travelbug

Stan´s     FÖRLAG                                                                        © Stig Hägglund (2010)                                                                                                                                                                                                                                                     

Resa mot Pension

2007 - 2009

Innehåll: Del 1a) 2007 – 1, s. 3-33; 1b) 2007 – 2, s. 33- 1c) 2007 – 3, Del 2a) 2008 – 1, 2b) 2008 – 2, Del 3a) 2009 – 1.

Del 1b

Häggvik till 60-årsdag

2007 - 2

Vår

Vi gjorde första vårturen till Häggvik på påskaftonen för att se vad som hänt med skorstensskyddet, som bara surrats på taket och hur vintern tagit husen i övrigt. Det var överraskande positivt: inga plåtar hade lossnat och det hade inte trängt in smältvatten. Det var ännu för kallt för att stanna över där. Fick nöja oss med en kopp kaffe med kubb ute på bron. Jag satt med keps, solglasögon och skinnjacka på den våffelmönstrade rostiga järntrappan

Den dag som Jesus uppsteg från graven till himlen satt jag i stället på bron hemma och planerade åtgärder på huset i Nordingrå, som vi engagerade oss alltmer i då det länge varit snack om att Katarina skulle ta över. Hennes föräldrar var inte intresserade av att underhålla det och brodern Erik bodde för långt bort och visade inget större intresse. Jag såg annars inget problem med att syskonen skulle dela på det, för de hade väldigt bra relation.

Vännerna Örjan och Inga kom över på G & T, vin med kycklingsnittar och whisky och vi hade trevligt fram till småtimmarna och det blev en cigarr för mycket som kändes av nästa dag.

På berget kände jag mig emellanåt undersysselsatt och satt gärna och funderade över en tidig pensionering. Men jag hade börjat lösa av BI i butiken på hennes raster och det kändes bra att ha mera uppgifter. Det var typiskt aprilväder med blandat sol och snöfall. I England hade Helena 23º varmt och fyllde 36 år. Barnbarnet Fe fyllde tre år och de hade till och med badat i havet.

Annas klass skulle på utflykt och hon skrev en instruktion till mig om matsäcken: ”Till pappa. Linda in maten i Papper leg i Burken Sätt På loket Läg i väskan med cocolate i kylen läg i väskan dra igen Dragskedian.”

Vägverket höll information om nya E4. Jag hade längre propagerat för en västlig sträckning kring Sundsvall, men nu hade beslut tagits om en ny motorväg genom västra Nolby i kanten av fornminnesområdet, väster om Hemmanet, längs befintlig väg förbi Bredsand och så en bro över Sundsvalls­fjärden. Jag trodde fortfarande inte att det på sikt var det bästa alternativet, men för oss i Nolby var det ett bra alternativ.

Vi var några från Fornminnesföreningen som gjorde ett studiebesök på Länsmuseet i Härnösand och fick en rejäl genomgång av deras stora lager av föremål, tiofalt vad jag hade i Trampmangeln. Det fanns en mindre trampmangel­byggnad också på friluftsmuseet där på Murberget, men det mangelhjulet var halvtrasigt och hade stillat sedan åratal. Länsmuseets samling gamla träskulpturer imponerade särskilt på mig, exempelvis St Mikael från Skogs kyrka, tillverkad under tidigt 1500-tal.

Valborgsmässoafton var hektisk uppe på berget med förberedelser av tunnbrödsbak och korvförsäljning. Ved skulle fram och godispåsar förberedas till fiskdammen som Anders H och jag höll i. Det var som vanligt välbesökt med många familjer och vi sålde slut på 300 påsar på tre timmar och hade en kassa på 3 000 kronor. Mitt i allt snärj var det också roligt att stå mitt bland vårsångare och brasor och glädja barn och föräldrar

Men ingen rast fick vi och jag visste inte hur mycket ledigt jag fick som kompensation. ”Fråga Anders C”, sade Lars bara, som om han skulle ta över verksamheten. Han som tyckte att Lars var för givmild. Det kunde innebära kärvare tider.

Det dröjde bara till nästa dag. Jag råkade i storgräl med Lars och med BI och Johanna som åskådare. BI hade legat på honom om att jag inte jobbade full tid, åtta timmar, som hon försökte göra. Jag hävdade bara att jag jobbade ungefär som jag gjort länge och om arbetstiden skulle regleras så borde han informera om det först innan han kom och skällde. Han hotade med att ta upp det med Jürgen, ordföranden i föreningen och jag protesterade i min tur över att han tog upp detta inför andra liksom för att visa att han nog kunde ställa krav, vilket BI anklagat honom för att inte kunna. Grälet startade då han anvisade mig att jag skulle jobba i butiken direkt då på eftermiddagen, vilket i praktiken innebar förlängd arbetstid då jag varit tidigt i Trampmangeln. Jag kände mig inte heller upplärd för att stå i butiken ensam.

