Resa i Södra Afrika 10

Stan Products © Stig Hägglund (2016) Resa i Södra Afrika 1 november – 28 november 2015 Dag 10 Tisdag 10 november Durban En mulen morgon gjorde det lättare att ta sig runt i landets tredje största stad, 3,4 miljoner invånare. Hade dessutom sovit bra och tagit medicin mot min hårda mage. Den hade svällt upp mer än den borde med tanke på min strama livsföring, men det är klart att det blev en del öl. Började med att söka rätt på Botaniska trädgården längs i huvudsak folktomma gator mellan plank, murar, elektrifierade stängsel och varningsskyltar för Armed responce likt i Pretoria. Ändå upplevde jag inte miljön speciellt hotfull. Passerade Greyvilles travbana och fick en vy över en del av stadens siluett med ett hindutempel som utmärkte sig. Durban var landets mest indiska stad; mötte också flera under promenaden. Här verkade också Ghandi som advokat. Botaniska trädgården var fin, utan några särskilda utropstecken. Det var stillsamt med ett fåtal flanerande besökare, de flesta äldre vita stadsbor. Jag slog mig ner en stund på en soffa och iakttog fågellivet vid en damm. Sedan gick jag längs betydligt livligare indiska marknads-gator fram till moskén, som sades vara den största på Södra halvklotet. Kwa Muhle museet låg i det forna Bantuadministrations-centret. Här fick de svarta, som bodde i townships runt staden söka jobb och tillstånd att vistas i Durban under apartheidtiden. För att få tillstånd krävdes ett intyg påskrivet av arbetsgivaren, något som sedan flitigt kontrollerades av patrullerande polis. Detta gällde män, kvinnor fick bara besöka staden i sällskap av manliga släktingar med tillstånd. Museet skildrade denna tid, som med justeringar hade fortgått ända till 1980-talet! Numera var det fullt av svarta eller färgade på gatorna, men väldigt få vita. De bodde i lyxigare townships – förorter – och besökte staden i bilar. Men visst fanns svarta townships kvar, bara att de betjänades av horder med minibussar in till centrala Durban och Yusuf Dadoo-gatan. Sökte mig fram till City Hall och huvudpostkontoret och längs Anton Lebede- gatan, en annan av huvudgatorna, var kantad av både äldre och nyare byggnader och en del Art Nouveau. Besökte det naturhistoriska museet i City Hall, som hade insläppskontroll också till det stora bibliotek, som låg där. Museet höll mängder av uppstoppade djur; bland annat dinosaurier. I City Hall fick jag också fart på magen och fyllde på reskassan med 2 500 rand från en ATM. Ute på torget stötte jag ihop med amerikanen som var på väg till amerikanska ambassaden för att ansöka om licens för MC. Letade mig ut till det nyligen renoverade strandområdet, som täckte flera kilometer och gjorde Durban till en av de stora badorterna, som t ex Rio, Tel Aviv, Sydney, Barcelona, Dubai mfl. Men vädret inbjöd för stunden inte till bad. I stället satte jag mig på en Skipper-restaurang och åt en jättegod portion fisk med chips för 20 rand, med cola till och provianterade med smörgås, vatten, choklad och öl till kvällen och återvände till Tekweni backpackers för en egen kopp kaffe efter sex timmars promenad. Satt med ett gäng rökande och öldrickande tyskar och vi pratade resor och om den okontrollerade flyktinginvand-ringen till våra hemländer. Jag öppnade snart också en öl, men drog mig snart tillbaka för lite vila och att komma ifrån rökningen – jag rökte alltmera sällan själv. Drog mig tillbaka med en Carling öl då det började regna. Amerikanen Julian kom tillbaka och hade ansökt om licens. Han hade också fått flera sidor i passet och kunde nu söka visum till Moçambique och var mycket nöjd. Han hade också hunnit med att surfa en stund och titta på Akvariet. Kändes märkligt att ligga och slumra i en bädd i Durban. Så långt hemifrån, så långt från vardagen, familjen, höstkylan – men jag kände också snabbt saknad när jag tänkte på det och försökte för det mesta hålla hemmatankarna undan. De kom mest fram på natten och i drömmar. Ett vandrarhem blir ofta ett home away from home, där man har ena benet och andra luffare kan bli nära vänner – även om jag som vanligt är en udda fågel, som skulle kunna vara far till dem allihop. Att jag är storresenär ger förstås goodwill om det uppdagas under samtalen. Samtidigt kan jag ibland känna mig gammal – som när jag ser min allt rynkigare och småfeta kropp i en spegel. Jämfört t ex med de svarta manliga dansarna i Swaziland utan ett gram onödigt fett. De visar upp sina kroppar på ett sätt som nog kan kallas sexigt, medan kvinnorna har långa klänningar och visar medvetet nästan inget av sina kroppar. Men när vi umgås glömmer jag ofta detta. Planen för morgondagen var att ta sig till Lesotho via Pietermaritzburg och Underberg. En lång resa, så det gällde att starta tidigt. Jag var klart nöjd med att jag tagit mig till Durban. Flyttade ut till lobbyn igen för att äta en kvällsmacka och dricka en Castle lager. Ett gäng spelar biljard bredvid – det var ganska vanligt med biljardbord på vandrarhemmen och många spelade. Men på en amatörnivå, som även jag skulle platsa i om jag hade lust, men det hade jag inte. Många verkade också stanna flera dagar på ett sådant här ställe. De surfade på dagarna och umgicks på kvällarna. Några reste 3-4-5 veckor som jag, andra reste i flera månader. Några av dem omkring mig jobbade helt enkelt på vandrarhemmet – det var svårt att se skillnad på anställda och boende. En i personalen sov i mitt rum. Det var långresenärer, som stannade upp och jobbade för mat och husrum och kanske lite pengar. Efterhand dök amerikanen Julian upp, som jag kom bäst överens med. Han var en lite mer filosofiskt lagd 30-åring från Denver. Vi blev verkligen bundis och jag lovade försöka hälsa på honom i Denver. Pratade också med flera tyskar och en amerikan från Miami som skulle delta i ett mountain race med sin cykel. Stig Hägglund