travelbug

© Stan Products                          © MacFrahn

 

Mordkalendern

Vuxenadventskalender

Del 1 (av 3)

Lucka 0 - 10

 

 

Varning: En jävla historia

 

Av Lawrence Mac Frahn

Källförteckning

 

Olika anonyma poliskontakter i Stockholmsområdet

 

Tidningsartiklar om den organiserade brottsligheten

 

Tidningsartiklar om brottsrelaterade klubbar

 

Stockholmspolisens organisation under ett par decennier

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Text: Lawrence Mac Frahn (2019)               Foto: Stan O´Bertil

 

Förlag: ©Stan Products/Stan Förlag

 

Fjärde upplagan                             Publicerad 2021 Stockholm

 

Tryck: e-bok Stockholm, SP11

 

boktryck BoD, Hamburg, SP16

 

ISBN: se baksidan

                                                                                                                                                       

 

 

Mordkalendern

 

Del 1 (av 3)

 

Lucka 0 -10

 

Innehåll: Del 1: Förspel) s. 5-14; Lucka 0) 30/11, s. 15-37; Lucka 1) 1/12, s. 38-59; Lucka 2) 2/12, s. 60-68; Lucka 3) 3/12, s. 69-80; Lucka 4) 4/12, s. 81-92; Lucka 5) 5/12, s. 93-122; Lucka 6) 6/12, s. 123-149; Lucka 7) 7/12, s. 150-177; Lucka 8) 8/12, s. 178-205; Lucka 9) 9/12, s. 206-228; Lucka 10) 10/12, s. 229-262.

 

Del 2: Lucka 11) 11/12, s. xxx-xxx; Lucka 12) 12/12, s. xxx-xxx; Lucka 13) 13/12, s. xxx-xxx; Lucka 14) 14/12, s. xxx-xxx; Lucka 15) 15/12, s. xxx-xxx Lucka 16) 16/12, s. xxx-xxx; Lucka 17) 17/12, s. xxx-xxx; Lucka 18) 18/12, s. xxx-xxx; Lucka 19), 19/12, s. xxx-xxx.

 

Del 3: Lucka 20) 20/12, s. xxx-xxx; Lucka 21) 21/12, s. xxx-xxx; Lucka 22) 22/12, s. xxx-xxx; Lucka 23) 23/12, s. xxx-xxx; Lucka 24) 24/12, s. xxx-xxx; Julnatt) s. xxx-xxx; Julmorgon) s. xxx-xxx; Julförmiddag) s. xxx-xxx; Julafton) xxx-xxx.

Förspel

 

Försommarsolens lätta ljus letade sig ner genom lövverket till den isslipade klippa, uppvärmd av dagen, där Tommy Pettersson satt och vaggade i stor vånda. Han hade bestämt sig. Han skulle göra slut på sin hopplösa tillvaro.

 

Det var inte första gången han kände så, han hade känt så flera gånger det sista året. Men det fanns inget mera för honom. Han skulle aldrig kunna ta sig ur den djupa grop han hade hamnat i.

 

Tommy tog ännu en klunk av den hemkörda blandningen, där coca-colan knappt förmådde färga drycken och än mindre ta bort den kärva mäsksmaken av i hast tillverkad sprit. Inte gott, men alkoholen omtöcknade och det gjorde också hasch­cigaretten, även om den också skärpte hans sinne och mot­verk­ade spritens töcken. Men det fanns inte mycket kvar av någondera och när det tog slut, skulle han rikta pistolen mot tinningen och trycka av.

 

Varför hade det blivit så här? När började det gå så snett och blev så vridet som nu? Han försökte tänka tillbaka genom haschdimmorna, men tankarna blockerades hela tiden av de senaste händelserna.

 

Fängelsets helvete, som han kastats in i bara för att han försökte hålla ordning på sin familj. Han försökte få undan bilderna i sin skalle på det som hände där - elaka flin, djävlar som höll fram sina organ som spett och som hotade honom från alla håll, de bilder som fick honom att vråla i förtvivlan och höja pistolen mot tinningen. Han ville få fram andra bilder, tidigare, när han hade det bra… Ja bra, hela hans tillvaro hade väl varit kaotiskt; men det fanns bra stunder, visst fanns det?

 

Det sista året före den villkorliga frigivningen hade han bytt fängelse och varit isolerad och mest sovit i månader. Han hade legat och ältat allt som varit och kommit fram till att han ville hämnas. De sista månaderna hade han ryckt upp sig och börjat träna bara för den målsättningen att komma ur fängelset och ta sin hämnd på alla dem som ställt till ett helvete för honom. Sedan skulle han ta sitt liv hellre än att åka in igen. Han hade tänkt så, emellanåt. Andra stunder, som nu, kändes det inte som att han skulle orka, att han skulle göra slut på allting med detsamma.

