Mordkalendern Lucka 0

Lucka 0

 

 

Sista november

 

 

Gamla Stan

 

Det var slutet av november och redan mörkt. Flera plusgrader och uppehåll. Stearinljus började tändas på Järntorgets kafé­er, dit flera flanerande huvudstadsbor sökt sig. På Café Järnet dök en mörkklädd skäggig man upp och gick runt lokalen med en stor väska. Han skvätte ut någonting från väskan över golv och bordsdukar.

 

Någon reste sig upp och skrek: ”Han häller ut bensin!” Andra omkring började upprört resa sig och välta koppar.

 

Mannen tog ett av de brinnande stearinljusen och stannade vid utgången och när han vände sig om hade han en svart huva över ansiktet och riktade en pistol in mot lokalen.

 

     ”Stan­na innan jag skjuter!”, skrek han.

 

En del stelnade, andra duckade under borden.

 

Han svepte med pistolen och ropade: ”Rör er inte. Det här är terrorns advent!”

 

Han öppnade dörren och lutade sig mot den, tog stearinljuset och höll lågan mot en knippe papper som stack upp ur väskan och som fattade eld. Han slängde in den i lokalen och sprang ut innan explosionen gjorde kaféet till ett eldhav. Han möttes av folk som stannat upp på torget utanför och han sköt på måfå mot dem så att de skulle sking­ras och han komma undan. En kvinna framför honom skrek högt.

 

Han sprang Järntorgsgatan ner mot Katarinavägen, stoppade huvan i fickan och gick raskt mot Slussen undan larmet. Ingen hade vågat följa efter, vad han kunde se och snart smälte han in bland andra flanerare.

 

I en av korridorerna i slusskarusellen hade han gömt lite klädombyte i en papperskorg och han drog där på sig en blå jacka över den svarta. Det var skönt att få på sig en till jacka då temperaturen nog krupit ner mot nollan. Han gick raskt mot tunnelbanestationen och tog den första södergående linje som kom in.

 

 

Larmet gick till Länskommunikationscentralen på Kungs­holmen och den första patrullen, ambulansen och brandkåren skickades till platsen, men det tog tid att nå fram på de trånga gatorna i Gamla Stan. På ett kafé vid Järntorget hade en explosionsartad brand utbrutit och gäster med brinnande kläder hade kastat sig ut och försökt släcka elden genom att rulla runt på den kalla gatstenen. En företagsam personal hade med pulversläckare fått bukt med de flesta härdarna inne i kaféet. Svårast bränd verkade en kvinna vara som fått den hastigt uppblossande väskan kastad på sitt bord. Utanför på gatan stod en kvinna på huk och höll om magen medan hon kved att hon blivit skjuten.

 

Folk omkring strömmade till för att hjälpa henne och de brandskadade. När sirenerna hördes hade eldarna slocknat och tystnaden avbröts bara av kvidanden och svordomar. Polispatrullen som anlände först kunde snabbt konstatera att flera ambulanser än den som dök upp strax efter dem behöv­des. Ett halvdussin personer inne i lokalen var svedda och chockade och lika många drabbade fanns ute på gatan.

 

Brandmännen som anlände strax efter kunde lättade konsta­tera att inte elden tagit sig, men bensindoft varnade samtidigt att det kanske fanns bensin som ännu inte antänts och man lade en skummatta över golvet för säkerhets skull, men man slapp dra fram större släckutrustning.

 

Brandmännen hjälpte till att föra skadade till de väntande bilarna, som parkerat på olika tvärgator, medan polis­assis­tenterna Bang och Klasson tog de första vittnes­uppgifterna. Gamla Stan var trång och svår­framkomlig. Bang såg direkt att det behövdes större resurser och han såg till att Centralen kontaktade kriminaltekniker och yttre befälet. De skickade också dit fler kollegor från stationen i Klara.

 

Kriminalkommissarie Greger Holmström hade tillfälligt jour och var yttre befäl på Norrmalm och när dagen dittills varit lugn hade han varit ute och gått i det mulna vädret, men återvänt hem för att titta på teve. Han hade pratat med sin dotter och en kompis i telefon. Holmström var 47 år och skild sedan några år och hade varit ute på krogen kvällen före; druckit, misslyckade uppraggnings­försök, dyr nota, sovit länge, lätt bakis. Han var inte världens piggaste när tele­fonen ringde.

 

Holmström blev upplockad av kriminalinspektör Holger Törnkvist utanför sin bostad i ett av stjärnhusen i Gröndal. Törnkvist var strax över 30 och bodde ute i Farsta med sin familj och höll som bäst på med att förbereda en middag för svärföräldrarna när mobiltelefonen ringde. Hans fru dukade och satte upp adventsljus och ljusstakar. Törn­kvist kände hungern, men det var inte mycket att göra annat än att dra på sig överrocken när Holmström kallade, han hade ju onekligen jouren.