Ett tag svor jag och funderade på att dra direkt och söka ett annat jobb, men sansade mig då jag innerst inne förstod att jag skulle få svårt att hitta annat jobb och då jag bara var kvar ett år till fick jag väl bita ihop och ställa upp på det som krävdes.

Jag var alltså tvungen att göra sju, kanske åtta timmar där uppe på berget. För samma lön. Det hade varit ett avgörande skäl till att jag inte jobbat riktigt full tid, att lönen var så dålig. Jag tänkte: å andra sidan hade jag fria arbetstider och inte åttatimmarsdagar. Var det slut med det nu? Ett av mina argument mot att jobba åtta timmar föll också. Jag hade noterat att Sara i kaféet brukade göra kortare dagar, men så fick jag se på personaldatorn att hon faktiskt bara jobbade ¾ - tid.

Jag fick glädja mig åt den fina arbetsmiljön, men stönade över allt som pockade på därhemma: bilar, båten, tomten, huset, solen… På berget var det specialvisning på Gran­kotten och i Trampmangeln, som jag ställt i ordning så jag knappt hade något att göra där. Det fick bli mycket vedklyvning.

Förlikade mig med att jobba längre på eftermiddagarna, jag hade ju ändå 16 000 kr/månad och även om det inte var mycket, så var det kanske den bästa lön jag haft. Anders hade bara ett par tusen mer med samordningsansvar för fornminnessamlingarna över hela landskapet. Sverige blev fyra i Ishockey – VM och i Melodifestivalen vann rätt låt: Serbiens Marija Serifovic. Ukrainas pajaslåt blev tvåa och de sexiga ryskorna trea. Sverige med The Ark kom långt ner.

Jag försökte använda lite tid till att fortsätta att skissa på alla mina företagarprojekt. Var det någon som kunde bära och ge inkomster om jag gick i tidig pension och som jag också orkade jobba med till 70 – årsdagen?

Stancampprojektet hade gått i stå. Det skulle nog inte bli någon industri med bas i Njurunda. Jag var nu mera inriktad på att försöka sälja hela konceptet till ett företag med bättre resurser.

CRS, Car Rack with Shields, ingick bland idéerna i Stan Products, men jag var inte tillräckligt händig och invester­ings­villig för att faktiskt göra en fungerande prototyp och det gällde i hög grad också Drinkblandaren. Skulle hitta delarna i Kina, montera där, ta hem och sälja via en nätbutik.

Internet gav verkligen möjligheter. Man nådde ut, inte bara till Sverige. Man behövde inte ligga med ett lager utan ta hem varor efterhand och för det tredje så var man flexibel tidsmässigt. För det fjärde var det också billigt jämfört med att hyra butikslokaler. Det vore ju ett perfekt säljmedium för mina idéer och varor och det kanske kunde dra in pengar så också Katarina kunde minska sin arbetstid.

När jag pensionerade mig kunde det räcka med att dra in 4 000 kronor netto per månad. Var också Katarina med så krävdes det 12 000 netto ytterligare. Vi skulle bo kvar i Nolby på grund av barnen och att det var ett billigt och trivsamt boende. Men jag ville också kunna resa 2-4 månader per år: januari – februari, i början av januari med familjen och sedan själv; 1-2 veckor i april, delvis med familjen; 2-3 veckor på sommaren, mest med familjen, men också någon fjällvandring och så hela november och delvis kanske med familjen.

Kristi Himmelfärdshelgen kom med sol och jag flyttade tidigt ut på balkongen för att planera sommaren, väckt av marsvinens knorrande efter frukost och Lars på Berget som ringde efter en nyckel han trodde jag glömt att lämna. Det var Gökotta på Norra Berget. Så var det inte, det var han själv som glömt vad han lagt nyckeln, men jag kom upp ur sängen.

Min svets krånglade och Ford Transitbussen, Busan, hade ännu massor av rost under. Jag engagerade grannen H, som var långtidssjukskriven, men ändå kunde ta på sig en del av jobbet för en dryg tusenlapp. Han var också betydligt mera van svetsare än jag. Problemet var närmast att han var för noggrann. Mitt förarbete med att slipa bort gammal rost godtog han inte utan använde dubbelt så mycket tid som mig ytterligare innan han var nöjd, och då suckade han: ”Det är för lite betalt för det här jättejobbet. K – hustrun R: s son – skrattade och sade att han aldrig skulle ha tagit på sig det.”

”Nä, det är klart, han är bilmek, medan du gör det här extra”, svarade jag. ”Jag bara frågade, du kan säga nej. Gör så mycket du tycker är motiverat. Jag har inte råd med mera pengar.”

Saaben, Guldis, krånglade också mest och det var massor att göra med båten och trädgården och Häggvik, men så brukade det vara på senvåren och det var ändå härligt med sommaren framför. Anna hade haft avslutning på Folkdans­kursen och klarade tandläkarkontrollen utan hål och Viktoria blev också allt mera harmonisk.

