travelbug

Lucka 9

 

 

9 december

 

Det föll ett lätt regn och det var plusgrader. Dimman suddade ut alla skarpa gränser och gav en halvdager. Att de högtidliga nobel­festligheterna skulle äga rum muntrade nog bara upp de närmaste.

 

Joel Brömster gick Sveavägen ända ner till Sergels Torg. Människor liksom flimrade förbi, ansiktslösa. Kapuschonger uppdragna, para­plyer lågt hållna, mössor nerdragna, rock­krag­ar uppfällda. Bilarna i ström, men obestämbara, dryp­ande av slam. Han var på väg ut till Hjulsta och dagens promenad och funderade på sin nya artikelserie: Han hade kommit överens med redaktören att han skulle gräva i nylig­en inträffade och olösta brott i Stockholm. På så vis hade han under gårdagen gått igenom och följt upp brott trettio dagar bakåt i tiden, men då funnit att både antalet brott och antalet olösta brott tilltagit under den sista tredjedelen av perioden. Det var så märkbart att han sent på kvällen skrev en artikel om saken, sedan han dessförinnan haft ett långt samtal med Annika, som känt sig ensam och varit orolig över Stina. Under samtalet kom i alla fall Stina hem och Joel bad Annika eller bägge två att komma in till honom på kvällen. De kunde gå ut och äta eller så.

 

Från Hjulsta tunnelbanestation gick Joel norrut genom den täta bebyggelsen, över den trafikerade Hjulstavägen och ut på Järvafältet med sina koloniområden och våtmarker. Han blötte snabbt ner sig och gick gatorna upp mot Tensta för att titta på huset där ett av de mord han skulle skriva om hade ägt rum. Han kände igen att han gått genom de kvarteren ett par gånger den sista veckan, utan att ha gjort några speciella observationer, mer än att nästan alla han mötte var invand­rare och att husen såg ganska slitna ut.                         

 

 

Ove Engman ringde trots allt och anmälde sin stora Kia 4-Wheel försvunnen till polisen. Han insåg att polisen hade större chanser att hitta den och när de gjorde det skulle de undra varför han inte anmält. Men han sade bara att bilen försvunnit från Brahevägen för ett par dagar sedan. Varför han dröjde med att anmäla kunde han bara skylla på Alz­heim­er:

 

     ”Jag undrade själv var jag ställt den hela gårdagen.”

 

Poliskvinnan som tog anmälan skrattade. Det var tydligen inte helt ovanligt.

 

Medan han väntade på Arne och Stänkarn övervägde han att slå en signal till brorsan. De hade inte haft kontakt de sista åren sedan brorsan blev polis. De gick liksom olika banor, trots att de varit mycket ihop i ungdomen. Han saknade honom ibland, stunder när han var less på att gömma sig och vara rädd; stunder när han längtade efter att vara vit och vanlig och kunna sova gott om natten. Inte som nu, vakna med ett ryck vid varje litet ljud och alltid befara att polisen eller ännu troligare en missnöjd buse, skulle stå i dörröpp­ningen. Då förstod han varför brorsan hoppat av den krim­inella banan och blivit ren. Men andra gånger; de få gånger han tvingats upp tidigt för att göra något förvärvs­arbete, så svor han att aldrig bli någon Svensson, utan att tjäna pengar på sin hjärna, sin smartness, lite på gränsen till det olagliga, där trivdes han ändå bäst.

 

Men kunde han läcka till brorsan om Tommy, utan att själv granskas? Han kunde ju inte berätta om pengarna och han kunde ju inte berätta om sina affärer med Svenpa. Allan skulle undra varför Tommy gav sig på honom.

 

Kunde han berätta om Tommys systrar? Ja lite, sådär att han var ihop med en av dem och Tommy tolererade inte det lik­som. Å andra sidan var det där preskriberat och på den tiden var brorsan ingen dununge heller. Undrar om inte han också var på de där tjejerna, det var ju alla kompisarna.

 

Arne och Stänkarn trädde in och de tre slog sig ner i fåtölj­erna med varsin öl för att planera hur de skulle hitta Tommy före polisen.

