Resa i Östafrika 8

Stan Products © Stig Hägglund (2014) Resa i Östafrika 21 oktober – 15 november 2013 Dag 8 Måndag 28 oktober Arusha - Moshi Den åttonde resdagen började med frukost i matsalen på Arusha Inn. Jag skulle vidare, men kalkylen visade också att jag måste börja spara pengar: dagssnittet hade hittills legat på 692 kronor! För en vecka sedan hade jag hängt på mig ryggsäcken, lämnat en gnällande hund och följt med familjen på väg till jobb och skolor, men hoppat av vid järnvägs¬stationen. Dagens mål var Moshi vid foten av Kilimanjaro, Afrikas högsta berg, 5896 meter, som jag faktiskt kunde beundra redan under bussfärden och det var snö på toppen. Bussen var fullsatt, ryggsäcken surrades på taket och afrikansk musik strömmade ur högtalarna. När så Berget dök upp kändes allt så rätt! Gick också ganska lätt att hitta Haria Hotel, som jag planerat. Det tillhörde Moshis billigare och hade en takterrass med bar och vy över Kilimanjaro. Där satt redan två amerikanska grabbar och två tyska tjejer. Amerikanerna var från Oregon respektive New York och hade rest i 2½ månad med start i Egypten. Målet var Kapstaden. Tyskorna jobbade som volontärer, vilket var vanligt runt Moshi. En guide dök upp och ville ta mig med på en vandring vid foten av Kilimanjaro och ett besök på kaffeplantage för 85 000 shillings. Men det innebar 350 kronor och en dag och jag behövde spara pengar och tid. Från takterrassen kunde jag njuta av vyn över det berg, som jag tidigt bestämt mig att inte bestiga. Det skulle kräva fem-sex dagar och minst lika många tusen kronor och till det hade jag varken tid eller pengar. Hade 2½ vecka innan jag åter skulle vara i Nairobi. Jag ägnade dagen åt att promenera runt i Moshis 30 – gradiga hetta och att sitta på takterrassen med en öl och beundra det snötäckta berget och livet nere på gatan. Jag åt en Marsala Dosa med cola på Milan´s sydindiska restaurang för 5 000 shillings. Dagen innan hade jag ätit samosas. Många indier bodde i Östafrika sedan generationer. Tog en alldeles för lång och svettig promenad för att kolla av bussar till Dar Es Salaam, mitt nästa mål. På Dar Express kontor berättade expeditören att expressbussen skulle kosta 30 000 shillings och att den gick till huvudbusstationen 8 km utanför Dar Es Salaam. ”Men det är så mycket vägarbeten och trafik att vi inte kommer fram medan det är ljust utan snarast framåt midnatt!” Då bestämde jag mig för att ta en ordinarie buss från den busstation som låg nära mitt hotell och som jag kollade upp att det kostade 20 000 shillings. När jag hade problem med att få upp mitt paraply mot den envisa solen fick jag hjälp av en av dessa hjälpsamma män som ständigt var på en för att kunna förtjäna lite extra. Ofta påstod de sig vara konstnärer och ville visa sina alster. Då drog de iväg en till någon butik där de fick kommission. Andra ville dra ut en på safari eller på vandring till någon bergsby. Man fick räkna med att bli påpassad hela tiden. Det gällde att hela tiden se ut som att man visste vart man var på väg och att gå snabbt och bestämt och att så mycket som möjligt se ut som ortsbefolkningen även om man förstås alltid stack ut som vit. Men i denna värme ville jag inte ut på vandring. Hellre tidigt iväg mot den tanzaniska huvudstaden, vilket inte verkade vara en enkel historia; resor tog tid. Gick upp på takterrassen och plockade åt mig en Kilimanjaro - öl från baren och betraktade snöfjället i kvällssolen. Njöt också av de färgsprakande blommande träden längs Chagyagatan och kollade in trafiken på Mawenzigatan. Satt där ensam bland bananträd och bambu i stora krukor och njöt av tillvaron. Kändes att resan bara nu efter några dagar redan uppfyllt de främsta önskemålen: många vilda djur, Kilimanjaro och nya länder! Men äventyret skulle fortsätta! Det mörknade och jag gick ner till min lilla sovsal en stund för att se om flera resenärer kommit. Det hade det inte. Sedan jag läst en stund gick jag åter upp på terrassen, men då var där helmörkt och ingen aktivitet och jag gick ner igen och tyckte att det kändes bra att dra vidare nästa morgon. En vilodag fick jag ta på Zanzibar dit alla jag träffat verkade vara på väg. Sökte förgäves min ficklampa; en klart användbar sak under en resa. Ofta saknades någon form av läslampa och jag behövde oftast gå på toaletten mitt i natten eller att man måste gå upp tidigt och plocka ihop packningen utan att väcka de andra i rummet. Skickade SMS till Helena och barnbarnen som var på väg till London om nu inte en pågående storm skulle hindra; många flyg hade ställts in. När jag skrev om Kilimanjaro, svarade hon: ”Hälsa Kilimanjaro att jag kommer dit om sju år!” Hon hade tydligen börjat en långtidsplanering, vilket jag gjort länge och vi brukat prata om senaste tiden. Stig Hägglund ††