Katarina skötte knattetravträning på Bergsåker och någon dag var Viktoria och jag med och hjälpte till med att flytta hästar mellan hagar och mocka i stallet. Det sistnämnda var mindre kul, hästarna sket mycket mera än våra små marsvin därhemma! Under tiden var Anna hos mormor som vi firade på Mors Dag och Anna gjorde en teckning av massakrerade bilar som en del av en artikel: Bil har krokat i malmö. Stor olyka!!! 15 svårt skadat. Bil olycka började att en bil skörde in i en annan bil då kom en bil från ett annan hål också började allt att gå åt skogen…

Sommar

Skvaderboden var mer och mer min huvudsakliga arbets­plats. Hade lärt mig kassaapparaten, sortimentet och priserna och var nu butiksbiträde i denna tidiga 1900-talsmiljö. Det var trevligt att prata med folk som kom in i butiken och vara närmare Lars och de andra arbets­kamraterna till skillnad från ensamtillvaron i Trampmangeln. Men paketinslagningen var jag ingen fena på.

Hemma var det mycket som försenats av allt jobb: Båten stod ännu på land och var inte sjösättningsklar; poolen var inte vattenfylld, men jag fick ta hjälp med svetsningen av bussen från grannen H, som var mera van för 1000 spänn och svetsgas och snart var den klar för besiktning.

Sommarvärmen kom sakta och de små marsvinen fick lufta sig i uteburen och beta gräs, medan jag låg bredvid och åt glass. Men jag fyllde också poolen innan jag kunde konstatera att pumpen lagt av och att det rostat hål i skyddsplåten runt poolen och vatten läckte ut. Fick hålla igång den hjälpligt och sedan köpa en ny. Marknaden hade exploderat sedan jag köpte vår pool och de hade blivit mycket billigare.

Det omfattande svetsningsjobb som Svenmecken, grannen H och jag själv gjort på vår Ford Transit blev godkänd i besiktningen efter visst knorr, men bussen gick ändå inte igenom då besiktningsmannen hittade ytterligare några fel: fler rostskador, bland annat ena bakre fjäderfästet och något hjullager. Ju mer man skrapade och knackade desto mer rost kom fram.

Det var Nationaldagsfirande vid Hembygdsgården på Klockarberget och Annas folkdansgrupp uppträdde och Pelle Svensson höll tal. Det var soligt och kändes verkligen svenskt med alla flaggor och spirande grönt och så drack vi snaps till sillen i trädgården tillsammans med mormor och morfar efteråt.

Värmen steg efterhand till 27º och det var skolavslutning. För Anna i 2: a klass och för Viktoria i 6: e klass. Hon slutade alltså mellanstadiet och skulle börja i den stora Nivrenaskolan till hösten.

Barnen började också sommarlovet; för Viktoria genom att vara hemma och sova och pyssla själv; för Anna var det fritids i fem timmar och sedan hem med en kompis tills Katarina eller jag kom hem. Katarina körde den stora bussen och jag körde Opel Omegan och passade på att serva den emellanåt; den skulle bli vår färdbil till Ukraina. Men enligt de planer jag gjorde upp för resan såg det ut att bli mindre Ukraina än vi först tänkt. Det var för långt till Krim och om man väl tog sig dit borde man få stanna tre-fyra dagar och det räckte inte semestern till för. Det skulle göra att vi nöjde oss med Kiev och Odessa och skippade Poltava, Charkov, Dnepropetrovsk och Zaporozje också.

När Katarina och barnen gick på Vikingamarknad på Norra Berget åkte svärfar och jag till Häggvik för att ställa i ordning till midsommarhelgen. Vi fixade ett vattenläkage och så besiktigade jag den nedfallna skorstensskoningen och om skador inträffat på taket, men det såg lovande ut att kunna återställa.

Veckan före midsommar hade jag Anna och två av hennes kompisar med på Norra berget. De var på sommarläger då de fick ta hand om djuren och pröva på livet för 100 år sedan. Jag var också med på ”grisjakten” en dag. De nyanlända smågrisarna hade lyckats ta sig ur inhägnanden och det var inte lätt att fånga in dem. De flydde genom skogen uppåt Trampmangeln där jag höll till och därifrån lyckades vi lura in dem i det lilla kapellet och fånga dem där. Kan undra vad pastorn tyckte om att ha kapellet som grisstia?

Men barnen var mycket nöjda med sommarlägret och kompisarnas föräldrar inte minst, som fått barnpassningen löst på ett bra sätt under veckan. Jag hade också lindrigt. Slapp butiken och kunde ägna en stund åt planering åt den kommande månadslånga ledigheten som jag verkligen såg fram emot. En månad för resa var ju faktiskt lika länge som resan i Sydostasien för två år sedan.

