travelbug

Stan´s FÖRLAG                                                                                         © Stig Hägglund (2010)                                                                                                                                                                                                                           

Äntligen på väg

1979 - 1982

Del 1b

juli 1979

1979

Bjurälvsresan

Jag passade på att fylla 32 år samma dag som dottern Helena, 8 år, kompisen Hadar och jag körde från Stockholm till Armsjön med vår gröna Volvo 242 – 75:a, som fått två nya Dunlop SP-4 stålradialdäck och med Astralhusvagnen på släp. Av arbetskamraterna hade jag fått en flaska vin och så hade jag bjudit på jordgubbstårta. Av hustrun Terttu hade jag fått regnbyxor och Helena hade själv sytt en penningpung. I Armsjön fick jag pengar till en sovsäck av mor och far, men jag fick köpa den själv.

Grisen, vårt marsvin Mia – hette så fast det visade sig vara en hane, verkade känna igen mig och såg ut att trivas. Han delade sina dagar mellan gräsmattan och buren framför teven. Han var ju väldigt sällskapssjuk och ville vara där alla andra var.

Farsan hade börjat med grunden till utbyggnaden av stugan som vi bodde i. Det märktes att han hade tid att hålla på som sjukpensionär, för det hade alltid hänt saker mellan besöken. Han hade fyllt 61 år.

Jag låg länge och tänkte och mindes alla mysiga stunder i denna stuga. Hadar sov redan på överslafen och Helena sov bredvid mig i den breda sjömanssängen, som jag lyckats rädda undan farsans renoveringsiver.

Snoken, ja Helena hade många namn, cyklade efter Hadar och mig en bit när vi körde iväg norrut på vår äventyrsresa och jag kände ett sting av saknad. Men det var en vacker sommarmorgon och spännande att vara på väg.

Vårt första stopp blev Döda Fallet i Indalsälven. Hela vägen längs älven och förbi Liden var vidunderligt vacker och det var roligt att visa Hadar dessa trakter. Nu tillbringade vi också flera timmar i Döda Fallets irrvägar mellan klippblock och utsvarvade jättegrytor, där jag även varit tidigare i sällskap med Terttu. Välmarkerade stigar ledde genom området, men vi speleologer gick gärna inom avspärrningarna också.

Döda Fallet skapades av ett misslyckat dammbygge i Ragundasjön lett av ”Vildhussen”. Natten till den 7 juni 1796 bröt vårfloden igenom och in i en nygrävd flottningsränna. Hela sjön tömdes och floden skapade sig ett nytt lopp och den 35 meter höga Storforsen blev torrlagd.

Vi rastade nära byn Ragunda, där sjön ersatts av bördig åkermark, och när vi satt där i lugn och ro och läste om historien kring Döda Fallet och drack kaffe, invaderades platsen av flera bilar med husvagnar. Det var norrmän och i varje ekipage fanns en massa barn och på en minut var alla ute och igång med badminton och fotboll och mammorna värmde vatten på gasolkök och papporna stirrade ner i motorhuvarna, sprang på toaletten eller stod och rökte och skrattade i grupper.

Jag spillde kaffe på brallorna och Hadar satt med en halvtuggad macka och vi bara glodde. Efter ytterligare några minuter började papporna ropa och alla plockade ihop, bilarna fylldes och med ett vrål drog de vidare igen och vi satt bara kvar i tystnaden och stirrade.

Men vi fick skynda oss vidare till Östersund för att hämta P-O hos hans mamma, som beklagade sig över att vi var två timmar försenade till lunchen.

Vi körde sedan vidare uppför Ströms Vattudal och spanade in de branta och mer än 600 meter höga Fågelberget och Kalberget, ”Det sovande lejonet”. Det var miljön för Beppe Wolgers Dunderklumpen. Svängde av längs en 800 meter lång kanjon till det 43 meter höga Hällingsåfallet, som var riktigt imponerande. Vi parkerade bilen och spände på oss ryggsäckarna. Det var ännu ljust fastän klockan hunnit bli nio på kvällen. Munsfjället, 1 187 meter, hägrade kalhjässad högt över skogslandet och det var i den riktningen vi gick.

Efter två timmar stannade vi för att koka soppa på stormköket och sätta upp tältet. Men då kom regnet och vi fick äta soppan iförda regnkläder.  Myggorna liksom regnade ner i soppan och vi värmde oss med brännvin och vatten.

Tältet höll, sovsäcken värmde, liggunderlaget okey och vi sov väl någorlunda. Morgonen var dimmig efter nattens regnande och tre skäggiga frusna typer fortsatte mot Munsfjället, fast vi inte längre såg något. Magen knorrade och göken hoade.

Vi vände snart. Det var ingen idé, vi skulle inte se något från bergets topp och vi kunde gå vilse på vägen dit. Munsfjället hade sett så inbjudande ut kvällen innan och skulle troligen bli den högsta topp vi kunde nå på resan. Vi hade gått 6 kilometer och hade 5 kilometer kvar. Satan. Nu fick det bli en träningstur och test av utrustningen enbart. Det blev godkänt på alla punkter.

Vi återvände till vattenfallet och kanjonen och lagade lunch på ärtsoppa och finskt bröd. Jag återvände till bilen medan P-O och Hadar prövade om Hällingsån bar några laxöringar. Det gjorde den inte.

