travelbug

Lucka 8

 

 

 

8 december

 

Det var en mulen och fuktig natt. Den andra december­veckan. Några dagar till lucia, två veckor till jul, tre veckor kvar av året. Ännu gott om tid att hinna med allt som måste göras. Ännu en full arbetsvecka, då helgerna inte gav orsak att slarva lite med arbetstiderna.

 

Biträdande kommissarie Krister Lindgren hade som nattens befäl vid Solnastationen haft en del att bestyra och han höll också i morgon­rapporteringen. En kvinna hade på hemväg från en krog i Sundbyberg blivit övermannad och rånad av två män. De hade slitit in henne i en gränd och hållit fast henne på den våta skitiga asfalten. Men hon skrek och kämpade emot och var vältränad, så de lyckades bara slita sönder hennes kläder och ta handväskan och när ett par andra nattflanörer dök upp tog de till flykten.

 

En polispatrull hade snabbt varit på plats och två män med serbokroatiskt utseende kunde haffas vid pendeltågs­station­en. De togs in på förhör på stationen, men nekade till allt och då kvinnan inte heller var säker lät Krister Lindgren dem gå.

 

”Låter som de där två jepparna som försökte något lik­nan­de häromdagen. Då fick vi inte tag på dem, men signal­ementet stämmer, serbokroater”, sa nyss anlände yttre befälet Kalle Oskarsson.

 

”Ja den efterlysningen missade jag, men du hade väl inga namn på dem eller så? Att söka på serbokroater kändes lite löst. Men nu har vi namn och bostad och kan plocka in dem igen.”

 

”Bra”, sa biträdande kommissarie Ada Ekelund, ”då plockar vi in dem under dagen.”

 

”Vi har listat personer som kände Sverker Andersson, särskilt då homosexuella och kriminella och sådana som vi vet har varit utsatta för Andersson. Vi har tagit in några till förhör igår kväll och i natt och det gäller också kända kriminella i kvarteren kring Andersson där i Tensta”, fort­satte Krister Lindgren. ”Alla är släppta efter förhör, några vill vi kolla upp mera, andra är avförda och så är det några vi inte fått kontakt med. Jag har rapporten här”, Lindgren höll upp en bunt A4, ”och ni får fördela uppgifterna mellan er.”

 

”Det tar jag hand om”, sa kriminalchefen Sonja Hallgren som just svept in i rummet. ”Bra jobb Krister, vi ska ta den där jäkeln redan idag!” Hon nickade mot inspektör Elisabeth Lindén som svarade med ett milt leende bakom de blonda lockarna.

 

 

På polisstationen i Västberga hade polisinspektör Benny Grönstedt fått in ett fall under morgonen där en berusad kvinna blivit upphunnen och utsatt för våldtäkt av två män i en grässlänt vid Tallkrogsvägen i Enskede, ett par hundra meter från tunnelbanestationen. Under jakten hann hon ringa 112, men de hann få ner henne på den isiga och blöta marken och fullborda varsitt samlag och stjäla smycken, klocka och handväska innan polispatrullen dök upp. De två männen togs om hand och kördes till stationen där stationsbefälet Grön­stedt hade sett till att åklagare och advokat kontaktades och att förundersökningen startade.

 

En annan polispatrull hade försökt köra kvinnan till Söder­sjukhuset, men hon var så berusad att hon knappt kunde stå och förbannade poliserna och påstod att de hade väntat bakom hörnet tills bovarna blivit klara. Assistent Andersson och hans kollega fick hjälpa henne in i en vänt­ande ambulans i stället.

 

”Beatrice Askevall har tagit över förundersökningen och så snart advokaterna kommer och vi kollat ordenligt vad de uvarna haft för sig innan, så hålls det förhör”, avslutade Grönstedt och packade ihop för att gå hem och sova en stund.

 

”Men är det något nytt om Greger Holmström och det här attentatet i Gröndal”, undrade kommissarie Gunnar Holm.

 

”De opererades igår och ska kunna förhöras i eftermiddag enligt läkarna.”

 

”Den där kopplingen till våldtäkten på Lidingö då, som jag fick fram igår”, sa handläggaren Anette Johansson otåligt och kommissarie Kurt Ove Kristiansson skrattade god­mod­igt.

 

”Ja, de kände till den kopplingen på Norrmalm, men vad det innebär, om det var tjejen eller Greger som var målet eller bägge eller ingen, det hade de ingen teori om. De ville prata med dem först.”

 

”Bra, gå du nu Benny”, sa Kristiansson, som tog över stationsbefälet, men som också var kriminalchef. ”Anette kollar upp det där och Gunnar hälsar på de skadade. Något nytt om bilen förresten?”

 

Grönstedt stannade upp. ”Tekniska lovade en rapport tills i eftermiddag”.

 

 

Polisinspektörerna Sebastian Carlström och Ulla Nilsson hade tagit sig till Tomtbergaskolan i Huddinge, där läget var rörigt efter attentatet. De samlade lärare och elever i aulan och Carlström berättade lite kort om vad som hänt, fastän de flesta redan visste det från tidningar, tv och skvaller. De tog sedan in lärarna en och en för att få en bättre bild av rektorn och tysklärarinnan och de bad de elever som haft någon av dem som lärare att också ge sig tillkänna. Förfarandet tog hela förmiddagen.

