travelbug

Med Cykel och Stancamp längs Kustvägen

Man ser skyltarna längs E4: an: ”Kustvägen”, står det vid Fläsian, vid Svartvik, på vägen mot Juniskär. Kommer man från söder dyker skylten upp redan vid avtagsvägen till Mellanfjärden i Hälsingland. ”E4: an är tråkig, åk Kustvägen!” står det där dessutom uppnosigt.

Jag bestämde mig för att göra det. Men inte med bil, utan med cykel och en ny typ av cykelvagn, som jag tagit fram under namnet Stancamp och som jag gärna ville testa mera och marknadsföra.

Som boende i Njurunda hade jag inte kunnat undgå att höra talas om konceptet Kustvägen, men det vände sig ju främst till turister och trakterna längs vägen var välbekanta, närmast vardagliga. De ingick i Sundsvallsområdets utflyktsomland sedan decennier och inte minst i mitt eget:

Fläsian med Fläsieholmens profil representerade södra infarten till Sundsvall och jag hade varit ut på holmen och suttit i sanden, även om jag inte hade badat där eller bott på campingplatsen. Men Svartviks historia var nära sammanknippad med min förhistoria och i högsta grad för hela bygdens tillblivelse. Mina far- och morföräldrar kom till Svartvik för att jobba på sågverk eller med flottning eller för andra jobb kring förra sekelskiftet då nybyggarandan kulminerade i bygden. Jag hade själv jobbat i området ett kortare tag medverkat vid återställandet av dagens industriminne.

I Kvissleby var jag född och hade min barndom. I det Gamla Kvissleby, som sedan dess sörjts av många med mig och till Dyket hade jag gjort utflykter både då och framför allt sedan jag själv fått barn och återvänt till barndomstrakterna. Juniskär har också främst varit en senare bekantskap, då jag en tid haft båt vid brygga i fjärden.

Men till Skatan var det varje sommar en eller flera turer för att handla rökt sik. Även om familjen flyttat till Stockholm hade vi sommarstuga vid Armsjön. Därifrån rann en å som drev järnbruket vid Galtström, som också var ett självklart utflyktsmål både förr och senare. Det blev också så att jag gifte mig i kapellet där.

Hälsinglands orter längs Kustvägen var också välbekanta: Till Gnarpsbaden åkte jag på dans. Det hände faktiskt också att jag cyklade från Armsjön i sommarnatten och till Mellanfjärden hade jag gjort några få utflykter för att lyxa på med middag på Sjömärket och för att titta på det fina fiskeläget.

Dessa orter knöts samman av Kustvägen. Lägg till att de lite off – liggande, men för mig mycket välbesökta, orterna Njurundabommen och Myre också fått utrymme i Kustvägens fina broschyr, så ställde jag mig lite frågande till konceptet. Skulle detta verkligen vara en fantastisk del av Sverige, betydande nog att locka långväga turister till?

Visst, kanske, för mig, för andra Njurundabor, men för turister? Jag hörde flera som fnyste: det är ju skittråkigt att köra den där Kustvägen. Att det var liksom en nit att svänga av E4: an för den. Var det så? Jag kände till orterna, men jag skulle försöka sätta på mig turistens glasögon och se på det välbekanta. Jag hade rest mycket själv; både inom och utom landet och långt bort. Det kändes redan klart att konceptet inte höll med en internationell måttstock. Men kanske om jag såg till Sverige, kanske till någon som inte varit så mycket i Norrland? Och så skulle jag titta på vägen, för det var den som till stor del var i fokus här. Var den trevlig eller tråkig, var den intressant i sig eller bara en transport mellan vissa orter?

Men innan jag ger mig in på en närmare kritik av Kustvägen vill jag notera att jag klart inte har något att invända mot initiativet och ambitionen att marknadsföra Njurunda och Nordanstig på detta och andra sätt och om näringsidkarna på de olika platserna upplever större omsättning eller andra positiva effekter är det bara glädjande. Min ambition är mera att pröva konceptet utifrån min och turistens synvinkel för att kanske åstadkomma förbättringar.

