H Mot Reseliv - 5

Stan Products © Stig Hägglund (2014) H Mot Reseliv 1988 - 1990 Innehåll: Avsnitt 1) 1988 del 1; Avsnitt 2) 1988 del 2; Avsnitt 3) 1989 del 1; Avsnitt 4) 1989 del 2; Avsnitt 5) 1989 del 3; Avsnitt 6) 1989 del 4; 2e) 1989 - ½, Del 3a) 1990 –1, 3b) 1990 – 2. Avsnitt 5 1989 – 3 Brittiska öarna Shetlandsöarna Mitt i natten, klockan 2.30, var båten framme vid Lerwick på Shetlandsöarna och vi skulle av. Gunder och jag hade nyss somnat och mådde för jävligt och kom sist fram till tullen. Om det nu var någon annan som gick av. Gunder lufsade före genom tullen, men jag tog snedsteg av sömnighet och såg väl allmänt lurig ut i skäggstubb och skrövlig vindjacka. Tullaren var brittiskt artig och korrekt, men han var idog i sitt sökande. Ryggsäcken plockades ur och alla ting skärskådades, medförd reservmedicin särskilt. Huvudvärkstabletter smulades sönder och smakades på, pencillinkapslar delades och luktades på. Han grymtade missnöjt när han inte kom på någonting, utan fortsatte med mina kläder och axelväska. Snart stod jag barfota och huttrade i den fuktiga morgonen medan tullaren försökte sprätta upp sulan på mina skor och misstänkt sniffade i en sur strumpa. När han till sist började smula sönder mina få cigarrer hade jag vaknat till så mycket att jag kunde uttrycka irritation: ”Står du och förstör mina cigarrer!” Han bedömde till sist att jag kunde tillåtas in i Storbritannien, till vilket Shetland hörde. Vi började natt-vand¬ringen upp till stan, Lerwick, från hamnen och nåddes snart av tullaren i en liten personbil. Han hade stängt tullokalen och tog nu upp oss och körde till Isleburgh Youth hostel, som en hygglig gest för att ha hållit mig kvar så länge. Vi hade ju befunnits godkända. Han skämtade jovialiskt medan vi bara sömnigt grymtade svar. Trots timmen före gryningen fick vi varsin nedsjunken gnekande slaf i ett 14-bäddsrum, men trots det inga protester från en halvsovande Gunder. Jag kunde förutom vilan också glädja mig åt lågt pris på britsarna. Efter några timmar tog vi oss ut på stan och konstaterade att Lerwick var en fin liten stad, med 6 000 invånare. Den var genomgående byggd i grå sten, med trånga gränder och med gågatan Commercial street i centrum. Vi satte oss på en parksoffa nere vid hamnen med segel - och fiskebåtar och åt frukost på medhaft och grälade om uppläggningen av dagarna på Shetland. Det skulle inte bli så många. Vi hade bokat båt till Stromness på Orkney och det gav oss bara två och en halv dag på Shetland. Shetland bestod av över 100 öar med 25 000 invånare och en total yta av 1 427 kvkm. Mainland som vi rörde oss på var den klart största ön. Shetland var ett skotskt grevskap med Lerwick som huvudstad. Öarna var vikingaland i över 700 år, 875 - 1590. Förutom fiske och fårskötsel hade turism och särskilt nordsjöoljan blivit viktiga näringar. Gunder ville hyra bil och bo på bed & breakfast. Jag ville snåla och åka reguljärbuss; vandra och bo på vandrarhemmet. Det fick bli en kompromiss. Vi hyrde bil, men bodde kvar på Isleburgh Youth hostel. Vilade ett par timmar till innan Afternoon tea i lobbyn med mörka, slitna träpaneler. Någon spelade biljard borta vid fönstret. Jag studerade den nyss inköpta Inter Shetland transport timetable och sade till den motsträvigt uppstigne Gunder att vi borde ha åkt till Isle of Noss idag, fågelreservatet. Det gick inte färjor varje dag. Vi gick i stället till hotell Queen nere vid hamnen och åt hamburgertallrik med ost och sallad och drack 1/2 pint exportöl, något mörkare och smakigare än lager. Mörk var också inred¬ningen, med fönster ut över hamnbassängen som i mycket sammanfattade det moderna Shetland: En kopia av ett vikingaskepp, en fiskebåt och en toppladdad vatten¬skid¬båt. Samma kväll fick vi hämta ut hyrbilen, en Ford Fiesta, och gav oss iväg till Tingvall, någon mil väster om Lerwick, där det skulle vara en folklorekväll. Jag försökte köra, men det var ett helsike. Föraren sitter på passagerarsidan. Växelspaken är till vänster; man kör på vänster sida. Det var för mycket. Jag tvingades lämna över ratten till vänsterhänte Gunder efter en kilometer. Han klarade det utmärkt. Med hjälp av en motorcyklist fann vi också den moderna lokalen i glesbygden, ett slags Folket Hus, där folkmusik-festivalen skulle äga rum. Det blev en kväll med lokalfärg. Något av Musikskolans avslutning, där traktens ungdomar löste av varandra med varierande musikaliska resultat. Konferencieren var en kvinna, vars markant skotska accent skar genom salen och drog ner applåder. Särskilt när Folklore Fedlars uppträdde med Young Janith, en tjej med gipsat ben och fiol som hela tiden hade publiken uppskattning. Hon var bra. Bra var också en fet amerikanska som såg ut att vara fastvuxen vid sin harpa och en söt liten tjej som spelade tvärflöjt. Lokalen påminde om en skolmatsal. Kanske var det så till vardags också. Publiken var mest från ön, men det fanns några andra turister; ett sällskap amerikaner, som sedvanligt utmärkte sig genom att vara högljudda och entusiastiska. Musiken bar influenser från många