Dag 12
Tisdag 28 mars
Natiningau – Burkam – Kopelá,
Burkina Faso - Ougadougou
Under natten var det en kortare kris då elektriciteten slocknade och var borta en halvtimme. Först kolsvart och panik innan jag fann ficklampan. Sedan steg värmen snabbt, men jag lyckades hålla kontroll på paniken genom att ligga stilla, andas lugnt, dricka vatten och även skölja av sig med den kanna vatten jag fått med mig in i hyddan för tvättning. Det var nästan som att jag somnade om innan elektriciteten återkom. Mindes resor vi gjort med familjen och fantiserade om nya.
På morgonen låg jag och såg fram emot den frukost som skulle serveras, tills elektriciteten lade av igen!
Jodå frukost kom men lite försenat. Men jag satte mig att vänta på den upphöjda terrassen med vy över staden – mest en större by. Det var 33 grader fast solen bara var på väg upp. Men jag hade en lång resdag framför mig, då jag ville ta mig in i Burkina Faso och helst ända till huvudstaden om det var möjligt.
Lämnade det fina boendet i Somba i route taxi till Tanguida, men därifrån till gränsen tog jag resans längsta motofärd genom alltmer ökenartade slätter. Det skulle gå en minibuss till gränsen, men ingen väntande syntes till och jag tänkte att det kunde ta väldigt lång tid. Bussen skulle kosta 3 000 cfa och när mc-föraren till sist nöjde sig med 5 000 cfa så slog jag till. Med facit så tror jag att det var ett bra beslut. Han tog också ryggsäcken framför sig, så att jag bara hade dagsäcken att hålla i, vilket underlättade den mer än timslånga resan.
Killen stoppade vid ett litet skjul där jag stämplade mig ur Benin och sedan följde ett flera kilometer brett gränsområde innan Burkina Fasos immigration dök upp. Där stämplades jag in i det nya landet snabbt utan diskussioner och mc-föraren fortsatte och körde genom ett område med många lastbilar och andra fordon och skjul med olika förnödenheter till en minibuss, som visserligen var tom, men mc-föraren sade att det var bussen till Ouagadougou och när föraren dök upp kom vi överens om priset 7 000 cfa till Ouagadougou. Sedan kunde jag slå mig ner i passagerarframsätet och vila och titta ut genom den kraftigt sprickiga framrutan.
Så småningom dök faktiskt andra passagerare upp – kanske hade en minibuss anlänt? – och vid 12-tiden kom vi iväg. Den närmaste milen upptogs av poliskontrollen och flyktingläger bestående av tält och fallfärdiga skjul. Ingen behaglig vistelse i hettan på sandig buskstäpp med få träd. Såg även kameler. Vägen var också usel och chauffören fick svänga undan de värsta hålen. Städerna Tindangou och Pama passerades. Uppe vid Fada N´Gourma med huvudvägen till Niger och Ougadougou var det asfalterat, men stora hål och mer trafik gjorde inte den krängande och långsamma färden bättre. Det var massor av stopp för att släppa av och ta på passagerare med stora kollin och ofta med cyklar, som då lastades på taket. Många verkade cykla i Burkina Faso, medan cyklister var relativt få i Benin och Togo. I gengäld vara moto inte lika vanligt som i kustländerna. Visserligen syntes många mc, men inte i lika hög grad för persontransporter.
Men det var också stopp för att hjälpa andra minibussförare som hade problem. Dåliga vägar och slitna bussar var ingen bra kombination. Trots att vår buss måste rullas igång när den stannat, så var det ideliga stopp av olika orsaker och föraren stängde automatiskt av motorn: ”vi har lite bränsle”!
Även om jag stönade och höll på att få sammanbrott var den huvudsakliga stämningen på buss idel skratt och leenden. Det var som det var, inget att hetsa upp sig för. Jag hade vänjt mig vid att afrikanerna var enormt tålmodiga men så långt var Burkina Faso extremt.
Jag köpte en stor mango, som jag förtärde under många skratt och rinnande saft. Min brist på tänder skapade problem. Dessutom var det bönepaus och föraren stannade vid en friluftskyrka i en by och tillsammans med några från bussen knäböjde under mässande någon halvtimma. Burkina har en majoritet muslimer och jag hörde också böneutrop i norra Benin. Väcktes av ”Allah Akbar”- rop i Natitingou.
I Koupelá blev det överraskande bussbyte för mig som skulle vidare till Ouagadougou, dit det ännu var mer än 10 mil. Det var kaosartat och jag var trött och irriterad och bråkade med chauffören, som jag dittills fått bra kontakt med. Konflikten löstes så att jag fick rabatt med 5 000 cfa på priset och dessutom visades jag till en ny buss för resterande resan och till slut fick jag också de 2000 cfa som den resan skulle kosta, så jag blev just behandlad. Det var bara jag som skulle fortsätta till huvudstaden.
Sedan jag slängt in mitt bagage i den tomma bussen, som förhoppningsvis skulle gå till Ouagadougou, så gick jag till en servering vid vägkanten och beställde ett fat ris med sås och drack en stor öl i sällskap av en rad karlar, som kanske också var på väg åt något håll eller körde något fordon. Vi kunde bara skåla, inte prata, men de accepterade mig utan nyfikenhet. Samtidigt försökte jag hålla koll på bussen, då jag inte visste något om avgångstider. Så småningom drog jag mig åter till minibussen och lade mig att sova och slumrande hörde jag då att andra passagerare efterhand fyllde bussen och efter ett par timmar börja den rulla och vägbanan fortsatte att vara i uselt skick ända till vi nådde utkanten av huvudstaden. Det var trångt och jag satt nästan fastklämd i min packning och försökte slumra och röra mig försiktigt för att undvika kramp.
Bussen stannade förstås i utkanten av 2,6 miljonersstaden och klockan hade passerat midnatt. När jag trasslat mig ur bussen hade de andra passagerarna dragit iväg till sina destinationer, medan jag stod där ensam och uttröttad på en ödslig sandig gata i en okänd stad.
Tankarna kom om jag skulle orka med att tackla den här situationen. Jag hade en adress till ett hotell i hyfsad prisklass, men hur ta sig dit. En äldre man dök upp och frågade vart jag ville åka.
”Pavillion Vert”
”2 000 cfa!”, sade mannen och med tanke på natten och att det troligen var långt, så accepterade jag direkt och vi gick till hans taxibil – det var en taxi!