 

 

Polisinspektör Allan Engman var den broder som Ove funderade på att kontakta och han var yttre befäl i Västerort. Han hade under gårdagskvällen och under förmiddagen kol­lat upp personer med någon koppling till den mördade Sverker Andersson, enligt en lista som hand­läggaren Elisa­beth Lindén tagit fram. Nu gick hon igenom bilder från över­vakningskameror och kollade upp mobiltelefontrafiken i området. Kriminalchefen Sonja Hallgren gick omkring och hetsade dem alla med att hon måste ha några rejäla framsteg att kasta fram åt de allt otåligare journalisterna.

 

Men Allan och stationsbefälet David Karlsson hade också hållit flera förhör och kunnat ringa in en mindre skara intres­santa och i den gruppen på totalt ett halvdussin personer fanns också två som man inte fått någon kontakt med. Listan utökades och förstärktes sedan efter analys av övervaknings­kamerorna, men att få en lista på åtta misstänkta var inte Sonja Hallgren särskilt nöjd med.

 

Allan Engman hade först avfärdat Pelle Bäcklin som misstänkt, men nu hade han fått klart för sig kopplingen till Greger Holmström och Elisabeth Lennerth och det attentat de varit utsatt för sedan han sökt sambon för att kolla alibit och det kunde han inte släppa direkt. Mera då för att Pelle Bäcklin hade motiv för attacken i Gröndal än att han skulle ha något med Sverker Andersson att göra.

 

Förutom Bäcklin fanns på listan två män som blivit våldtagna i fängelset av Andersson, varav en inte kunde presentera något alibi för tiden för mordet. Den andre hade man ännu inte fått tag på. Tre stycken hade misshandlats och våldtagits av Andersson utanför fängelset, varav två hade osäkert alibi och den tredje ännu höll sig undan. De andra två på listan hade dykt upp på övervaknings­kamerorna och man visste ännu inte vilka de var.

 

 

Även på Flemingsbergsstationen pågick förhör med kända nazister och sådana som anmält rektorn för våld och trakas­serier. Kent Bäringer, Ulf Lauritzen och Pelle Oskarsson hade hållit i förhören, men de flesta hade alibi för tiden för brottet eller kunde avföras från utredningen av andra skäl. Det kändes som att man körde fast och kriminal­chefen Karl Söderberg var inte nöjd. Man hade lämnat ifrån sig mordet i Hallunda och kom inte vidare om Tomtberga och pressen låg på honom.

 

”Det måste ju finnas en koppling mellan offren och gärningsmannen här”, suckade han och stirrade uppfodrande på handläggaren Ulla Nilsson och stationsbefälet Pelle Oskarsson.

 

”Ja, det måste det ju och det är den kopplingen vi för­gäves ha försökt kolla upp”, sa Oskarsson med ett snett leende. ”Vi måste nog kolla upp rektorns bakgrund bättre. Jag tror att där döljer sig gärningsmannen.”

 

”Om nu inte Renate har någon svartsjuk före detta älskare”, tillfogade Ulla Nilsson.

 

”Men borde hon inte ha känt igen honom då”, flinade Pelle, ”trots det lilla hon såg…”

 

Ulla stötte till honom i sidan och höll med om att hon nog borde ha gjort det.

 

Karl Söderberg såg på dem bägge med skepsis. ”Ni kan väl kolla upp dem bägge bättre då”, avslutade han och gick därifrån medan hans bägge utredare fnissade ikapp.

 

 

Tommy Pettersson låg kvar länge i sängen och vred sig i minnena från fängelset i Nyköping. Han led sig igenom den första svåra gruppvåldtäkten igen och han såg de tre ansiktena runt sig. När de till slut hade släppt loss honom hade han sjunkit ihop på golvet. Han hade aldrig mått så dåligt i hela sitt liv. Samma vakt som släppt in honom till våldtäktsmännen kom och svor över att han skitade ner fängelsekläderna.

 

”De våldtog mig de jävlarna”, hade Tommy skrikit ”Och du din jävel lät dom!”

 

Vakten hade slagit till honom hårt med batongen över ryggen:

 

     ”Det var en jävla beskyllning. Om du säger något sådant en gång till, så ska jag se till att du åker på en riktig omgång”, hade han sagt. ”Klä på dig snabbt nu och kom med mig innan de kommer igen. Du är i fängelse nu. Du är inte hemma och terroriserar. Här är det du som ska lära dig lyda!”

 

Tommy tänkte på vakten. Han hade reserverat en dag närmare jul för att göra upp med honom. Det var nog den jävligaste människa han träffat på.

