Resa i Södra Kaukasus 10

Stan Products © Stig Hägglund (2013) Resa i Södra Kaukasus 16 oktober – 4 november 2012 Dag 10 Torsdag 25 oktober Zaqatala - Seki Grabbarna i rummet ramlade in efter midnatt och då hade jag redan sovit några timmar och var uppe redan sju och hängde på låset för frukosten. Hade bestämt mig för att åka till Seki trots allt. Att det fanns tid för det. Skulle förmodligen ändå inte ha råd att bo i Baku mer än två nätter. Jag har dessutom betalat för ett jättedyrt visum så jag vill få ut så mycket som möjligt av vistelsen. Frukosten var enkel: te, bröd, smör, ost, marmelad, men det var sedan inget problem att komma med en marshrutky till Seki, men det var som vanligt mycket bagage med: stora lådor, säckar med ris och annat, gasflaskor, så min ryggsäck tillhörde det mer lättstuvade godset. Det blev också så många som klev på under färden att det blev packat med stående och ett tecken på att jag nu var i ett muslimskt land, var att kvinnorna satt på särskilda säten, vilket gjorde att även jag fick flytta på mig under färden. Däremot var inte kvinnorna beslöjade och de flesta hade jeans. Vädret var först halvmulet, men blev efterhand soligt. När bussen var i Seki redan klockan 11 gick jag hela vägen från stationen upp till de äldre delarna. Säkert två kilometers traskande med taxichaufförerna uppgivet försökte locka mig med: ”Bara två manat…” Bebyggelsen blev allt äldre och vägen följde ett litet vattendrag. Jag hade bestämt mig för ett homestay i ett backigt gammalt villaområde öster om vattendraget, då jag trodde att den fina karavanseraljen skulle vara för dyr. Jag passerade den längs vägen. Jag sökte Agayevs homestay, men det visade sig vara väldigt svårt. Ungdomar kom springande men visade sedan åt olika håll och det fanns inga gatuskyltar och flera gator var återvändsgränder; få människor syntes till och det kändes osäkert att röra sig där. Jag gick hastigt in i en gata för att komma ifrån dem, men märkte snart att gatan drog iväg längre och längre bort och att jag måste vända tillbaka till den korsning där ett helt gäng ungdomar höll till. Som tur var kom en bil och stannade framför ett av husen och jag kunde gå fram till föraren och fråga om han kände till Ilqar Agayev homestay. Det gjorde han inte, men hela hans familj kom ut från huset och engagerade sig och det ringdes i mobiltelefoner. Man fann ingen Agayev, men ungdomarna hann droppa av och innan jag gick fick jag ta emot en hel påse med hembakta kakor, vilket bekräftade den gästfrihet som enligt guideboken kunde drabba en i Azerbajdzjan. Kakorna var typiskt söta turkiska. Det verkade klart turkisk påverkan på mycket, men Azerbajdzjan var muslimskt och Turkiet var stormakten i den här delen av världen. Från området gick det lätt och då gick jag direkt till Karavanseraljen och fick överraskande lätt ett rum där. Att få ett enkelrum med eget badrum, välvt tak och väggar i ten och tegel i detta klassiska härbärge för bara 20 manat – 150 kronor – motiverade väl avstickaren till Seki. Fantastiskt pris egentligen och hittills hade Azerbajdzjan verkligen inte varit dyrt för mig. Man gick in i Karavanseraljen genom en trång port under ett stenvalv och rummen låg runt en lummig trädgård med gångar och gamla lyktor, som gav en fantastisk inramning under kvällen. Där fanns också en turkisk restaurang där man satt på kuddar runt låga bord och vattenpiporna var framtagna. Historiska Seki hette Nukha och hade flyttats och återuppbyggts ett par gånger på grund av skred och översvämningar i Kaukasus. Staden såg också gammal ut med flera kullerstensgator mellan hus med spetsiga tegeltak och byggda i putsad sten. Höjdpunkten var det muromgärdade fortet med ett litet flott utsmyckat palats för khanen från 1762. Kunde bara besökas med guide och man fick inte fotografera och inga vykort fanns att köpa. Vykort var på det hela taget sällsynt i hela det område jag besökte. Rummen var i huvudsak utsmyckade i typisk arabisk stil med kupoler och olika geometriska mönster som kunde påminna om droppstenar. Det var fint, men långt ifrån så spektakulärt som man kunde se i Marocko eller södra Spanien eller så Turkiet, som ett sällskap turkar jag senare pratade med konstaterade. Men ändå unikt för den här delen av världen. Det fanns också stora väggmålningar med blommor, men även skildring av ett fältslag, som då var aktuellt (från 1743). På gården framför palatset växte två stora gamla träd, som påstods ha planterats 1530. Åt en dörner kebab till middag och satt sedan med en rysk weissbier i min fantastiska karavanseralj – rum där teven visade azerbajdzjansk mugham – sång; ett högt kvinnligt mässande som sjöngs av män. Karavanseraljen var från 1700-talet, ett värdshus från den tiden då Sidenvägen passerade Seki, som då var en viltig knutpunkt. Härifrån delades vägen till Tbilisi, Baku och Dagestan i norr. Firade att resan var halvvägs och att den onekligen varit mycket intressant. Kanske denna tredje ensamresa efter pensioneringen skulle visa sig vara den intressantaste hittills? Tänkte på familjen därhemma. Mitt centrum. Jag räknade in Helena och hennes familj där också. Det var viktigast. Resan var mera mitt jobb. Att se världen var liksom mitt jobb. Förr, innan jag rest så mycket, kunde jag ta risker med familj och hemmaliv, för att få resa. Det var jag inte beredd på nu. Men resandet var ändå mycket viktigt och jag var så lycklig över att få acceptens hemma för dessa resor. Som Katarina sa: ”Det känns lite som att jag också är ute och reser, på ett litet hörn, när du reser!” Stig Hägglund