 

Pinsamt, tyckte han först, att han var hemma, men då Holmström var det också, så var det väl nog med det. Bägge tillhörde Norrmalms­stationen, dit Holmström nyligen flyttat över från Södermalm, där han hållit till mer än ett decen­nium. Men organisationen ändrades ständigt och var svårbe­griplig för de flesta. Holmström tyckte han kunde ta på sig oklara fall, särskilt sådana som kanske skulle ha legat inom Söder­malms­stationens revir. Låg också inom nya organisa­tionens Cityregion. Det var brist på folk och när han tog på sig en extra jourtjänst kändes det okey. Åtminstone då. För Törnkvist var det mest av ekonomiska skäl och lite karriär­taktiska som gjorde att han jobbade extra.

 

Holmström höll under färden in kontakt med Bang på plats och försökte få klarhet i vad som hänt. De första rapport­erna hade varit mer än lovligt röriga. Tydligen hade en maskerad man slängt in en brinnande fackla eller något på Café Järnet och även ropat slagord, oklart vad. Han hade haft skjutvapen och skjutit vilt omkring sig innan han sprungit därifrån, nedför en gränd. Signalementet var så diffust att det var svårt att gå ut med någon efterlysning.

 

När Törnkvist krånglat sig in från Kornhamnstorg och par­kerat på Stora Nygatan hade de skadade hämtats av ambul­anserna och poliser på plats tagit vittnesuppgifter från dem som var kvar. De hade också tagit namnen på dem som upp­sökt sjukvården. Det var ett halvdussin, två-tre var rätt svårt skadade, men troligen inte livshotande.

 

Gärningsmannen tycks ha haft en väska med bensin i en dunk som han först gick runt och skvätte med och sedan kast­ade in hela väskan. Det var explosionen som kastade brin­nande bensin runt som orsakade svåra brännskador på två av gästerna, men att personalen väldigt rådigt snabbt var fram­me med brandsläckare och kunde begränsa branden. Mannen var mörkklädd och maskerad och ropade någonting innan han störtade ut igen och sköt då också en kvinna på gatan som var på väg in, men vad han ropade var det olika bud på.

 

Holmström insåg att det var viktigt att ta reda på vad mannen faktiskt sa. Det kunde vara nyckeln till motivet, som i för­stone verkade dunkelt. Brottet var uppenbarligen planerat. Fanns det någon konflikt med kaféägaren eller själva kaféet? Han ville sätta eld på kaféet. Han hade pistol, med vilken han sköt en kund. Det kunde bara ha varit otur. Varför sköt han inte kaféägaren eller den andre från person­alen som var där, om det var någon konflikt?

 

Patrullen med kriminaltekniker anlände för att kolla upp resterna av väskan, söka patronhylsor och andra spår. Holmström och Törnkvist tog mer vittnes­uppgifter av de kunder och personal som antecknats. Så småningom skulle de också prata med dem som tagits till sjukhus. Greger överlämnade till Holger att sköta den fortsatta förunder­sökningen på plats och for till stationen för att samråda med stationsbefälet Bertil Bornemalm och jouren om någon sär­skild stab skulle upprättas för detta: Vad sa gärnings­man­nen? Varför gjordes detta? Vart tog han vägen?

 

Men Bornemalm tyckte att man hade för lite folk för att dra ihop en stab.

 

”Det är ju adventstid och dessutom vet vi för lite ännu.”

 

 

Gärningsmannen hade tagit tunnelbanan ut till Bandhagen, där han hyrt en liten etta av en bekant, som vid den här tiden roade sig i Sydostasien. Han lyssnade på radion om uppgifter från Gamla Stan, slog på teven. Drack en spetsad cola för att lugna nerverna. Ingen hade tittat misstänksamt längs vägen hem, även om det hade varit mycket folk på och av vagnen på station Globen. Det var någon slags hästshow på gång. Nu hade han börjat slappna av. Aktionen på Café Järnet verkade ha lyckats någorlunda. Om någon dog eller inte var väl inte så viktigt, de på fiket hade ju inte gjort något.  Nu var ett halvdussin svårt skadade. Kanske någon dog av skadorna, men han hade fått den uppmärksamhet han ville ha i alla fall. Det blev viktigare längre fram med dödandet och då hade han lärt sig och blivit kallare och effektivare.

