travelbug

Stan´s FÖRLAG                      © Stig Hägglund (2010)

Min Barndom

1947 - 1962

Innehåll: Del 1) 1947 – 1952, s. 5-33; Del 2) 1953 – 1956, s. 34-61; Del 3) 1957 – 1959, s. 62- Del 4) 1960 – 1962.

Del 2

Barndom

1953 – 1956

1953

”Stigen”, sa dom om 5 – åringen i huset vid Metropolgatan i Kvissleby, det här året då Povel Ramel gladde med sin första Knäppupp - revy.

Mamma Laila var 34 år och hemma med mig. Så var det då. Mina kamrater var också hemma med sina mammor, förutom Pias mamma som var expedit. Pappa Bertil, också 34, var byggnadsingenjör och jobbade hos sin far, byggmästare J W Hägglund. Men han ville ha mer inflytande i firman utan att fadern lät honom detta. Far tittade efter andra jobb.

Vi var nu bilburna sedan far och farfar köpt varsin Austin. Farfar en A 40 och pappa en A 35.

Mot slutet av januari tillträdde generalen och den allierade överbefälhavaren från Andra världskriget, Dwight Eisenhower, som president i USA.

I mars vann Mora Nisse Vasaloppet för 9: e gången och Sverige blev ishockeyvärldsmästare. Radioreferaten från Moskva kunde inte ens den 5 –årige Stigen missa. Eller om det var de vuxnas reaktioner.

Den här våren dog också Josef Stalin och ersattes av Malenkov. Det skulle ännu dröja innan skalan på Stalins förbrytelser mot mänskligheten uppdagades tillfullo.

Min farmor och farfar bodde i ett hus längs en tvärgata på andra sidan Affärsgatan sett från Metropol. Farmor har jag inga särskilda minnen av. Jag stod betydligt närmare hennes svägerska Ester, gift med Viktors bror Adolf. De hade inga egna barn och tog hand om mig många gånger när mamma och pappa skulle på festligheter där småbarnen inte var välkomna. På så vis kom jag att säga mormor till Ester och uppfattade också henne som min riktiga mormor. Adolf var oftast borta på jobb, så jag har inga direkta minnen av honom heller.

Min riktiga mormor, Mitzi, bodde i Landafors i södra Hälsingland. Jag träffade henne sällan på grund av konflikter mellan henne och min mor som pågick hela min barndom. När jag träffade henne kände jag mig generad och obekväm. Hon var en liten mörkhårig tant som bröt på tyska och jag hade verkligt svårt att känna för henne som mormor. Min mormor var Ester. Runda goda snälla Ester, som alltid ställde upp för mig och inte bara krävde att jag skulle hälsa artigt, bara svara på tilltal och liknande som många äldre vuxna ännu förväntade sig. Egentligen var ingen av dem min riktiga mormor, men det fick jag veta långt senare.

Mitzi skickade ett kort till mig och skrev: ” Käre Stigen! Her få du se var Mormor bor! Ner kåmmer du Stig? Vi ha vakert her nu, å du är velkommen. Helsa din mama …”

Kortet visade ett tvåvånings hus med liggande panel centralt i byn. Man ser ett rappat hus och två ytterligare trähus, alla tätt intill en obelagd gata, där en hästtransport framförs. Troligtvis bodde Mitzi på övervåningen med sin sambo ”C A”.

I april blev Dag Hammarskjöld FN: s generalsekreterare och nationen hade mycket att vara stolt över. Det gick bra för Sverige.

Min mor oroade sig tydligen för att jag var mager att döma av brev från Mitzi: ”Stig är inte mager, han är smert! Han brås på din far som är det smalaste jag sett… men låt honom klä sig och tvätta sig själv. Och var glad Leila, du har fått Bertil.” Anmärkningen om min morfar tillhör de fåtaliga om denne okände byggare. Mitzi visste alltså vem det var, men jag hörde aldrig att mamma sade något om honom och knappt om sin biologiska mamma Alida heller. Det skulle dröja länge innan jag kände till att jag hade en ”tredje mormor”.

Det var troligen i maj som Adolf körde i diket vid Nolbyviadukten. Han hade kört rakt fram från Tunavägen och nerför den djupa slänten mot järnvägen. Sannolikt hade han fått en stroke för han hade förvirrad bara gått därifrån.

I juni skjutsade mina föräldrar honom till sjukhemmet Öjestrand, något som Mitzi engagerade sig i och skrev ilskna brev om. Mitzi tyckte att mor och far var ”hjärtlösaste menistor”, som skickade honom dit i stället för att låta honom bo hos oss. Att han själv bett om det var enligt Mitzi bara ett sätt att pröva dem. Det framgår att Öjestrand för henne var mer det fattighus det varit och inte ett sjukhem. Det var i alla fall en skam att hamna där. Men ”det var vel inte vert mera för dåm pengarna han har lackt ut for Bilen åt er”, som hon sa. Han hade onekligen hjälpt oss en hel del, lånat ut bilen och så. Kanske fanns också någon särskild kontakt mellan Mitzi och Adolf, bägge hade ju varit i biobranschen. Ester kallar hon ”ett tomt vrak borde till krop å hjärna, en ur-egoist.” Och hon slutar brevet med orden: ”Ja Leila, Du om någon hade väl fått växst opp på Öjestrant om det inte funnis hjärta i någon!” Hon tar verkligen i och det var troligen skälet till att hon i vredesmod lämnade huset. Jag satt och såg hennes sorti genom det lilla fönstret i övre trappan. Det var nog också därför jag inte hade kontakt med henne mer på flera år. Hur mycket skuld mina föräldrar hade vet jag inte, men deras relation till Ester var mycket bra. Hon verkade inte hysa agg mot dem, så troligen kan mycket skyllas på missförstånd och Mitzis häftiga sydländska temperament.

29 maj nådde Hillary och Tenzing Mount Everest topp. Jag har inget minne av att detta registrerades i familjen. Omvärldsintresset var inte påtagligt stort. Jag sprang omkring på farmors blommande tomt och faster Margit rensade bland blommorna längs den rappade husfasaden. Margit var nu 27 år.

1 juni var Frank Sinatra på Skansen. Men min familj och jag åkte i stället till Salberg i vår bulliga Austin A35. Einar och Doris barn, Arne och Ann Sofi var nu 15 respektive 11 år. Arne byggde alltmöjligt. Han byggde en stor koja, lådbil och ett vattenhjul i bäcken, saker som jag beundrade. Men jag minns inte Arne själv från den här tiden. Han var antagligen ute någonstans. Vi hade aldrig någon direkt kontakt förrän långt senare.

