Resa i Centralamerika 20

Stan Products © Stig Hägglund (2013) Resa i Centralamerika 19 mars – 12 april 2013 Dag 20 Söndag 7 april Panama City, utfl parque Natural Metropolitano, Miraflores Det var tre dagar kvar i värmen. Tog vandrarhemmets enkla frukost med banan, rostat bröd med sylt och kaffe. Hade sovit bra; sovit ikapp en del. Tre dagar kändes som rätt gott om tid i Panama City. Hade dessutom turen att få låna en guidebok om Panama från Casco Viejo Hostels lilla bibliotek, så att jag hade kartor till hjälp att ta sig runt staden och jag satte igång direkt med att försöka ta mig till två attraktioner: Stadsdjungeln Parque Natural Metropolitano och till Panamakanalen. Det var stillsam söndagsförmiddag när jag gick genom Casco Viejo upp till Plaza 5 de Mayo varifrån det gick bussar till Albrook, busstationen. De flesta butikerna var ännu stängda och bara strövandrare slöade omkring. I Albrook fyllde jag på busskortet med en dollar, men det visade sig inte gå någon buss till Metropolitanoparken utan jag fick ta en taxi. Jag gick då till taxikön och prutade till mig en tur dit för under två dollars, men det var också så pass nära att jag hade kunnat gå. Parque Natural Metropolitano kostade hela fyra dollars för mig även om parkvakten först inte hade någon växel på en tia utan jag betalade först när jag återkommit efter en tvåkilometersrunda. Jag var först ensam, men efterhand kom ett mindre antal inhemska besökare. Det var ju söndag och det var en fin plats för en picknick. Skulle säkert bli många besökare längre fram på dagen. Nu var det förmiddag. Jag såg inga djur och vegetationen var blek och dammig jämfört med det jag sett i Costa Rica, men utsikten över storstadens skyskrapor genom djungelvegetationen motiverade klart besöket Åter till Albrook fick jag lift med en av parkvakterna för två dollars och nu fungerade min spanska bra och vi kunde föra ett enklare samtal, vilket kändes stärkande. Jag satsade nu på att direkt ta mig vidare till Panamakanalen, men fick leta länge och fråga mig fram till någon buss som passerade Mirafiores, den första slussen på Stilla Havssidan. Det visade sig vara en gammal indianbuss till förorten Paraiso, som för 30 cent tog mig dit – här gällde inte busskortet. Med på bussen fanns också andra västerlänningar; typiskt nog mest kanadensare. Den kille jag pratade mest med bodde på en ö en bra bit norrut från Vancouver. Men släkt och vänner från Toronto var med på resan. Han hade också bekanta i Stockholm efter att ha jobbat med svenskar i Saudiarabien. Som jag konstaterat förut var kanadensarna lätta att prata med. Vi var nog lika på många sätt. Det var en bit att gå från busshållplatsen till Mirafiores Locks, men ändå lätt att hitta och jag kom undan med bara 2, 50 dollars i inträde, hälften mot de andras biljetter. Jubilados stod det på biljetten, alltså pensionär, fastän jag inte sade något om att jag faktiskt var det eller visade någon legitima-tion. Kanske jag började se ut som en pensionär? Å andra sidan brukade pensionärsrabatterna bara gälla bofasta, inte turister. Hur som helst var besöket trivsamt. Från en läktare i flera etage kunde vi se ett stort fraktfartyg från Bergen glida förbi i den trånga slussen på sin väg till Stilla Havet. Det var alltså fartygets sista sluss under färden genom Panamakanalen, som totalt omfattade cirka 70 km och omfattade sju sluss¬portar. En guide berättade via högtalare om vad som hände för kanske hundratalet åskådare och folk hurrade och sjömännen vinkade. Det fanns också serveringar och jag hängde mig kvar en stund med en kopp kaffe innan jag började återfärden. Det var lång väntan på en buss tillbaka. Efter halva tiden dök en japan från Tokyo upp och strax innan bussen