 

Ulla Nilsson höll en låg profil och höll mest i anteck­nings­blocket och lät Sebastian sköta utfrågningen. Hon hade job­bat sent kvällen innan och känt sig skamsen över besöket hos Pelle Oskarsson. Han hade inte gjort situationen enklare ge­nom att försöka låtsas som om ingenting hänt. Hemma hade barnen gråtit också. Vad var hon för en slags mamma?

 

Den bild som växte fram av rektorn och lärarinnan var inte helt positiv, åtminstone inte av rektorn. Han uppfattades av de flesta som sträng, med rent av sadistiska drag och dess­utom en streber som inte väjde för något för att komma fram. En del av lärarna var rädda för honom, medan andra tyckte illa om honom; få hyste respekt eller beundran. Han kunde hålla sig med favoriter, både bland lärare och bland elever. Dessa fick uppenbara fördelar, medan de som miss­hagade honom fick det svårt. Genom åren hade de hänt att lärare bytt skola för att de inte kom överens med rektorn.

 

Elever som kallats in till rektorn kunde omvittna att han verkade njuta av att bestraffa och förödmjuka på olika sätt, gärna rent fysiskt och han hade fått flera anmälningar, både under sin tid som rektor och tidigare under sin lärarkarriär. Det stod klart att det fanns en motivbild mot rektorn även om ingen av de nuvarande lärarna eller eleverna fanns på listan över de misstänkta. Ingen kunde heller namnge någon miss­tänkt.

 

Det var mer blandade omdömen om tysklärarinnan Renate. De kvinnliga lärarna var kritiska till hennes relation till rektorn och ansåg att hon klädde sig för utmanande; att hon rent av var vulgär, tyckte någon. De manliga lärarna var i allmänhet positiva i omdömet och tyckte att hon var attraktiv, glad, positiv. Eleverna tyckte i allmänhet att hon var ganska sträng, krävande, men hon var också en favorit hos flera av pojkarna; det fanns de som blivit kära i henne. Hennes sätt att ibland sätta sig på katedern och exponera sina snygga ben fick ögonen att stå på skaft hos en del och annat också. Det ryktades att hon också haft kärleksaffärer med elever, men inget var bekräftat.

 

Att Renate var judinna verkade inte allmänt bekant.  ”Skulle hellre ha trott att hon var en gammal nazist”, tyckte en flicka, ”som gillade att använda piskan!”

 

Carlström och Nilsson kunde efter förhören bestämma att det var rektorn som var målet för attacken. Lärarinnan hade ingen hotbild mot sig.

 

”Kanske brottslingen ändå såg det som en bonus att hon fanns med där”, sa Ulla. ”Hon blev ju våldtagen och det var kanske inte bara ett sätt att jävlas med rektorn. Han var uppen­barligen attraherad av henne.”

 

”Ja, som andra,” sa Carlström och såg på Ulla.

 

Ulla tittade tillbaka. Vad menade han? Visste han om hennes affär med Pelle, eller: ”Menar du att jag skulle vara attra­herad av henne?”

 

”Nä”, han skrattade, ”att du också var attraktiv, menade jag.”

 

Ulla skrattade lite generat. Det var inte ofta som Sebastian kom med den typen av personliga kommentarer. Hon såg på honom. Hon gillade långa män. Han kraxade till: ”Ska vi se om rektorn har vaknat upp nu?”

 

 

Tommy Pettersson vaknade plötsligt och började veva runt med armarna. Det var ännu mörkt och det tog några sekunder innan han begrep var han var. En tanke hade plötsligt väckt honom: Kanske Ove Engman skulle dyka upp i gryningen! Då skulle han bara kunna blockera lägenheten och Tommy vara fången!

 

Tommy fick brått upp, men huvudet var inte med och halsen var torr. Han ramlade och slog sig mot sänggaveln så det kom en rispa blod. Släpade sig ut till köket och drack en halvliter vatten och hällde över sig resten och virade en handduk runt huvudet. Med fumliga händer rullade han en cigarett med alldeles för lite hasch i, för att på något vis få upp koncentrationen. Det tog alldeles för lång tid att krafsa ihop sina få ägodelar. Pengarna, där; pistolen, där; kläderna, extra magasin, knivarna, lite tobak, cannabis, cigarettpapper, en påse amfetaminpulver, tändstickorna. Han spydde och rensade munnen med en skvätt whisky och tog den med och väskan och gav sig ut i den dimmiga morgonen. Låste upp bilen och rullade iväg på E4: an norrut.

 

 

En timme senare stod Ove Engman på Brahevägen med sin polare och konstaterade att hans stadsjeep var borta. Den hade varit där kvällen innan.

 

”Har den jäveln sovit över i min lägenhet”, stönade Ove Engman. ”Jag ska jaga den jäveln var han än är”, skrek han och polaren nickade. Upprört ringde han vicevärden och berättade att han blivit utelåst.

 

Väl uppe i lägenheten kunde han snabbt konstatera att Tommy faktiskt sovit över. Han hade på kort tid grisat ner rejält och Engman som var van med en viss ordning rusade till telefonen och slog telefonnumret till polisen.

 

”Drar du in polisen så sticker jag”, manade kompisen Arne och Ove lade på.

 

”Vad ska jag göra då, han har ju svinat ner här.”