Vänstra bakdäcket höll inte luften och vi fick byta till reservdäck i Gäddede, ett litet samhälle, klart påverkat av närheten till Norge. Vi drack kaffe med ostmacka och ringde hem, där det också regnade.

Jormvattnet var en fin liten by, högt över Lilljormen. Jag tyckte det påminde om Hornindalsvattnet i Norge, vilket gav angenäma minnesbilder. Vi fortsatte över Blåfjället med skiffersten, får och späda fjällblommor fram till nästa imponerande vattenfall, Brakkåfallet, som också hade grävt en kanjon i skifferberggrunden.

Målet var Leibikvattnet, där vi satte upp vårt tält nära en bäck där vi kunde ta vatten. Vi köpte fiskekort hos Albert Persson vid sjön och kastade efter öring några timmar vid Gauste. Fiskekorten kostade 10 kronor skallen, men de gav ingenting. Regnskurar växlade om med solglimtar så det var fram och tillbaka med regnkläder. Vi lagade köttfärs med champignoner, öl och kaffekask och jag körde sedan lätt berusad tillbaks till tältet. Klockan hann bli över midnatt innan vi ätit och tagit ytterligare en kaffekask nere vid sjön bland smörblommor, midsommarblomster, rödbleka, dagg­kåpa och framför allt, mygg.

Nästa dag hyrde vi en roddbåt för 25 spänn för att kunna göra ett rejält fiskeförsök. Det var mulet, men lugnt på sjön. Storfjällets 823 meter lockade i sydväst, gäckade som Munsfjället. Det fanns många holmar i sjön och jag klev av på en av dem för att koka kaffe och förbereda en härlig rödinglunch. Vi hade grill, snaps, öl och färskpotatis och väntade bara på fisken. Det skulle de mer hängivna fiskarna Hadar och särskilt P-O ordna under tiden.

Jag studerade de kalkstenar och sirliga skiffrar som stack upp på holmen och såg fram emot karstområdet kring Bjurälven som var nästa resmål. Men nu spanade jag mot båten för att se om där hände något. Röding var bland det godaste jag visste.

Men det blev burkskinka till middag. Vi fick inte ett napp, däremot ökade vinden och sjön blev krabb och Hadar och jag fick ta varsin åra och ro som furier medan vågkammarna rök över båten och blötte ner oss. Vi hann bli lätt skakade allihop innan vi nådde lä och stranden.

I stället för mera fiske gjorde vi en biltur på Stekenjokkvägen upp till den ensliga koppargruvan, mitt i en karj mäktig fjällvärd. Att jag druckit en starköl bekymrade inte i en miljö där vi sällan såg andra bilar.

P-O och jag besteg Raure, en 932 meter hög väl avgränsad topp, men det blåste så det knappt gick att stå där uppe. Jag plockade med lite konglomerat och vi beundrade den vita fjällsippan, den lilla rosa fjällglimmen, de små gula fjällviolerna och den eleganta lappspiran.

Nästa morgon följde vi Bjurälvens skummande fåra upp mot grottområdet. Kvällen innan hade vi högläst Leander Tells röriga skildring av området från 50-talet: ”Klafsande över ändlösa myrar, hasandes utför branta stup...”

Nu hade spångar lagts ut, broar tillskapats, informations­tavlor satts upp och halvvägs låg en riktigt fin raststuga där vi kokade kaffe och studerade gästboken. Den Naturgeografiska institutionen i Stockholm hade nyligen varit där för att studera karstformer. Det hade ju varit ett uppsatsämne som varit bättre lämpat för mig än glaciologi när jag läste Naturgeografi.

Det mulna vädret gick över till strilande regn när vi fortsatte och byxorna blev våta trots regnbyxor och ryggsäcken saknade regnskydd. Men det fick gå för vi kom in i ett mycket spännande område, unikt för Sverige. Vi såg hur älven störtade ner väster om Uttjevardo i mäktiga vattenfall och fortsatte strid tills den plötsligt försvann i ett brett slukhål. Sedan dök älven upp och försvann flera gånger och i skiftande kanaler med höga branta åsar däremellan och långa torrlagda partier av blottlagd gråvit eroderad kalksten.

Vi såg ett dött fall och flera grottor och grottanslag, men vågade oss inte in i någon, då öppningarna försvann brant ner i mörker med löst grus, synbarligen oexploaterade. Vi charmades av den vackra torrlagda gräsbevuxna Dolindalen och tyckte att besöket var riktigt stort. Inte minst Hadar och P-O, som inte varit i grottområden förut, var imponerade.

Vi återvände trötta och våta till raststugan och njöt av kycklinggryta och kaffe och värme från en kamin som vi laddade med torr ved.

Jag tog fram myggstiftet och markerade oskyddade delar av min kropp från de små stingande insekter som gjorde sitt bästa för att förpesta tillvaron på dessa annars så attraktiva breddgrader. Jag hade stiftet lätt åtkomligt i en tygpung runt halsen som Helena hade gjort åt mig. Hon skulle nog ha uppskattat att få följa med. Vi hade inte sett många andra vandrare under dagen, men bland dem vi ändå mött, fanns två familjer med flickor i Helenas ålder. Strongt.