Projekt Kustvägen vänder sig främst till bilturister. Men jag skulle alltså använda cykel. Dessutom började jag i norr från Sundsvalls centrum på den fina asfalterade cykelväg som kallas Strandleden och som följer E4: an förbi betongindustrier och aluminiumsmältverk – en oattraktiv infart till staden om man inte är brutalturist.

Men när jag efter tre halvdagar nått Jättendal och den sydliga angöringspunkten så hade jag insett att detta var lite orättvist mot konceptet. Det var turistinriktat och byggde mycket på söderifrån kommande besökare, vilket bekräftades av broschyren. Om man kom från söder var det också mycket lättare att förstå och sympatisera med konceptet.

Jag skulle annars tro att huvuddelen av besökarna till orterna längs Kustvägen kommer norrifrån, från Sundsvallsregionen; det regionala centrum vars fritids- och utflyktsomland Njurunda- och Nordanstigskusten tillhör. Men till dem vänder sig inte projektet Kustvägen! Den vänder sig i första hand till turister utifrån, efter vad jag förstår. De lokala och (när-) regionala besökarna hittar säkert hit ändå.

Kustvägen utgår alltså från E4: an i Jättendal i Nordanstigs kommun, Hälsingland och går därifrån mot kusten och norrut. Den går där parallellt med Jungfrukustvägen, ett turism­projekt som omfattar hela kuststräckan i Gävleborgs län och som påbörjades redan 1999. Denna ringlar sig flitigt mellan kusten och E4 särskilt från Söderhamn och norrut där en egentlig kustväg saknas.

Jungfrukustvägen går parallellt med Kustvägen under större delen av färden genom Hälsingland och ett samarbete mellan projekten förekommer, även om konkurrensen om olika stödpengar försvårar. Vinnarna är förhoppningsvis turister och näringsidkare i Nordanstig.

Projektet Jungfrukusten producerar också en broschyr och enligt denna ansluter inte Kustvägen i Jättendal utan först i Mellanfjärden, men skyltarna uppe vid E4: an talar ett annat språk. Där är det Kustvägen som märks.

Diskret finns också en tredje typ av skyltar längs samma väg, det är Cykelfrämjandets Cykelspåret, som sträcker sig längs hela ostkusten från Ystad till Haparanda och sammanfaller med Kustvägen genom Nordanstig och Njurunda.

Färden längs Kustvägen

Början i Jättendal – som för mig alltså egentligen var slutet – blev inte den bästa. I kraftigt regnväder tog jag den norra avfarten mot Mellanfjärden i stället för den södra som är den korrekta, vad gäller Kustvägen. Men efter vad jag hört är det inte ovanligt att bilturister också körde fel där i Kustvägens början och skyltningen borde förbättras. Annars var det en bred tvåfilig asfalterad väg genom ett uppodlat landskap som var bra mycket trevligare att cykla på än den hårt trafikerade E4:an. Upp till Gnarp gick det annars hyfsat att cykla på E4 med vagnen efter, men längre norrut, då det blir ”2+1 - väg”, vet jag inte om det hade gått. Det är inte förbjudet att cykla på en sådan väg, men jag skulle inte våga, det är alldeles för smalt för cyklar och särskilt då med vagn. Cykelfrämjandet har också flitigt kritiserat denna typ av väg och Vägverket har ursäktat sig med ”att de inte tänkt på cyklande”.

Kyrkan passerades längs vägen till kusten och en badplats vid en insjö kunde ha lockat om det inte regnat. Mellanfjärden dök upp, det största och mest sevärda av fiskelägena längs Kustvägen, med restaurang Sjömärket, hotell, fiskaffär, camping. Där fanns anslagstavlor uppsatta med information både om Kustvägen och Jungfrukustvägen och där fanns en rad rosa cyklar att låna av Kustvägenprojektet. Dessa rosa cyklar fanns på flera samhällen längs vägen, men flest här i Mellanfjärden och det visade att man inte var främmande för cyklister och att min tro att projektet enbart vände sig till bilturister var orättvis. Men jag såg dock inga rosa cyklar längs vägen och få cyklister över huvud taget.

Det var ännu förmiddag och tämligen lugnt och jag fortsatte snart, men platsen har klar turistpotential, utöver den utflyktspotential den haft redan förut. Problemet har varit att Mellanfjärden har – som så många andra fiskelägen – liksom legat i en återvändsgränd. Där kommer alltså de bägge kustvägsprojekten in med sina försök att skapa mervärde för turen till platsen.

