travelbug

Stan´s FÖRLAG                      © Stig Hägglund (2011)

D Familjeliv

1971 - 1978

Innehåll: Avsnitt 1) 1971 jan – juni, s. 3-26; 2) 1971 juli – dec, s. 27-53; 1c) 1972 – 1973, s. 53-; Del 2) 1974 – 1975; Del 3) 1976 – 1977; Del 4) 1978.

Avsnitt 2

Åbo – Åbo

1971 - 2

Juli – december

Juli till Åbo

Vi var hemma i Svedmyra en natt och packade om innan vi äntrade färjan till Nådendal och Finland. Hade hytt trots en dagbåt för Helenas skull och hon hade sovit större delen av resan. Jag drack Carlsbergs Elefantöl och rökte Big Ben och vaktade Knyten.

När vi åkte över till Åbo gjorde mamma en motsvarande tripp, men arrangerad, till Björneborg och Tammerfors på tre dagar, vilket lät lockande. Vår Mao-katt hade stannat i Armsjön hos Gammelhusse.

Det var ett stort gäng och två bilar som mötte oss i Nådendal och vi fraktades först till Terttus föräldrahem i Raisio och föräldrarna Helvi och Yrjö. Där blev det kaffe och öl och bastu, självklart. Yrjö hade en vedeldad, som han just också byggt om lite. Han var pensionerad militär och kunde inte ett ord svenska, så vår kommunikation var tämligen kortfattad. Helvi kunde inte heller någon svenska, men hon var glad och livlig och vi kunde förstå varandra någorlunda ändå. Helvi hade drivit tre personalrestauranger samtidigt, men hade nu bara den största kvar. Hon var både kraftigt byggd och hade pondus. Deras vita hund Tito var den största samojed jag sett.

Från föräldrahemmet, som var en ganska liten stuga och klart för liten för denna anhopning av gäster, följde vi med syster T och hennes make J som bodde i en lägenhet i Åbo nära Värtsilävarvet, där J jobbade. Det blev groggar och för mig mest att sitta och le, för värdparet var också helt finskspråkiga. Men det var vår lilla knyt som ändå var i fokus dessa dagar, med ständigt nya släktingar omkring. Jag var inte lika exotisk längre, som jag varit de första besöken.

Nästa morgon segt att släpa sig upp med en smula baksmälla för en promenad till Helvis restaurang Latte för lunch.

Äldsta systern H hade med man och barn åkt till Kuopio och deras hyrda villa i Åbo stod tom och där fick vi bo. Dessutom fick vi låna Helvis Opel Kadett. Det kändes perfekt och jag satt i den gungbara skinnfåtöljen och tittade på den rosafärgade solnedgången genom panoramafönstren i vardagsrummet och tänkte att vi skulle ha ett eget ställe i Åbo. Det fanns ganska stora och fina trähusområden i stan, som i och för sig skulle rivas enligt planerna och därför var illa underhållna, men opinionen var sakta på väg att vända. Då skulle man ha passat på att köpa in hus när de var lågt värderade.

Knytan sov och Terttu bäddade sängarna och vi hade hela huset och natten för oss själva.

Sedan vi sovit till lunch åkte vi till Yrjö och Tito i Raisio. Morfar var väldigt förtjust i Helena och nojsade mycket med henne. Så for vi till Latte, där Helvi, T och J var och åt malihara och plockade disk. Latte var en personalrestaurang för varvet Latte Oy. De byggde främst lastfartyg för Sovjet och hade 800 anställda med en snittlön på 7-8 mark/timme. Cheferna hade en särskild matavdelning med egen ingång. T jobbade hos sin mor och var föreståndare. J jobbade på konkurrensföretaget Valmet Oy som låg bredvid. Han fick inte äta lunch på Latte normalt utan fick smyga med sina besök.