Fast det redan var sen eftermiddag fällde vi tältet och lyckades handla i Blåsjön fastän klockan var närmare 8 på kvällen. Vid Vallarvatnet, en kort bit in i Norge, stannade vi och sökte upp Marmorgrottan, en helt oexploaterad grotta som jag kände till och det var en upplevelse. Vi följde ett mindre vattendrag fram till ett bred och numera torrlagd grottingång. Ingången var bred, men bara halvmeterhög och det var 10 meters nervpirrande krypande innan ett större rum med full ståhöjd öppnade sig. Därifrån förde tre gångar och vi följde den större och tände stearinljus så vi inte skulle gå vilse. Ljusen gav en trolsk stämning och den ljusgrå marmorartade vågiga kalkstenen blänkte. Det var troligen samma massiv som i Bjurälvens karstområde.

Efter sådär 30 meter stoppades vi av vattenmassorna från den nu underjordiska bäcken, men det var entusiastiska speleologer som återvände till bilen och fortsatte vidare in i Norge.

Det var tydligt att landet gått framåt ekonomiskt. Grusvägarna hade asfalterats och i byarna trängdes moderna villor, som i Röyrvik och Skorovatn, som vi passerade under kvällen. Flera var gruvsamhällen med anrikningsverk och karja kala berg.

Det var första halvan av juli och ännu ljust i de här trakterna och som den fantastiska dagens clue nådde vi Tunnsjöen med Tunnsjöguden. Det 814 meter höga berget såg nästan ointagligt ut där den reste sig på en ö mitt i sjön, med toppen dold av moln och snölegor längs bergssidorna.

Vi åkte runt hela sjön och beundrade den och vi stannade och lagade en sen middag med Tunnsjöguden i blickfältet, men vi gjorde inget försök att åka ut till ön och bestiga berget, vilket jag hade planerat. Det hade regnat hela dagen och allt var blött. Det var sent och vi ville få tag på en hytte och sova torrt. Men det avgörande var att jag hade glömt att ta med paddlar till den gummibåt som vi skulle komma över med. Båten var med, men inga paddlar, vilket vi förvisso märkt redan vid Leibikvattnet.

Jag körde mil efter mil på allt krokigare grusvägar och någon hytte dök aldrig upp, så vi återvände till Jämtland och i natten såg Hotagensjön riktigt intagande ut med många öar. Vårt mål blev Åkersjön, där P-O hade sina rötter och släkt. Klockan var 4 på morgonen och jag var helt slut efter nio timmars vandring och nio timmars körning. Det var inte svårt att somna trots blött tält och utrustning.

Vaknade med Åkeråns brus och en böljande tältduk. Det var mulet och kyligt när vi preparerade vår fiskeutrustning. P-O och Hadar hade letat mask och P-O hade redan sitt spö ute i Åkran, som han kallade Åkerån. Hadar satte mask på sitt spinnspö och jag satte en fluga. Vi hade bägge skaffat plastkulor som kunde omvandla spinnspöet till met- eller flugspö.

Kylan trängde in, när allt var blött sedan tidigare, men vi var ändå vid gott mod. Upplevelserna uppvägde och det var ju också en testtur, av utrustning och oss själva. Fick notera att stövlar tog in vatten, att benmuskler ömmade och ledkulor värkte, att regnställen endera läckte eller gav fukt av kondens för att de var för täta, att ryggsäcken tog in vatten och ramlade sönder, att magen blev rörig, att man fick blåsor på händerna av mycket rodd eller rattande, att myggbett knölade till ansiktet, men att det annars var toppen!

I Åkran fick jag min första öring på flugan och blev upprymd av det och de andra satte också på flugor och vi lyckades få ytterligare ett par öringar, som vi tillagade till middagen.

P-O träffade sina barndomskompisar Lars Ove och Mats och i Lars Oves båt gav vi oss till kvällen ut på Åkersjön för att ota, d v s dra utterbräda efter båten. Jag var tveksam till detta för det blåste riktigt kallt och gick vita gäss på sjön. Med Leibikvattnet i färskt minne kändes det inte bra. Men det blev lyckat. Med otan och flugspön fick vi upp minst sju öringar och till sist, när jag höll i utterlinan, fick vi en jättestor på kroken, som visade sig väga nästan två kilo.

Vi gick iland, tände en brasa och stekte upp de mindre öringarna; drack öl och kask och mådde gott och otade sedan resten av natten. Vi strök gärna nedanför en brant udde med en väl upplyst större byggnad på, vilket skulle vara traktens dansrestaurang enligt P-O: s kompisar. Klockan blev åter 4 innan vi kröp ner i sovsäckarna.

När vi lämnade Åkersjön hade P-O och jag varsin halva storöring i bagaget, då vi vann tävlingen ”gissa vikten”. Fisken stektes i Östersund där P-O blev kvar och vid Hoverberget blev det ännu ett grottbesök. Urbergsgrottan imponerade ännu mera än förra besöket, inte minst takhöjden på 25 meter. Vi fann också flera gångar där det gick att krypa in 10 meter sådär. Tveklöst hade Hadar upptäckt grottvärlden under den här resan.

Vi grillade korv vid Ljusnan nära Ytterhogdal och följde sedan den vackra dalgången förbi vulkanlika Järvsöklack och det var fullmåne och alldeles stilla. I Stockholm syntes många promenerande par som stannade upp och kysstes eller hånglade i gathörnen och åter blev klockan 3-4 innan jag kunde krypa ner i sängen bredvid Terttu och få ett kärleksfullt mottagande. Åter bara några timmars sömn för att packa om för en resa upp till Armsjön igen.

