Resa i Sydamerika 18
Dag 18
Lördag 13 april
Cartagena – Santa Marta
Sov dåligt utan direkt orsak, men släpade mig ändå upp tidigt för att komma iväg mot Santa Marta. Åt egen frukost med kex och queso till te och kaffe. Killen i receptionen bekräftade att bara kaffe gällde i Colombia. Te visste de inte vad det var! Men jag kunde glädja mig åt att jag till sist vänt budgeten till 500 kronor plus. Låg också tidsmässigt före, men då hade jag inte räknat med Santa Marta.
Avskedet från vandrarhemmet blev rörande med kramar från alla i personalen och några andra resenärer. Man träffs av en slump, men umgås intensivt ett kort tag och det kan kännas att skiljas snabbt igen, troligen för gott. En tjej i personalen slog följe med mig upp till huvudgatan och hon skrattade när jag gnolade på: Caminando por la Calle, Josephine…
Jag tog en taxi till garaget, varifrån minibussar till Santa Marta avgick. Det var inte långt och jag missade att komma överens om priset, då det såg ut som att han satte på taxametern. Vid ankomsten begärde han 10 pesos och jag visste att det inte borde ha varit mer än hälften.
”No, cinco es sufficiente!”
”No, nieve!”
”Siete y final”, sade jag och gav honom sju pesos, som han förargat tog emot.
Jag såg sedan att andra som kom med taxi betalade 10 pesos utan prut, men då var de oftast minst två i taxin. Det var ovanligt att man inte försonades och skrattade efter att prutandet avgjorts, så priset för just den här färden brukade kanske vara just 10 pesos.
Hade fått mig ett dopp i poolen på Dreamer Hostel i Santa Marta och öppnat en öl till några kex. Men det var nära att jag lackat projekt Santa Marta och gått till bussterminalen och bokat till Bogota direkt. För den enda poäng som staden tagit så här långt var det här stället!
Det var en lugn färd som förde genom industristaden Barranquilla och sedan längs kusten med träsk och vattenytor med kaktusar och rikt fågelliv. Nådde snart Santa Marta, men det verkade inte som bussen skulle stanna vid någon terminal utan lite här och där i ytterområden där folk ville av. Till sist gick nästan alla av i ett område med shoppingcentras och jag kände det tveksamt om detta var centrum, men flera påstod det och jag klev också av.
Jag borde ha frågat efter katedralen, för den skulle ligga i den centrala staden som jag åsyftade och närmare stranden, dit jag också ville. Försökte fråga mig fram och gick långa sträckor genom bostadsområden i betong och ordinära villaområden och det var tydligt att minibussen aldrig nått stadens centrum.
Jag gick och gick i hettan, men det kändes ändå väldigt långt till stranden och någon mera uppseendeväckande bebyggelse. Det tog också tid att hitta Hostal Luna i något som möjligtvis kunde kallas centrala delar. De erbjöd mig en bädd i sovsal för 30 000 pesos, men i det läget kände jag mera för att dra vidare.
Jag gjorde ett sista försök att hitta Hostal Dreamer, som jag visste hade pool och som alternativ bussterminalen. Jag pratade med en taxichaufför som bekräftade att bägge målen låg åt samma håll och ganska nära varandra. Det visade sig att det var ganska långt ifrån där jag var nu och att vi kommit den vägen med minibussen och att jag borde ha gått av vid första stoppet den gjorde i Santa Marta. Taxichauffören tog 6 000 pesos för turen, men då hade vi kommit överens före.
Jag fick en bädd i en sovsal för det dryga priset 100 kronor, men med pool och den möda jag lagt ner, kändes det värt det. Det blir ju inget bad i havet som jag hade hoppats på.
Skickade SMS till hustrun och döttrarna och försökte räkna fram hur mycket pengar jag behövde för de sista resdagarna. Verkade kunna nöja mig med att växla 30 USD till pesos och slippa ta ut på bankomat. Funderade också på presentköp; men det var mest något till Katarina och vovven; kanske något reseminne själv.
Gick en bit längs en lite större gata, som ledde till en vägkorsning där serveringarna låg på rad. Det blev en hamburguesa sencilla till middag, men för ölen fick jag gå till grannserveringen. Den enkla hamburgaren visade sig vara välmatad med både skinka och grönsaker och grannserveringens Aguila för 2 500 pesos smakade utmärkt. En bra middag ute bland folk för under 30 kronor och till högljudd salsamusik. Efter badet i poolen började Santa Marta trots allt få godkänt. På tal om musiken spelades det mest raeggie i Cartagena. Musikbehovet blev bra tillgodosett under en sådan här resa utan att man bar med sig egna alster.
Det var väldigt många västerlänningar på Hostal Dreamer, men man såg sällan till någon ute på sådana här folkets hak, som jag vanligtvis gick till. De verkade hellre betala 4 000 pesos för en öl i poolbaren eller tittade på golf på teven. Serveringarna låg förvisso en bit från Dreamer, som låg väl dolt i ett fint villaområde. Santa Marta var förresten en utgångspunkt för utflykter till djungler och inkaruiner mot gränsen till Venezuela och Karibiska havet. Men det skulle inte jag ha tid för. Jag fick börja ladda för påskfirandet där hemma i stället – inget dumt alternativ.
Återvände till Dreamer för simturer och vilade emellanåt i en hängmatta och lyssnade till rockmusiken bortifrån poolbaren, där nu allt flera nyduschade resenärer samlades, mest tjejer. Själv planerade åtgärder med alla hemmaprojekt.
Dag 18 före plan. Kostnad: 300 kr (340 kr).