travelbug

Lucka 7

 

 

 

7 december

 

 

Det tändes ljus i storstadens många fönster och frukostbord, men ännu saknades den snö som många hoppades på och det var molnigt och plusgrader.

 

På Flemingsbergsstationen lämnade nattens stationsbefäl Ulf Lauritzen över till kommissarie Pelle Oskarsson, som nu hade dagpass. Över­gången från kväll till dag kändes av annars också. Det blev för lite sömn och han var närmare 60 år. Men den här morgonen var det värre och det var Ulla Nilssons fel.

 

Hon hade ringt honom flera gånger, först på polis­stationen och sedan hem till honom på Söder, där han numera bodde ensam sedan barnen flyttat och hustrun gått bort tidigt i cancer. Till sist dök Ulla också upp i hans lilla lya på Bonde­gatan, gråtande, berusad och ångerfull. Hon hade följt med en karl ifrån krogen till hans kontor inte långt därifrån och där hade han både whisky och en övernattnings­brits och det passade henne också. Men när de väl skulle till blev han brutal och kallade henne hora och ville binda och piska henne till underkastelse, så Ulla fick använda all sin polis­träning för att ta sig loss och oskadliggöra honom.

 

”Jag ska inte hålla på så där”, hade Ulla snyftat mot Pelles axel. ”Jag har snälla barn som väntar på mig hemma. Tur att de har mormor och morfar som ställer upp när mamman är så jäklig”. Och så grät hon mera.

 

Pelle hade tröstat henne så gott han kunde och det slutade med att hon kröp ner i hans säng och de smekte varandra tills spänningarna släppte och när Pelle efter någon timmes sömn måste gå till jobbet låg hon kvar och sov djupt.

 

Halvsovande och konfunderad tittade Pelle Oskarsson igenom nattens och gårdagens rapporter medan inspektörerna Carlström och Olsson anlände. Han kunde berätta om sambandet mellan mordet i Hallunda och atten­tatet i Gamla Stan och att det pekade på organiserad brottslighet och att ärendet under dagen skulle överföras till Länskriminalens Novagrupp, där Klara Åder fanns med.

 

”Men vi fortsätter vår utredning med det, Anna, tills de verkligen tagit över.”

 

”Okey. Vi borde utöka sökandet kring mordplatsen och jag måste fortsätta att söka Svens bror Tommy. Svens styv­mor Elsa ute i Västerhaninge verkade inte ha kontakt med någon av dem längre och såg nästan nöjd ut över att Sven gått bort. Hon umgicks bara med andra på service­hemmet där ute och såg närmast förvånad ut när vi pratade om Svens begravning.”

 

”En i personalen hade dock sett en okänd man ringa på hennes dörr en dag”, fortsatte Anna. ”Han såg ut att ha blommor och något paket med, men när hon berättade att Elsa var i ett annat rum, så gick han bara och hon såg inte att han kom tillbaka. Hon hade pratat med Elsa, men hon väntade inget besök. Han var svartklädd och mager och av medel­längd. Skulle ha kunnat vara Tommy, som försökte en visit, men som tappade modet när hon inte var hemma. Det var troligen inte Sven. Enligt hans sambo hade han ingen kontakt med styvmodern.”

 

”Jag kan sätta polisen där ute i Hallunda på utökad spa­ning idag”, sa Sebastian Carlström, ”för jag ska ändå till Huddinge en vända och höra några lärare och elever – nä förresten jag sparar det tills jag vet att de är i skolan. Men jag ska kolla upp rektorn på sjukhuset.”

 

”Har du fått fram något mer om Tomtberga”, undrade Pelle Oskarsson.

 

Sebastian Carlström tillhörde de uppåtgående stjärnorna inom distriktet. Själv strävade han högre, mot läns­krim­inalen. Han var lång och respektingivande, 36 år och in­spek­tör, men snart biträdande kommissarie. Han var gift med en polis i samma ålder som jobbade vid Söderorts­distriktet och i nya organisationen skulle de få nära till jobbet i lokalområde Farsta. De hade två barn och bodde i ett stort radhus vid Drev­viken.

 

”Jag har kollat upp de kända nazisterna inom vårt distrikt och avfärdat de flesta, utom två, som jag kan tänka mig att plocka in på förhör. Men jag vill prata mera med andra lärare också, och några elever och helst också med rektorn. Därför ska jag dit.”

 

”Den här rektorn”, fortsatte Carlström, ”har anmälts av elever vid flera tillfällen för aga, men han har inte fällts för något. Det skedde under hans tid som lärare vid denna och vid andra skolor. Han tycks ha varit en sträng lärare, så det är inte omöjligt att gärningsmannen kan finnas bland hans gamla elever. Jag ska försöka linda lite på det spåret också.”

 

”Bra”, sa Pelle Oskarsson, ”och du Anna håller väl också på med Tomtberga…”

 

”Jo, jag förhörde Renate igår och fick fram att hon blivit våldtagen, vilket hon inte sagt något om först och att hon var judinna, som vi inte heller känt till. Frågan är om det var hon eller rektorn eller bägge två som var målet för attacken?”

 

”Eller om det bara råkade bli dem. Att gärningsmannen bara väntade ut den sista läraren som kom ut”, tillfogade Sebastian fundersamt.