Nordkappresan

I Armsjön kom Helena springande och klängde upp på oss. Hon hade varit hos farmor och farfar, medan pappa varit i Bjurälven och mamma jobbat. Vi hade bara någon dag innan vi skulle fortsätta norrut mot Nordkapp, men då var det bara farfar som fick stanna hemma.

Medan farmor och Terttu for till Njurundabommen för att proviantera för resan och farfar var på styrelsemöte i stugföreningen, hjälpte Helena mig med att packa in prylar i husvagnen. När det regnade nästa morgon, en söndag, beslöt vi oss för att dra iväg en dag tidigare än beräknat. Hellre resa i regn än sitta inomhus i Armsjön.

Färden gick längs Ångermanälven, som vi inte såg mycket av och inte av Kramfors och Sollefteå heller. Vägen gick en bit från allt och vädret var grått och dimmigt.

Nämforsen blev också en flopp. Det hade varit Fallens Dag, men det missade vi precis och följde hemvändande skaror till en folkpark med chokladhjul och marknadsstånd. Jag var inriktad på Hällristningsområdet, men allt letande i folkmyllret tog för mycket tid och kraft så vi for vidare.

Stannade vid Betarsjön nära Junsele, fyra mil från Lapplandsgränsen, och lagade middag och fortsatte sedan norrut under kvällen och nådde etappmålet Vojmån vid midnatt. Innan dess hade vi tittat på skvaltkvarnarna i Torvsjö, en enslig by med fem kvarnar längs en bäck med smedja, spånverk, såg, vattenhjul och dammar, allt från 1800-talet och välbevarat. Det började skymma och andra människor syntes inte. Vi tittade också på Vilhelmina som visade sig vara påfallande modernt och med all väsentlig service samlat.

Solig morgon vid Vojmån bland timmerbrötar och några andra husvagnar. Medan Modern använde kemtoan, satt vi andra utomhus och matade fåglar, som hade rödbruna bröst och svartvita stjärtfjädrar. Vi hade inget särskilt toarum i vagnen. Jag hade också tagit fram flugspöet, men Helenas ideliga frågor: ”Har du fiskekort”, ”Får man fiska utan fiskekort”, höll mig liksom tillbaka.

I samhället Storuman gjorde vi bankärenden och proviantering innan vi fortsatte Blå vägen längs Umeälvens sjösystem. Vi närmade oss fjällen och kunde ana Gardfjället och Klippfjället med snölegor i fjärran. Vid vägen låg Kyrkberget, 628 meter som en stor utlagd madrass med branta sidor. Vi stannade på rastplatsen Näset i sjön Storuman för lunch. Ut med campingbord och stolar. Solvärmen fick Modern och Helena och jag att ta ett dopp, men vattnet var mycket kallt. Terttu gick omkring och kände sig dålig och gav heltäckande mattan i vagnen skulden för sina allergibesvär.

Vägen vidare norrut var spännande. Sedan vi rundat Stalofjället öppnade sig Norra Storfjällsmassivet i fjärran med toppar på 1700 meter. Norra Sytertoppen var 1792 meter. Närmast syntes Sarvestjakke, 1285 meter, Mörtsfjället, 1414 meter och Vallentjakke, 1404 meter. Sedan, öster om vägen, stack den Matterhornslika Ryivegaise upp, 1410 meter, som ett gäckande bergs­bestignings­mål till en annan resa.

Medan Terttu och Modern ställde i ordning fika vid sjön Laisan, åkte Helena och jag till Tärnaby och tankade. Den ”Dubbla Världsmästarbyn”, som det stod på plakaten, hade en strandväg längs sjön Gäutan i söder och bebyggelsen upp längs bergssluttningen. Vid torget en fin spetsig träkyrka, men annars inget speciellt, förutom att vara platsen för utförsåkarundret då.

 Från den mysiga fikapausen vid Laisan, blev vägen alltmer spektakulär efter Hemavan, med flott turisthotell, och längs sjön Överuman. I väster reste sig Artfjället till 1414 meter med snölegor och grottor. Vi tog en lång middagspaus vid Skaftsbäcken, för att njuta av den sol som ännu inte sjunkit bakom fjällen på norska sidan. Tillsammans med några andra prövade jag flugfiskelyckan i bäcken, men utan framgång. Vi fick dock se ett renpar, där hanen ståtade med ett kolossalt horn.

Nu gick vägen rätt mot Norge och med Grasfjellet, 1417 meter, i fonden. Strax norr om den låg molnen liksom som en amöba på nästa topp och flöt ner i dalgångarna. Åt söder reste sig Okstindan upp till 1915 meter med glaciäris.

Vägen klättrade upp över högplatån Umskaret med snö­legor och Helena och jag kastade snöboll. Så vidtog en märklig minatyrartad natur med den låga fjällbjörken, mossar, små kullar och tjärnar och många små stugor. Vägen sjönk sedan ner mot kusten och gran och tall blev allt vanligare. Den lilla staden Mo i Rana dominerades av det stora Jernverket och verkade annars ointressant.

Vi fortsatte norrut och sökte efter rastplatser att stanna övernatt på, men vägen var smal med brant slänt ner mot Ranelva, så vi tog in på campingplats i Storforshei i stället. Kostade 19 norska kronor och låg fint nära avtagsvägen till Svartisen och Grönligrotta och Dunderlandsdalen med underjordiska floder, dit jag gärna ville åka.

