Mitt Liv F 4 - 1983 14 oktober 2014, 19:08 Stan Products © Stig Hägglund (2014) F Ensamliv 1983 – 1987 Innehåll: Avsnitt 1) 1983 del 1; Avsnitt 2) 1983 del 2; Avsnitt 3) 1983 del 3; Avsnitt 4) 1983 del 4; Avsnitt 5) 1983 del 5; 2c) 1984 – 3, inklusive Tunisien, Del 3a) 1985 – 1, 3b) 1985 –2, inklusive Jogging, Del 4a) 1986 – 1, 4b) 1986 –2, Del 5) 1987 tom augusti. Avsnitt 4 1983 – 4 Skilsmässosommar - höst Sam kom upp från Stockholm och han var van med oss och Armsjön och farmor och farfar, som han kallade likadant som Helena; de var som syskon och Sam innebar inget merarbete, snarare avlastning. Men Sam var badtokig och trots att han nyss behandlats i Finland för hörselgångs¬inflammation fick jag ta honom till vårdcentralen för en ny behandling. Terttu visade sig bara när hon krävde att få tillgång till bilen. ”Du får lämna in papper om skilsmässa så snart du vill”, sade hon bara. ”Men du måste väl vara med och skriva på papperen”, försökte jag. ”Det behövs inte!” Läget var fastlåst. Och i Sundsvalls Tidning var infört en annons om en vikarie för andra halvan av min tjänst när jag nu bara skulle jobba halvtid till hösten. Kändes konstigt; som att jag var på väg bort från Direktionens kansli. Det kanske jag var också. En energiskt och duktig vikarie blev en svår konkurrent. Å andra sidan kunde det bli trevligt att ha en kollega att prata med. För att förbättra mitt darriga psyke så sprang jag mer och mer. Varje dag kunde det bli över en timmes jogging och jag kände mer och mer för att springa något långlopp. Hade kondition för bortåt 20 kilometer och efter varje tur dök jag ner i sjön och simmade några hundra meter och mådde lite bättre. Vandring i Jämtlandsfjällen Det var högsommar och extrapris på lägenheterna i Åregården mitt i Åre där farfar skulle stanna medan Helena, Sam och jag gjorde ett par dagars vandring på den välfrek-venterade leden från Storulvåns fjällstation. Till vårt förfogande hade vi ett sovrum med fyra sängar och ett allrum med pentry, matplats, sittgrupp och färgteve. Badrummet hade torkskåp och i husets källarvåning fanns bastu och pool och dit gick Sam och jag direkt efter ankomsten. Sedan gick hela gänget på restaurang Bakfickan och åt pasta med kyckling och far och jag tog varsin starköl. Notan stannade ändå på totalt 192 kronor och vi drog oss belåtna tillbaka till den fina lägenheten. Det var sol hela dagen när Helena, Sam och jag vandrade västerut från Storulvån med Sylarna i blickfältet och vi skulle placera vårt tältläger omgivet av renar och med utsikt över Fruntimmersklumpen, Sylmassivet och det avlägsna Helags, toppar på över 1 700 meter. Det regniga vädret från gårdagens färd från Armsjön ersattes av sol redan när vi körde upp till Storulvåns fjällstation förbi de 1 463 meter höga Snasahögarna. Vi hade gått cirka 10 kilometer i lätt ofta spångad terräng. Sam bar den lilla Konken - säcken med stormkök och matvaror, som tillsammans vägde sex kilo. Helena hade min gamla ryggsäck som vägde sju kilo och min säck vägde 19 kilo, vilket kändes på axlarna, men ändå fungerade då vi stannade ofta. Vi tog lunchpaus på Lilla Ulvåfjället med färdiggräddade pann-kakor. Helena tog ofta täten när vi gick medan Sam lätt kom på efterkälken och ville ta många raster. Jag försökte medla med att vi skulle ta många små raster, men vi måste ju komma framåt också! Efter fyra timmar nådde vi över den sista kammen före Endalen där Sylmassivet öppnade sig i hela sin prakt och började söka lägerplats. Det första alternativet övergavs då där vimlade av renar och vi sökte oss över en liten bäck som både gav vatten och lite avgränsning. Men när vi fått upp tältet visade det sig finnas minst lika många renar där bakom en liten kulle intill. Vi satt i tältöppningen och såg renhjordar ströva fram inom hundra meter från tältet. Helena tryckte skräckslagen inne i tältet och jag blev lite fundersam när en ren plötsligt brölande satte fart mot vårt tält. En renhjord i sporrsträck skulle nog inte lämna mycket kvar av vårt läger – man hade ju sett filmer från amerikanska prärien och afrikanska savannen. Men renhjorden höll sig mest lugn och bökade och brydde sig inte om oss – var väl van med vandrare – och efterhand vågade också Helena titta fram och vi njöt av anblicken av renar framför de högalpina Sylarna med sin blåskimrande glaciär. Vi kunde också se glaciären på Helags längre bort, landets sydligaste. Sam tog gärna hand om matlagningen och dukade fram den färdiggrillade middagskycklingen med mjölk till och kokade kvällskaffe. Farfar hade stoppat med en choklad-kartong och den satt oerhört bra när vi myste i tältet efteråt med tältöppningen på glänt. Solen lyste ännu gnistrande bortifrån Norge fastän klockan blivit 8 på kvällen och fastän kyliga vindar började komma var det ännu behagligt i tältet och vi njöt alla i fulla drag: ”Här skulle jag vilja bo några dagar”, suckade fjälldiggaren Helena. Jag kramade om henne och lovade att vi skulle försöka göra en fjällvandring varje sommar. Barnen somnade snart medan jag låg väldigt mycket vaken under natten. Dels var bädden hård; både marken och det tunna liggunderlaget, men mest kanske för att renarna blev alltmer närgångna. Enstaka renar hördes frusta utanför och klev på tältlinorna och en del längre bort brölande och så kunde hela hjordar trippa tätt förbi tältet. Det var inte lätt att koppla av. Helena vaknade tidigt och låg och lyssnade spänt med stora ögon. Kändes verkligen vildmark. På morgonen hade det mulnat på och var svalare och emellanåt kom lätta regnskurar när vi återvände. Gick segt fram till en kaffepaus, men sedan lättare fram till hängbron och lunchen på Mahjong - soppa. Så skönt sedan att vara tillbaka i Åre och civilisationen, fast med ömmande leder och muskler. Bada bastu, simma i poolen, duscha, byta kläder och i mitt fall då också sjunka ner i en skön fåtölj med en grogg. Helena hade stapplat fram den sista biten till Storulvån med skavsår och vrickning, sedan hon halkat på en spång. Sam hade fått det lättare med sin packning desto mera som vi åt, men lite lättare skavsår hade också han, liksom jag på höger lilltå! Jag hade dessutom nästan krossat en annan tå redan innan vandringen genom att sparka i en sten. Men nästa morgon fick Helena ett av de utbrott av okontrollerat dåligt humör som hon tyvärr fick ibland och som gjorde mig både ledsen och arg. Hon hade ont i ett knä och var trött och envist sur och spydde snart galla över både sällskapet och fjällturen. Det var ett beteende jag kände igen från Terttu och jag hatade verkligen det. Att låta sitt dåliga humör gå ut över alla och dessutom försöka förstöra även det som varit dagarna innan och som alla, inklusive hon själv, verkade ha gillat. Sam imponerade med att förhålla sig kall och inte kommentera något utan att fortsätta packa inför den bestigning av Åreskutan som stod på programmet. Så snart Helena lugnat sig något så började han också stötta henne på olika vis och när dimman kom in över Mörvikshummeln och bestigningen ställdes in var lugnet återställt och vi påbörjade hemresan och gjorde en extrarunda för att inte komma till Armsjön för tidigt: farmor hade dambjudning, d v s juntan på besök. Vi körde väg 321 