travelbug

Lucka 10

 

 

10 december

 

Det regnade lätt men var ännu flera plusgrader. Folk i tunnelbanor och bussar muttrade över gråvädret. Snart lucia och inget snö i sikte. Muttrade gjorde också biträdande kom­mis­sarie David Karlsson vid Västerort. Så jävla trist och så utredningen om mordet i Tensta, som verkade ha kört fast, trots att vi förhört så många. Kriminalchefen Sonja Hallgren kom in och var irriterad över bristen på framgångar och inte blev det bättre av att larmet kom om att en rånare kört rätt in i Nordeas bankkontor i Vällingby genom ett skyltfönster! Det var osäkert om de kom iväg med något och polispatruller var redan där, men inspektör Allan Engman hoppade in i en bil och körde dit.

 

 

Kommissarie Jan Rembisch på polisstationen vid Tingsvägen i Sollentuna stod och tittade på den stora väggkartan över norra Storstockholmsområdet. Han tog av sig sina tjock­bågade mörka glasögon för att lättare kunna se vägnätet i västra Rosersberg. Han hade just fått en före­dragning om dubbelmordet i Rosersberg och besöket på Storboda­anstalten av handläggaren Leila Sturell.

 

De gick igenom listan på permissioner och bokade en träff med Rickard Ernsell och de fångar som haft per­mission när mordet ägde rum. Det visade sig att tre stycken haft permis­sion utan bevakning, men troligen innan och två hade per­mis­sion med beled­sagare och skulle inte ha tillfälle. De skulle under dagen få besked om trolig tidpunkt för mordet. Sannolikt hade det skett den nionde och i sådana fall hade alla fångarna alibi.

 

Rembisch och Sturell körde ut till Rosersberg och träffade fostersonen på Storbodaanstalten. Han visade sig inte lida av någon större sorg över styvföräldrarnas bortgång, utan han uttryckte snarast en befrielse och upprymdhet. Det visade sig att Rickard Ernsell fått mycket stryk när han först kom till sina fosterföräldrar och när det kom fler fosterbarn gav Rickard igen på dem. Han hade känt sig bättre på det viset och han kände att styvfadern uppskattade honom för det. Han lärde sig att nästan blint lyda för att få uppskattning. När han någon gång tvekade blev styvfadern rasande och slog honom och hotade låsa in honom i jordkällaren vilket han fruktade mest. Han var rädd både för mörkret och för att låsas in i det trånga, fuktiga, leriga rummet bland spindlar och andra små­kryp.

 

Han hade vägrat att stänga in en av styvsystrarna där, som hade motsatt sig gubben. Då hade styvfadern tvingat in honom själv i jordkällaren och han hade fått sitta där i en evighet, tills han bönade att få släppas ut och inte orkade gråta och skrika mera. Sedan dess hade han inte tvekat att låsa in flickorna där och släppt ut dem först när styvfadern godtagit deras böner. Det var en tillvaro med mycket våld och tvång som Rickard målade upp och han hade emellanåt svårt att hålla tillbaka tårarna i det annars uttryckslösa ansiktet. Det var alldeles klart att han själv och flera av styv­föräldrarnas offer haft motiv för morden, vilket också bekräft­ades av det sätt de bragts om livet.

 

”Jag förstår att du önskat livet ur dina styvföräldrar länge”, sa kommissarie Rembisch när Ernsell såg ut att ha slutat sin berättelse.

 

”Jo, så är det nog”, sa Rickard släpigt och tankfullt.

 

”Deras behandling ledde väl till din egen våldsamma bana också”, fortsatte Rembisch, ”varför gav du dig inte på dem tidigare?”

 

”Jag vågade aldrig. Jag tänkte aldrig att jag kunde göra det. Jag skulle nog aldrig ha klarat av det. När de såg på mig så där bestämt… nä jag skulle aldrig vågat?”

 

”Men du fick kanske någon annan att hjälpa dig”, försökte Rembisch och iakttog reaktionen.

 

Ernsell tittade upp och förstod vad polisen var ute efter.

 

”Känner ingen här som skulle mörda för min skull, jag har inga vänner här och jag bryr mig inte heller.”

 

”Men du har kanske vänner utanför fängelset”, fortsatte Rembisch.

 

”Nä inte där heller. I alla fall ingen som jag känner. Jo, förresten har jag väl en vän nu då; han som gjorde detta. Men det är inget som jag bett om.”

 

”Du tror kanske att det var någon av de andra foster­barnen”, undrade inspektör Sturell som dittills bara suttit och antecknat.

 

Ernsell ryckte till. ”Ja vi var flera och det fanns de som var mer utsatta än jag. Kanske det finns de som skulle vilja döda mig också. Jag var ju med där och tvingades göra en jävla massa skit mot de stackars ungarna…”

 

”Var du också på de där flickorna”, fortsatte Leila Sturell.

 

”Nä, jag fick aldrig det. Det var bara gubben. Jag försökte någon gång, men då slog han mig efteråt. Nä jag bara vakt­ade dem. Men grabbarna fick jag slå så mycket jag ville!” Han satt tyst ett tag.

 

”Den som mördade dem kan vara ute efter mig också”, sa Rickard till sist fundersamt och lade till: ”Han kan ju försöka. Fast å andra sidan, vad spelar det för jävla roll? Jag skiter i det nu. Han har befriat mig från de där jäklarna, nu kan jag sova gott!”

 

Sedan Rembisch och Sturell hållit förhör med de fångar som haft permission under helgen och som samtliga nekade att ha haft något med det gamla parets död att göra och dessutom kunde presentera alibi, körde de till brottsplatsen för att bättre kunna förstå hur förövaren rört sig.

 

Polisassistent Kjell Åke Johansson hade sett till att ett stort område runt huset spärrats av och teknikerna hade samlat en hel del spår, bland annat fotavtryck en lång sträcka i ter­rängen söder om huset. Leran från den sanka marken hade lämnat spår också över tomten, in på terrassen och även in i huset. Förövaren tycktes också ha tagit samma väg tillbaka. Flera poliser försökte nu bestämma hur han gått.

 

 

”Jag är ganska säker på att förövaren finns bland foster­barnen eller vad tror du”, frågade Jan Rembisch ut i luften medan han sökte igenom ett av skåpen inne i huset.

 

”Ja”, hördes Leila Sturells röst från ett annat rum. ”Och jag tror inte att den där Rickard Ernsell ligger bakom det, han verkade genuint överraskad.”

 

”Jo, jag håller med om det, men vi får väl fortsätta hålla öppet att han kan ha lejt någon.”