Kvällen avslutades med grogg på 60 procentig Koskenkorva och norsk Solo- och Citronbrus och kortspel. ”Finns i sjön” ville Helena helst spela, men hon blev sur om hon inte vann hela tiden och jag blev sur på att hon inte var mer anpassningsbar.

Morsan kokade te och väckte oss andra redan klockan 7 till en mulen morgon. Men medan jag satt där sömnig med tekoppen och kartan så gick hon och lade sig igen och somnade om! Hade vi en hund med eller?

Snart kom dock solen fram och vädret var så bra att vi badade i den kalla Ranelvas gröna glaciärvatten.

Men vi blev blåst på Svartisen. Efter en lång och knölig väg så fick vi inte plats på den första båten fram till glaciären på andra sidan en liten sjö och skulle måsta vänta en timme och betala 50 norska kronor per person. Vi drog oss ur och fortsatte till Grönligrotta, som i alla fall jag besökte, medan det övriga sällskapet väntade vid besökscentret. Det var flera andra besökare som vände om en bit in i grottan för det var ingen lättsam tur. Men det var fint. Grottan var 2000 meter lång och tillhörde Nordens största och mer tillgängliga. Först inlandsisen och sedan en bäck hade grävt ut flera gångar i kalkstenen. Taket var gnistrande glimmerskiffer och en granitsten fanns mitt i stenen, som ett bevis för glaciärernas medverkan i bildningsprocessen.

Vi körde vidare norrut framåt kvällen mot Polcirkeln och Saltfjellet. Vägen var smal och skiftade dessutom i bredd och genom att jag rattade ett husvagnsekipage och vägkanten kunde sluta i en brant klippa eller ett stup så handlade det om koncentration. Vid Polcirkeln stannade vi och lade ut stenpyramider som andra gjort och så passerades passhöjden 707 meter. På nervägen fick jag bara en hastig blick på Solvågstind, 1561 meter, och så stannade vi för kyrkkaffe vid Saltdals fina träkyrka.

Det var mulet och lätt regn och kändes lite kyligare när vi fortsatte längs Saltdalsfjorden till Fauske. Vägen gick högt upp och genom diset kunde vi skymta märkligt formade fjäll. Kunde ha varit Mjönestinden, 1061 meter och andra utåt Bodö.

Den nya vägen längs Sörfolda hade bortåt 10 kilometer­långa tunnlar och var spännande att köra på. Men över Leirfjorden var det ännu färja till Bonnåsjöen och en lång väntan i kilometerlång kö. Vi kunde glädja oss åt fördelen med husvagnen, som vi kunde vänta i och laga mat under tiden.

Men väntan tog tre timmar och dessutom kostade färjan 59 norska kronor, höjt från 45 kronor året innan. Det gick två-tre färjor, men de var alldeles för små i förhållande till trafiken. Vi fortsatte sedan i kvällsljuset till Rotvatnet i Kråkmo. Det blev ju aldrig mörkt, mera som gryning, och de mäktiga bergen längs färden syntes tydligt, såsom den släta granitbatoliten Blåfjellet, som tornade upp sig till 1002 meter som en annan Ayers Rock. Kråkmotind var liknande bergmassa, 924 meter hög. Det påminde om bilder jag sett från Yosemite nationalpark i Kalifornien, tillskapat genom tryckavlastning och klotvittring.

Den andra färjan, som gick över Tysfjorden klarades av på en timme totalt sett och det var praktfulla vyer i soligt och varmt väder. Men Stetind, 1381 meter, ansedd som en av världens vackraste naturliga obelisker, var inte så imponerande som jag hade förväntat mig, kanske var berget för avlägset. Då var Eidetind, 846 m, mer imponerande där den reste sig rätt upp ur havet.

Färden gick vidare längs Ofotfjorden där stora sjöslag mellan tyska och främst brittiska marinen ägde rum under 1940. Det var så fint och jag körde i badbyxorna fram till Narvik och satte Nordligt Reserekord hela tiden!

Narvik. Promenad i världens största malmexporthamn. Lite shopping. Det fanns fina silversmycken med renar och samer. Lussikoftorna kostade 300 kronor. Det var 245 mil till Nordpolen och jag köpte en vimpel.

Vi körde vidare över Gratangseidet, en högplatå och stannade vid den lilla sjön Örevatn, som låg så stilla så fjällen omkring speglade sig i den och vattnet var så varmt att det hade blivit ett dopp om inte solen gått ner bakom Storfjellaksla, 1013 meter. Men vi kunde sitta ute vid campingbordet och äta köttbullsmiddag med jätteäckliga Dahls vörteröl till.

Vidare norrut kunde vi beundra den 1490 meter höga och spetsiga Istind och överraskas av folklivet i byarna Setermoen och Andselv. Det var väl så här uppe att midnattssolen inbjöd till nattliv. Alla verkade vara ute, även små barn. Serveringar och även butiker verkade vara öppna fastän klockan var 9 – 10 på en vardagkväll.

Vi ugglade också uppe till över midnatt. Hittade en fin plats för husvagnen vid sjön Takvatn i Troms, där vi var ensamma och kunde gå ner och tvätta oss i sjön. Terttu kokade kaffe och tvättade kläder, Helena jagade fjärilar och jag tittade i kartor och tog en grogg med is i tillsammans med morsan. Det kändes lyxigt med husvagnen.