 

”Men skit i det”, sa Arne, ”då måste du ju förklara hur han kommit in och hela historien. Vi tar Tommy själva. Jag tror vi har större chans än polisen.”

 

”Ja, du har kanske rätt”, sa Ove, ”men bilen. Kanske kunde jag efterlysa bilen?”

 

”Visst, men om de undrar hur du kommit över en så stor kärra då?”

 

 

Överintendent Tor Bejer vid Länskriminalen var chef för Novagruppen, som var särskilt ihopsatt med nyckelpersoner för att störa och helst bryta sönder de starka brottssyndikat som efterhand bildats i Stockholmstrakten. Det var olika grupperingar av grovt kriminella som slutit sig samman och organiserat sig och därigenom också krävde att polisen tog nya grepp.

 

Gängbrottsligheten hade sitt ursprung i motorcykelgäng som Hells Angels och Bandidos i USA, som med tiden kommit till Sverige och vanligtvis via Danmark. Grupperna upp­trädde oftast först i Malmöregionen och i Göteborg, men hade växt sig starka också i invandrartäta områden i Stock­holm. Även om bike-n ännu var en slags symbol för gängen så var det fler och fler grupperingar som sysslade mer med brott än att åka motorcykel.

 

Nova var en grupp poliser vid länskriminalen som infilt­rerade dessa gängmiljöer. De var klädda för att passa in och rapporterade och förberedde olika tillslag. Men Nova hade också poliser ute i verksamheten i de olika distrikten, som var särskilda kontaktpersoner och samlade information och höll koll på ”sina” respektive grupperingar. Generellt hade också polispatrullerna i sitt stående uppdrag att kolla upp och rapportera när kända brottslingar dök upp.

 

Tor Bejer hade de senaste veckorna mest varit engagerat i ett spektakulärt värdetransportrån i Västberga och följde tings­rätts­förhandlingarna, men han fick efterhand tid att läsa den hög rapporter som kollegor inom läns­kriminalen och de olika distrikten försåg honom med om brott som såg ut att hänföras till den organiserade brottsligheten.

 

På så vis hade attentatet på Café Järnet i Gamla Stan och mordet på Sven Pettersson i Hallunda bland mycket annat hamnat på hans bord. Kopplingen där var att samma vapen hade använts, men det var ett polisvapen och inte typisk för de vapen som brottsgängen använde, som oftare hade militärt ursprung. Vapnet hade inte använts vid någon av de brott han utrett under de senaste två åren heller. Det var troligare sam­ma gärningsman, än att något av brotts­syndikaten skulle lig­ga direkt bakom. Sven Pettersson rörde sig i utkanten av två av grupperingarna, men var inte uttalat medlem. De kläder man hittat kanske kunde ge någon led­tråd. Tor informerade sin Novapersonal i Botkyrka och den lokala polisen i Hal­lunda för att se om det trots allt fanns kopp­lingar.

 

 

Joel Brömster avslutade förmiddagens skrivpass. Han hade skrivit om rättegången i tingsrätten och uttryckt tvivel om polisens analys av förloppet. Men hans tankar flaxade iväg hela tiden på annat: på Annika och Stina, på Greger, på alltmöjligt som hände dessa dagar och samtidigt kunde han se sig själv i ett främmande land, på en servering någonstans; ständigt fanns detta sug att bara dra iväg från alltsammans.

 

Han satt med kaffekoppen och med blicken i fjärran en stund innan han tog sig för att komma ut på den sedvanliga pro­men­­aden. Denna dag höll han sig i centrum. Gick bort mot Humlegården och tittade in i Saluhallen vid Östermalms­torg. Det var plusgrader men dimmigt och råkallt ändå och han drog upp rockslaget och tryckte ner kepsen. Åt sin smörgås under ett stort träd vid Hedvig Eleonora och fortsatte Storgatan förbi Historiska museet och Karlaplan och längs Karlavägens allé åter.

 

Vem hade någon orsak att ge sig på Greger? Det kändes så nära liksom. Fast å andra sidan hade ju Greger haft kontakt med skumma typer i decennier och det kunde finnas mycket som han inte berättade när de träffades och det var ju inte lika ofta nu som förr. Nej, han fick skaka av sig den lilla förnimmelsen att han själv på något vis var hotad.

 

”Jag måste hälsa på Greger i eftermiddag”, sade Joel till sig själv på väg upp till Engelbrektkyrkans höjd, som till­hörde hans favoritplatser i staden. ”Och så måste jag få bort Stina ur tankarna, en omogen tonårstjej”, muttrade han för sig själv, ”det är Annika och bara Annika som gäller!”

 

 

Kommissarie Gunnar Holm och inspektör Anette Johansson vid Söderortsdistriktet åkte till Södersjukhuset så snart de fått godkänt att besöka Greger Holmström och hans väninna. Från Citypolisen skulle också inspektör Rita Osvaldsson och utredaren Eva Stadig komma.

 

Både Greger Holmström och Elisabeth Lennerth låg kvar på intensivvården och var kraftigt medicinerade med låg med­vetandegrad. En överläkare kom och bad poliserna att hålla förhöret kort; några minuter bara. Efter ett par dagar hade de nog hämtat sig och kommit upp på avdelning och klarade fler frågor.

 

”Men hur är det riktigt med dem”, frågade Gunnar Holm med viss oro.