 

Han försökte minnas hur han hade kastats ur sin ordnade tillvaro. Ja han hade ställt till en del själv också. Kunde inte hålla sig borta från spriten och knarket. Det var svårt med hans bakgrund. Hon skulle ha fortsätt att hjälpa honom, som hon gjorde i början. Men det var hon som fick honom att börja igen också. När han förstod att hon var otrogen. Han älskade henne verkligen. Han klarade inte av det. När hon klädde upp sig och gick ut på krogen, stack han också ut. Fast hon påstod att hon aldrig gick på krogen utan på något jävla möte…

 

Och lilltjejen höll sig också undan. Han gick ut och letade, men såg henne aldrig. Hamnade själv vid bardisken med glas efter glas, tills han kastades ut och tog sig hem, till Stina och Annika eller till någon annan hora.

 

När han kom hem var Annika alltid där och skällde ut honom för att ha stuckit hemifrån och inte sett till Stina och kommit hem full. Hon hade aldrig någon skuld. Det var alltid möten i skolan eller så hade hon varit på mission med en väninna eller rent av träffat morsan.

 

Det var väl inte så konstigt att han ville ha reda på var hon verkligen varit och blev lite våldsam när hon vägrade erkän­na. Bästa sättet att få henne att bli spak och ångerfull var att dra henne i håret in på badrummets klinkergolv. Hon var väldigt håröm och skrek och bad hela vägen och väl därinne kunde han få henne att erkänna sina snedsteg med sitt redskap som då alltid blivit rejält hårt. Det hårda golvet bidrog också till behandlingen när han stötte våldsamt. Resten av natten var hon ångerfull och tillmötesgående. Gjorde saker hon annars vägrade. Han såg till att Stina hörde hur han behandlade hennes mor och han skrek att det var hennes fel.

 

Han tänkte på det och blev hård, som han blivit under dessa korta stunder av makt. Han mindes och njöt över hur han kunde behandla henne. Tills han svor och gick runt och sparkade ner mossa och ljung. Det var över, det var slut.

 

Tommy Pettersson tog en klunk till och tände en ny cigarett. Blundade. Löven rasslade lätt i brisen. Annika hade varit en gåva först när han träffat henne. Han hade varit nerkörd då; brydde sig inte längre egentligen. Satt och hängde på ett kafé för utslagna när hon dök upp med en väninna. De var ute på missionsstråt, för att rädda de som kommit snett och det hade han ju. Hon hade intresserat sig lite extra för honom. Såg något bakom skäggstubben och de trötta ögonen. Han orkade till den början inte bry sig, men hennes omvårdnad väckte honom och han började titta på henne och bestämde sig för att försöka komma igen; att försöka visa henne att han var värd att satsa på.

 

Det hade gått steg för steg. Han försökte sluta dricka, även om det blev bakslag. Han drog också ner på haschrökandet. Han började tvätta sig, borsta tänderna, raka sig; fick bättre kläder genom hennes kyrka och genom social­byrån. Alla blev plötsligt vänliga emot honom, han var som i ett annat slags rus. Socialen ordnade till och med en liten lägenhet, dit Annika hälsade på allt oftare. Hon var baptist, men verkade inte speciellt religiös. Hon hade varit gift med en baptist och hade en dotter på sådär tio år, men mannen hade haft andra kvinnor i församlingen och hade lämnat henne. Trots hans otrohet och brutalitet hade hon tydligen hängt sig fast vid honom till för några år sedan. Hon hade haft psykiska prob­lem och gjort stadiga besök på psykmottagningen i flera år, men känt sig stärkt av religion­en.

 

Tommy hade med hjälp av sina nya kontakter också lyckats få ett jobb på ett lager där ägarfamiljen var baptister. Det var dåligt betalt, men ändå betalt och det hade varit länge sedan han hade haft ordnade förhållanden. Det hade nog varit minst 10 år sedan han hade haft lönearbete och a-kassa. Sedan hade det bara varit socialbidrag, och knappt det för han hade varit ständigt i fejd med damerna på byrån.

 

Han fick till och med tillbaka sitt körkort, som han med jämna mellanrum blivit av med förut. Han kunde köpa en gammal Volvo. Efter ett par år, sedan han flyttat ihop med Annika, hade de tillsammans köpt en BMW, en riktig sta­tusbil. Svärföräldrarna, som var täta, hade hjälpt till. Stod nog för det mesta. Men det var för Annika. De gjorde vad som helst för henne. Honom hade de tvivlat på från början. Han hade inte velat ha så mycket kontakt med dem heller, det var mest Annika och Stina som skulle ränna där.