 

Tommy mindes hur han släpat sig fram till duschen, där han stannade länge och sedan hade han suttit lika länge på toaletten, tills plitarna bankade på dörren och hotade att hämta ut honom.

 

Sedan hade han legat i fosterställning och ångest i sin säng resten av dagen och natten. Vakterna hade varit där flera gånger och rutit att han hade olika saker att utföra. Läkaren hade kallats till hans säng och sjukskrivit honom ett par dagar. Men sedan tvingades han åter till rutinerna då plitarna annars hotade med disciplinära åtgärder. Han hade känt sig spänd och rädd. Gjorde vad som beordrades, men slank sedan snabbt till sin cell.

 

Tills en dag, det hade gått en dryg vecka, kanske två, då den elake vakten dök upp igen: ”Kom med här.”

 

Tommy hade tveksamt följt med honom.

 

Han minns att dörren till gymnastiksalen dök upp och han hade spjärnat emot och skrikit och nästan kommit undan när den store grove tatuerade fången dök upp och fick tag på honom.

 

”För helvete, du ska inställa dig här varje vecka när jag säger till!” Vakten och den grove hade dragit in Tommy i rummet.

 

”Grabbarna vill att du ska komma hit två gånger i veckan”, hade den store sagt. ”Så en gång är det minsta, för helvete sätt igång nu, jag är kåt!”

 

Tommy vred sig och tänkte på den store grove, som han också skulle göra upp med, när han fått julpermis från fäng­elset.

 

Tommy hade sett med fasa att det kommit in ytterligare två fångar han kände igen från förra gången och även vakten hade sett ut som att han ville vara kvar. Som i trans mindes Tommy hur de spände fast honom i träbocken, drog ner byxor och kalsonger och pressade in ett bett mellan hans tänder och tvingade upp käken, tills det smärtade.

 

Hur länge tortyren pågick visste han inte för det mesta var svart. De bara släppte honom kort när han var på väg att kvävas och de bytte om mellan att stöta fram eller bak. Han öppnade bara ögonen emellanåt, men de lystna ansikten han såg glömde han inte. När de var klara kläddes han på och bars i handbojor åter till cellen.

 

Vakten hade spänt ögonen i honom och sagt:

 

     ”Om du knystar något om det här lovar jag att de tar död på dig. Då släpper jag in fem man hit och de får göra vad de vill tills du dör. Förstår du!” Tommy hade inte förmått svara och vakten slet honom i håret. ”Sköter du dig och bara ställer upp när de vill – eller jag vill – så lovar jag att de inte får komma in hit. Förstår du?” Tommy hörde halvt medvetslöst. ”Förstår du? Jag ordnar två vilodagar här inne i cellen om du ställer upp och håller käften. Förstår du?”

 

Tommy hade mumlat ett ”ja” och vakten hade gått ut och låst celldörren. Men han hade inte fått gå på toaletten och hela kroppen var i uppror, det bara rann ur honom. Han brydde sig inte längre, det fick rinna. Han somnade och sov i timmar tills en annan vakt fann honom i piss, skit och spyor och ställde till ett liv och Tommy hamnade i sjukrummet medan både han och cellen sanerades.

 

Han låg där ett par dagar för observation, för läkaren hittade inget konkret fel på honom, mer än att han verkade ha utsatts för misshandel och homosexuell våldtäkt, men det hade före­kommit tidigare i fängelset.

 

Det blev närmast så att läkaren biktade sig för Tommy, som krävt att han skulle anmäla. Läkaren hade sett tecknen på homosexuell våldtäkt under de år han jobbat vid fängelset och den första upprördheten, då han anmälde och försökte förändra, hade bara lett till frustration och hot mot honom själv. Fängelsedirektören hade till och med antytt att hans tjänster var slut vid kriminalvården om han gick vidare med ärendena:

 

      ”Du får tänka på att du kan ge vår anstalt ett dåligt rykte”, hade direktören sagt. Det var liksom viktigare än att skydda enskilda interner.

 

”Jag har flera gånger tänkt sluta det här jobbet”, beklagade sig läkaren. ”Men jag kan inte, jag får inga andra jobb. Jag är prickad av landstinget.” Hans läkarlegitimation var hotad på grund av drogproblem, som var lättare att dölja vid fångvården.