och konstaterade att den typiskt svenska standarden med prydliga hus, trädgårdar och Volvobilar och med Domus, ICA och Pressbyrån nått hålor som Hallen, Åsarna, Ytterhogdal och Kårböle, trots att de var omgivna av milsvida skogar och kalhyggen, men också forsande älvar och glittrande sjöar. Vi beundrade försvars-anläggningen Kårböle skans från 1600-talet där man ännu såg vallgrav och husgrunder. I värdshuset Lassekrog, en gästgivaregård från 1700-talet, åt vi skinka och legymsallad och sundaeglass till efterrätt och tittade på den närbelägna Albert Vikstens Skogsarbetarby, med fina kolar-, flottar- och skogsarbetar-kojor. Där fanns allt från torftiga enmans – kojor typ Enslingen, till stora 20-mans. Sedan körde vi direkt till Armsjön. Mot skilsmässa Terttu kom ut till Armsjön för att hälsa på barnen och när vi satt på bryggan alla fyra så berättade Helena en dröm: ”Jag drömde att ni hade skilt er och att jag bodde med mammas nya man på ett hustak! Mannen var snäll och mamma var där ibland men hon hade också tre andra karlar som hon träffade och till min förargelse blev mamma förtjust i en advokat som hon också gifte sig med och flyttade till en stor vit villa med marmortrappor. Men jag avskydde den sliskiga advokaten. Det var ofta partaj och jag fick servera och så en gång kom Niels Jensen och han friade till mig och jag slängde serveringsbrickan och hoppade upp i hans famn! Så flyttade vi till Finnmarken!” Det var väl på detta vis som Helena bearbetade skilsmässan i drömmar och tankar. Niels Jenssen var rocksångare och hennes idol sedan en tid. Vi pratade om att Terttu snart skulle flytta till Stockholm. ”Då tänkte jag bo ett tag hos din mamma”, sade hon till Sam. ”Men var får jag plats då”, undrade Sam. ”Du kan ju flytta hit till oss”, sade jag. ”Vi har ju en stor lägenhet. Och så kan du åka slalom hela vintern och så får Katja och Terttu träffa sina advokater där nere.” Alla skrattade, men lite ansträngt, för det var inget omöjligt scenario. Och jag kunde tänka mig att ta hand om Sam. Han var gullig. Mjuk och snäll, lite räddhågsen emellanåt, fastän han försökte vara tuff. Jag tyckte om honom. Sedan Terttu återvänt till stan gjorde ungarna och jag en världsomsegling på Armsjön – jag hade ju namngett öar och kustremsor efter världskartan – så vi for till Sydafrika på andra sidan och studerade kusten runt Godahoppsudden som de bästa Thunbergsforskarna. Barnen var förtjusta. Kanske skulle jag skriva barnböcker? Äventyr jorden runt på Armsjön! Det kändes rätt att pröva på att skriva i olika genrer och under den kommande vintersäsongen hade jag bestämt att göra en rejäl satsning på författarskapet: satsa på 25 timmar per vecka! Började räkna på bodelningen och hur prylarna skulle fördelas. Vi skulle sälja husvagnen och Terttus del av bilen kunde jag köpa av henne; jag behöll nog också mest möbler; fick kvitta mot hennes hyresskuld mm. Mycket hade ju Helena del i. Hon skulle bo hos mig. Jag hade skrivit sex A4-sidor om fjolårets amerikaresa, men jag tyckte det var för mycket reportage, för lite nerv. Jag ville ligga närmare dagbokens form och innehåll: mer personligt, filosofiskt, analyserande. Inte som att resan var en självständig händelse; det var en extra händelse, men också en del av livet och det skulle kännas i skildringen. Att något fanns både innan och förhoppningsvis skulle komma efteråt. Terttu hade åkt till Stockholm och jag ville låta bli att tänka på vad hon hade för sig. Far och mor anade mer och mer att hon var på väg bort från oss. Terttu undvek kontakt också med dem. Jag spelade badminton med Sam, Helena och hennes kompis Anna, som också sov över ute i Armsjön. Vi badade och badade bastu också. Jag tog sedan ett par groggar och försökte spela Donkey King med dem och blängde på A travers la France enligt min språkstudie¬plan. Men det gick trögt; var svårt att koncentrera sig. Den snälla och gulliga Sam åkte hem igen och Helena följde med hem till Anna. Det gladde mig att jag hade så bra kontakt med ungdomarna. De tyckte att jag var rolig, snäll och tokig, d v s en ovanligt vettig vuxen och jag slickade i mig sådana positiva omdömen över kvällsgroggen och efter joggingturen och doppet. Jag var väl själv kanske mera barn än vuxen. Med mina ideal i 60-talets frihets- och luffar-mentalitet så var det kanske så. Därför skulle jag nog söka mig till en yngre tjej. De jämngamla ville ha stadga och trygghet. Så ville jag springa långlopp. Utmana min chef, Runo, och kanske höll jag på att skaffa ett alkoholberoende när jag tog en grogg eller en snaps nästan varje dag? Njä, det blev så under semestern; det skulle vara om jag fortsatte sedan. Gladde mig åt att Helena ännu var så gosig mot mig och kramade god natt. Hon hade det inte lätt som skilsmässobarn. En mamma som drog till Stockholm; en pappa som satt med kartan och ville ge sig ut på långluff. Fick bara hoppas att den kärlek och omtänksamhet vi gett henne under de första 10-12 åren ändå innebar en grundtrygghet för resten av livet. Hon hade i alla fall bra betyg i skolan och särskilt duktig i språk och hon pratade också om att hon ville resa. Satt vid Östra uteplatsen i Armsjön som jag brukade göra en stund varje förmiddag om jag var ledig. Där kluckade vikens vatten bara ett par meter bort, där lyste förmiddags-solen in under lövverket, där låg min stensamling till beskådande på det höga avskärmande staketets hyllor. Satt och tänkte att jag under det kommande året, då jag bara skulle jobba 50 %, kunde notera naturens skiftningar varje dag för att så småningom kunna skriva en bok om ett år i Armsjön. Lånade boken Världsreligionerna och fördjup¬ade mig särskilt i hinduismen och buddismen. Hinduismen härstammade från 1500 – talet f. Kr. då arier svämmade över indiska halvön och lovsjöng Det Ena, Brahman, Det All-ena. Denna lära förkunnades i Vedalitteraturen. Att Sanningen är En, men den benämndes med olika namn. Den synbarliga nämnden gudar i hinduismen var i själva verket olika egenskaper hos Den Ena, olika gestaltningar. Själen, Atman, strävade uppåt genom återfödslar enligt Dharmas väg: människan måste leva i enlighet med sin ställning, sitt kast, enligt traditionellt synsätt, och Atmans färd berodde på ens Karma – handlingarnas värde: Det du gör idag påverkar morgondagen och Det du gör i detta liv påverkar ditt nästa liv. Hinduismen talar om fyra livsstadier, som då här traditionellt bara gäller pojkar: Den unge tar emot offersnöret och påtar sig Puja, tillbedjan, och tjänstgör och skolar sig i ett Ashram, en religiös församling, under ledning av en Guru, en handledare. Stadium två bildar han familj. Stadium tre har barnen växt upp och han ägnar sig då åt värv för mänsklig-heten i stort. När så: Han har sett sin sons son och hans hår blivit vitt, är det dags att förebereda sig för nästa stadium av återfödande och ge sig ut i skogen för meditation; bli en Sadhu, en helig man. Siddharta Gautama levde från 560 f. kr. till 480 f. kr. Han utvecklade en ny väg, en Dhamma, för individen att bryta återfödelsen och uppnå Nirvana, utslocknande; begärets utslocknande. De tre buddistiska riktningar som förekom idag var: Theravada, den äldsta, som var vanligast i Thailand, Burma och Sri