 

”Men han hade nog rekat”, sa Anna, ”han visste nog att rektorn alltid eller nästan alltid lämnade huset sist. Varför skulle han tortera rektorn om det bara var ett slumpmässigt valt offer? Och han visste vad Renate hette, vilket också tyder på planering.”

 

”Och att han kände väl till skolan och dess lärare”, tillfogade Pelle Oskarsson, ”det finns en del att kolla upp där.”

 

Anna Olsson följde med Sebastian Carlström på en runda till Hallunda, där de satte en polispatrull på en sista kontroll av omgivningarna och dörrknackning. De gjorde samma­lunda i Huddinge, där en patrull fick samla in sopor längs gång­vägarna runt skolan och fortsätta dörr­knack­ningen. Själva åkte de till Huddinge sjukhus, men rektorn var ännu inte så pass bra att han skulle orka med ett förhör, så de återvände till stationen för inre spaning.

På Västerorts utredningsenhet på Sundbybergs­vägen i Solna var det full aktivitet inte minst sedan dags­tidningarnas och tevebolagens reportrar köade i telefonerna efter information. Kriminalchef Sonja Hallgren fick avvika från julbaket för att bistå sin personal på stationen med presskontakterna. Annars var det stations­befälet Ada Ekelund som fick hålla i detta. Det hade hon inget emot egentligen, men hon var van att Sonja Hallgren alltid skulle hålla sig framme. Ada var drygt 40 år och biträdande kommissarie och kände sig ofta förbi­gången. Den yngre och tjusigare Elisabet Lindén fick nu nästan fler ansvarsfulla uppgifter av Sonja än hon fick. Men hon gillade Elisabet, det var mera Sonja Hallgren som var för stöddig.

 

”Vi har kartlagt Sverker Anderssons bakgrund och um­gäng­es­­krets”, sa inspektör Lindén. ”Sverker Andersson verkar ha hållit på med småbrott hela sitt liv. Misshandel, rån, bilstölder, inbrott, droger och han hade suttit inne i omgångar på olika fängelser. Men han har också anklagats för homosexuella våldtäkter vid några tillfällen både inom och utom murarna och i något fall också dömts för medhjälp. Även om man inte lyckats fälla honom för våldtäkt, så är bara de många misstankarna graverande.”

 

”Så vi tror att det är en hämnd från någon som utsatts”, sammanfattade Ada Ekelund.

 

”Vi har en lista på 10-15 personer som säger sig ha utsatts av Sverker Andersson och ytterligare ett halvdussin har blivit rånade eller misshandlade av honom. Vi ska kolla upp dem under dagen”, fortsatte Elisabet.

 

”Bra”, rundade Sonja Hallgren av, ”då kan jag säga att vi har goda möjligheter att få fram namn på misstänkta under dagen?”

 

”Håll gärna emot pressen tills i morgon i alla fall”, sa Ada och gick för att följa upp stationens vanliga uppgifter.

 

 

Hos Annika Bartholdsson i Skärholmen hade det varit en lugn sovmorgon. Hon och Joel hade legat tätt intill varandra tills det gled in i ett lugnt avslappnat samlag. Annika hade bakat och kom in till sängkammaren med en bricka nyvärm­da scones med Roibos – te och morgontidningarna, där Joel slumrade och funderade på om han kunde slippa undan middagen i Haninge genom att hävda att han måste närvara vid förhandlingarna i Södertörns tingsrätt. Det var ju faktiskt så att han borde det också. Kvällstidningen ville gärna ha färska domstolsreferat. Det fick lösa sig; han njöt av den rykande varma koppen te och scones med marmelad och en liten bit ost på.

 

Men i samma stund som Joel läste om det uppseende­väck­ande mordet i Tensta, ringde hans mobiltelefon, som han till dess haft avstängd och det skramlade till i hallen när Stina kom hem. Verkligheten slog till med full kraft.

 

Stina försvann snabbt in på toaletten och svarade ett vresigt ”Nej” på mammans fråga om hon ville ha frukost. Efter en halvtimme på toaletten försvann något svartklätt snabbt in i sitt rum och stängde dörren. Annika gläntade försiktigt, men fann att Stina lagt sig och ville vara i fred.

 

Under tiden satt Joel i samtal med polisinspektör Anna Olsson från Flemingsbergsstationen. Han hade pratat med henne efter mordet på Sven Pettersson i Hallunda och han hade träffat henne tidigare också och uppskattade henne på alla sätt. Men de besked hon kom med var desto mer chock­erande: Hans kompis Greger Holmström hade blivit utsatt för ett attentat. Det var honom det handlade om i nyhets­rapport­en från Gröndal.

 

”Det är Söderort som har hand om det”, sa Anna, ”eller kanske City, för han jobbar ju där, men jag tänkte att du ville veta och kanske har någon idé om vem som skulle vilja Greger något ont?”

 

”Nä inte direkt, men hur mycket skadad är han?”

 

”Jag vet inte, han har opererats och legat nedsövd, så jag vet inte. Han hade en flicka med sig också.”

 

”Va, jasså, det har han i varje fall inte sagt något om, men han klarar sig väl i alla fall?”

 

”Jo det trodde läkarna. Prata med Lisbeth eller Eva på Norrmalm eller Gunnar Holm i Västberga.”

