travelbug

Lucka 1

 

 

1 december

 

 

Stockholm

 

Förundersökningen av mordbranden på Café Järnet hade under natten övertagits av stationsbefälet Persson, som skickat poliser att undersöka omgivningarna och förhöra de som ännu irrade omkring i området. Kommissarie Greger Holmström som under eftermiddagen påbörjat undersökning­en blev åter för­undersöknings­ledare. Han var utredningschef till vardags. Vid morgonens samordnings­möte på Norrmalm beskrev han vad som hänt på Café Järnet.

 

”Vad vet vi”, frågade Greger de halvdussin poliser och brottsutredare som fanns i lokalen. ”Tja inte mycket”, svarade han sig själv retoriskt. ”Det känns närmast som en extremisthandling. Att det är en fundamentalist som ligger bakom, såsom vid mordbränderna på stormarknaderna i Södertälje”.

 

”Fast det handlar väl knappast om en reaktion på amerikanska varor,” muttrade Holger Törnkvist.

 

”Kanske inte det, men vi måste kolla upp det. Malter kan du kolla runt lite, följa upp på nätet och dina kontakter på gatan om det finns någon extremistgrupp som ställer sig bakom det här.”

 

”Vad sa han egentligen”, frågade polisinspektör Igor Malter, medan han skrev ner uppdraget.

 

”Något om advent uppger vittnena, men ingen uppfattade riktigt vad han sa…”

 

”Kan det vara en religiös galning”, sa Ellen Haag, en annan av polisinspektörerna i utredningsgruppen.

 

”Ja det är ju en möjlighet, kan du kolla upp om det är en möjlighet?”

 

 

Joel Brömster hade under natten knappat färdigt och skickat in sin artikel om mordbranden i Gamla Stan och han hade tänkt använda dagen till att kolla av några av sina gäng – kontakter och intervjua kafépersonalen.

 

Kaféet i Gamla Stan var avspärrat med tejp och kriminal­tekniker försökte hitta spår trots personalens nog­granna städ­ande. Branddoften var ännu tydlig. Nyfikenheten drog dock dit massor av potentiella kaffegäster och den turkiske inne­havaren stod ute på gatan och beklagade sig och delade ut kaffebiljetter och bad dem återkomma så snart han fått öppna igen. Han medgav att han utsatts för påtryckningar och hot, både från Bandidos och från Original Gangsters. Men han kände till Acar och hade en överenskommelse, så han hade hittills lyckats stå emot. Killen som tände på kaféet hade dock inga speciella gäng – symboler efter vad det kunna se. Han vänt­ade sig dock att något gäng skulle höra av sig.

 

Joel sökte upp sin kontaktperson i Bandidossvären, som faktiskt också var en gammal kompis från Söder. Han mötte ständigt bekanta från tiden runt Mariatorget och fick på så vis en genväg i många sammanhang. Kontaktpersonen var gan­ska högt upp i hierarkin, men var less på det tilltagande våld­et och ville helst kliva av. Han var mest biker och kände sig lite för etablerad och gammal för det riktigt tuffa livet. Men det var inte så lätt att kliva av när man hade haft för mycket insyn. Han hade sett Joel som en liten chans i alla fall och de hade utvecklat ett kodsystem när någon ville ha eller lämna information.

 

Han hade hört talas om mordbranden och han kände till ägaren och att han hade kontakt med Acar.

 

     ”Jag känner inte till att Bandidos ligger bakom det här, men jag vet att många hade önskat det och det skulle inte förvåna om någon tog det på sig för att komma åt turken. Alltså både Acar och inne­havaren.”

 

Joel besökte också sjukhuset, men den skottskadade kvinnan var ännu på IVA, även om läget stabiliserats, och de bränn­skadade hade inget mera att säga. De kunde inte ge signal­ement och det var en tillfällighet att de befann sig på just det kaféet.