Ann-Sofi bar långbyxor och hon var också ”stor” enligt mitt sätt att se. Vi hälsade på i Fädernesgården, en halvkilometer norrut längs grusvägen från Einars. Kallades så därför att farfar Viktor och hans syskon växt upp där. Nu bodde Henrik där, den näst yngste. Han var 47 år, ogift och sjuklig. Men han hade en hushållerska och hennes dotter boende hos sig i den lilla slitna stugan, byggd i slutet av 1800-talet med torrdass på gården. Hushållerskan hette Berta. Hon och Henrik hade troligtvis ett förhållande. Det var nog meningen att hon skulle få ärva stugan. Hon fick ett gåvobrev på 3 000 kr som en inteckning 1955.  Pengarna, men inte stugan, tillföll så småningom, vid Henriks frånfälle, dottern, som hette Gullan. Hon hade då, vid en ålder av närmare 30 år, en förmyndare.

Denna sommar, när jag fyllde 6 år, gjorde vi en resa till Hallstahammar, där mammas morbror, eller egentligen också styvfar för en tid, Otto, bodde och drev biografen Roxy tillsammans med sin hustru Eva. De hade ett par stora hundar, liksom en pojke, Jorma, men om han var adopterad eller inte vet jag inte. Eva hade också en dotter sedan tidigare. Otto var 68 år vid den här tiden, medan Eva verkade betydligt yngre och hon såg bra ut. Hon var nog drygt 50 år. Jag har inga personliga minnen av någon av dem.

Vi for sedan till Stockholm i vår Austin, där vi bodde hos ”faster Therése”, som vi sa; det var farfars syster Theresia. Hon bodde högt upp i en lägenhet i Vasastan. Där var mörka möbler, tjocka draperier och stora gröna växter och jag minns stadskänslan med tutande bilar och ett ständigt sorl nerifrån gatan.

Vi hälsade på Theresias dotter Ann Marie och hennes dotter Gunilla, som var jämnårig med mig, och vi hälsade på Alfas bror (halvbror) Gunnar i sin rappade stora fastighet i Stuvsta. Han var byggare och gjorde fastighetsaffärer och han slog sig snart på den lukrativa radio och tevebranschen. Han var gift med Greta och hade sönerna Jan och Hans.

Vi gjorde utflykter till Saltsjöbaden, var på Djurgården, drack kaffe i Kungstornet; turistade i huvudstaden helt enkelt. Skickade vykort till Alfa.

Under tiden tog Erik med sig svärfar Viktor på en fisketur till Björkvattnet och byn Frökenvik. Det var första besöket i Tärnaområdet, som Margit och Erik skulle fortsätta att besöka varje år resten av seklet. Eriks Volkswagen tyder på att han nu hade börjat hos deras återförsäljare i Härnösand. Erik var intresserad av att gå in i Viktors byggfirma, men Viktor ville inte släppa kontrollen och affärerna gick allt sämre. Pappa lämnade också firman och fick jobb på Byggfirman Ander Diös AB.

Ingvar Kamprad öppnade nu sitt första möbelvaruhus i Älmhult, IKEA. Schlagern Vad tar ni för valpen där i fönstret hördes flitigt i radion.

Samma dag som den beryktade Kinseyrapporten om kvinnans sexualitet släpptes, 20 augusti, avled Adolf Hägglund på Öjestrand. Han begravdes den 30: e på Njurunda Nya Kyrkogård, med vilket torde avse Mjösund.

Världen utanför Sverige var ännu okänd för mig. Köpenhamn, som var den första stad utanför landet som jag skulle komma i kontakt med hade redan över en miljon invånare. Andra miljonstäder i Europa var Paris, nästan tre miljoner, Rom, Milano och Neapel, Madrid och Barcelona, Berlin – nu delad i Väst och Öst, Hamburg, Budapest, Wien, Moskva, näst störst med 4 miljoner, Leningrad och så i Storbritannien den klart största, London, som hade över 8 miljoner invånare, men även Birmingham och Glasgow tillhörde Europas största. Utanför Europa hade New York nästan 10 miljoner invånare och var världens största stad. Tokyo var tredje störst med över 6 miljoner inv.

Min värld var vår tomt och ett par hundra meter runt den. Tomten låg nästan mitt i nuvarande Kvissleby, där det nu står hyreshus. Mot norr hade vi gaveln till en större träbyggnad, där det troligen varit bryggeri och senare brottarlokaler. Man kunde komma in i vinden på huset genom en lucka som skrämde mig liksom snedtaket där inne. Jag hade en återkommande mardröm om en vind med ett snedtak som nådde ner till golvet, där det fanns några mörka figurer längst in. Men i drömmen var det inte denna lokal, utan den var placerad i Landafors, hos min mormor Mitzi. Något som bidrog till det skrämmande med det där trähuset i norr var att där satt en siren som varnade för flyglarm och som testades ibland liksom man gör nu. Det blev ett fruktansvärt högt och skrämmande bröl i och med att den fanns så nära.

Öster om det där huset var en stor skräpig grop, kanske rester av en riven byggnad. Den var inhägnad och jag fick inte gå dit, men mina kompisar och jag sköt med slangbella på flaskor i gropen.

Väster om träbyggnaden låg en grusplan där vi brukade spela fotboll. Det var en markant sluttning ner dit på kanske 10 meter, som i dag är betydligt utjämnad – men det finns ännu en sluttning. Vår tomt sluttade i väster ner mot en äng fram till fastigheterna längs Affärsgatan. Metropolgatan hade där en bra backe för kälkåkning.

Rosa Lundgrens tvåvåningshus låg mittför på andra sidan gatan och jag minns Rosa som en snäll tant, som själv bodde på övervåningen och hyrde ut nedre våningen till flottare och fabriksarbetare, varav många finnar. ”Tattare”, sa mamma.

Min bästis Pia, som bodde i grannhuset åt öster, har berättat att Erik Penttinen var en ”riktig snygging” som bodde där och som Rosa slog sina lovar kring. Hon blev dock brädad av Eve på Hedbergs konditori och det sved.

På Rosas tomt låg också en rad uthus där skrotsamlarna Kake-Nocken och Spanaren höll till och mina kompisar och jag lekte i skrotbilarna.

Vid tomtgränsen i nordöst hade vi också en rad uthus och de modigare av mina kamrater vågade sig upp på dem.

Alfas kusin Linda kom på besök och pratade gemen­samma minnen. Alfas mor Inga och Lindas far Jonas var syskon och födda i Slätt kring 1860. Jonas var sex år äldre. Alfa var född 1891 och Linda 1896. Troligen umgicks Linda, som var ogift, flitigt med Alfa och Viktor. Hon skulle senare bli Viktors sambo.