 

”Tack, jäkligt bra att du ringde Anna. Jag ska nog till Tingsrätten senare idag, vi kanske syns där.”

 

”Jag tror inte det. Jag har en tomte som misshandlar rektorer och våldtar tysklärare här ute att ta hand om.”

 

”Ja vad väntar du dig, det är ju jul”, sa Joel och lade på luren.

 

”Du, det är min kompis Greger som var utsatt för det där attentatet i Gröndal, som de nämnde i nyheterna”, sa Joel vänd till Annika som återvänt till sovrummet och undrade vem som ringde.

 

”Som du förstår måste jag kolla upp vad som hänt och hur det är med honom,” sa Joel gnagde i sig sista brödbiten och gick till badrummet.

 

”Jag ska till Tingsrätten om rånet i Västberga sedan också, så framför mina ursäkter till dina föräldrar”, ropade han från badrummet.

 

 

Tommy Pettersson hade varit rejält skakad över att finna Betty hos Greger i Gröndal, men han var nöjd med hur han hanterat situationen. Att de verkade överleva tyckte han var bra, även om hämndkänslorna mot Greger och besvikelsen över Betty präglat en stor del av kvällen. Han hade druckit upp den sprit han haft kvar i lägenheten och sov tungt när väckarklockan drog upp honom. Fick snorta lite amfetamin för att vakna upp och komma igång för den nya dagen.

 

Han mådde inte bra, men dagens uppdrag var viktigt och han måste försöka ta sig samman. Engman var en jävla typ som Svenne hängt ihop med. Han hade alltid varit redo att plåga systrarna sedan farsan och Svenne fått sitt och han slog dem vid minsta motstånd. Han var en fullblodssadist som fick bättre stånd ju mer de grät och skrek. Tommy såg framför sig hans tandlösa flin när Svenne släppte fram honom. Det var hans syster, och det var Tommy som fick ta hand om och trösta henne efteråt.

Tommy packade sammanbitet en liten väska, rullade en haschjoint och gav sig ut i det milda och slaskiga vädret. Han tog tunnelbanan till Odenplan och bytte där till buss 515. Klev av vid Haga Norra och tog en promenad in i Haga­parken för att samla sig inför uppgiften och ordna sin utrust­ning.

 

 

Joel Brömster stannade till i Västberga på väg till Söder­sjukhuset och sökte upp Gunnar Holm och blev uppdaterad om vad som hänt och att det inte var någon idé att åka upp på sjukhuset ännu, då de inte visste läget med Greger. Motivet till attack­en var ännu oklart, men sannolikt var det någon som inte uppskattat kommissarie Holmströms polisarbete, även om det inte fanns påtagliga hot registrerat.

 

”Men Greger kanske hade fått några muntliga hot. Vi får höra med honom snarast.”

 

”Greger hade väl hand om attentatet i Gamla Stan, finns något samband där”, undrade Joel.

 

”Det där har jag inte riktigt koll på, du får nog höra med Norrmalm. Jag tror att han lämnat det vidare. Han hade hand om en serie rån och våldtäkter på Lidingö också, som kan vara intressanta, men jag kan inte säga mera i det här läget”, sade Gunnar, som var på väg att avslöja för mycket inform­a­tion till journalisten Brömster.

 

Gunnar Holm hade satt sin skyddsling, polisinspektör Anette Johansson, på Gröndalsfallet, direkt på morgonen efter sam­råd med stationsbefälet Kurt Ove Kristiansson, den storvuxne och tjocke nestorn på stationen, och Anette hade snart fått intressanta napp när hon lämnat Greger Holmström och börjat söka på Elisabeth Lennerths bakgrund.

 

 

Medan Joel Brömster for ut till Södertörns Tingsrätt och såg ytterligare två bovar bli häktade för rånet närmade sig Tommy Pettersson sitt mål på Brahevägen i Haga Norra. Han närmade sig diskret från Norra kyrko­gården och slog telefon­numret till Ove Engman.

 

”Hej, det är poliskommissarie Andersson, är det Ove Engman jag pratar med?”

 

Ove Engman tvekade om han skulle medge eller säga nej eller bara lägga på, men han hade väntat på ett samtal från polisen, sedan han hörde om mordet på kompisen Sven Pettersson. Han hade inte bara väntat, han hade nästan läng­tat. Han var rädd. Den som mördat Sven var troligen ute efter honom också. Ute efter de pengar som han förvarade efter några lyckosamma stötar. Han var den betrodde. Han höll sig undan polisen, när de andra i gänget åkte in. Men när de kom ut igen fick de sina pengar. Han hade varit renhårig, hade aldrig lurat någon. Skulle någon nu dyka upp och kräva Svens andel? Kände någon utanför kretsen till att han förvar­ade pengarna? Han hade redan under morgonen kört till sin stuga i Roslagen och tittat till tjuvgömman i vedbod­en.

 

”Jaa”, svarade han tveksamt.

 

”Jag skulle vilja höra dig lite om mordet på Sven Pettersson, du känner till det va?”

 

”Ja, han var ju en god vän sedan flera år. Jag är orolig för att någon är ute efter mig också, så jag berättar gärna för polisen vad jag vet.”

 

”Bra, jag är hos dig om ett par minuter.”