Vägen norrut till Hårte och Sörfjärden är ganska ny. Den fanns inte på min topografiska karta från 1977 och det märktes också på den fräscha asfaltvägen och att de fåtaliga fritidshusen såg nybyggda ut. Det gjorde också att det gick undan med cykel. De 11 kilometerna till Sörfjärden tog mindre än en timme. Men innan dess kunde jag digga en nyanlagd rastplats med stora klapperstensfält och havsutsikt som sannolikt Kustvägen­projektets aktörer legat bakom. Det var verkligen vällovligt, för även om asfalten var perfekt för cykling, bjöds inte mycket att titta på för turisten. Utsikterna mot havet var nästan obefintliga och vägen i övrigt var för smal för att stanna på med bil. Även om klapperstensfält inte är ovanliga längs Norrlandskusten hade man här anlagt spångar ända ner till havsstranden och upp till större fält ovanför vägen. Fälten ligger ju i nivåer där de forntida haven låg kvar tillräckligt länge för att vaska ur det finare stenmaterialet.

Fiskeläget Hårte passerades utan inbjudande skyltar. Kustvägenskyltarna manade på att fortsätta till Sörfjärden, där golfbanan numera verkade vara det enda som motiverade ett stopp. Den låg längs vägen, men själva samhället Sörfjärden, mer känt för många med mig som Gnarpsbaden, skyltade Kustvägen förbi. Jag cyklade själv förbi av misstag då jag tänkt tälta på ortens stora havsbad.

Gnarpsbaden var som jag tidigare nämnt en välbekant plats i mina yngre dagar. Där fanns en välbesökt festplats och där fanns campingplats, ett litet pittoreskt fiskeläge och en av Norrlands finaste havsbad. Nu hade festplatsen slagit igen och campingplatsen blivit ett sommarläger för ungdomar och fiskeläget och havsbadet verkade de fritidsboende vilja hålla för sig själva med uppsatta förbudsskyltar och nästan obefintlig allmän service. Gnarpsbaden hade blivit Sörfjärden, ett fritidsområde för de med stugor i byn. Det här med Sillens café såg jag inget av.  

På Sörfjärdens havsstrand, angetts som ”Norrlands längsta”, hade jag i alla fall bestämt mig för att övernatta och jag drog ekipaget ut på den vida stranden och satte upp mitt lilla cykeltält några meter från dyningarna som fräste in. Stancamp fälldes upp så att jag kunde koka nudlar bakom den i lä och det fanns bord i närheten där jag kunde sitta och äta. Under tiden kom några barn ner från husen i byn för ett kvällsdopp; någon rastade sin hund i vattenbrynet och någon gick med en skottkärra och samlade mjukt formade stenar. Jag satte ihop vagnens två halvor till en kanot och gav mig ut på en kortare paddling i fjärden. Men bara en kort tur för dyningarna kändes och jag brukade vilja sätta på pontoner och ha flytväst för att ge mig ut på djupet och det hade jag inte med nu. Annars hade det varit fint att ha gett sig ut till Gran eller Vitörarna, de två öar som syntes utanför kusten. Däremellan låg horisonten ostörd.

Norrut från Gnarpsbaden var vägen delvis ganska dålig över en bergsplatå till Norrfjärden och trots att där skulle finnas både campingplats och kafé skyltade Kustvägen förbi och jag fortsatte på en slingrig med bättre asfaltväg till Morningssand - som också skyltades förbi. Därifrån blev det fin cykelväg vidare norrut också förbi Ragvaldsnäs. Fin att cykla på, men absolut ingenting att se. Som cyklist kunde jag stanna till vid Kustvägenkällan och dricka, men där fanns ingen plats att stanna på för bilisterna. Kunde tänka mig att dessa bilburna turister vid det laget började bli lite otåliga. Om man inte var golfspelare eller tog initiativet att avvika från Kustvägen hade man nu kört kanske 20 kilometer från rastplatsen i Mellanfjärden nästan bara genom skog. Och värre skulle det bli.