Lanka och hade munkförsamlingar, Sangha, där alla män borde vistas en tid, minst en månad. Den andra riktningen var Mahayana, som inte krävde Nirvana som mål, utan att man kunde nå ett fromt liv exempelvis genom hårt arbete och meditation. Förekom främst i Japan och Korea. Den tredje riktningen var Tantrism, som främst tillämpades i Nepal och Tibet och blandade in magi och mycket hinduism. Gick ner till båthusbryggan och tog en simtur. Armsjön var mitt Ashram. Eller snarare mitt Sangha, ett kloster där jag levde i celibat. Där kunde jag försöka vara igång med nyttigheter hela tiden. Gå upp tidigt, kanske motionera lite redan då. Komma tidigt till jobbet och vara energisk. Komma hem och göra hushållsbestyr, läsa språk, böcker, skriva, lägga mig tidigt. Men fredag eller lördagskväll kunde jag släppa loss lite och idka sällskapsliv. Annars hårt arbete, utveckling, massor av träning, späka sin kropp. Kunde vara medicinen för att må bättre. Efter en cykeltur runt Armsjön satte jag mig åter på bryggan medan augustikvällen gick över i natt. Det var stilla och insekter for runt mig och över vattenytan så att fiskarna hoppade. Tänkte på fisketuren med Helena och Sam utanför Godahoppsudden – en udde på andra sidan sjön – där fisken verkligen hoppade högt över vattenytan – rena flygfisken. Nu reste sig Sappohunden emellanåt från sin utsiktsplats och skällde. Han upptäckte ofta något skrymt i mörkret som ingen annan såg. Själv grubblade jag på varför jag satt där ensam i mörkret. Jagade jag för sexiga, svårfångade flickor? Emellanåt var det nog så, fastän jag i nyktert sinne hellre hade en halvsnygg tjej som var trevlig att prata med. Som kanske stöttade mig; stod på samma sida, i stället för att ständigt vara i opposition. Jag förutsatte att vi i grunden skulle vara så olika att det bara kunde kompenseras genom fantastiskt sex. Jag kunde liksom inte föreställa mig att min partner också skulle vara mitt stöd och bästa kamrat. Jag tänkte mig det mera som två personer. Men det kanske fanns. Att jag mera skulle söka en likasinnad och sedan hoppas på att hon ser någorlunda ut och att vi hade bra sex. Ändra taktik. Det var fel taktik att ragga på gatan. Måste försöka att dansa mera. Försöka med discot Oscar exempelvis. Hitta något stamställe. Ta igen lite av ungdomen och kurtisera kvinnor. Jag var väl förhoppningsvis någorlunda attraktiv ännu några år. Fram till 40 kanske. Fyra år. Tills jag kunde ge mig av på en långresa. Bert berättade att han var mest aktiv och var populärast hos kvinnorna mellan 30 och 40. Men jag ville också lyckas som författare och dra ner på vanliga arbetstiden. Var det en konflikt mellan att sitta och skriva och vara ute och ragga? Kanske. Jag fick ta tillfällena när de dök upp i stället för att jaga tillfällen. Jag tog ut ett par semesterdagar när temperaturen steg till kring 25º. Joggade och simmade och låg på båthusbryggan i sällskap av Sappo. ”Ha, du är ju för jävlig” skrockade allmäntekniska chefen Bert när han hörde att jag var hemma. ”Förr skulle de kallat dig arbetsskygg. Men vad fan, det är rätt. Själv kom jag just åter en vecka för sent från semestern!” ”Ha, ha, ska du vara ledig nu två dagar direkt”, stönade biträdande sjukhusdirektör Runo när jag lämnade in min ansökan. ”Det där måste jag väl vara emot”, sade han leende. ”Är det inte bättre att du berömmer mig för att jag är här i dag”, sade jag. Men det var inte bara de soliga dagarna som orsakade det plötsliga ledighetsbehovet. Fotograf Åke, som jag i mitt redaktörsjobb och även annars, hade nära kontakt med, åkte på en hjärtinfarkt och jag hälsade på honom på 23A. Han låg där och pratade på som vanligt och beskrev sina symtom olidligt detaljerat och jag bleknade och kände mig svimfärdig och det svartnade i hissen ner till Gågatan och jag var skakad resten av dagen. Åke såg inte alls ut som en hjärtinfarkt-kandidat. Han var mager och dansade regelbundet och sköt båge på tävlingar och verkade helt avstressad och hade inte heller något ärftligt påbrå. Risken för mig, med påbrå, borde vara betydligt större. Jag hade direkt känt för att lägga av med jobbet vid sjukvårdsförvaltningen. Det var för mycket sjukdomar omkring mig. Det kändes helt rätt att ta extra semesterdagar och ligga på båthusbryggan fastän mor suckade över att jag låg och slappade i stället för att vara på jobbet och far suckade över att jag inte ägnade mig åt alla de underhållsjobb som han tyckte behövdes på hus och tomt i stället för att ligga med en bok på bryggan eller sitta framför teven och titta på Friidrotts – VM. Det var ju ännu ett skäl att ta extra ledigt tyckte jag: Se Carl Lewis vinna 100 m före världsrekordhållaren Calvin Smith; se östtyskorna Göhr och Koch dominera kortdistans-löpningarna för damer. Se polacken Hoffman vinna tresteget före Willie Banks; se Grete Waitz vinna Norges första friidrottsguld. Det kändes som att jag steg för steg kunde släppa Terttu och att skilsmässan kändes rätt. Brydde mig inte längre om vilka karlar hon träffade. Det var hennes sak, jag ville ju faktiskt helst inget veta om det. Kanske kunde jag nu leva mer intressant, intellektuellt. Det kändes också som att jag kommit Helena bra mycket närmare. Vi kunde diskutera religion och alla möjliga frågor på kvällarna. Hon sade sig vara troende, utan att ha bestämt sig för något samfund och jag läste gärna om religion, särskilt då om hinduism och buddism. Ville plocka blåbär och lingon. Göra drottningsylt. Leva mera på vad naturen gav: plocka bär och svamp, odla potatis och grönsaker, fiska i sjön, baka sitt eget bröd. Låg nu i en vilstol och planerade. Terttu hade kommit hem från Stockholm och en sväng till arbetsförmedlingen för att ansöka om återflyttningsbidrag till Stockholm. Det verkade vara svårt. Hon var lika ledsen och vrång som förut och Helena och jag for ut till Armsjön. Terttu tyckte att vi skulle fara till juristen och ordna med äktenskapsskillnad, men Helena hade sin kompis Anna med, och jag ville hellre njuta av semester¬dagen vid sjön. Vad var behagligare? Och billigare? Vad fick mig ut på långa resor när jag kunde sitta där på bryggan? Tja, hösten, vintern! Sköna sommardagar var detta bäst! Och jag kunde ju sitta där och planera de långa resorna. Det var ju halva nöjet. Sålde husvagnen för 8 000 kronor till Husvagnsexpo i Töva. Tyckte först att det var lite lågt – listpriset för inbyte av en Astral – 76 låg på 9 000 kronor, men då Terttu tyckte det var bra så slog vi till. Vi hade flera klargörande samtal kring detaljer om skilsmässan och när nu hennes älskling H tycks ha tagit henne tillbaka var hon på bättre humör och ville skynda på formaliteterna. Vi skulle försöka dela på prylar och pengar utan att behöva skriva något. Det blev ju så att jag behöll de flesta möblerna och annat tyngre, då Helena mest skulle bo hos mig och de annars skulle kräva flyttbil. Nu tog hon mest det som var viktigt för henne och lättare att ta med sig. Hon var ju på väg in i ett nytt förhållande – eller – var redan där och såg andra möjligheter. Det hon helst ville ha var pengar. Fick köpa av henne bilen och en del annat. Det kändes konstigt att tänka på henne med ny man, nytt hem, ny tillvaro. Jag var kvar i den gamla