 

Fast han hade tränat en hel del sedan den där efter­middagen på klippan, då han tänkt ta sitt liv med pistolen han nu fått annan användning för. Då han på något mirakulöst vis missat det självdödande skottet. Han hade i skju­t­ögonblicket, liksom ryckt till, halkat till, nånting konstigt i alla fall och bara känt kulan rispa honom. Det hade varit ett mirakel. Han såg det som något slags tecken. Medan blodet från rispan droppade hade han bestämt sig. Han skulle inte fly livet ännu. Han skulle först ta en gruvlig hämnd på alla jävlar som förstört hans liv. Han hade egentligen tagit beslutet redan tidigare. På fängelset. Det var då han beslutat att hämnas. Att leva för att hämnas. Att ge igen, för att kunna dö med frid. Det där på klippan var mer en stund då det inte kändes som att han skulle orka med ens hämnden. Att han var så jävla svag. Men det var väl då han bestämt att för­lägga hämnd­aktionerna till en tid då alla de som jävlats med honom var som mest uppblåsta och självgoda: kring julen, advents­tiden. Den tid han själv varit mest rädd för som barn. Det var då farsan varit fullast och elakast. Sedan han själv blivit vuxen var det också den tid han som mest kände av sitt misslyckande.

 

När han väl tagit de där besluten och börjat planera och träna för genomförandet hade ångesten och de själv­destruktiva tan­k­ar­na minskat för en ny uppbyggd styrka. Han hade ett mål och en mening med tillvaron på ett sätt han inte känt förut. Även fast han bott i tält och gamla bilar hade det inte varit så dött och meningslöst som förut. Men de svarta tank­arna fanns där bakom hela tiden och trängde fram så snart han inte var koncentrerat upptagen. Nätterna var de värsta, frampå småtimmarna när de droger han tagit för att kunna somna hade klingat av.

 

Han tänkte igenom dagens aktion igen. Han hade inte slagit till mot någon statlig myndighet som han först hade tänkt. Det blev i praktiken för krångligt, dessutom fanns kanske få tjänstemän kvar på kontoret, bara vakter; kaféet mitt i stan var ett bra val. Men han fick inte med sig kassan som han hade tänkt. Nästa aktion måste ge pengar, men det var ju också planerat så. Han skulle slå till mot en butik på Lidingö. Där jobbade Betty.

Betty var en riktig fining som han knullat förut och längtade efter igen. Han skulle slå till strax före stäng­ningsdags och hinna med både henne och kassan. Tyckte att han var mogen för det igen om han bara kunde hålla undan tankarna på det där andra. Han hade träffat en knarkarhora några gånger sedan han kommit ut från fängelset och det hade gått ganska bra; åtminstone när han fick använda våld. Men hon var också för ful och osexig för hans smak. Han ställde högre krav. Han ville ha en ung och söt och oskulds­full. Så var Betty och han tänkte på stunden med henne och hoppades att timmarna skulle flyga fort. Sippade sakta på groggen. Det hade börjat. Nu jävlar skulle han bara njuta.

 

 

De skadade hade förts till Södersjukhuset och dit åkte också Holger Törnkvist. Uppgifterna från personal och kunder på kaféet och de på torget gav inte så mycket. Förövaren var en man av ungefär medellängd och sådär 30 – 40 – 50 år, men han var maskerad, så det var svårt att säga. Någon hade sett att han hade skägg innan han fått på sig maskeringen. Han kunde vara yngre för han var ganska smal. Han hade gått runt i kaféet först och sedan slängt väskan när han var på väg ut. Då hade han också tagit upp pistolen och med ett stearinljus antänt bensinen som exploderade och brände flera vid närmaste bordet. Som tur var spreds inte elden i någon större grad. Han sköt sedan flera skott på gatan och ett skott träf­fade en kvinna och det var olika bud på vilket håll mannen försvann. Men vad sade han? Något med ”advent” tycks det ha varit. Var det en riktig adventssmäll han ville åstadkom­ma? En religiös fanatiker? Var det en svensk eller utlänning? Han var inte svart, men han kunde ha varit lite mörkare i hyn. Han pratade svenska utan brytning. Men det var inte mycket att gå på. Kanske resterna av väskan och patronhylsorna kunde ge något.

 

De som tagits in på sjukhus hade inte mycket mer att säga om de ens sade något. Brännskadorna i ansiktet på två av kunderna skulle ge men och de hade för ont för att avlägga något vittnesmål. De som klarat sig bättre vid samma bord, hade inte sett så mycket av händelsen och ingen hade några misstankar om att dådet speciellt var riktat mot dem. Kvin­nan som blev skjuten i magen var på intensivvårds­avdelning­en, men hennes make såg det hela som att de råkat befinna sig i skjutfältet för galningen. Kvinnan var den som hade en osäker prognos, de andras skador var inte livs­hotande.

