travelbug

Lucka 4

 

 

4 december

 

Det var minusgrader, klart och fint. Joel Brömster hade vaknat tidigt och låg och grubblade på varför han missat maffiagänget Black Cobra, som enligt Expressen var en av de ledande i Stockholm, vilket hans redaktör surt hade påpekat för honom. Men hur som helst var varken Semi Queslati, Shanin Amani eller Herish Salim utpekad av hans kontakter för inblandning i attentatet i Gamla stan. Joel hade också tonat ner misstankarna mot Denho Acar i Original Gangsters som då gått och blivit åtalad för en rad nyligen inträffade attentat och utpressningar. Kort sagt var Joels expertkunnande på området kraftigt ifrågasatt.

 

Han släpade sig upp för att skriva något om den utpress­ningshistoria som dagen innan hade uppdagats i Solna, där flera butiker längs Råsundavägen utsatts för hot om demo­lering och misshandel. Joel hade beskyllt Bandidos eller nå­gon av deras probitionaries eller supportergäng, men nu kast­ades misstankarna mot detta danska svarta kobragäng, som Joel försökt avfärda med att ledarna satt i fängelse. En av serveringarna längs gatan hade fått de stora fönstren kros­s­ade och ägaren också sin stora BMW repad. Ägaren ångrade att han inte betalat beskydd, som de andra närings­idkarna längs gatstumpen.

 

På polisstationen Norrmalm på Kungsholmen hade man tagit in några Bandidosmedlemmar på förhör, men de hade alla vittnesuppgifter som friade dem, även om vittnenas trovärd­ighet i de flesta fall var låg. De flesta hade själva ett brotts­register, och de andra kunde vara utsatta för hot eller vara i beroendeställning. Det var ofta svårt att hitta någon som vå­gade vittna mot dessa gängmedlemmar. Det krävdes oftast stark teknisk bevisning för att kunna fälla dem.

 

Biträdande kommissarie Anja Stoor tjänstgjorde denna för­middag och hade som utredningsansvarig varit i kontakt med vakthavande på Västerortdistriktet – Region Solna - och med folk från Novaenheten, som höll till i polishuset. Det var en särskild organisation underställd Länskriminalen för att be­kämpa den grova organiserade brottsligheten. Både Sonja Hallgren hos Solnapolisen och Holger Törnkvist, som hade hand om utredningen om Järntorget, tyckte att Nova kunde ta över fallen. Igor Malter skulle vara samordnande.

 

 

Tommy Petterson slog på teven, men det var tyst om Tensta. Reportern pratade mest om maffiaaktioner i Solna och om nya häktningar för ett stort rån i Västberga. Han stängde besviket av.

 

Varför sade man inget? Höll polisen tyst? Kanske var honom på spåret och ville ha tystnad, medan Nationella insats­styrkan formerade sig på tak och gårdar runt hans hus. Han ryste. Eller hade bögen kanske överlevt? Nej, det vore inte möjligt, med allt blod och slemmiga tarmar… han tog sig ut till toaletten och spydde och sket samtidigt.

 

Han lade sig igen, lyssnade, försökte tänka. Han måste för­söka att äta något; sköta sig någorlunda. Annars skulle han inte orka med sitt uppdrag och han hade bara allt svårare upp­gifter.

 

Skulle han klara det? Han låg och kände sig svag. Men det hade ju gått bra med bögen, eller? Han hade känt en till­fredsställelse i att plåga honom. Att han växte genom att ge igen. Samtidigt fanns en annan känsla av äckel över vad han höll på med. När han skar av kuken och tryckte in den i käften på honom. Såg hans blick när han höll på att kvävas. Han kände illamående. Han hade gått mycket längre än… Att rota runt med kniven kändes lite som att han också skar runt inne i sig själv också. Vad var detta? Han kom inte fram med något svar. Kanske var han bara känslig att se blod och inälvor? Någon moralisk eller samvetsmässig plåga kände han inte av. Eller?

 

Tommy gick ner till torget och handlade bacon och ägg och snabbmakaroner och några öl. Tittade på löpsedlarna, men det var bara om rånet i Västberga. Att de bara orkade. Hans attack på samhället intresserade ännu inte tidningarna. Han tittade på sig själv i hallspegeln: ”Men om jag bara orkar…”

 

 

Elisabeth Lennerth hade åter öppnat butiken, som varit ganska välbesökt. Många var nyfikna på henne och butiken, som förekommit i lokala media. Hennes mamma var på ingång från Spanien och Betty hade förvarnat den svartsjuke pojkvännen att mama skulle komma hem. Egentligen skulle hon hellre farit till Greger i Gröndal, men han var så för­sik­tig. Ville hålla deras förhållande dolt till dess att brotts­utred­ningen var över. Kanske han skulle ge med sig om hon sa att hon kände sig hotad? Det var hon onekligen. Pelle skulle fråga ut henne om Greger och var hon hållit hus. Han skulle hota med stryk och tvinga henne till sex. Det var hon van med, men det kändes lite motigare när hon hade Greger i tankarna. Hon hade till och med tackat nej till ett par av sina torskar och gått miste om 1000 spänn. Var det kärlek?