tillvaron; samma jobb, bostad, fritidsställe, prylar, bil och Helena bodde hos mig. Det var nästan som förut, minus Terttu! Jag försökte låta bli att tänka så; att i stället se det som en ny möjlighet också för mig. Visste att jag hade många nertryckta drömmar, som det snart var läge att plocka fram. Och så följde jag Friidrotts-VM på tv. Såg Carl Lewis ta tre guld! Men manhaftiga tjeckiskan Kratotchilowa tog också två; var det riktigt? Sappo och jag sprang 2*25 minuter och hoppade sedan direkt i sjön för en simtur – åtminstone jag, Sappo var inget baddjur – så jätteskönt; något jag kunde satsa på varannan dag! Men en dag senare vankade jag oroligt fram och tillbaka igen och ältade den splittrade familjens öde. Helena var på läger i Arbrå, Terttu satt i Bosvedjan och jag ute i Armsjön. Kände mig verkligen ensam. En man utan hustru; utan trygghet och stolthet. Jag rullade mig i föraktet. Men jag hade halmstrån som höll mig uppe. Min dotter, jag var nu extra viktig för henne. Hon hade sina kamrater, skolan, även hennes tilltagande religiösa intresse hjälpte. Ändå ville hon nu sova bredvid mig i stället för i eget rum. Jag hade mina föräldrar, som gav en viss trygghet, men det blev en barnrelation som inte var bra för mitt självförtroende. Armsjön innebar trygghet onekligen, en bas att skrota omkring på. Sappo var en fin kompis. Det här tillsammans hade hjälpt mig igenom det senaste halvårets svårare stunder. Jag försökte skriva också; skildrade Amerikaresan från året innan, medan far gick omkring missnöjd på gården i arbetshandskar och undrade varför inte hans late son kom ut och fortsatte ommålningen av Storstugan som han hade köpt färg till. Att sitta och skriva eller göra långa joggingturer var för honom märkliga sysselsättningar som mest var slöseri med tid. Tänkte på att jag gett honom min tjocka Asienskildring Till Asien för ett halvår sedan och att den ännu bara låg där halvläst att döma av bokmärket. Det var förnedrande. Ett så monumentalt ointresse. Det var tur för min svaga självkänsla att några läst och varit positiva på jobbet, men det är väl författarens öde: att vara oförstådd, betraktad med skepsis och undran, fram till han når framgång och plötsligt blir erkänd och upphöjd. Utan framgång blir han i stället mer och mer utsatt för förakt eller rent av förargelse. Sommarmorgonen innebar som vanligt en solig och stilla stund vid min uteplats vid strandkanten. Satt och tänkte ut att jag borde förlänga den lilla bryggan i viken, slå gräset som växte högt omkring och göra ett tak över stensamlingen som nu låg på de hyllor jag spikat på det avskärmande staketet mot Jannes tomt. Samtidigt hade jag under gårdagen bestämt att jag skulle ägna förmiddagen åt bärplockning och jag visste att far, som vankade omkring uppe på gården hade tänkt att jag borde använda tiden till att måla. Det var så alltid svårt att få tiden till att räcka till allt man ville eller borde göra. Jag hade inget emot att ha lite pyssel så, bara det inte innebar någon stress eller hets i samband med det, men listorna på åtgärder blev alltid för långa. Bäst tyckte jag som sagt att det var att sitta och planera. Men ändå hade jag svårt att känna någon riktig glädje. Pratade med Terttu i telefon fastän ingen av oss hade något speciellt att säga. Hon pratade helst om Stockholm. Mitt sinne pendlade mellan optimism och pessimism. Var glad åt att ha Sappo. Hans knöliga och keliga tryne piggade alltid upp. Han var med mig nästan hela tiden nu. Innan helgen var slut så spikade jag faktiskt den där bryggan och klippte gräs och plockade och rensade en liter hallon innan tevetittning på Friidrotts-VM tog vid. Ingen svensk medalj, men tre finska: Tina Lillak, Bryggare, Vainio. Så kom Helena hem från Arbrå och hade haft roligt; bland annat på tivoli i Bollnäs. Dessutom hade tjejen hon och Anna bodde hos en snygg brorsa med en ball amerikanare! Helena verkade också nu ha förlikat sig med hennes föräldrars skilsmässa och såg redan fördelar med att hon bodde kvar hos pappa, medan mamma flyttade till Stockholm: ”Om jag ledsnar på pappa och på Sundsvall, så kan jag flytta ner till mamma i Stockholm!” Jag gjorde klart Länsspecialistutredningen på jobbet och rapporten blev på 50 prydliga sidor med blått omslag, med ett appendix med tabeller på 30 sidor. Nu såg det proffsigt ut. Så tog jag en dag ledigt och tåget ner till Stockholm på eftermiddagen för att registrera mig i Litteraturhistoria och kanske Företagsekonomi. Jag skulle få bo hos Larsa. På nervägen läste jag boken om Världsreligionerna och en bok som handlade om en erfaren 26-årig tågluffare som tillbringat totalt 20 månader på resa i Europa och skrivit en handbok om tågluffning och höll föreläsningar om det. Nu drömde han om att luffa Jorden runt. Det var tydligt att jag inte var ensam om dessa rese- och skrivardrömmar. Killen reste ensam och hävdade: ”man träffar nya vänner överallt”. Jag skulle nog inte göra så stor sak av att jag rest ensam runt i USA. Andra resenärer kunde tycka att det var fånigt. Svensson skulle nog vara impad, men han läste kanske inte mina skildringar. Fick fram att jag nog sammanlagt också hade rest sju månader i Europa under åren 1965 till 1978. Det lät nästan mer imponerande. Åkte ut till Larsa i Bandhagen och han bjöd på kokt torskblock med pressad potatis. Registreringen ute i Frescati gick fort, men det var en del oklarheter, som vanligt. Litteraturhistorien hade som första delmoment Verslära, men någon litteraturlista hittade jag inte. Det skulle presenteras på lektionerna, men de skulle ju inte jag delta i. Jag åt lunch på en servering där ute bland moderna aktivitets- och allhus av blänkande plåt och när det var skönt soligt väder promenerade jag in till stan, men Hollywoods specialaffär på Luntmakargatan, där jag tänkt köpa kläder och de snuskbutiker vid Brunkebergstunneln, där jag tänkt köpa porr, hade upphört och Bok Akademin på Regeringsgatan hade inte de reaböcker jag hoppats på, så jag kände mig mest frustrerad och uttröttad av promenaden. Satte mig i Tegnerlunden med en Löwenbräu starköl och kände mig ensam. Nästan som en enslig lodare, fast ännu prydligt klädd med manchesterjeansen hela och med en stor tung portfölj med böcker och broschyrer. Ännu hade jag inte börjat vittja soptunnor, men det kändes tungt, ensamt; kände mig som en nolla. Inte ball som jag tidigare hade kunnat känna mig när jag låg där i Tegnérlunden och slappade. Det hände då och då under långraster när jag jobbade på SL. Nu var jag bara en tillfällig besökare. Inte stockholmare längre; en norrlänning; utan hustru. Hade pratat med Larsa om Terttu och min saknad och jag påmindes om hur hon kunde klä upp sig sent på kvällen för att gå ut och dansa; kanske träffa någon, även om hon inte tillstod det. Jag var hemma med Helena, barnvakt och plågade mig i fantasin om allt hon kunde ha för sig. En tjej i långtröja och lufsiga manchesterjeans hade gått förbi mig ett par gånger; försvunnit, men kommit tillbaka. Nu betraktade hon länge Strindbergsstatyn och lade sig i gräset en bit bort. Hon var en sådan jag borde söka kontakt med: Nätt, ganska snygg, intellektuell, slapp; kanske intresserad av erotiska lekar. Men mitt