 

”Kommissarien fick benen illa sargade och det var nära att vi fick amputera. Det är tveksamt om han kommer att kunna gå igen. Däremot klarade han vitala delar av kroppen och huvudet bra, så frånsett gången blir han nog återställd. Flickan var längre ifrån och klarade sig nog bättre, kanske, om vi lyckas rädda hennes syn. Hon fick mycket splitter av brinnande plåt och gummi och ansiktet blev ganska svårt sargat. Vi fick plocka flera bitar från benen också, men hon hade haft en tjock kappa som skyddade det mesta, utom just ansiktet.”

 

De delade upp så att Gunnar Holm gick in till Greger och Anette Johansson gick in till Elisabeth.

 

Greger tittade i alla fall upp och fick fram ett litet leende när Gunnar kom in och han försökte ge en slags beskrivning vad som hänt, men en hel del av förloppet var svart.

 

”Du får nog be… rätta för mig först… vad som hände.”

 

”En bomb”, förklarade Gunnar Holm. ”Någon hade placerat en bomb under bilen, som utlöstes med timer eller fjärrutlösning och det var tur bara att ni hunnit ur bilen. Eller om ni var på väg att åka. Kommer du ihåg om ni var på väg ur eller till bilen?”

 

”Nä vi var hemma. Någon ringde… nä… på telefonen… och sa att… någon var vid bilen… skulle stjäla den tror jag han sa.” Greger hostade och reste sig i sängen för att dricka vatten. Gunnar Holm hjälpte honom med glaset.

 

”Det var därför vi sprang ut.” Greger tog Gunnars hand.

 

”Vet du hur det är med Betty?”

 

”Betty”, sa Holm frågande, ”är det flickan?”

 

”Ja, som var med mig…”

 

”Som dig, bandage som dig, men hon klarar sig också.”

 

”Ah, skönt, hon var det bästa som hänt mig på länge… men det är väl slut med det nu”, han såg ner mot sin under­kropp. ”Jag känner inte att jag har några ben!”

 

”Jo du har ben Greger, du får nog känseln tillbaka så små­ningom. Men, är det någon som har hotat dig? Har du någon aning om vem som kan ha gjort detta? Jag förstår att det är svårt för dig nu, men du vet ju också att vi så snart som möjligt måste få något att gå på…”

 

”Jag förstår det, men jag fattar ingenting själv. Betty hade blivit överfallen på Lidingö för några dagar sedan om det kan ha något… du får kolla med City.”

 

”Jag ska göra det. Rita Osvaldsson och Eva Stadig är på gång hit snart också.”

 

Inne hos Elisabeth Lennerth var det mer tårar, fast det syntes inte under allt bandage. Elisabet bara hulkade stilla när hon lyssnade till Anette Johanssons beskrivning av händelsen och åtföljande frågor. Bandaget och matningsslang gjorde att hon inte kunde prata utan bara hummade ett slags svar.

 

”Vet du vem som kan ha placerat ut bomben”, frågade Anette.

 

Betty ruskade stilla på huvudet. Hon tänkte förfärat att det kunde ha varit den där Tommy igen. Men skulle hon våga säga något. Han kanske bara fanns där ute och kunde slå till igen. Hon kände en gastkramande skräck. Allt var svart och han kunde finnas i nästa rum.

 

”Du tror inte att det kan ha varit mannen som våldtog dig ute på Lidingö?”

 

Betty ryckte till och låg alldeles stel. Var han där i rummet kanske? Hon började skaka och tryckte på alarm­knappen som hon haft i handen. Personal kom in och bad Anette gå ut. De gav Elisabeth en spruta.

 

 

Tommy Pettersson körde den stora bilen norrut på E4. Passerade Upplands Väsby och svängde av på avfarten till Löwenströmska sjukhuset, men fortsatte norrut på Stock­holms­­vägen ända till Rosersberg. Körde sakta genom villa­samhället och fick minnesbilder. Han hade varit där också un­der hösten för att rekognosera och minnas och därför hit­tade han ganska bra trots det dimmiga vädret där regn­skurar kunde komma när som helst.

 

Här hade han bott som 16 - 17 – åring, sedan han stuckit hem­­ifrån då 1975. Han hade varit 15 år när han stack och han sov hos kompisar i Huddinge och på Södermalm. Han för­sörj­de sig på inbrott i bilar och snatteri i butiker, innan han åkte dit ett halvår senare vid ett större rånförsök och hamn­ade först på Skrubba ungdomshem ett år och sedan hos foster­­föräldrarna i Rosersberg. De hade en villa i utkanterna av samhället och drev jordbruk och hade länge haft foster­barn som gratis arbetskraft på ägorna. Tommy hade varit där i totalt två år, men rymde en handfull gånger under den tiden och fick massor av spö. Hans foster­föräldrar anklagade hon­om för stölder och fick polisen att hämta tillbaka honom flera gånger. Det var som att de drev ett minibarnhem för han minns att det var mellan tre och sex ungar på gården den tid han var där. Fostermamman jobbade vid barnavårdsnämnden och ordnade ungar och gubben såg till att de kom i jobb. Själv satt han helst på en bänk och tittade på. Han hade en slötänkt fosterson som varit där länge och som fungerade som förman och sov i hallen i det hus som grabbarna bodde i. Han slog dem och höll koll och var arbetsledare. Flickorna bodde inne i huvudbyggnaden och dem höll gubben själv mest koll på och utnyttjade troligen efter behag. De hade mest jobb i köket och med städning och var svåra att komma nära för Tommy och de andra grabbarna. Att fosterbarnen försökte anmäla över­greppen ledde sällan till mer än värre förhållanden. Det fanns aldrig några vittnen och fosterbarnen räknades knappast som trovärdiga.