 

 

Joel Brömster

 

Senhösten hade tappat sitt sköna färgspel. Det gick nu mer i nyanser av brunt och svart, men snart kom förhoppningsvis snö, som åter kunde liva upp detta tillstånd av dvala och död. Joel Brömster hade varit uppe tidigt för att göra sina två – tre timmar vid datorn innan han gav sig rätt att ta den sköna förmiddags­promenaden. Annika hade sovit över hos honom, men gett sig av tidigt för att göra något med sin dotter. De skulle träffas senare för middag hos hennes föräldrar i Haninge. Joels föräldrar var bägge döda och han saknade syskon. Han kom från Nordmaling och de flesta i släkten bodde ännu där uppe, i Ångermanland eller Västerbotten, men han hade väldigt lite kontakt med dem.

 

Joel brukade pröva på olika rundor för en promenad på sådär en timme. Ofta blev det tunnelbanan till startpunkten. Han hade på kul börjat pricka av och följa vissa rutiner – han var bra på att ordna rutiner för allting. Han hade bestämt sig att besöka alla tunnelbanestationer och från varje göra fyra slingor på 2* 30 minuter: en norrut, en österut, en söderut och en västerut. Det skulle bli variation för att räcka ett tag, inte minst för att han varannan dag höll sig i omgivningarna kring Luntmakargatan på Norrmalm, där han bodde i en gammal etta med kakelugn. Den här dagen gick han en runda i stan, en vanlig: Sveavägen ner mot Sergels torg och till Gustav Adolfs Torg, innan han återvände på Drottninggatan upp till Odenplan, där han hade lite ärenden. Ingen dålig runda, tänkte han. Han brukade konstatera att han hade de bästa rundorna runt knuten. Han kunde känna sig som en Strindberg när han vek upp rockkragen och tryckte ner hatten på väg upp mot Norrtullsgatan.

 

Joel Brömster var journalist med författardrömmar. Han var lite löst knuten till Kvällstidningen, där han främst skrev resereportage på frilansbasis, men han hade också stadiga inslag i deras resebilaga och kunde ibland bidra med andra reportage. Han reste mycket. Försökte kombinera sitt eget reseintresse med att besöka platser som kunde vara aktuella för läsarna eller för chefsredaktören. Han var väl­renom­merad; hade varit skribent i många år och fick i allmänhet betalt för det han skickade till tidningen, även om inte allting kom med. Men resorna och omkostnaderna fick han oftast betala själv, om han inte hade fått något särskilt uppdrag.

 

Sedan han och Annika mer och mer tydligt blivit ett par försökte han vara mer hemma och vidga sitt skrivande till andra ämnen. Han hade börjat kartlägga den internationella brotts­ligheten, vilket då främst gällde maffiabetonad verk­samhet. Motorcykelgäng eller rena brottssyndikat med stöld, våld, vapenhandel, droger, trafficing och beskyddar­verk­sam­het på programmet. I Stockholmsområdet försökte han kartlägga grupperna 187, ett nybildat rent brottsgäng från förorterna, som ovanligt nog accepterade aktiva kvinnliga medlemmar. Sifferbeteckningen stod för amerikanska polisens beteckning för mord. Han kollade Fucked for Life, FFL, med ursprung från Tumba från slutet av 90-talet. Hette i början Tumba Lords, men hade växt till en multikriminell verk­samhet med värdetransportrån som specialitet; Bandidos, det brottligt mest aktiva mc-gänget, som kom till Sverige 1995; Brödraskapet Wolfpack, med ursprung från Kumla­fängelset 1995. Flera medlemmar hade gått över till Bandi­dos; Hells Angels, klassiska mc-gänget, bildat 1947 i San Bernardino, USA, och från 1993 i Sverige; Original Gangsters från 1993, vars ledare Acar bodde i Turkiet; Red & White crew, med danskt ursprung från 90-talet, betraktat som en våldsammare gren av Hells Angels; X-team också från Danmark, men en hårdför gren av Bandidos.

 

I Stockholm fanns också Werewolf Legion och Syrianska Brödraskapet, som han ännu inte visste så mycket om. MC-gänget Outlaws, som bildades redan 1935 i Chicago och kom till Sverige 2001, var enligt egen utsago tillbaka på banan, sedan de upphört 2007 i konflikt med Bandidos och Hells Angels.

 

Vad som särskilt fått fart på kriminalreportageskrivandet var när han under en hemmavistelse mellan reportageresorna i Asien upptäckte att en gammal kompis stod åtalad för hustru­misshandel, våldtäkt och incest. Det hade verkat obe­grip­­­­ligt först, men när minnet klarnat och händelse­utveck­lingen, så kunde han ändå se vissa mönster.

 

Joel Brömster hade lärt känna Tommy Pettersson då de bod­de i samma trappuppgång på Sankt Paulsgatan nära Maria­torget på Södermalm. Det kan ha varit sommaren 1982 då de första gången satt tillsammans på Lilla Maria och pra­tade om livet och resplaner. De var bägge 22 år och komp­ade bra, fast de hade väldigt olika bakgrund.