 

 

Väckarklockan drog upp Tommy klockan nio. Han kände sig inte direkt utvilad. Det hade tagit tid att somna med tankarna på dagens aktioner och han kände inte sig direkt utvilad. Tommy Pettersson stirrade in i det tomma kylskåpet och begav sig ut på Bandhagens torg och ögnade i en dagstidning om det stod något. Kände en lätt vind, men det var milt. Köp­te en korv och gick upp till lägenheten för att plocka med det han behövde.

 

Han tog en lång promenad, korsade Örbyleden och gick förbi Svedmyra och till tunnelbanestationen, genom den slingrande lilla skogsdungen. Åkte in till Södermalm och strök kring bankomaterna och tittade hur mycket folk tog ut. Fortsatte ut till Ropsten och tog spårvagnen över Lidingö­bron.

 

Det kändes långt till kvällen. Han satte sig i en skogs­dunge nedanför Millesgården och tände en hemrullad hasch­cigarett. Huva och en tunn svart polotröja hade han i en stor inner­ficka i munkjackan och där hade han också sin pistol. Emel­lanåt kom någon i trappan och han försökte dölja sig undan blickarna, medan drogerna värmde och lugnade hon­om. Det värsta var att vänta.

 

Rastlösheten drev honom till slut uppför trapporna till Torsviks Torg för att försäkra sig om att hans utvalda job­bade och hon tittade också upp mot honom när han gick förbi. Där var inga kunder och det var nära att han gått in direkt. Han fann en skola också i närheten där han strök om­kring en stund efter tänkbara offer. Återvände till torget.

 

Han höll sig i närheten av bankomaten. Spanade, tänkte på Betty i butiken. Han kände henne. Hon var medgörlig, hon var kåt. Han hade redan varit med henne en gång, sedan han sluppit ut från fängelset. Först hade han varit ihop med fula knarkhoror och känt sig osäker. Så fick han tips om Betty av en kompis. Hon gick också på droger, men hon var ung och snygg och gillade hårda tag. Betty hade fått honom att komma loss. Han kunde njuta igen och han kände sig trygg med Betty. Han hoppades att hon inte skulle känna igen hon­om nu.

 

 

Det kom en man i medelåldern, lät bilen gå på tomgång, gick till bankomaten och tog ut pengar. Mannen märkte inte att han fått en fripassagerare förrän en pistolpipa trycktes mot hans nacke så han hoppade till och höll på att köra av vägen. Han såg bara en mörk huva i backspegeln.

 

”Kör hem”, väste Tommy, ”var bor du någonstans?”

 

”Ja men jag ska tillbaks till jobbet.”

 

”Glöm det, var bor du någonstans?”

 

”Sticklinge, men…”

 

”Kör hem!”

 

Mannen svängde mot Hersby och försökte tänka. Måste försöka lura typen. Kunde inte åka hem. Hans fru var kanske hemma, kanske dottern också. Han körde leden ner mot Gångsätra.

 

”Fan du kör ju åt fel håll”, ropade Tommy. ”Men okey, leta upp en bankomat och ta ut mer pengar, så slipper jag slå ihjäl dig.” Han klippte till honom i bakhuvudet med pistolen, för att markera. ”Ta ut det du får, ta ut fem tusen.”

 

”Jag har inte det och jag tog nyss ut pengar”, sade man­nen och vände och körde stelt fram till bankomaten på Stockholmsvägen.

 

”Ge mig plånboken.”

 

Mannen räckte den till honom. Tommy tittade igenom plån­boken. Fyra 500 – sedlar och ett par hundralappar. Behöll plånboken och lämnade åter ett kontokort. ”Du kan ta ut mera, gör det. Ta ut det du får, ta ut 5 000.”

 

”Så mycket har jag inte på kontot.” Mannen gick fram till bankomaten och tog ut tre tusen och försökte sträcka ut på manövern, då han såg att ett äldre par också var på väg till bankomaten. De ställde sig att köa bakom honom och han försökte diskret nicka mot bilen, där Tommy hukade i baksätet och väste att han skulle komma.

 

I stället för att gå tillbaka till bilen smög mannen åt andra hållet, sakta först, men när han hörde ropen från bilen bör­jade han springa. Det var förgäves, han hörde att den masker­ade mannen snabbt tog in på honom, stannade och försökte skydda ansiktet när han kände pistolmynningen tryckas in i tinningen.