Mormor Ester och några andra tanter skulle gena över en hage, men då blev det fart på en grupp kor som började komma efter dem. Tanterna sprang för livet och en av dem ropade till Ester: ”Lägg dig ner du Ester som inte har några barn!”

Herman Eng var ett original på Kvissleby som barnen ofta retade och det florerade många historier om honom. Då han inte kunde läsa och räkna kunde han sitta med tidningen upp och ner och när han skulle betala något kunde det bli vad som helst:

”Det blir femtio öre”, sa handlar´n.

”Femtio öre hit och femtio öre dit”, sa Herman, ”här har du en krona jämnt och inte ett öre mer!”

Julen firades hos oss på Metropolgatan. Där var farfar i mörk kostym med slips och väst, farmor i mörk rutig klänning, ”mormor” Ester, som nu var ensam sedan Adolf gått bort. Hon hade också en halvmörk rutig klänning på sig men också med väst. Hon hade nu blivit så pass kraftig som jag mindes henne. Margit var med i lite ljusare prickig klänning. Erik syntes inte för han var i allmänhet fotografen. Mamma hade en rektangulärt mönstrad ljusare klänning som troligen var nyköpt. Den påminner mycket om de draperier vi senare hade. Pappa hade väst, vit skjorta och slips. Jag satt i hans knä och väntade på tomten, vem nu det var. Jag hjälpte tomten med paketen och fick bland annat en fjärrstyrd bil; en lyxleksak, en prydlig amerikanare som framfördes med en instrumentpanel och en kabel till fordonet. Jag ser glad men avvaktande ut. Desto mer upprymd var pappa när han visade hur den fungerade och farfar följde också nymodighetens framfart.

Bilen fick sedan stå på en byrå för att visas upp och jag fick lova att vara försiktig med den. Några månader senare plockade jag sönder bilen för att se hur den såg ut inuti. Jag fick inte ihop den igen. I stället fick jag stryk på bara stjärten av en rasande far.

Erik och Margit verkade också ha en Lill – jul i den nya lägenheten på Hovsgatan i Härnösand och i mellandagarna bjöd Alfa och Viktor den släkt som bodde i närheten på kaffekalas. Det var brodern Rickard, Alfas bror Algot och svägerskan Ester och barnen Margit och Bertil med respektive och så jag.

Fars inkomster hade under året varit 14 000 kr och förmögenheten var 13 000 kr.

1954

Vår adress i Kvissleby var Box 221. Jag var sex år, bästisen Pia i grannhuset var 8, hennes mamma Aina var 39 och pappa Nisse var 46 år. Mina föräldrar var bägge 35 år.

Farfar prenumererade på Sundsvalls Tidning. Det kostade 11 kronor per kvartal plus 1.50 för hemburnings­avgift. Pappa hade en kontrabok hos Lindgrens diversehandel där inköpen skrevs upp och betalades månadsvis. Det var säkert mamma som handlade och sedan fick pengar från fars lön till räkningen. Det var ett manuellt förfarande av ett ICA – konto kunde man kanske säga. En flaska mjölk kostade 47 öre, fil 50 öre, fem småfranska 50 öre, fem wienerbröd 95 öre. Månadskostnaden för mat verkade ligga på 100 – 150 kronor.

Atomubåten Nautilus sjösattes och transistorradion började säljas i Sverige, men det dröjde ännu ett tag innan vi skaffade någon. På söndagarna under vintern blev det ofta en skidtur med mor och far med matsäck och varm choklad.

Sovjet vann Ishockey – VM, som gick i Stockholm och jag satt tätt intill radion och lyssnade. I mars hölls också den första svenska färgtevesändningen, men jag hade ännu inte sett tv, visste nog inte ens vad det var.

Längre fram följde jag genom radioutsändningar och i dagstidningar Fotbolls – VM, som hölls i Schweiz. Det var dock begränsat med utsändningar, då Sverige inte lyckats kvalificera sig. Tyskland tog guld, vilket var lite överraskande då man slog storfavoriterna Ungern i finalen med 3-2. Ungern hade vid denna tid världens bästa landslag med stjärnor som Puskas och Kosics. Tyskarna med Helmuth Rahm och Hans Schäfer var kanske inte lika eleganta, men de var välorganiserade och effektiva. Engelsmannen Roger Bannister klarade Drömmilen.

Farmors bror, bagaren Ingemar, fyllde 50 år. Vi var ofta och hälsade på hans familj i Njurundabommen, där de bodde i samma hus som bageriet. Jag minns att jag ofta låg i sovrummet och läste veckotidningar medan mamma och pappa umgicks med Ingemar och Astrid i vardagsrummet. Deras dotter Gerd hade flyttat hemifrån, hon var 25 år.

Ester Hägglund, min låtsasmormor, som ofta tog hand om mig, fyllde 60 år den 17 maj med ett stort blombord. Hon bodde nu i en liten lägenhet på bottenvåningen i den s.k. Stiftelsen, trevånings hyreshus i Nolbykullens sydsluttning. Jag var ofta där och det hände att jag sov över. Det var ett rum, med pentry i ena änden, sedan matbordet och så sängen och sittgruppen i andra änden av det avlånga rummet. Det var stora fönster mot uteplatsen. Husen finns kvar till skillnad från nästan allt i mitt gamla Kvissleby.

Min mormor Mitzi bodde nu sambo med en ”CA” i Landafors och hon umgicks mycket mer med hans barn och barnbarn än med oss. Konflikten efter historien med Adolf skulle hålla i sig flera år.

På försommaren blev Laos och Kambodja självständiga, medan Vietnam delades i Nord- och Sydvietnam, men det var ingenting som ännu berörde mig. Mera då att Kalles kaviar började säljas och den totala solförmörkelsen den 30 juni. Jag minns mörkret i Kvissleby, alla varningar för att titta direkt mot solen – då blev man blind - och att vi sotade glas, som jag ändå knappt vågade titta igenom.

Så snart far fick semester så blev det en längre biltur med vår Austin: Furuvik, som vanligt, - Uppsala – Enköping ända till Göteborg. Det var det första besöket på Västkusten och landets näst största stad, med Liseberg och Trädgårds­föreningens park. Vi åkte sedan ner längs västkusten och campade i Tylösand utanför Halmstad. Jag minns de sköna, delvis gräsbevuxna, sanddynerna och att jag fyllde sju år.

Nästa större stopp var Båstad, där vi tittade på lummiga trädgårdar och prövade badstranden. Men resans höjdpunkt var onekligen Köpenhamn och det första besöket utomlands: Tivoli, Rådhusplatsen och nöjesparken Backen. Sedan höll vi på att hoppa ombord på fel båt när vi skulle åter till Sverige. Den var på väg att lämna kajen och vi sprang, men hindrades av en man som ropade: ”Den aendre boåten, den aendre boåten!”