 

Joel hade medelklassbakgrund och bra skolutbildning med gymnasium och läste på högskolan, medan Tommy, som kom från problemmiljö, hade hoppat av skolan och flyttat hemifrån tidigt. Han hade sysslat med småjobb och lättare brottslighet, men under detta fanns ett filosofiskt intresse hos honom som Joel kunde väcka. Hos Joel, som växt upp i en borgerlig stabil miljö, fanns å andra sidan en fascination över de svårare uppväxtförhållandena. Han hade tidigt via sina studier varit politiskt intresserad och engagerad i diverse vänster­grupper.

 

Joel och andra intellektuella i gänget kring honom hade distanserat Tommy från hans mest utslagna vänner och han hade börjat läsa skönlitteratur och blivit mer nyfiken på världen.

 

Joel hade tågluffat i Europa på somrarna under gymnasie­tiden och han hade också hunnit med en vända till USA och en till Indien under kortare uppehåll i studierna på journalist­högskolan. När han var klar med dessa 1984 tog han med sig Tommy och ytterligare ett par kompisar: Sture, Greger och Lasse, på en tur som först ledde till Köpenhamn.

 

Det visade sig att både Sture och Tommy hade kompisar som slagit sig ner i fristaden Christiania, så de kunde bo där hos dem och via deras kontakter också få ströjobb på en server­ing i Nörrebro, som frekventerades av både horor och krimi­nella. Tommy trivdes i miljön med droger, fnask och dunkla affärer och Joel fascinerades och skrev artiklar, men efter två månader ville han vidare.

 

Han hamnade i Amsterdam med sina bruna kaféer och röda distrikt. Tommy, Greger och Lasse hade kommit med efter stor tvekan, men här upptäckte de ännu en spännande värld. Gänget hyrde ett rum en trappa upp i stadsdelen Jordan och flummade runt Rembrantsplein och Glädje­kvarteren en dryg månad innan Joel tyckte det var dags att flytta igen. Nu fick han bara Tommy och Greger med sig på båten över till England och London.

 

De travade omkring i London i en vecka och bodde i ett tältläger i stadens utkant. Tommy kände sig inte lika hemma som han gjort i Amsterdam och Köpenhamn. Det var lite för prydligt och för många poliser för hans smak. Joel däremot gillade London och kunde gå omkring och titta i timtal, lik­som han tillbringade timmar på de många museerna. Det gjorde också Greger, som ville fortsätta till Irland.

 

När Tommy fått nog och ville åka hem, tog han och Joel en buss över natt till Paris. Gick på förmiddagen runt i Marais och sökte ett vandrarhem, men det var fullt överallt och till sist köpte de ett par flaskor rött och sov i ett buskage nära Sacre Caeur i Montmartre.

 

Paris var mer i Tommys stil och Joel kände väl till staden efter tidigare besök. Efter några dagars luffande och sovande i parker fick de kontakt med ett konstnärskollektiv som höll till i en lagerlokal i södra utkanterna av Mont­parnasse. Där fanns dansken Lars, som de kände sedan Kristiania, och han intro­ducerade dem i gruppen, som mest bestod av amerik­aner. Det var överskott på tjejer och Joel och Tommy var välkomna. De skapade eller flanerade omkring på dagarna, sålde alster eller tiggde på efter­middagarna i Luxembourg­trädgården och på kvällarna rökte de och drack vin och älskade i lager­lokalen eller i en av tjejernas lägenheter, där de också kunde duscha och laga mat. Det var ett behagligt liv som gav särskilt skimmer åt den här perioden.

 

När senhösten började kyla ner lagerlokalen föreslog någon att de skulle dra söderut. Spanien, Marocko, Grekland. Joel och flera av tjejerna höll på det sistnämnda, särskilt sedan en av dem varmt förespråkat Kreta som ett paradis, där man kunde bo i grottor vid stranden.

 

Ett sällskap på åtta personer stuvade in sig i en gammal folkvagnsbuss och for iväg mot Grekland. Men det var en lång resa och önskemålen var många och fordonet krånglade och redan i München splittrades gruppen. De sålde bussen och delade på reskassan. Tommy, Tracy, Joel och Sabine lift­ade mot Grekland, de andra mot Spanien.

 

De nådde Kreta och Matala på sydkusten när vinterns regn och kyla började invadera också dessa sydliga bredd­grader och fastän eldar, tjocka filtar och hasch fick värma dem i grottan blev det inte den mysiga tillvaro de hade tänkt sig.

 

Lagom till jul tog sig Joel hem via Aten, medan Tommy och flickorna skulle försöka övervintra. Efter ett par månader kom också Tommy hem. På ambassadens bekostnad, som det hette. Den grekiska polisen hade gjort en razzia i grott­boningarna och visade ut de hippies de hittade.