håll: skotskt, irländskt, amerikanskt, tyskt och framför allt skandinaviskt, särskilt norskt. Ibland lät det som Konsta - Jylhäs vemodiga finska klanger och ibland som svenskt glättiga. Det server¬ades te och hembakta kakor och var på det hela taget en trevlig kväll. Nästa dag bar det tidigt iväg med Ford Fiestan. Segt, men det gällde att utnyttja den korta tiden med hyrbil och på Shetland. Först for vi till Scalloway och tittade på en land-hockeymatch. Längs vägen till Hillswick tog vi upp John från Edinburgh: en blek, svartklädd typ med kort svart hår och piercat ena öra och näsborre. Han bjöd i gengäld in oss till en teater - workshop under festivalen i sin hemstad som snart skulle börja. John pekade ut Drongs och vid Dore Holm, fascinerande klipprester ute i havet, som vi stannade och diggade på avstånd. Dyningarna fräste kring klipporna. Längs vägen syntes ofta ruiner efter en svunnen tätare bebyggelse på öarna. Vi såg många crofts, ödetorp, från den tiden. Det var trädlösa mossbeklädda långsträckta berg och dalar där får syntes vara de enda innevånarna. Mot havet bröts mosshed-arna i branta stup. John klev av vid Esha Ness branter och vi letade förgäves efter lunnefåglar. En annan punkare från Brae stod och liftade längs vägen till Hillswick och jag frågade honom var vi kunde finna puffins. Det visste han inte: ”jag har liksom inte varit runt och kollat så mycket efter såna”! Booth, Shetlands äldsta pub, från 1698, låg i Hillswick i norra delen av Mainland. Dit kom vi i vår jakt efter puffins. En skylt med texten ”Da Way In” svängde i vinden och vi följde pilen in i en liten gränd mellan fiskarstugorna. Där tog vi varsin half pint of Orkney Raven Ale mellan fiskar¬gubbarna som blåst inne av stormen. Den unga kvinnan som skötte puben slängde käft med gubbarna och föste fram sparbössan med texten ”Save Our Seals” närmare oss turister. Vi stannade för lunch. Jakten efter lunnefågel fortsatte ner till södra Mainland, där landet var mer böljande och såg bördigare ut. Det växte gräs och foderväxter och stränderna såg inbjudande ut även om inga människor syntes till. Vi passerade Sandwick castle med sin Mousa - ett slags försvarstorn - och en sälkoloni ner till Sumbourgh Head, på sydspetsen. Där kring fyren fann vi dem. På branta klipphyllor över havet. Kom inom 10 meter från de lustiga svartvita pingvinartade fåglarna med sina stora färgglada näbbar. Och jag var så lycklig. Det kändes som att besöket på Shetland fullbordades. Där ute låg också Jarlhof med fornminnen från brons-, järnålder, liksom från vikingatid och ända in i medeltiden. Välbevarade wheelhouses från järnåldern (200 f kr - 200 e kr) imponerade. Vi medförde kaffe och smörgåsar från vandrarhemmet och hade picknick på gamla murar och välbetade gräsytor med vid utsikt över Nordsjön. Färden fortsatte nu norrut till närbelägna St Ninians med sin unika tombola, dvs en ö landbunden med en snäcksand-strand att följa ut. Havet rullade in från två håll, men den kyliga luften svalkade varje tanke på ett dopp. Satt där ute en god stund och lät tankarna glida. Såg havet ryta mot sneda skiffer¬lager som stack upp som vrakspillror överallt. Byn Bigton i fjärran. Fåren, havet, vinden, lunnefåglarna. Det var Shetlandsöarna. Långt mellan hus och människor. Öar vid sidan av. Ett engångsbesök i livet, eller? Vad visste man? Kanske framtiden bar ut till andra öar och fågellokaler i ögruppen. Fyllde den lilla Fiestan med franska och schweiziska flickor på hemvägen. De hade det bra där bak i bilen och vi hade fullt sjå med skolfranskan. Sedan bilen hade återlämnats åt Gunder och jag buttered haddock på en fish & chips - servering i ett av Lerwicks smalaste och färggrannaste hus. Innebar smörstekt kolja, lätt panerad. Smakade utsökt. Det var rätt stökigt i vandrarhemslobbyn på kvällen: full fart vid biljardbordet. Och ännu mera störande var den amerikanske läkarstuderanden, som tagit ett sabbatsår från studierna i kinesiska och just förförde en fnittrande skan-dinavisk tjej. Jag spetsade kaffet med whisky och försökte koncentrera mig på att beskriva dagen i ett brev hem. Längs vägen ner mot färjehamnen i Lerwick låg butiker som sålde shetlandströjor. Det blev en given runda i väntan på båten till Orkneyöarna. Vi köpte varsin till bra priser. Men Gunder deppade. Det var inte den kvalitet han hade bestämt sig för. Dagen innan hade han resolut, trots mina protester, svängt av vid en liten gård, där det annonserades om Mrs Mackenzies handstickade tröjor. ”För dyrt”, suckade jag. ”Kvalitet, The real stuff”, fastslog Gunder. Men när han skulle prova de utvalda dyrgriparna var de för trånga. Hur han försökte så spände tröjorna över kulmagen så han såg ut som en knubbig säl. ”Du skulle behöva gå ner i vikt”, konstaterade Mrs Mackenzie förmanande och såg bister ut medan hon plockade undan tröjorna igen. M/S Sunniva gled ut från hamnen i det mulna vädret. Biljetten till Stromness på Orkneyöarna kostade 22 pund. Lämnade det grå Lerwick, där färg var sällsynt. Det blåste och vi undrade om det skulle bli lika stormigt