 

”Din jävel, jag kunde skjuta dig direkt nu för det där.”

 

Mannen blundade hårt och väntade på skottet, men efter ett par sekunder minskade trycket.

 

”Jag behöver dig som chaufför! Ge mig pengarna och gå tillbaka till bilen.”

 

Han sänkte armarna och gav Tommy de sex femhundra­lapparna. Mellan bilen och bankomaten stod det gamla paret och bara stirrade. Tommy viftade med pistolen mot dem: ”Ta ut de pengar ni skulle nu då.”

 

”Och du din jävel ställer dig mot bilen och lägger armarna över taket”, tillfogade han riktat mot chauffören.

 

Den gamle mannen tog darrande fram sitt kort och slog in koden.

 

”Ta ut fem tusen! Och du kärring öppnar handväskan!” Hon öppnade den, men Tommy ryckte till sig väskan, hittade en portmonnä, fann en trave sedlar och slängde sedan väskan med innehåll på marken. Nästa stund ryckte han också till sig mannens plånbok, plockade ut de pengar han hade där och de pengar han tagit ut och beordrade chauffören att sätta sig vid ratten igen. Tommy hoppade själv in därbak och struntade i det gamla paret, som börjat samla ihop sina ägodelar.

 

”Kör till Torsviks Torg!” Tommy kände sig upprymd. Det här gick fantastisk. Nu hade han pengar. Dags att fira. Han beordrade chauffören att köra tätt förbi butiken. Det fanns en kund där inne som han måste vänta ut.

 

”När jag säger till så går du in i butiken och låtsas vara kund, men försök ingenting för jag följer strax efter. När jag har fått med mig tjejen så kör vi ut till dig och har lite my­sigt.” I plånboken stod mannens adress, så han skulle inte kunna lura honom.

 

När kunden gick ut, följde Tommy tätt efter chauffören in i butiken. Tjejen där inne hade försvunnit i något rum bakom, men kom ut när dörrklockan plingade.

 

Chauffören gick stelt fram mot henne, medan Tommy dolde sig bakom med pistolen framdragen.

 

”Vad får det lov att vara?” frågade hon med ett vackert leende.

 

”Dig!”, ropade Tommy, som med ett språng var över disken och tryckte pistolen mot hennes hals. ”Om du är tyst och snäll, går det här så bra,” väste han i hennes öra. ”Håll armarna bakåt!” Snabbt virade han textiltejpen runt hennes handleder och satte en annan tejpbit för hennes mun. ”Öppna kassan!”

 

Betty tryckte på en tangent och kassalådan for upp. Där fanns några sedelbuntar, som han rafsade åt sig och när han öppnat ett lock fanns därunder en bunt 500-sedlar fastsatt med gem. Han tog en del och stoppade tillbaks resten i kassan.

 

”Här har du som tack!” Betty tittade upp och granskade den maskerade mannen. Vad menade han? Fanns det inte något bekant hos de bruna ögonen?

 

Tommy viftade med pistolen och med ett fast grepp om hennes armar ledde han ut sina fångar till bilen. Det fanns folk längs vägen, men det verkade inte som att de reagerade, utan han drog in flickan i baksätet och sade åt chauffören att köra hem.

 

Färden gick norrut förbi golfbanan in i det fashionabla Norra Sticklinge och chauffören stannade uppgiven framför sin villa på Karpvägen. Inte någon av de större, men ändå i en åtråvärd del av staden. Han hade under vägen funderat på hur han skulle kunna förvarna sin hustru, om hon nu var hemma. Barnen var utflugna, så när som på en dotter som jobbade i city och tillfälligt bodde hemma, men hon skulle nog inte komma hem på ett tag. Han stannade bilen medan han låtsades av misstag trycka till signalhornet.

 

Tommy tittade upp och svor. Han hade under tiden hållit Betty nedtryckt med ansiktet mot sitt skrev och han hade fantiserat vad han skulle göra med henne och organet hade styvnat när han överraskades av signalen.