 

Så småningom blev dock anmälningarna för många och graverande för att det skulle fortsätta. Kvinnan fick sluta vid barnavårdsnämnden och paret förbjöds ha fosterbarn, men de slapp något mera straff.

 

Nu skulle de få betala för sin kärlekslöshet. Tommy hade kollat upp att fosterföräldrarna bodde kvar, fast de var gamla nu. Fostersonen hade fortsatt sitt översitteri mot andra barn och han hamnade så småningom i fängelse och där var han nu också och rent av på den närbelägna Storboda­anstalten. Den låg på andra sidan vägen, mindre än en kilometer från foster­hemmet och Tommy ryste när han skymtade fängelset. Det var i samma kategori som Nyköpings och nyligen hade ett fånguppror ägt rum där.

 

Tommy började darra allt häftigare när han fick minnesbilder av en tillvaro långt värre än den hos foster­föräldrarna. Dess­utom dök en polisbil upp på Slotts­vägen och Tommy kunde knappt köra och stirrade stelt rakt fram när fordonen möttes. Tanken slog honom direkt: ”Hade Ove låtit efterlysa bilen?”

 

Trots att polisbilen fortsatte sin färd tog Tommy snabbt beslutet att parkera bilen undanskymt och ta sig fram till fots, även om det också var riskabelt. Det var inte många fot­gängare i det lilla samhället och han skulle väcka upp­märk­samhet som okänd. Kanske skulle de tro att det var en intern som rymt. Det var det ju nästan. Han skrattade hest för sig själv.

 

Tommy passerade järnvägen och körde försiktigt in på Tallbacksgatan och darrade så han knappt kunde hålla i ratten. Han svängde in bakom några skjul i industriområdet. Satt kvar en stund och avvaktade om det verkade vara någon som observerat honom. Han måste samla sig också. Röka lite, snorta lite. Kunna tänka samtidigt som han var kall och effektiv. Det var inte lätt då den dävna känslan efter går­dagens festande ännu satt i och han hade inte fått sova som han ville. Beslutet att ta Oves bil upp till Rosersberg var inte heller planerat, det var en ingivelse i stunden. Han hade tänkt ha geväret med, men det var kvar hemma. Han hade tänkt göra processen kort med det gamla paret och snabbt åter­vända med pendeltåget. Nu fick han använda pistolen och måste komma närmare.

 

Det var nog mera rätt också. Det var bättre att de fick se honom, veta vem han var och förstå vad som skulle hända. De hade förpestat två år av hans liv. Gubben särskilt, som var lika jävlig som farsan hade varit. Kärringen var värre än morsan. Det var hon som lurat dit honom och alla andra ungar på gården. Hon gnatade och tjatade hela tiden och blev inte tyst förrän han slog till henne. Men då kom gubben och honom rådde inte Tommy på, utan han fick mycket stryk och låstes sedan in utan mat i flera dagar.

 

Han hade snart mobiliserat tillräcklig ilska för att samman­bitet kliva ur bilen och förbereda sin attack. Halva sträckan kunde Tommy gå längs en av vägarna, men resten gick han över träskartad skogsmark för att osett komma in på husets baksida. Det fanns fler hus på gården, men han trodde inte att det bodde någon i dem numera. Det mulna vädret och de korta dagarna gjorde att det redan var halv­skumt och han kunde efter en del möda ta sig fram. Flera gånger klev han ner i surhål och han var genomblöt om skorna.

 

Med ryggen mot väggen rökte han ännu en rullad hasch­cigarett innan han bestämt tryckte in rutan i verandafönstret och strax var inne.

 

”Vad i hela friden…” ropade kvinnan och kom spring­ande in i vardagsrummet. Där stod en skäggig man med höjd pistol.

 

”Känner du igen mig kärring? Grabben har återvänt!”

 

Hon stod som förstelnad, gapande. Bakom henne kom maken sakta hasande med käpp. ”Vad är det som händer här”, frågade han med skrovlig röst.

 

”Kom in och sätt dig gubbe så ska jag berätta.”

 

Tommy plockade fram de två klädda stolarna vid salongs­bordet och kommenderade det gamla paret att sätta sig och så tog han fram silvertejpen och surrade fast dem i varsin stol.

 

”Vad är det, vad vill du oss,” frågade den gamle mannen innan han tystades med tejp.

 

”Snälla”, bad makan, ”vi är gamla, vi klarar inte av det här, vi kan inte andas…”

 

”Nä, men vad spelar det för roll, ni ska ju ändå dö nu. Jag måste tejpa dig också kärring så du inte skriker.”

 

Hon satt stilla medan han rullade tejpen några varv runt, men mannen svängde kraftigt med huvudet i ångest. Tommy tog fram den vassaste av de knivar han haft med sig och höll framför mannens ögon: ”Sitt jävligt stilla så ska jag skära upp en strimma” och han rispade en liten öppning i tejpen.

