Stan´s förlag                       © Stig Hägglund (2010) 

Ny Familj

1993 - 1996

Innehåll: Del 1a) 1993 – 3, s. 3-49; 1b) 1993 – 4, s. 50-85; 1c) 1993 – 5, Del 2a) 1994 – 1, 2b) 1994 – 2, 2c) 1994 – 3, 2d) 1994 – 4, Del 3a) 1995 - 1, 3b) 1995 – 2, 3c) 1995 – 3, Del 4a) 1996 – 1, 4b) 1996 – 2, 4c) 1996 – 3, 4d) 1996 – 4, 4e) 1996 – 5.

Del 1b

Bröllopsresan

1993

Augusti - september

Resan gick direkt från bröllopsbordet till en C-hytt på finlandsbåten Sundsvall – Vasa för 1 000 kronor. Katarina och jag, nygifta, hade tre veckor till förfogande och en reskassa på 5 000 kr per person. Vi hade tänkt ta oss genom Balticum och ner genom forna Sovjet, så långt vi kunde komma. Kanske till Svarta havet om tid, pengar och vilja fanns.

Omtumlade hade vi transporterats från festens tal och paketöppning ner till färjeterminalen. Vi hade inte ens hunnit dansa bröllopsvalsen. Som tur var, ville jag tillägga. Men vi hann åka via bostaden för att skifta kläder och hämta ryggsäckarna. Nu satt vi glansigt berusade och lyckliga och tittade på andra förväntansfulla resenärer. Där fanns en arabfamilj. De prydligt klädda barnen lekte glatt, men åtlydde utan protester faderns tillrättavisningar. Samtidigt lekte han med dem och verkade snäll. I en annan del av vänthallen for några svenska barn runt och välte pappers­korgar och brydde sig inte om några anmaningar.

Det var en söndagsmorgon när vi nådde Vasa, herr och fru H. Innan sjöfrukosten hade vi knappt sett något av båten. Vi hade mest hållit till i hytten med vin och mat från bröllops­festen och med varandra – det var ju faktiskt bröllopsnatt. Den sena augustisolen värmde trött och festplussigt ansikte. Vasa skärgårds skogsklädda små öar dök upp. Det var bara 20 minuter tills tåget skulle gå, så raskt fick motsträviga kroppar bära ryggsäckarna till en väntande lokalbuss. Vasa var folktomt, men det stod en lokalbuss vid hamnen och vi nådde det förbokade tåget med fem minuter tillgodo. Det var ett anslutningståg och i Seinäjoki fick vi byta till Shinkansen-Expressen mot Helsingfors (250 kr/p). Blev imponerade av att Finland redan tycktes ha sina snabbtåg. Vi kände oss lyxiga i bekväma breda fåtöljer och slog till med lunch i restaurangvagnen. Utanför fönstren syntes finska skogar och fält, och med tango i högtalarna ville vi ha knackkorv och känna oss finska. Det fick vi inte. Det blev en italiensk pastarätt med öl och kaffe för sådär 50 mark, eller 70 kronor.

För Katarina var det första besöket i grannlandet medan jag varit där åtskilliga gånger. Hade varit gift med en finska och betraktat det som mitt andra hemland. Gårdagens bröllop rusade genom minnet. Jag hade alltså varit gift förut, men då var det borgerlig vigsel, nu var det kyrkobröllop och det satte nerverna i dallring. Jag hade gått en lång lantlig promenad och blivit lugnare inför de kommande ceremonierna. Att tona ner den där rädslan att göra bort sig och i stället tänka på att det skulle bli en intressant upplevelse, att det var en kul grej, att jag skulle satsa på att ha trevligt. Det var ju en fest och ett arrangemang för oss. Det kändes bra att tänka så och det gick bra, men resten av dagen gick i en jämn stressad ström och så mycken tid att tänka efter och njuta av situationen fanns egentligen inte. Den fanns nu, på resan.

I fart passerades Tammerfors med stora tväråsar skapade av inlandsisen. Kom ihåg en fin festplats där uppe på Pyynikiåsen från tidigare besök, 75 meter över staden räknades den visst som världens högsta tvärås.

Redan klockan två på eftermiddagen var vi i Helsingfors. Men det blev inte tid att titta på Tempelkyrkan och Sibelius­monumentet och annat som Katarina gärna gjort, för det visade sig att det gick en bärplansbåt till Tallinn klockan 15. Alltså fick Helsingfors stå över till en annan resa och vi släpade tunga ryggsäckar längs Mannerheimgatan och Esplanaden ner till hamnen.

För den sista marken och några kronor fick vi biljetter på Estonias New Line och forsade ut på en stillsam Finska viken, som blänkte i eftermiddagssolen.

Det var en lugn bekväm båtresa över till Estland, ett nytt land för oss bägge, med en befolkning på 1,6 miljoner och dubbelt så tättbebyggt som Sverige. Med ännu bara två år sedan frigörelsen från Sovjetunionen. Vi drack Lapin Kulta och skrattade åt den estniska språkguiden: me olen rootslane, skulle vi säga, jag är svensk! De andra fraserna i det lilla häftet handlade mest om problemfraser. Hur man sa: jag har hjärtfel och jag har ont i en tand, sådant som vi hoppades slippa och framför allt nog klarade av att beskriva ändå!

Estland

Vi hade väntat oss att bli överhopade av rumsfixare vid hamnen i Tallinn eller åtminstone vid järnvägsstationen dit anslutningsbussen förde. Men icke. Marknaden hade inte upptäckt ryggsäcksluffarna ännu, eller om det ännu var för få, eller om det var för sent på säsongen. Vi travade runt med våra ryggsäckar i en skymmande estnisk huvudstad och hoppades hitta någon information. På stationens ena gavel fann vi till sist en liten obskyr resebyrå med hjälp av en grupp amerikanska ungdomar och därifrån kunde vi också boka ett prisvärt hotell.

Hotell Kristine var ett slitet sovjethotell i grå betong och dubbelrummet kostade 150 kroon eller 90 kr/person. Vi tog oss dit med en gammal Volgataxi för tre-fyra kronor. Hissen var trasig, trapporna korsades av sprickor, balkongen fick man inte gå ut på av säkerhetsskäl.

Hotellet låg på långt gångavstånd till den medeltida stadskärnan och vi promenerade in under kvällen förbi bristfälligt underhållna trähus och tomma skyltfönster. Men på Raekoja plats, den gamla stadens centrala torg, underhöll en reggaegrupp stora skaror av ungdomar. Den största reklamskylten på torget annonserade WC, en inrättning flitigt frekventerad av weekendbesökande finnar.

Bandet spelade högt och medeltidsbebyggelsen stönade, liksom vi, som avskydde detta helgerån och sökte oss in i mindre gator. Vi hittade en liten billig servering vid Vabaduse Väljak där det gick att få lokalt Saku - öl, i stället för det finska dominerande Lahden Erikois. Det blev spårvagn åter till hotellet för en mysstund och ett dyk ner i den medförda boktraven: Stancu, Balzac och Serafimovitj.

Nästa dag var det vardag i halvmiljonersstaden Tallinn. Vi satt på en 70-talscafeteria vid Pärnu maantee. Kaffe, juice, ägg, smörgåsar, för under 10 kronor. Utanför de stora fönsterna väntade gråklädda människor på spårvagnen. Det regnade. Vägarbetare klädda som kosacker grävde upp gatan. Man kunde ana fina färger på husen, men dolda av åratal av sot.

Själva gick vi utsövda omkring och bara njöt av atmosfären i den gamla staden och tyckte vi kom närmare både resandet och esterna.

Det gamla slottsområdet Toompea låg på en kulle med mäktiga borgtorn, stadsmur, ståtliga kyrkor och en fin utsikt över den medeltida nedre staden. Tallinn var en betydande hansastad på 1300-talet.

Neitsitorn hade servering med vida vyer. Man såg smala höga kyrktorn och gulbruna spetsiga tegeltak. Såg Toom kirik, presidentpalatset Toompea loss och den arkitektoniskt avvikande Alexander Nevskykatedralen från 1800-talet. Den var imponerande, men malplacerad i den annars enhetliga medeltidsstaden. Fast bebyggelsen på kullen var senare, mer renässans. Gick nedför Pikk Jalg, slottstillfarten från 1300-talet, och förbi de Tre Systrarna på Pikk, dvs. tre likartade 1400-talshus i bredd, fast det lät tveksamt.