självförtroende var i botten. Återvände med tåget till Sundsvall. Läste som vanligt flera böcker samtidigt; varvade Ulf Lundells Årebok Vinter i Paradiset med Tom Selanders seglarbok Galejans farvatten och Vita Andersens Håll käften och var söt med Janne Lundwalls Löpa linan ut om ensamma existenser. Dessutom bläddrade jag i Litteraturvetenskapens digra litteraturlista från universitetet och svor över att jag inte kikade efter kursböcker, när jag nu varit i Stockholm. Kunde vara svåra att få tag på i Sundsvall. Det enda jag köpt var en utanpåskjorta till Helena, som strax skulle börja sjätte klass. Åter i Bosvedjan. Hemma då Helena hade börjat skolan och Terttu rest till sin älskare i Stockholm. Jag satt på balkongen och åt Akokola medan Helena lekte något med Anna och Henrik i vardagsrummet och andra barn gungade eller lekte på gräsmattan utanför. Det var fredag och jag kände att en tom kväll nalkades. Min munktillvaro. Det var nästan två månader sedan jag senast låg med någon kvinna; sedan jag tjatat mig till en stund med Terttu. Räknade ut att det var 16 år sedan jag levt i sådan celibat. Senast jag var singel var jag snabbt ute och raggade framgångsrikt, men inte nu. Det kändes nu mycket svårare. Kanske min vikarie på sjukhuset? CH hade börjat för att hinna introduceras innan jag gick över på halvtid och hon var en snygging, som jag hade stött ihop med redan på en dans under sommaren. Hon var visserligen gift och hade två barn, men det verkade som att hon charmades både av Runo och av mig, så kanske? Men det var bara korta stunder jag tänkte att jag skulle våga stöta på henne. Mest kände jag mig stukad och nere och få saker annat än att planera resor fick upp optimismen. Jo det var skönt också att ha Helena hemma. Det blev lite liv omkring mig; familjeliv. Kände också att jogging var bra för mig, inte bara fysiskt utan också mentalt och jag anmälde mig till det så kallade IKEA-loppet, 17 km, för motionärer. ”Ta inte i för mycket bara så att du tröttar ut dig”, sade farsan, förundrad och missnöjd. ”Det finns mycket att göra här i Armsjön.” Han tyckte att jag skulle koncentrera min energi på praktiska saker. Loppet var hårt. De 17 kilometrarna var kuperade och det kändes att jag egentligen inte var tränad för ett sådant lopp. Att jag sprang på 1.47.03 var väl okey, men att jag placerade mig som 109: a av 136 startande män lät inte bra och jag var mör ett par dagar efteråt. Fram till 12 kilometer hade det gått bra, men sedan kom en stigning som drog kraften ur mig och jag började känna ömhet i bröstet vid 13 och gick sedan uppför nästa längre backe vid 14 kilometer. Men då fyra tjejer passerade mig fick jag upp farten igen och slog två av dem mot slutet även om jag inte nådde de två snyggaste. Jag var alldeles utpumpad och tog sovmorgon nästa dag och satt länge och drack te vid morgonplatsen. Jag klarade distansen, men inte tempot, som jag behövde träna på. Såg grannarna Guj och Pelle ro ut för att vittja nät och den tredje grannen Henry spika på sin veranda. Min far låg däremot lågt. Han hade haft kraftig kärlkramp och vilade och hoppades slippa åka till sjukhuset. Det var en riktigt skön sensommardag och jag satt mest nere vid sjön och läste, monterade bilder i album och skrev. Faktisk en hel A4-sida om USA-resan. Jag tyckte också att jag kom fram till att den kommande långresan skulle ske med bil. Då hade jag frihet att stanna där jag ville och även ha en bas, en trygghet, där jag hade böcker och bandspelare och kunde dra mig tillbaka. Hade sett ut en äldre modell av Citroën skåpbil; en sådan med korrugerad plåt, som borde passa och även kunde fungera som vardagsbil hemma. Sov i Bosvedjan ett par dagar, men när Terttu återkom från Stockholm drog jag åter ut till stugan. Passande nog ville också Helena ta med tre kompisar till Armsjön och det var 29º ännu på kvällen så det passade perfekt. På jobbet hade Runo och jag fortsatt intervjuerna med vikarier för mig, men vi fastnade som nämnts bägge för den riktigt snygga C H, den 35 åriga personalassistenten som både Runo och jag tände på redan när hon extrajobbade tidigare under sommar-en. Kunde vara något för mig kanske, men Runo, med sin ställning och mer självklara pondus var en svår konkurrent. Hade tvättstuga i Bosvedjan och då det tog halva dagen tänkte jag sova över fastän Terttu var hemma. Jag hade redan somnat bredvid henne då telefonen ringde och Terttu satt sedan och pratade i timmar kändes det som medan jag vred mig i sovrummet och försökte begripa finskan. Jag ropade att: ”Det var ett jävla sätt att sitta och prata halva natten när ni har alla chanser på dagen och träffades i Stockholm.” Terttu gav mig ett retsamt smil och bara fortsatte att snattra. Då fick jag nog och klädde på mig och tog luren från Terttu och skrek: ”din jävel som inte kan hålla dig ifrån henne ens för korta stunder och som har förstört vårt äktenskap” och liknande – jag var mycket upprörd – och körde så snyftande ut till Armsjön och sjukskrev mig nästa dag. Det verkade som att Terttu ville försöka att knäcka mig. Ge så mycket däng hon kunde. Kanske hon skulle fortsätta med det under bodelningen. Bråka om varenda pryl. Men till stor del hade nog mina känslor dragit iväg. Terttu berättade senare att det inte var hennes H som ringt, utan kompisen och vår gemensamma bekanting Katja! Men hon kunde ju ha sagt det; hon ville att jag skulle tro det värsta. Nästa dag var vi till juristen för att ansöka om äktenskapsskillnad. Det skulle ta 14 dagar. Vi skulle juridiskt ha gemensam vårdnad om Helena, men hon skulle faktiskt bo hos mig tills vidare. Kvällen, ute i Armsjön, handlade om självömkan. Jag satt där utan en tjej att krama och prata med, inte ens en kompis att ta ett glas tillsammans med. Jag var helt enkelt jäkligt ensam! Kände för att återvända till Stockholm. Där fanns kompisarna, krogarna, möjligheterna… jag skulle inte behöva vara ensam. Här var det som att jag sjönk mer och mer. Skrev knappt något längre; utvecklades inte, levde som en munk i mitt Sangha. Jag kunde åtminstone skriva så att det blev någonting av detta! Bläddrade i mina fotoalbum från resan i Nordamerika och tyckte att de visade ett fantastiskt äventyr; även om bilderna också visade ensamhet – det syntes få människor på bilderna. Men de borde platsa i en tidning. Jag måste skriva mer, resa mer; växa på så vis; komma vidare! Fast visst hade jag väl gjort en hel del också? Missnöjet berodde nog på att jag jämförde mig med de framgångsrika: konstnärer, författare, kändisar. Visst ansåg jag mig poten-tiellt platsa i det gänget och tveklöst var jag annorlunda… men kanske var jag mer en nolla än ett utropstecken! Drömde om Stockholm igen. Skriva på dagen, gå på krogen på kvällen, träffa vänner, kvinnor. Tänk att uppleva en romans: vara upprymd en månskensnatt hand i hand, kanske med en som hon Clara i San Francisco: mjuk, snäll, söt, skulle passa mig bra. Första höstsprånget minskade inte direkt lusten att flytta söderut igen. Dessutom hade jag isolerat vinden på Stor-stugan med glasull och fyllt väggarna med sågspån. Kräftkalas med mor och far kändes ju inte helt rätt heller, fast kräftorna var goda och Zeller Schwarze Katz rann ner behagligt, men