 

”I två års tid plågade ni mig,” sa Tommy när han fått deras fulla uppmärksamhet. ”Ni behöver bara plågas i några minuter, så ni har jävligt tur. Den här kniven är så vass att det knappt känns när jag skär in i det gamla torra köttet.” Han höll upp kniven framför sig och de stirrade på den förfärade och försökte få fram ljud.

 

”Det onda kommer efter en liten stund. När det blir outhärdligt så säg förlåt, så förkortar jag lidandet genom att skära av strupen. Har ni förstått?”

 

Kvinnan satt stilla och bara stirrade, medan mannen försökte röra sig och skrika. Han var nära att ramla men fångades upp av Tommy. Fortsatte sedan att vrida sig kraftigt medan Tommy började skära upp hans skjorta. Plötsligt ryckte man­nen till och var stilla, trots att Tommys kniv skar allt djupare kanaler i hans vita kropp och blodet sipprade fram allt fortare.

 

”Fan ska du dö ifrån mig redan”, utbrast Tommy och skar med ett raskt snitt av halsen och hoppade undan för att undgå blodsprutet, men det kom inte så mycket som han trott.

 

När Tommy vände sig till makan blundade hon hårt och väntade på sitt öde. Han skar upp klänningen och började snitta loss de rynkiga brösten som hängde ner som påsar. Kvinnan vred sig i smärta mer och mer och han lät kniven fortsätta ner och skära upp huden och slemhinnorna runt tarmar och magsäck och han fick minnesbilder från bögen i Tensta och mådde plötsligt illa och försökte göra slut på det hela genom att skära och tvista kniven djupare i magen, men kvinnan bara ryckte och lyckades få fram skrik nu och han högg och högg och det kändes som en evighet innan hon tystnade.

 

Tommy rusade ut på toaletten och spydde och försökte skölja av sig allt blod han fått på sig och på kläderna. Sedan han samlat sig med hjälp av en rök och en starköl från kylen satte han eld på en del av sina kläder i badkaret och letade upp några av gubbens, som visserligen satt illa men som fick duga.

 

Det var nära att han höll på att elda upp sina pengar som låg i buntar innanför fodret i jackan. Han sökte sedan igenom huset efter mera pengar och lyckades hitta några tusen innan han tog sig ut samma väg som han kommit och via en lång omväg, utan att väcka uppmärk­samhet, tog sig till pendel­tåg­stationen.

 

 

Den tekniska rapporten om den exploderande bilen i Gröndal bekräftade att det var en bomb som placerats innanför det högra bakdäcket och som utlösts med fjärrutrustning. Bom­ben var tillverkad av en van person och liknande anordningar hade träffats på två gånger tidigare de senaste tre åren vid attentat mellan olika våldsgrupperingar. Spräng­laddningen av acetonperoxid i ett rör med glas och spik hade utlösts med kortvågsradio av en typ som använts i Jugoslavien. Läns­krim­inalen hade mera information om detta.

 

Kriminalchefen Kurt Ove Kristiansson vid Söderort ringde upp Tor Bejer på Länskrim och berättade om den tekniska rapporten.

 

”Jo jag känner igen den där typen av bomb. 187 har de­fini­tivt använt den och Fucked For Life, även om Maiorana nekat till det. Kanske också Werewolf Legion...”

 

”Vet ni var bomben kommer ifrån”, frågade Kristiansson och avbröt Bejers funderingar.

 

”Va, ja, den är tillverkad i stockholmstrakten, men vi har inte hittat källan. Kanske nu då om vi får ta del av det här materialet.”

 

”Jag tror det är bäst. Jag har en duktig handläggare här, Anette Johansson, som jag kan skicka över till er med materialet. Ja, kommissarie Gunnar Holm håller i för­under­sökningen och han kommer med och att vi håller varann informerade.”

 

”Bra, visst var det en kommissarie som blev utsatt för den där bomben?”

 

”Ja, Greger Holmström, så era grannar på Kungsholmen är också engagerade i det här. Vi måste ta till alla resurser när kollegor utsätts på det här viset!”

 

”Jasså helvete, Greger, ja, ja, stackars jävel. Men han klarade sig visst?”

 

”Jo, med livet, men det blir nog rullstol!”

                     

 

Efter lunch hade Sebastian Carlström och Ulla Nilsson åkt till Huddinge sjukhus för att få ett kortare samtal med den ännu svårt medtagne rektorn. Han hade inga min­nen av händ­elsen i sig och läkarna visste inte om han skulle bli helt åter­ställd. Hjärnan hade haft syrebrist under en period. Rektorn visade i alla fall upp sin sargade rygg och det gick att tolka att gärningsmannen försökt skära ut ett hak­kors, även om det såg ut att vara tecknat fel; moturs i stället för medurs. De ritade av figuren för att kolla upp med någon expert. Han hade ingen misstanke vem som kunde ha utfört attacken.

 

”Jag minns inget. Bara att det stod en tomte när jag öppnade ytterdörren. Sedan är det blankt tills jag vaknade upp här.”

 

”Var attacken riktad mot dig eller Renate tror du?”

 

”Mig, för Renate verkade han inte ha brytt sig om…”

 

”Du såg eller hörde inte om han gjorde något mot Renate”, frågade Ulla.