Dagen före midsommarafton körde vi upp till Häggvik med bussen och förutom att den ville koka i backarna så skötte den sig bra. Vi städade och ställde i ordning tills att svärföräldrarna och Erik, Elvira och A dök upp lagom till sillunchen på midsommarafton.

Firandet var traditionellt på Nordingråvallen med mycket folk, musik, dans, stång och tävlingar. Blå himmel och flaggor i gult och blått och blommande ängar gav verkligen den sommarkänsla som det var lätt att plocka fram bland Nordingrås många berg och dalar. Som vanligt gjorde vi också en kortare biltur för att njuta av blomsterängar och det ständigt växlande panorama som var typiskt för trakten. Sverige blev knappast vackrare eller svenskare.

Sedan blev det snapsar och umgänge och som vanligt gick jag också upp till Stortorget i natten. Det var Häggviks markerade utsiktsberg. På midsommardagen gick vi -  också som vanligt - en tur på Mannaminne för att se vad Anders Åberg hittat på sedan sist. Det fanns oftast någon ny byggnad varje år. Nu var en visningslokal på gång, nära den kinesiska restaurangen och med fin utsikt över byn.

Räknade ner timme för timme på jobbet den sista veckan för den månadslånga semestern och njöt verkligen av förväntningarna. Det kunde vara halva nöjet att se fram emot och drömma och planera saker. Hade haft flera vita dagar under juni än brukligt, vilket i sig inte var något större nöje, men det kändes bra att kunna hänge sig åt gott öl och vin under resan. Jag brukade ha 10 helt vita dagar per månad, nu var det nästan tjugo. Grannen hade lovat svetsa det sista på bussen för en måttlig ersättning medan vi var borta och själv satt jag och skissade på hur en Skvaderunge som mjukis­souvenir skulle se ut. Det kunde bli en hit att sälja i Skvaderboden.

Inför 60-årsdagen hade jag också att se tillbaka. Kanske inte längre än till 50, då jag hade gjort en större tillbakablick. Det var Resan från 50 till 60, som avslutades nu. Då hade jag det som rubrik på ett stort res- och skrivprojekt som jag förgäves försökte intressera tidningar och andra sponsorer för. Tanken var då att jag skulle genomföra flera långa resor och skriva om dem i tidningarna. Nu hade det inte blivit så stort, men ändå en del resor och jag hade fått ytterligare en dotter, Anna, 1998.

50-årsfesten i Armsjön kändes så här i efterhand riktigt viktig. Som att jag inte bara rundade av de 50-åren utan också den lyckliga tiden i Armsjön. Efter det präglades stället av mer och mer underhållsjobb, uthyrningar och en allt sjukare moder. Sedan hon dog 2000, förlorade stället på något vis sin själ och det var en befrielse när jag kunde sälja 2003.

När jag såg tillbaka grovt på de sista tio åren tyckte jag inte att det varit den avmattning i energi, som jag lite oroat mig för; även om jag inte nått fram till intentionerna i Resan från 50 till 60. Kanske kunde jag hoppas på att bara långsamt tappa energi, även om en meniskskada i högerbenet hade tvingat mig till ett flera veckor långt jogginguppehåll.

Semestern, 30 dagar, kom så äntligen. Knappt jag kom ihåg när jag sett fram emot en ledighet lika mycket – men det fanns förstås tillfällen – och jag firade efter hemkomsten med sill och snaps och öl. Katarina var hemma och fixade och Anna var hos en kompis. Det var Viktoria som bekymrade med att sitta ensam och framför datorn hela veckan; undersysselsatt, uttråkad och ensam. Hon hade dessutom skurit sig själv i handleden, vilket enligt Katarina inte var ovanligt hos tonårsflickor. Ändock tyckte jag det var oroande. Vi försökte rycka upp henne med att boka flyg till England i september då det också var hästmarknad i New Forest. Viktoria var riktigt förtjust både i England och i hästar, även om det sistnämnda börjat mattas. Vi bestämde också att Järnporten på gränsen mellan Rumänien och Serbien fick bli Ukrainaresans mål, när vi nu skippat Krim. Donau bildade där Europas djupaste kanjon på 800 meter.

Resan till Kamenets – Podolski

Jag hade larmat på Trampmangeln uppe på Norra Berget i Sundsvall, sagt på återseende och kört hemåt med en månadslång skön semester framför. Det kändes så helt förträffligt. Kände inte alls av en tvekan över att byta ut en bekväm hemmatillvaro mot det osäkra äventyret, som jag ofta känt inför resor, även om jag aldrig ångrat att jag kommit iväg. Hustrun Katarina var lika glad och förväntans­full och positiv var också den yngsta dottern Anna, 9 år. Den äldre, Viktoria, var i tonåren, 13 år, och det mesta var pest och det var i huvudsak inställningen till resan. Ändå fanns det saker hon såg fram emot och hade förslag att titta på, så hon var mer positiv än jag väntat.