 

”Jag kan sjukskriva dig några dagar och ge dig amfeta­min för att lättare stå ut”, sade läkaren. ”Det är värst nu i bör­jan, men du vänjer dig med tiden…”

 

Tommy tog vad han fick, men var snart tillbaka i sjukrummet med liknande symtom.

 

”Använder de sådan där skruvbett”, undrade läkaren och ruskade på huvudet. ”Om du gör som de vill så kanske du slipper det, för du får skador i käken av det.”

 

”Håll käften och ge mig bara amfetamin! Du får väl gå dit själv då om du gillar att ta den ner i halsen!”

 

”Så, så. Du är nog inte så oskyldig efter vad jag förstått. Har du inte gjort likadant med små flickor efter vad jag hört? Det är ingen oskyldig som straffas!”

 

Läkaren kallade på en vakt när Tommy försökte slå till hon­om.

      ”Kom hit om du behöver medicin, men sluta gnäll!”

 

Det fortsatte likadant under några veckor, ett par månader. Det kändes som en oändlig tid. Han kände sig som en zombie och var drogad nästan hela tiden. Han stod ut genom att lik­som lämna sin kropp, den var inte hans längre, han var mera i en trans, liksom någon annanstans. Men emellanåt vaknade han upp och då greps han av panik och sökte något sätt att kom­ma ur, att försvinna.

 

Han hade mer och mer tänkt på döden som en befrielse. Han hade försökt hitta rep att hänga sig med, knivar att skära sig med, men vakterna bedömde att han var suicidal och plock­ade undan alla möjligheter. Det hade gått flera veckor innan han hittade en bit sladd som han lindade runt halsen och den andra änden runt dörrhandtaget, spände den så den drogs åt och han inte fick luft och så försökte han rulla av sängen så att sladden sträcktes. Han minns att det bara hade känts befriande när allt blev svart efter några korta sekunder av ång­est.

 

En vakt hade hittat honom blå i ansiktet och fått liv i honom. Det dröjde sedan inte många veckor innan han fick för­flyttning till ett fängelse norrut. Men han avslöjade aldrig förövarna, för han var ständigt hotad av vakten och av den medfånge han tänkte besöka denna dag. Han hade inte vågat säga något, men tankarna på hämnd hade mer och mer uppfyllt honom. Förövarna såg att hans blick förändrats från rädsla och uppgivenhet till vrede och beslutsamhet och läm­nade honom i fred.

 

Tommy hade levt för denna hämnd sedan på Norrtälje­fängelset, där han sammanbitet följt alla rutiner med ROS – grupper och IDAP – grupper. Norrtälje var C – klassat, men hade särskild avdelning för problemintagna. Tommy var en sådan, som visat konstant vrede; slogs med alla, hade försökt rymma och ta självmord. Hans blick var nu sådan att ingen vågade närma sig honom och han tog inte heller någon kontakt själv.

 

Efterhand verkade han närmast apatisk och uppförde sig efter reglerna. Jobbade med de uppgifter som tillhandahålls, men höll sig annars mest undan. När strafftiden började löpa ut fick han träffa psykologer och sociologer som skulle bedöma om han snart var mogen för en frigivning eller om han behövde någon form av terapi innan. Han Aids - testades också, men ingen HIV – smitta upptäcktes trots att åtmin­stone någon av hans förövare hade HIV. Denne gick dock under behandling och det kan ha räddat Tommy.

 

Kontakterna fick upp honom ur apatin och med sina mani­pulativa talanger lyckades han snart övertyga de behandlande enheterna att han var rehabiliterad.

 

Han hade det sista halvåret före frigivningen skött sig exem­p­lariskt och på ytan framstått som en person som sonat sina brott och skulle anpassa sig till ett ordnat liv. Men inom sig och på egen hand planerade han bara sin hämnd. Nu var det dags för nästa steg.

 

 

Kommissarie Pelle Oskarsson vid Flemingsbergsstationen satt fundersamt och läste en nyinkommen teknisk rapport om dådet i Tomtbergaskolan där det framkommit att den tejp som använts var av samma typ som den som användes vid dådet på Lidingö. Det fanns tecken som tydde på att det rent av kunde vara från samma tejprulle. Oskarsson tog fram informationen om Lidingödådet på datorn och ringde upp stationsbefälet för City, Rutger Svanström.