Vi besökte ett par museer och tittade på flera gamla hus och klev in på mysiga serveringar. Historiska museet visade att kontakterna under äldre tid främst gick över havet. Till Sverige och Polen. I nyare tid oftare till Finland.

Skandinaviska munkar grundade Dominikanerklostret från 1246. Kan ha varit danskar, då Estland länge var danskt innan Tyska orden tog över och sedan svenskarna. Estland var svenskt 1561 till 1721.

Tog spårvagn 3 till den stora Kadriorgparken och letade förgäves efter Peter den stores hus. Promenerade litet, men jag tyckte att vi blev för ensamma - jag hade respekt för parker sedan jag blev rånad i Madrid för ett par år sedan - och vi återvände till centrum. Åt middag på biff med pommes frites och lokalt öl för 24 kr/person på Petri Pizza. Fortsatte med spårvagn till stadsdelen Tondi och gick därifrån åter till hotellet. Det var regn och kyligt och dags att dra söderut.

Det fanns mycket att se i Tallinn, fina stämningsfulla gator värda att vandra på många gånger. Staden kändes stapplande, trevande; försökte liksom vara större och mera framåt än den var. Ännu var Estland sovjetmässigt med sparsam skyltning och butiker med få varor. Men själv­ständigheten var ännu bara två år gammal. Esterna körde rockmusik och flickorna bar kort-kort, men husfasaderna ramlade sönder. Inriktningen var mot Skandinavien och särskilt mot Finland.

Jag kikade in i en herrklädesaffär med det lämpliga namnet Baltman. Katarina tittade efter väskor som kallades kolikott. Men nog nu, bröllopsresan måste fortsätta! Vi tog en Mercedestaxi (dubbla avgiften) till järnvägsstationen och ett nattåg till Riga. Biljetten hade vi köpt redan efter ankomsten på morgonen, med sovplats bara 32 kr/person.

I väntan på avgång drack vi gin o tonic i en järnvägsbar, Wagon Lit, inredd som en gammal väntsal från sovjettiden med ihopsamlade skyltar på ryska.

Riga, Lettland

Sov gott trots skakiga spår, men det var bra bäddar. Katarina och jag anlände Riga, Lettlands huvudstad och köpte direkt sovvagnsbiljetter vidare till Vilnius (15 kr/p) samma kväll, stoppade ryggsäckarna i förvaringsboxar och promenerade ut i ett nytt land, nytt också för innevånarna med två år av självständighet. Med en trasslig valuta.

Där fanns den gamla lettiska rubeln, parallellt med den nya laten, och hur de där förhöll sig till varandra tog det nästan hela dagen att finna ut, med en massa missförstånd och grubblerier vid inköp och förtäring som följd. Det var inte bara problem för oss, även letterna själva hade bekymmer. Stod och jämförde prislapparna i lats eller rubel med sina sedlar i varierande valuta.

I en tidningskö på järnvägsstationen blev jag indragen i en grupp undrande från landsbygden. Vid det laget hade jag dock börjat begripa att 200 lettiska rubler motsvarade en lat eller 100 santimu. Det gällde verkligen att ha klart för sig i vilken valuta priset stod i skulle det visa sig, och det skiftade. Kunde stå 1, 50. Då menade man lat, men eftersom de flesta ännu hade rubel blev det 300. Det var lätt att bli och känna sig lurad.

Med den känslan gick jag på posten intill där för att lämna in våra vykort. Jag överräckte pengar för frimärken. Kassörskan tog pengarna, men lade frimärkena åt sidan och ägnade sig åt allt möjligt annat än att stämpla dem. Jag vägrade lämna kassan och hon vägrade stämpla frimärkena. Ställningskriget fortsatte tills jag lyckades få en annan kassörska att stämpla, uppbragd över kollegans beteende. Hon hade nog satt detta i system, som ett bra sätt att öka på inkomsterna.

Folkmängden i Lettland var nästan dubbelt så stor som i Estland och huvudstaden Riga var också nästan dubbelt så stor som Tallinn. Det var en av Sveriges största städer på stormaktstiden. Riga var mera kontinentalt, mera renässans och barock, mera stora stenhus. Ändå fanns i Riga de Tre brödernas hus, som likt systrarna i Tallinn var från 1400-talet. Och då många museer i Tallinn hade hållit stängt på måndagar, just då vi varit där, var många museer i Riga stängda på tisdagar, alltså typiskt!

Vi åt brunch på Dzêrieni, en modern servering vid kanten av gamla staden. Smörgås, sallad och kaffe för en tia, så pengarna tycktes räcka långt i Balticum.

Besökte den jättelika Peterskyrkan, som var gotisk från 1400-talet, med ett torn som byggts upp flera gånger och nu var i barock. Längs Skarnû iela låg rader av välbevarade byggnader från medel- och svensk stormaktstid. Sedan blev det en fika på Aldaris uteservering vid en park i Gamla staden. Tyvärr var det molnigt och svalt som i Tallinn.

Ortodoxa kyrkan hade återuppstått efter att ha varit planetarium. Folk och organisationer skänkte pengar och ikoner till restaureringen.

Vilade benen och tittade på folk i parken Komunâru Laukums. Kanske var rigaborna lite bättre klädda än vardagens människor i Tallinn. Folk var lite mörkare än de ljusa esterna. Men jag såg fler flickor i kort-kort i Tallinn och fler snygga. Sådant registrerade jag mer eller mindre omedvetet, fast det kanske inte passade sig när man var på bröllopsresa!

En krans av parker omgärdade den gamla staden och gav den nyare staden ett lummigt intryck. Tänkte ta buss 1 ut till Etnografiska museet, ett friluftsmuseum med hus från hela Lettland, men vi orkade inte och vädret kändes osäkert. Den nyare delen av staden, med många exempel på jugend­arkitektur från sekelskiftet, fick anstå till en senare resa. Men det fanns en del Art Nouveau också där i gamla staden att beundra.

I stället gick vi till Kruttornet från 1300-talet, som också varit fängelse och tortyrkammare, och därifrån till Svenska Porten från 1698 i pittoresk miljö. Vi var inne i Domkyrkan och tyckte bäst om de målade fönstren från slutet av 1800-talet, bland annat med Gustav II Adolf som motiv. Orgeln var också imponerande.

Drack kaffe på Vedrigaz uteservering vid Lenina iela nära det typisk svulstiga ryska segermonumentet och betraktade av promenerande letter och ryssar, de sistnämnda var ett klart tydligare inslag än i Tallinn. 1/3-del av stadens befolkning var ryssar. Segermonumentets symbolvärde gjorde det också till ett centrum för den lettiska frihets­rörelsen.

Vi tittade på De tre brödernas hus från 1400-talet och den fina Domplatsen och hittade restaurang Paléte med mysig inredning. Beställde utsökt sjaslik med bakad potatis, bröd och mineralvatten. För att ha råd fick vi växla till oss ytterligare 625 lettiska rubel för att betala en nota på 4,82 lat! Det var förvirrande, men notan landade på under 70 kronor totalt, vilket var hyfsat. Prisnivån var lite högre än i Tallinn. Resten av pengarna spenderades på lettiskt och danskt öl och några souvenirer innan det var dags för ännu ett nattåg, nu mot Vilnius och Litauen.

Vi reste i högt tempo, men ändå inte för fort. Hann uppleva en hel del. Det var skönt också att slippa jaga hotell i Riga. Såg inte till något och ingen information var man kunde hitta ett billigt logi.

Vilnius, Litauen

Vaknade med ett ryck när tåget rullade in på Vilnius station efter en hyfsad natt. Tåget fortsatte till Warszawa, så det bråttom av. Trådbuss 34 till vandrarhemmet Filaretu strax utanför Gamla stan, som vi hade fått tips om. Där fick vi ett svalt tvåbäddsrum i ett gammalt trähus.

Vi frågade vandrarhemsvärden om möjligheterna att fortsätta till Vitryssland, men det verkade inte lovande: Dyrt visum, 30-40 dollars, tidsödande att få, krångligt. Vi fick vända oss till ryska ambassaden, som hanterade OSS-ländernas ansökningar. De andra resenärer vi frågade gav oss inte heller stort hopp om den resvägen.

Litauen var det största av de baltiska länderna både yt- och befolkningsmässigt, men det skilde väldigt lite. Drygt 3 miljoner invånare i Litauen. Som de andra nåddes själv­ständig­het från Sovjet 1991, men de sista sovjetiska trup­perna hade ännu inte lämnat landet.