Först körde vi till Stockholm med vår gamla dieseldrivna Opel Omega, modell 88, och till vännerna Gunder och Louise och hunden Isa i Haninge. Våra egna smådjur, marsvinen Kim och Esme, fick tillbringa semestern hos mormor och morfar i Sundsvall.

Vi bjöds god middag på kyckling och rött vin och så började mitt 60-årsfirande, som var ett skäl till resan, med en intressant bok som de väl visste motsvarade mina intressen: De 100 mest fantastiska städerna hette den och gladde under den fortsatta resan. Det visade sig att jag besökt 75 av de hundra städerna. Att ha 25 kvar verkade mera uppnåeligt än den mängd länder, som jag ännu inte besökt (över 100).

Söndag eftermiddag åkte vi med Polferries från Nynäshamn till Gdansk. Polen började liksom direkt på färjan och det hördes polska och dracks Zywiec - öl omkring oss. Ändå var inte polenbåten ett flytande nöjes­etablis­semang som finlandsbåtarna. Vi hittade ingen nattklubb exempelvis. Det hade också gällt de båtar till Balticum och Tyskland som vi prövat. Men det hade blivit sent kvällen innan i Haninge och skulle bli en lång resdag genom Polen, så vi tog chansen att gå tidigt till sängs i vår lilla hytt utan fönster under bildäck.

Vi sov bra, duschade varmt och åt bufféfrukost med ägg och bacon och många tillbehör serverad från en bar på däcket. Solen värmde skönt och havet var stilla och den polska kusten dök upp. Anna yrade omkring i prickig klänning. Ville till hytten ena stunden och taxfreeshopen den andra, alltid ville hon vidare. Viktoria var cool, satt stilla och verkade rätt så nöjd. Katarina njöt av friheten från jobbet på vårdcentralen. Jag njöt också av friheten, men var ännu lite stirrig: var fanns pengarna, nycklarna, passen? Men det brukade vara så innan jag kom in i resandets rutiner.

Det gick bra att köra av båten och komma igenom passkontrollen, men sedan gick det långsamt genom storstadsområdet Gdansk – Sopot - Gdynia, även om det var igenkännandets glädje när bekanta delar dök upp. Jag hade besökt området flera gånger och gillade det: Gdansk välrestaurerade hansabebyggelse, men även det böljande landskapet väster om stadsområdet. Katarina hade också varit i Gdansk förut, liksom barnen, så vi fortsatte och tog vägen mot Elblag, vilket jag tvekat om för där varit problem förut. Nu var det ännu värre: kilometerlånga köer på den smala vägen och många långa stopp. Det var vägarbeten; ett ständigt sommargissel på vägarna. 15 mil tog fyra timmar. En del polacker var så vana med problemen att de hade med sig picknick och diverse spel och var ute ur bilarna och nojsade så snart det blev stopp.

När det äntligen lossnade fortsatte vi till Warszawa och stannade på en central och ful liten campingplats på bakgården till ett motell. Vi hade tänkt köra ända till Lublin, men förseningen gjorde att vi måste stanna tidigare för att slippa köra i mörker. Det hade tagit tid också efter Elblag, med by efter by och hastighetsbegränsningar. Ett tag tänkte vi köra till Mazurien, sjölandskapet i nordöst, där vi varit tidigare, men fortsatte söderut och förirrade oss in i ett stort naturområde väster om huvudstaden, i förhoppningen om att där hitta en campingplats, men det var förgäves.

Katarina och jag hade bägge varit i Warszawa förut. Det var på vår bröllopsresa för sådär 14 år sedan och jag hade varit där innan också med Gunder. Då bodde vi trångt bakom höga murar och jag minns att en kille snarkade i ett av tälten intill, så alla camparna omkring var förbannade på morgonen. Snarkaren vågade sig inte ur tältet. Då såg vi de återuppbyggda gamla delarna och en del fina parker. Katarina och jag bodde på vandrarhem under bröllopsresan, var på museer, åt glass och satt på uteserveringar.

Det torde ha hänt en del sedan dessa besök, men de äldre och intressantaste delarna torde se likadana ut, så vi beslöt att fortsätta resan nästa dag. Regnet som kom under kvällen, sedan vi avslutat nudel - middagen med ett glas Wyborowka, underlättade beslutet.

Vi fick ändå se lite av det moderna Warszawa på väg söderut i krypfart, innan vi nådde ut på landsvägen mot Lublin. Ett stopp längs vägen gjordes i Kazimierz Dolny, en fin liten by vid Wisla med 1400 – talsbebyggelse kring torget och kullerstensgränder upp mot slottsruinerna på en höjd. Jag köpte för trakten typiska ”tupp - bröd”, som komplet­terades för en lunch innan vi fortsatte på gropig väg. Troll­karlens stad Lublin såg luftig och tilldragande ut med prydlig modern bebyggelse, kolorerade hyreshus och småhus med välskötta trädgårdar. Vi stannade nedanför slottet och gick Grodzkagatan upp mot Krakowporten och Stare Miasto, den äldre delen av staden som hade behov av renovering, men som var bedagat stämningsfull. Här syntes ännu rester av Singers stad.