 

”Hämnd är det troligen, även om han har slitit upp byrå­lådor och troligen tagit något också.”

 

”Vi måste få fram namn på de där fosterbarnen”, sa Rembisch och gick ut till bilen och väntade på att inspektör Sturell var klar med sin undersökning. Han visste att hon var noggrann och duktig. Hade hittat ledtrådar förr där andra gett upp. Hon var liten till växten, späd; riktigt söt när hon hade klätt upp sig någon gång. Hade något flickaktigt över sig fastän hon hade fyllt 30. Hon var gift med en kollega, Göran Sturell, som var biträdande kommissarie och inre befäl på samma station. Men det fanns rykten på stationen som påstod att hon tillbringade mer tid tillsammans med biträdande kommissarie Ulla-Britta Karell, men det var inget som Jan Rembisch lyssnade på. Han höll sig till fakta.

 

 

På Flemingsbergsstationen fortsatte förhören med kända nazister och elever och med föräldrar eller lärare som tidigare anmält rektorn. De flesta hade alibi för brottstillfället och Renates uppgifter om längd och kroppskonstitution kunde ute­sluta ytterligare någon. Till sist hade man bara två tänkbara gärningsmän; en nazist och en tidigare elev, som bägge också fanns i polisregistret, men annars såg väldigt förvånade ut när de delgavs misstanke. Utredningen befann sig i ett viktigt skede, då det nu gått några dagar och fallet snart skulle prioriteras ner till span eller lämnas till Läns­krim, som gjorts med Hallundamordet.

 

Likheterna med brottet på Lidingö komplicerade också motivbilden. Det kanske var en våldtäktsman de skulle söka? Ingen av de två misstänkta hade en sådan bakgrund och bägge hade också någorlunda alibi för tidpunkten för brottet på Lidingö. Skulle det visa sig att tejpen vid brotten kom från samma rulle, så måste de kanske avfärdas. Samtidigt hade inte City någon i förhör för Lidingö, mycket då för det som hände Greger Holmström ­, som var förundersökningsledare.

 

Polisinspektör Ulla Nilsson försökte skapa en reda bland alla rapporter, som omgav henne. Det var framför allt kommis­sarie Ulf Lauritzen och inspektör Kent Bäringer som hållit i förhören under gårdagskvällen och stationsbefälet, kommis­sarie Pelle Oskarsson, hade varit i kontakt med stations­befälet på Norrmalm, Rutger Svanström, och skickat henne dit för att prata med inspektör Ellen Haag igen, men nu om Lidingö. Där var också en utredare från Västberga, Anette Johansson, som Ulla träffat genom sin syster Lisa. De job­bade bägge vid gamla Södertörnsdistriktet och Lisa dök själv snart upp. De beslutade att försöka träffas dagligen klockan 10 för att utbyta information och dess­emellan ha telefon­kontakt. I väntan på ytterligare teknisk rapport skulle de lista våldtäktsmän i Stockholmsområdet som använt tejp på lik­nande sätt.

 

 

Det hade inte Ulla själv hunnit med när de nu träffades som avtalat på Västbergastationen, men Anette Johansson hade gjort en lista över kända våldtäktsmän som brukade binda sina offer och som hade avtjänat sina straff eller som var på permission vid aktuella tidpunkter.

 

”Vi har ett par jäppar här på stationen som just häktats för våldtäkt och jag har tagit med dem på listan, fastän de inte bundit offren”, sa Anette när Ellen Haag och Ulla Nilsson anlänt. ”Det gör ett dussin intressanta personer på listan som vi kan försöka att kolla av.”

 

”Okey, vi tar tre var och kollar upp och träffas här om två timmar”, sa Lisa Nilsson, som också dykt upp i samman­trädesrummet. Men annat kom emellan och det blev ingen fler träff under dagen. Anette Johansson, som egentligen varit ledig, tog och åkte upp till föräldrarna i Gnarp. Hem­bygden hägrade när tillfälle gavs. Det var snart jul och mycket att förbereda.

 

 

Joel Brömster började på morgonen att skriva en artikel om brandattentatet på Café Järnet vid Järntorget i Gamla Stan. Han tog sedan promenaden till de trakterna för att försöka få en känsla för hur gärningsmannen rört sig. Han hade skrivit en hel del förut om detta och uttryckt en klar misstanke att Bandidos låg bakom. I så fall skulle också Bandidos ligga bakom mordet på Sven Pettersson. I bägge fallen fanns det tecken som tydde på detta och visst lät bägge fallen som delar i kriminella uppgörelser. Det behövde då inte heller vara en koppling mellan brotten. Det kunde vara bara så att den här pistolen ingick i Bandidos arsenal och att en eller två gangsters i organisationen fick uppdrag att dels skrämma caféägaren och dels tysta Sven Pettersson.

 

Även om teorin verkade möjlig fanns där konstigheter: Varför försökte Bandidos så envetet att dementera inbland­ning? Och vad höll Sven Pettersson på med som hotade organisationen så kraftigt. Efter vad Joel visste så var han inte med i Bandidos eller någon annan av de kriminella orga­nisationer som Joel kände till. Det uteslöt honom i och för sig inte, för småtjuvar som Sven kunde köpas och an­vänd­as av de organiserade brottsyndikaten i flera samman­hang. Men var­för hade inte hans infiltratör hos Bandidos kunnat bekräfta att det var de som utfört brotten? Det blev som att Joels klar­görande artikel om brand­attentatet i Gamla Stan mest gav nya frågor!

 

Joel pratade med Caféägaren och ställde frågor också på de andra caféerna vid torget och visst var det så att Bandidos hade hört av sig och upprepat sina hot, men bara via mobil, som inte gått att spåra. Oron var tydlig hos alla han pratade med och de var på helspänn mot nya attentat och var också beredda att betala för att slippa hoten. Det visade sig också att caféägarna tillsammans hade anlitat egna livvakter, som mer eller mindre diskret kollade upp gäster. Det upptäckte Joel själv när han gick från café till café och någon tyckte att han blev för frågvis och såg till att han gav sig av. Joel gick bort mot Kungsholmen för att prata med en bekant på Läns­kriminalen.