 

”Nja, jag kan nog komma ner till stationen”, sa Engman och såg sig tveksamt om. Helst ville han inte ha polisen in i lägenheten.”

 

”Men jag är snart hos dig. Det är bättre så här. Det går fort, några frågor bara och jag bryr mig inte om städningen,” sa Tommy och fick fram ett litet skratt.

 

”Okey då, jag möter dig i porten!”

 

”Perfekt”, sa och tänkte Tommy och kramade pistolen i fickan. Han gick längs gatan och fram till porten och vänt­ade. Han var inte maskerad. Helskägget skulle göra att Ove Engman inte kunde känna igen honom. Det var länge sedan de träffats.

 

Trots det såg han lite tveksam ut sedan Tommy barskt sagt att de skulle gå upp till lägenheten. Han hade kanske väntat sig en uniformsklädd polis.

 

”Jag är civilklädd när jag är ute så här, för att inte väcka uppmärksamhet”, sa Tommy förklarande och han såg Eng­man vrida på huvudet och nicka och slappna av en smula. När de kommit in i lägenheten kom han på vad han missat:

 

”Jo, du har väl en polislegitimation i alla fall?”

 

När inget hände och han såg ett snett leende i det skäg­giga ansiktet förstod han att han inte hade det. Instinktivt försökte han nå pistolen som låg i hallbänken, men Tommy var snab­bare och tryckte sin pistol mot hans panna:

 

”Försök inte! Jag är polis. Jag kan skjuta dig om du försöker något.” Engman sträckte armarna i luften och mum­lade en ursäkt.

 

”Gå och sätt dig på en köksstol och håll armarna bakom så jag kan sätta handbojor. Du verkar farlig!”

 

Engman gick tveksamt och satte sig på en stol medan Tommy sökte fram den pistol som låg laddad i hallmöbeln.

 

”Den här tar jag hand om, du har väl ingen licens för skjutvapen?”

 

Engman svarade inte. Det var ingen idé att han berättade varför han hade pistol, han skulle bara trassla till det. Men var karlen polis verkligen. Han hoppades, men samtidigt kändes det som en bluff och då låg han illa till. Då var det samma en som sköt Svenne. Det fanns något bekant hos honom också som han inte kunde placera. När han kände att armarna tejpades i stället för belades med handfängsel förstod han att det inte var en polis han hade bakom sig. Skulle han skrika? Ingen idé, ingen skulle hinna rädda honom. I samma stund var det för sent då den kraftiga textiltejpen lindades för hans mun. Den lindades runt benen och stolsbenen och runt magen och ryggstödet. Han var fast, utlämnad.

 

Den skäggige mannen stod framför honom och visade upp en stor och rakbladsvass kniv. Han drog lätt med kniven över huden från pannan och ner över kinden och den lämnade efter sig en röd strimma med framsipprande blod.

 

”Jag ska straffa dig för vad du gjorde med mina systrar”, väste mannen, och Engman sökte i sitt minne omtöcknat av skräck och sakta kröp minnet fram: Svennes systrar. Var det Tommy?

 

”Jag ska skära kuken av dig och du ska äta upp den.” Tommy iakttog reaktionen i de uppspärrade ögonen och hur han började rycka och vrida sig när Tommy började skära upp hans byxor med kniven som hänsynslöst trängde ner några millimeter i huden.

 

”Men lyssna nu!” Tommy tog tag i hans hår och pressade huvudet bakåt. ”Du har en liten chans att få behålla kuken och livet. En liten jävla chans!” Han tog med ett snabbt snitt av kniven en stor bit av det ganska långa och ovårdade håret och råkade i farten också snitta en del av huvudsvålen så det återstående håret snabbt färgades rött. Tommy tog tejpen och surrade snabbt runt huvudet och hakan som bandage för att stoppa det värsta flödet. Han fick inte förblöda.

 

”Nicka om du vill ta den sista lilla chansen att överleva!”

 

Ove Engman nickade.

 

”Du har saker som jag vill ha. Ger du mig det så slipper du kvävas av din kuk!”

 

Ove Engman nickade flera gånger och fasan lyste i hans ögon. Han kände det salta blodet blandat med svett rinna längs kinden och han förstod att den här mannen, om det nu var Tommy, som troligen hade mördat Sven, var fullt kap­abel att genomföra sitt hot.

 

”Lyssna nu”, väste Tommy. ”När jag vill att du ska svara så lossar jag tejpen, men om du skriker eller säger fel svar eller gör fel saker, så vet du vad jag täpper till käften med!”

 

 

Joel Brömster satt i Södertörns Tingsrätt och följde upp det spektakulära rånet i Västberga. Gangstergängen i Sverige hade genomfört flera uppseendeväckande attacker på värde­transporter tidigare, men den här attacken på värde­depån var något extra. Polisen verkade först lamslagna, men hade sedan dess försökt slå tillbaka med massiva gripanden. Joel tyckte att det fanns desperation med i spelet och flera av de anklagade var det på ganska lösa grunder. Men att det var typer som helst borde sitta inne, var nog ingen tvekan om. Det handlade mycket om att likt åtalen mot Al Capone vara kreativ när det gällde åtalspunkter. Skattebrott var så banalt för gäng­medlem­marna att de knappt tänkte på att de bröt mot lagarna.