Vi låg 10 mil efter färdplanen, vilket berott på färjorna och det skulle bli svårt att köra in tiden, då vägarna norrut förmodligen blev allt sämre. Som tur var hade jag köpt nya framdäck till bilen, för de gamla slitna hade inte klarat alla grusvägar, hål och backar. Nu hade allt fungerat perfekt. Volvon var rymlig, husvagnen bekväm; man sov bra, kunde ha prylarna i bättre ordning än i en väska. Enda nackdelen – och den var inte liten - var väl att ekipaget drog 50 % högre bränslekostnad.

Vi hade passerat 69 grader nordlig bredd och det var långt kvar. Lappländska myrar och skogar, berg och snötäckta fjäll, grusvägar, pass, tunnlar, färjor, kalfjäll och snart tundra och allt gropigare vägar. Det kändes verkligen som en expedition. Men det var härligt. Vi hade semester, var på resa, fick nya intryck hela tiden.

Det var så soligt och skönt att mamma och Helena och jag badade i en liten sjö mellan Heia och Storsteines och Terttu duschade i ett vattenfall längre fall. Närmare Skibotn tornade högfjäll som Jaerrevagge, 1833 meter, upp sig med glaciärer omkring - kallades Nordens Mount Blanc och liknelsen var inte fel. Nordens Matterhorn skulle också finnas i grannskapet, men den såg jag inte. Kanske man då skulle ha kört in i Signaldalen. Vi stannade vid Lyngen­fjorden och njöt av solen och vyerna. Ju längre norrut vi körde längs Lyngenfjorden desto fler glaciärer och toppar visade sig. De nådde nästan 1 900 meter och då var det bara några kilometer från kusten. Det var verkligen ett alpint landskap.

Från Nordreisa blev grusvägen allt sämre och jag fick köra långsamt över vassa stenar och gropar. Över det 400 meter höga Kvenangsfjellet fick vi en mäktig vy mot den stora Öksfjordjökulen. När stranden blev flackare dök synbarligen fina badstränder upp och vi stannade för att pröva ett dopp men blev snabbt varse svårigheterna. När vi klädde av oss invaderades kropparna av massor med knott och mygg och småflugor och dold av vattenytan var det tjock kletig tång som man klev ner i. Trots det inbjudande utseendet var det bara att fly in i fordonet igen. Men vi hade fått en förklaring till varför vi aldrig såg några badande längs de inbjudande havsstränderna. Vi såg också rader av torkställningar fyllda med fisk. Ställningarna kunde vara tio meter långa.

Lappläger och samer i sina färggranna dräkter såg vi allt flera, däremot hade vi ännu inte sett renar. Får var vanliga, på eller vid vägen. En häst spatserande allén på vägen hade vi också sett. Folk i byarna var obenägna att flytta sig när vi kom med vårt stora ekipage, om det nu berodde på ovana eller ovilja.

Nattlägret blev på en hylla högt över Langfjorden, en bifjord till Altafjorden och vi hade kvällssol ännu när vi åt middag på gulaschsoppa och tog resans första snaps. Öl fick vi inte tag på, men bäckvattnet var gott.

Jag satt i kalsongerna vid campingbordet. Klockan var 7 och det var soligt och redan varmt och vi hade passerat 70º nordlig bredd. Det hade vi helt att tacka Golfströmmen för. Det fanns bosättningar lika långt norrut på andra kontinenter, men knappast med lika behagligt klimat.

I Alta provianterade vi och växlade in mera pengar och vädret mulnade till och vi tänkte pröva en attack på Nordkap. Det var en enformig väg över den karja fjällheden och vägen gick på en bank. Vi passerade ett par större lappläger, men ingen sålde någon fisk och när vi försökte få oss en öring på Skaidis turisthotell hade de ännu inte öppnat för lunch. Vi fick laga till medhavd mat i stället.

Från Olderfjord gick vägen tydligare norrut längs Porsangenfjorden mot Nordkapp och snart hittade vi en plats där vi kunde parkera husvagnen under vårt attackförsök.

Den arktiska vägen norrut till färjeläget i Kåfjord bjöd på en mängd renar och vittrade sedimentära klippor. Där fanns också långa och dåligt upplysta tunnlar.

Små skorvar till båtar skulle frakta oss över till Mageröya och Nordkapp och det var timmar av väntan. Där fanns en grillkiosk som hade goda affärer och när Terttu äntligen nådde fram i kön var korven kall och snart var den också slut. Vår egen förberedda matsäck hade vi glömt i husvagnen.

Vi fick vänta i sex timmar, men var som tur var ute i så god tid att vi hann upp till Nordkapklippan en timme före midnatt och fick se solen lysa över det oändliga arktiska havet. Det var 500 kilometer till Björnöya, 1000 kilometer till Spetsbergen och 2000 kilometer till Nordpolen. Det var så nära man kunde komma för egen maskin. I besökscentret fick vi certifikat och tog obligatoriska fotografier vid klippkanten över havet och midnattssolen. Enstaka kryssningsfartyg syntes där nere; klippan var hög och brant. Det var mäktigt. Ett nordligt resmål på 71º Nordlig Bredd, som skulle kräva ett besök på Spetsbergen för att slås.