 

Han hade alltså flyttat ihop med Annika i en lägenhet i Handen, nära centrum och det hade väl gått hyfsat i början. Men det hade varit jobbigt att sköta sig så inåt helvete. Verkligen vara andra fiol och göra det som Annika sa, eller svärfar sa, eller chefen på jobbet sa. Den glädje han känt över att vara nästan nykter och anpassad minskade efter­hand. Han var anpassad, men en före detta alkis, han tyckte liksom att han sjönk i auktoritet. Förut var det ingen jävel som gav honom order. Då fick de en smäll på käften!

 

I början var det som att han varit lite exklusiv, lite spän­nande, för baptisterna i kretsen kring Annika, och även för Annika. Men med tiden blev han mindre och mindre spän­nande. Samlivet som från början varit hett – Annika hade haft ett par ensamma år efter skilsmässan och han hade känt hur lusten och förmågan växt med den nyktrare livs­föringen – trappades så sakteliga ner.

 

Han hade också känt en tilltagande svartsjuka på Stina. En tilltagande dragning till fick han också erkänna. Stina hade varit tio år när han och Annika blev ett par. Hon skulle alltid komma först. Hon fick en uppmärksamhet han aldrig sett i sin egen barndom. Då skulle ungarna vara tysta och hålla sig undan när farsan var hemma. Gubben skulle ha mest mat och morsan fick alltid sätta fram snaps och ett par starköl. Ville han ha tyst och läste tidningen och tittade på teve och kanske hålla på med morsan, så hade vi barn bara att gå och lägga oss och stänga dörren eller för den skull stå kvar och titta. Varken morsan eller han brydde sig särskilt mycket.

 

Men hos Annika var det som sagt helt annat. Han kunde väl ta det i början, men efterhand blev Stinas tjat besvärande. Hon började gnata på honom och fick då alltid mamman med sig. Han fick svårare att hålla tyst och bara gå undan. Det var ju hans bostad också och den normlösa uppfostran hon fick kunde inte vara bra i längden. Han började höja sin stämma och ställa saker i ordning. Annika protesterade till en del, men tyckte nog också att det behövdes en karl som sade till.

 

Efter det växte han mer och mer. Ställde krav på Stina och Annika och kände att tillvaron ordnade sig. Han började gå ut på krogen igen eller ta några starka vid teven hemma; att ta tillbaka en del av det fina med sitt gamla liv, utan att falla ihop som han gjort tidigare. Han fick Annika att sluta dra hem sina kyrkokompisar eller sina odrägliga föräldrar.

 

Men på söndagarna envisades hon med att gå i kyrkan och sedan äta söndagsmiddag hos föräldrarna. Det hade varit svårt för honom från början och när han nu börjat få ordning på hemmatillvaron så vägrade han blankt att delta. Han för­sökte också mer och mer att få henne att avstå. Söndag förmiddag var bästa tiden för sex. Lördagskvällen kunde man vara för full och bara somnade. Men på söndagen lätt bakis kunde han vakna med ett stånd och då skulle hon iväg till kyrkan!

 

Det blev tvunget att han måste börja använda våld för att hon skulle inse att hans behov var viktigare och en blåtira visade sig också få henne att ställa in söndagsmiddagen hos föräld­rarna. Perfekt. Fast Stina gnällde så han blev tvungen att spöa henne också och upptäckte att hon började få lite former.

 

Han försökte få dem att förstå att det var deras eget fel. Om de var tysta och snälla och gjorde som de blev tillsagda så fick ingen ont heller. Han förklarade det om och om igen och eftersom ingen ville ha blåtira så blev det stillsammare. Hans lust växte också av att ha kommandot och visst tyckte Annika om hårdare tag också. Hon kunde vara så där religiöst tveksam i sängen, men när han höjde rösten och tog ett stadigt grepp om hennes hårsvall, så kunde hon samvets­löst ge sig hän.

 

Han älskade dessa sköna söndagar när han bara behövde höja handen för att det skulle bli stilla. Han kunde tillbringa hela dagen i sängen med Annika om han ville och för att hålla sig på topp hade han skaffat sig lite röka igen. Lite marijuana satt fint för att hålla sig på topp längre och med tiden kunde han få i Annika lite också. Då vågade hon lite mera, annars skulle hon oroa sig för att Stina dök upp och såg något. Han skrattade och sa: ”vad gör det, hon är nog inte så oskyldig som du tror”.

 

Han sänkte pistolen och mindes många sköna stunder. Med Annika, med Stina. Han hade sin bästa tid sedan han och Joel luffat runt i världen på 80 – talet. Han mindes hur han fått Annika mer och mer som han ville. Hur hon utan större protester lade sig på sängen och drog upp kjolen när han ville det och gled ner på knä när han ville det. Och Stina, den lilla, som bara blev finare och lydigare. Han ville ha igen det där livet. Men de jävla svärföräldrarna lade sig i och Annika vände sig emot honom och allt gick åt helvete.