 

Joel hade haft mycket kontakt med Tor Bejer sedan han specialiserat sig på gängrelaterat våld och Bejer tog sig gärna tid att prata med reportrar. Han tyckte att öppenhet mot mass­media gagnade alla inblandade och en bra kontakt med re­port­­­rarna gjorde det lättare att begära tystnad från dem om det av spanings- eller juridiska skäl var nöd­vändigt. Tor viss­te också att om reportrarna inte fick information så kunde de hitta på saker själva och det var värre. Joel hade han särskilt gott förtroende för. Han var noggrann med fakta. Dessutom hade de ett gemensamt intresse i omvärlden och resor. Den här lunchträffen kom också till lika stor del att handla om resor, som om brandattentatet i Gamla Stan. De hann dröm­ma sig till favoriterna Grekland och Thailand innan de kunde börja avhandla kopplingar mellan olika brott den sista tiden.

 

”Pistolen knyter samman brandattentatet och mordet på Sven Pettersson”, sa Joel Brömster. ”Vad tror du om det? Vad hade Sven Pettersson gjort för att hota Bandidos i så hög grad?”

 

”Ja, det undrar vi också”, skrattade Tor Bejer, ”Sven Pettersson hade nog aldrig suttit på en båge. Däremot kan han ha langat knark och hans småbrott gav en del, men han kanske var skyldig pengar?”

 

”Har ni sådana uppgifter?”

 

”Nja, men inte sådana belopp att det förklarar det där våldet. Han hade dessutom gömda pengar att plocka fram om han kände sig hotad. Vi ska kolla upp en hälare i Solna som lär ska ha förvarat och omsatt hans stöldgods och flera andras också. Nä jag tror att det finns andra skäl till det här. Att det är samma pistol inblandad innebär troligen att det är samma person eller samma krets av personer inblandad. Det kan vara personer i ett kriminellt nätverk, men inte nödvändigtvis bestämt av gängledningen. Typen av vapen är inget vanligt gängvapen heller. Alltså Gamla Stan låter väldigt mycket som en utpressning, men Sven Pettersson handlar mer om hämnd, en brutal uppgörelse.”

 

”Du vet att Greger Holmström också utsattes för ett attentat”, sade Joel efter att han funderat en stund. ”Han hade ju hand om det här dådet i Gamla Stan också först.”

 

”Jo jag känner till det, kommissarien vid Citydistriktet. Jag har haft en del att göra med honom, trevlig kille, men du känner nog honom bättre.”

 

”Visst, sedan ungdomen. Och vet du om att både han och jag känner till Sven Pettersson sedan den tiden. Inte så nära, men vi umgicks med hans halvbror Tommy. Sven var redan då kriminell och i andra kretsar och Tommy hatade honom för vad han gjort mot honom och deras systrar.”

 

”Det var som fan. Vad gjorde Sven Petterson mot dem?”

 

”Han våldtog dem regelbundet, som sin far och han mob­bade Tommy och tvingade honom till en massa saker också”.

 

”Det där står nog inget om i brottsregistret”.

 

”Nä, det var bara så det var liksom. Ingen av de inblandade trodde att de skulle få någon hjälp från polisen. Alla var väl småtjuvar.”

 

”Det där var intressant, Joel. Det finns flera kopplingar här. Holmström hade också ansvaret för en historia på Lidingö där ett gammalt par rånades och en flicka blev våld­tagen. Och den flickan var med honom och utsattes också för attentatet i Gröndal! Och det finns fler kopplingar. Tejpen som det gamla paret bands med…”

 

Där tystnade Bejer och bet sig i läppen. Kopplingen med tejpen var nog bäst att hålla internt hos polisen tills vidare. Han måste hålla inne med information för åklagarens skull och glömde för en stund av att Joel trots allt var journalist.

 

”Tejpen…” sa Joel och väntade på fortsättningen.

 

”Nja, du förstår att vi måste ha lite uppgifter kvar till förhör med gärningsmännen. De kan annars läsa in sig via pressen.”

 

”Jag förstår, men du vet att jag bara skriver det du god­känner att jag skriver. Det är viktigare för mig att få fast gärningsmän än att komma med sensationella uppgifter i artiklarna”.

 

Samtidigt kände han att det inte var hela sanningen. Han hade känt av ökat tryck från redaktionschefen på sista tiden. Det fanns en stigande misstro mot hans kompetens som krim­inal­reporter då han gjort en del felanalyser eller missar och några nya fräscha spår eller infallsvinklar skulle förbättra hans position. Som frilansreporter kunde det gå snabbt att hamna i kylan. Han hade ingen formell anställningstrygghet. Den byggde bara på hans kompetens, research och goodwill hos chefsredaktörerna. Den artikelserie om aktuella brott som han just påbörjat med brandattentatet i Gamla Stan, hade han fått argumentera för. Inget spaltutrymme var givet.

 

 

 

Tommy Pettersson hade supit till och sovit som en stock, sedan han återkommit från Sandsborg. Han hade börjat redan där sedan han hittat en halvflaska renat. Han hade varit tvungen att vänta i mer än en timme tills det mörknade och kusten såg ut att vara klar. Offret hade skrikit hysteriskt och fått fram höga ljud trots allt han hade i munnen och någon granne hade ringt på och stod utanför och ropade hur det var fatt. Tommy hade varit tvungen att avbryta processen med ett snabbt snitt över halsen, men han hade sinnesnärvaro till att hålla upp en matta som skydd mot allt blod och den täckte han sedan liket med. Han hade gått fram till dörren och härmat Sixten och sa att han mådde bättre och så småningom gick grannen in till sig.

 

Tommy skrockade för sig själv: ”Jag börjar bli bra på det här hantverket. Det blir rutin”.

 

Samtidigt kände han att det inte var så. Det var hela tiden jäkligt jobbigt med allt våld, allt blod. Han mådde illa, han fick droga sig hela tiden för att orka fullfölja sina planer. Det var lätt att göra misstag. Inte för att han var rädd för att åka fast. Han lämnade nog med spår för att han skulle åka dit så småningom, men då skulle han inte vara med längre. Han var rädd för att åka fast innan han hade gjort vad han föresatt sig. Innan han gjort vad han nu levde för.

 

”Jag lever bara för hämnden”, ropade han ut i rummets tystnad. ”Det här är inget liv jag lever nu.” Han kom att tänka på pengarna. Måste gömma dem någonstans. Som nu hade han haft 20 000 kronor i plånboken och resten i ett hemligt fack bakom byrån, där han också förvarade hasch och amfet­amin.

 

Snart spårar de mig hit, tänkte han, då måste jag hitta andra gömställen. En kort stund, när han kramade penningbuntarna, fick han ingivelsen: Jag sticker iväg från allting – drar utom­lands! Men så flyttade han över en stor del av pengarna till ett kuvert och sade till det skäggiga och härjade ansiktet i spegeln: ”Du har ett uppdrag att sköta. Sedan kan du ta semester resten av livet!”