 

 

Annika Bartholdsson kollade diskret att Stina sov och verkade oskadad innan hon skrev en lapp och gav sig iväg till gudstjänsten och middagen hos föräldrarna. Att både Stina och Joel försökte slingra sig ur var hon van med, men själv kände hon ett behov av kyrkans frid. Att hon fick gå själv gjorde inte så mycket, hon hade flera vänner där som det var roligt att träffa. Tråkigare var då att komma ensam till föräld­rarna och se deras besvikna miner. Främst för att Stina inte var med. De var ständigt oroliga för henne och bad särskilt att hon skulle låta kyrkan reda upp hennes liv. Joel hade de mindre hopp om och de hoppades snarast att Annika skulle träffa någon av de manliga församlings­medlemmarna de ibland bjöd in på söndagsmiddagarna. Joel hade ännu en hel del goodwill, då han tagit hand om Annika efter skils­mässan. Å andra sidan hade det nog varit bättre om kyrkan fått vara mer delaktig i läkningen redan där. Till­sammans med Joel skulle nog Annika fjärma sig mer och mer från kyrkan.

 

 

På Flemingsbergsstationen satt stationsbefälet Pelle Oskars­son och handläggaren Anna Olsson och gick igenom utred­ningsläget för Tomtberga och Hallunda och även några smärre fall inom distriktet. De väntade på att stationens unga befälsess, Tomas Zeller och Kent Bäringer skulle anlända. Bägge var något år över 30 och gjort snabba karriärer till befäl. Inspektör Zeller var känd för att avverka flickvänner bland polisaspiranterna på löpande band. Inspektör Bäringer var inte lika utåtriktad, utan höll sig mer för sig själv och bodde ensam i en lägenhet i Hagsätra. Medan Zeller gärna klädde sig civilt och hade en lång halsduk hängande över axeln, var Bäringer alltid korrekt klädd i uniform eller kos­tym och slips.

 

Ulla Nilsson skulle också komma och Pelle Oskarsson väntade med viss oro. I samma veva kom också Sebastian Carlström med rapporten att den utvidgade brotts­under­sök­ningen i Hallunda gett resultatet att man funnit blodstänkta kläder så långt bort som i Fittjavikens isslaskiga vatten. Man hade också flera påsar med skräp och klädplagg som hittats längs marken eller i papperskorgar.

 

”Det tar några dagar att analysera det där materialet, men det kan faktiskt ge något. Men nu drar jag. Kent, du kan väl kolla av den här rektorn, jag har inte hunnit med det. Men jag åker ut och pratar med lärare och elever på Tomtbergaskolan i morgon.”

 

De såg honom flaxa iväg lika fort som han kommit. Ulla Nilsson hälsade och gled fram till den församlade gruppen med ett generat leende.

 

Tomas Zeller hälsade henne uppskattande: ”Hej Ulla, vad du ser glad och rödblommig ut, har du något trevligt att berät­ta?”

 

”Ja, men det var väl roligt att se er här, allihopa!”

 

”Träffade du Ellen Haag igår”, frågade Anna Olsson.

 

”Joo”, sade Ulla avvaktande, ”det var trevligt. Vi hade ju inte träffats på ett tag.”

 

Pelle Oskarsson harklade sig och tillfogade: ”Och vad hände med Hallunda?”

 

”Jo vi bestämde att Ellen skulle be Igor Malter ta över det”, sa Ulla snabbt, ”och visst ja, det skulle jag sagt till dig redan igår kväll innan jag gick av passet, Pelle.”

 

Han nickade, med ett försiktigt leende. Visste inte riktigt hur han skulle hantera besöket av Ulla. Det var angenämt, men hon var ju mycket yngre och berusad, inte ville hon väl nå­gon fortsättning?

 

”Igor är ansluten till Nova och när nu Klara är ledig…”, fortsatte Ulla och rundade av med avslöjandet: ”Visste ni förresten att Ellen Haag ska ha barn med Igor Malter?”

 

”Det förvånar mig inte”, sa Anna Olsson. ”Det är på väg att bli inavel i den här organisationen. Vi jobbar så mycket och träffar inga vanliga människor.”

 

”Någon som vill ha barn med mig?” försökte Tomas Zeller och blinkade.

 

”Knappast”, skrattade Ulla och kastade en blick på Pelle. ”Jag har två stycken hemma som jag är alldeles för ofta borta ifrån.”

 

”Pröva med Pelle”, sa Anna och gick mot sitt rum.

 

 

Ove Engman körde mot Svinninge på en fuktig vägbana som kunde bli isig framåt kvällen. Han umgicks med tanken att köra av vägen. Han hade säkerhetsbälte, men det hade inte killen med pistolen bredvid honom. Han var nästan säker på att det var Tommy nu och Ove hade återfått hoppet och det gjorde att han höll sig på vägen.

 

Tommy hade känt till att han förvarade stöldgods och hade kontakter för att omsätta dem i pengar och att han dessutom förvarade stulna pengar åt de som litade på honom. När han krävde att få pengarna i stöldgömman hade Ove sagt att han skulle bli dödad om han gav bort andras pengar.

