travelbug

Lucka 2

 

 

 

2 december

                     

Stationsbefäl Jörgen Persson höll morgonmöte med kriminal­enheten på Norr­malms­stationen i Polishuset. Det hade under natten varit lägenhetsbråk med misshandel på Kungsholmen och det hade varit våldtäktsförsök efter en fest på Lidingö och på Sveavägen hade någon sprungit omkring med en kniv. Det hade alltid hänt något, som endera hade stannat vid en anmälan för att det fanns för små chanser eller resurser att hitta en gärningsman eller så ledde de till en för­undersök­ning, som någon eller några av de närvarande hade fått hand om.

 

I det samordningsansvar som kommissarie Greger Holm­ström hade låg att hålla kontakt med utrednings­grupper vid de andra distrikten i länet. Bovarna höll sig inte alltid inom de organisatoriska gränserna. Greger hade ofta framfört att polisens uppsplittrade organisation spelade gärnings­männen i händerna. Särskilt de kriminella gäng som sysslade med multi­brott: rån, misshandel, terror, knark, prostitution, system­­hot, d v s särskilda hot mot jurister och vittnen i rätte­gångar. Polisledningen kontrade med att man hade bildat särskilda enheter för det, men Greger tyckte inte att det räc­k­te. Kanske hade han påverkat den nya organisation som re­dan gällde, men ännu inte genomförts på så många håll. En avsikt var i alla fall bättre samordning.

 

Greger fick också tackla frågan: ”Var fan tog du i vägen igår” med ett brett leende: ”Lite privata under­sökningar…”. Han insåg att förhöret med Elisabeth hade många brister. Han hade glömt bort att fullfölja det. 

 

Persson vände sig till Holger Törnkvist:

 

”Hur är läget med Gamla Stan?”

 

”Ja det var halt som fan på morgonen. Bilar sladdade in i varann på Skanstullsbron. Hade jag kört den vägen hade jag inte suttit här nu”. Törnkvist stegade fram till kartan på väg­gen: ”Vi har fått provsvar, men det är som sagt inte mycket att gå på. Inga fingeravtryck eller DNA som kan hän­föras till attentatsmannen. Vi har inte heller fått några med­givanden från gangstergängen i stan, även om miss­tankarna kvarstår. Ägaren hade mottagit flera hot. Från väskan var det bara ett handtag och fragment kvar, men vi har försökt rekon­struera utseendet på den med hjälp av vittnen. En svart ganska liten bag av kraftigt tyg, där han hade en plast­dunk med bensin, som förstås brann upp.”

 

Holger startade projektorn och letade upp en fil på datorn framför honom.

 

”Vi har gjort en fantombild efter vittnes­uppgifterna och vi har tittat på kamerorna vid Slussen både före och efter brottet och vi har några bilder på personer som liknar honom.” Han tryckte fram bilderna.

 

”Tyvärr ser vi inte samma personer på väg ut eller in i tunnelbanan, men han kan ju ha ändrat något. Vi har inte heller kunna följa någon person och se åt vilket håll han åkte. Men vi håller på med att förstora och söker vidare, det kan ge något.”

 

”Pistolen då”, frågade Igor Malter.

 

”Ja 9 mm, Sig Sauer, det är säkrat. Polisvapen. Men pistolen tog han med sig.”

 

Igor Malter rapporterade att inga fanatiska politiska grupper tagit på sig mordbranden, med tanke på uttalandet om advent.

 

”Ellen hade inte heller fått någon indikation på att religiösa grupper låg bakom”, fortsatte han. ”Men vi har satt spaning på en av de kända mordbrännarna, som varit synlig på platsen. Han var inte olik det signalement man fått fram och det var vanligt att den typen av sjuka brottslingar gärna dök upp och iakttog resultatet av sina dåd.”

 

”Så i dagsläget är det kanske vårt intressantaste objekt”, avrundade Törnkvist. ”Han heter Tomas Olsson och har varit misstänkt för flera bränder i Stockholmsområdet genom åren, men bara fällts för kolonilotter och skjul. Vi skuggar honom för närvarande, ska vi ta in honom på förhör?”

 

”Nä, ni har väl inga bevis. Bättre att skugga honom och se vad han tar sig för. Det är väl en enstöring det där, som inte pratar i telefon”, funderade Holmström.

 

”Beträffande gärningsmannen på Lidingö”, fortsatte Holmström, ”så har vi väl inte heller så mycket.” Han knap­pade på datorn och visade en fantombild på en mager mörk­klädd man av medellängd.

 

”Kallar jag en fantombild”, skrattade Ellen Haag, när hon såg det maskerade ansiktet.

 

”Ja”, det är för jäkligt medgav Greger, ”men ingen tycks ha sett något annat. Vi har heller inte fått något användbart från teknikerna ännu. Kanske finns något i bilen, kanske på toaletten.”