Gunder och jag hade vid en tidigare resa också stannat till i Lublin, men då bara letat efter resterna av koncentra­tions­lägret Majdanek, som numera bara var ett minnes­monument i en modern förort.

Vi körde vidare till Zamosc, där Gunder och jag hade kampat och tittat på det fina torget, landets kanske ståtligaste. Nu såg vi bara modern bebyggelse och handlade på Lidl och förvånades över att Lublin och Zamosc såg prydligare ut än städerna längre norrut.

Söder om Zamosc blev också landskapet mer böljande, öppet och välmående. Vi gjorde liknelser med södra England och det var mycket generöst. I norra och centrala Polen kunde landskapet vara ganska enformigt. Sedan kom gränsen till Ukraina. Den polska tullen gick fort då vi som personbil kunde köra förbi flera hundra meter långa köer med lastbilar. Men den ukrainska blev värre. Det såg lindrigt ut, då bara halvdussinet bilar var före, men det var en uppsjö blanketter som skulle fyllas i och stämplas i olika kiosker och det var många frågor kring hur vi skulle bo och varför vi skulle vidare till Moldavien och Rumänien. När vi trodde att vi var klara och körde vidare fastnade vi i ytterligare en kontroll och fick återvända för en stämpel till. Det hann bli mörkt innan vi släpptes in och vi tyckte att det var nästan värre än vitryska tullen, som vi drabbats av under en tidigare resa. Men visumet var borttaget sedan Euro­visions­schlagerfestivalen i Kiev, så vi avkrävdes i alla fall inga pengar.

Det blev sent innan vi kunde skåla för det nya landet i ukrainskt öl av märket Kristall på hotell Volter i Lviv. Rummet kostade 500 hryvnia, ca 700 kronor, vilket var dyrt, men hotellet var flott och det var svårt att hitta något billigare i mörkret. Det var svårt att hitta annars också i Lviv, där gatuskyltarna enbart hade kyrilliska tecken - om det nu ens fanns skyltar - och när den campingplats vi tänkt ta in på inte längre existerade. Där den skulle ligga enligt våra kartor fanns stora plakat om en privat exploatering av något slag - avigsidan med kapitalistvindarna från väst. Men alla hänvisningsskyltar till campingplatsen fanns ännu kvar.

Så det var bara att irra omkring och leta övernattning på en helt obekant plats, vilket sällan var lätt. Det moderna hotell Volter låg i stadens utkanter och då orkade vi inte leta mera. Vi åt en god middag på ukrainsk borsch, risotto och kycklingsoppa med öl och cola för totalt 80 spänn på hotellrestaurangen.

Det var alltså första gången till Ukraina, som länge varit ett mål att besöka. Landet som blev självständigt 1991 som flera andra forna sovjetstater var lite större än Sverige och hade 47 miljoner invånare. Justjenko var president.

Hotell Volter bjöd på en bra frukost också med syrliga pannkakor, omelett, bröd och te efter en bekväm men kort natt – vi fick flytta fram klockan en tidszon, vilket vi först inte hade noterat. Vi checkade ut och tog oss för att hitta centrala Lviv och ett billigare hotell. Vi fann bägge, men det var inte lätt i en stad med bedagad charm i byggnaderna, men med kaotisk trafikinfarkt. Katarina försökte tolka de kyrilliska skyltarna och så frågade vi folk på gatan, bägge alternativen med begränsad framgång, men till sist körde vi upp den centrala Svobodagatan och parkerade framför Hotel Lviv, ett grått och fult kommunisthotell från 70 – talet, men vid Svobodyparken och mitt i staden.

Rummen hade väggornament i bladguld, men allt var slitet. Priset gladde desto mer: 130 hryvnia, ca 200 kronor totalt. Bilen fick stå på gatan utanför, inte på parkering med vakt som på Volter, men vi hoppades att den synliga röran av sovsäckar och liggunderlag skulle avskräcka tjuvar och dessutom var gatan livligt trafikerad av både gående och bilar.

Vi gick direkt en runda i den världsarvsskyddade innerstaden, som dock inte imponerade så mycket som jag hade trott med tanke på statusen, men visst var det en fin gammal bebyggelse. Det var mysigt och stillsamt kring torget, som hette Rynek, som de polska. Lviv var en gammal polsk stad och det var också här som frihetsrörelsen hade märkts tydligast 1988, vilket efter några år ledde till självständigheten från Sovjet. Lviv var den största staden i västra Ukraina med ca 800 000 invånare, i den del av Ukraina som kände mest samhörighet med Centraleuropa. Sannolikt var staden välbevarad efter Ukrainska mått, men vi hade sett så många fina städer i Centraleuropa förut och var inte lättimponerade.