 

”Vad spelar det för roll, nu kan du ju bli dödad för att du inte ger bort andras pengar! Fast jag behöver inte allt. Jag vill ha Svennes och dina pengar”, hade Tommy sagt och det var en eftergift som Ove tyckte visade att det fanns lite förhand­lings­utrymme och att allt inte var helt svart. Han hade inte så mycket pengar i lägenheten, utan hade fått Tommy att accep­tera en tur till stugan i Skåvsjö, längs vägen mot Svinninge och det verkade som Tommy kände till den också. Tommy hade tittat i kylskåpet och stuvat ner bröd och smör och på­lägg och några öl i en påse och Ove hade visat var det fanns en flaska Koskenkorva och Tommy verkade bli på allt bättre humör under färden ut till stugan. Han hade till och med plåstrat om Ove för de sår han fått. I stället för mössa hade han ett stort bandage och det sved.

 

Det var lite slirigt på sista biten skogsväg till stugan, men Oves stadsjeep hade inga problem med det. Han kunde köra ut till stugan året om. Den låg dolt från andra stugor omkring och han brukade gömma bilen i ett skjul. Men så ville han inte ha det nu. Tvärtom hade han blinkat diskret åt bilar han mötte. Det var ganska mycket trafik in mot stan.

 

Stugan var inte stor; ett allrum med pentry och två små sovrum. Men där fanns el och vatten indraget och en liten öp­pen spis att komplettera med. Lägenheten, stugan och bilen hade finansierats via hans affärer, som han helst kallade dem. Han tog en dryg ränta för att förvara och för­medla pengar och gods som inte förvärvats på helt legalt vis. Det var själv­klart rimligt.

 

Ove ville inte visa exakt var han förvarade pengarna och det accepterade också Tommy, bara han återkom från gömstället med händerna uppsträckta så att Tommy fick kontrollera att han inte hade vapen med sig. Det tyckte också Ove var rim­ligt.

 

Han hade inget vapen i gömman, men väl i den låda diskret fastsatt under sängen där han förvarade nycklarna till göm­man. Där fanns en skarpladdad pistol.

 

”Pengarna är gömda ute, i skogen”, sa Ove. ”Så du måste låta mig gå ut och vänta här.”

 

”Ge mig bilnycklarna då”, sa Tommy, ”jag vill inte att du bara sticker iväg och lämnar mig här.” Han skrockade där han satt vid ett bord och drack öl och åt smörgåsar. ”Och nycklarna till lägenheten”, lade han till på en ingivelse.

 

Ove gav honom nycklarna och försvann in i ett av sovrum­men för att hämta de gömda nycklarna till vedbod och penga­gömma.

 

”Va fan!” Det tog några ögonblick för Tommy att rea­gera, men med ens var han på fötterna. Han vinglade till, höll på att ramla och insåg att han höll på att tappa greppet.

 

”Kom ut med händerna över huvudet”, skrek han och höll pistolen mot dörröppningen med bägge händerna.

 

”Jag skulle bara hämta nycklar till gömman”, skrek Ove tillbaka och fumlade med lådan. Med darrande händer tog han fram pistolen och nycklarna. Stoppade snabbt ner pistol­en i byxlinningen, drog igen jackan och ropade: ”Jag kom­mer nu”.

 

Han kom ut i rummet med händerna lyfta och viftade med nycklarna.

 

”Seså ta det lugnt”, ropade han till Tommy som följde hans rörelser med pistolen höjd. ”Jag går ut och hämtar pen­garna nu.”

 

Ove rörde sig mot ytterdörren med uppmärksamheten riktad mot Tommy, som följde efter ut i den mörka vinter­efter­mid­dagen. Ingen utebelysning var tänd och det avtagande dags­ljuset var på väg mot totalt mörker.

 

”Inte mer än två steg före mig”, befallde Tommy, när Ove började gå mot vedboden.

 

”Men då ser du ju var pengarna finns,” sa Ove och stan­nade upp.

 

”Skit i det du, jag tar bara vad jag behöver, resten kan du behålla.”

 

Ove fortsatte sakta samtidigt som han höll koll på Tommy. Han måste få Tommy att tappa uppmärksamheten en liten stund, så han hann få upp pistolen.

 

Han nådde fram till vedboden och fumlade med nycklarna. ”Du får stanna utanför boden i alla fall.”

 

”Okey, men lämna dörren öppen och kom ut med händ­erna uppsträckta och med pengarna!”

 

Det var mörkt inne i vedboden och Ove Engman gick in utan att tända lyset. Fastän dörren var öppen försvann Ove i dunklet och Tommy kunde inte se vad han gjorde därinne.

 

”Vad fan gör du”, ropade Tommy samtidigt som han rusade fram och instinktivt tog skydd av dörren.

 

Ove Engman hade dragit fram pistolen och nu kände han sig i överläge. Om inte belysningen tändes kunde inte Tommy se honom. Men ute fanns ännu ett blekt ljus, så han skulle kunna skymta Tommy, om han dök upp i öppningen.

 

”Ja, nu är du inte så stursk längre”, väste Ove och kram­ade pistolen, som han riktade mot öppningen.

 

Plötsligt svängde dörren igen och nyckeln vreds om. Han var instängd!

 

”Nu kan du sitta där tills du kommer ut med pengarna”, hörde han en röst från utsidan.

 

Ove svor i förtreten, tände belysningen och såg sig om. Det fanns ingen utväg. Inget fönster. Dörren var bastant. Han kanske kunde skjuta sönder låset, men därute väntade Tommy. Det var inte mycket han kunde göra.