 

Hustrun öppnade dörren och kom ut och undrade vad som hänt och uppfattade inte alls situationen när hennes make kom ut och viftade med händerna åtföljd av en svartklädd man som nästan bar på en flicka. Vad hade hänt? Var hon skadad? Hustrun slog upp dörren och sprang nedför trappan för att hjälpa till, men maken och paret tog sig bara förbi henne och in i huset och hon följde förundrad efter. Först när den svartmaskerade mannen riktade pistolen mot henne för­stod hon sammanhanget.

 

Han surrade både henne och mannen med tejp en bit ifrån varandra i trappan till övervåningen. Betty försökte säga nå­got, men det var för svårt med tejpade armar och mun. Han förde henne bort till den tjocka mattan under ekbordet i salongen, vräkte undan det, ställde sig gränsle över henne och började slita sönder strumpbyxor och trosor.

 

Hon försökte slingra sig och Tommy tog tag i hennes hår och väste: ”Ligg Still!” Han kom nära hennes ansikte: ”Om du är snäll och hjälper till ska det här gå bra. Jag vet att du varit med förr. Se till att jag har det skönt så låter jag dig gå. Du vet hur jag vill ha det och är du bara tyst nu, och sedan, så har du inget att frukta.”

Hon såg honom resa sig och stoppa pistolen i byxorna som han drog av sig och lade på soffan. Hon låg stilla och tittade på honom medan han klädde av sig och trädde på ett gummi. Han såg bekant ut. Den här mannen hade hon tillfredsställt förut. Akten var sedan intensiv och tog slut snabbare än han önskat.

 

Sedan han kommit och sköljt av sig på toaletten och lagt den nedsölade kondomen i en plastpåse, drog han på sig byxorna, stoppade påsen i fickan, tog pistolen och gick en runda i huset för att se om det fanns något av värde att ta med sig. Han förde Betty framför sig iförd enbart blusen. Husets innevånare satt orörliga i trappan. Det fanns en del smycken som han rafsade ihop i sin tygbag. Han hittade några skivor rostbiff i kylen och en oöppnad whiskyflaska i barskåpet.

 

Tommy gick och satte sig i soffan och åt och drack lite och tände en rullad joint och lät Betty ligga bredvid med huvudet i hans knä. Han drog bort tejpen från hennes mun och vred henne mot sig.

 

Hon vred ansiktet uppåt: ”Du var lite hygglig och ge mig några bloss först.”

 

Han höll fram haschjointen som hon begärligt drog i sig.

 

”Seså sätt igång nu, du får mera sedan”, stönade han. Det krävdes mycket av den självbehärskning han nu tränat i mer än ett år, för att inte bara hålla i henne. Men han visste att han slarvat för mycket redan och drog upp henne och bad henne lägga sig på golvet med särade ben, medan han trädde på sig ännu ett gummi. Betty gjorde precis som han sade och var så skön att han inte kunde hålla på så länge som han ville nu heller.

 

För en stund, när han låg kvar tungt, for tankarna att han skulle behålla henne. Ta med henne hem. Hon var så fantas­tiskt följsam och skön. Han hade känt att hon var med, att hon njöt som han. Han visste sedan tidigare att Betty kunde vara så. Hade hon känt igen honom?

 

”Känner du igen mig?” frågade Tommy viskande.

 

”Nej”, sade hon snabbt, fastän hon trodde att hon kanske gjorde det. Det kändes som klokast att neka.

 

”Jag vill inte göra illa dig. Jag skulle vilja att du var min tjej. Att jag kunde ha dig så här hela tiden. Men, det går inte. Jag har saker att göra. Du får inte berätta för polisen om mig. Då kommer de att hindra mina planer. Jag kommer att kolla dig. Räkna med att jag finns någonstans nära dig. Om jag märker att du skvallrar på mig så går det illa för dig. Om inte jag kommer åt dig så skickar jag kompisar. Var bara tyst och som vanligt så händer det ingenting.”

 

Han surrade Betty i trappan bredvid husägarna, som bara suttit där och glott, utan några försök att slita sig loss. Han gav Betty en tacksam kram, som han tyckte att hon åter­gäldade.