Från Ragvaldsnäs gick vägen väldigt mycket uppför till korsningen mot Årskogen dit Jungfrukustvägen fortsatte och Kustvägen tackade för sig och med tydliga pilar dirigerade turisterna via ett par korsningar norrut mot Medelpad. Vägen hade nu blivit grusväg och den skulle snart både bli smalare och gropigare. De turister som ännu ägde hopp om att se något mera än de skulle ha gjort från E4: an vek förhoppningsvis av här och strategiskt hade projektet låtit anlägga en fin rastplats med en utsikt över Skarhålssjön, en vik av Armsjön, som kanske räddade situationen. Där fanns både torrdass och bord. Jag blev i alla fall på lite bättre humör. De långa uppförsbackarna och den efterföljande grusvägen hade i alla fall fått mig att börja svära över Kustvägen och de husvagnsekipage jag såg passera hade bistra och förundrade förare.

Eländet med dålig väg och obefintliga utsikter skulle fortsätta ännu några kilometer, men samtidigt fanns i denna tveksamma vägsträcka den viktiga länken i detta Kustvägenkoncept. Det var den länken som gjort projektet möjligt. Fick bara hoppas att den fortsatta turen, nu genom Njurunda, skulle ge turisterna så positiva upplevelser att de glömde det trista.

Kanske kunde man göra något av att landskapsgränsen passerades. Att man förflyttades mellan Västernorrlands län och Gävleborgs län, mellan Medelpad och Hälsingland, mellan Sundsvalls kommun och Nordanstigs kommun, mellan Njurunda och Gnarp. Dessutom i färdens kanske tristaste område!

I Sörskog ljusnade landskapet med hästgårdar och Galtströmmen passerades med sina slussdammar och snart var jag i Galtström och grusvägen var äntligen slut.

Galtström med sin bruksmiljö kan tveklöst rankas som ett riksintressant resmål. Järnbruket var igång fram till 1930 och hela kulturmiljön omkring är välbevarad. Kaféet i ett soligt läge längs vägen mot den Gamla hamnen och havsbadet lockade onekligen till en paus efter promenaden kring området. Fick verkligen hoppas att de – kanske missnöjda – turisterna från Kustvägen genom Nordanstig, nu inte missade att göra ett uppehåll här. Vid mitt besök fanns i alla fall ett dussintal bilar på området och många besökare satt på caféet eller strövade runt masugnen.

Nu vidtog fin cykelväg på asfalt, även om skogen ännu dominerade längs vägen. Om nu bara turisterna vek av till Skatan kanske trots allt utflykten längs Kustvägen skulle innebära det mervärde de förstås hoppats på.

Skatans fiskeläge är onekligen pittoreskt med sina många sjöbodar nere vid viken. Skärgårdskaféet med pensionat verkade välbesökt och där finns ju också en krog och välbekant fiskaffär, där jag som sagt också handlat många gånger. Skatan har varit fiskeläge för Njurundabönderna sedan länge. Jag tycker nog att platsen både är riksintressant och turistiskt intressant, om man inte besökt för många fiskelägen förut.

Vägen är cykelvänlig fortsättningsvis, om än smal för stora fordon och Björköfjärden tittar fram emellanåt då vägen går nära och är på så vis trevligare än förut. Här ute hade flera av mina föräldrars bekanta sommarstugor i min barndom och jag har svaga minnen av sur­strömmingskalas på verandor under blinkande lyktor och månljus över fjärden.

I korsningen viker jag av mot Lörudden och färden går genom Björkön och typisk skärgårdsbygd med åkermark centralt och fiskebodar vid kusten. Lörudden är ett genuint fiskeläge med bebyggelsen i stort sett ursprunglig, med skyddad hamn och klippig men promenadvänlig kust omkring. Här finns Sillmans restaurang och fiskaffär och båt till Brämön med två byar, där Norrhamn är K-märkt.

På tillbakavägen svänger jag in till Junibosand, ett fiskeläge, som nu kändes mer som ett och fritidshusområde, utan direkt turistiskt intresse. På det hela taget är utflykten till Lörudden en ganska lång återvändsgränd med tveksamt större nationellt och turistiskt värde. Lörudden är främst ett regionalt utflyktsmål av betydelse. Möjligtvis kunde flitigare båtförbindelser med Brämön förbättra attraktionskraften.