som under färden från Bergen. Tog åksjuketabletter och avvaktade under tystnad. Tills göteborgskan Kristin och norskan Gerd anslöt sig till vårt bord i sittsalongen. De hade sett massor av lunnefåglar vid Shea ness, där vi sökt förgäves och bara sett en shag i bur. Kristin hade varit på Färöarna innan och tyckte att där varit mycket mera storslaget. Så var det; på resa fick man ständigt tips om andra resmål. Stanna i Färöarna på väg till Island en annan resa då! Kristin hade jobbat för Röda Korset på en flykting-förläggning i Thailand, nära gränsen till Kambodja, i 7 månader. Hon var sjuksköterska och hade gått på Sandö-skolans u-landsutbildning. När hon jobbade för Röda Korset behöll hon sin lön hemifrån, med ett bra tillskott för dagliga omkostnader. Gerd jobbade inom turistnäringen i Bodö. Hon var på väg till Inverness i Skottland för en skogsvårdskurs och passade på att göra några stopp längs vägen dit. Skogsnäringen var en manligt dominerad bransch där den söta norskan säkert var ett välkommet tillskott. Av 50 på kursen var 46 killar. Stormen tog tag i skeppet när vi lämnade Shetlands västvindskydd vid Sumbourgh Head men hade redan mattats när vi passerade Fair Isle`s tvärbranta kust. Gunder och jag satt och halvsov, lätt omtumlade av åksjuketabletter och sjögång, och orkade bara stundtals lyssna på Gerd och Kristin. När de äntligen övertalat oss att följa med och äta lunch hade både kafeteria och restaurang hunnit stänga. Vi fick svälta till afternoon tea kl 5, men inte heller då fanns varm mat. Först en timme senare gick det att få en torr osmaklig cheeseburgare, som flickorna och jag petade i oss. Gunder lyckades tjata till sig en bit kokt torsk, som såg ut att smaka betydligt bättre. Han piggnade på sig och kom i slang med en fransyska på en slags fransk-engelska. Sedan gick vi alla och drack whisky i baren för 80 pence glaset och mådde gott. Orkneyöarna, Skottland M/S Sunniva gick till Stromness på Orkneyöarna. En ögrupp på ca 20 000 invånare som tillhörde Skottland. Stromness såg ut att kunna rymma hela denna befolkning där den låg intag-ande med smala gränder mellan grå stenhus, uppförda av samma sten som gatorna – allt gick i grått. Norska vikingar erövrade Orkney på 800-talet och höll öarna till skottarnas erövring 1472. Norska var huvudspråket ännu in på 1600-talet. Huvudort var den större staden Kirkwall. Mrs Brown hade både vandrarhem och bed & breakfast. Flickorna gick till det förstnämnda medan Gunder argu-menterade för det sistnämnda: ”Jag orkar inte ligga i en sovsal, jag är trött... Vi har sovit på vandrarhem, nu måste vi pröva b & b... Du får sova hur du vill sedan när jag åkt hem... Men nu...jag är...utan...tabletter...det börjar kännas tufft! Mrs Browns b & b på North End Road hade rum med två breda sängar, fönster mot en damtoalett och frukostbord kl 8.30. Det var Gunders modell. En bred säng att ligga och dra sig i. Stället låg lite avsides och var för stillsamt tyckte jag och svor över att jag inte valde att gå till Gerd och fransyskan på vandrarhemmet. Jag tittade över finanserna och anmärkte för Gunder att jag (och han) låg på 390 konor per dag och detta trots att jag försökte bromsa. Gunder försvarade sig som tidigare: ”Det här är ju Resan för mig. Jag ska hem och jobba efter några veckor och vill inte vända på slantarna hela tiden. Jag vill göra de grejer jag vill!” ”Ja, ja, jag förstår dig, och jag vill också göra saker. Men om man kan ha lika kul eller mysigt för halva priset med lite uppoffring, är inte det bra! Jag måste hushållera för en längre resa också”. Vi hamnade hela tiden i förhandlingar när det gällde kostnader för saker vi skulle göra tillsammans. Så hade det också varit på tidigare resor. När vi åt ute var Gunders nota alltid dubbelt mot min. Men det var ju okey när han stod för det själv. Det blev dyrt för oss på de här öarna också för att vi reste i högt tempo. Med gott om tid och boende på vandrar¬hem går det att klara sig på mindre än halva kostnaden. Gunder och jag delade frukostbordet med några medel-ålders skotska damer som pratade om hur mycket de gillade att resa. Särskilt prisades de skotska öarna, Norge och Mallorca. De bodde i Glasgow. Frukosten var brittiskt riklig och jag fick tillstå att man sov bra. Det var stillsamt. Händelsefattigt kunde jag tillfoga. Vi hyrde mountainbikes för 2,50 pund och det kändes som ett perfekt sätt att ta sig fram på Orkneys huvudö Mainland, där landskapet var mjukt böljande. Ögruppen hade ca 70 öar på tillsammans 974 kvadratkilometer. Småjordbruk och kreatursskötsel var huvudnär¬ingar. Till det yttre liknade ön sin namne på Shetland: trädlöst, vida utblickar, havet nära, glest spridda hus och desto fler får. Men det var grönare, med gräs- och blomster¬ängar, sädesfält och betande kor. Det var lite varmare också, 14° visade min medförda termometer, och vi hade picknick på den välansade gräsmattan kring Skara Braes fina stenåldersby från 3 500 f Kr, neolitisk tid, vilket var målet för vår färd. Det var rätt enormt, 5 500 år sedan! Man såg trånga gränder och låga