jag hade gärna haft ett djupare samtal om det som varit och framtiden med dem, men det kom inte till stånd. Vi hade aldrig ägnat oss åt något sådant. De verkade mest tycka att min belägenhet var pinsam. Far satte sig framför teven och mor gick ut till köket. Själv tog jag Sappo på en promenad. Tog den så att jag skulle ha mött C om hon var i sin stuga. Det var hon inte. Kanske var Sappo min bästa vän nu. Tidigare på dagen hade vi joggat och letat rätt på Stormyran uppe i bergen ovanför landsvägen, men den var varken stor eller speciell, om det nu var rätt myr. Det halsonda som följde på isoleringsjobbet och dåligt väder höll mig hemma från jobbet och i sängen på måndagen. Låg mest och tittade i kartor. Skissade på en tripp genom Tyskland, Frankrike, Tjeckoslovakien; Moseldalen, Luxemburg, Hangrottorna, Dresden, Elbsandsteingebirge, Prag. Die Moldaus pärlande flöjttoner ledde mig dit. Kanske Polen. Där fanns många flickor som kunde vara intresserade av en svensk; att flytta till Sverige. Kanske värt en höstresa? Tittade på orter i Finland, många välbekanta och kände saknad. Var det slut nu på besöken dit? Visserligen hade Helvi, svärmor, bjudit mig dit när jag ville – jag hade ju fullt stöd därifrån verkade det, något som Terttu stönade över. Men egentligen hade jag väl inte råd. Det var skils-mässotid. Terttu skulle antagligen flytta tillbaka till Stockholm i mitten av augusti och jag kunde hjälpa henne med flytten samtidigt som jag tentade i verslära på universitetet. Stockholm drog. Perfekt för en ensamstående; slappare, lättsammare människor, alla typer av människor, fler kompisar, balla krogar. Fast då ville jag bo i innerstaden och det skulle jag inte ha råd till. Det skulle bli en ny förort långt ut. Nä jag fick inte bli som Terttu. Jag kunde bo hos kompisar och flitigt besöka Stockholm, men stanna kvar i Sundsvall. Helena trivdes så bra där nu och hade till och med skaffat sällskap. Han hette Fredrik och var med ut till Armsjön en dag tillsammans med Anna och Henrik. Naturen är nära i Sundsvall, det finns det mesta och det är lätt att göra saker utan att lägga så mycket tid på lokala resor och köande. Kanske kunde jag hitta mysiga krogar och bra ställen att träffa tjejer där också. Firade sista sommardagen och sista dagen som heltidsanställd med ett glas starkvin. Alltså sista innan nästa sommar alltså. Och jag var alltså ännu heltidsanställd, men hade halvt studieledigt och egentligen nu först med halvtids-lön. De första veckorna var jag tvungen att fortsätta heltids-jobbet. Förhoppningsvis kunde jag ta mera ledigt framöver. Kändes bra. Jag var trött. Torbjörn trackade mig gärna: ”Din personsökare har inte pipit ofta, jag tar den tillbaka nu, det står många i kö”, apropå den personsökare jag hade och med antydan att jag inte var eftersökt, gjorde ett dåligt jobb! Men han fick ta den. Jag hade inte ett sådant jobb, där jag måste vara anträffbar på minuten, tyckte jag. Biträdande sjukhusdirektören Runo gnällde också: ”Du lägger för mycket tid på personaltidningen Sonden och besök i Härnösand”, klagade han. ”Visst ska den hålla kvaliteten, men det måste kosta mindre och ta kortare tid!” Surkarten Rolf, som tog alla chanser att ge ett stick, pratade jag inte med längre. Det var liksom legalt att hacka på mig nu när jag visat mitt ointresse genom att gå ner till halvtid. Skulle bli skönt att slippa se flera av dem åtminstone halva dagarna! Trivdes bättre med folk från andra avdelningar. Det var flera som jag brukade stanna och prata en stund med. Mest privata saker då. Som på Luntis, där umgänget med kollegor kändes som ett positivt tillskott i tillvaron. På kansliet handlade det bara om effektivitet, om jobbet, och jag var inte särskilt effektiv. Tänkte för mycket. Var mera analytiskt, försökte lösa problem. På bästa sätt, inte på snabbaste sätt, som var normen. Jag ägnade mig hellre åt att prata med Helena. Vi övade franska tillsammans och hon berättade att hon tillhörde skolans populäraste tjejer. Hon verkade må bra, trots föräldrarnas skilsmässa och det kändes bra. Själv anmälde jag mig till kvällskurser både i engelska och i spanska. Behövde förbättra språkkunskaperna med tanke på mitt kommande reseliv och det var också ett sätt att träffa folk. Det kändes som att jag var på väg bort från direktionens kansli. Men vart? Sundsvall var inte samma arbetsmarknad som Stockholm. Författardrömmarna var nog mest just drömmar. Kanske blev Stockholm igen? Men det kändes rätt att gå ner till halvtid. Skilsmässan och otrivseln på jobbet slet på hälsan och det var viktigare med den än ekonomin, karriären, hög standard. Skilsmässohöst Dimmigt och ännu varmt. Sovjet sköt ned ett koreanskt passagerarplan för att det kommit över gränsen. 269 människor omkom. Själv hade jag joggat, men det gick trögt. Tog ett snabbdopp och lyssnade på Finnkampen på radio. Tittade sedan på Monte Pythons Meningen med livet, kul och typiskt sjuk Pythonfilm. Fast jag planerat att gå på Club Privé, som hade insläpp från 20 år och fritt före klockan 22 och bjöd Filet Mignon för 38 kronor och var känt för söta flickor. Och då kände jag mig för seg för att åka in! Söta C H, min deltidsvikarie, hade börjat och kände sig lika osäker på vad som förväntades av henne som utredare, som jag hade varit i början. Men hon hade bättre läge: Förväntningarna på henne var lägre – hon var ju personal-assistent egentligen, inte utredare, och dess¬utom fanns jag där och kunde stötta och ge råd. Modern bjöd på goda kräftor med vitt vin på lördags-kvällen, så då blev det inte heller något Club Privé. Far uttryckte sin oro över mitt halvtidsarbete: ”Du borde nu satsa mera på att vinna sjukhusdirektörens förtroende när biträdande sjukhusdirektören ska bli professor och vara borta en del. Då kunde du få ökat ansvar och karriärmöjligheter. Du sumpar dina chanser!” ”Kanske det, men jag strävar inte efter att göra karriär eller att få ansvarsfulla uppgifter. Jag är nöjd med den position jag har.” Att jag snarast tonade ner mitt engagemang för landstinget sade jag inte. Jag trivdes bättre när jag nästa morgon fick vakna ute i stugan och veta om att jag var ledig. Kunde gå ner till bryggan i pyjamasen, sträcka på mig, kisa mot solen och tvätta mig i uppfriskande sjövatten. Koka morgonteet och bläddra i morgontidningen utan stress. Enstaka gula löv började falla till den våta marken, vattnade av ett kyligt strilande regn. Passade min sinnes¬stämning. Jag hade just sovit en natt i Bosvedjan, vilket jag gjorde emellanåt när Terttu var där och vi behövde prata, d v s det blev mer prat och mindre sömn och sedan hade jag svårt att sova i Helenas gnekande säng med kassett¬radions lysande siffror och vetskapen om att Terttu låg i rummet bredvid, oberörbar. Vi pratade om att situationen med våra växelvisa boenden inte var hållbar längre. Även Helena tyckte att det var jobbigt och att det var bättre om mamma tog steget och verkligen flyttade till Stockholm. Där skulle hon bo tillsammans med H i en tvåa på Hälsingegatan. Helena skulle bo kvar hos mig. ”Om du slutar upp med att skämta och spexa om allting”, sade Terttu. ”Hon har svårt att prata allvar med dig när du är så där. Hon har kärleken till Fredrik