Vi stannade i Stockholm på hemvägen och jag åkte traktortåg på Skansen. Ett stopp i Landafors gav 25 kronor från mormor Mitzi.

Senare gjorde vi en tur till Salberg och hälsade på släkten, som vi försökte göra varje sommar. Viktors syster Hilma, gift med Esters bror Fridolf Edlund, fyllde 60 år däruppe.

Viktors äldsta bror, Rickard Emelius, dog 2 augusti, 66 år gammal. Alexias minnesruna omvittnar att det var efter en tids sjukdom. Rickard hade dottern Saga, med maken Almin Dahl och barnbarnen Jan och Leif och sonen Klas, gift med Maj och med barnbarnet Elisabet. Jag kan inte minnas att jag hade kontakt med någon av dem fastän vi bodde i samma trakt.

Av något skäl bytte far vår Austin mot en Fiat 1400 till hösten. Den var väl inte större, men kändes lyxigare med sin blå glänsande lack och sina vita damasker på däcken. Nypriset var 10 930 kronor.

Reguljära tv-sändningar började, men jag kan inte påminna mig att ha sett på tv redan nu eller att någon vi kände skulle ha haft tv. Att nya tider var på gång bekräftades också att landet fick sin första atomreaktor.

Jag började Första klass i Baptistkyrkan i Kvissleby. Eller Nolby skola i Nolby, som det då hette. Nolby sträckte sig på den tiden ända fram mot Ljungan och södra Kvissleby. Men byggnaden ägdes av baptistförsamlingen och klassrummet hade varit kyrksal. Byggnaden finns ännu kvar och förefaller mesta tiden har varit uthyrd till annat än som kyrkorum. På senare tid har ”Motorburen ungdom”, dvs raggare hyrt lokalen.

Jag gick till skolan längs Affärsgatan och en bit också på landsvägen och sträckningen av vägarna finns ännu kvar även om byggnaderna inte är samma. Det var spännande att lära sig läsa och jag kunde redan en del efter att ha försökt läsa dagstidningarna, särskilt om det handlade om stora sportevenemang, och jag tillhörde de bättre i klassen i läsning.

Vår lärarinna hette Ada Lindqvist och hon anlände med bussen, som hade hållplats vid infarten till skolan. Där skulle vi barn stå uppradade och vänta på henne. Hon brukade ha en grå dräkt och var väl mellan 30 och 40, som min mamma. Det skulle vara ordning i klassen, men jag minns inte henne som sträng.

Bland klasskamraterna minns jag Lennart Engström, som bodde i ett stort hus vis Affärsgatan, dit jag blev inbjuden till stora kalas som t ex julgransplundring. Där fanns Bernt Wedin, Tord Bergkvist, kallad Klodda, Alf Uhlin, Jan Ivar Westlund, Tommy Neuman, Bernt Hjertström – kompis från Metropolgatan, Åke Andersson – min bästis i skolan, Per-Olov Södergren, som satt bakom mig i klassrummet och som hade en lillasyster som jag längre fram blev kär i. Men här i första och andra klass var jag mest förtjust i Ulla Edlund, som jag ofta jagade på rasterna. Vi två var också de bästa i klassen i läsning. Sedan fanns Eva Johansson, Ingalill Östlund, kallad Pyret, Lena Johnsson, Mona Rask och en annan söt tjej som hette Lillemor. Det fanns ytterligare fyra – fem barn i klassen som jag inte har namnen på.

Mor skrev till Mitzi att hon inte behövde skicka något julpaket till dem, men att hon skulle få skicka julkort till mig. Den kylslagna relationen fortsatte. Det kom ändå ett brev från Mitzi, ”s.k. Mamma”, som hon undertecknade det, eller ”mormor i Landa”, som hon kallade sig för mig. Hon skrev brevet till mor på nyårsaftonen, sedan hon öppnat paketet från mor och far som tydligen kommit långt innan och hon och CA tackade för det. Men mest skrev hon för min skull och det låg med ett brev särskilt till mig som hon troligen skrivit före jul och som handlade om Tomtens berg, som hon tydligen såg från sin balkong. Hon hade rusat ut och genom trädgården där hon påminde mig att vi gått och plockat liljekonvalj på sommaren. Där var en fyrkantig sten som jag hade tyckt liknade en dörr och det var också dörren till Tomtens grotta. Det var inget jag har minnesbilder från.

Men mest beskärmade hon sig för att ”Leila, såm jag har tvettat plöjor åt” kunde vara så elak att skicka ett ”öppet kort” att hon ”inte behövde skicka nogot mera”, så att alla kunde läsa det.

Farfar Viktor byggde skyddsrum åt försvarsmakten och på fritiden var han gärna ute vid kusten och fiskade. Inte så mycket i Armsjön verkade det så här i början av 50-talet.

Stig Dagerman tog självmord och Ernest Hemingway fick nobelpriset, men några böcker av dessa storheter fanns inte hos mina föräldrar. Litteraturintresset var lågt.

Mitt första terminsbetyg gav A i ordning och uppförande och jag hade varit frånvarande åtta dagar.

Julen firades hos oss på Metropolgatan. Där var farmor Alfa och farfar Viktor, mormor Ester, Erik och faster Margit. Jag satt på ena kortsidan av julbordet bredvid mamma. De vuxna drack öl eller svagdricka, men snaps förekom nog inte.

Fars inkomster under året hade ökat till 18 000 kronor, medan förmögenheten minskat till 12 000 kronor. Han jobbade på Kalkylavdelningen hos byggnadsfirman Diös i Sundsvall och chef var byggmästare Gösta Sjöholm.

1955

Sveriges tio största städer den 1 januari var: Stockholm 776.947, Göteborg 373.433, Malmö 205.640, Norrköping 88.295, Hälsingborg 73.342, Örebro 70.412, Uppsala 68.596, Västerås 66.067, Borås 61.530, Linköping 59.645. Sundsvall hade bara 27.192 invånare.

Jag var sju år, mamma och pappa var 36 år. Vi hade nu en Fiat 1400 med vita damasker på däcken som vi var stolta över. Vi bodde på Norra Metropolgatan och jag gick i Första klass i Baptistkyrkan i Nolby. Det var kanske 500 meters promenad längs Affärsgatan. Jag minns särskilt vårpromenaderna då näsan var ner i gatan för att finna några framsmälta mynt. Det hände att jag fann något som kunde hålla intresset vid liv.