gångar in till rum, som troligen haft halmtak. En guide berättade att man bara kunde gissa vilka som bodde i Skara Brae, hur familjegrupperna såg ut, hur de levde: ”Fynden är som indicier i en detektiv¬historia, men spåren leder åt olika håll”. Vi blötte tårna i det kyliga vattnet i Bay of Skill. Det var mossa på botten i den dränkta viken. Gerd och fransyskan dök upp. ”Mrs Brown hostel är risigt”, tyckte Gerd. Gunder sneglade på mig. ”Det är inte speciellt kul att bo på bed and breakfast”, försökte jag, ”men vi stannar kvar och byter i kväll till ett trevligare rum. I morgon tänkte vi åka till Hoy och bo på vandrarhemmet där”. ”Jag åker till Kirkwall och tar in på bed and breakfast”, sa Gerd bestämt. ”Hyr cykel och åker till Ronaldsay”. Gunder och jag fick veckla ut kartorna igen. Det var så. Man fick hela tiden nya förslag på resvägar, som man kunde bli sugen på. Nära Skara Brae låg en kyrkogård och vi funderade över öden från tidigt 1800-tal till krigsslutet 1945. Den skyddade havsviken Scapa Flow utanför Kirkwall användes av brit-terna som flottbas under bägge världskrigen. Det var nu en kyrkogård för tyska örlogsskepp. De sänktes efter förlusten i Första världskriget. Flottbasen hade nu ersatts av en stor oljeterminal i en ort som just hette – Flotta! Den mäktigaste anblicken under cykelturen tyckte åtminstone jag var Ring of Brodgars 27 högresta stenar i en vid ring, mer än 100 meter i diameter. Stenarna var dessutom fyra meter höga. De var placerade på en höjd med vid utsikt. Man såg Maes hove stenåldersgrav och Standing Stones of Steness i öster, över ön Hoy i söder och till Skara Brae i väster. Platsen låg också på ett smalt sund mellan de fiskrika sjöarna Loch of Steness och Loch of Harruy. Ring of Brodgar var ca 4 500 år gammalt i likhet med flera fornminnen omkring. Skara Brae som var 1000 år äldre övergavs vid den tidpunkten. Det var sällsamt att gå omkring de mäktiga stenarna och försöka föreställa sig tillvaron för 4 500 år sedan. Vilka ceremonier som ägde rum när det här var ett religiöst, kulturellt centrum? Hur man på olika vis försökte blidka gudarna? Jag tyckte att Ring of Brodgar gav mera än Stonehenge utanför Salisbury i Sydengland, som jag besökte under en geografisk exkursion för 14 år sedan. Jag stannade upp: 14 år sedan! Fan vad tiden går! Men det var ett annat liv. Då hade jag fru och litet barn. Pluggade geografi på Stockholms universitet. Fil kand-examen låg inom räckhåll. Jobbade som trafikräknare på Lokaltrafiken, SL. Åkte runt på bussar i hela länet. Bodde vid Haga Norra. Den där resan för 14 år sedan ingick alltså i kursplanen. Vi åkte runt Sydengland och Wales i ett rasande tempo: ett gäng studenter och lärare och en engelsk busschaufför, som blev allt mer desperat. Det var dussintalet lokaler att titta på från gryningen till mörkrets inbrott, med högst en kvart för varje uppehåll. Alla lokaler låg vid otillgängliga småvägar. Chauffören körde och körde och aldrig blev det någon behaglig rast vid någon mysig pub. Till sist fick han fick nog och strejkade och vi kursare hakade glatt på i protesten och språkade resten av eftermiddagen på puben i sällskap av chauffören. Efter Ring of Bogar tillförde inte Standing Stones of Steness särskilt mycket, det var en kultplats i anslutning till stenåldersgraven Maes Hove, som ansågs vara Storbritan-niens finaste och daterad till 2 000 f kr, men besöket stördes av en sur parkvakt, en stor turistgrupp och för hög inträdes-avgift. Ring of Bogar hade varit fritt från allt detta. Det roligaste vid Maes Hove var när en ko sluppit ut från en hage och sprang omkring över sädesfälten till de instängda kornas oförställda intresse. De råmade högljutt och följde den ensam¬ma kon med blickarna. Hon blev i sin tur alltmera stirrig och försökte återvända till gemenskapen. Vi missade upplösningen, då det var dags att gå in i stenåldersgravens mörker. Det var mäktigt onekligen med tre gravkammare och en massa äldre och yngre vikinga - grafitti på väggarna. Vi cyklade tillbaka till Stromness för en pint öl och en haddock på Royals pub. Fortsatte sedan till en pub vid Victoria street för ännu ett par öl och för att diskutera dagens upplevelser. The locals lirade biljard. Vi diskuterade skillnader mellan Shetland och Orkney och förutom att Orkney var grönare och verkade ha längre historia så hade vi inte sett så många ödegårdar på Orkney som vi gjorde på Shetland. Livet var hårdare på Shetland. Konstaterade genom ölskummet att detta var livet. Cykla omkring, anstränga sig sådär lagom och berika sig med nya intryck och upplevelser. Sedan äta gott, ta en öl, snacka. Gå hem till rummet och krypa ner med en bra bok i en skön säng! ”Då kan man inte må bättre”, konkluderade Gunder och tömde sitt glas. ”Jag kan tänka mig ytterligare något”, suckade jag och kikade på ett par granna spiror vid bordet bredvid. En snygg tjej med en rödbrusig Stromnessnubbe i skitiga jeans. Vi bröt upp med beslutet att kulturen fått sitt och att vi skulle dra vidare till ön Hoy. Det var en mulen söndag och sömnig morgon. Gunder