 

”Jag minns inget. Han band väl henne också, men hon har inga skador, vad menar du?”

 

”Hörde du eller såg du någonting som kan hjälpa oss”, tillfogade Carlström.

 

”Jag vet ingenting, jag vet inte varför någon gjorde så här mot mig…” Han såg ut att börja gråta och polis­utredarna drog sig tillbaka.

 

”Ska vi prata med Renate igen”, undrade Ulla Nilsson.

 

”Ja hon var i alla fall vid medvetande. Han borde ha sagt eller gjort någonting som kan ge ett litet spår.”

 

”Jag vet inte. Blir brutalt våldtagen och inte säger något om det…”

 

Renate Kuszinska öppnade dörren försiktigt när hon fått klart för sig att det var polisen. Chocken över händelsen i skolan hade först nu gripit henne ordentligt och hon hade låst in sig i huset och dragit ner alla gardiner, men kikade ändå oroligt ut hela tiden efter en man i tomtemask.

 

”Han kommer inte än”, kunde Sebastian Carlström inte låta bli att skämta, men hon såg inte ut att förstå vad han menade.

 

”Han visste vad jag hette, han visste var jag bodde och nu när han förstår att jag berättat så kommer han efter mig, han sa det!”

 

”Kunde du inte se något av honom”, frågade Ulla Nilsson.

 

”Na, han hade tejpat för mina ögon och det var mörkt i rummet.” Efter viss tvekan lade hon till: ”Det enda jag såg riktigt var hans kuk!”

 

”Okey, vi återkommer med våra misstänkta och arrang­erar en konfrontation”, sa Sebastian och fick en arg blick av Ulla.

 

”Såg du om det var något ovanligt med den”, fortsatte Ulla.

 

”Na, den var inte så lång och tjock som de kan vara, men alldeles rak, så det var ju tur. Förhuden verkade lite trång.”

 

De båda kvinnorna fortsatte på ämnet med så mycket initierad kunskap att Carlström fick lust att plocka fram sin långa och krokiga, men han tog sig samman.

 

”Vi kan sätta polisbevakning på huset om du vill det Renate och ring om du kommer på något mera”, sa han, lämnade ett visitkort och travade ut. Ulla kom efter en stund efter och log mot honom.

 

”Du är tokig du”, sa hon och lät kjolen glida upp en bit när hon satte sig på passagerarsätet. ”Hon ville ha polis­över­vakning”.

 

Sebastian såg på henne och förmådde inte köra iväg. Hon såg tillbaka. Bägge blev tysta och allvarliga. De lutade sig emot varandra. Han lade handen på hennes knä. Hon såg upp på honom och lät sin hand stryka över hans skrev.

 

”Kör någonstans där vi får vara själva”, viskade Ulla.

 

Det var ingen enkel manöver för Carlström att leta sig fram längs villaområdets virrvarr av vägar på jakt efter någon undan­skymd plats, samtidigt som tankarna for runt: Vad höll han på med? En gift man. Polis.

 

Men Ulla visade ingen tvekan. Hon hasade av sig sina strumpbyxor och trosor och böjde sig fram för att ta hand om det organ hon kände började tappa modet. Hon lyckades trassla fram den ur lager av tyg och såg med mjuka läpp­rörelser till att den var redo.

 

” Vänta! Jag stannar här!”

 

Han hade kört in i en återvändsgränd och stannade helt enkelt inte helt korrekt på vändplanen. Han hissade tillbaka stolen, skruvade ner sätet och lade sig bakåt medan Ulla sakta kröp gränsle över honom och lirkade in lemmen i sitt sköte.

 

”Men jag har inget skydd”, stönade Sebastian.

 

”Lugn bara och njut, jag har det”, sa Ulla trånsjukt och försökte röra sig försiktigt upp och ner så den inte gled ur.

 

Men det behövdes inte många rörelser innan först Sebastian och därefter i ett crescendo också Ulla nådde klimax, vilket var tur för i den stunden stod en bilist och knackade på dörren och var förbannad för att de stod i vägen. Som tur var hade rutorna immat igen och sedan de trasslat sig iväg blev det en ganska fnittrig färd åter till Flemingsbergs polisstation för rapportskrivning.

 

Stationsbefälet Pelle Oskarsson tittade lite förundrat på de bägge rödblommiga poliserna och när Sebastian gått in å sitt rum, närmade han sig Ulla och frågade förhoppnings­fullt:

 

”Följer du med hem till mig i eftermiddag? Vi kan handla något gott på vägen.”

 

”En annan dag Pelle. Jag bara måste hem till barnen nu. Jag skulle helst gå på en gång!”

 

”Ja, jag förstår det”, sa Pelle med en blandning av besvikelse och lättnad, ”jag tycker att du kan gå nu om du vill”. Ulla Nilsson kysste honom i smyg och stack iväg.

 

Sebastian Carlström satt på sitt rum med en blandning av skön tillfredsställelse och riktigt dåligt samvete. Otrohet var knappast någon vana för honom. Han visste knappt om det hänt förut. Men det hade varit lite slentrian ett tag mellan honom och Lena därhemma och han hade tittat på Ulla tidig­are och tyckte hon var sexig.

 

Han tog sig samman och ringde upp Länskrim och bad att få prata med Juran, en kille som var duktig på symboler och som han haft kontakt med förut i samband med nazistbråk.