Från Metropolbiografen, där nu också Centralaffären var inrymd i stället för det som en gång var Mitzis Café Metropol. En exotisk bakgrund med inslag av släkthistoria, som jag i detta läge ännu inte hade någon kännedom om. Jag tror att träribbstaketet längs Affärsgatan så här långt in på 50-talet tagits bort – det var moderna tider på gång – men de fanns ännu längs min Metropolgata.

Efter Södra Metropolgatan – jag trodde bara att min gata hette Metropolgatan, de andra hade jag inte koll på – kom Svärds boningshus med gaveln mot gatan och sedan Amanda Nordvalls manufaktur- och sybehörsaffär. Mitt emot gick backen upp mot farfars. Passerade Växelgatan där det tidigare legat en telegrafstation. Nu låg där Siljans kläder, efter vad jag kan minnas. Mitt emot låg Njurunda Bilfrakt.

I nästa hus skulle Per Södergren med familj ha hyrt, dvs. att min framtida flamma C kunde ha bott där. Brodern Per-Olov gick i min klass så det var nog troligt. Därefter låg Julanders herrekipering och Tolfs pappershandel. Det minns jag, men att det skulle ligga en Konsumbutik i nästa hus har jag inget minne av. Sedan var det ganska öppet fram till tomten med Nolby skola mittför Folkets hus. Vi fick gå till den skolan för gymnastik och för lunchen, så jag minns skolgården särskilt bra.

En bit längre söderut längs älven byggdes de tre första hyreshusen i Kvissleby, som kallades ”Moroten”, ”Stjälken” och ”Blasten” efter färgsättningen. Öknamn av olika slag var närmast regel i Gamla Kvissleby, både för människor och byggnader.

Affärsgatan krökte sig nu ut mot den nya Riksväg 13 och det var hundra meter längs den fram till Baptistkyrkan, byggd kanske 10 år tidigare.

I Stockholm var det gängkrig mellan skinnknuttar och dixiesnubbar, som också hade drag av klasskamp. I mina trakter var det sedan länge fejder mellan olika byar i Njurunda och man slogs med knytnävar och tillhyggen, men det var av ett annat slag. Inget av detta var jag indragen i ännu. De gäng vi hade på Metropolgatan kunde strida om någon pant, som i Astrid Lindgrens böcker om mästerdetektiven Kalle Blomkvist, som tillhörde favorit­litteraturen. Det var striderna mellan den Vita och den Röda rosen som inspirerade. Jag minns att vi hade en vit kyrka på en träplatta som Stormumrik. Antagligen en adventsprydnad vi kommit över.

Den 14 februari dog farmor Alfa, bara 63 år. Hon dog stilla i sömnen. Farfar hade bara funnit henne död på morgonen och jag minns att jag fick beskedet när jag kom hem från skolan. Det var nog en chock för alla, för jag har inget minne av att hon var sjuk innan. Hon lär ha fått hjärnblödning. Men jag vet inte riktigt om jag förstod eller kände något för detta, vi var inte så nära som jag var med låtsasmormor Ester.

Enligt dödsrunan hade Alfa varit aktiv inom nykterhets­rörelsen och husmodersföreningen och hon var lugn och försynt och lämnade ett ljust minne och det är nog också så jag upplevde henne.

Inventeringen efter Alfas begravning visade att hon var delägare i byggfirman. På henne stod två Volvo Titan lastbilar och den privata personbilen, en Austin A40. Med andra inventarier – mest maskiner och verktyg - totalt värderat till 35 000 kronor. Hennes tillgångar var 144 000 kronor, inkluderat fastigheter och förfallna fakturor, medan skulderna uppgick till 96 000 kronor.

Uppfinnaren och nobelpristagaren Albert Einstein dog. Han var urtypen för uppfinnaren med sitt bohemiska och något virriga yttre. Hans teorier om den allmänna relativitetsteorin, ekvivalensen mellan massa och energi, ljusets krökning och mycket annat lever ännu inom vetenskapen och många av hans teser har modernare forskning kunnat bevisa.

Warszawapakten bildades och Österrike blev äntligen fritt, sedan ockupationsmakterna lämnat landet. Nu introducerades också kaffepannan Visseljohanna!

En dag låg jag på föräldrarnas säng och lekte med en tändsticksask med småpengar, mest ettöringar, som jag skakade och lät de kalla mynten falla ner i ansiktet. Plötsligt föll ett av mynten i min öppna mun och jag kände kylan ner genom strupen. Jag minns hur jag stelt, utan att våga andas, gick till mina föräldrar, som befann sig i övre hallen och sade att jag svalt en ettöring, varpå far tog tag i mina vrister, höll mig upp och ner och skakade. Inget hände och far startade bilen och vi for under tystnad till sjukhuset. Jag satt blek i baksätet och försökte att andas med lugna tag och röntgen visade att myntet passerat luftkanalen och var på väg ner i magen. Jag skulle givetvis ha kvävts för länge sedan om det inte gått bra från början, men chocken kan jag ännu känna av. Den ettöring som så småningom kom ut den naturliga vägen – jag fick sitta på pottan några dagar – blev så min lyckoslant. Besöket hos doktorn kostade 17 kronor noterade far i sin anteckningsbok. 17 kronor för att få ut en ettöring!

Jag var ett försiktigt och räddhågset barn. Jag minns att det hände att inte mamma var hemma när jag kom från skolan och då stod jag vid porten och var förkrossad och storgråtande. Hon var väl försenad efter något ärende eller så kanske jag slutat tidigare, men mamma skulle bara vara hemma! Mamma kanske var på kurs. Hon gick en klädsömnadskurs under våren.

Fick inga betyg från Första klass, men läsning var mitt bästa ämne och välskrivning mitt sämsta och jag hade varit frånvarande i 15 dagar under vårterminen. Nu hade jag mitt första sommarlov. Vi for upp till släkten i Salberg i norra Ångermanland och jag fyllde sju år. Doris och Einar visade upp sina grisar och kor och särskilt roligt var det när grisen fick springa fritt på gården.

Jag minns att jag sov i kökssoffan och var nog inte van att sova helt ensam – hemma hade jag en alkov i föräldrarnas sovrum. Jag hade läst eller hört att döden kom som en lieman, i svart rock med huva. Han stod då i dörröppningen och kallade på en, så jag vågade inte titta mot den halvöppna köksdörren och låg mest och darrade. Jag tror att jag hade läst om liemannen i någon av mormor Esters veckotidningar när jag sov över hos henne. Kanske farmors död hade aktualiserat ämnet för första gången hos mig och händelsen med ettöringen visade hur nära döden kunde finnas.

11 juni omkom 85 personer vid en svår olycka under 24 – timmarsloppet på Le Mans – banan och 22 juni fick faster Margit dottern Karin, min första kusin.