 

”Den där tjejen då”, undrade Igor Malter, ”hon borde väl ha noterat något mera?”

 

Holmström försökte bortse från de skratt som följde.

 

”Nej, hon var nog för chockad för att notera mera än att han talade svenska utan brytning. Ja han var inte färgad hel­ler.”

 

”Tog ni dit någon hund”, frågade Igor.

 

”Jo, det är sant, men han markerade inte i huset, vi hop­pas på bilen.”

 

 

Joel Brömster ägnade dagarna åt att följa upp och skriva om gängbrottsligheten, utan att längre ägna sig åt mordbranden i Gamla Stan. Det hade som vanligt inträffat en del annat ock­så, men inget som redaktören tyckte krävde hans sär­skilda intresse. Han följde rånarjakten i Södertälje, där en bank hade utsatts, det kunde ha kopplingar till brotts­syn­dikaten. Men helst satt han i stället och bläddrade i alma­nackan och för­sökte planera julen och ledigheten kring den. Han borde väl hälsa på sina föräldrar, som bodde i Härnö­sand. Efter, eller kanske före jul? Han skulle vara rätt mycket med Annika och Stina; hos dem eller hos Annikas föräldrar. Annika var ledig 2-3 veckor efter jul och de hade pratat om att resa bort någonstans. Sedan hade Joel blivit sugen att sticka iväg själv någon månad igen. Han hade varit på hemmaplan nästan ett år, förutom bilturer med Annika på sommaren och en chartervecka på Kreta. Dags att ta fram kartan!

 

 

Annika Bartholdsson gladde sig åt adventstidens förväntan och mys. I skolan var det mycket pyssel med dekorationer, både i klassrummet och för barnen att ta hem. Hon hade gångavstånd till skolan från sin lägenhet på Falkholms­gränd. De bodde högt och hade utsikt över Skärholmens centrum och hon trivdes bättre än hon hade trott, när hon flyttade in där med Stina för drygt två år sedan.

 

Stina var stor nu, 17 år, och gick på gymnasiet. Men det hade varit problem under uppväxten. Hon bar enbart svarta kläder och hårdrockssymboler och hade bara svordomar över till vuxna. Sedan tiden med Tommy såg hon sex, inte kanske som en njutning, men som något nödvändigt ont och hon var inte främmande för att bjuda ut sig åt de tuffaste grabbarna sedan hon tagit droger. Annika hade gråtit många gånger då hon fått hämta upp sin lilla dotter ute på gatorna eller från polisstationen. Morföräldrarna fasade över det som hände. Som djupt religiösa ville de bara framhålla bibelns ord, men Stina kunde svara med att kasta korset på dem; det hon hade runt halsen, men mer använde som djävulssymbol.

 

Stina hade skurit sig i handlederna också och det hela verk­ade hopplöst, men sedan Joel mer och mer kommit in i deras tillvaro, hade det ändå förbättrats. Han var lugn och världs­erfaren och blev, utan att pådyvla, en fadersgestalt för henne. En man som brydde sig om henne, utan att för den skull kräva sex. Det märktes att hon gärna tydde sig till honom, sökte hans uppmärksamhet.

 

 

Tommy slog plötsligt upp ögonen. Fan. Det var dec­em­ber. Det började på riktigt. Han skulle ända ner till ett sjuk­hem i Västerhaninge och ta kål på morsan.

 

”Morsan!”, ropade han rakt ut och kände hur han darrade. Vad kunde hon ha gjort? Vad var hon skyldig till? Han låg kvar och lät minnena tränga upp.

 

Skyldig kanske för att hon inte gjorde någonting. Hon bara jamsade med farsan, gjorde som han sade, försökte aldrig gå emellan, vågade aldrig någonting. Farsan skulle ha mat på bestämda tider och om hon slarvade blev det spö. Hon fick jobba extra som städerska för att kunna köpa brännvin som han skulle ha varje dag. När han sedan ville ha sex så ställde hon upp. Det spelade ingen roll om vi barn fanns där och tittade på. Det var tvärtom så att han ville ha oss med, att vi skulle hjälpa till att få upp den.

 

Min storebror behövde aldrig hjälpa honom. Han klarade sig alltid. Men mig skulle han kladda på och ha mig till att smeka hans äckliga organ. Fan, jag var väl bara 8-9 år de första gångerna. Men jag slapp i alla fall slicka på den, det hade han mina systrar till. De var lite äldre än jag; den yngre var 11 år och den äldre 13 år. Den som försökte komma undan fick så mycket stryk att det gjorde mindre ont att lyda. Men jag led med mina systrar som fick hålla på tills han var nöjd och det kunde ta halva natten.