 

 

Annika Bartholdsson skyndade sig hem. Stina låg hemma och var krasslig och sökte omvårdnad, men ändå inte. När Annika försökte krama henne så ryggade hon undan; när hon gjorde hett te åt henne så avböjde hon och ville ha kaffe med isbitar i. Annika suckade, hon fick allt svårare att komma inpå sin dotter. Det hade varit så alltsedan Tommy och det verkade bara bli sämre. När hon var sjuk höll hon sig åtminstone hemma. Annars försvann hon ut så snart hon ätit och kom alldeles för sent hem och berättade aldrig var hon varit.

 

Annika ringde Joel och fick ur sig något av sin oro, men Joel verkade ha en del problem själv med sitt skrivande och ville inte komma över då han skulle jobba och lägga sig tidigt. Han skulle komma så snart han hann.

 

 

Tommy Pettersson laddade upp med amfetamin och sprit. Det var dags att göra upp räkningen med Svenne, hans halv­bror. Han var sju år äldre än Tommy och var en jävla typ som vandrat ut och in i fängelserna för rån och misshandel alltsedan han plågat Tommy och systrarna då på 60 – talet, in på 70 – talet.

 

Tommy var föräldrarnas eget barn och han kom när de gifte sig 1960. Då hade modern med sig två flickor, fyra och två år, från tidigare förhållanden. De hade olika fäder för Tommys mamma var en raggarbrud som hängde på snyg­gaste kärran och tuffaste killen. Fadern var också raggare och hade med sig sin son på sju år in i det nya förhållandet. Han hade ofta varit med i bilen också, liksom grabbens mor som också tillhörde raggargängen.

 

Fadern hade terroriserat familjen så länge Tommy mindes, men hans egen son Sven hade alltid favoritiserats. Han var också hos sin mamma halva tiden.

 

Brodern hade mer och mer tagit efter sin far Han slog Tommy och han kunde klippa till Tommys mamma också. Han hade sett hur systrarna utnyttjades och så snart som fadern gav sitt tillstånd gav han sig på dem.

 

Tommy kunde mana fram bild efter bild på nattliga seanser som kunde vara flera gånger i veckan. Han försökte för det mesta komma undan. Likt morsan tryckte han i köket eller vardagsrummet. Men han hörde flickornas skrik och tårar och böner och karlarnas svordomar och stön och många gånger krävde farsan att han skulle vara med och smeka honom och då måste han titta. Sven ville inte ha honom med, han gav honom stryk så snart farsan inte såg det och han var mycket brutalare mot systrarna. Farsan kunde åtminstone smeka dem och tala ömt emellanåt, medan bror­san bara använde sin styrka och brutalitet för att få dem att göra som han ville. Systrarna kämpade också hårdare emot Sven. Farsan hade de för stor respekt för.

 

Han var en jävla typ brorsan. Det var han som tog död på bägge systrarna. Farsan förstås, men brorsan var den som knäckte dem definitivt.

 

Det var med beslutsamhet han satt i tunnelbanan till Hall­unda. Han hade träffat brorsan några få gånger sedan han flyttade hemifrån. Han hade råkat stöta på honom på stan med svordomar och slagsmål som följd. De hade mött var­and­ra också vid begravningar. Av systrarna, av farsan. En av systrarna tog självmord, den äldre som då var 19 år. Det var då som Tommy fick nog och drog.

 

Storasystern begravdes 1975, sedan hon proppat i sig ihopsamlade sömntabletter nedsköljda med alkohol och för säkerhets skull och skurit sig i handlederna och lagt sig i välfyllt badkar. Hon hade stuckit hemifrån flera gånger för att undkomma farsan och storebror. Gömt sig i olika knark­arkvartar, men sedan hittats och återförts av polisen eller sociala myndigheter, då farsan gjort anmälan. Det sista året hade hon lyckats undkomma i flera månader, men så hade Sven hittat henne och tillsammans med farsan miss­handlat och gruppvåldtagit henne. Då hade Tommy också varit med och när de också bjöd in kompisar för att utnyttja henne och med bevakningen, så hon inte kunde rymma orkade hon inte mera, utan tog tillvara första tillfälle då de nöjda och till­fredsställda satt och söp i vardagsrummet.