Vårt värdpar B & H och deras barn kom som yrvindar efter en 55-milatripp och drog strax vidare ut till sitt fantastiska sommarställe i skärgården. Jag satt och stirrade i Åbokartan över platser jag ville besöka. Passade bra att titta på de slingrande gatorna kring Martinkatu, då vi skulle flytta över till näst yngsta systern M och hennes man K. Där blev det fest och surrande på blandad svenska, finska och engelska och sedan snurrade det bra när jag skulle sova också.

På lördagen var vi på bröllop. K: s bror Puppe gifte sig med en söt tjej och jag gjorde bort mig som så ofta i Finland. Det var många gäster och vi stod i en lång rad för att hälsa på värdparet, Puppes föräldrar. Jag försökte höra vad som sades för mottagningen var påtagligt sober och stillsam och jag hörde något som lät som terve, vilket jag var van med och jag drog till extra hjärtligt med ”terve, terve” när jag grep pappans hand och troppade av med kvävda skratt omkring mig. Det visade sig att värdparet hälsade med tervetuloa och något mera, ett hjärtligt välkommen, och ungefär ”kära gäst”, på vilket man svarade artigt kiitos och något mera, inte som jag: ”tjeena moss!”

Under tiden var Knytan hos T och J och vi åkte dit och sov över efter bröllopsfesten. Deras dotter Jaana hade läst Kalle Anka högt för henne och Helena hade tjutit av skratt.

Nästa dag var vi i Raisio hos Terttus föräldrar, men där var nästan hela resten av släkten också och massor av flaskor. Jag orkade inte med det livet dag efter dag och tog långa promenader i området. Det kunde dölja sig extremt flotta arkitektritade villor i tallskogen. I närheten låg två flotta villor som delade på en stor damm mellan husen. Den hade tidigare använts som swimmingpool på sommaren och skridskobana på sommaren. Nu hade de planterat ut ädelfisk och satt på sina utskjutande terrasser och metade!

När Terttu också blev less på festandet fick vi skjuts till B och H där vi bott förut några dagar och vi njöt av lugnet några timmar innan värdfolket anlände från Bläsan. Vi sov ändå över där och nästa dag tog jag nya promenader, nu med deras dotter Ma, och konstaterade att det även där, i ytterkanterna av Åbo, fanns många flotta villor. Finnarna använde trä mera än vad vi gjorde.

Vi besökte också Åbo slott tillsammans med H och Ma och Helvi och hennes syster Eira med man, som varit här dessa dagar och bidragit till mängden. Slottet var också historiskt museum och stadens främsta sevärdhet. Borgen Åbohus grundlades på 1280-talet och var under flera hundra år det viktigaste svenska maktcentrat i Finland. Gustav Vasa bodde där och särskilt hans son Johan III, som blev ståthållare 1556. Det var en fin park runt slottet.

På kvällen var det fest hos H och B igen med 11 vuxna och 4 barn: B, H, Helvi, Yrjö, T, J, M, Eira, hennes man, Jaana, Ma, He, Helena, Terttu och jag. Jag hade tänkt ta det lugnt och mera iaktta hur måndagskvällarna firades i detta land, men jag blev förstås indragen i sången och skålandet och registrerandet gick snart över i ett töcken och jag blev lika packad som de andra. Flaskorna fyllde bordet och snapsarna blev många. Jag såg Helvi och Eira dricka ”mormors spottkopp”, en grogg på jordgubbssylt och vodka; jag såg H och T som trampade vin, jag såg B springande naken genom köket med en grogg i handen…

B var den givna centralpunkten vid festerna. Hans kraftiga stämma och självklara pondus ledde allsången och diskussionerna och han skiftade obehindrat mellan finska och finlandssvenska. Han var i grunden svenskspråkig, vilket inte makan H var, den svala, blonda, vackra, liksom B: s motsats, men hon pratade också svenska flytande liksom barnen He och Ma.