 

Sedan hände det där som gjorde att han nu satt med pistolen och ville göra slut på allt. Det som hände sedan han fått en helt vansinnig dom i Tingsrätten och hamnat på fängelset i Nyköping.

 

Han hade varit häktad ända fram till rättegången, mycket för att vakterna tyckte att han varit mycket aggressiv. Men det var en komplott, något så jävla orättvist. Rättegången i Södertörns Tingsrätt på Björnkullavägen i Huddinge var så fruktansvärd. Flera gånger ville han ingripa med våld.

 

Svärföräldrarna satt där och glodde på honom och slungade okvädningsord när de fick chansen. Och Annika också och han tyckte att hon vinkade åt en karl som satt på åhörar­läktaren. Det var en jäkla pärs. Han skulle åka på fäng­elsestraff. Det var ju han som var sviken av alla. När domen kom skrek och grät han om vartannat. Tre år!

 

Han hade trots sitt tidigare liv med mycket våld och droger, inte drabbats särskilt mycket av kriminalvården. Han hade sysslat mest med småbrottslighet: tillfällighetsstölder, bil­stölder, misshandlat folk mot betalning eller på eget initiativ, försäljning och innehav av lättare droger. Han hade varit utsatt för ungdomsvården och socialvården och miss­bruks­vården och alkoholistvården och liknande, men han hade aldrig suttit på en sluten fångvårdsanstalt.

 

Han fördes till häktet i väntan på transport till Nyköpings­­anstalten.

 

Det hade börjat rätt lugnt och han försökte i alla fall med måttligt intresse att lära känna rutiner, personal och med­fångar. Han började också pröva på några olika sysslor i den mekaniska verkstaden. Han tyckte dock inte om det och började förhöra sig om de utbildningar eller program som fanns. Han kände för något slags drogprogram för abstin­ensen blev snabbt besvärande.

 

En kvinnlig fångvaktare, som var någon slags chef och som han blev hänvisad till när han skulle fråga om drog­program­met, tyckte också att han skulle gå kurser för att lära sig hantera sin ilska och sin relation till kvinnor. Lite försynt för­sökte han fråga om det fanns kvinnor med i de programmen, då den sexuella abstinensen också blev besvärande. Den kvinnliga fångvaktaren med sin strama dräkt och ännu stram­are yttre såg dock till att hans förhopp­ningar på den punkten snabbt svalnade. Men han var snart inne på drog- och agres­sions­programmen och var bara kort­are stunder i verkstaden.

 

Väckningen var redan klockan 7, då det knackade på dörren och någon ropade ”God morgon”. De bankade på dörren tills att han svarade. Då blev det dags att börja köa till toaletter och tvättrum och sedan till matsalen för frukost klockan 8. Verkstadsjobb väntade så någon timme innan han blev hämtad till det första av behandlingsprogrammen, ett om aggressioner och relationer. Efter lunch var det en timme ute på rastgården i grupper och sedan fick han ta del av drogprogrammet innan det blev ytterligare någon timme i verkstaden före middagen. Klockan 20 låstes han in i cellen.

 

Så rullade det på och han kom sakta in i rutinerna och hade även börjat pluggat lite allmänbildande ämnen på kom­vux, när han en dag plötsligt blev förd till ett rum där han inte varit förut och pliten stängde in honom tillsammans med tre stora karlar. Två av dem kände han sedan aggres­sionskursen och han hade tyckt att de hade glott obehagligt på honom. Den tredje hade kroppen täckt av tatueringar och var fruktad av alla på anstalten. Han stod med en knippe läderremmar i den ena av hans grova nävar.

 

”Klä av dig”, sade han strängt till den chockade Tommy. ”Vi vet vad du har gjort!”

 

”Att du är en jävla ynkrygg, som ger dig på småtjejer”, sa den andre och gick fram och vred armen bakåt för Tommy, som skrek av smärta.

 

”Klä av dig för fan”, skrek den tredje och slog till Tommy hårt i magen så han vek sig och började darrande att knäppa upp byxorna. ”Ta fram tasken så vi får se vad du har för ynkedom!”

 

Den store gick fram och tog tag i Tommys kalufs och drog med ett ryck ner honom på knä. ”Kom nu lilla tjejen och sug av mig först”, sa han samtidigt som han lirkade fram sitt organ. ”Du vet nog hur man gör och försöker du göra något dumt så stryper Janne dig. Hjälp mig killar.”

 

Han mindes fortfarande allt som hände och tårarna började rinna. Hur jävligt det var, hur förnedrande, hur det upprep­ades, hur han bara kände smärta och kräktes. Han satte pistolpipan mot tinningen igen. Det var så jäkla jobbiga tankar, så hemska minnen, fan fan fan, han tryckte av.