Vi gick Olandûgatan ner till Nerisfloden och det kändes mera höst än det borde i slutet av augusti. Lönnar kantade strandpromenaden och vi mindes att det i Tallinn fanns många kastanjer, i Riga såg vi lindar och i Vilnius gällde alltså lönnar. Vi sökte hela tiden sådana skillnader och de fanns verkligen. Trots det gemensamt sovjetiska arvet, så dominerade olikheterna: i språk, orientering, tillstånd.

Lilla Tallinn var ännu stapplande, trevande, försökte vara större. Esterna körde rock men husens fasader rämnade. Människorna verkade orienterade mot Finland och Sverige. Riga var mer orienterat mot Tyskland, även om Danmark och Sverige också verkade vara viktiga kontakter. Riga var mera moget. Där spelades klassisk musik. Där fanns fler souvenirbutiker och dyra restauranger. Vilnius och Litauen slutligen verkade mera orienterat mot gamla stormaktsbrodern Polen och religionen spelade betydligt större roll än i de andra baltiska staterna och turismen var mindre utvecklad.

Vi besökte Peter och Paulskyrkan med rik barockinteriör. Särskilt fint fann vi en kristallkrona gjord som en båt med segel och roder. Gick sedan längs andra flodstranden till ryska ambassaden på Juozapavilians 11 och konstaterade att det var så vansinnigt svårt att få visum till Vitryssland som folk sagt: Visa kan erhållas efter en officiell inbjudan från organisation i OSS-land eller som arrangerad gruppresa eller om individuellt, hotellrum har bokats och färdväg angivits i detalj för hela vistelsen. Visumet skulle dessutom ta en vecka att färdigställa. Kontentan var att Vitryssland helst inte ville ha några besökare. Lägg till att visumet skulle kosta sådär 80 dollars! Stopp för den planerade rutten Minsk –Kiev – Odessa – Krim alltså.

Katarina kände sig matt och svimfärdig efter en lång promenad och vi slog oss ner på ett litet torg vid Gedimino pu, det moderna Vilnius huvudgata. Jag köpte kaffe, pizza och finsk glass åt henne och hon piggnade på sig. Vi bestämde att det fick bli Warszawa efter Litauen när nu Vitryssland var stängt. Det gick ju att åka till Ukraina från Polen, men det var kanske lika svårt, så vi fick nog ändra planerna.

Den stora vita klassiska katedralen var stängd för ombyggnad. Den återfick statusen som kyrka efter frigörelsen 1989. Platsen Gedimino Aikste hade varit ett centrum för frihetsmanifestationer. Vi promenerade vidare uppför slottskullen till Gediminotornet, med en fin vy över staden: en kullig grön stad, med äldre delar samt 1900-talsbebyggelse söder om floden och de modernare sovjetiska och sentida vita hyreshus­förstäderna norr om floden, en hyfsad mix. Det bästa var att man undvikit att riva så mycket, utan byggt utåt i stället.

Tyvärr var partiet mellan den fina Gamla staden och den zon där vårt vandrarhem låg illa eftersatt. Där fanns fallfärdiga stenhus av 20 - 30 - 40 – tal som underhållna kunde ha varit fina. Så var det längs Uzupuogatan, som vi tog in till centrum. Vid Arivugatan vidtog låga trähus, mestadels svårt slitna, men som också kunde ha varit pärlor. Vandrarhemmet Filaretu låg i den miljön. Fastän det var byggt av sten och flera hus i området var byggda i tegel, passade det bra in bland trähusen. Fasaderna var rikligt ornamenterade i en slags murarglädje, analogt med trähusens snickarglädje.

Teaterkaféet låg en trappa upp längs ett torg vid Gediminogatan, i en typisk glasad 70-talsfunkis. Den rysk – litauiska miljön kändes rätt för kaffe med kaka innan vi gick till det Historiska och Etnografiska museet. Där utförde jag dagens andra toalettspektakel: Först var det på vandrarhemmet där jag felaktigt tolkade symbolerna och tillbringade en god tid med att skita, raka mig och borsta tänderna, medan en kvinna flera gånger tittade in och såg förvirrad ut. Hon möttes varje gång av mitt hurtfriska ”labas rytas”, god morgon. På museet möttes jag av en kvinna när jag öppnade en toalettdörr och vi ursäktade oss bägge flera gånger. Hon pekade på de svårtolkade symbolerna på dörren och skrattade. Jag skrattade också och gick in genom den andra dörren, men möttes där av en kvinna som inte skrattade, mera skrek hysteriskt. Vad jag förstod, utan att förstå symbolerna alltså, var att den första kvinnan faktiskt gått fel och därigenom lurade mig. Men jag vågade inte göra något mer försök. I Litauen får man hålla sig!

Museets utställningar var mest pilspetsar med obegriplig information, men det fanns ändå en del som vi tyckte var intressant såsom fina klädedräkter från förr. Det var en tydlig inriktning på landets storhetstid på 13-1500-talen, liksom på frihetstiden mellan världskrigen. 16 februari var nationaldag efter frihetsdeklarationen 1918. Men nuvarande frihetstid började 11 mars, 1990, då Landbergis deklarerade oberoende från Sovjetunionen. Eller, Sovjet slog tillbaka och teve - tornet stormades i januari 1991, så friheten för Litauen var tämligen färsk. Men mycket från sovjettiden hade redan raderats på dessa två år: gatunamnen hade ändrats, statyer rivits ner.

Den där Gedimino, som gett namn åt så mycket i Vilnius, var förresten en storfurste som slog läger här och grundade staden på 1300-talet. Men redan innan fanns en by på platsen. Litauens makt stod i zenit 1430 med ett rike som sträckte sig från Svarta Havet till Östersjön.

Promenaden avslutades med St Annas kyrka i tegel från 1581 där en gudstjänst just påbörjats och middag på Amatininky Uzeiga med kyckling Kiev och Tauras, ett mycket gott litauiskt öl. Sedan tog vi en välbehövlig vila på vandrarhemmet efter en lång promenad. Katarina behövde det särskilt. Hon gick med halvhöga klackar på kullerstens­gator och med en kort vid kjol som hela tiden ville blåsa upp av dammiga tornadoartade vindar. Dessutom tröttade en just påbörjad grossess.

Vi sov gott i nio timmar under tjocka filtar. Det var kallt i rummet. De strypta oljeleveranserna från Ryssland innebar att litauerna höll en låg inomhustemperatur och mycket begränsad tillgång på varmt duschvatten. Det var 13 grader i rummet Det gick väl för oss som snart åkte vidare, men befolkningen tvingades gå otvättade och påpälsade veckor i sträck. Det märktes en odör i publika lokaler.

Det bodde så många på vandrarhemmet att vi fick köa till frukostbordet, innan det bar ut på promenad i Vilnius fina gamla stad. Den stora ortodoxa Heliga Andens kyrka hade en imponerande sakristia med levande ljus och tre kroppar i en glassarkofag. Sannolikt kropparna av helgonen Antony, Ivan och Eustachio som led martyrdöden 1347.

Många präster med långa skägg och nunnor i svarta kåpor rörde sig på kyrkogården och på kullerstensgatan Ausros Vartai upp till Medininkyporten i stadsmuren och den katolska Santa Teresakyrkan. En trappa upp i Medininkyporten fanns en mirakelikon av madonnan.

Sankt Kazmieras byggdes av jesuiterna 1604 i barockstil och hade åter öppnats efter att ha varit ateistmuseum under kommunisttiden. Den förtryckta religionsutövningen har fått renässans och det vimlade av kyrkor i Vilnius.

Vi stannade för en behaglig kaffestund i Arka café innanför ett valv längs Ausros Vartugatan. Det kom upp små serveringar hela tiden. I närheten fanns ett litet judiskt museum, som vi dock fann ointressant. Före första världskriget var halva Vilnius befolkning judisk och det fanns 96 synagogor. Nazisterna utrotade 94 % av judarna under andra världskriget och bara en synagoga återstod, men den var inte vid museet.