 

”Hej Rutger, det är Pelle Oskar, Flemingsberg. Du, det finns fler kopplingar mellan våra utredningar, som du sa sist vi pratade.”

 

”Självklart, vad är det nu då?”

 

”Du har kanske inte fått den tekniska rapporten om lik­heten mellan dådet på Lidingö och det i Tomtberga­skolan?”

 

”Den kanske ligger här i traven, men du har nog kommit djupare än jag.”

 

”Samma tejp hade använts för att surra och tysta offren och bägge flickorna hade blivit våldtagna. Det kan vara sam­ma gärningsman!”

 

”Men fan”, sa Rutger, ”du vet ju att Holmström hade hand om Lidingöfallet och att den skadade flickan var med där, så då har vi ett klart samband med bombdådet i Gröndal också!”

 

”Visst ja, det tänkte jag inte på, men hur ska vi få ihop det här nu då? Det verkar finnas samband, men jag förstår det inte.”

 

”Nä, det är så sant som det är sagt. Vi måste upprätta en stab. Vi får utvidga den vi satt upp med Söderort. Jag tar hand om det. Och du skickar upp någon från er?”

 

”Visst, jag gör det, men det kanske är läge att dra in Länskrim mera också. De har redan ett av våra fall och det finns vidare kopplingar här som de kanske har idéer om.”

 

”Jag har Tor Bejer i krokarna här”, sa Rutger Svanström, ”jag ska höra med honom”.

 

 

Sixten Bengtsson bodde i ett slitet hus längs Nynäsvägen. Visserligen hade fönstren bytts mot tjocka och ljuddämpande och fasaden målats någon gång för länge sedan, men åren nära den ständigt brusande trafikleden gick inte obemärkt förbi. Hans etta låg dessutom mot vägen. Ändå var läget nära Globen och mellan Skogskyrkogården och Sandsborgs tunnel­bana attraktivt och han hade inga problem att få hyres­gäster de perioder han gästat fängelser eller varit bort­rest.

 

Sixten var rädd. Det var han som hade upptäckt sin kompis Sverker torterad och mördad på det brutalaste vis och han förstod att någon kunde vara ute efter honom också. Sedan den dagen hade han funderat och glott ut genom fönstret och han hade också varit i kontakt med de vänner, som han misstänkte också kunde vara hotade för att höra vad de trodde och om de fått några hot. Ingen hade fått några direkta hot, men flera av dem var rädda och hade olika teorier om vem det kunde vara som dödat Sverker och kunde vara ute efter dem också. Ingen hade dock försökt få hjälp från polisen. Dels var misstankarna för diffusa och dels kunde de få obehagliga frågor, t ex varför någon skulle vilja dem något så ont. Däremot hade en del kontaktats av polisen upplys­ningsvis eller rent av förhörts som miss­tänkta. De hade bestämt att försöka träffas och hålla ihop och skydda varand­ra samtidigt som de också kanske kunde få fram vem som låg bakom.

 

Det var som att han längtade tillbaka till fängelset. Där kände han sig säkrare. Flera av de småpojkar han tvingat sig på genom åren hade vuxit upp och någon av dem kanske var ute efter honom också!

 

Sixten Bengtsson kikade försiktigt ut bakom gardinen, men såg inte den vuxne man som iakttog honom bakom en container på lokalgatan framför motorleden.

 

 

Vid Västbergastationen hade inspektör Lisa Nilsson och hennes sambo, stationsbefälet Lennart Strandberg, haft fullt upp med ett nytt värdetransportrån i krokarna, nu i Årsta ihop med Farstapolisen och med kravallerna kring Aspuddens badhus, där aktivister försökte förhindra en sedan länge beslutad rivning.

 

Men attentatet i Gröndal rullade ändå sakta mot sin lösning i händerna på inspektör Anette Johansson, som flaxade energ­iskt mellan Länskrim, City, SöS och olika misstänkta adres­ser.

 

Länskrim hade tagit hand om rapporten om bomben och hade vissa förhoppningar att finna källan och följa dess väg med hjälp av sina kontakter i den under världen. Enligt vissa tjallare och även poliser som jobbade under cover fanns en ökad irritation hos brottssyndikaten över brott, som de inte hade kontroll över, men som drabbade dem indirekt genom högre polisaktivitet.