 

      ”Du skulle ha blivit min tjej, ” viskade han, ”men jag kommer tillbaka.”

 

Han tyckte att hon nickade. Igen for det genom huvudet att han skulle ta med henne och skjuta upp planerna. Plånboken var ju full med pengar också.

 

Han blundade och kramade Betty och våndades, men lyckades stålsätta sig igen. Det här var bara en kort dröm. Som alla andra skulle den snart rämna och till sist bara bli skit.

 

”Var har du bilnycklarna?” frågade han mannen, som nickade mot ena kavajfickan.

 

Han tog nycklarna, kollade surrningen, tvättade av sig, tog whiskyflaskan och sin jacka och lämnade huset. Drog av sin maskering och körde bortåt Mörby, där han ställde bilen på centrumparkeringen och gick till tunnelbanan. Köpte först rost­biff och potatissallad och några öl i en butik.

 

Plånboken svällde av sedlar och hans egen pung var tömd. Han smygdrack av whiskyn i tunnelbanevagnen och kände att det knappast kunde bli bättre. Han tittade på sin spegelbild i fönstret och stramade upp sig. I morgon började allvaret.

 

 

Det kom två larm från Lidingö, ett strax efter klockan 16 från ett äldre  par som blivit rånade, och två timmar senare från ett hus i Norra Sticklinge där både rån och en våldtäkt ägt rum.

 

En patrull ryckte ut och förhörde det äldre paret som nu var hemma, men kunde visa bankomaten där överfallet hade skett. De beskrev hur en man i en Mercedes först hade tvingats ta ut pengar, men så försökt fly och hanns då upp av en maskerad man, som tvingade honom åter till bilen. Bil­numret hade de inte hunnit titta på och signalementet på våldsmannen var vagt. Han var svartklädd och hade svart huva. Mörkblå jeans. Poliserna skrev en anmälan på Lidingö­stationen och bad paret kontakta försäkringsbolaget.

 

Det blev en annan patrull som senare fick rycka ut till Norra Sticklinge och en villa på Karpvägen. Yttre befäl den här eftermiddagen var biträdande kommissarie Anja Stoor, som förvisso också var ganska stor. Där möttes de av en medel­ålders man och hans hustru, deras dotter som just kommit hem och ett ungt affärsbiträde. De hade väntat någon halv­timme innan de vågat lösgöra sig från upptejpningen och sedan hjälpa varandra loss. Anmälan gällde rån, inbrott, frihets­­berövande och våldtäkt och mannen kunde bekräfta att det var samma gärningsman som rånat det gamla paret.

 

”Bilstöld också”, tillfogade mannen, ”han stal bilen ock­så, en Mercedes, C- modell.” Han uppgav bilnummer och beskrev bilens utseende för den antecknande polisen, som anropade Centralen och efterlyste den och den maskerade mannen, som pratade svenska utan brytning, var cirka 180 cm lång och smal. Bar mörkblå jeans, mörkbruna kängor, en svart tunn tröja av syntetmaterial, tunna handskar och en tunn huva.

 

Ingen hade sett att han tagit av sig handskar och huva, inte ens flickan: ”Han använde kondom hela tiden eller nästan hela tiden.” Hon beskrev ovilligt vad som hade hänt för Anja Stoor och ville inte att det skulle tas upp i någon rättegång. Hon ville nöja sig med att anmäla stölden och vägrade att åka till sjukhuset. Mannen och kvinnan som bodde i huset tyckte inte heller att de behövde undersökas, men hade från sina platser i trappan också sett en hel del och beskrev en brutal våldtäkt.

 

Anja ringde efter tekniker och en hundpatrull för att söka sperma och andra spår. Mattan och flickans kläder togs om hand för fortsatta analyser. Toaletten spärrades av, men det fanns också ett badrum på övervåningen. Hon for till Norr­malm och pratade med stationsbefälet Bornemalm, som nu tyckte att det började bli mycket och höll med om att det kanske var läge att samla ihop resurserna till en stab.