 

Joel hade fått tidningsjobb och fortsatte också plugga en del under 1985. Tommy hade kommit hem berikad av sina upp­lev­elser och lyckades också hitta jobb på lager och som paketbud. De båda vännerna gnetade på och sparade fram till hösten 1986 då de bestämt sig för att ta sig utanför Europa. De skulle vara ute i ett halvår, eller längre om reskassan räckte. Joel hade fått ihop 30 000 kronor, men Tommy bara hälften så mycket.

 

De flög till Bangkok, som var en bra knutpunkt för vidare färder. Redan på flyget ner blev de bekanta med ett par killar som väl kände till Bangkok och Sydostasien sedan flera resor och de följde med dem i taxi till Khao San Road i Bang­lampu. Det var dit alla backpackers tog sig. Där fanns de billiga hotellen, de många serveringarna med väster­ländskt anpassade matsedlar, där fanns marknader med billiga kläder och där fanns resebyråer som ordnade biljetter dit man ville åka. Och genom att alla långluffare samlades var där en perfekt plats för att utbyta erfarenheter, att få färdkamrater och att träffa resenärer man inte mött på länge.

 

Men det var inte vad Tommy och Joel hade sökt i det läget. De skulle gilla det bättre när de rest runt Asien ett tag. Då kunde de ta bussen från flygplatsen direkt dit och då gav de många lysande neonskyltarna en hemkänsla. Nu bokade de efter en snabbtitt på Bangkok en busstur övernatt till norra Thailand, till Chiang Mai. De fann Bangkok alltför hett, men också spännande med livet kring Chao Phrya och Wat Aruns siluett i solnedgången. De många gyllene templen lockade Joel medan Tommy drogs till nöjeskvarteren kring Patpong och Sukhomvit road. Den eftermiddag de skulle iväg hade Tommy varit borta hela natten och dök upp först vid buss­avgången, med ett saligt leende och en tunnare plånbok.

I trädgårdsstaden Chiang Mai var det behagligt stilla och de fann den ro de åtminstone sade sig söka. Det fanns nöjesliv där också och när de gav sig ut på vandringar till byarna i bergen fann de droger också. Joel var inte främ­mande för att pröva på de droger och de villiga kvinnor som dök upp omkring dem, men han var inte lika omättlig som Tommy. När Joel ville gå vidare föredrog Tommy att bli kvar.

 

Det blev så att när Joel fortsatte in i Laos och till Burma och till andra platser i Thailand, så lämnade han Tommy bland nyfunna vänner i drogrus och han kunde hitta honom där igen efter någon månad, bara lite mer nergången och fattigare. Innan det planerade halvåret var slut fick han hjälpa Tommy att återvända hem.

 

Fastän Joel mer och mer drog sig tillbaka från kontakt­erna med Tommy blev det de kommande åren ytterligare ett par resor med honom. Tommy kunde ta sig samman på hemma­plan och jobba ihop en ny reskassa samtidigt som han be­gräns­ade missbruket av knark och öl. Han hade också en charm och en bevekande blick som inte bara påverkade kvinnorna.

 

De gjorde återbesök på somrarna till Köpenhamn, Amster­dam, Paris och Grekland och bodde hos gamla bekanta. De flög ännu en gång till Bangkok och tog sig vidare till Kambodja, där de tillbringade flera veckor kring Angkor Wats ruiner, i Tonlesjöns fiskebyar, på Phnom Penhs uteser­veringar och Sihuanokvilles stränder. De tog sig via Koh Chang och Pattaya åter till Bangkok. Pattaya var ett sådant ställe där Tommy såg ut att fastna igen och Joel fick iväg honom bara genom att lova att de skulle vidare till Filip­pinerna, som de hört så mycket gott om, på alla sätt.

I Filippinerna blev Tommy åter stationär. Reste mellan Del Pilar street i Manila och Angeles vid den amerikanska Clarkflygbasen. Visst njöt Joel också av det fantastiska utbudet på villiga flickor och billiga drinkar, men han ville också uppleva landet. Det fick han göra själv. I Angeles fanns många andra svenska övervintrare och Tommy fann sig väl tillrätta.

 

Det var den sista resan de gjorde tillsammans. Tommy åter­vände till Filippinerna ytterligare en eller två gånger, men då med andra kompisar än Joel, som då i stället rest till Indien och Nepal. Det var länder de pratat mycket om att besöka. Det var så de egentligen hade börjat drömma om långresorna tillsammans, men dit kom aldrig Tommy. Han blev fast i Filippinerna och han blev fast i drogerna och snart orkade han inte längre heller skrapa ihop respengar. Han blev kvar hemma när andra reste bort eller gifte sig.