 

 

En del av drogbehandlingsenheten i Huddinge var inrymd i en vit rappad byggnad mellan ett villaområde och fler­familjs­husen närmare centrum. Verksamheten var välkänd för Tommy, som varit missbrukare sedan 90-talet, även om han inte hade besökt just detta ställe. Verksamheten hade flyttat runt och fanns på flera ställen och var även mobil. Men han ansåg inte att det var deras förtjänst att han tog sig samman och nästan blev nykterist. Det var Annikas. Hon som han satsade allt på och som sedan svek honom.

 

Nä, det var ingen hjälp han fick, snarast långa moraliska föreläsningar som tryckte ner honom. Det var särskilt en otrevlig typ som snarast fick honom att dricka mera. Han var liten och mager och ryckig och hade glasögon som hela tiden ville ramla av. Det svarta håret föll fram i pannan. Killen gjorde honom så irriterad att han till slut inte kunde hålla sig utan klappade till honom så att han for ihop i en liten hög på golvet. Att en så menlös liten typ skulle förmana var för mycket. Resultatet blev att den lille skiten polis­anmälde honom och det blev några månader på kåken, som omvand­lades till villkorligt.

 

Det där var minst 10 år sedan men Tommy Pettersson hade sett att mannen fortfarande fanns kvar i verksamheten och just höll till där på enheten i det vita huset och jobbade just denna dag när Tommy kom släntrande över de fuktiga gräs­mattorna från Tingsvägen. Han hade varit en runda i sina gamla kvarter och strukit runt Tomtbergaskolan för att kanske få syn på Renate. Han såg inte till henne och ingen polis heller, men minnesbilderna väckte en slumrande lust.

 

Han visste att det fanns en sköterska på beroendeenheten som inte såg så tokig ut. Skulle han våga stanna kvar sedan han gjort upp med glasögontypen? Folk kunde dyka upp. Han fick kolla i tidboken. Han tände en joint och gick runt och samlade sig och försökte mana fram ilskan mot den lille föreståndaren, men hela tiden dök Renate och Betty fram i tankarna och han bara kände att sköterskan måste gå före. När det var rent med flanerare i närheten gick Tommy Pettersson fram till porttelefonen och tryckte på knappen.

 

                                       

I lägenheten vid Haga Norra satt Ove Engman tillsammans med kompisarna Arne och Stänkarn och suckade över bilen och pengarna och att det skulle vara så svårt att hitta Tommy. Ingen av deras vänner kände till var han brukade bo eller röra sig.

 

”Vi hade rätt mycket kontakt längre tillbaka, 80-talet”, sa Arne. ”Ja senare också sådär då och då, men så träffade han den där tjejen”.

 

”Jag träffa han då också på 90-talet, ” sa Stänkarn, ”vi kröka en del och jag tyckte han var rätt just.”

 

 

”Vi hade inte mycket kontakt”, sa Ove. ”Jag var mest med Sven och han hade ju jävligt härliga systrar som ställde upp på allt. Jag tyckte Tommy var en jävla mes, en nolla. Men nu vete fan. Det hade nog hänt en del sen dess.”

 

”Ja, han lär ha haft ett helvete där på Nyköpingskåken”, sa Arne. ”Han fick förflyttning och sedan är det ingen som sett honom.”

 

”Jag hörde om en kille som kände Tommy lite grann sedan han kom ut”, sa Stänkarn fundersamt. ”Han bodde neråt Högdalen. Men han for till Sydostasien och lär bo där med en tjej.”

 

”Ja, det har jag fan ta mig varit på väg att göra flera gånger också”, sa Arne. ”Filippinerna. Billiga luder och billigt öl och värmen, stränderna. Rena paradiset. Och så sitter man här som en jävla idiot.” Han tog en klunk av groggen.

 

”Fan vad jag saknar min bil”, sa Ove Engman.

 

Då ringde det på dörren. De tre kumpanerna hoppade förskräckt upp. Ove hyssade dem. Han väntade ingen.

 

”Öppna, det är polisen!”

 

Ove Engman stod som fastvuxen. Var det Tommy igen!

 

Det var det inte. Det var riktig polis: Länskriminalen. Engman plock­ades in på förhör om sina kopplingar till Sven Pettersson och för misstanke om häleri. Hans bägge kumpan­er var bägge kända av polisen, men förhördes bara upplys­ningsvis. Polisen hade tillstånd för husrannsakan och ville ha nycklar också till stugan i Svinninge. Det gungade för Ove Engman. Skulle han blåneka eller berätta allt?

 

Han låg lågt genom förhören. Avvaktade, för att se vad de hade. Medgav att han kände Sven Pettersson från ungdomen och att han kanske förvarat stöldgods åt honom någon gång, men det var förr, numera var han vit och tänkte följa sin bror i fotspåren och bli polis!

 

”Visst, vi förstår det när vi såg dina kompisar i lägen­heten”, sa polissekreterare Wlodek Rudawski som höll i förhöret.

 

Ove Engman tänkte på sin bror och på att det gick bra. De hade inte mycket att komma med. De skulle knappast hitta något komprometterande i lägenheten eller i stugan. Hans grejor var gömda bättre än så. Gömman i vedboden skulle de nog inte hitta, han hade täckt väl med spån och godset var gömt långt in i skogen. Han skulle ge brorsan uppgifterna om Tommy, inte den här polacken.

 

”Du har en flott bil och en fin stuga och mycket mark. Du har bra med pengar sparat också, i aktier. Hur har det gått till? Det var länge sedan du jobbade.”

 

”Jo jag har varit lyckosam på travet. Jag spelar mycket och det har gått bra. Och så lever jag snålt, gör inget speciellt.”

 

”Den där bilen, var är den nu? Du har anmält den stulen?”

 

 

”Precis, den stals ute på gatan. Man får inte ha något i fred för tjuvarna nu för tiden. Jag hoppas polisen anstränger sig att hitta den, för jag behöver den.”

 

”Och du har ingen aning om varför den stals?”

 

”Det var väl nån som tyckte han behövde den bättre, vad fan vet jag!”

 

”Du vet nog mer än du säger”, sa Wlodek och reste sig. ”Vi behåller dig här tills husundersökningen är klar.”