 

Den yngre systern delade hennes öde och när stora­systern tagit livet av sig blev det bara värre och värre. Hennes enda försvar var att förfula sig genom att äta fet mat, skära sig på olika sätt och uppträda så att männen tappade intresset för henne. Hon knarkade mer och mer och blev heroinist och bodde hos olika knarkare tills hon dog i en överdos 1988, då hon var 30 år. Då hade inte Tommy haft kontakt med henne eller Sven eller farsan på flera år. Farsan hade varit 57 år när han fick återgå till att förpesta livet för morsan. I det skedet var hon 50 år och var som mest på dekis. Sven var 35 år och tillbringade halva tiden på kåken. Tommy var 28 år och hade upplevt sin bästa tid med resor och långa utlandsvistelser. Han var hemma mest för att jobba och kunna resa iväg igen.

 

Det hade varit en chock för Tommy att möta både morsan och farsan och storebror igen efter flera år. Hatet vällde upp och okvädningsorden haglade redan i förrummet. När Tommy såg kistan så brast allt. Lillasystern hade han haft mest sympati för och när han såg farsan och storebrorsan gå fram till kistan och se skenheliga ut rusade han upp och svingade en stor ljusstake på ben emot dem och skrek att de skulle ligga där i kistan i stället och prästen gick emellan och fick en törn han också och morsan grät och skrek om vart­annat. Farsan knäade, med blod rinnande från hjässan och Sven fick tag på en annan lång ljusstake och svingade tillbaka och de for runt kyrksalen svingande och stötande och parerande medan de andra fåtaliga begravningsgästerna, som mest var lillasysterns knarkar­vänner, kastade biblar och hejade på Tommy. Han följde sedan med dem på en större efterfest i Hammarbyhamnen.

 

Året efter, 1989, dog också farsan. Men då dök brorsan upp med polisvakt. Han satt inne för rån och misshandel och hade bara permission för begravningen. Tommy hade kommit hem från Filippinerna och var påtänd och passiv. Bara morsan grät.

 

 

Hallunda: Höga hus, invandrare, män drog omkring i stora gäng, kvinnor, mer eller mindre draperade i par med barn­vagnar. Den lokala polisstationen såg obefolkad ut.

 

Brorsan bodde i tvåvånings elementbyggda hus en bra bit från centrum. Han bodde där med en kvinna. När Tommy hade ringt på förmiddagen var det hon som svarade: ”Sven kommer hem till middagen, han är och söker arbete.”

 

”Så i eftermiddag?”

 

”Ja just det, vem kan jag hälsa ifrån?”

 

”Sure han söker arbete”, kunde Tommy inte låta bli att mumla när han lade på luren. Nu var det eftermiddag när Tommy iakttog huset bakom några buskar. Han hade bestämt sig för vad han skulle göra.

 

Han skulle konfrontera brorsan, säga honom vad han tyckte. Men han skulle hålla sig på avstånd och skjuta honom. Brorsan var starkare och hade troligen vapen hemma, så han måste ha övertaget. Vad skulle han göra med kärringen? Våldta henne? Han hade känt lusten sakta växa igen efter stunderna på Lidingö, men mötet med bögen i Tensta och tanken på brorsan hade tagit ner honom igen. Nä hon var säkert ful. En tandlös gammal kärring! Han fick skjuta henne också. Det måste gå snabbt, så inte grannarna lade sig i.

 

Tommy hade planerat flyktvägen redan; det var inte första gången han var på platsen. Han skulle springa eller gå till Vårby och ta en buss till Huddinge. Som alla sina planerade aktioner hade han varit där åtminstone två gånger under hösten för att bli bekant med omgivningarna. Han hade för­sökt vara noggrann. Under höstens planering hade han tagvis låtit bli både spriten och knarket och han hade börjat jogga och gymnastisera. Det hade väl gått så där; ett par dagar och så ett rejält bakslag med åtföljande bak­smälla. Men han hade ändå jobbat mera målmedvetet än han någonsin mindes att han gjort.

 

Visst hade han verkligen försökt också tillsammans med Annika det första året. Hon trodde på honom, såg bra ut, gav honom energi. Han fick uppmuntran från andra också på ett sätt han aldrig hade upplevt. Det hade ju varit så bra, men som allting så sket det sig till sist. Hon svek honom, svärföräldrarna lade sig i. Det var så, det blev så.

 

Men under hösten hade han verkligen funnit en slags energi igen, en hatets energi. Han hade svarta stunder också. När han låg i tältet och darrade av abstinens och alla tankar som vällde över honom. Det var inte bara en gång han hade pistolpipan i munnen.