Vägen leder nu asfalterad, snabb och ganska smal för cyklande, rätt västerut till Bergafjärdens långgrunda strand och stora campingplats, där många sundsvallsbor har husvagnar permanentuppställda. Här finns också restaurang och en campingbutik. Platsen är väl etablerad sedan länge både hos njurundabor och campingturister och kopplingen till Kustvägen är marginell. Badstranden är högklassig och tillsammans med campingen finns ett klart turistiskt intresse. Kustvägen når efter detta Njurundabommens östra delar innan den viker av mot Juniskär.

Njurundabommen beskrivs i broschyren – indirekt - som ett samhälle som tappat mer och mer av sin gamla roll. Mycket har försvunnit och de näringsidkare som kämpar vidare är värda all beundran. Det är inget samhälle som får turisten att falla i trans, även om det finns viss service och ett par pärlor. Dit vill jag gärna räkna ett par objekt som inte nämns i broschyren, nämligen Mjösunds kyrkogård, som med sin stora artrikedom och omväxlande landskapsplanering räknas till landets finare och på andra sidan Ljungan det klassiska Dingersjö värdshus, med anor från 1600-talet.

Färden går en kort bit längs Ljungan med fina vyer innan den korsar Junislätten, där det växer klöver och potatis i mängd. Här vällde Ljungans isälvsförfader fram på en rakare bana rätt ut mot Bergafjärden. Det är också tvättbrädegrusväg och jag skulle gärna ha tagit den alternativa vägen direkt till Skottsund då den är belagd. Längs den finns en stor golfbana och vägen går direkt förbi Dyket, som omnämns i broschyren.

Men Kustvägen fortsätter grusvägen genom byn Juni, där det nog bor fler hästar än människor. Det branta berget bakom byn, Nylandsberget, lockar till utforskning. Asfaltväg är det åter närmare avtagsvägen till Killingskär och längs inre Juniskärsviken.

Det är sedan lätt att missa att cykla ut mot caféet och halvön i Juniskär och i stället vända direkt mot Kvissleby, då det fattas skyltar. Orten nämndes första gången slutet av 1500-talet, som en skärgård tillhörande byn Juni. Caféet verkar välbesökt och många köade för glass. Det finns också en inredningsbutik i samma byggnad. Men det pittoreska i Juniskärs bebyggelse kan jag inte se. Inte heller har jag hittat den badstrand som nämns. Utan skyltning är den bara intressant för de boende. Juniskär är ett fint boalternativ vid havet för sundsvallsborna och ett regionalt utflyktsalternativ, men har knappast något större turistiskt intresse. Att dra turisterna ända dit ut är ännu mera tveksamt än att dra dem till Lörudden.

Cykelvägen till Skottsund löper rak och bekväm och man cyklar till butikerna i Kvissleby på 10 minuter. Bebyggelsen längs bergskanten på norra sidan av Dövikssjön har onekligen en av Njurundas bättre lägen, med den badbara lilla sjön nedanför, med Nolbykullens slalombacke som lyser vit och upplyst på vinterkvällarna åt ena hållet och havet vid Juniskär några kilometer bort åt det andra.

Badplatsen i Dövikssjön, Dyket, fanns redan i min barndom medan den uppvärmda poolen byggdes senare och det lokala näringslivet försöker nu stötta Njurunda Simsällskap att fortsätta driva anläggningen. Badplatsen har främst lokal betydelse för Njurunda och har mindre intresse för turister längs Kustvägen. Cyklade nu över den gamla Harabergsbron och var i Kvissleby.

Kvissleby är som Njurundabommen inget samhälle som drar turister annat än då för servicebehov. Affärsgatan har återfått något av den gamla strukturen efter ombyggnaden och miljön kring det Öststatsartade kulturhuset Opalen har förbättrats. Men det skulle krävas en hel del åtgärder om Kvissleby skulle kunna kallas attraktivt. Så som jag tycker att det Gamla Kvissleby på många vis var. Ändå är det ett levande samhälle med större rusch än i Njurundabommen. Jag gjorde en jämförande analys mellan antalet privata eller allmänna serviceinrättningar (butiker mm) på 40-50-talet jämfört med dagens läge och fann att det var ungefär lika många, cirka 40, med den skillnaden att samhällsutvecklingen under senare delen av 1900-talet avspeglas i en ökad andel allmännyttiga verksamheter. Men totalt antal verksamheter är alltså liknande. Den stora skillnaden i Kvissleby är gatunätet och bebyggelsen mellan Affärsgatan och Ljungan.