hade vaknat efter en häftig mardröm och avhändade sedan sig en massa otrevliga barndomsminnen resten av natten. Han hade hållit sig ifrån sina lugnande mediciner i mer än en vecka. Det var en pärs, men det frigjorde en rad känslor som hölls i schack av medicinen, knarket, som annars höll honom i ett nollat, affektionslöst tillstånd. Han tog ännu något antidepressivt för att hålla de svartaste hålen borta. Mardrömmen var att han åkte runt med sin morfar i bil och letade efter en nyckel som Gunder slarvat bort. Han trodde hela tiden att de skulle finna den, men det trodde inte morfadern, utan han blev bara argare och ville kliva av. Gunder fick böna och be mer och mer för att han skulle stanna kvar och söka på ytterligare ett ställe. Det hela var förstås fruktlöst. Flera andra drömmar och minnen som Gunder berättade under natten beskrev känslan av att vara oönskad och missförstådd. Att där låg källan till hans problem. När han var liten hotade hans mamma att gå ifrån honom om han inte skötte sig och var snäll. När han var äldre och låg på mentalsjukhus efter ett självmordsförsök, skrek hans far upprört att: ”det varit bättre om du aldrig blivit född! Jag kan ju för fan knappt visa mig hemma i radhusområdet längre!” Jag tänkte på min dotter. Trots en kärleksfull uppväxt hade hon också uttryckt denna oro över att inte vara älskad. Hon torde inte ha känt så under sina första 7-8 år, då vi i stort sett var en lycklig familj och hon alltid var i centrum som vårt kärleksbarn. Visst var det gräl innan dess. Det var gräl många gånger. Det var nära på slut mellan hennes mamma och mig redan när Helena var fyra år. Då hade Terttu varit otrogen med en finne, som hon träffat på finlandsbåten och älskat med i en hytt. Hon åkte emellanåt ensam till Åbo för att hälsa på släkten. Efter en kris upplevde vi sedan några år med förbättring. Samtidigt var det början till slutet. Visserligen kom jag över otroheten, men jag insåg också att vårt äktenskap, eller kanske alla äktenskap, inte var ett stabilt fundament på vars grund jag kunde bygga alla mina drömmar och planer, vilket jag dittills hade gjort. Jag hade alltid pratat om ”vi” och sett Terttu, Helena och mig själv som en permanent enhet. Men från denna tidpunkt försökte jag frigöra mig mentalt från detta. Utgå från mig själv, bygga upp en självtillit med insikten att jag egentligen bara kunde lita på mig själv. Det här gjorde att jag började så smått göra upp planer och ha visioner om framtiden där familjen inte alla gånger var med. Jag tog mig för saker på egen hand, som jag dittills inte gjort för att Terttu var ointresserad, t ex motionera och vandra i fjällen. Jag började åter drömma om långa resor, vilket jag ofta planerade innan vi träffades. Men det här tog tid, var en lång process, flera år. Jag tror att Helena började påverkas negativt först i samband med sin mammas sjukdom och mina allt yvigare resor. Hon borde ha fått en grundtrygghet av de 7-8 första åren? Det var som sagt en seg Gunder den här morgonen och jag hade fått jaga på honom och bli genomstressad själv innan vi med några minuter tillgodo hann ner till morgonbåten mot Hoy. Gunder hade den irriterande vanan att sedan han legat i sängen och stirrat upp i taket i en halvtimme, medan jag packat och tvättat mig och försökt påkalla att det verkligen var dags att gå, plötsligt resa sig upp och vandra in till duschrummet. Samtidigt som jag stod vid dörren med ytterkläderna på! Men vi hann dessförinnan med att ännu en morgon njuta av Mrs Browns rikliga frukost: te med toast, cornflakes med mjölk, bacon och scramble eggs, den kryddiga korven och som avrundning ett gott kaffe. Båten till Hoy rundade ett stort vrak som stack upp utanför piren. Scapa Flow vimlade av vrak, särskilt från Första världskriget. Vi lämnade in packningen i Hoys vandrar¬hem, i ett moderniserat stenhus och travade iväg på leden till Rackwick på andra sidan ön. Leden gick över moss- och stenmarker i en dal mellan 500 meter höga berg som försvann i dimman, Ford of Hoy. ”Som att gå i fjällen”, konstaterade Gunder. ”Som att gå runt Drommen”, tillfogade jag. ”Med stopp var femtionde meter för att du ville begrunda någonting...” Jag var ännu lite sur efter natten och morgonen och syftade på en händelse i Jämtlandsfjällen. Men min miss-lynthet rann snart av mig under den sköna vandringen i syremättad luft. Jag trivdes med att gå, att jogga, att cykla, att röra mig framåt. Men mest att gå, då det var lätt att låta tankarna glida. Då kunde också allt kännas rätt. Och det gjorde det: att gå där på ön Hoy, i Orkneys övärld, norr om Skottland, en augusti - söndag. Det kunde inte vara mycket bättre! Och Gunder njöt kanske ännu mera av vandringen och drev på mot havet på andra sidan ön. Och där, i Rackwick, inte större än en handfull hus, fanns faktiskt en liten kiosk. Den var inte större än en verktygsbod, men vi kunde proviantera med dricka, frukt och godis. Det var en kiosk av en typ som också kunde hittas på vandrar-hemmen i svenska fjällen. På samma vis drevs kiosken av familjen som också