nu, som är viktig”. Jo det var kanske så att jag lätt skämtade undan saker som den andra personen tyckte var viktiga. Att jag hade svårt att vara allvarlig. Det kanske var ett sätt att dölja min egen ångest och oro? Kanske var det så. Terttu grymtade en hel del över den besvärliga bostads-situationen och uttryckte fler problem med skils¬mässan än det kändes som hon gjort innan. Kanske hade förälskelsen avklingat något och vardagen kommit närmare. Hon kände samhörighet och trygghet med Helena och mig i Bosvedjan, men kärlek till H och Stockholm när hon var där nere: kände sig halv på bägge ställena. Hon ville krama om mig och träffa mig ofta, men såg gärna att jag skaffade mig en älskarinna så att vi var mer jämlika och kunde umgås som kära vänner. I stället för att jag nu kände en lust till henne som hon inte ville återgälda: ”Fast i nödfall kan jag förstås ställa upp”, lade hon till. Det avböjde jag dock stolt. Det var lätt för mig att börja tro något och jag kände det som att jag börjat komma över den värsta passionen. Skilsmässan kändes på något vis oundviklig och det bästa på sikt. De sista dagarna före den mer definitiva konkreta skilsmässan var ändå kaotiska. Jag kom från jobbet på gott humör efter att ha fått en hel del beröm för personal-tidningens septembernummer och jag föreslog att hela familjen skulle hitta på någonting tillsammans under helgen. Men det bemötte Terttu med: ”Det kan ni väl göra om ni har lust, men jag åker ner till Stockholm på söndag och kommer tillbaka först när jag ska hämta mina grejor!” Då brast det för mig och jag blev blixtförbannat och skrek: ”Är du så jävla kåt så att du inte kan tygla dig här med oss några sista dagar, då kan vi skita i alla uppgörelser!” Nu var det Terttus tur att låta chockad: ”Det är ju slut mellan oss, har du inte fattat det? Vad TROR du egentligen?” Ja, vad trodde jag. Antagligen att det fanns något litet hopp om att det kunde ordna upp sig, så länge hon fanns där. Mitt i vår upprörda konversation som troligen byggde på att vi nått olika långt mentalt i denna separation, så ringde förstås H, hennes älskare. Då tog jag upprört en väska och körde ut till Armsjön, men sedan jag snurrat runt några varv och timmar så återvände jag till lägenheten och sov sedan där; fastän dåligt och med vånda. For hem på lunchen nästa dag för att hämta några grejor för att kunna bo i Armsjön sedan, men då fick Terttu ett nervöst sammanbrott grundat på det hårdnande klimatet mellan oss och ett besked från ortopedkliniken att man på röntgenbilder hittat benflisor i ena knäet liknande det man tidigare opererat bort från ena foten och man stod frågande inför detta. Terttu svimmade och fick yrsel och jag kunde inte återvända till jobbet utan pysslade om henne resten av kvällen. Det blev tårar och försoning och vi låg med varandra och lovade vara snällare och hålla en bra kontakt. ”Kanske kommer jag tillbaka till dig så småningom, vem vet”, snyftade Terttu och väckte detta svaga hopp som jag försökte hålla nere. Upprymd av vår tillfälliga försoning gick fredagens projektmöten om lokal¬problem i ett glatt flöde och det var inga problem att komma överens med fackrepresentanter, klinikchefer och teknisk personal. På kvällen gick så Terttu och jag på Stekhuset Hörnan och åt filet Mignon à la Maison med Parador rödvin och camembert, då Helena var bjuden på partaj. Vi pratade och skrattade och höll om varandra och var överens om att vi borde ha gått ut oftare. Det var inte så dyrt som man kunde ha trott: 215 kronor för två. Terttu berättade om sin H och hans bekanta och att det var krogbesök nästan varenda kväll där i Stockholm. Det var sällan lugna hemmakvällar och H hade inte ens en tv. Men han hade en röd Alfa Romeo sportvagn, som Terttu betraktade som sin drömbil. ”Du kan få låna den när du flyttar ner mina grejor”, sade Terttu, ”så slipper du sitta på ett fik och vänta medan vi lastar ur vagnen.” ”Absurt. Skulle jag låna din älskares bil, som jag är redo att klippa till om jag ser honom.” ”Ha,” svarade Terttu, ”du skulle nog åka på mycket spö då!” Efter fem dagars diskussioner, då vi också packade det hon ville ha i lådor, så skjutsade jag Terttu till tåget och sin älskare i Stockholm och Helena och jag var kvar, en pappa med sin dotter. Hustrun, mamman, hade flyktat. Far skrev i sin dagbok: Terttu reser hemmifrån tåg. S-holm till en annan kar. Inget ansvar för de sina! Lämnar Helena 12 år. Innan hade vi hunnit med att äta kräftor i lägenheten i Bosvedjan: ”För sista gången tillsammans här i vårt hem som en familj”, som jag så högtidligt förkunnade. ”Varför ska du måsta göra det så svårt”, tjöt Terttu. ”Jo jag vill markera förändringen, runda av. En epok är slut och jag vill känna mig nöjd med våra år tillsammans och bli redo för en ny epok!” Terttu ville bara iväg. Hon var redan i sin nya epok. Nästa dag sprang jag Midälvamarschen och det kändes som den bästa behandlingen för mitt plågade psyke och det gick också lättare att springa än förut. 1.40.23 var klart bättre än jag räknat med för dessa 20 km och jag slog min chef Runo, som tidigare drivit med mig för min löpning. Vi var några hundra män och kvinnor som började en runda på Bergsåkers travbana för att sedan kuta ut på den fina landsvägen mot Indal. Många gick också, såsom Barbro, Maggan och Luselle från Sjukhuskansliet. Runo drog iväg snabbt med några läkare, men jag höll min egen takt på fem minuter per kilometer: Vätskekontrollen vid 8 kilometer klarades på 40 minuter. Hängde ihop med ett par gubbar som höll mitt tempo och sedan loppet svängde av vid Kovland och terrängen blev mer kuperad kändes det bra och jag höll mitt tempo medan andra börjat få problem. Från 10 kilometer plockade jag löpare hela tiden och ingen kom ikapp mig bakifrån. Sådant stärkte mig förstås. Vid ungefär 14 km nådde jag ikapp Runo och höll mig bakom honom tills de största backarna började i Laggarberg. Då smög jag upp vid hans sida och sade hurtigt med tillkämpad pigg stämma: ”När det blir lite brantare sätter vi väl in rycket!” Jag såg på hans överraskade nuna att han knappast var beredd på det och när jag ökade farten så släppte han snart, medan jag kände mig oförskämt pigg och var nästan under 5 minuter per kilometer på slutet. I mål var jag två minuter före Runo och då hade han ändå spurtat intensivt för att försöka nå ikapp mig och pressade dessutom sin fjolårstid med fem minuter. Det var en stor prestigeförlust för Runo som ihop med sjukhusdirektören och underhållschefen retat mig för att vara: ”Tjuren Ferdinand som bara vill lukta på blommorna längs vägen.” Runo hade också sagt att enda chansen att jag skulle slå honom var om han vrickade foten. På slutet i Bergsåker leddes man in i smala fållor och då blev jag plötsligt omsprungen av en man och fighter¬instinkten vaknade och vi spurtade bägge intensivt och jag lyckades kasta mig före honom i mål. När vi bägge satt på en soffa och pustade så vände han sig emot mig: ”Jag kanske ska presentera mig, Karlsson, pensionär!” Min triumfkänsla sjönk en bit. Men min utvärdering av loppet visade dock att jag kunde gå vidare och satsa på större utmaningar till nästa säsong: Gaffelbyjoggen, Lidingöloppet och så småningom Stockholm