 

Han lyfte undan huggkubben, krafsade undan sågspånet och nådde det fastgjutna plåtskåpet som innehöll penga­gömman.

 

”Jag kommer ut med pengarna, om du låser upp för mig!”

 

Han hörde inget svar och gick fram och lyssnade vid dörren och upprepade sitt förslag.

Efter någon minut hörde han att en bildörr öppnades.

 

     ”Tänker han dra”, mumlade Ove för sig själv, ”och lämna mig här!”

 

Efter en del letande fann Tommy vad han sökte, reserv­dunken. Han gick fram till vedboden och stänkte bränsle över dörren, över väggen. Ove lyssnade och efter­hand kände han doften.

 

”För helvete Tommy, du ska ju få pengarna, jag lovar…” Han försökte få upp låset till pengagömman men händerna darrade så han missade.

 

”Jasså du vet vem du har att göra med”, hördes en hånfull röst utanför dörren. ”Säg till när du har hundra tusen i handen, så ska jag öppna. Dröjer du för länge så tänder jag på.”

 

”Hundra tusen, så jävla mycket har vi inte pratat om, så mycket har jag inte!”

 

”Synd för dig då Engman, du har jävlats med mig och då går priset upp. Men välj om du hellre vill brinna upp med pengarna!”

 

”Vänta”, skrek Engman och försökte åter få upp det trilskande låset, ”fan jag får inte upp låset!”

 

”Du får väl skjuta sönder det med din pistol!”

 

Till sist gled det i alla fall upp och han bläddrade igenom plastpåsarna med pengar. Han tog två av dem och det borde vara ungefär 80 000 kronor, låste och återställde gömman och stoppade nycklarna under ett vedträ.

 

”Jag har pengarna!”

 

”Jag har tänt en fackla. Du måste göra precis som jag säger annars skiter jag i det här och tänder på. Har du förstått?”

 

”Ja”, svarade Engman nervöst med penningpåsarna i ena handen och pistolen i den andra och undrade hur han skulle komma ur det här.

 

”Gå längst bak i boden och håll lyset tänt. När du hör att jag låser upp väntar du tills jag säger till och öppnar sedan dörren försiktigt med armarna utsträckta och med pengarna i händerna. När jag ger klartecken kan du skjuta upp dörren helt, men stanna kvar innanför tröskeln i ljuset medan jag kommer fram och tar pengarna. Har du något vapen så slänger du det på golvet, annars är du dödens!”

 

”Hur ska jag veta att du inte dödar mig ändå, när du fått pengarna”, frågade Engman, som anade de dåliga oddsen när han också avslöjat att han visste att det var Tommy.

 

”Det vet du inte, men du har större chans. Med allt stöldgods som du har vill du nog inte heller ha hit polisen och om du samarbetar och inte säger något behöver jag inte heller döda dig.”

 

”Okey”, sa Engman grötigt.

 

Tommy låste upp dörren och backade i skydd av ett träd. ”Nu kan du försiktigt skjuta upp dörren och visa mig pengarna!”

 

Dörren gled upp, men belysningen var släkt.

 

”Jag slänger pengarna till dig nu”, ropade Engman och kastade ut två pengapåsar fastsatta i ett vedträ. ”Ta pengarna och åk härifrån, jag säger ingenting. Lämna bilen hemma hos mig.”

 

Tommy kunde skymta påsarna som hamnat mellan porten och trädet där han stod. Pengarna var viktigast nu, tänkte han. Viktigare än att hämnas på Engman. Men han var säker på att Engman hade skjutvapen där inne.

 

”Vi kan göra så”, sa Tommy, ”men hur ska jag komma åt pengarna utan att du skjuter mig?”

 

”Kom bara, jag skjuter inte.”

 

”Tänd lyset och visa att du inte har vapen i händerna så tror jag dig!”

 

”Okey, om du lägger undan din pistol också!”

 

Ställningskriget fortsatte en stund medan dieselångorna låg tung över scenen.

 

”Här, ta den här krattan”, ropade Ove nervöst, och kastade den bort till trädet som Tommy gömde sig bakom.

 

Med krattan kunde Tommy dra till sig pengapåsarna. Han kollade innehållet och bedömde att det var tillräckligt innan han sakta backade mot Engmans bil. Han tog skydd bakom bilen och försökte bestämma var Engman höll hus och om det verkligen var vettigt att lämna honom vid liv.

 

Till sist kröp Tommy in i bilen från passagerarsidan, orolig för att han skulle bli ett lätt mål när kupébelysningen tändes. Han låg ner på sätet, låste inifrån och väntade på att belysningen slocknade, medan han lyssnade efter ljud. När inget hördes vred han försiktigt om nyckeln och backade direkt in i ett träd.

 

Bilen ryckte förfärligt när han äntligen fick igång den igen och hittade vägen ut från gården. Engman var då redan framme vid bilen och ryckte förgäves i en dörr. Den stora bilen sladdade farligt ute på grusvägen innan Tommy kunde få kontroll på den och leta sig åter mot stan. Han var ingen van bilförare och körkortet hade han förlorat för många år sedan, men när han kommit ut på Vaxholmsvägen kände han sig lugnare. Det skulle väl knappast vara någon poliskontroll så där på kvällen.