Vi såg Uspenskijkyrkan och klocktornet med De tre heligas kapell från 1500-talet, som onekligen var något speciellt med sina tre små kupoler. Sedan satte vi oss på en uteservering vid torget och åt korv med bröd och kaffe med croissanter och wienerbröd innan vi avslutade rundan med etnografiska museet och tittade på fina folkdräkter och gamla prylar. Folk på gatorna såg ut som i vilken centraleuropeisk stad som helst. Visst fanns det gummor med hucklen, men de flesta flanerare var, inte flott, men funktionellt klädda med typ långbyxor och kortärmad skjorta respektive knälång kjol och blus.

Efter en stunds vila på hotell Lviv gav vi oss ut igen, främst för att hitta mat, men vi strövade därigenom också genom nya och gamla kvarter och upplevelsen av Lviv liksom växte. Det var inte ovanligt att det blev så, när man lärde känna en plats lite bättre. Vi fann också en mysig och prisvärd uteservering och fastän regnskurar hotade hade vi tur med uppehåll och behaglig temperatur då vi åt krabbsallad, bacon och ägg, pommes frites, kycklingbuljong med pasta, cola och gott lokalt öl. Jag tog också en snaps. Totalt 60 kronor för allting. Dessförinnan hade vi tittat in på en restaurang, som var stor och tom med menyn på ryska; en barservering, där personalen såg förvirrade ut och en liten skumbelyst servering som hette Titanic och också var tom på folk, men hade meny på engelska.

Sedan drog vi oss tillbaka till vårt bekväma gamla rum. Skulle upp tidigt för ytterligare en runda i Lviv, men vi hade bestämt oss för att skippa huvudstaden Kiev. Dit var det 52 mil på för dåliga vägar. Vi hade blivit tvungna att dela upp den resan på två dagar och kunde då få tidsbrist. I stället skulle vi ta oss sydöst, till Kamenets – Podolski, dit det var 30 – 40 mil.

Det regnade hela natten och våra planerade morgon­promenader i en kyrkogård och ett friluftsmuseum ställdes in och i stället för picknickfrukost tog vi den på hotellet, men det hade varit bättre att strunta i den. Språkförbistringen var total och trots teckenspråk och att vi muade som kor för att få mjölk och kacklade som höns för att få ägg, så kom inte det, utan vi fick nöja oss med te, kaffe, bröd och smör och en stor korvomelett till Anna, som alltid var hungrig, till skillnad från Viktoria. Korvomeletten anklagade vi sedan för den magsjuka som Anna drabbades av.

Regnet fortsatte hela dagen och det blåste och temperaturen sjönk till 12˚. Vägbanans asfalt var så spårig att avlånga sjöar bildades och riskerade vattenplaning. Vägen sträckte sig över ändlösa fält, då och då avlösta av snåriga småstäder, med förvirrande skyltning där vi ständigt riskerade köra fel. Några mil innan Chmelnyckyj dök det upp ett kafé som var blåmålat och såg okey ut, men det var lika primitivt som andra vi stannat vid: sliten inredning och i stort sett bara drycker att bjuda på; spritflaskor som stora kyltorn. Det fick bli kaffe och någon läsk och något som åtminstone liknade pommes frites. Toaletten var ett torrdass på en skräpig bakgård. Ukraina samlade inte mycket poäng så långt.

Efter en lång resa nådde vi Kamenets – Podolski, en dubbelstad med en äldre attraktiv del och en modernare av 50-60-talssnitt. I sistnämnda fann vi gamla hotell Ukraina och fick en lyxsvit för 220 krynia, 300 kronor för två rum, badrum och balkonger i två vädersträck – dock i så dåligt skick att det verkade farligt att gå ut på dem. Vår svit var faktiskt uppfräschad, för vi tittade på ett par andra rum innan. Men det fick gärna vara flottare på den plats jag fyllde 60. Bilen fick vi ställa några kvarter bort där det fanns viss bevakning. I rummet där Viktoria sov, fanns teve, sittgrupp, kyl. Det andra rummet pryddes av en stor kristallkrona i taket och tunga gardiner. Det fanns inget kök, men badrummet var stort och där lagade jag pasta med bacon och parmesanost på stormköket och till det drack vi polskt öl och läsk.

Vi pratade om likheten med Vitryssland, som vi besökt för ett par år sedan: vägarna - fast de var något bättre där - men skyltningen, svårigheten att hitta; gummor som drog kor efter sig; gäss och höns längs dikeskanten; bärförsäljare längs vägkanten, ofta bara med några få liter att sälja, och vi tyckte Kamenets – Podolski vid första anblicken var lika fult som Nesvitz i Vitryssland, som var vår baspunkt under besöket där. Men Kamenets hade mer att visa upp, liksom också Nesvitz hade haft och slutomdömena kunde till sist bli riktigt bra.