Under den sista sträckan sammanfaller så Kustvägen med E4, men som cyklande kunde jag följa Strandleden norrut till Svartvik, även om skyltningen är knapphändig och det är lätt att cykla fel. Svartviks industriminne har varit ett särskilt projekt ett par decennier med syfte att bevara och lyfta fram det som finns kvar av detta viktiga industriområde, som i sig närmast är grunden för Kvissleby exempelvis. Tja, Ljungan som transportled för timmer och sitt fiske är förstås ännu mer en förutsättning.

Tyvärr är det ganska lite som är kvar från de 170 åren av industrihistoria, även om ett imponerande arbete gjorts med statliga, kommunala och ideella resurser för att framhäva det som finns. Man hittar idag restaurang i den gamla herrgården och där finns en fin park med lekplats och en fungerande kägelbana. Det finns också ett kafé och antik & loppis i andra bevarade trähus. Vattentornet är ett landmärke och det skulle vara värdefullt att bygga en kopia av vattensågen nere vid hamnen. När E4 flyttas finns också bättre möjligheter att knyta bebyggelsen väster om vägen till området.

Området år välbesökt, men främst som lokalt och regionalt utflyktsmål. Det nationella och turistiska värdet är tveksamt, men det har onekligen höjts genom de stora parkytorna i norr längs Ljungans utlopp, som också innebär stor potential för framtida arrangemang. På norra Svartviks saneringsområde stod nu några husvagnar och området är fint för en picknick. Jag minns att det fanns förslag om att inrymma en tät lågbyggd stadsdel här, ett nybyggt fiskeläge med sjöbodar närmast vattnet. Skulle onekligen ha varit ett attraktivt läge.

Cykelvägen Strandleden, på mjukt grus, viker snart in i lummig strandvegetation där fjärden öppnar sig emellanåt, följer E4 en bit och viker sedan in på Stockviksvägen och genom ett tungt industrialiserat parti. Cykelvägen följer här den asfalterade genomfartsvägen som är i dåligt skick och fylld av håligheter. Vägen kommer in i Nedre Bredsands lägre bebyggelse för att sedan nå de höga husen i Strandparken, som inte ser lockande ut. Här försvinner skyltningen av Strandleden, men det hade funnit möjlighet att vika in på den lilla Tärnvägen och sedan fortsätta på en cykelväg som följer kusten. De stora husen i Strandparken med sina inglasade balkonger ser mer inbjudande ut från havet. Där finns badstränder och mellan växtlighet och stenblock öppnar sig ytor mot en obruten horisont. Därifrån är det också lättare att hitta en cykelväg till Kustvägens norra mål, Fläsian, med sin camping och sitt havsbad; med den klassiska vyn över havsinloppet och den särpräglade Fläsieholmen. Vyn kanske kan betecknas ha både nationellt och klart turistiskt intresse och det sistnämnda gäller också campingen, en av landets äldsta, med bra läge för utflykter i sundsvallsområdet. Campingen har varit välbesökt under sommaren och står sig säkert utan Kustvägen.

Sammanfattningsvis finns tveksamheter i sträckningen av Kustvägen och turist­attraktion­erna är inte alltid värda omvägen, som dessutom ställvis är nästan tråkigare än E4: an. Ändå är initiativet bakom projektet värd all uppskattning och det har potential att bli bättre och det lyfter onekligen fram orter värda större uppmärksamhet som annars skulle ligga i turistiskt bakvatten.

Stig Hägglund

PS!

Cykeln, en Giant från Jaguarverken, och cykelvagnen, en Stancamp 3C från Stan Products, fungerade bra under hela färden. För mer information om vagnen och annan specialutrustning, samt om färden längs Kustvägen, andra resor och skildringar, kontakta Stig Hägglund på e-post: [email protected] eller mobil: 073-3438775 eller via blogg: http://travelbug.blogg.se

DS!