 

När han nått Haga Norra och parkerat bilen hade det också gått bra och han hade bestämt sig för att stanna i Ove Engmans lägenhet under natten. Han trodde inte att Engman skulle gå till polisen och den här natten skulle han troligen stanna kvar i stugan.

 

 

Kent Bäringer vid Flemingsbergsstationen besökte Huddinge sjukhus, men fick till svar att rektorn ännu var för svag för något förhör och han återvände till stationen och plockade fram ett annat ärende ur sin ganska tjocka bunt på skriv­bordet.

I Västberga hade handläggaren Anette Johanssons efter­forskningar lett till den märkliga kopplingen mellan attentatet i Gröndal och våldsbrottet på Lidingö och Lisa Nilsson hade under kvällspasset uppdraget att kontakta Norrmalm om detta. Hon kontaktade stationsbefälet Rutger Svanström.

 

”Jo vi har nog förstått här också att Greger Holmström hade någon affär med den där Elisabeth Lennerth”, sa Rutger, ”vi har också tittat på det material vi har från Lidingö, annars var fallet nu på Greger initiativ överfört till span.”

 

”Kan det vara så att attentatet var riktat mot flickan och inte mot kommissarien?”

 

”Ja hon hade nog fler fiender än vår kommissarie, men det avgörande blir nog att få höra med dem själva vad de tror.

 

”Hon kanske hade någon svartsjuk pojkvän?” försökte Lisa Nilsson.

 

”Ja, hon bodde ihop med en kille i Tensta, som jag vet att Greger hade kontakt med. Men ni har kanske haft kontakt med honom också?”

 

”Lennart Strandberg försökte nog igår utan att lyckas och sedan han fått tag på hennes mor, så nöjde han sig med det. Mamman skulle berätta för hennes sambo vad som hänt. Men du har rätt, vi måste söka honom.”

 

Men Bettys sambo, Pelle Bäcklin, var eftersökt också av utredningsgruppen på Solnastationen i Västerort. Yttre befäl­et, Allan Engman, hade knackat på hos de brottsligt mest aktiva och däribland fanns Bäcklin.

 

Han satt och söp med några kompisar och var obekväm med ett besök av polisen. Det dröjde innan han släppte in Allan och balkongdörr och fönster stor öppna för att vädra. Allan märkte direkt att de inte rökte Kent, men det brydde han sig inte i för tillfället. Allan Engman var inte själv obekant med olika slags droger och hans förflutna var långt ifrån vitt annars heller. Men sedan han bytt sida och blivit anställd vid polisen hade han blivit en närmast fanatisk renlevnadsman och skydde sina gamla kontakter inom den mörkare sidan av samhället. Professionellt hade han dock en stor nytta av sina erfarenheter och hade lätt att se mönster, som andra mer traditionellt utbildade poliser inte såg.

 

Allan Engman kände instinktivt att Pelle Bäcklin inte hade något att göra med Sverker Andersson. Han hade varit mer orolig för att polisen skulle söka genom lägenheten efter knark och liknande. Han svor också över vart hans fästmö tagit vägen och att det var en polis som tagit henne från honom, men i det läget kände inte Allan Engman till attentatet mot Greger och Betty och hade ingen information att komma med. Han gjorde ett kortare förhör med de närvarande och vad de haft för sig sista veckan.

 

 

Joel Brömster hämtade upp Annika Bartholdsson hos svärföräldrarna och han fick lite rester av middagen innan han och Annika åkte hem till Stina i Skärholmen. Han stan­nade inte kvar, men följde med upp en stund då Annika var orolig för hur det var med Stina. Hon verkade dock vara utsövd och på någorlunda gott humör, så han kunde snart lämna dem och fara hem till lägenheten på Luntmakargatan. Det var mycket att skriva om och fundera på: Vad hade hänt Greger? Var det någon i dennes roll som polis som hatade honom så mycket? Eller var det något annat? Något längre tillbaka? Det fanns en obehagskänsla som han inte riktigt kunde sätta fingret på. Som att det fanns något mönster som han borde begripa.. Men han gav upp och skrev en artikel från rättegången han närvarat vid.

 

 

Ove Engman stannade inte i stugan. Han ringde en kompis som skjutsade honom till akutmottagningen på Karolinska för en ordentlig omplåstring. Det hade gjort fruktansvärt ont när de tog bort tejp och bandage och de hade varit tvungna att sy ett tjogtal stygn. Självklart undrade personalen vad han råkat ut för och han skyllde på ett krogslagsmål.

 

 

Efter flera timmar kunde de åka till Haga Norra i Solna och konstatera att bilen stod där, men att han inte kom in i huset. Så han for hem till kompisen för att sova en stund. Dagen efter skulle han be vicevärden öppna. Han hade extranyckel till både bil och lägenhet där inne, men måste byta lås. Han anade inte att Tommy sov över i lägenheten. Denne höll lyset släkt för att inte väcka misstanke och han svarade inte heller i telefon. Däremot tömde han Engmans kylskåp och sprit­förråd och gick igenom en packe porr­filmer. När han klämde på den tjocka bunt 500 – och 100 – lappar som trängdes i hans jacka insåg han att han mådde bättre än på åratal.