Den dag jag fyllde 60 år

Kamenets – Podolski, Ukraina. juli. På resa med min familj, som så många gånger förr. Så som det kändes bäst att fira en sådan dag. Att resa hade länge varit en passion, både för mig och min hustru, medan barnen hängt med och diggat med mer blandade känslor och nu närmare tonåren också började protestera,

                      Ukraina var för mig det 87: e landet jag besökt. För min hustru Katarina var det 56: e, för min 13 – åriga dotter Viktoria var det 47: e och för min 9 – åriga dotter Anna var det 40: e! 40 länder som 9 – åring, vad kan bli av det? Men hon kanske skulle bli mätt och undvika resor som vuxen. För min äldsta dotter Helena, som bodde i England, var resandet inte så viktigt. Hon gillade mera att flytta ofta och bo och jobba på olika platser.

Det var den första riktigt soliga dagen sedan vi lämnat Sverige, när jag ensam begav mig ut på promenad från den nyare delen av staden – ganska charmlöst med mycken grå betong från 50-60-70-talen – till den gamla delen av staden, spektakulärt belägen mellan djupa raviner. Jag gick ensam då Anna hade fått magsjuka. Katarina och Viktoria skulle gå en promenad senare när jag återkommit.

                      Kamenets-Podolski grep väl inte tag direkt; därtill var för många ruckel och ödetomter och byggnadsställningar. Men om jag såg förbi det slitna i fasaderna, det fallfärdiga, såg möjligheterna; såg hur staden kommer att se ut i framtiden, när man fick råd; då såg jag fler och fler pärlor. Lade jag till den pionjäranda som infinner sig, när det knappt finns några andra turister, och de som finns är landets egna, så blev jag riktigt upprymd av min promenad.

                      En del hade redan piffats upp, som Peter och Pauls­katedralen från 1600-talet - med en särskilt fin altarvägg och en vy över lägre delar i staden där en klart blå kyrkkupol stack upp. Jag kom in på en kullerstenslagd vindlande gata som ledde till den Turkiska bron över ravinen och vidare till en romantisk slottsruin med ursprung från 900-talet. Där gick jag omkring en god stund bland ukrainska skolelever på utflykt. Gick ner i mörka källarprång, sparsamt upplysta av nakna glödlampor och klättrade upp för rangliga trätrappor till skyttevärn med vida utsikter över dalen och trädgårdarna omkring. Färgen flagnade från stugväggarna, men husen var ofta prydda med sliten snickarglädje och trädgårdarna var intensivt uppodlade med grönsaker och blommor.

Kamyanek-Podilsky – ja namnet stavades på alla möjliga sätt – hade en mycket lång historia. Staden beskrevs redan av en av de grekiska reseskildrarna. Men den nuvarande stadsplanen och äldsta bebyggelsen härstammade från 1000 – talet och staden hade genom århundradena erövrats flera gånger: polacker, litauer, tatarer, moldavier, turkar, ryssar, hade varit där. Resterna var som sagt nu delvis föremål för renovering, men en hel del var ännu i förfall och som så ofta under mina resor suckade jag över att inte ha en reservkassa stor nog till att köpa upp något hus och renovera.

Det kändes härligt att vara på en så exotisk plats under sin 60-årsdag. Jag hittade en t-shirt där stadens namn stod skrivet med kyrilliska bokstäver från ett litet stånd. Det var den enda affärer jag hittade som huvudsakligen riktade sig till turister.

Innan jag återvände till hotellet stod jag och hängde ett tag på den första bron över den mäktiga ravin som omgärdade den äldre delen av staden. 60-år. Hade jag en tredjedel kvar av detta fantastiska liv? Jag ville tro det. Jag var i min barndomsrike Ukraina med min familj. Jag kände mig pigg och frisk. Kunde det vara bättre?

Jag hade formulerat följande notis till dagstidningarna hemma: 60 år. … Sin födelsedag kommer S att fira med det som är hans stora fritidssysselsättning – att resa. Genom åren har S besökt närmare 90 länder och ser fram emot att upptäcka nya delar av världen. Just nu befinner han sig i Ukraina.

När han inte reser så ägnar han sig gärna åt sitt hus i Nolby och sin familj, som består av fru, två döttrar och marsvin. Äldsta dottern är bosatt i England med sin man och barn så dit går många av hans resor. Stora intressen är också att läsa och njuta av natur och kultur.

Han är uppvuxen i gamla Kvissleby och i Sundsvall, men bodde under 1960- och 1970-talen i Stockholm där han också tog filosofie kandidatexamen i samhällsvetenskap.

När han fick ett utredarjobb vid Medelpads sjukvårds­förvaltning återvände han till sina hemtrakter, där han sedan har stortrivts. Efter att ha haft ett flertal andra jobb, bland annat som handläggare vid Invandrarverket och en uppfinnarkarriär, återfanns han numera bland fornminnena på Norra Berget.

Stig Hägglund