Resa till Australien och Nya Zeeland 10

Stan Products © Stig Hägglund (2014) Resa till Australien och Nya Zeeland 19 oktober – 14 november 2014 Dag 10 Tisdag 28 oktober Wellington Gick ut tidigt för att handla lite frukosttillbehör och solen lyste redan och det såg ut att bli en fin dag. Begav mig under förmiddagen ner till järnvägsstationen och sedan färjeterminalen, men kom för sent för att komma med morgonfärjan – biljetten måste bokas minst 24 timmar före. Jag fick en biljett till eftermiddagsturen, vilket gjorde att jag inte kunde komma med någon bussavgång från Picton utan fick övernatta där. Det verkade gå väldigt få bussar ner genom Sydön. Förseningen från Rotorua hängde med! Färjan ingick i mitt busskort, men det innebar också att de 30 timmarna buss som jag betalat för minskade till 13-14 timmar. Promenaden i staden som jag sedan företog mig visade på en omväxlande bebyggelse som klättrade uppför sluttningarna. Kusten var brant och det gav spännande möjligheter. Jag åkte bergbanan upp till en höjd. Klättrade upp mellan husen likt i Bergen. Därifrån gick jag sedan ner genom den Botaniska trädgården, som var fin, med många för mig ovanliga växter och fortsatte sedan längs kajerna, som i centrum helt var vikta för flanerande och tillfälliga arrangemang och här och där fanns serveringar och museer. Där fanns nationalmuseet Te Papa, som var stort och fascinerande och där tillbringade jag hela eftermiddagen bland maorikonst och träskulpturer, kanoter och uppbyggda miljöer, liksom skildringar av vulkanutbrott och jordbävningar, som den 1968 i Christchurch på Sydön. Det fanns skildringar av polynesisk och europeisk inflyttning och av djurlivet, t ex nationalfågeln kiwi i ett mörkrum och en konserverad jättebläckfisk i ett akvarium. Och så kunde jag glädja mig åt att det fina museet hade fritt inträde. På väg åter till vandrarhemmet handlade jag lasagne till middag och en flaska rött vin och en burköl. Vinet kostade 49 kronor och ölburken 17 kronor, en Haagen på 7,2 %, det var ungefär svenska priser. Diggade det mesta av det i det kök på andra våningen som mitt och ett antal andra rum var orienterade omkring. Jag satt där ensam, men ett maoripar kom ut från ett annat rum och hejade. Det verkade i alla fall okey att dricka vin på detta ställe. Det fanns ett större kök intill lobbyn på bottenplanet där man kunde hämta kaffe och te. Med hjälp av vandrarhemmets wi-fi lyckades jag efter en del krångel boka en bädd på vandrarhemmet Tombestone i Picton, färjestället på Sydön. Däremot lyckades det ännu inte att skicka SMS. Värmde och åt lasagne till ett glas vin medan ungdomar på 20-30 passerade på väg ut eller in. Jag såg medelålders resenärer på stan, men inte någon på vandrarhemmet. De medelålders resenärerna bodde nog i allmänhet på hotell. Läste om Katherine Mansfield, en av landets mest kända författare trots att hon dog ung, redan 1923, bara 35 år gammal, var framför allt novellist. Hon var född på Nya Zeeland, men bodde och skrev i England och betraktades därför av många som en engelsk författarinna. Satt med mitt glas vin, liksom många av ungdomarna gjorde till den mat de stekt upp på spisarna i köket. Men många av resenärerna drack vatten eller läsk. Det var en notering jag gjort att folk generellt sätt var måttligare både med alkohol och alldeles klart med rökning än de var för 20-30 år sedan, när jag reste som mest. Folk levde sundare verkade det. Dessutom var det i Wellington påtagligt många joggare runt om i staden och särskilt kring Botaniska trädgården där det också låg flera idrottsanläggningar. Det kanske var ett fenomen för huvudstäder, för jag minns horder av joggare i Washington, USA, i början av 80-talet, vilket då också fick fart på min jogging. Kanske också hängde ihop med befolkningens akademiska nivå, som troligen var högre i huvudstaden än i landsortsstäder. Jag tyckte att Wellington var en positiv överraskning. Mysigare än Auckland kändes det som, men Auckland skulle få flera chanser. Men innan dess Sydön och förhoppningsvis till trakten av Mount Cook och till fjordarna i söder, vilket borde kunna vara resans höjdpunkter – det var mer än halva färden kvar. Stig Hägglund