J brukade nykter vara tyst, men med sprit i sig fick han fart; makan T blev ännu vildare, men var pratsam även nykter, men ingen av dem kunde någon svenska. B och J duschade henne med kläderna på och hon jagade mig när jag försökte fota henne.

M kunde lätt bli mer inbunden när hon drack sprit. Hon var ganska lugn annars också. Hon blev liksom mer sentimental och grubblande och sökte sig gärna närmare mig och ställde frågor. Hon pratade svenska obehindrat och jobbade också på en svenskspråkig tidning. Hennes K var inte med på denna fest, men brukade vara bra på att hålla igång. Han kunde ingen svenska, men vi kommunicerade hyfsat ändå på engelska och finska.

Terttu skrattade hela tiden, men var försiktig med drickandet, som jag försökte, men inte klarade. Helvi kunde bli präktigt full också även om det inte märktes så mycket. Hon hade också lätt för att skratta, liksom systern Eira, som sjöng högt och ljudligt i en kör tillsammans med Terttu och mig. Yrjö sade inte så mycket, men han drack desto mer; var snäll, men ganska alkoholiserad, som många gamla officerare, och M och jag fick nästan bära honom till taxin på natten.

Som givet inslag i festerna i Finland var förstås bastun. Ingen bostad saknade bastu, inte ens hyreshusen, och man eldade på värre än jag var van med hemifrån. Det var mixat och hur rörigt som helst och någon skrek: ”Mitä helvetti är ölöppnaren?” och på det viset fortsatte det till gryningsljuset.

Trots den sena festen dök J upp nästa dag med dottern Jaana och tog Terttu, Helena, Ma och mig ut på den stadsrunda jag hade pratat om hela vistelsen: att spana in trähusbebyggelsen. J körde runt i kvarteren kring den fina Trädgårdsgatan, väster om Mikaelinkirkku.  Tvåvånings trähus dominerade hela området mellan Lasarettsgatan – Kakkolabacken – järnvägen. Tjusigt, men förslummat, då hela området var tänkt att rivas. Här och där hade hus rivits och moderna i glas och betong växt upp. Jag kunde bara hoppas att myndigheterna tänkte om i tid i stället för att göra om samma gigantiska misstag som i Sverige. Att de åtminstone räddade stadsdelen kring Trädgårdsgatan.

Vi tittade på kulturreservatet Klosterbacken, en mycket fin rest av det gamla Åbo som överlevde den stora branden 1827, med låga timrade trähus vid smala gränder, Det regnade kraftigt och vi fick fly in i bilen och göra en runda i Runsala, Åbos motsvarighet till Djurgården, med vandrings­leder, småbåtshamnar, campingplats, hotell, folkpark, botan­isk trädgård, golfbana och mycket annat och hela ön var naturreservat. Det fanns mer att uppleva i Åbo än jag hade trott.

Sverigesommar

Färden gick norrut till Armsjön och den sköna verandan. Mao – katten låg på sängen och slappade. Helena låg på en filt och skrattade och jollrade och rullade runt. Vi hade vilat ett par dagar redan efter den hektiska vistelsen i Finland. Jag hade bjudit morsan på en grogg för första gången, en black – russian, som M och K hade bjudit på: hälften vodka och hälften kaffelikör. Far bjöd oss på middag i det ensligt belägna Midälvagårdens Gästgiveri i norrländskt kuperad och mäktig natur.

En kväll plockade jag fram gamla fotoalbum som tillhört farfar och fick mamma och pappa att berätta vad bilderna föreställde. Som vanligt stod det ingenting och många bilder fick ingen förklaring, men mamma började berätta anekdoter om sin styvmor Mitzi: Att hon bott i ett slott i forna Österrike - Ungern; att hon varit tillsammans med en dansk greve; varit primadonna på cirkus världen över; haft biograf när filmen var ny i Sverige och mycket annat som jag hade hört en del av förut och som troligen var överdrifter, men visst vore det spännande att få reda på hur det verkligen varit. Mamma pratade om att hon skulle skriva ner berättelserna. Det hade jag också hört förut.