 

Elisabeth Lennerth och Greger Holmström hade börjat sitta uppe mera, pröva rullstol, men var ännu inte redo för längre förhör. Anette Johansson fick i alla fall träffa dem en kort stund tillsammans med Sam Heiskanen från City.

 

Fröken Lennerth var ännu kraftigt omplåstrad och uppsvullen i ansiktet och det var osäkert om de kunde rädda ett öga. Med det andra kunde hon nu i alla fall se. Men hon satt buttert och grubblande i sin rullstol och förbannade sitt öde. Hon tog Anettes hand, när hon och Sam skulle gå:

 

”Kom tillbaka i morgon så kanske jag berättar vad jag tror…”

 

”Men snälla Elisabeth, säg nu”, försökte Anette, ”vad du tror för vi har inget att gå på…”

 

”Nej, kom tillbaka, jag vågar… jag orkar inte nu… men kom bara du…”

 

Medan Heiskanen gick och tittade till Greger, satt Anette kvar en stund, men hon fick inte veta mera, bara tårar.

 

Greger Holmström satt också uppe tillfälligt i en rullstol och var inte mera talför. Han hade fått besked att de inte skulle kunna rädda det ena benet nedanför knäet och den andra foten. Han skulle bli handikappad, kanske rullstols­bunden. Han hade legat tårögd och hatisk. Svurit över ett öde som slagit till när han kände sig som lyckligast på många år. Han hade gråtit över Betty också, som fått sitt vackra ansikte upp­skuret och kanske blev blind!

 

En rehab – tekniker hade varit inne och berättat om de fina hjälpmedel som nu fanns och att Greger med hjälp av högteknologiska proteser skulle kunna gå och röra sig nästan som förut. Men någon ytterligare information kring brottet fick inte heller Sam Heiskanen.

 

 

Tommy Pettersson hade använt sig av sitt vinnande koncept: att utge sig för att vara polisinspektör som ville ställa några frågor. Sixten Bengtsson hade varit snabbt vid dörren och öppnat. Som att det hade varit en befrielse när polisen dök upp. Det lilla leende som Bengtsson hade på läpparna och som Tommy kände igen från stunder av fasa i fängelset dog snabbt när pistolpipans kalla ljuddämpare trycktes mot hans panna.

 

Han hade varit paralyserad av skräck och förmådde inget motstånd när Tommy surrade honom med rep och tejpade för munnen. Först när Tommy drog ner honom på bordet och började surra fast underarmar och vrister i bords­benen vaknade han till liv och försökte vrida sig loss och pressa fram ljud genom tejpen. Han fick ta emot hårda slag mot rygg och bakhuvud tills motståndet mattades av.

 

När han nästa gång kvicknade till genom att Tommy kastade kallt vatten i ansiktet på honom förstod han att det var slutet. Han var så surrad att bordet rörde sig när han försökte vrida på kroppen. Tommy stod och höll i två tjocka tallgrenar och han visade upp dem framför hans ögon: avbrutna med små kvistar efter smågrenar, en rå brun bark. Tommy tog tag i hans hår och såg till att han uppfattade varje ord:

 

      ”Den här ska tränga in centimeter för centimeter i ditt skithål och in i tarmarna tills du gallskriker. Då skall den här”: han höll fram den andra grenen tränga ner i din hals och slita sönder och kväva dig långsamt. Du ska få känna vad du och ni andra gjorde mot mig!”

 

Sixten Bengtsson försökte med rinnande tårar beveka sin baneman, men tejpen hindrade honom från att få fram några förståeliga ljud och när den grova grenen började tränga in smärtade det så mycket att han bara kunde formulera ett långt skrik, som i sin tur bara kvävdes av en annan gren som började tryckas ner i hans hals.

 

 

Joel Brömster bjöd Annika och Stina på middag på restau­rang Jensen Böf på Sveavägen. Flickorna såg nästan ut att ha utmanat varandra och bägge klätt sig i svarta glittriga klän­ningar. Men Stinas var glittrigast och kortast. Husets röda vin lossade snart lätt spända nerver. Stina verkade gladare och öppnare än på länge och berättade utan större omsvep vad hon haft för sig; om kompisar och skolan och stoppade besök på krogen och systembolaget. Hon skämtade friskt om sin mammas misstänksamhet och att hon hade sett henne många gånger oroligt stirra ut genom fönstret. Annika försvarade sig, men var samtidigt glad för att hennes värsta farhågor inte verkade ha besannats och det hela utvecklades mycket till en dialog mellan mor och dotter, där Joel mest hade att humma med och komma med kortare kommentarer. Han var nöjd med det. Kunde njuta av vinet och längta efter en cigarill och bara lyssna. Det märktes att det var mycket osagt mellan Annika och Stina den sista tiden och Stina överraskade med att vara mer samlad och mognare och även morskare än vad han sett förut. Snygg var hon redan.