Solen lyste under hela vistelsen på klippan och alla var nöjda med resmålet. Vi for till Skarsvåg, världens nordligaste fiskeläge, för att titta på ett lappläger, men något sådant såg vi inte. Däremot flera busslaster tyskar som skulle åka båt till Nordkap. Vi stannade mitt på ön och kokade soppa på gasolköket medan bilar körde förbi från eller till Nordkap. Klockan var ½ 2, men förmodligen mera aktiviteter än mitt på dan. Här uppe vände man på dygnet och det var ingen klyssja.

Väntan i Honningsvåg var kortare än väntat och redan ½ 4 kom vi över på fastlandet och klockan 5 framme vid husvagnen och fick sova några timmar. Bensinen var slut. Såg ingen öppen bensinstation i Honningsvåg, Repvåg eller Kåfjord, vilket var märkligt då det var konstant biltrafik hela nätterna och stora avstånd. Man såg bilar överallt som stannat för att tanka med reservdunkarna. Tog mig till Olderfjord, där det fanns bensinmack, för de sista reserv­dunks­dropparna. Gasolen tog också slut i husvagnen och vattenpumpen i pentryt krånglade.

Hade hoppats kunna byta gasoltuben i Lakselv, en lite större ort längst in i Porsangenfjorden, men jag mötte bara huvudskakningar och förvånade ansikten när jag frågade runt. Trots den intensiva turisttrafiken var de flesta bensin­stationer och affärer lukket hela helgen och gasol till husvagnar eller kök tycktes nästan okänt. Nordligaste Norge var inte särskilt touristminded. Men Samemuseet i den viktiga samestaden Karasjok var riktigt fint.

Vi kom över gränsen till Finland i Karigasniemi, men inte heller där fanns gasol. Vi köpte smörgåsmat och öl och lite souvenirer och lagade norsk fiskepudding på det lilla gasolköket vi medförde i reserv och åt i ett regnigt landskap bland mygg och knott. Humöret hade sjunkit lite sedan Nordkapp.

En lång dag utan mycket sömn hade blivit midnatt när vi parkerade husvagnen vid ån Kaamasjoki några kilometer från Kaamanen i finska Lappland. Där var trivsamt grönt efter flera dagar i tämligen karj natur, på sin höjd spretiga björkar. Jag prövade kastspöet i älven utan resultat, men kom på att vi kunde använda den medförda grillen att koka kaffe och mat på sedan också det lilla köket fått slut på gasol. Den finska ölen och en snaps smakade också underbart efter några vita dagar i Norge och tillsammans med haapankorpua och tjocka skivor väl­smakande korv steg humöret några hack igen.

Vi sov ut då det var svalt, 11º, och ett snuskigt strilande regn. Utan gasol var det ganska svalt i vagnen också, så vi burrade ner oss och sov en stund till.

Efter flera stopp på bensinstationer fram till Ivalo lyckades vi få tag på gasoltub till det lilla köket, men inte till husvagnen. Det fanns olika tuber och kopplingar, men det var alltid något som inte passade. Det var i alla fall ett större turistmedvetande längs Enare Träsk än i Norge med flera fina rastplatser och vi kunde köpa lite souvenirer. Men man såg väldigt lite av den stora sjön och ingen fisk såldes längs vägen och fanns inte ens på den restaurang vi besökte i Ivalo. Siken var slut och laxen var för dyr, 37 mark. Det fick bli griskött för 18 mark.

Nu blev det en campingplats i Vikajärvi, nära Polcirkeln och nära Rovaniemi. Mamma duschade och Terttu och jag slank in i bastun för en snabbis, en sällsynt möjlighet under husvagnssemestern med modern i en av bäddarna och barn i den andra. Efteråt hettade vi upp saunan och drack öl och snaps och mådde förträffligt.

Låg kvar en bra stund nästa dag och mådde gott innan vi körde in till Lapplands huvudstad, Rovaniemi, för en shoppingrunda. Staden hade cirka 30 000 invånare och mest vita hyreshus efter vanlig modern finsk arkitektur. Inte mycket att hyvas över, men det fanns bra med affärer där vi handlade mat och kläder.

Från Rovaniemi gick vägen längs Finlands längsta älv, Kemijoki, men man såg inte mycket av den. Vi stannade ett par gånger och tittade efter hjortron, men såg inte mycket av dem heller. I Tornio handlade vi lite godis innan vi körde över gränsbron och Torne älv.

Vi stannade på samma rastplats vid Persöfjärden som Terttu, Helena och jag stannat vid för fem år sedan, då vi för första gången rundade Bottenviken. Vi lagade potatis och lenkki makkara till middag och vädret växlade mellan regn och sol. Jag mindes vägen mellan Luleå och Haparanda som rätt vacker med vyer mot havet, men så var det inte alls. Det enda intressanta var nog passagen av Kalixälven vid Kalix. Där lyckades vi också äntligen byta den stora gasoltuben.

Vi tittade på Luleå. Körde lite kors och tvärs mellan fjärdarna som gjorde att vatten ständigt tycktes nära. Det gav den annars ganska moderna och ointressanta staden en viss karaktär. Mamma ville ha ett vykort från Luleå och jag körde ytterligare en timme kors och tvärs utan att hitta någon kiosk och hann bli ordentligt irriterad innan vi slog nattläger. Mulet och svalt väder bidrog och det gjorde också moderns muttrande i baksätet. Hon tyckte vi körde för långa etapper och ville gärna ligga kvar någon dag extra: ”Det här är kanske den sista resa jag gör. Varför ska vi ha så bråttom?”