 

”Hej Juran, vad kan du säga om hakkorset? Vi har en lärare som blivit överfallen och fått ett omvänt hakkors ristat med kniv över ryggen.”

 

”Hej Sebastian. Ja, är det ett nazistgäng som varit framme då?”

 

”Det är det vi inte vet. Men om han ritat korset liksom bakfram, moturs, kan det betyda något annat då?”

 

”Ritat medurs är det en svastika, som nazisterna använde. Men symbolen är mycket äldre. Den har använts i Indien inom hinduism, buddhism och jainism i minst 4000 år. En positiv symbol; en symbol för harmoni. Även i Kina har symbolen förekommit, som fang – världens fyra riktningar. Den omvända svastikan, som du har där, kallas sauvastika och den har ibland haft ont eller olycksbådande betydelse, som nu också svastikan har för oss. Sauvastikan känns riktig i det här sammanhanget, men skälet till att den använts kan jag inte säga något om. Det är inte ovanligt att nazisterna bara ritar hakkorset fel.”

 

Sebastian skrev en rapport om detta och förhören med rektorn och tysklärarinnan när Pelle Oskarsson kom in med uppgiften att deras krossade mobiltelefoner hittats i en pappers­korg en bit norrut längs Huddingevägen. Tydligen hade förövaren förstått att de kunde spåras och gjort sig av med dem. Verkade ha gett sig av mot Stockholm, men frågan var om en bil väntade eller om han tog bussen. Det var värt att kolla upp med bussförarna den aktuella tidpunkten.

 

 

Joel Brömster hade besökt Greger en kort stund sedan inspektörerna Rita Osvaldsson och Eva Stadig från City­polisen varit där. Det blev ett tårfyllt möte och en sköterska gick emellan och tyckte att Holmström behövde vila. Joel pratade med poliserna i stället. Han kände Eva Stadig sedan tidigare och hon verkade riktigt ledsen och orolig för Greger.

 

”Vad är det för ett hänsynslöst svin vi har där ute”, snyftade Eva Stadig. ”Jag tror att Greger kommer att hamna i rullstol efter det här”.

 

”Har han inte sagt något om vem som kan ha gjort det”, frågade Joel.

 

”Och vem är du”, frågade inspektör Rita Osvaldsson och gick emellan dem.

 

”Jag är personlig vän till Greger Holmström och kriminaljournalist”, sa Joel.

 

”Joel skriver om den grova organiserade brottsligheten och han är betrodd och ofta hos oss på stationen”, lade Eva Stadig till.

 

Rita Osvaldsson tog Joel i hand och presenterade sig som vikarierande för Greger som yttre befäl. Hon hade hand­plockats från Nackapolisen, som hon annars permanent var utlånad till. Hon var närmare 40 år och ansågs orädd och skärpt.

 

”Då kanske du vet om Holmström eller flickan han hade med sig var inblandat i något som triggade den organi­serade brottsligheten”.

 

”Vad får dig att tro att den organiserade brottsligheten ligger bakom”, undrade Joel.

 

”Vilka andra använder fjärrutlösta sprängmedel”?

 

 

Under kvällen kom lätta regnskurar, men det var ännu milt. Annika Bartholdsson suckade över bristen på snö och riktig adventsstämning. Hon var orolig över vad som skulle hända med Stina, som mest bara svarade korthugget på frågor om vad hon gjorde och tänkte. Inte bara korthugget, utan också ovilligt, vresigt.

 

”I skolan ska jag förstå och lära upp trettio elever och så klarar jag inte av min egen dotter”, tänkte Annika och bet sina läppar av frustration där hon stod och glodde ut i mörkret från köksfönstret. Stina hade kommit hem en kort stund efter skolan, ätit, men så försvunnit ut igen, utan ett ord om vart hon skulle gå. Det höll inte!

 

Såg det inte ut som att hon lade sig ut för Joel också? Hon ville inte se det, men misstanken fanns. Visst förstod hon om Stina kunde vara attraherad av Joel. Hon hade bara att gå till hur hon själv var i tonåren. Men att sedan visa det, och mot mammas pojkvän? Men det kanske gjorde det mer spän­nande, mer attraktivt? Ännu ett sätt att plåga sin mamma? Hur tog Joel det där? Att han inte var opåverkad kunde hon förstå. Men de hade annars så bra ihop. Hon var också illa berörd av föräldrarna, som allt tydligare visade att de inte tyckte Joel var en riktigt lämplig svärson. Att de inte fick grepp på honom, att han var för ointresserad av kyrkan.

 

”Joel tillhör världen”, sa hennes far, ”han vill vara fri och resa. Du ägnar för mycket tid åt honom. Han kommer att svika dig.”

 

Annika kände hur hon rycktes mellan sin tro och religiösa uppfostran och Joels frigörande drömmar om ett annat liv. Hon hade verkligen sett livets baksida när det gällde relation­er och nästan spydde på de pastorer till friare som föräldrarna gärna bjöd in till middagar och ville intressera henne för. Hon fingrade på telefonen, ville ringa till Joel, ville träffa hon­om. Men ofta brukade han jobba till sent utan att vilja bli störd. Hon stod kvar i tystnaden och tittade ut genom fönstret. Avlägsna ljud av musik hördes från grannlägen­heterna.