Lunch i Palanga då det började regna och dessutom blåsa. Katarina hade ont i halsen och var blöt om fötterna, men ändå föreslog hon att vi skulle chansa och ta tåget till Minsk. Utan visum alltså! Jag var tveksam. Det kanske skulle gå. Minsk var nära och det gick flera tåg. Men vi skulle tillbaka också eller vidare mot Ukraina och vi riskerade att bli stoppade med straffavgifter eller än värre som följd. Var det läge att vara så äventyrlig på vår bröllopsresa? Jag var i alla fall glad över min djärva brud; det var jag som fick bromsa. Vi bestämde oss i alla fall för att stanna en dag till i Litauen innan vi åkte vidare, var nu den resan skulle gå.

Lunchen bestod av te och en smaklig liten tallrik salami med gurka för 12 litas i en stor dansrestaurang – ja den såg så ut - eller kanske som en skolmatsal. Två andra gäster och vi satt i ena änden av rummet och personalen i den andra.

Det fortsatte regna och vi gick mellan kyrkor, penning­växlare och butiker. Köpte fina traditionella dukar till fantastiska priser och i den ortodoxa Heliga Mariakyrkan köpte Katarina flera små reseikoner. Kyrkan hade en ståtlig ikonvägg (ikonostas) och fina ljushängare som jag förgäves försökte köpa. Om det var billigt växte köplusten också hos mig, eller girigheten kanske.

”Försöka köpa kyrko­inredning”, stönade Katarina

Vi åt middag på samma ställe som under gårdagen, men nu var det inte bra: seg biff, juice, tomatsallad; dyrare och sämre. I ortodoxa Heliga Nikolauskyrkan, längs vägen till vårt vandrarhem, pågick en gudstjänst och de gamla kvinnorna sjöng ljust och så vackert att vi hängde oss kvar tills mässan slutade. Dessutom blev det fler ikoner.

Solen lyste när vi tog ett tåg till det gamla slottet Trakai en bit från Vilnius. Slottet låg vid den gamla huvudstaden Gediminus – vad annars – från 1321, som visade upp sitt fula tryne, när vi kommit dit efter en promenad från stationen längs en sjö. Det var sovjetiska slitna punkthus bakom en skräpig busstation. Gångvägen till slottet innebar ytterligare ett par kilometers promenad genom stadsdelar med 60-70-talshus och vi förbannade åter att vi inte hade bättre skor att gå med. Det märktes liksom att vi kommit direkt från en bröllopsfest! Bruden, som vacklade fram på högklackat och en kort vid kjol som gärna ville blåsa upp i vindpustarna, började gruffa på sin brudgum innan vi nådde karaitesektens enkla men fina trähus och blommande trädgårdar och såg slottet sticka upp från en ö i det sjörika landskapet. Karaite var en judisk släkt, som slagit sig ner i området. Ännu fanns 150 medlemmar.

Slottet, jämnårig med den nu fula staden, var nyligen restaurerat och det praktfullt. Nedre delarna var byggd av rå sten, därpå rött tegel med balustrader i trä och där ovan stora röda tegeltak. Skalmandis hette härskaren på slottet, en storhertig av Gediminussläkt. Inte långt ifrån vad Katarina brukade kalla mig. Det blev förstås mitt slott!

På 1600-talet utrymdes slottet under rysk-polsk-svenska kriget enligt det historiska museet som nu låg i slottet. Kanske var en flankhändelse under 30-åriga kriget eller senare. Tror inte att Sverige någon gång erövrade Vilnius. Inte ens Karl XII var troligen där, trots alla sina irrfärder i Baltikum och Polen.

Nu kunde vi njuta av att sitta ute i solgasset med en kava och en glass och titta på slottet, sjöarna och de olika brudpar som kom i limousiner och lät sig fotograferas i den fina miljön. Vi skulle också ha haft några bröllopsutensilier med, tagit kort och skickat till släkt och vänner, det hade varit ståtligt. Nu passade vi ju äntligen in!

Tillbaka i Vilnius blev det en griskotlett med sallad och Baltic - öl på järnvägsstationens restaurang för 20 litas. Sedan tog vi spårvagnen till Hotel Lietuva, där f d Intourist höll till, för att köpa tågbiljetter till Polen. Fann att biljett­försäljningen var stängd för dagen, men diggade kvarteren omkring, där en nyanlagd gågata förde mellan gamla kyrkor, bland annat Synagogan, och modernare hus och planteringar.

Vi beslöt ta ett senare tåg och sova ut nästa dag och tog spårvagnen till centrum och Arka café där vi firade av Vilnius med en martini bianco och en vodka med juice för 11 litas. Det var fredag kväll och sista kvällen i detta exotiska grannland. Så nära och ändå så annorlunda.

Likt natten före blev det så kallt i rummet att vi frös trots dubbla filtar. Men vi kunde krypa intill varann i en säng och ha det varmt och mysigt ändå.

Under frukosten kollade vi upp andra tips hur man skulle ta sig till Polen. Det var ju en klar fördel att bo med andra resenärer att man kunde få färsk information. Det enklaste, men dyraste, alternativet var en direktbuss till Warszawa. Det billigaste alternativet var en bakväg med flera tågbyten. Vi kunde tänka oss det för att kunna stanna till i Kaunas också, den gamla huvudstaden.

Innan tåget till Szezskotai skulle avgå på eftermiddagen åkte vi kors och tvärs i Vilnius med buss och trådbuss och satt ute i solen och åt korv och glass, som också litauerna tycktes ägna sig åt. Släktskapet med polackerna visade sig i denna fäbless för glass och korv, men också i utseendet. Klädseln handlade mest om jeans och kofta för både män och kvinnor, också det ganska mycket Polen. Öststatintrycket var ännu förhärskande i stadsbilden med socialistisk bildhuggarkonst, stora gatumarknader och många ryska och polska småbilar. Jag lyckades också få ett hyfsat pris på en ikon i trä, som såldes i Nicolaikyrkan, efter ihärdigt prutande.

”Pruta i kyrkan”, stönade Katarina.

Det blev en rörig och sömnlös tågnatt. Först en lugn färd via Kaunas – vi gick aldrig av – till Szestoskai där vi skulle byta tåg. Där började röran. Det var mycket folk på perrongen då det fullsatta tåget kom in och det blev kaos när alla försökte komma på tåget samtidigt som passagerare försökte komma av. Katarina hamnade i kläm och skrek och grät och fick en trampad fot, medan jag kämpade en bit bakom med ryggsäckar och värdepapper.

Vagnen fylldes av ryssar och polacker som hade stora kollin av gods och förnödenheter inköpta i Litauen. Allt bagageutrymme fylldes med dessa, ja nästan allt ledigt utrymme annars också. Det påminde mig om en tågresa mellan Malaysia och Thailand för några år sedan då det bara återstod att sitta på rissäckar eller vad det nu var man hade köpt.

Vi fick plats, men kaoset fortsatte ännu i timmar sedan tullen anslutit och försökte bringa klarhet bland människor och gods och handlingar. Till råga på allt verkade den polske tullaren kraftigt berusad. Han flackade runt utan synbarlig ordning. Troligen lät han sig mutas.

Polen

I Suwalki, det första stoppet i Polen, rasade plötsligt alla medpassagerare av vagnen och Katarina och jag blev ensamma i vår kupé och kunde försöka sova. Då blev det i stället kyligt och under en vandring genom tåget för att få upp värmen träffade vi på tjeckamerikanen Timothy, som med Brno som bas nu reste runt i Centraleuropa. Han var lärare i engelska. Timothy hade känt sig ännu mera pressad än vi av färden från Vilnius och kom gärna över till vår kupé. Han var mörk, smal och kring 30 år. Nu hängde han med oss några dagar.

Timothy kände till ett billigt vandrarhem i Warszawa och vi slog följe dit efter ankomsten till den polska huvudstaden. Zigenare tiggde aggressivt på den moderna järnvägs­stationen. De var inte illa klädda utan tiggeriet verkade mera vara en sysselsättning. De cirkulerade runt oss så det gällde att ha koll på utrustningen.

Warszawa såg ut att ha tagit några steg uppåt välståndsstegen sedan jag senast var där för tre år sedan: fler varor i butikerna, fler renoverade byggnader, fler butiker, längre menyer på serveringarna och fler välklädda människor på gatorna.

Vi tog spårvagn till vandrarhemmet och på Timothys dåliga råd struntade vi att köpa biljetter i förväg som man skulle göra. Snart dök civilklädda kontrollanter upp och tog oss av vagnen och krävde 200 000 zloty i böter. De tog våra pass i gäld. Vi vägrade betala och Timothy och jag argumenterade energiskt att vi just anlänt och inte kunde reglerna och överraskande nog släppte de oss efter ett tag utan böter.