Marathon! På måndagen hade jag då den första studielediga dagen denna höst. Det regnade och jag satt och våndades över om det var rätt beslut att på detta vis avstå halva lönen, i stället ta ett lån och äventyra ekonomin. Joggingtriumfen gjorde också att det skulle gå lättare att gå till jobbet. Men jag måste försöka ordna en bra arbetsplats för mina studier och skrivande och ge detta en ordentlig chans. Min söta vikarie sökte ett heltidsjobb som personalassistent på SJ och hade väl en god chans på det och i så fall kunde jag snabbt återgå till heltid. Helena hade möblerat om i sitt rum och det blev ett skrivbord över. Vi måste bestämma måltidsrutiner; bestämma vilka dagar vi lagade riktig middagsmat och vilka det var bra mat i skolan och jag åt lunch på jobbet eller på stan så att vi kunde äta enklare middag. På helgerna blev det nog mycket farmors mat, även om jag fick bidra till matinköp. Allt sådant hembestyr som städning, tvättning etc. måste jag ha rutiner för, det var annars sådant som Terttu haft huvudansvaret för, även om det mer och mer hade vilat på mig redan under våren då hon varit i Stockholm på kurs. När jag nu började läsa litteraturhistoria vid Stockholms universitet på distans, där första avdelningen handlade om verslära, kändes det lämpligt att bläddra igenom min gamla dikt- och kompositörspärm från 60-talet. Jag gjorde det med ett leende; ibland uppskattande, ibland igenkännande generat, men en del texter kändes förhållandevis mogna, t ex dikten Ensam från 1963, de svenska skämtsamma balladerna såsom Förkylningen, samt vårdikterna. Jag skrev på fri vers utan kunskap om jamber och anapester, men det fanns ett samspel mellan innehållet och rytmen i dikten. Det var ett djup, som kanske sammanhängde med de intellektuella stämningarna då och jag var säkert mer konstnär då än jag var nu. Kanske stod jag på skapartoppen när jag bevistade vårkonserten i Gubbängens läroverk 1966 med en söt flicka vid min sida och emottog publikens uppskattning. Jag bar kostym och var som en stolt tupp som fick uppmärksamhet varthän han gick. Jag var på väg att bli en lokal kändis; en aktad diktare och bluessångare. En kille som var polare med skolans inne¬snubbar och hade ett djup som få. Men den där ställningen och relativa kändisskapet sipprade sedan bort. Jag hade då, som senare, jobbigt med förväntningar och min position orsakade det och jag började backa av. Det hade jag gjort senare i livet också. Konkur-rensen från andra, tuffare, som ville upp, hårdnade också närmare toppen. Den fråga jag nu fick ställa mig var om jag kanske hade talang inom musik och poesi som räckte för en hög position eller om det varit rätt att backa av i tid? Samma fråga gällde om jobbkarriär också. Den 15/9 körde Helena och jag ner med Terttus bohag i ett hyrsläp. Vi hade gjort upp. Hon hade tagit det hon ville, men det mesta fick jag behålla, särskilt större möbler, eftersom Helena mesta tiden skulle bo med mig. Terttu ville också att jag skulle göra ett album med bilder på Helena. Några bilder från våra 14 år tillsammans var hon inte intres-serad av! Örjan kom över och hjälpte mig att packa och vagnen blev smockfull. Fick ta en del i bilen också. På Hälsingegatan skiftade jag bil med Terttu trots allt, då H: s Alfa Romeo inte hade dragkrok och de skulle transportera mer grejor. Kändes ovant och jobbigt att köra den röda sportvagnen ut till Larsa. Han bjöd på spagetti med köttfärssås och vi såg Chaplins Diktatorn på tv. Peta såg jag inte till. På fredagen körde jag till Frescatiuniversitetet och fick studieintyget påskrivet och så drog jag en repa med sportvagnen och gjorde en nostalgisk promenad i Hagaparken. Satt sedan på Skinnarviksberget på Söder och beundrade utsikten och läste verslära när en Jehovas Vittne, hemmahörande i Sundsvall, slog sig ner bredvid mig och vi diskuterade Jordens undergång. Hon lyckades sälja boken: Hur man uppnår lycka till mig. Jag var onekligen mottaglig för budskapet. Ulla och Hadar bjöd på krabba och en massa vin. Sonen Jens kunde säga några ord nu, men var i den jobbiga åldern då han var rörlig nog att kunna ta sig runt och ställa till, men inte äldre än att han dreglade och bajsade på sig. Terttu och minas gemensamma bekanta verkade inte inse att vi faktiskt skulle skilja oss. De visste att Terttu skulle flytta till Stockholm och att hon hade en ny kille, men skilja sig? De hade svårt att förstå att Terttu var beredd att gå så långt. Festandet gjorde att jag gjorde tentan i verslära bakfull, så det gick inte så bra. Träffade Gunder och vi åt lunch på Pizzeria Venezia och så kom hans tjej Barbro. Jag som var inne på versläran deklamerade Alf Henrikssons dikt: Havet är fullt av daktyler som lägger sig. I sömntung jämvikt rörs spondéns boj. På stranden dansar jamb vid jamb. Där står fem trokéer stelt på linje. Anapester till häst rycker an. Jag föreslog att jag skulle viska den dikten ömt i örat på flickan under dansen och på så vis göra mig mer intressant. Det trodde inte Barbro skulle vara så lyckat. Efteråt gick jag på Woodstockbiografen och såg en verkligt upphetsande porrfilm med söta sexiga flickor som visade hur skönt det gick att ha det, men ute hos Katja i Bredäng kom verkligheten till mig igen i form av Terttu och hennes nya karl, som kom med husvagnen och skulle skifta bilar. Jag tvingade med hämndlysten njutning den tunnhårige glasögonprydde mannen i skinnjacka att backa och krångla länge med vagnen innan jag förklarade mig nöjd och både Terttu och han var ordentligt irriterade när de åkte iväg under mitt hånflinande. Men jag var djupt skakad inombords. Han åkte iväg med min My, min fru. Hon gick och satte sig bredvid den man hon nu valde före mig. Som hon nu sökte mer gemenskap med, som hon lagade mat åt, som hon strök skjortor åt, som hon låg med. Jag hade åter gått upp i lägenheten och såg dem åka iväg, nu mer definitivt än tidigare och jag hällde hetsigt i mig den starköl som Katja ställde fram. Hon såg min vånda och förstod. Fast hon påstod sig inte förstå Terttu. Det gjorde säkert inte heller Helena, som redan bott hos Katja ett par dagar. Det var knappt hon visade sig när mamman åkte iväg med sin nye man. Hon hade varit hos dem ett par dagar, men de hade bråkat och hon ville därifrån. Det var svårt ännu när Helena och jag återvänt till Sundsvall och den länsade lägenheten där nu mammans alla prylar var borta. Det kändes så definitivt. I brevskörden fanns också domen om äktenskapsskillnad: Tingsrätten har beslutat att äktenskapsskillnaden skall föregås av en betänketid på minst sex månader från den 8 september 1983. Satt i det raserade vardagsrummet med skrivbordet på tvären och försökte åstadkomma något. Drack kaffe och körsbärsvin och lyssnade till Bob Marley. Kände att ångesten ville tränga fram. Inte oron över hjärtat som jag kände ibland, utan mera en rädsla för att saknaden efter Terttu skulle lamslå mig. Att det var nu som jag skulle få lida alla kval som jag dittills klarat mig oväntat bra ifrån. Helena satt instängd på sitt rum. Deppade på sitt håll. Pratade med sin kille Fredrik i telefon eller om han rent av redan hade kommit dit. Jag var mest i tankar och inne i min egen dystra värld. Stig Hägglund