 

Joel blev i stället fast i resandet, som ju gick utmärkt att kombinera med journalistyrket. Han fick ännu oftast betala sina resor själv, men hans reportage gav alltmera säkert ett arvode som gick att leva på. Han tappade kontakten med Tommy och såg honom bara då och då de närmaste åren. Så småningom hade bägge flyttat också. Tommy hade helt enkelt blivit vräkt medan Joel hade kommit över en liten lägenhet med billig hyra uppåt Vasastaden genom en släkt­ing. Perfekt då han var bortrest mer än halva året.

 

Det var under rättegången och de reportage som Joel sedan skrev, som han lärde känna Annika och Stina. Det var de som hade utsatts för Tommys våld. Kanske var det Annikas vilsen­het och Joels rotlöshet som senare drog dem samman. När rättegången var över, liksom Joels reportage om det som hänt, gjorde de en överenskommelse att inte prata om Tommy något mera. Att glömma för att kunna gå vidare.

 

 

Joel Brömster satt i pendeltåget på väg ut till Haninge och till Annikas föräldrar, när redaktör Bengtsson på Kvällstidningen ringde och berättade om attentatet i Gamla Stan och ville att han skulle åka dit.

 

Joel upplevde en kort kris. Annikas föräldrar var bap­tister. Även Annika själv, men hon hade inte försökt dra in honom i den gemenskapen. Det skulle inte vara populärt att avvika från adventsmåltiden för ett kriminalfall. Samtidigt visste han att han måste ta jobbet. Som frilansare måste han hugga på varje tillfälle då konkurrensen var hård.

 

Det fick bli en kompromiss. Han måste åka ut till Haninge och delta i middagen, sedan kunde han lättare ursäkta sig att han måste jobba. Det skulle de ha förståelse för. Att jobba var viktigt, ansåg de och då inte bara för inkomsten utan än mera för stabiliteten, ordningen, tryggheten. Han visste att de inte var nöjda med den event­uella svärsonens flummiga arbets­situation.

 

Middagen vid adventstid hemma hos Annikas föräldrar var en betydande tillställning. Det var helt enkelt en av årets viktigaste sammankomster. Det var början av kyrkoåret och väntan på Jesu ankomst, som fadern framhöll i sitt tal vid det fint dukade bordet med spets, benporslin och silverbestick. Det gruffades en del när Joel efter måltiden berättade att han måste jobba, men i alla fall Annika förstod.

 

För att få en rapport om vad som hänt ringde Joel upp sin gamla vän Greger Holmström på Stockholmspolisen. Han kände Greger sedan de var nästan grannar på Söder och de hade också gjort resor ihop. Greger var med på den där första luffarturen till Köpenhamn. Han hade också varit med till Indien. Joel hade till skillnad från Tommy behållit kontakten med Greger och det hade han haft stor nytta av sedan han börjat skriva kriminal­reportage.

 

Då Joel specialiserat sig på MC-gäng och maffia kopp­lade han direkt att det kunde vara en utpressarhistoria mot kaféet som låg bakom attentatet och under kvällen sökte han ägarna för att få det bekräftat. Typiskt nog fick han inte tag på dem och de skulle säkert ändå neka. De skulle inte våga säga någon­ting efter attentatet. Han fick tag på en av de skadade på sjukhuset, men hon hade inte heller mycket att tillföra, hon hade mest ont och var uppskakad.

                                 

 

Annika Bartholdsson

 

Annika Bartholdssons föräldrar hade varit aktiva baptister så länge hon mindes och för henne var baptismen något som hon vuxit upp med och som varit naturligt. Föräldrarnas vänner var baptister och hennes ungdomskamrater var det också. Ungdomsåren präglades av många läger, visserligen med kristna förtecken, men det kunde gå hett till ändå med kärleksmöten och insmugglad alkohol. Hon upplevde att flera pojkar och även pastorer kunde vara väldigt krävande och dominanta när det kom till sex och hon lärde sig att vara tillmötesgående för att passa in.

 

På kvällarna serverade hon i baptisternas kafé och då ingick också att försöka missionera bland de ungdomar som tittade in eller strök omkring på torget utanför. Hon kom på så vis att lära känna fler och fler ungdomar med problem, som inte var kyrkliga. Det blev närmast en sport för Annika och hen­nes väninnor att försöka värva och omvända bråkiga tonårs­grabbar från gatan och sex var ett av de använda med­len, även om det var mer subtilt; mer antydan av möjlig­heterna i den kyrkliga gemenskapen.

 

En av pastorerna intresserade sig också särskilt för henne och trots att han var tunnhårig och säkert minst 40 och hon inte mer än 17-18, så var hon imponerad av att vara särskilt gyn­nad av en av kyrkans ledare. Hennes föräldrar tyckte också att det var ett gott parti och när det visade sig att hon var med barn så gifte de sig. Hon födde Stina strax efter det att hon fyllt 19 år och de närmaste åren blev hon alltmera isolerad av sin dominerande och svartsjuke man, som slog henne vid minsta misstanke att hon såg åt någon annan. Samtidigt var det allt tydligare att han också träffade andra unga kvinnor i församlingen.