Vi lämnade bagaget på vandrarhemmet och tog en lång promenad på Krakowgatan till Gamla stan och Nove Mesto och tillbaka igen. Tog en enkel lunch på Uniwersytecki, Krakowstie Przedmiescie, där det smakade bra, men de flesta rätterna på menyn var faktiskt slut.

Sökte upp Starek Rynek, det restaurerade torget i Gamla stan, där jag satt också vid första besöket i den polska huvudstaden. Satt dessutom på samma servering. Allsköns folkmusik och gyckelspel uppfördes på torget.

Polen bombades energiskt av tyskarna under Andra världskriget och Gamla stan var återuppbyggt i detalj efter gamla ritningar. Samtidigt hade det kanske blivit för musealt Vi gick på historiska museet vid torget för mera information.

1939 bombades Warszawa första gången systematiskt av Luftwaffe och under kriget var Warszawas ghetto ett av de största och svårast drabbade. 1944 utsattes motståndsrörelsen för sovjetarméns svek. När ryssarna nådde stadens utkanter vågade motståndsrörelsen öppet attackera tyskarna. Men ryssarna ville inte ha en stark polsk motståndsrörelse utan stannade upp och lät nazisterna slakta den. Dessutom tilläts tyskarna bomba staden sönder och samman innan ryssarna gick in.

Katarina ville gärna ha en av de Polski Fiat, som syntes på gatorna. Polackerna själva stod och dreglade framför skyltfönster med blänkande Mercedes.

Denna första dag i Warszawa firade Katarina och jag att vi varit tillsammans i två år, förutom att vi nu varit gifta i en vecka. Dessutom flyttade vi officiellt ihop i hennes lägenhet på Alnön, fastän jag inofficiellt redan bott där i ett halvår. Men hur skulle vi fira? Vi bodde på vandrarhem i olika 16-bädds­salar. Kanske kunde vi ge oss ut i natten? Men det kändes inte så viktigt längre. Under långresor utan Katarina, tre stycken mellan 1987 och 1991, var det en hel del krogliv för mig, men under vår gemensamma långresa 1992 – 1993 så föredrog vi ofta att mysa tillsammans på rummet. Då alla andra i mitt rum drog ut i kvällen bjöd jag följaktligen in Katarina till min sal.

Vart skulle vi resa efter Polen? Ryssland och Ukraina var för krångligt. Rumänien var oroligt, liksom Jugoslavien där FN infört sanktioner och många i befolkningen påstods vara västfientliga. Ungern, Tjeckien och Slovakien var klara alternativ, fastän vi varit där förut. Bulgarien och Grekland hade varit intressanta, men vägen dit skulle bli knepig. Vi bestämde oss för att ta beslutet efter Krakow.

Bekvämt tåg till Krakow för under hundralappen. Vår vän Timothy var lärare i engelska på universitetet i Brno, pedagogiska institutionen, så ett givet samtalsämne var språk, t.ex. amerikanska svordomar. Vi pratade också om fortsättningen av bröllopsresan. Vi hade bortåt 14 dagar kvar.

Timothy var hemmastadd i Krakow och drog med oss till ännu ett vandrarhem: Dom Turysty, där det också blev sovsal. Men nu fick vi i alla fall sova i samma rum.

Jag hade också varit i Krakow förut och hittade torget Maly Rynek, där Gunder och jag diggade en av server­ingarna. Tyvärr drällde det av byggnadsställningar runt en del kyrkor, som det ofta gör – en del är väl under ständig renovering – men det stora torget Rynek Glowny var lika ståtligt som vanligt. Krakow var den enda större stad i Polen som inte bombades under Andra världskriget och hela staden var världsarvsskyddad.

Satte kurs mot Mariechykyrkan, landets kanske finaste, och visade den fina interiören i mörkblått och guldstjärnor och en utsökt altarvägg. Vi besökte också Dominikaner­kyrkan och diskuterade vad som skilde dominikanerna från franciskanerna och benediktinerna och andra klosterordnar.

Dominikanerorden var främst en munkorden instiftad i Spanien på 1200-talet. Hade satsat mycket på lärdomsstudier och mission. Stöttades av katolska kyrkan och hade stort inflytande på inkvisitionen. Medlemmarna kallades svart­bröder. Franciskanerorden härstammade från Franciscus av Assisi 1210 som en tiggarorden. Det var i grunden också en munkorden, men hade nunneavdelningar, vilket även Dominikanerorden visat sig ha. Franciskanerorden var inriktad på enkel och asketisk livsstil, samt lärdom. Medlemmarna kallades gråbröder. Benediktinerorden här­stam­made från 500-talets Italien och var en munk- och nunneorden, vars hörnstenar var kropps­arbete, andakt, askes och lydnad.

Vi besökte Wavel, slottet, och den pampiga slottskyrkan. Tittade på den stränga Kosciól Na Shulce, där munkar spelade volleyboll med några barn. Fortsatte in i den judiska stadsdelen, Kazimierz, och letade förgäves efter öppna synagogor. Det skulle finnas minst fem, men vi såg mest ruiner och förfallna tomter. Judarna verkade ha lämnat Krakow, det fanns kanske ett par hundra kvar.

Rundade av promenaden med en god lunch på en ryby - bar, en enkel billig genuint polsk inrättning: färsk fisk med bröd och sallad med cola för 10 kronor, 20 000 zloty, och ändå bland de godaste måltiderna under resan. Vi drack annars gärna kaffe och öl och åt glass, men det hade blivit dyrare. Billigaste glassen kostade nu 1 kr 50 öre, förut under en krona. Zapiekanku, det långa brödet med köttfärs och ketchup, som såldes i kiosker, var också en höjdare. Smaczne zapiekanki, kunde det stå på skyltarna. Det lät verkligen smaskigt!

Sedan Timothy och jag mätt avståndet till havet med klädhängare, stannade vi för en rutt till Kroatien och Adriatiska havet i stället för Bulgarien och Svarta havet. Så den fortsatta färden skulle gå via Slovakien till Budapest.

Men först ett par dagar till i Krakow. Laddade upp i väntan på att Timothy skulle ta oss ut på en kvällsrunda med att dricka Kristall - och Zywiec – öl på rummet, med kielbalsa ­- korv till.

Vi följde honom till gamla torget och satte oss vid en av uteserveringarna och drack öl, hade trevligt och prisade Krakow.

Det var en regnig morgon på Bar Smok. En kafeteria i funkisstil nära Järnvägsstationen där södra polens alla folkslag verkade passera, inte bara de tiggande zigenar­barnen. Här satt min fru och jag och visste inte var vi skulle ta vägen.

Tåget till Budapest var för dyrt, 900 000 zloty för sovplats, 682 000 zloty för sittplats. Vi fick söka andra alternativ. Men först skulle vi till Oswiecim eller som det hette under kriget - Auschwich.

På busstationen hade vi flyt och fann en buss övernatt till Budapest för bara 245 000 zloty, innan vi tog en annan buss till förorten där de ökända utrotningslägren Auschwich och Dachau låg. Regnet strilade ner vilket passade resmålet.

Auschwitz var en stark upplevelse. Jag hade varit där förut, men det var fördjupande att se det igen: ryssarnas film vid frigörelsen; högarna med hår, skor, glasögon; cellerna för svältdöd, kvävning och ståcellerna där fyra stycken fångar låstes in på en yta av 90*90 cm. Auschwitz var en testanläggning där man prövade olika sätt att tortera och döda människor. Vi såg avrättningsplatserna mellan fängelse­blocken, de bås fångarna sov tätt ihop och de elstängsel som en del valde att sluta sina liv på. Hur många som avrättades där vet man inte, men man fann 300 000 par skor och man tror att det kan ha varit över en miljon. Vi tittade på galgen där kommen­danten Rudolph Höss hängdes och gick åter ut under skylten med texten: Arbait macht frei. Fångarna i Auschwitz fick aldrig det. Som Höss sa: ”den enda vägen ut för er härifrån är i skorstensröken från krematorierna”.

Ännu flera dog i närbelägna Birkenau – Dachau - som närmast var en industriell avrätt­nings­fabrik. Den var lämnad precis som den såg ut vid befrielsen. Där ledde järnvägsspår direkt in till gaskamrarna och de långa raderna med baracker. Om Auschwich hade en gaskammare hade Birkenau fyra stycken, som kunde kväva två tusen människor åt gången!