 

”Hur har du det med pojkvänner då”, kunde Joel inte låta bli att fråga när de verkade ha rett upp det mesta.

 

”Nä, karlar får vara för mig”, sa Stina och plockade upp ett paket cigaretter mot hennes mammas gillande. ”Endera är de för barnsliga eller så vill de bara ha sex. Jag vill ha en mognare kille, en smartare, som är mjuk och snäll och kan prata också.” Hon lät blicken ligga kvar på Joel.

 

”Men de äldre killar jag träffat bjuder bara på hembränt och väntar på att jag ska bli fnittrig så de får börja hångla”, fortsatte Stina. ”Den senaste som försökte hällde jag groggen innanför skjortan på”, skrattade hon, medan Annika och Joel mest satt och gapade.

 

Även om inte Joel och Annika fick prata så mycket om sin relation kändes det som en mycket bra kväll när de skildes i tunnelbanan med en kyss.

 

 

Klockan 21.10 fick polisen i Norrort rycka ut på ett dubbelmord i Rosersberg. Ett äldre par hade mördats och torterats i en villa strax utanför tätorten. Det var en man som hyrde ett av de två mindre husen på tomten som fann dem. Yttre befälet på polisstationen i Sollentuna, biträdande kom­missarie Ulla-Britta Karell, var på plats i tredje anländ­ande polisbil och kunde konstatera att det gamla paret, som satt bundna och döda i pölar av torkat blod, bragts om livet för mer än ett dygn sedan, vilket snart bekräftades av den obdu­cent som anlände strax efter.

 

Karell träffade mannen som upptäckte paret och som jobbade på fång­vårds­anstalten Storboda i närheten. Han hette Peder Hägerström och hade tagits om hand och lämnat de första uppgifterna till den första anlända polispatrullen.

 

”Jag tyckte att det var konstigt redan igår, att belysningen på gården inte var tänd och inte heller inne i huset. Men jag var trött och kom sent hem och tänkte att de rest bort, även om jag inte mindes att det hänt förut. Det var bra på tv också. Men när det fortfarande var mörkt idag, tänkte jag att jag skulle gå en runda och upptäckte då att altanfönstret var krossat och då fann jag det där”. Han pekade mot huset. ”Snacka om läbbigt, så där på kvällen! Och då är jag ändå rätt van med våld och så; jobbar på fängelset.”

 

”Vad gör du där”, frågade Ulla-Britta.

 

”Jo, jag har hand om några olika grupper av särskilt våldsbenägna intagna och försöker hjälpa dem att hantera sitt humör, IDAP, du vet kanske. Jag har varit runt på andra anstalter också, men jag har trivts så bra här att jag har blivit kvar som vanlig fångvaktare också”.

 

”Jo jag känner till de där beteendeprogrammen. Den som gjort det här skulle verkligen behöva terapi! Hur mycket känner du till om det här gamla paret?”

 

”Pensionerade jordbrukare. Men kvinnan hade jobbat vid socialtjänsten också. Hade en rätt så hög tjänst tror jag. Och de lär ha tagit hand om fosterbarn, ungdoms­brottslingar, i så stor grad att hon visst fick sparken. De utnyttjade visst barnen på olika sätt.”

 

”Ja, ja, det kunde ju vara ett motiv. Menar du sexuellt eller som arbetskraft…”

 

”Både – och, tror jag, men det är bara rykten, så jag vet inte vad som är sant. De blev nog inte åtalade eller så. Bara att det blev för mycket snack.”

 

”Hade de några egna barn?”

 

”Ja, faktiskt, eller han är visst också fosterbarn, en son som jag har i en av grupperna på Storboda!”

 

”Herregud! Är han där nu? Han måste ju vara närmaste släkting? Hur gammal är han?”

 

”Bortåt 55 år tror jag. Han är där, ja, han sitter ju inne. Det har han nog gjort större delen av sitt liv.”

 

”Han måste jag prata med, vad heter han”?