Från 1 juli gällde hastighetsbegränsning med 50 km/tim inom tätbebyggt samhälle. På väg till Stockholm stannade vi som vanligt i Furuvik. Vi stannade längre den här gången, hyrde en stuga, var ute vid havet och tittade på vattenskidåkning och segelregattor. Fortsatte till Stockholm och såg elefanter och björnar på Skansen. Bodde hos faster Therése, också som vanligt. Det var en rekordvarm sommar, 33º i Stockholm, 30º sedan i Armsjön.

Vi for till Tylösand på Västkusten igen på badsemester och PLM införde ölburken med märken som TT, Tuborg och Carlsberg, men det prövade jag inte ännu. Däremot följde jag racerföraren Fangio, som vann Sveriges Grand Prix.

Barnens Dag firades stort i Kvissleby med karnevalståg och tivoli, där Stig Ingvar blev min första idol – i konkurrens med Fangio - då han körde motorcykel runt innerväggarna i en stor trumma.

En annan idol för många vid den här tiden, James Dean, förolyckades 30 september. Men jag kände inte till honom och att frihetskrig bröt ut i Franska Nordafrika och att det var militärkupp i Argentina, var inte heller något som störde min vardag. Jag började Andra klass i Baptistkyrkan i Nolby och detta och Kvissleby var min värld.

Välskrivning var mitt kanske sämsta ämne, men mycket berodde nog på att vi måste skriva med bläckpenna och det var en kladdig syssla.

Mamma hade en Kontrabok när hon handlade i Lindgrens Diversehandel på Affärsgatan. Där skrev handlaren upp vad hon köpt och så betalade hon eller pappa ett par gånger i månaden. Pias mamma, Aina Bergman, jobbade i diversehandeln. ”Hon var den enda mamma jag kände som jobbade”, sa Pia långt senare. Bland de dyrare varor som mamma köpte fanns kaffe – ett halvkilo kunde kosta 6.80 kr! 5 kilo strösocker kostade 6 kronor och lika mycket vetemjöl 4.90 kr. Ett halvkilo smör kostade 3.50 kr.

Att motboken avskaffades 3 oktober påverkade knappast min familj och närmare släkt, där de flesta verkade vara nykterister.

Vällingby centrum i Stockholm invigdes 14 november och fick tunnelbana. Slussen, Bromma Flygplats, tunnel­banan och Vällingby tillhörde det som lockade mest i Stockholm vid den här tiden.

Otto Leander Andersson fyllde 70 år, men denne släkt­legendar hade jag ännu ingen kännedom om. Däremot lyftes min värld av rock and roll. Bill Haleys Rock around the clock dånade i radioapparaten.

Min mormor Mitzi hade dock noggrann koll på sin före detta make, som också var mammas morbror. Mitzi hade klippt ur en stor artikel i Västmanlands Folkblad då signaturen Ning intervjuade Otto inför hans 70 årsdag. Ning beskrev Otto Leander Andersson som en ”gentleman med de grå tinningarnas charm – rik på minnen och upplevelser” och hon skriver vidare:

Egentligen är det väl naturligt om en cirkusartist på äldre dagar etablarer sig som biografdirektör. På så sätt släpper han inte helt kontakten med scenen och manegens folk. Ett långt artistliv är rikt på många minnen. I tankarna kan man se tillbaka på episoder, förnimma doft av sågspån och kanske framamma de hisnande känslor som väl ingen luftakrobat kan undvika när han utför sina nummer under cirkuskupolen.

Leander Andersson i Hallstahammar passerade 70-årsstrecket för en tid sedan. Han berättar minnen från sitt händelserika liv. Han är nu en gentleman med grå tinningarnas charm, ungdomlig, vittberest, och rik på minnen.

Andersson var född till cirkusartist. Varifrån han ärvt sina anlag vet han inte, men redan som liten grabb föll det sig liksom naturligt för honom att han skulle gå på händer och slå frivolter. Han är född i Norrland. I Svartvik lärde jag mig senare.

Ning fortsatte: Som barn vistades han mycket hos en lantbrukare som inte kunde förstå att pojken hade intresse för så onyttiga saker som att slå frivolter och gå på händerna.

Så en dag hände det, berättade Otto. Jag var hemma hos mina föräldrar i stan. Det var Kvissleby han menade då, för där bodde mamma Ida och styvfar Erik.

Vi var ett gäng grabbar i 10-12 årsåldern, som gick på gatorna. Då kom det en blind positivhalare som kallades för Blinda Karlsson gatan fram ledd av sin fru. Hon hade tydligen tröttnat på att gå omkring i gårdarna och hon frågade om någon av oss grabbar ville följa honom.

Det gör jag, hade Otto svarat utan betänkande. Så kilade han hem till mor och plockade ihop lite kläder. Vart skall du ta vägen undrade hon? Jag ska bara ut ett tag blev svaret. Det där lilla taget blev ett och ett halvt år, och under den tiden hade han traskat med Blinda Karlsson runt hela Sverige. Han var väl 12 år då. Karlsson sjöng och spelade och jag vandrade med honom från den ena platsen till den andra. Vi sålde också visor som Karlsson författat. Han hade en torr och sprucken röst och eftersom Otto lärt sig låtarna var det snart han som svarade för det sångliga inslaget. Folk var snälla. Vi blev ofta bjudna på både mat och kaffe. Logiet var heller inte så kostsamt.

Det var den första utflykten, fortsatte Otto: Med åren hade det blivit oändligt många år av kringflackande på kontinenten. Han ville bli cirkusartist, det var hans enda intresse. Efter Sverigevandringen började Otto fundera ut ett program och satte igång med träningen. Det var ett sensationsmättat och nervpirrande akrobatnummer som utfördes på 20 meters höjd utan skyddsnät. En skåning med samma intresse blev hans kompanjon.

För en artist gällde det att varje dag ligga i hård träning. Man måste vara nykterist och helst inte röka. Han hade aldrig smakat en enda spritdroppe. Man fick inte heller ha trassliga nerver.

Otto och skåningen kallade sig Bröderna Edvardos och hade kanske som inga andra förmått fängsla publiken i en hel världsdel. Namnet hade lyst med fet rubrikstil i otaliga tidningar på många språk. I Stockholm och Köpenhamn hade de engagemang hos Cirkus Orlando. Då var Leander Andersson i 20-årsåldern. Gaget var dåligt, 300 kronor per månad, men sedan kom de till Tyskland med betydligt högre gage.