Åter i Krakow sammanstrålade vi med Timothy och åt bigos, en kålsoppa med vitlökskorv och bröd, på restaurang Florian, Ulitza Floria´nska. Så gott och billigt - under fem kronor per person - och därefter visade Timothy oss sitt favoritkafé i staden: Jama Michalowica, där vi drack utsökt kaffe med choklad- och äppelkaka i valv med anor från medeltiden. Där tog vi också farväl av den svartklädde intellektuelle tjeck – polack – amerikanske universitets­läraren, som älskade Tarkowski och Bergman, men av­skyd­de Strindberg. Mystisk var han onekligen.

Vi lämnade Timothy kvar på kaféet och fortsatte längs den livliga Florianskagatan till Pod Brahma, där vi drack ett par goda EB-pilsner för 7 kronor glaset tills det var dags att återvända till Dom Turysty.

Katarina och jag fick sovsalen för oss själva denna natt sedan Timothy dragit vidare. På morgonen gick vi direkt till stamstället Bar Smok vid busstationen för frukost, men nu hade man möblerat om: flyttat diskarna och delat upp den stora serveringen i två; liksom delat av i buffé och kafé. Men den fräcka Art Nouveau – skylten utanför var samma, liksom frukostmenyn och vi fick oss bulka, franskbröd delat som smörgås; herbata, te; serem Zoltyn, ost; zynka, skinka; jajkiem, kokt ägg och så varsin stor kopp kawa, d v s kaffe.

Under dagen gick vi Florianska -, Slavukvanska -, Grodzka -, Stradoniska -, Krakowska – gatorna flera gånger. Köpte goda bakverk på Florianskagatans konditorier, drack gott kaffe på Café Senacka, Grodzkagatan; tittade på kläder och souvenirer. Vi bestämde att vi skulle återvända till Krakow före hemfärden.

Besökte Etnografiska museet med uppbyggda hundraåriga lantliga miljöer och en hel del folkdräkter. Lyssnade också flera gånger på den inspelade trumpet­fanfaren från Mariechykyrkan. Varje timme spelades en liten trudelutt, en hejnal, som slutade med en döende ton till minne av den trumpetare som varnade för turkarnas ankomst, men dödades av en pil genom halsen. Det där hände redan på 1200-talet.

Vi återvände till Bar Smoks buffé – del till middagen och fick varsin rejäl portion koletskij med zimnijaki, kotlett med potatis, morots- och rödkålssallad och en efterrätt för totalt 89 000 zloty (22 kr/person), vårt dyraste mål i Polen. Men det skulle ha varit normalt till billigt i Balticum. Polen var klart billigare.

Ungern

Buss – med DReAM-BUS - övernatt genom Slovakien till Budapest. Bussen var fylld av rökande, ätande och pratande polacker. Vi slumrade genom mörkret i Slovakien och vaknade först vid Donau och Ungerns huvudstad. Vid gränserna gick tullare genom bussen och vi halade halvsovande upp passen.

I tvåmiljonersstaden Budapest gick vi omkring och tittade och samlade information för att kunna ta beslut om resans mål. Det blev för långt till Svarta Havet, hade vi bestämt förut, men nu tog vi beslutet att det också var för långt till Adriatiska havet, dvs. förbindelserna var inte tillräckligt bra. Det fanns visserligen ett tåg till Zagreb som passade, men det skulle kosta 39 dollars per person – för dyrt – och de billigare bussarna till Rijeka gick bara på helgerna.

Vi hade bägge varit i Budapest förut och försmådde därför Budasidans slott och andra attraktioner. Åkte tunnelbana till Ergebet Ter, där huvudbusstationen låg och studerade utbudet. Gick ner till Donau och den pampiga bebyggelsen längs floden. Diggade kvarteren mellan Josef A ut och Szabodsky ter och såg flera billiga restauranger och glassbarer. Såg massiva Szent István basilika, stadens största kyrka och beundrade ståtliga men slitna fasader längs Academia ut. Budapest hade blivit mera västerländskt, med bättre och fler bilar på gatorna och välklädda män­niskor; såg ut att kunna göra anspråk på epitetet Östeuropas Paris igen. En fin centraleuropeisk stad, som ännu var billig att leva i.

Vi tog en buss till Balatonsjön, Centraleuropas största badsjö, och stannade i huvudorten Siofok på den sydöstra stranden. Det var i huvudsak kontinuerlig bebyggelse från Budapest. Siofok hade ett centrum med de finare hotellen i norr, den så kallade Guldkusten, och mera blandat med fritidsdatjor och enklare hotell i söder, Silverkusten, där vi höll till.

Där blåste en sval vind och vattentemperaturen var knappast mer än 17 grader när jag tvingade mig till ett dopp, när vi nu nått resans mål. Att det dessutom var långgrunt underlättade inte prestationen. Agneta hade känning av halsont och avstod och var glad över att bara föreviga doppet på bild. Vi tog in på Motel ”Dolce Vita”, där vi nästan verkade vara de enda gästerna. Ett enkelt ställe från 50-talet med bra pris, 60 kr per person. Annars hade tyska turister pressat upp rumspriserna på ställen vi besökte till betydligt mera. Men ställets namn tyckte vi bådade gott – vi var ju ändå på bröllopsresa och det ljuva livet fick vi väl bedriva själva.

Vi hade sett att det fanns en gata med affärer och serveringar när vi kom gående från busshållplatsen och vi hann få i oss lite skinkcrepe på ett ställe och handla ett par flaskor vitt balatonvin innan de stängde. Det syntes mest medelålders besökare och deras barnbarn på gatorna. Såg ut som en öststatsmässig badort. Men skyltar om ”zimmer” hade kommit upp utanför många hus, även om det var tveksamt om platsen var så mycket att stå efter. Sjön var grumlig, stranden bestod av gräs, sjökanten av sten och botten längre ut av både sand och dy. Det var väl att en så pass stor sjö var sällsynt i Centraleuropa och de stora villorna var ofta fina med putsade fasader och många trädetaljer och stora utskjutande tak med vindsgluggar.

Jag hade besökt Balatonsjön flera år tidigare under något som också kunde likna en bröllopsresa, även om det formellt inte var det. Det var med min förra fru Terttu och det var sedan vi varit ihop ett år, men ett par år innan vi faktiskt gifte oss. Då var vi i västra och norra delen av sjön. Bodde bland annat på ett lyxhotell i Tihany då vi hade en massa forint att göra av med innan vi kunde åka vidare mot Kroatien. På den tiden fick man inte föra ut pengar och allt var billigt och vi hade för mycket kvar. Kanske det gick att växla tillbaka, men till mycket dålig kurs. Det var roligare att byta tältet mot lyxigt rum och betjäning.

Motell Dolce Vita var enkelt, men propert och kändes bekvämt nog för Katarina och mig som mest bott på vandrarhem under vår bröllopsresa. Frukosten var utmärkt: kaffe, kefir, mjölk, skinka, paprika, tomater, flera ostar och hur mycket bröd man ville ha. Det var ett utmärkt ställe att runda av resan på, innan vi for hemöver.

Efter någon dags vila firade vi av resans vändpunkt med gott vitt balatonvin och nästa dag tog vi 11.35 – tåget till Budapest och så därifrån på Balkan – Orient – expressen kl 15 mot Bratislava, huvudstaden i Slovakien. Det var en kort och dyr tågresa, sådär 150 kronor per person, men vi hittade inga billiga förbindel­ser, och vad då, det var ju bröllopsresa!

Slovakien

Men i Bratislava blev det tvärstopp på lyxen: Först fick vi gå med ryggsäckarna en kilometer in till centrum och hotell Forum för att kunna växla pengar: Man hade stämplat ”Slovakien” över tjeckiska koruna och jag fick 900 för 30 dollars och nu kunde vi börja leta övernattning.

      Vandrarhemmet Nosparak hade upphört som vandrar­hem, men personalen tipsade om ett hotell Zelting, som vi letade länge efter innan vi fann att det var fullbelagt. Vi fortsatte att leta medan kvällsmörkret föll och vi såg varken hotellskyltar eller ”Zimmer frei” i en annars pittoresk centraleuropeisk stad. Det började se ut som att vi skulle måsta tillbringa natten på stationen eller på en parkbänk innan jag fick ingivelsen att fråga på en taxistation, och en taxi körde oss till gamla kommunisthotellet Plus ute i förort­erna för 188 koruna. Där fick ett stort fint rum för 400 koruna, 50 kronor per person, med dusch och toa och vi hann ner till serveringen och få oss varsin slovakisk öl, Stein Danunius, och en bit mat innan allt stängde. Hotellet var fullt av ungkarlar som antagligen jobbade i den nya huvudstaden.