hyrde ut rum i byns egna lilla vandrarhem. Därifrån ledde leden uppför kustklipporna till Old Man of Hoy, en 150 meter hög sandstenspelare på basaltbas, som var öns största attraktion. Vi satt där nära stupet och den mäktiga stenpelaren, som reste sig utanför kustbranten. Vi såg inte Storbritanniens högsta kustklippor vid St Johns Head, över 300 meter ner i havet. De försvann i dimman. Men vi kunde nästan ta på The Old Man ! Monoliten bestegs första gången på 60-talet. Det tog tre dagar och prestationen sändes i tv. ”We've come a long way to see The Old Man”, konstaterade Gunder. “Och det var värt varenda meter.” Det regnade nu, men vi var bara lyckliga. Vi gick tillbaka ner till Rackwick Bay och käkade vår proviant i skydd av ett halv raserat hus. Byn låg med spridda hus i en U-formad dal med betande kor och får och en trång vik som öppnade mot Pentland Firth och Skotska fastlandet. Vi gick nu genom Ford of Hoy och stannade till vid Dwarfie Stanie. Det var en gravanläggning från 3000-talet f Kr som bestod av ett stort sandstensblock med två urkarvade gravkammare utslängd på en karj dimmig mossbelupen slätt. Det var hed, fjällhed närmast. Vi slappade där en god stund alldeles ensamma i den stilla tysta dimmiga oändligheten. Jag kände en ro, en lycka, jag inte upplevt tidigare under den väl intensiva resan och den känslan delades av Gunder. Det behövdes inga ord för ett gemensamt konstaterande att vi ju kommit en lång väg, men att det också varit mödan värt. Det kändes som att vi nått ett första delmål. Kanske avlägsnaste platsen under turen på Brittiska öarna. Vi gick in på Hoy hostel efter 6 timmars skön vandring. Pustade ut med en kopp te i väntan på warden tillsammans med några engelsmän av bägge könen, mellan 25 och 45. Jag var van nu sedan flera resor att befinna mig i det övre intervallet. Det blev en varm dusch och så ner till Hoy Inn för middag. Efter en öl så somnade man snabbt. Nästa dag, måndag, blev intensiv. Vi åkte tidigt tillbaka till Stromness och därifrån en buss till Kirkwall, den charmiga huvudorten på Orkney, ca 5 000 invånare, med en hel del 16-1700-talsbebyggelse kvar. Vi promenerade den slingrande Bridge street - Albert - Broad - och Victoria street. Främst grep oss St Magnus katedral från 1137, en av Skottlands finaste medeltidskyrkor. Den uppfördes under den norska styrelsetiden 710 till 1468, då Orkney gavs till James III som brudgåva från den danske kungen. Där fanns vackra målade fönster och en fint utsmyckad altarvägg. Ännu mera fascinerande var kanske ändå ruinen efter jarl Patrik Stewards palats från 1600. Han var envåldshärskare på Orkney, blev avrättad och bygget blev aldrig riktigt klart. Palatset hade vackra spetsiga fönster och låg i en gammal park med ståtliga träd. Solen tittade fram och det var skönt promenadväder. När vi inte fick plats på Mrs Browns hostel efter återkomsten till Stromness, bokade vi i stället biljetter på eftermiddagsbåten till Scrabster på det skotska fastlandet. Väntetiden tillbringade vi med kaffe och söt kaka och en snurrande tvättmaskin på Coffee shop. Den 50-åriga parisiskan som vi träffade på båten till Orkney var med också till Scrabster. Hon var yogalärarinna och Gunder konverserade henne på denna obetalbara fransk-engelska. Det blev en lugn färd över Pentland Firth. Sundet mellan Orkney och skotska fastlandet har annars rykte om sig att vara vildsint. Vi såg det branta St John's Head på Hoy och kunde tillsammans med de andra passagerarna och med en sausage roll och en öl i nävarna åter beundra The Old Man och Rackwick Bay. Vi skålade för ett spännande besök på Orkney. Skottland I Scrabster dök bussen till Inverness lämpligt upp. Föraren hade kört från Thurso på eget bevåg för att se om någon från färjan ville med. Och det ville vi. Det blev en fin kvällstur via Wick och Helmsdale till Inverness. Hade inte bussen dykt upp hade jag tänkt att vi skulle försöka ta oss till byn John O'Groats. Den låg så långt norrut man kunde komma på fastlandet och min dotter luffade dit för ett par år sedan och berättade med förtjusta rysningar om hedar, fallfärdiga hus, blåst och spökstämning. Bussen körde mestadels längs kusten och det var vackert med mjukt sluttande berg ner mot havet. Det förekom skog, både ursprungliga ädellövskogar och jättelika barrskogs-planteringar. Skulle knappast ha noterat detta hemma, men efter snart två veckor i trädlös natur så kändes det exklusivt. Ändå dominerade kala fält med stengärdsgårdar, betande får och biffkor. Sädesfält blev också vanligare och dessa fula plastsäckar med ensilage. Om de åtminstone kunde färga dem så de såg ut som kor! Vi nådde Inverness efter kl 9 på kvällen och det var ett intensivt folkliv på gatorna. Det kändes att vi inte bara varit i trädlösa utan också folkglesa trakter. Det var här de ming-lade. Vi lättade hungern med spicey beanburger with chips innan vi började söka ett rum. Hur det nu skulle gå i den sena timmen och med detta folkvimmel. Gunder tänkte beställa två beanburger till sig, men som så ofta under den här resan såg han då Mrs