 

Anja Stoor såg till att polispatrullerna sökte bilen och person­er som kunde överensstämma med det vaga signal­ementet. Hon begärde också in filmer från de övervaknings­kameror som fanns i centrala Lidingö och på bron och var ännu en gång på Karpvägen för att kolla av med teknikerna, ställa ytterligare frågor och förmå flickan att låta göra en läkar­under­sökning, men det var förgäves.

 

 

På Citydistriktet hade brottsutredningen kring händelserna på Lidingö fortsatt och kommissarie Greger Holmström blev brief­ad av stationsbefäl Persson vad som hänt. Bilen hade ännu inte hittats, men man hoppades på tekniskas rapport och bilder från övervaknings­kameror.

 

Inte mycket nytt hade framkommit om attentatet i Gamla Stan. Det verkade vara en hämndaktion mot kaféägaren och kontakter tydde på att Bandidos låg bakom. Ammunitionen var från en Sig Sauer 9 mm, ett typiskt polisvapen, men det hade försvunnit sådana både i reguljära vapenstölder och genom att poliser ”tappat bort” sina vapen, så de fanns i om­lopp.

Det kändes som att utredningen fastnat, att det var för lite att gå på, tyckte Holmström.

 

”Jag kan ta på mig Lidingö om du Törnkvist kunde ta över Gamla Stan.”

 

Kriminalinspektör Holger Törnkvist nickade och körde sedan till Södersjukhuset för att kolla läget med de skadade och om de hade något mer att berätta. Den skottskadade kvinnan hade fått lämna intensiven och komma på en avdelning, men hon hade inget mer att säga om brottet. Hon mindes inte ens att hon blivit skjuten. De brännskadade hade sina ärr, men fick fortsätta vården hemma.

 

Kriminaltekniker hade finkammat kaféet ytterligare en gång och det var bara resterna av väskan som kunde ge något mera. Törnkvist var med och hävde avspärrningarna till ägar­ens belåtenhet. Många nyfikna skulle nu besöka kaféet. Törnkvist lovade också att polisen skulle bevaka och hindra fler aktioner från maffiagängen. Bevakningskameror skulle sättas upp.

 

Greger Holmström körde ut till Lidingö, sedan han tittat igenom rapporten från Anja Stoor. Som kommissarie för­vän­t­ades han inte vara ute på fältet så mycket som han gjorde, men han tog varje chans. Att bara sitta på kontoret med tele­fonen i näven kunde vara segt. Han for ut till Norra Stick­linge för att ta mannen med Mercedesen på en rekog­nos­eringstur, men han var på jobbet. Han hade blivit skjutsad av sonen som kommit hem för att hjälpa sina oroliga föräldrar. Hustrun var också hemma och kriminaltekniker hade varit där tidigt och sökt spår.

 

Greger fick söka rätt på mannen som var en högre chef på AGA.

 

”Ja, jag hade lite… du vet hela gårdagen gick ju bort”, ursäktade han sig, ”har ni hittat bilen?”

 

”Nej, men vi har efterlyst den, så den borde snart dyka upp. Kan du ta en stund och visa hur ni åkte igår?” De gick ner till Gregers bil och rekapitulerade gårdagens färd.

 

”Försök att återge allt han sade och vad han gjorde och om du såg att han tappade något eller rörde sig på något konst­igt sätt; någonting som underlättar en identifikation.”

 

”Nja, han pratade utan brytning, men jag såg aldrig att han tog av sig masken eller ens handskarna. Han var mager och ganska lång och ganska stark. Det var ingen neger, jag såg hans vita ända och ben när han låg med den där flickan.”

 

”Såg du vad han gjorde med henne?”

 

”Ja, det mesta…” och mannen beskrev förloppet.

 

”Varför lät han er bli vittne till det, i stället för att gå in till sovrummet?”

 

”Han ville väl ha koll på oss också.”

 

”Verkade han känna sig hemma på Lidingö?”

 

”Ja, han verkade ha kollat in henne förut och han verkade hitta bra på Lidingö. Han reagerade om jag körde fel, vilket jag försökte göra.”