 

 

Biträdande kommissarie David Karlsson gick igenom de kompletterande medicinska och tekniska rapporterna från mordet i Tensta, vilket mest bekräftade det man visste. Att Sverker Andersson avlidit av blodförlust och chock under den tortyr han utsattes för och att allt blod och kroppsvätskor tillhörde offret. Mördaren hade uppenbarligen gått noggrant till väga och försökt att inte lämna spår trots att köket såg ut som det gjorde efter slakten, med blod och inälvor på golv och väggar

 

Men ändå gav den tekniska rapporten en hel del. Man hade fått fram fotspår i blod, som till viss del kunde matchas mot de begränsade spår man funnit vid mordet på Sven Pettersson i Hallunda. Det var inte helt klarlagt att det var samma skor, men det var klart att det var en Adidas sportsko med högt skaft, en basketsko. Dessutom, och ännu intres­santare, var att man funnit att samma typ av tejp använts som vid dåden på Lidingö och i Tomtbergaskolan. Det var samma märke på tejpen och till och med samma batch, men man hade inte kun­nat fastslå att det var från precis samma rulle. Det var ändå sensationella uppgifter, som gav samband mel­lan brott utan synbarlig koppling.

 

David kallade på utredningschefen Sonja Hallgren och yttre befälet Allan Engman för att bestämma strategi. Det kändes som man hade kört fast, men nu skulle det nog lossna. Sonja Hallgren var ändå inte nöjd. Kopplingarna skulle troligtvis innebära att Länskrim tog över. De hade redan Hallunda­mord­et och både Citydistriktet och Södertörn hade varit i kontakt med Länskrim och hade inte någon misstänkt häktad, samtidigt som Solna fick släppa den person man själva hade häktat.

 

 

Kommissarie Bo Skarnäs, en erfaren polis och befäl på polisstationen i Sollentuna, läste igenom obduktions­protokollet från dubbelmordet i Rosersberg och kallade på handläggaren Leila Sturell. Bägge offren hade torterats, kvin­nan särskilt svårt, med tjogtalet knivhugg, som flera i sig varit dödande. Maken hade fått halsen avskuren, men hans hjärta hade då redan stannat i en hjärtattack, sannolikt orsakat av stress och chock. Obducenten hade funnit att döden inträf­fat för två dagar sedan mellan klockan 16 och 20.

 

Leila berättade om besöket på Storbodaanstalten och att hon tagit fram en lista över parets fosterbarn och de som anmält dem och försökt leta rätt på dem.

 

”Bra, behöver du någon hjälp med det där?”

 

”Ja gärna, listan är lång, mellan 20 och 30 namn. Rem­bisch har tagit ett halvdussin. Ulla-Britta skulle ta några när hon kommer in i eftermiddag.”

 

”Okey, ge mig några”, sa Skarnäs. Du har väl skrivit ner bakgrundsfakta, när de var fosterbarn, om de anmälde och sådant?”

 

”Ja visst, det har jag. Det har tagit tid att hitta uppgifterna och jag är inte riktigt klar än, men du ska få sex stycken där jag har alla data.”

 

 

För första gången sedan katastrofen var Greger Holmström och Elisabeth Lennerth ensamma inne på Gregers vårdsal. Han tränade på att förflytta sig från sängen till rullstolen när hon kom in stödjande på en käpp och med bandagerat ansikte.

 

”Å Greger”, grät hon, ”vad har hänt med oss?” Betty tog tag om honom och höll i tills de bägge gled ner på britsen. De höll om varann intensivt och länge utan att säga någon­ting.

 

”Men vi lever i alla fall och kanske blir bra. Och vi har varandra.”

 

”Men du kommer inte att vilja se på mitt fula ansikte något mera”, snyftade Betty.

 

”Seså, seså”, tröstade Greger, ”det läker och du blir lika snygg som förut.” Han försökte kyssa henne trots bandaget över näsan och ögonen.

 

”Å… Greger, hur är det med dig då?” Hon sökte med handen innanför rocken.

 

”Ja, jag vet inte… jag känner inte av benen och de kanske måste amputera, men högre upp, ja kanske…” Han kände att hennes beröring fick den att börja styvna. ”Jo det fungerar… ja vad skönt… fortsätt!” Han lät också sin ena hand gå på upptäcktsfärd innanför hennes sjukhusrock, men hon tog hans hand och viskade: ”Du först” och så gled hon ner och lyckades lirka hans lem genom öppningen i bandaget och släppte den inte förrän hans konvulsioner avtagit och han mjukt smekte hennes hår. Då kröp hon upp och öppnade sin rock för hans händer och tunga och hennes kvävda skrik fick fart på den ansvariga sköterskan som kom inspringande. Den syn som mötte henne tydde på att de svårt skadade patient­erna i rum nummer 7 och 8 hade piggnat på sig snabbare än beräknat. Efter några sekunder av chock stängde hon diskret dörren igen och hann stoppa nästa besökare på väg in: Joel Brömster.

 

 

Under tiden hade Tommy Pettersson lurat sig in på beroendeenheten i Huddinge genom att utge sig för att ha en svår drogabstinens och bara måste få akut hjälp. När person­alen ville att han skulle vända sig till Akut­mottag­ningen på sjukhuset hade han sjunkit ihop och gråtit och bönat och till sist hade den lille glasögonprydde före­ståndaren kommit ut för att ge en första hjälp och ordna transport. Han hade med sig en yngre skötare som hjälpte honom in. När de kommit in i det inre kombinerade under­söknings– och kontorsrummet och sköterskan också var där för att hjälpa till ryckte Tommy upp sin pistol och beordrade dem att vara tysta. Han gav föreståndaren tejpen.

 

”Surra armarna bakom ryggen på de där”, skrek han och pekade. ”Jag kommer att kontrollera att du gör det ordentligt och inte ett knyst!” Han slog till med pistolpipan över pannan på föreståndaren, som förskräckt gjorde som han sa.

 

Tommy fick tillbaka tejpen och gick fram och tejpade mun och ögon på skötaren och sade åt honom att sätta sig i besöksfåtöljen och så tog han tag i sköterskan och drog henne till undersök­ningsbritsen och surrade henne stående i metallstängerna och händerna bakom ryggen. Han tryckte sig emot henne.

 

”Du får bestämma själv hur du vill ha den”, sa han och slet med ena handen upp kjolen till skötet där hon stod lutat mot britsen. Han stack in ett par fingrar så att hon vek sig.

 

”Men nu ska jag först ta hand om den här skiten”, sa Tommy och vände sig till föreståndaren, som oroligt skruv­ade på sig och sökte något sätt att ingripa. Tommy gick fram och slog honom hårt i magen, så han ramlade baklänges över en stol. Men nu verkade han vakna till och reste sig och höll stolen framför sig när Tommy skulle fullfölja attacken. Sam­tidigt ringde det på porttelefonen.