Mackenzie framför sig, förmanande: ”Du skulle behöva gå ner i vikt!” Det var svårt att hitta nattlogi i Inverness och vi var glada när vi fick dela en liten tegelbyggd gäststuga på bakgården till en villa med en kanadensare som bodde i Karlsruhe, Tyskland. Där fanns tre tältsängar och ett bord med vattenkokare och tepåsar. Kändes helt okey för 7 pund per skalle, sedan vi frågat runt på två hostels, ett studenthärbärge och dussintalet Bed and breakfast. Det var som att bo i en hytte. Och den trevlige värden sprang flera gånger under kvällen och kollade att allt var bra. Han hade ett runt ansikte med runda glasögon på ett runt huvud. En glad ballong som for omkring. Vi hade gått Old Edinburgh road där de flesta övernattningsalternativen fanns. Vi gick förbi slottet och Castle Bridge, längs Clark street och Academy och såg män i kilt. Ändå ville vi inte stanna kvar särskilt länge i Inverness. Sedan vi växlat pengar på Bank of Scotland tog vi en buss längs Loch Ness söderut till Fort William. Vi hade bestämt oss för att fortsätta till Irland och få mera tid där. Gunder hade redan varit i Skottland ett par gånger: i Edinburgh och på några av öarna. Det hade inte jag, och visst lockade namn som Skye, Mull, Kintyre, Arran... Men det fick bli andra resor. Vi såg inget odjur i Loch Ness, mer då turister, särskilt kring ruinen av Urquhart Castle. Intressantare var Loch Lochy, nästa sjö söderut, med 1000 meter höga branta berg norr om Gairlochy. Storbritanniens högsta berg, Ben Nevis, 1343 meter, tornade upp sig öster om Fort Williams och pockade på bestigning. Vi delade upp oss. Gunder ställde sig att köa i turistinformationen, medan jag gav mig ut på rumsjakt. Vi strålade samman och hade hittat varsitt rum för 10 pund per person. Vi valde Gunders alternativ som låg centralt och sköttes av ännu en av dessa trevliga pratsamma damer, Mrs Cormack. Det var nästan alltid ensamma damer som höll Bed and breakfast. Var väl ett trevligt sätt att både få sällskap och extrainkomster. Hon bjöd på kaffe och förhörde sig om våra planer och äventyr och förstås om Sverige. Liksom på Shetland och Orkney verkade människorna känna ett betydande släktskap med Skandinavien och vikingaarvet betonades. Staden såg inte särskilt intressant ut. En turistort, kanske turistfälla, men det var fina omgivningar. Jag handlade två tjocka resebiblar: Where to go Europe och Where to go USA, för jag visste inte själv where to go! Fastän västerut var huvudalternativet så här långt. Kvällen tillbringade vi i sällskap med Mrs Cormack som bjöd på makaroner, ost och kaffe, medan vi bjöd på whisky. Jag fick åter berätta om tullaren som smulade sönder mina cigarrer, medan Gunder berättade om båtresan och som vanligt belåtet fällde den vid det laget redan klassiska kommentaren: ”He throw up but I did'nt!” Han spydde, men det gjorde inte jag! Gunder kämpade vidare mot medicinerna och skålade för att han hållit upp med de antidepressiva i tre eller kanske fyra dagar. ”Och så ska jag banta”, tillfogade han triumferande. ”Ballashulish”, sa jag som satt med en skottlandskarta. Det var en by i Glen Coe - dalen. och ett bra namn på Gunder! Tidigt nästa dag gick vi mot Ben Nevis. Vi var inte ensamma. Det var snarast en ström av människor uppför den allt brantare leden som till sist försvann i dimman. Det var förstås mest britter som ville upp på sin högsta topp. Flera hade hundar med. Men vi hörde också holländare, fransmän, italienare. Det var inte en enkel söndagspromenad som en del tycktes tro att döma av klädseln. Det var ett rejält kraftprov och en del fick vända. Gunder startade optimistiskt i högt tempo, men tvingades efterhand till allt längre pausar. Han tvivlade på att han skulle orka, men när leden försvann i låga moln piggnade han ändå till och vi kunde le triumferande mot varandra vid toppmonumentet. Man kunde ana Ben Nevis 600 meter höga nordvägg skymta fram mellan moln-slöjor. Den långa vägen ner tog på knäna, men det var fina vyer över den glaciärformade dalen med småsjöar och forsande bäckar. Det tog en hel arbetsdag innan vi återkom till Fort Williams och till Mrs Cormacks badkar. Gunder handlade mjölk och apelsiner till kvällsvard. Han orkade inte följa med mig på en folkloreshow på Mac Tavish Kitchen. Jag placerades vid samma bord som ett japanskt par. Konferencieren körde med handuppräckning vilka olika nationer som besökte turistshowen. För det var ingen lokal tillställning jag hamnade på. Amerikaner och engelsmän dominerade, men jag var ende svensken. Showen kostade 8 pund, men det var den värd tyckte jag: Trerätters middag, öl, kaffe, whisky och två timmars underhållning med tösen Stuarts highland - dance, Macdonalds säckpipeblåsare, manlig sång i kilt och annan traditionell skotsk musik. Maten var utmärkt: En grönsakssoppa, sedan nationalrätten haggis: en slags pölsa, men mycket godare än det, med bakad potatis, gröna bönor och krasse, odödliggjord av Burns. Till efterrätt: chokladmousse med grädde i ett stort glas. Sedan avrundat med gott kaffe och ett glas Glenfiddish. Att sedan