I Italien hände en olycka som gjorde slut på sensationsnumret. I en del länder fick inte numret utföras utan skyddsnät. Italien hade inga sådana bestämmelser. Ett litet missgrepp och Otto störtade från 15 meter ner i golvspånet och publiken var vettskrämd. Men skadorna inskränkte sig till en krossad handled. Det blev några månaders sjukskrivning och sedan satte han igång igen. Nu tillsammans med brodern John och den kvinnliga artisten Mitzi. De uppträdde under namnet Trio Leander.

Efter några år startade han Cirkus Leander och kuskade land och rike runt. För att inte vara sysslolös på vintern byggde han en biograf i Kilafors. I 45-årsåldern hade han fått nog av cirkuslivet och längtade efter en lugnare tillvaro. 1929 byggdes biografen i Hallstahammar och dessförinnan hade han avyttrat den i Kilafors.

Andersson är konstnär även inom ett annat gebit och det är målarkonsten, fortsatte Ning. På sina resor fattade han intresse för att med pensel och palett fånga motiv. Med åren har denna hans hobby odlats i allt större utsträckning. Väggarna i det anderssonska hemmet prydes sålunda av egen produktion. Får han lite tid över på sommaren reser han till Småland, närmare bestämt till Mönsterås och Oknö, där han har en sommarstuga. Där har han stora möjligheter att odla en del av sina konstnärliga ambitioner. Motiv saknas inte.

Mitzi hade gjort förargade understrykningar i artikeln där hon inte omnämnts med namn och det är som att det var Otto själv som gjort allting.

Mina första dagboksanteckningar noterades intill en teckning med gran och tomte och en väldig massa paket: ”Vi fick jullov den 21/12. Dagarna före jul var jag ute och lekte”, vilket av andra teckningar att döma handlade om att åka kälke eller skidor nedför backar med hopp. ”På julaftonsmorgonen klädde vi julgranen. Jag fick ett mekano, en elektrisk maskin och mycket annat.”

26 december hade Ingemar Bergmans Sommarnattens leende premiär, men jag tror inte att det var något som intresserade mina föräldrar.

Fars inkomster var under året 18000 kr och förmögenheten var 14000 kr. Han prövade att röka cigarr vid festliga tillfällen. Det var enligt reklamen ett kännetecken för ”en verklig karl”: ”Den trivsamme, trygge och pålitlige. Med klar hjärna och kontroll över nerverna. Den goda kamraten med känsla för de rätta värdena.”

1956

Sudan blev självständigt och Sovjet återlämnade Porkalaområdet till Finland. Men själv åkte jag mycket skidor och spark för det var en snörik vinter.

Vinterolympiaden hölls i Cortina d´Ampezzo i Italien, som fick spelen inställda under kriget. Nu slog Sovjet till också inom vinteridrotten och vann, före Österrike, som ju nästan var hemmanation och Finland, som ännu utmärkte sig bland de stora vinternationerna. Däremot hade Norge en nergång. Sixten Jernberg var nu i farten och tog guld på femmilen, liksom Sigge Ericsson på skridskomilen. Skridskobanan anlades av Gösta Nilsson på Misurinasjön. Toni Sailer dominerade utförsåkningen. Radion stod nu på hemma hela dagarna.

Chrustjev var Sovjets starke man och han tog initiativet till att fördöma legenden Stalin. I mars blev både Marocko och Tunisien fria nationer.

Vi fick ett brev från Josephine Zwerina, som bodde på Böcklinastrasse 100/18 i Wien och ville bjuda Mitzi, ”Papa Robert” och mamma, pappa och mig till hennes och Onkel Antons guldbröllop den 17 november. De hade då varit gifta 50 år och var bägge 74 år och mådde inte särskilt bra längre. Josefine, som ofta kallade sig tante Pepi och troligen var en svägerska, hade fått brevet översatt till svenska och ville att Mitzi skulle komma till Wien redan till sommaren för att träffa alla sina syskon. Det verkar som att Mitzi nu inte skrev längre då hon börjat glömma tyskan.  Josefine skriver också att det var 28 år sedan hon var i Sverige och då var Laila 9 år. Bör alltså ha varit 1927-8. Brevet gjorde att det planerades en bilresa till Wien under sommaren i vår fina Fiat 1400, som sedan ställdes in på grund av Ungernkrisen.

Mamma och Mitzi följde i alla fall gärna årets stora societets­bröllop mellan filmstjärnan Grace Kelly och furst Rainer av Monaco.

Mitzi skrev till mor från Landafors 29 februari (skottår!) då hon fortfarande hoppades komma till Wien: ”Ja Leila jag har det bra å är så nöjd, bara det blir en en gång Wien å sen kann jag lunkt dö – fast jag känner frisk”. Mitzi var nu 66 år. Hon hade skrivit till Pepi och Anton och berättat att hon var skild från Robert och åter ensam. Hon ville att pappa skulle ordna visum, ”å husrum har vi ju i Wien hus Bror min.” Så Anton var alltså en bror. Hon skriver vidare: ”det är jo så länge sen jag reste utrikes men prata med folket kan jag så inte kåmma vi bort”.

Vi hälsade på faster och farbror i Härnösand och kusin Karin som fyllde ett år under sommaren. De hade skaffat sommarstuga.

I april sjösattes Amerikabåten Gripsholm och jag klippte ur bilder på den stora båten ur veckotidningar och satte upp på väggen. Tänk att åka till Amerika i en sådan båt! Men begreppet om världen var ännu dimmigt. Jag skickade påskkort till mormor Mitzi i Landafors och tackade för Värktygskartan.

När sommarvärmen började komma fick jag pröva den nya glassen Top Hat och pappa började den 15 maj vid det stora bygget av Ortvikens pappersbruk, som en av Byggnadsfirman Diös arbetschefer. Samma dag sålde farfar huset Nolby 1⁹⁰ genom Alfas dödsbo till ett företag för 62 000 kronor, men han fick bo kvar i huset i ett år.

Bouppteckningen efter Alfa visade 146 000 kronor i tillgångar och 144 000 kronor i skulder och dagen efter betalade pappa 500 kronor i handpenning till farfar för Armsjön och affären gjordes upp två veckor senare när pappa betalade resterande 13 000 kronor till Alfas dödsbo. Köpebrevet undertecknades 15 juni. Det verkade väldigt mycket så att de försökte rädda det som gick efter Alfas bortgång. Hon ägde halva firman och skuldbördan växte snabbt. Den tredje juli begärdes farfar i konkurs.

Jag var inte medveten om detta skeende utan ritade grävskopor i arbete på teckningstimmen. Mitt betyg från Andra klass, toppades av Modersmålet, AB-. Teckning och sång gav Ba och Räkning Ba-. Betyget B i Kristendom, Hembygdskunskap och Välskrivning. Jag hade varit borta bara fyra dagar under våren.