 

”Säg att du är upptagen men kommer strax”, ropade Tommy till sköterskan och höjde pistolen mot henne. ”Sedan jag kommit”, mumlade han till sig själv och stirrade lystet på henne.

 

”Du får lossa på tejpen först”, sa hon och vände sig och visade upp sina tejpade armar.

 

”Du får svara”, sa Tommy och riktade pistolen mot föreståndaren. ”Ta bort den jävla stolen och om du säger något dumt så skjuter jag ner er allihop!”

 

Föreståndaren meddelade att de var upptagna, men skulle öppna snart. Tommy tryckte pistolen mot hans panna medan han pratade och när han slutat slog han snabbt till honom med kolven över tinningbenet så att han skrek till och ramlade omkull över en stol med blodet rinnande. Tommy var över honom med sparkar, men föreståndaren fick tag i en fot och vräkte omkull honom så att pistolen flög genom rummet och hamnade i ett hörn. Sköterskan sprang upp, men kunde inte nå pistolen med sina bundna händer från sin låsta position. Hon nådde den med en fot och försökte sparka den till föreståndaren, men då Tommy låg emellan dem lyckades han fånga upp pistolen och återta kontrollen.

 

”Nu jävlar ligger ni illa till”, väste Tommy medan han reste sig mödosamt. ”Du”, väste han till sköterskan, ”stannar vid britsen och väntar på mig. Du vet vad jag vill!”

 

”Och du”, riktade han sig till föreståndaren, ”går ner på knä och ber för ditt liv. Din sköterska avgör om du ska få leva eller inte. Ligg alldeles stilla och inte ett ljud!”

 

Föreståndaren ställde sig på knä och knäppte händerna och blundade medan Tommy tog fram en kniv och skar ett långt jack från pannan, över munnen och ner över hakan, så blodet rann. Han vek ihop kniven och gick sakta fram till skötersk­an, som stod vid britsen och stirrade och väntade på det ound­vikliga. Hon förstod att han var kapabel till att döda dem alla. Han skulle också först våldta henne och deras enda chans var att han blev nöjd. Hon visste vad hon måste göra.

 

”Är du redo. Så snart du gjort det skönt för mig så går jag. Om du jävlas så skjuter jag er allihop.” Han höll pistolen mot hennes huvud och såg uppfordrande in i hennes ögon.

 

Hon nickade sakta: ”Om du tar undan pistolen då”, sa hon och gled ner på knä.

 

”Gott”, stönade Tommy, lade pistolen på britsen och öppnade sina jeans och kände att njutningen skulle bli kort och intensiv. För kort. Men han grep tag i hennes hår och bara skrek rätt ut medan det både ringde och bankade på ytterdörren.

 

 

Länskriminalens tekniker hade vänt ut och in på Ove Engmans stuga och vedbod och till sist också hittat penning­gömman under huggkubben. Engman hävdade att han inte känt till den, vilket inte föreföll särskilt trovärdigt och han blev kvar i häktet tills vidare.

 

Efter någon timmes grubblande fann Ove Engman att det inte fanns någon annan utväg. Hans tillvaro kraschade. Bilen var borta, pengarna var borta; han var hotad och han skulle hamna i fängelse. Ove beslöt att berätta allt han visste, men han skulle göra det för sin bror. Kanske kunde Allan hjälpa honom att kohandla: information mot lägre straff. Han bad att få tala med någon chef på Läns­kriminalen och Wlodek Rudawski, som hängt kvar, tittade in.

 

”Jag har information om vem som mördade Sven Pettersson och jag kan berätta om pengarna i stugan. Men om jag berättar vad jag vet så vill jag att det kommer mig till­godo på något sätt”, sa Ove Engman.

 

”Bra, men berätta helt enkelt vad du vet. Samarbete lönar sig alltid. Men någon kohandel kan jag inte ge mig in på”, svarade polissekreterare Rudawski.

 

”Då berättar jag inget heller. Jag vill ha en garanti. Jag vill att ni ber Allan Engman från Solnastationen komma hit. Jag pratar bara med honom nu.”

 

”Visst, det kan jag göra. Det är din bror har jag förstått.”

 

Rudawski sökte Allan Engman, men då han var ledig på kvällen och dessutom på någon julfest lät han saken bero till nästa dag. Det var lika bra att Ove Engman fick våndas en natt i sin cell. Det skulle bara bli lättare att få ur honom information sedan.

 

 

Delar av innerstaden spärrades av på grund av Nobelfesten och eftermiddagstrafiken kröp fram. Pristagarna fick hälsa på kungen och ta emot sina medaljer, diplom och stora pris­checker.

 

 

Annika och Stina hade en lugn hemmakväll och satt framför teven och åt chips och dipp och småpratade. Annika gladde sig över att dottern verkade mer harmonisk och öppen och det verkade länge sedan de haft det så bra. När Annika pratade om den förestående julen satt hon faktiskt kvar och lyssnade, även om kommentarerna var syrliga. Annars bru­kade hon ha rest sig och gått när Annika kommit in på ett av sina favoritområden. Men kyrkan och morföräldrarna var områden som Stina inte ville diskutera. Däremot ställde hon frågor om sin far – hur han var och var han fanns nu, områd­en som Annika helst inte ville ta upp. Så de återgick till mer neutrala och odramatiska ämnen.

 

 

På beroendeenheten hade Tommy Pettersson haft svårt att släppa sköterskan, som hade ryckt sig loss och fräst och spottat tills han tagit ett stryptag på henne och fått henne att försöka få upp den igen. Han blundade och juckade sakta, men när det åter började ringa på port­telefonen och allt intensivare kände han att det skulle ta för lång tid.

 

”Okey, det räcker”, sa han och släppte henne och knäppte igen. ”Hjälp mig nu härifrån så får ni leva.”

 

Sköterskan reste sig mödosamt och torkade sig med rockärmen. ”Jag ska visa dig personalingången”, sa hon medan Tommy tog väskan och följde henne.

 

”Stanna där i minst tjugo minuter innan ni gör något”, ropade han till föreståndaren som halvlåg på knä med blodet droppande från huvudet och skötaren som satt orörlig på stolen. Tommy följde sköterskan nedför en trappa och till en dörr som öppnades mot en asfalterad plan. Innan han gick ut tryckte han sig emot henne igen och viskade:

 

”Jag kommer att kolla upp var du bor och jag kanske söker upp dig igen för du var skön.” Han lät handen glida uppför hennes ben igen och hon darrade och stålsatte sig.