servitrisen var underbart söt och sexig gjorde inte kvällen sämre. Jag var upprymd när jag promenerade hem genom den tysta bergsstaden till Gunder och rummet. Nästa morgon var tidig och mulen med Ballashulish och Mrs Cormack. Vi skulle vidare med Gaelic Coaches till Oban. Jag berättade om gårdagens show i entusiastiska ordalag. Ballashulish bara suckade och låg kvar i sängen och stirrade i taket när vi skulle hasta iväg mot bussen. Vägen följde kusten, en slingrande, med vackra vyer. Vid Glen Coe slog nästan vägen knut på sig själv. Det tog längre tid än väntat att nå Oban; en attraktiv stad nere vid hamnen med varierad bebyggelse, fiskdoft och gråtrutar. Vi till-bringade en timme med att förgäves hitta en förbindelse till ön Arran. Planen klickade på bussförbindelsen med Lochgilphead 14 miles söderut, varifrån vi hoppades det skulle gå en båt till Arran. I stället tog vi en buss till Glasgow. Färden gick i branta dalgångar längs fina lång¬sträckta sjöar. Särskilt fint var det mellan Loch Ave och Ben More, med berg på över 1000 meter. Loch Lomond imponerade dock inte speciellt på oss vid det här laget vana skottlandsresenärer. Man blir ju snabbt blasé. Miljonstaden Glasgow hade vi låga förväntningar på och blev positivt överraskade. Det såg trevligt ut kring George Square och Buchanan street. En stor stad men ändå opreten-tiös på något sätt. Det var lugnt på turistinformationen och måttligt med folk på gatorna. Tittade efter kontorsflickor i dräkter och svarta strumpor. Det kändes att man varit ute i bushen ett tag. Ändå tillhörde inte brittiska tjejer de mest attraktiva, efter mitt förmenande. Söder om busstationen såg kvarteren mer förslummade ut och vi drog oss dit för att hitta billig logi. Men när en sjaskig portier på ett sjaskigt hotell skulle ha 35 pund natten, gick vi i stället upp mot universitetet och fick ett fint studentbostads-rum på Sauchiehall street för totalt 25 pund. Vi låg ett slag och slappade i Baird Hall Student Accommodation. Samlade energi för en pub - runda. Enligt min Let's Go var det här man skulle göra en pub - runda. Helst längs Byres road. Men vår gata Sauchiehall, var inte dålig heller. Det gick 40 000 studenter på universitetet, så det fanns underlag. Men jag kände mig sömnig och lite restrött. Vistelsen i Fort William hade varit fylld av intryck. Den här dagen hade vi rest hela dagen och till sist då kontakten med en storstad, vilket alltid tog på krafterna. Jag kände lite oro för ensamresan. Den som skulle ta vid när Gunder farit hem. Det dröjde ännu en tid, men tankarna kom oftare och oftare. Skulle jag åter känna det självförtroende och få det flyt jag hade haft under föregående års ensamresa i Asien? Eller skulle det också kännas ensamt som det stundtals var under USA - resan några år tidigare? Bo i en förvaringsbox eller på en buss, nu när jag blivit van med Bed & Breakfast och välbekant sällskap. Jag försökte skaka av mig oron, tänkte att jag hade ju en hel del resvana i bagaget numera. Och först hade jag Gunders sällskap till Irland för första gången. Det regnade på kvällen när vi ändå gick längs Sauchiehall street på vår pub - runda. Kändes helt rätt. Nino's i närheten verkade populär och fylldes efterhand med stimmande publik: Killar och tjejer i skilda grupper. Snygga killar och fula tjejer. Samma bedömning som jag hade gjort förut på de brittiska öarna. Skulle Irland innebära en annan bedömning? Det låg ett disco runt hörnet, men Gunder och jag drog oss tidigt åter till det bekväma rummet och mindes äventyr från 60-talet med vilda fester och resor i Norge. Nu kändes det avlägset att ge sig ut på nattliga äventyr. Jag blev snabbt sömnig och det stundtals intensiva nattlivet i Sydostasien föregående år kändes just avlägset. Kanske hade en pint öl till väckt lusten att gå på disco? Fast ändå tveksamt. Det kändes trots allt bättre att spara pengarna och spendera dem där det var billigare leverne. Snittkostnaden för resan låg ännu väl högt trots att vi tog oss fram på billigaste vis och åt bara ett enkelt men rejält mål om dagen. Å andra sidan bodde vi oftast på B & B. Nästa dag hittade vi en långfärdsbuss till Belfast på Nordirland, 25 pund inklusive färjan. Det enda notabla på bussresan till Stranraer var vulkanklumpen Ailsa Craig, utkastad några hundra meter utanför Girvan, omnämnd i poem av Keats och Woodworth. Sealinkfärjans servering lockade med god kyckling och chili con carne. Jag åt snabbt och gick upp på däcket. Såg Stranraers låga bebyggelse och Skottland försvinna i diset. En landsdel jag gärna återvände till. Det var så mycket osett: Edinburgh, Skye, Mull, Arran, Centrala höglandet, Hybriderna. Men det skulle passa bra för framtida 1-2-veckorsutflykter från Newcastle, dit det gick båtar från Göteborg. Jag stod kvar och tänkte på Armsjön. Såg far gå och skrota på bryggan vid båthuset. Kände ett stygn av hemlängtan och en tår i ögonvrån. Först till jul skulle jag vara där igen. När nu skeppet guppade västerut mot nya äventyr, kändes det åter så osäkert och tveksamt: varför gjorde jag detta? Stig Hägglund