ett medelålders australiensiskt par. Noterade betydligt fler medelålders resenärer under denna dag i Panama city än totalt under resan norrut. Japanen dök senare upp på mitt vandrarhem. Åter i Albrook utnyttjade jag ett erbjudande på Burger King med hamburgare, frites, cola, för två dollars. Det var öppen plats med bord som alla serveringarna längs väggarna delade på. Kollade att det faktiskt fanns en flygbuss och tog sedan lokalbussen in till Plaza 5 de Mayo igen och handlade lite öl på en av de få öppna butikerna länga Avenida Central. Efter en intensiv dag satt jag på den långa balkongen mittför kyrkan San José med en cuba libre och njöt av tillvaron. En kille spelade gitarr och flanörerna på gatan nedanför tyckte nog att det var en pittoresk scen. Eller flummig. Jag blev sugen på att återuppta mitt eget gitarrspelande när jag hörde musiken. Det var sällan numera som gitarren kom fram. Men det kunde finnas mycket som lockade att dra igång med när man kommit hem efter en sådan här resa. Här hade man all tid, men väl hemma igen ville tiden aldrig räcka till. Tänkte på mina flickor också. Att de hade sådana här luffarstunder framför sig. Om de nu ville. De hade två föräldrar som älskade att resa långt och länge och de hade själv rest med dem mer än de flesta barn i deras ålder. Resebacillen borde vara planterad även om de nu mest hade andra intressen. De ville hellre bo utomlands än att åka runt. I England och Holland. De var på det viset som min äldsta dotter, som ofta flyttat och som bodde tre år i England. Under morgondagen planerade jag att ta en promenad till de modernare delarna av Panama city och under kvällen skulle jag dricka upp mina öl, duscha, läsa och umgås med de som bodde på vandrarhemmet. En tyska låg och skrev på sin dator i sängen närmast dörren och hon var ständigt uppe och stängde av den fläkt som vi andra i rummet ville ha på – det blev så varmt annars. Dessutom stirrade hon ilsket på alla som trädde in eller lämnade rummet och mumlade något om att det var störande och att det drog från dörren, som hon ville hålla stängd. Av det och sällskapsskäl flyttade jag snart till fikarummet där det oftast satt några resenärer. Jag pratade med en turk som bott i New York, men nu reste omkring i Centralamerika sedan ett bra tag. Han skulle sedan återvända hem till Turkiet och det Istanbul där han bodde. Jag berättade om mitt besök där och på andra ställen i Turkiet och prisade det som ett av de bättre länderna att resa i. ”Utvecklingen går snabbt i Istanbul nu”, sade han, ”Det var ett par år sedan jag var hemma och då hade Istanbul moderniserats mycket på de drygt tio år som gått sedan du var där.” Jag kunde inte undgå att ta upp folkmordet på armenier, som förstås var en stor sak i Armenien där jag nyligen varit. ”Det vill jag inte prata om”, sade turken. ”Jag har studerat ämnet ingående under min vistelse i USA, men jag orkar inte prata om det nu!” Det framgick aldrig om han skämdes över anklagelsen eller hade en helt annan åsikt om vad som hänt när många tusen armenier mördades eller fördrevs, kanske uppåt en miljon, i det Ottomanska riket, dolt från inter-nationellt av det pågående Första världskriget. Vi pratade i stället om Azerbajdzjan, som närmast var ett systerland till Turkiet med samma språk och om Georgien, som också hade nära band till Turkiet. Vi sörjde båda över situationen i Syrien. I fikarummet fanns också en nätt engelsk tjej som berättade att hon hade cyklat ensam från Mexico genom hela Centralamerika och där satt också en italienska som gjorde Centralamerika på fyra månader. Båda dessa var på hemväg från Panama City, medan turken försökte hitta vägar att ta sig till Colombia innan han återvände hem. Stig Hägglund