 

”Nu får du ge mig ett försprång, så att jag hinner till tågstationen och härifrån. Om jag märker att någon är efter mig så kommer jag att döda dig. Håller du bara käften så har du inget att frukta.” Han klämde åt runt hennes hals en kort stund, så att hon skulle förstå att han menade allvar. När han släppte och slank ut sjönk hon ihop på golvet och kved och hostade.

 

Parkeringsplatsen var tom på folk, men Tommy såg att det fanns två personer vid ett räcke utanför mottagnings­entrén och han gick hastigt fram till Lännavägen, över den till Björkhultsvägen och vidare på Prästvägen mot Kynäs och Stensängen. Han hade planerat reträtten noga. Att det var säkrast att ta sig därifrån till fots längs småvägar. Han förstod att de knappast skulle vänta 20 minuter med att ringa polisen. På den tiden skulle polisen redan vara där och inom en halvtimme måste han vara utanför Huddinge, för då skulle polisbilar köra runt och spana. Hans taktik att försöka lura polisen att han skulle ta pendeltåget, kunde ge ytterligare respit.

 

Tommy promenerade hastigt Västergårdsvägen och Myr­ängs­vägen, utan att synbarligen väcka någon större upp­märk­samhet. Det var få bilar och fotgängare och mörkret hade redan lagt sig. Han nådde fram till sankmarkerna kring sjön Magelungen och tryckte ner sin axelväska i dyn, sedan han bytt kläder. Längre fram, där tunnelbanetågen gick in mot Högdalshallen, hade han sett ut några lösa stenar i en mur, bakom vilka han stoppade in en plastpåse med en del av sina pengar. Han insåg att det var för riskabelt att förvara alla pengarna i lägenheten. Snart skulle polisen få upp spåret på honom. Kanske de redan var på spåret och hans så långt perfekta gömställe skulle avslöjas. Han måste snart hitta ett nytt. Eller, han hade redan andra ställen. Frågan var bara när han måste flytta, för de var inte lika bekväma.

 

Sköterskan blev sittande några minuter och gned sin hals och tänkte på det våldsmannen sagt. Hon vågade knappast tro att han verkligen gett sig av och hon kollade extra att dörren var låst innan hon hasade trappan upp mot behandlings­rummet. Hon såg att föreståndaren nu var på benen och haltade så snabbt han kunde mot utgången, samtidigt som han skrek:

 

      ”Hjälp, polis!”

 

Han slet upp ytterdörren och sprang rätt i famnen på en man och en kvinna som väntade där utanför. Förskräckta ryggade de tillbaka för den vansinniga person som hasade förbi dem med uppspärrade ögon, blodiga kläder och ansikte.

 

Sköterskan gick direkt in på toaletten och kräktes upp så mycket som möjligt, innan hon tog itu med att dra bort tejpen för mun och ögon på vårdaren. Han verkade närmast avsvim­mad och ramlade omkull med stol och allt när hon försökte lossa tejpen runt armarna.

 

Mannen och kvinnan som väntat utanför tittade in genom den nu öppna dörren och såg sköterskan komma emot dem med kläderna i oordning och med vild uppsyn.

 

”Vad fan är det som händer här”, ropade mannen, men trängdes ut igen av sköterskan, som såg sig om och sedan snabbt drog igen dörren. Mannen gick fram och kände, men dörren var låst.

 

”Vad är det som försiggår här”, ropade kvinnan med hes röst och såg hur den vansinnige stannat och sjunkit ihop på den våta kalla gräsmattan en bit bort.

 

Sköterskan sprang åter till skötaren, som bara rörde sig svagt där han låg bunden på golvet. Hon lyssnade och konstaterade att hjärtat slog och att han var i ett tillstånd av chock och kanske syrebrist. Hon slog alarmnumret.

 

Den första patrullbilen var på plats efter en kvart och ambu­lansen med läkare efter ytterligare några minuter. Ulf Lauritzen på Flemingsbergsstationen beslutade att också skicka dit inspektör Lars Alvin, som var en av stationens påläggs­kalvar och prövade på olika chefsroller. Alvin var 29 år och en modern polis med akademiska betyg från så olika ämnen som psykologi och nationalekonomi och han hade fungerat som stationsbefäl några gånger, men hans erfarenhet av yttre tjänst var mer begränsad.

 

Det var en förvirrande scen som mötte inspektör Alvin: En man med blodigt ansikte och blodig vit rock hjälptes fram till en väntande ambulans, där en läkare stod och lyssnade på en kvinna med stort rufsigt hår. En polis stod bredvid och hade satt handbojor på en berusad man som svor och skrek. Vid entrén till beroendeenheten stod en kvinna i vit rock och skrek efter läkaren. Men hela scenen korsades också av nyfikna och poliser och i den sparsamma belysningen och fuktiga dimman var det svårt att få fram vad som hänt.

 

Alvin gick fram till en av poliserna som stod med reflex­band och såg ut att försöka skapa ordning och bad honom orga­nisera avspärrning och få bort obehöriga. Han gick fram till kvinnan vid dörren och presenterade sig, men hon verk­ade inte lyssna utan försvann snabbt inåt lokalen. Alvin gick efter henne, men då vände hon och rusade ut igen.

 

”Men hallå, stanna, jag kommer från polisen”, försökte Alvin några steg efter henne.

 

”Men skynda er då, det är nästan en halvtimme sedan han stack”, skrek kvinnan tillbaka, medan hon försökte få läkar­ens uppmärksamhet.

 

”Men, förlåt, vem har stuckit och vad har han gjort och hur såg han ut?”

 

”Han sprang mot pendeltåget”, sa kvinnan samtidigt som hon ryckte läkaren i rockärmen. ”Skäggig, mörkhårig man, kring 40 kanske. Mörka jeans, munkjacka, mörkblå bag.” Hon pekade mot de stora gräsmattorna bortåt centrum.

 

Alvin tittade ditåt och såg hur den skadade mannen hjälptes in i ambulansen och hur två poliser försökte få in den bråkige mannen i en polisbil. Samtidigt gick nu kvinnan med det rufsiga håret omkring och skrek och förbannade dem hon mötte.

 

”Vänta”, ropade han ut i dimmorna, ”jag måste få veta vad som hänt”. Men när han vände sig om hade kvinnan med läkaren i släptåg försvunnit in i lokalerna igen. Han kände verkligen inte att han greppade situationen, men att alla omkring honom verkade agera ändå.