 

Morsan verkade inte bry sig om att han höll på med oss. Hon verkade mest nöjd med att hon slapp själv och det gjorde hon med tiden, då han föredrog hennes äldsta dotter, som hon haft med i boet. Själv hade han haft med sig en son, min storebror, som aldrig fick stryk och i stället terror­iserade oss andra mer som sin far. Jag minns hur min äldsta syster grinade och skrek ”mamma, mamma, hjälp mig”, när styvfadern trängde in i henne de första gångerna. Hon var då inte ens 15 år och morsan gick bara undan och skramlade högljutt med disken. Nä hon skulle dö! Farsan var död sedan flera år, tur för honom. Men morsan skulle straffas för sin likgiltighet!

 

Han klev beslutsamt upp och gjorde sig i ordning. Redan efter en lunchkorv var han på pendeltåget mot Nynäshamn. I väskan hade han en kudde inslagen i papper. Han blundade och tänkte tillbaka igen.

 

Det hade varit värst under adventstiden. Farsan söp ännu mer, slogs ännu mer. Han hade varit arbetslös länge och fick han några extrapengar gick de åt. Han hade aldrig råd att köpa några julklappar och morsan vågade inte, för när hon gjort det en gång så höll han på att slå ihjäl henne för att hon hållit undan pengar. Det räckte med att titta på farsan under advent så smällde det.

 

Klart morsan måste ha haft ett helvete, men varför gjorde hon ingenting? Gick till polisen, tog oss barn med och stack. Eller stack kniven i honom! Det hade väl varit bättre för henne i fängelse än tillsammans med honom?

 

Han var på väg till morsan. Han visste var hon fanns. På ett servicehem, Tallvillan nånting. Han hade aldrig varit där, aldrig hälsat på henne, men hon skulle ha egen lägenhet. Han hade ringt från sin stulna mobiltelefon och fått reda på rätt adress genom att utge sig för att vara från en budfirma. Det var därför han hade med sig ett paket som han skulle låtsas överlämna. Och kväva henne med. Enligt vad han hört så hade hon blivit religiös och nykterist på gamla dar. Innan dess var hon alkoholiserad och närmast en baglady, men ett par år efter att farsan dött, så hade hon levt upp.

 

Tommy klev av pendeltåget i Västerhaninge för att promen­era den korta sträckan till servicehemmet. Han nådde en låg träbyggnad och gick konfunderad runt den. Modern skulle bo på andra våningen, men villan var i ett plan. Så såg han att det bakom villan låg flera moderna hyreshusliknande hus i tre våningar och han sökte sig fram till rätt ingång. Det var porttelefon så han fick stå där en stund och invänta att någon hade vägarna ut eller in. Så gled ytterdörren plötsligt upp och han såg att en rullstolsbunden man var på väg och tydligen kunde öppna dörren på distans, som med en bilnyckel. Han visade paketet för mannen och gick in och uppför trappan. Hittade moderns lägenhet och ringde på dörren.

 

Ingenting hände. Han ringde på igen. Inte ett ljud. Förutom i trappan där en äldre dam dök upp. Han stod där handfallen och svärande med sin låtsaspresent.

 

”Jag tror Elsa är uppe hos Kurt på nästa våning”, sade damen, ”vem kan jag hälsa från?”

 

”Eum, nej, vänta, låt henne vara, jag kommer tillbaka,” sade Tommy och dolde sitt ansikte med paketen när han passer­ade kvinnan och raskt gick mot utgången. Det blev för komplicerat.

 

”Nu hade du tur, morsan”, mumlade han för sig själv medan han rev sönder kudden och papperet och stoppade ner resterna i en papperskorg vid stationen.

 

Han tog första tåg tillbaka till Älvsjö. På något vis kände han en befrielse. Det hade inte varit lätt att döda morsan fastän hon hade så mycken skuld. Hon hade inte brytt sig om honom, men det var ändå hans mor. Det skulle bli lättare med brorsan.

 

Efter sitt misslyckade försök att ta död på sin mor i Västerhaninge åt Tommy Pettersson en stor pizza på en restaurang inte långt hemifrån, i Svedmyra, och där närapå kommit i slagsmål med kocken, för att han ville sitta och röka lite lugnt efteråt. Blattjäveln ville inte fatta att han hade rätt mycket att tänka på och han ville ge den jäveln så han begrep. Kocken var å andra sidan rätt stor och det var inte bra att väcka för mycket uppmärksamhet, så efter en del svordomar och protester backade Tommy och gav sig av hemåt.

 

Hemma kunde han tända en rullad haschcigarett utan att någon lade sig i och det fanns ännu en skvätt whisky. Han satt där och blev berusad och mindes tillvaron i föräldra­hemmet tills han somnade.