Slovakien firade sitt första år som nybliven nation sedan Tjeckoslovakien delats och det var klart att mycket ännu inte fungerade smärtfritt. Både Katarina och jag hade varit i Slovakien före självständigheten, men ingen av oss i Bratislava, som hade knappt ½ miljon invånare. Det nya landet hade 5,3 miljoner invånare vilket var ungefär hälften av Tjeckien, som hade ännu större del av de industriella och kulturella resurserna.

Det gick en trådbuss från bostadsområdet där hotellet låg, in till city. Vi checkade ut och tog ryggsäckarna på den in till ett söndagsstängt Bratislava. Åt frukost på restaurang Okay; skinka, ägg, bröd, te och kaffe. Gick sedan omkring i gamla delen och såg många fina partier. Men det fanns väldigt mycket byggnadsställningar och väldigt få serveringar eller ens butiker och gatustånd. Det såg musealt ut, men skulle väl bli bättre med tiden.

På järnvägsstationen köpte vi biljetter till Brno i Tjeckien och hjälpte ett svenskt par med lite mat, för våra sista slovakiska koruna. De hade kommit sent till Bratislava och som vi haft svårt att hitta hotell. De gick tillbaka till stationen och hade inte heller lyckats växla pengar utan tillbringat hela natten och förmiddagen på en brits utan mat. På morgonen lyckades de i alla fall med inköpet av tågbiljetter till Budapest efter visst besvär och de gladde sig som vi över att lämna Slovakien. Paret var på väg till Jordanien för att ta dykcertifikat i Röda havet.

Ett halvtomt tåg rullade mot Tjeckiska gränsen genom ett grått och regnigt landskap, som gick väl ihop med vår känsla av Slovakien. Inga tecken på nationell stolthet, trots att man drivit på skilsmässan från Tjeckien. Nästan inga flaggor syntes, ingen egen valuta, inga arrangemang för att ta emot turister till sin huvudstad, inga tågburna i alla fall. Vi såg grupper av mer affluenta turister vid lyxhotellen. Kanske är det mest sådana man vill ha. Vi hoppades på Brno.

Men vi var på väg hem. Det kändes blandat: kul att återse allt och alla, som nygift; kolla in bröllopspresenter och återta rutiner. Men jag skulle nog känna av tre veckors frånvaro från de projekt jag höll på med. Och jag skulle bo hos Katarina i lägenhet på Alnön. Min lilla stuga i Armsjön, där jag hade huserat själv – eller nästan själv – i sex år någonting, skulle nu bara vara fritidshus. Katarina hade sitt sekreterarjobb på vårdcentralen att gå tillbaka till, medan jag var arbetslös och hade en rad företagsidéer att utveckla.

Tjeckien

Även i Brno, Mährens huvudstad, tog det tid att ordna ett rum. Vi växlade först pengar på stationen och fann att den tjeckiska kronan stod på 4 skr för 10 koruna, jämfört med 2.50 i Slovakien. Det gjorde Tjeckien dyrare. Där hade man tryckt nya sedlar och präglat nya mynt, medan Slovakien bara präglat nya mynt och stämplat över gamla sedlar.

En rumsförmedling på stationen hade privatrum för 300 koruna per person och hotellrum för 1000, men jag såg i en folder att det fanns YMCA, den kristna organisationen, som hade billigare britsar för 150 koruna. Killen som skötte förmedlingen ringde efter viss övertalning dit och bokade två bäddar och vi gav oss ut i staden med en vägbeskrivning. Vi tog oss dit med spårvagn och som i Bratislava låg stället i en halvcentral villaförort. Varken Katarina och jag hade varit i Brno förut, fast vi varit i Tjeckien.

Det skymde och var dåligt skyltat och svårt att hitta, men när vi kom fram var porten låst och vi såg ingen ringklocka. Jag gick runt och frågade de människor som kom förbi, men ingen visste, tills en person som bodde i ett grannhus dök upp och som visade på en grind för bilarna och den var öppen. När vi kom in så fanns en person där som skrev ner uppgifter från våra pass och vi fick våra bäddar. Det fanns 10-talet rum och alla var tomma, dessutom var det kallt, värmen var avstängd.

Vi ockuperade två sängar med vårt bagage och tog spårvagnen tillbaka till city och promenerade runt i Gamla stan, som var fin. Peter och Pauls - katedralen och slottet på en kulle var särskilt imponerande. Men vi var mest hungriga och letade någon öppen servering – allt verkade stängt – det fanns onekligen likheter med Bratislava.

Till sist hittade vi dock en som hette Admiral och såg dyr ut, men vi var så hungriga och gick in. Räknade också fel först efter den slovakiska kursen och då blev det dyrare när vi beställde gulasch med pommes frites, sallad och knödel, Beczerowa – en typisk tjeckisk snaps och Pilsner Urquell – öl, men det satt så himla bra.

Vid bordet bredvid satt tre svenska långtradarchaufförer som var på väg till Budapest. De körde mycket på Rumänien och Bulgarien. Transporterade tyger ner för att sys där och konfektion tillbaka. De tyckte att de där länderna kändes mer och mer osäkra att köra i och att gränspassagerna tog en väldig tid, ibland flera dagar.

Nöjda och mätta promenerade vi i kvällskylan åter till spårvagnen och hemfärd till YMCA. Vi var en vecka in i september och kvällarna kunde bli kyliga.

Katarina pratade mer och mer om att komma hem och längtade allt tydligare. Att vi nu var utanför turistsäsongen gjorde det också svårare att resa. Märktes särskilt på att det rent av var svårt att hitta hotell och restauranger. Vi pratade om att resa med egen bil nästa gång, en som man kunde sova i.

Från Brno skulle vi till Polen och vi kollade upp förbindelserna under dagen och det var inte heller lätt. Det gick ett tåg till Wroclaw, dit jag gärna ville åka, men det skulle anlända mitt i natten. Tåget via Ostrava gick bara till Katowice och det lockade inte heller.

Vi hade en sval men bekväm natt och det kom inga flera boende under kvällen.  Vi åkte in till stan och köpte tågbiljetter till Krakow via Olomouc och Katowice innan vi satte oss på Care snackbar med varsin espresso och ett fat skinka, ost och lite annat. Katarina gillade utsikten att återkomma till sitt kära Krakow och Bar Smok och hade chansen att köpa den klänning hon sett ut under förra besöket.

Vi hade några timmar att flanera i Brno innan tåget gick. Liksom i Bratislava vimlade det av byggnadsställningar; bägge städerna skulle nog vara rejält uppfräschade om några år. Peter och Pauls - katedralen var verkligen pampig att döma av det lilla man såg mellan byggnadsställningarna. Vi besökte gamla rådhuset och tittade på utsikten från tornet. Vyn dominerades av kyrkor; ett kyltorn och stora bostadshus i ytterområdena. Såg också Dominikanerkyrkan, men slottet bara på avstånd. Tyckte väl inte att Brno tillhörde de mesta attraktiva städerna vi varit i under resan, men det var en mer levande gatubild än i Bratislava.

Köpte smrzlina, jedma zeleny och kaffe i en kiosk och satte oss på en bänk och vilade. Då dök Timothy upp med ryggsäcken på väg mot järnvägsstationen och Ceske Budovice. Han hade varit hemma i Brno över helgen och haft tråkigt och vi beklagade att vi inte råkat på varandra tidigare. Katarina och jag hade inte tänkt på att han faktiskt ju var lärare där.

Fick sedan stressigt fast vi haft gott om tid då vi inte fick växla tillbaka våra 250 koruna utan Katarina fick ge sig ut och spendera dem på Jelinek körsbärslikör, likörsnapsen Beczerowa och någon vodka och rödvin. Hon hittade också en skiva med Antonin Reichardt, som hon sökt efter. Kläder var svårt i butiker där allt fanns bakom disk. Inget lockade direkt heller.

Vi höll på att bli kvar i en liten håla halvvägs till Olomouc, där tåget stannade och kopplade loss den vagn vi satt i. En tjeck som var på väg till Norge upplyste oss om detta och vi lyckades springande hinna med den del av tågsättet som fortsatte.

