse. Det var ett perfekt avskedstagande av Coutonou. Nu bar det norrut. Somnade till musik från nattklubben Yes Papa, några kvarter från vandrarhemmet.