 

”Du såg inte om han rökte, kanske åt och drack något?”

 

”Jo, det stämmer, han rökte nog en cigarett och han drack min whisky och han tog något ur kylen och åt upp. Men jag tror att han spolade ner fimpen och askan på toaletten och whiskyflaskan tog han med sig. Han drack direkt ur den, inte från något glas. Jag tror att han bjöd flickan på röka och whisky också.”

 

”Jag måste prata med henne. Hon verkade inte vilja anmäla våldtäkten heller, uppfattade du att de kände varandra sedan tidigare?”

 

”Nä, det tror jag inte. Jag fick gå in i affären för att locka fram henne och han gömde sig och släpade ut henne. Jag skulle tro att hon mest var chockad och inte förmådde eller vågade göra motstånd.”

 

 

Butiken var stängd och det visade sig att flickan, som hette Elisabeth Lennerth, bodde i Tensta. Butiken ägdes av hennes föräldrar som bodde på Lidingö. Det var hennes mamma som stod som butiks­ansvarig, men hon och pappan var nu som oftast under den kallare delen av året i sin lägenhet utanför Malaga.

 

Holmström körde ut till Tensta och sökte upp hennes lägen­het bland de stora husen. Inslaget av kvinnor med huvuddok och mörkhyade män var påtagligt och han väckte uppmärk­samhet som välklädd vit herre. De kanske såg på honom att han var polis.

 

Flickan hade sjukskrivit sig några dagar för det som hänt, men verkade inte mera skakad av upplevelsen än att hon viftade bort Gregers frågor och ville bjuda honom på kaffe och sin nybakta kaka. Hon såg på honom med en blick som gjorde honom förvirrad och han bara satte sig ner vid köks­bordet och bara såg på henne. Pojkvännen kom in i köket och bröt tystnaden med svordomar:

 

”Vad är det som hänt Betty, jag förstår inte, hon säger ingenting! Du är snut va? Knullade han henne?” Killen gick fram och tog tag i Gregers arm.

 

”Sluta fråga så mycket om det där nu”, sa Betty högt och gick ur köket. ”Det har hänt och är gjort och ingen idé att rota i mera,” ropade hon, gick in till sovrummet och stängde dörren.

 

”Nä, jag vill veta exakt vad han gjorde och jag ska hitta den jäveln”, skrek pojkvännen och gick frustrerad efter henne och sparkade på möblerna.

 

”Du kan dra, om du inte klarar av det”, skrek hon tillbaka.

 

Holmström reste sig och gick fram till sovrumsdörren: ”Du, jag behöver också prata med dig om det här. Kan vi inte gå någonstans och prata? Jag har bilen här utanför, kanske kunde vi åka någonstans?” försökte Holmström.

 

Flickan kom ut från sovrummet och försökte få ordning på håret med en tjock borste. ”Mina föräldrar bor på Lidingö. Om du kunde skjutsa mig dit kanske. Det är nog bättre att vara där än med den här galenpannan just nu.”

Hon packade en väska och sedan hon bytt kläder följde hon efter Greger Holmström ner till bilen. Pojkvännen följde efter henne svärande, men hindrades av en barsk blick från Holm­ström: ”Glöm inte att jag är polis!”

 

Ute var bara ett par plusgrader, men bilen var varm och flickan lade den tjocka kappan i baksätet och satte sig bred­vid Greger.

 

De körde mot Lidingö och till den adress hon uppgivit som sina föräldrars. Hon hade uppträtt på ett överraskande sätt, liksom nästan oberörd av det som hänt och ovillig att prata om det. Kanske var det så att hon förträngt. Samtidigt så hade hon en akt på polishuset och var verkligen inte så oskuldsfull som hon såg ut i sin korta kjol och vita blus. Hon var onek­ligen attraktiv och Greger kände av sin sexuella hunger och fick jobba emot en impuls att lägga handen på hennes knä. Han harklade sig och stannade bilen några kvarter från målet.

 

”Du jag måste få fråga en del saker innan vi kommer fram till dina föräldrar”.