 

Under hösten hade han som sagt bott i tält och sedan i en litet skjul i skogarna mellan Flemingsberg och Orlången, innan han fick tag på ettan i Bandhagen. Det var en perfekt bas. Det var väl bara någon enstaka granne som kände till att han bodde där. Kanske var han ett bekant ansikte också i kiosken, livs­medels­butiken, tunnelbanespärren där vid torget. Inte bra, men han hade odlat ett skägg de sista två veckorna.

 

Tommy hade väntat länge på att Sven skulle komma hem och han hade börjat frysa och det var nästan mörkt och tempera­turen låg runt nollan innan brodern äntligen kom på något ostadiga ben. Det gick långsamt och osäkert och Tommy drog upp pistolen och laddade den och smög efter honom fram till ytterdörren. Den var inte låst och Sven gick in i det lilla trapphuset och tände lyset. Innan han hann få upp nycklarna till sin lägenhet hörde han att någon kom efter genom ytterdörren och ropade: ”Sven!”

 

Sven vände sig sakta om och såg rätt in i en pistol­myn­ning.

 

”Tid att dö din jävel”, var det sista han hörde.

 

Tommy Pettersson gick hastigt mot Fittja industriområde, men höll sig borta från de upplysta gångvägarna. Så snart det var möjligt drog han av sig den blodiga munkjackan och torkade av sig med den. Han hade skjutit brorsan flera gånger rätt i ansiktet. ”Ta mig fan sköt jag inte bort hela ansiktet på den jäveln”, skrockade han för sig själv. Det hade sprutat blod som från en fontän.

 

Brorsan hade fallit baklänges och sedan magasinets sista kula genomborrat bröstet gav sig Tommy hastigt ut samtid­igt som han hörde sambon öppna dörren och skrika och att ytterligare dörrar öppnades, men han hade inte sett eller hört att någon förföljde honom.

 

Han tyngde ner den blodiga jackan med några stenar och slängde ner den i Fittjaviken, där ännu råkar var öppna. Han tog bussen till Huddinge som planerat och därifrån hem. Köpte längs vägen en flaska brännvin av en langare han kände till och firade upprymd resten av kvällen.

 

 

Den första polispatrullen var på plats högst tio minuter sedan larmet kommit och flera patruller anlände och började spärra av närområdet. Det yttre befälet från polisstationen i Flem­ings­berg, poliskommissarie och enhetschef John Jansson anlände också samtidigt som ambulansen. Han klev försiktigt på den landgång som lagts ut över det blodiga stengolvet i farstun, såg en person ligga ihopkrupen på sidan i en märklig position, där huvudet, eller det som återstod av huvudet var vikt bakåt från kroppen i mer än 90 grader. Det såg ruggigt ut även för en någorlunda van polis som Jansson.

 

Polisassistent Bergman hade anlänt först och han berättade sina iakttagelser för Jansson: ”Jag möttes framför huset av ett skrikande fruntimmer, som visade kroppen och berättade osammanhängande vad som hänt. Jag bad henne vänta i bostad­en på dig”.

 

Det var alltså offrets sambo. Så kom det ut flera andra grannar som hetsigt berättade i mun på varandra och att han hade bett dem vänta hemma så att de kunde ta vittnesmålen efterhand. Men de stod kvar ute och pratade med varandra i stället. Klev omkring och lämnade fotavtryck överallt.

 

En chockad kvinna satt vid ett uppdukat matbord och stirrade framför sig när John Jansson kom in och present­erade sig.

 

”Det var så mycket blod… jag hade maten klar och såg att Sven var på ingång… och så bara small det, flera gånger… när jag sprang och öppnade dörren så fick jag först inte riktigt upp den innan Sven sjönk ner på golvet…och blodet sprutade, inte bara rann!”

 

”Hann du se något av den som sköt?”

 

”Nä, han var mörkt klädd, men sprang ut på en gång.”

 

”Och du såg inte åt vilket håll han sprang?”

 

”Nä, jag vet inte.”

 

Jansson inväntade kriminalteknikernas ankomst, pratade med läkaren och organiserade förhör med grannarna innan han återvände till polisstationen för att skriva rapport och över­lämna ärendet till stationsbefäl Pelle Oskarsson som just anlänt för kvällspasset. De gick direkt in till utrednings­grup­pen för att sparka igång undersökningen. Det hann bli ett par timmars ytterligare jobb innan Jansson kunde åka hem till frugan i Bredäng. Men Jansson hade varit polis i mer än 25 år, så hon var van.