 

”Han heter Rickard Ernsell. Vill du att jag ska följa med dit”, undrade Peder Hägerström och betraktade den långa smärta kommissarien.

 

”Nej, jag hittar till Storboda och jag ska kalla hit min assistent. Men vet du vad den här Rickard Ernsell är för någon typ. Vad har han gjort? Kan han ha hyst agg mot föräldrarna?”

 

”Det är en typ som vi inte har mycket hopp om. Han är nog den mest likgiltige och minst ångerfulla som jag har i de här grupperna. Tycks alltid hamna i bråk och har med åren bara blivit våldsammare. Använder knytnävar och kniv och slåss till den andre ligger där. Han är farlig alltså och själv nästan okänslig. Han har försörjt sig som vakt och indrivare och liknande, men även personrån och knark. Långa fäng­else­­straff har han fått för att han huggit ner och miss­handlat folk till döds. Han borde sitta inne för gott, men fångvården försöker ständigt rehabilitera honom. Hans IQ är imponer­ande lågt.”

 

”Men så vitt jag vet”, fortsatte Peder, ”har han varit foglig som ett lamm mot sina fosterföräldrar och de verkar ha varit de enda människor han har haft någon relation med. De hälsade ofta på honom också. Jag tror inte att han haft permission eller avvikit den sista tiden, så han har nog säkert alibi. Jag är närmast orolig för vad han hittar på när han får reda på detta. Se till att det finns vakter med dig!”

 

”Jo det verkar bäst”, sa Ulla-Britta Karell. ”Tack för en bra information. Vi hör nog av oss mera, du har väl lämnat telefonnummer och så?”

 

Teknisk personal anlände under samtalet och tillsammans med flera ankommande bilar och nyfikna och uppmonterade strålkastare såg det snart ut som en cirkus när Ulla-Britta gick åt sidan och ringde efter polis­inspektör Leila Sturell på utredningsroteln, som hon ofta och gärna delade patrullbil med. Dessutom bad hon den storvuxne polisassistenten Kjell-Åke Johansson komma med under besöket på Storboda­anstalten.

 

Ulla-Britta Karell underrättade vakthavande befäl på Stor­boda­anstalten och med sina kollegor mötte hon den upp­rörde Rickard Ernsell, som genom vaktpersonalen redan fått reda på vad som hänt.

 

”Finns dom inte mer? Är det så? Att någon har dödat mina gamla föräldrar? Att någon har slaktat dem?” Det var svårt att få den stora karlen att sitta ner och två fångvaktare fick hålla i honom så han inte skulle rusa fram till de tre poliserna.

 

”Ja, om du är styvsonen Rickard Ernsell, så är det så”, bekräftade kommissarie Karell. ”Vi behöver ställa några frågor till dig?”

 

Rickard satte sig sakta ner, men tveksamt och ännu darrande:

 

”Ja, det är jag. Men är de verkligen döda. Det går inte att operera eller så… de kommer inte tillbaka?”

 

”Tyvärr är det så. De blev svårt misshandlade av någon som såg till att de inte skulle komma tillbaka. Har du någon aning om vem det skulle vara?”

 

Han satt tyst en stund och vaggade sakta fram och tillbaka.         

 

”Och de kommer inte tillbaka”, upprepade Rickard ännu en gång och såg ut att försvinna in i sina tankar.

 

”Orkar du svara på några frågor nu eller ska vi komma tillbaka”, undrade Ulla-Britta.

 

”Det blir nog bättre om ni kommer tillbaka i morgon så han fått smälta det här”, sade en av vakterna och drog upp Rickard för att åter ta honom till cellen.

 

”Okey, passar det om vi kommer – ja det blir nog inte jag då – vi hör av oss om en tid i morgon. Men jag skulle vilja veta om någon av era fångar har haft permission de sista dagarna, säg från lördag tills i kväll då”.

 

”Jo vänta här, så ska vi ordna det”, sade vakten och förde Rickard ut från rummet.

 

”Och sätt den där mannen under bevakning så han inte tar livet av sig innan vi fått prata med honom”, tillfogade Karell.

 

”Ja det får vi göra”, bekräftade den andre vakten.

 

”För fan så jävla skönt”, hördes plötsligt Rickard Ernsells stämma och han brast ut i någonting mellan skratt och gråt, ”för fan så jävla skönt!”