Sommarlovet kom med vistelser mest i Armsjön med sköna dagar. Elvis Presley slog igenom med Heartbreak hotel, Love me Tender och Don´t be cruel, men jag hade ännu inte gripits av rockmusiken. Jag fyllde nio år.

Mamma fick brev från mormor Ester, som verkade tillbringa större delen av sommaren i Källfors, Flärke, födelsegården, där Amandus och Bertha nu bodde. Hon oroade sig över att jag cyklade och rörde mig så mycket att jag ”åkte bort det lilla fett han har”. I nästa brev har hon fått reda på att Viktor gått i konkurs och konstaterar att ”nog skall det kännas bra bittert att arbeta ett helt liv och inte ha något när man blir gammal”. Ester var också en del i Salberg där Einars maka Doris fyllde 40 år. Hans äldre bror och granne Henrik fyllde 50 år detta år.

Vi gjorde en semestertripp till Furuvik, där vi hyrde rum och till Stockholm, där vi tog in på Centralhotellet. Det var i samma veva som Egypten förstatligade Suezkanalen.

Ridmomentet i sommarolympiaden hölls i Stockholm och Sverige tog där flera medaljer i dressyr och fälttävlan. Den stora olympiaden hölls för första gången utanför Europa och USA; i Melbourne, Australien. Sovjet visade att man nu var världens ledande idrottsnation. Hade tagit över från USA, som från 50-talet hade tagit över från Sverige. USA skuggade dock på en andraplats och var ännu främsta friidrottsnation och hemmanationen blev trea, genom flera medaljer i simning och kvinnlig kortdistanslöpning. Gert Fredriksson var den store svenske olympiern med två guld. Jag minns att det var en olympiad jag mest följde med genom att lusläsa tidningarna.

Tävlingarna förmörkades dock av att Sovjetiska trupper gick in i Ungern för att krossa demokratiseringsrörelsen och hindra andra sattelitstater från att haka på.

Pappa kom över en bod och transporterade den till Armsjön och Amerikalinjens Stockholm kolliderade med kryssningsfartyget Andrea Doria och 50 personer omkom. Jag var mycket upprörd då dessa stora fartyg tillhörde mina favoriter och jag samlade på bilder av dem.

När mamma var i Landafors och hälsade på mormor Mitzi var tant Anna och hunden Bonny barnvakter. Vi spelade kort och hade roligt.

Tredje klass och flyttning

När jag nu började tredje klass var det i Svartviks skola, en längre väg att gå än förut. Och en tråkig väg längs riksvägen norrut, som saknade trottoar, förbi Svartviks­fabriken och till sist uppför en brant sluttning. Det var säkert ett par kilometer. Men det var samma öde för mina andra kamrater från Metropolgatan och från Andra klass och min bästa kompis i skolan var fortfarande Åke.

Svartviks skola byggdes 1918 och där fanns klass 1, 2 och 3. Jag gick i 3a. Det fanns också 3b. I mitt klassrum fanns förstås katedern rakt fram och där satt nu en manlig lärare. I ena hörnet fram fanns som vanligt en orgel. Men längst bak i klassrummet fanns nu också kartbord, snickarbänk och en symaskin. Jag hade min bänk längst fram till höger. Det fanns 30 elever i klassen och jag gav själv följande skildring av klassrummet, troligen påverkad av läraren:

”Jag går i tredje klassen. Vi ha en stor fin skolsal. På södra väggen ha vi tre stora fönster och genom dem tittar solen in på oss och säger: God morgon, när vi börja skolan. Vi äro 30 barn i klassen, och vi ha alla nya fina bänkar. Ett långt, lågt skåp för våra böcker samt ett högt skåp och en orgel och bokhylla finns också i vårt klassrum. Läraren har ett skrivbord och en skrivstol, och slöjdfröken har ett bord och en symaskin. I fönstren ha vi blommor. Vi ha också stora fina lampor och vackra gardiner. Ja vi ha så fint.”

I Stockvik invigdes Folkets hus Kusten med biograf, dansrotunda och café, men det skulle dröja innan jag besökte det.

Pappa fick ekonomiskt ansvar för bygget av Ortvikens pappersbruk och tyckte att vi skulle sälja huset och flytta till en lägenhet i Sundsvall, en ”stadsvåning”, det lät fint. Pappas förmögenhet hade växt till 30 000 kronor och han köpte två tomter i Armsjön av storbonden Anagrius i maj för 800 och 750 kronor. Snart visade det sig att han också sålde vårt hus på Metropolgatan till Pias föräldrar för 45 000 kronor. Det blev flyttning till stan!

Ove Fundin blev världsmästare i speedway och Ingemar Johansson europamästare i boxning.

Israel, England och Frankrike accepterade inte Egyptens stängning av Suezkanalen, utan gick till angrepp. Men på andra sidan Afrika var det lugnt. Charterresor började gå till Kanarieöarna.

Sveriges Television började ordinarie sändningar. Bland de första inslagen fanns Ian Dunlops språkkurser, Lucy Show och Viggen Viggo. Nu kom också ketchup i plastflaska.

Jag tecknade hyfsat, gärna fåglar och motiv från Armsjön. Jag lyssnade nu också gärna på rock. Hade fått en 78-varvare med Little Richard som jag gärna lyssnade på i radiogrammofonen därhemma. Årets melodi var Que sera sera med Doris Day.

Mitzi ville fara till Wien, som jag tidigare nämnt, men Ungernkrisen kom emellan och mor avrådde. Den 17 november firade Mitzis farbror och faster, Anton och Josefine Zwerina sitt guldbröllop och de ville bjuda Mitzi på resan till Wien, som då inte blev av. De upprepade giftemåls­löftena framför prästen, med efterföljande middag och allt. Mitzi fick i alla fall bilder från guldbröllopet; Zur Erinnerung an die goldene Hochzeit. Josefine kallades Pepi och var 74 år, som onkel Anton, som troligen var en bror till Mitzi.

Men min familj flyttade till lägenhet i Sundsvall: 5 rummare högt upp i 3-4 våningshus på Sveavägen uppåt Sallyhill. Nu fick jag äntligen eget rum och det kändes nog lyxigt med denna stora lägenhet även om jag saknade tomten och kompisar och var mycket inomhus och ensam den kommande vintern. På grund av flyttningen fick jag inget höstbetyg i trean.

Julen firades i den nya lägenheten och Margit, Erik och Karin fick komma från Härnösand; farfar Viktor var också med.

Min första teckning efter flyttningen var statyn av Gustav II Adolf, på torget i Sundsvall, från 1621.

Stig Hägglund