 

Det tog mer än en timme innan Lars Alvin hade förstått ungefär vad som hänt och kunde skicka ut signalementet. Då hade också alla inblandade hämtats med ambulans till Hud­dinge sjukhus för vård eller observation och även Alvin begav sig dit medan kriminalteknikerna undersökte lokal­erna. Men vid det laget var Tommy Pettersson åter hemma i Bandhagen och firade en lyckad aktion med brännvin och socker­dricka och lite hasch.

 

 

Joel Brömster och avdelningssköterskan väntade diskret en stund så kärleksparet på rum nummer 8 hade återvänt till jorden. Men de låg ännu kvar, tätt intill varandra i sjuk­sängen och såg mera förtröstansfulla ut än de gjort förut under vistelsen. Det kändes befriande också för Joel som gruvat sig för att komma upp till Greger och annars också var illa be­rörd av sjukhusmiljön.

 

”Det var väl roligt att se er igång så pass bra”, sade han samtidigt som han hälsade på Elisabeth.

 

”Vi var tvungna att se hur förlamad Greger var”, sa hon med en leende mun, ”men såå farligt var det inte!”

 

Gregers leende bekräftade också att läget var bättre än han fruktat. Sedan de gått igenom hälsoläget berättade Joel om Annika och planerade resor tills han insåg att resor inte var det bästa val av samtalsämnen. Han försökte snabbt skifta till sitt reportageprojekt om aktuella olösta brott i huvud­staden, vilket inte heller var bästa val då två av de senaste offren låg framför honom! Han gav upp och satte sig på en stol, tills Greger började skratta.

 

”Men för helvete Joel, det är ju skitbra. Jag vill också lösa de här brotten…”. Han försökte resa sig till sittande medan han skrattade och Betty sköt på.

 

”Men det är inte lätt med de här benen”, fortsatte han. ”Du får bli vår reporter på fältet Joel. Jag ska ge dig allt stöd och all information jag kan få.”

 

”Ja, vad bra”, sa Joel och började också skratta, ”bara att det kändes så jävla dumt snack när jag såg er ligga där med stora bandage och försöka kämpa genom dagen.”

 

”Ja men det är ju så det är och det blir inget bättre av mer tårar nu. Det är bra om du får mig att tänka på annat och jag har ju Betty här med mig nu. Hon får mig också att tänka på annat!” Han försökte hitta förbi bandaget och pussa henne på kinden.

 

”Okey”, sa Joel. ”Visst hade du först hand om det här brandattentatet i Gamla Stan?”

 

”Jo det stämmer. Men vi hade inte mycket att gå på. Holger Törnkvist tog över undersökningen och nu är den hos Bejer på Länskrim, när det mest sannolikt handlade om utpressning och organiserad brottslighet. Men det där vet väl du Joel, som sysslat med det?”

 

”Jodå och jag har pratat med Tor tidigare idag. Det finns ju flera märkliga kopplingar här. T ex användes samma pistol vid mordet på Sven Pettersson i Hallunda. Jag har inte börjat skriva om det ännu, men det är ju märkligt.”

 

”Men det behöver inte vara samma gärningsman, om det nu är ett av brottssyndikaten som ligger bakom.”

 

”Jo det är ju riktigt, men det finns fler samband. Tor sade att det var något med tejpen som användes vid rånet av det gamla paret på Lidingö, men han blev plötsligt försiktig och ville inte säga mer om det”. Joel såg på Betty som av bandag­et hindrades från att se honom. Hon hörde inte så klart heller och satt stilla och höll om Greger.

 

”Ja, du vet att Betty var med där”, sa Greger och gav sin fästmö en extra kram. Det kändes obehagligt att tänka på det. Fast han hade hand om fallet var det på något vis så att han förträngde att en annan man hade tvingat till sig sex med henne. Han hade undvikit under förundersökningen att i detalj åskådliggöra hur själva våldtäkten gått till och offret hade inte varit villig att lämna några uppgifter heller. Bägge hade mera koncentrerat sig på våldet och stölden mot det gamla paret. Det var inte mer än rätt att ärendet tagits ifrån honom.

 

”Nu vet inte jag egentligen vad som hänt sedan jag hamnat här och jag vet faktiskt inte vem som har förunder­sökningen nu”, fortsatte Greger. ”Det där med tejpen du nämner vet jag heller inget om. Prata med City. Jag tror Rutger Svanström jobbar.”

 

”Greger”, sa Betty och drog honom till sig. Hon hade suttit tyst en bra stund medan pojkarna spekulerat kring sambanden mellan det som hänt. ”Jag tror att jag kanske vet vem det var som gav sig på mig där på Lidingö.”

 

”Va! Och du har inte sagt något”, utbrast Greger.

 

”Nä, men jag vågade inte. Och jag var inte riktigt säker.” Betty började gråta igen och Greger höll om henne.

 

”Men snälla Betty, han kan inte hota dig nu, du måste berätta vad du vet.”

 

”Han kan hota dig också Greger. Han har kanske redan gjort det. Jag har tänkt att det kanske var han som ville spränga oss i luften också, när han såg att jag var tillsammans med dig. En polis. Jag fick inte säga något till polisen.”

 

Både Joel och Greger såg på henne och försökte lugna. Var de lösningen på spåret?

 

”Snälla Elisabeth, säg vem du tror det var”, sa Greger mera bestämt. ”Det är viktigt, så vi kan ta honom. Han kanske hotar fler än oss!”

 

”Men det är så tungt, du kanske inte förstår vilket liv jag levat innan jag träffade dig Greger? Men jag förstår att jag måste berätta och att du kanske inte vill träffa mig mera sedan.”

 

”Betty, jag vet hur du har haft det. Jag vet det mesta, det som står i din polisakt och du har märkt att jag inte brytt mig om det. Jag älskar dig som du är Betty, berätta nu!”

 

Hon klängde sig intill honom tills hulkandet upphörde.

 

”Ni känner till honom också. En kille som nyss kommit ut från fängelset, en som Pelle kom dragande med. Jag tror det var han, Tommy. Bror till den där Sven Pettersson ni pratade om, han som blev mördad.”

 

”Tommy Pettersson”, utbrast Joel och Greger unisont!

 

Lucka 0-10 av Lawrence Mac Frahn

 

 

 

Kriminalberättelsen fortsätter med Del 2, som omfattar Lucka 11 – 19.

Beställs via webshop:

https://stan-forlag.webnode.com eller från e-post: [email protected],

eller via mobil och swish 073-3438775.

Som e-bok eller tryckt bok

 

Del 3 omfattar Lucka 20 – 24.