 

Annika mådde allt sämre psykiskt och självförtroendet var i botten. Det minsta hon misshagade honom tog han sin rock och gick till någon annan. Hon försökte beveka genom att be honom bestraffa henne och lära henne hur hon skulle vara. Då var han äntligen nöjd och när hon uppträdde och gjorde som han befallde överhöljde han henne med kyssar och blommor och visade sin kärlek. Men minsta protester från henne ledde till nytt våld och det var så illa att hon försökte tycka om att bli utnyttjad och förnedrad och att det bara var rätt åt henne.

 

Det hela kunde ha fortsatt så år efter år om inte hennes tidigare vänner bland baptisterna undrat vart hon tagit vägen och sökt upp henne. Föräldrarna hade också oroat sig över Annikas tomma blick och till sist insett att svärsonen inte var ”Guds bästa barn”. När Annika dessutom började skära sig i handlederna så verkade flera krafter mot en skilsmässa.

 

Pastorn var kraftfullt emot och ansåg att han hade ett perfekt äktenskap och av Gud instiftat. Det blev en uppslit­ande tid och pastorn fick både besöksförbud och tjänstgöring på an­nan ort innan han slutade att med våld eller böner försöka att få henne tillbaka. Under tiden hade Stina blivit fem år och ofta blivit vittne till faderns övergrepp på modern, som i sin tur drog henne till sig och försökte förklara att allting var precis som det skulle vara.

 

Efter skilsmässan tog det ett bra tag innan Annika vågade röra sig ute bland folk som förut igen, men med hjälp av vän­ner och kyrkan och föräldrarna gjorde hon klart en lärar­utbild­ning som hon tidigare påbörjat och återtog sina tidigare aktiviteter i baptistkaféet.

 

Stina började skolan och faderns besöksförbud gjorde att hon också förlorat kontakten med honom. Hans tveksamma lever­ne hade med tiden stött ut honom från församlingen och han hade flyttat ner till Skåne och börjat ett nytt liv där.

 

Annika fick lärarvikariat och på kvällar och helger var hon ute och försökte rädda själar från gatan, fast nu inriktade hon sig mer på vuxna än på ungdomar. Det var på så vis hon fick kontakt med Tommy.

 

Innerst inne kände hon drag av hennes tidigare man, en otrygg mix av vänlig kärleksfullhet och förgörande våld, och hennes väninnor varnade henne för en man som Tommy, med långvarigt missbruk och våldsamt förflutet.

 

Intellektuellt förstod hon att det var fel. Men hon ville hjälpa människor upp ur misären. Det var oerhört tillfredsställande. Fast hur långt skulle hon gå? Hur mycket skulle hon riskera av sin egen trygghet, och Stinas? Samtidigt fanns en drift också. Något i henne ansåg att hon skulle förnedras, straffas, medan andra hungrande delar sökte tröst, sökte mening, sökte vara till lags, sökte hjälpa. Hon ville också komma ifrån den torftiga känslan att krypa ner ensam i en kall säng. Ofta bad hon Stina att ligga där, det kändes mycket bättre.

 

Med Tommy kände hon en förnyad gnista. Han verkade väldigt motiverad att ta sig ur sitt destruktiva liv och hon växte av hans framgångar. Han slutade nästan helt med droger vad hon kunde se, åtminstone ett tag. Han fick ett jobb, som hon ordnade via kyrkan och han kunde se riktigt attraktiv ut i nya kläder när de tillsammans gick i kyrkan eller hälsade på hennes föräldrar. Samtidigt såg hon att han tyckte det var jobbigt och med tiden slingrade han mer och mer sig undan sådana officiella besök.

 

Hon var osäker på när det riktigt började gå snett. När han skiftade från att ta emot och följa med och försöka sköta sig, till att bli alltmer krävande och bråkig och kunde sitta med en grogg framför teven, när hon ville att de skulle gå i kyrkan eller hälsa på någon. Det var nog smygande. I mycket tyckte hon att det var naturligt och att hon på något primitivt vis också förväntade sig att han skulle visa vem som var man i huset. Att han kuvade henne sexuellt mer och mer, var också en roll hon var bekant med. Att som kvinna ta egna initiativ i jämlikhetens namn hade hon aldrig klarat av. Det fanns en skuldkänsla som hon ständigt bar med sig från kyrkan, som hindrade henne också. Att mer eller mindre tvingas till sex befriade henne från känslan av skuld.

 

Men sedan var det inte längre någon tvekan att det gick utför; med honom och med deras äktenskap. När det också visade sig att han inte ens lät bli Stina var det definitivt.