I Olomouc bytte vi tåg igen och jag hann proviantera öl, skinka, korv, bröd, cola och munkar, som vi sedan tuggade i oss som middag i Intercity – tåget till Katowice. Katarina hade varit i Olomouc förut med jobbet, då hennes chef kom därifrån. Hon tyckte inte att staden var värd återbesök och det såg den inte heller ut för från tåget, så vi fortsatte. Flera år senare stannade vi till där och fann att den var riktigt fin i sina inre delar; hade bland annat ett världsarvsskyddat monument.

På tåget satt jag och skissade på en affärsidé: att göra en slags resguide kopplad till SL: s tunnelbane-, tåg- och busslinjenät. Små häften kopplade till tidtabellshäftena och som såldes på samma ställen som förköpshäftena. Det var en suverän idé och med min mångåriga erfarenhet från Storstockholms Lokaltrafik, där jag troligtvis själv rest med alla linjer, och min bakgrund som geograf och intresse för resor så var det klart något för mig. Tjänade jag bara en krona per folder så skulle jag kunna göra storkovan på detta.

Polen igen

Vi fick vänta in sista tåget till Krakow på Katowices station och vi kom fram inte långt före midnatt. Med vana steg gick vi Ulitza Westerplatte till Dom Turysty och fick där en sovsal för oss själva.

Frukosten blev sedan självklart på Katarinas favorit Bar Smok och vi njöt hela dagen av återbesöket i solskenet. Köpte handmålade ägg, några klockor, ett smyckeskrin. Katarina fick sin klänning och vi åt en god fisk igen på Ryby bar. Under eftermiddagen var vi mest kring det fina torget. Drack kaffe och juice på Café Troll. Tog varsin Zywiec – öl på Stañczyk w Ratuszu Drink Bar och tittade på folklivet. Vi gillade verkligen Krakow. En av ”våra” städer i Europa. Den som bäst rundade av vår bröllopsresa. En stad att återvända till, att vila i.

Men servicenivån på serveringarna var öststadsmässigt låg. Personalen pratade hellre med varandra än underhöll gästerna. Det var svårt att beställa och väntan var lång. Middagen intogs på Bar Smok: bigos med zimniaki, potatismos, cola och kaffe i härlig retromiljö, typ Domusbar från 50-60 – talet. Katarina bläddrade med sina nyinköpta Tarotkort och envisades med att försöka spå mig. Jag ville inget veta. På kvällen avgick nattåget genom Polen.

Vi satt sömniga på järnvägsstationen i Gdynia och hoppades att någon kaffebar skulle öppna. Klockan var fem och det var kyligt. Natten på tåget hade varit lugn och bekväm då vi haft kupén för oss själva. Ändå sov jag dåligt då tankarna snurrade inför hemkomsten. Hur skulle det nu bli med Armsjön, när jag nu flyttade till Katarina på Alnön. Mina grejer fanns där redan. Jag hade redan hyrt ut tillfälligt till en snubbe som hette Åke. Bodde han kvar? Och Mats som hyrde innan och aldrig betalade något, hade han hört av sig? Och Smeden, som ville hyra, var han fortfarande intresserad? Mor hade antagligen all information. Hon bodde i den stora stugan där ute.

Vi fick tag på båtbiljetter på m/s Rogalin till Oxelösund på eftermiddagen, men dessförinnan hade vi större delen av dagen till att faktiskt se Gdansk, där Katarina inte varit förut. Vi tog lokaltåget genom stadsbildningen Gdynia-Sopot-Gdansk och tittade på de fantastiskt välrenoverade husen. Det gick ju inte att se att detta var återuppbyggt efter den sovjetiska bombningen 1945. Men man hade de ursprungliga ritningarna att gå till. Vi tittade också på Leninvarvet, där den polska frigörelsen från kommunismen och Sovjet började, och på krigsmonumentet vid Westerplatte där Andra Världskriget startade. Gdansk var verkligen en fantastisk plats och så nära. Det var tredje gången jag gick omkring där.

Båten avgick och vi firade hemfärden med dry martini i baren och kyckling i restaurangen. Hytten var bra och vi sov gott. På morgonen åt vi en riklig polsk frukost med mycket korv och fläsk, medan båten färdades längs den svenska kusten. Vi gick snart ut på däck i ett solsken och en värme som var bland det bästa vi haft under resan och vi tyckte också att den skärgårdsnatur som dök upp tillhörde det vackraste.

Jag ringde till mor och allt verkade fungera. Hon tyckte bra om Åke som bodde i Lillstugan och jag gjorde ett bokslut över en lyckad resa och fann att jag gjort av med 4000 kronor på 20 dagar och att det blev 200 kronor/dag och att det var bra för en europeisk resa, som dessutom var en bröllopsresa!

Tullen tog tid med alla polacker som skulle frågas ut om resmål, restid och reskassa. Vi hade lite för mycket dryck, men det gick bra och snart satt vi på en buss till Stockholm.

Stannade i huvudstaden ett par dagar. Bodde hos min dotter Helena och hennes pojkvän Anders i deras lägenhet på Reymersholme. När vi krånglat oss dit med pendeltåg och buss 66 var bara Anders hemma. Lång och mager med snaggat hår och ring i örat satt han vid ett köksbord belamrat med papper och gjorde matematiska övningar med sinus och cosinus. Han läste visst fysik. Han sa inte så mycket, höll sig mest på sin kant – körde sin grej liksom – så jag hade inte lärt känna honom. Han kunde klä sig som ett skinhead, men han var inte det. Han var en intellektuell med överklass­bakgrund. Han gillade knivar och hade en hel samling och kunde tänkas bära en i sina stora svarta skinnstövlar, men han var också uttalat pacifist; en motsägelsefull karaktär som snart drog iväg med alla sina papper till något kafé för att få jobba ostört.

Katarina och jag gick iväg och köpte korv och makaroner, så middagen var klar när Helena kom hem från en föreläsning i Religionshistoria. En komplet­terings­kurs till tand­läkarutbildningen!

Helena och Anders hade varit kvar några dagar i Armsjön efter vårt bröllop och Katja, Sam och Sara också. Sara, Sams flickvän, hade varit alldeles odräglig: tjatade och ondgjorde sig över ”bondvischan”.

Nästa morgon skulle Anders på anställningsintervju på Astra, men glömde alla sina betyg och kom för sent då han ägnade timmar åt att bada och stryka sina kläder. Han kunde vara väldigt pedantisk med detaljer när det gällde. Stod framför spegeln och knöt om slipsen dussintals gånger tills den blev perfekt. Skorna blänkte och jag tyckte han såg ut som en nynazist. Helena berättade att han haft en bild på Rudolf Hess på sitt busskort en gång och det blev beslagtaget. Hon berättade det som en kul grej, men det bekräftade mina intryck. Helena var förvisso ganska konservativ, men inte nydemokrat, och vi hade haft en del diskussioner i ämnet.

Nästa dag var Katarina och jag runt i city och sökte information om lokaltrafiken och det fanns så många som 41 häften med tidtabeller över busslinjer, vilket visade det stora omfånget. Fann också en del böcker om sevärdheter i Stockholm, men inget som direkt härmade min idé. Fann också att huvudkontoret flyttat från Tegnérgatan till Globen City, så det blev inte av att prata med någon på SL om min guideboksidé.

Vi sammanstrålade med Helena och åt lunch på en uteservering nära Hötorget. Det var soligt och skönt och kändes märkligt att vi hade de kanske finaste dagarna på hela bröllopsresan i Stockholm och då var vi i mitten av september. Men det hade inte varit så fint i Sverige medan vi varit borta. Det hade varit en hel del regn.

Helena var ute efter en lång finklänning till Anders mammas professorspromontering i oktober – jojomen – och hon hittade en som satt bra och kostade 1 400 kr. Jag tyckte det var vansinne att lägga så mycket pengar på ett klädplagg för ett tillfälle, men Katarina viskade och förmådde mig att gå in och sponsra den. Hon fick 1 500 kronor som ”julklapp i förskott”, sedan hon övertygat mig att en sådan klänning visst kunde användas också vid andra tillfällen och att andra glitterklänningar ofta kostade uppåt 5 000 kronor!

På kvällen drack vi cinzano och åt smörgåsmat och tittade på teve. Helena fick också ikonerna och annat vi köpt under resan och verkade väldigt nöjd. På lördagen så tog vi en dubbeldäckad Svenssonbuss åter till Sundsvall och Svensson körde själv.

Stig Hägglund