 

Han tog fram sina papper och läste: ”Du heter alltså Elisabeth Lennerth och är 25 år och har stått i din mammas presentshop något år, sedan du tröttnat på studierna. Det står här också att du vistats en del utomlands och även haft en villkorlig dom för narkotikainnehav och varit på avvänj­ning.”

 

”Så du tänker förhöra mig här i bilen?”, sa hon med ett skälmskt leende. ”Du kan kalla mig Betty. Vad heter du?”

 

”Greger.” Han såg på henne och kunde inte undvika att blicken gled ner mot benen. ”Stämmer min beskrivning?”

 

Hon följde hans blick och lade handen på hans knä. ”Kanske det. Står det inte att jag prostituerade mig också?”

 

”Betty… sluta… det här är en polisutredning!”, försökte Greger halvhjärtat, samtidigt som han tog tag i hennes hand och höll den kvar.

 

Betty skrattade och tittade upp på honom leende. ”Visst, polis­utredning, men jag vet att det är batongen här nere som bestämmer. Ska vi fortsätta hem till mina föräldrar. Det är ingen hemma. De är i Marbella. Så får du fortsätta förhöret där!”

 

Kriminalkommissarie Greger Holmström följde butiks­biträdet Elisabeth Lennerth in i villan och sedan hon hängt upp kappan ställde hon sig avvaktande tätt intill honom. När han bara stod där handfallen började hon knäppa upp hans överrock. Först med tvekan, men sedan alltmer beslutsamt slog han armarna omkring henne och höll henne hårt medan han kysste hennes uppåtvända ansikte.

 

”Betty”, sa han och försökte strama upp sig. ”Det här är en förundersökning!”

 

”Jag känner det”, sa hon leende och strök med handen över bulan i hans byxor.

 

Han smekte med ena handen ner längs med hennes nätta kropp tills han nådde kjolfållen och följde sedan de strump­klädda låren till naken hud och han kände spännet och följde ett strumpeband in under trosan och lirkade in två fingrar i ett vått sköte.

 

”Herregud vad du är sexig,” stönade Greger, ”du är perfekt.”

 

”Jag vet vad mogna män brukar gilla”, stönade hon tillbaka, ”och jag älskar mogna män.”

 

Betty tog hans hand och förde honom uppför trappan. Ledde honom fram till en enkelsäng med blommigt överkast som hon drog bort. Hon sjönk ner på knä och började öppna hans byxor.

 

”Herregud”, mumlade Greger, ”det här är en dröm”. Han vågade knappt titta ner på vad hon gjorde. Han blundade och grep upphetsat tag i och kramade hennes hår. Snart gick det inte att hålla sig längre och han stönade att han snart kom. Betty lirkade sig sakta ur hans grepp och sade: ”Du får, men knulla mig gärna först!”

 

Hon reste sig, drog av sig trosorna och lade sig på sängen. Sträckte armarna emot honom. ”Kom bara, jag har skydd, så kom när du vill.” Greger kröp mellan hennes särade ben med byxorna neddragna till knäna. Han vek upp hennes kjol högre och trängde lätt in och det blev inte många drag innan satsen vällde fram och Betty skrek högt och mötte honom med små duschar medan skötet kramade ur hans sista droppe.

 

Mobiltelefonen hade förstås ringt, men Greger hade inte gjort minsta ansats till att svara. Han låg kvar medan lemmen sakta sjönk ihop och de kysstes intensivt. Han hade inte knäppt upp hennes blus och själv hade han ännu slips och skjorta på och han rullade av henne och skrattande och kände lyckan på ett sätt som det var länge sedan han känt.

 

Sedan han tvättat av sig, ringde han till Norrmalm­stationen. Det visade sig att bilen hade hittats, den Mercedes som gär­nings­mannen hade stulit. Den hade återfunnits på parker­ingen vid Mörby centrum och den hade redan tagits om hand av polisens tekniker.

 

Greger hade lite svårt att förklara sin okontaktbarhet under en period och det blev inte lättare av att Betty kommit intill honom och börjat väcka ny åtrå.