3:e resdagen sön 19 mars
Satt på en stor enkel servering under plåttak och såg min frukost förberedas av den slöa personalen. Charity hotel låg längs sandiga gator i fula kvarter och det verkade långt från Accras centrala delar. Jag var klar över att jag snarast ville dra vidare. Jag hade haft det svårt i rummets 31 gradiga värme och dåligt med vatten. Det kom många tankar kring de många sjukdomar det pratades om när det gällde Västafrika och jag kände av nästäppa och kraftig sömnbrist. Först när jag fick bättre fart på fläkten kunde jag somna.
Satt på Le Bistro a Lome i Togo och hade beställt tagliatelle au fruit de mer och en stor biere togolaise och jag kände tydligt vibbarna från Haiti, där jag också satt med en öl längs strandvägen i Ocap. Fast ölen smakade nog bättre där, den här kändes lite blek. Det franska språket, den svarta befolkningen, bidrog förstås, och det kändes väldigt rätt att ha fortsatt till Togo. Här var jag omgiven av en brusande stad, men det var ändå luftigt längs strandboulevarden med en bred sandstrand utanför och jag kunde promenera från gränsen, där jag lätt fick ett korttidsvisum, fram till Auberge La Galion där jag fick ett enkelrum med dusch o toa för 8 000 cfa, som är afrikanska francs och motsvarar ungefär 114 kronor. Det var ett prydligt ställe där folk satt med lap tops i serveringen, men priserna var där över min budget och därför satt jag på Le Bistro. Men här kändes det klart att jag levde mera mitt reseliv och skulle sova bättre.
Togo var ett litet smalt land, lite större än Estland och med 7,5 milj inv. Självständigt från Frankrike sedan 1960 och franskspråkigt även om engelska var utbrett i huvudstaden på närmare två miljoner invånare. Som vanligt i Afrika talade folket dock olika lokala språk. Beträffande religion så var nog också inhemska kulter vanligare än kristendom. Presidenten hette Eyadema sedan flera år och med BMP på 1 500 usd tillhörde landet de fattigare.
På morgonen efter frukost hade jag checkat ut och värden körde mig sedan till en shared taxi inne i Accra som gick till togogränsen. Innan transporten hann jag prata en del med hotellpersonalen, som uttryckte trivsel över Ghana, men klagade över mycket jobb och låga löner och liksom de flesta jag kom att prata med om detta ville de komma till Europa.
Värdens transport kom förstås att handla om 50 sedi i stället för de 10 vi först pratat om, men i gengäld fick jag en sightseeingtur och såg det moderna presidentpalatset. Men det var stora vägar och rörigt och inte särskilt attraktivt. Noterade att tiggeriet verkade omfattande, då vid varje rödlyse tiggare och fönstertvättare stormade fram. Värden skänkte också pengar till de svårast handikappade.
Färden slutade vid ett rörigt marknadsområde där värden släppte av mig vid en tro-tro, en minibuss som snart fylldes upp för färden till gränsen. Värden öste varningar över mig om att vara försiktig, särskilt vid gränsen till Togo.
Det var en överraskande lång resa, som inkluderade en kisspaus i naturen och ett stopp för något ätbart. Gränspassagen genomfördes sedan gående utan problem och mitt visum till Togo kostade ungefär 160 kr, vilket var nästan bättre än väntat. Och det var en fröjd att fortsätta promenaden in i huvudstaden Lome, men det har jag redan nämnt.
Växlade till mig lite cfa av en penningväxlare, så att jag klarade mig tills jag hittade ATM och det fungerade också att messa hem. Ett par dök upp på serveringen färgglatt utstyrda som såg ut som hövdingar från någon stam. De drack öl och såg glada ut men hann försvinna innan jag fick tillfälle att prata med dem. Maten kom in och var god, men också kryddig och jag orkade knappt hälften, men de stora ölen till bra pris bidrog till en skön kväll.
Stig Hägglund