Pite havsbad blev nästa återbesök. Norrlands riviera och en välutrustad campingplats med bastu och swimmingpool. Förra gången, för fem år sedan, blev det inget bad. Det blev det denna gång. Mamma och jag simmade i vågorna och det var inte särskilt kallt, men Helena föredrog simbassängen. Hon flög upp och ner och dök som en groda och verkade inte ha besvär av den värk i bröst och rygg som hon klagat över några gånger, både under resan och dessförinnan. Terttu trodde att hon hade sträckt sig, kanske skadat ett revben.

Efter lunch for vi vidare igen mot Skellefteå fastän modern försökte protestera. ”Men vi ligger efter i planen”, förklarade jag. ”Vi skulle komma hem idag enligt den.”

Vägen till Skellefteå var tråkig, men väldigt snabb i jämförelse med de vägar vi dittills kört på. Skellefteå var med sina 60-70 000 invånare den största staden vi kom till under resan och den gav ett trevligt intryck: En lång gågata i centrum med kyrkan i fonden. Vi gick runt en stund och handlade mat och souvenirer. Jag köpte en vimpel som bara kostade två kronor.

Söder om staden stannade vi och tittade på kyrkstaden i Lövånger, som verkligen var pittoresk. Mamma var entusiastisk och hade nu förlikat sig med att resan snart var slut. Jag räknade till 245 stugor och majoriteten var restaurerade och många hyrdes ut.

Men vi fortsatte på den tråkiga men snabba vägen genom Västerbotten. Såg en gråspräcklig uggla som satt på en pinne vid vägkanten. Den var inte skygg utan vred bara huvudet och tittade på oss med sitt fula tryne när vi kom nära.

I Umeå konstaterade vi att det faktiskt var Björkarnas stad och vid Lögdeån, på väg in i Ångermanland och ett område där en av mina större släktrötter kom från, åt vi kyckling med potatissallad. Trakten var mer välbekant och vägen följde kusten och blev vackrare. Vi tog fikapaus vid Skuleberget och jag tittade upp mot grottan och formulerade redan grottbesök i norra Ångermanland. Det fanns grottor i Gideå, utanför Örnsköldsvik och Skuleskogens nationalpark låg nära.

Men Terttu hade ont i en fot som svällt upp, en plomb höll på att lossna från en tand och hon hade migränkänning. Vi fortsatte genom kvällen och förnatten ända till Armsjön, dit vi nådde klockan 2. Natten blev mörkare desto längre söderut vi kom. Tidigare hade vi knappt behövt tända ljuset i husvagnen ens vid midnatt.

I Armsjön hade pappa, hunden Monke och marsvinet Mia haft det bra fastän vädret varit regnigt. De hade också fiskat en mycket stor gädda. Eller det var visst grannen Guy som dragit upp själva fisken med sitt nya spö.

Åter i Armsjön

Vi hade drygt två veckors semester kvar när vi återvänt till Armsjön och hade gott om tid att vila och bada. Helena paddlade med plastkanoten, Terttu tvättade mattor och modern och jag städade ur bil och husvagn. Jag hade en del serviceåtgärder att göra på bägge, men framför allt handlade det om sol och bad och båtturer, skogspromenader, kanske fiske.

Vädret var hyfsat, kring 20º och omväxlande sol och regn resten av juli. Helena badade flera gånger, men hade sedan ont i ryggen och hostade på kvällen och natten, vad det nu kunde bero på. Jag simmade mellan båthuset och diskbryggan och försökte nå mitt rekord 200 meter. Men mest var det att hjälpa far med olika projekt: vi göt grunden till Lillstugans utbyggnad och kapade träd. Terttu tvättade och gjorde en lampskärm. Marsvinet Mia njöt av att vara ute hela dagarna och sova i gräset, men vi måste hitta en ny matte och husse åt honom.

Jag funderade på att sälja husvagnen, men argumenten emot övervägde. Den hade fungerat bra på resan och var bekväm.

”Inte ska du väl sälja när den nu är betald och inte kostar så mycket”, tyckte modern.

”Vad ska vi just nu med de 15 000 kronor vi kanske kan få för den?” undrade Terttu.

Tja, vi hade inte direkt lysande ekonomi, men den fick bli kvar som kapitalreserv.

Den ekonomiska vinsten att ha en husvagn under resan var inte så stor. Det gick 50 % mer bensin och för den mellanskillnaden kunde man hyra ett rum. Bensinen kostade drygt 2 kr/liter vid denna tid. Om man campade blev det billigare. Men man kunde ha med sig mer grejor, hade kök och kylskåp, bodde bekvämt och var mer oberoende. Det var dock tveksamt att bara använda vagnen under ett par veckors semester. Att ha den också som fritidsställe, som vi haft förut, var perfekt. Nu hade vi bara en vanlig parkering för den.

Den sista mulna julidagen grävde far och jag mest för utbyggnaden och Terttu och mor plockade hallon, medan Knytan mest sov i sin vagn. Vi hade en dryg vecka kvar av semestervistelsen i Armsjön, innan det var dags att återvända till Hagalund, studier och jobb, men jag ville ännu slippa tänka på det.

Stig Hägglund