Nästa regniga dag ställde Terttu och jag i ordning vårt rum i Gäststugan. Hittade möbler i andra bodar och bytte ut en del och jag snickrade en liten bokhylla. Det kändes som att vi ställde i ordning en liten sommarstuga. Farsan sa att han kunde göra ett pentry i det andra rummet - det var en parstuga. Skulle nog dröja innan vi kunde bygga en egen stuga, så det vore ett bra alternativ.

Jag tände fotogenlampan som spred sitt trivsamma ljus i den lilla stugan. Terttu satt med Knyten i famnen och matade henne med varm flaskmjölk och katten Mao kom inskuttande, drypande våt, till sina väntande friskisar. Men sedan var han borta en hel natt och gjorde oss oroliga.

Plockade fram vevgrammofonen och satt på terrassen i eftermiddagssolen och spelade gamla stenkakor. Det var hambo och schottis, men bäst var några skivor med Jussi Björling. Jag lät hans Sommarnatts serenad sprida sig över nejden medan jag öppnade en öl och föreslog Terttu att vi skulle ha samlat några vänner där för ett sommarparty. Men våra vänner var ju i Stockholm och så kunde ju morsan och farsan ha invändningar.

Det var slutet av juli som vi återvände till Stockholm och Svedmyra. Till den varma lilla ettan och allt fixande och bök. På grund av värmen släppte vi ut Mao och lät balkongdörren stå öppen. Han var van att röra sig ute själv i Armsjön, så han kunde nog lära sig i staden också. Det var ju mycket buskar och grönt mellan husen på Jönåkersvägen.

Larsa och Peta kom på besök direkt. Larsa gjorde lumpen i Skövde, men skulle få förflyttning till ett regemente nära Stockholm till hösten. Peta jobbade som biljettförsäljare på SL under sommaren och kunde lägga undan några tusenlappar. Själv skulle jag återgå till jobbet på gummi­verkstaden medan Terttu var hemma med Helena. Jag tänkte söka nytt jobb också och fortsätta studierna framåt hösten. Vi behövde större lägenhet också. Bilen skulle besiktigas och fixas med.

Apollo 15 med astronauterna Scott, Irwin och Worden satte ner bilen på Månen den 31 juli.

De första dagarna i augusti var riktigt varma och då blev det ännu hetare inne på gummifabriken. Men mest höll jag mig ändå i lagret och där var svalare. Så snart jag var ledig åkte jag med Terttu och Knyten någonstans för att bada eller umgås med vänner.

Mitt i veckan kom Larsa och Peta över till oss på fläskfilet med snaps, öl och vin och vi blev bra på lyset alla. Ungkarlarna beställde varsin idealflicka av Terttu. Peta lyckades bara få fram att hon skulle vara ”ambitiös”, vad han nu menade med det. Larsa hade också ”ambitiös” som först på listan, men sedan skulle hon vara 160-165 cm lång, Larsa själv var nog 180. Hon skulle ha stor byst, fast midja, kraftiga men fasta lår. Hon skulle vara finska och vara smart och ”vänsterförvriden”. Hon skulle kunna laga mat, vara självständig och – lade han till – kåt!

På morgonen var jag ännu berusad men körde utan att tänka efter till jobbet. Jag hann till Västberga innan jag insåg hur det var ställt och väl på jobbet blev jag snart så bakfull att jag fick lägga mig i sjukrummet och sedan ta mig hem igen när jag nyktrat till någorlunda. Terttu hade inte ens kommit ur sängen, bara dragit Knytan dit.

Jag stannade hemma också nästa dag. Mao hade suttit och jamat med en annan katt hela förmiddagen och när jag gick in i buskaget för att helt enkelt lyfta in honom klöste han och bet mig riktigt hårt. Såg helt vild ut, farlig, fräste, jag blev riktigt rädd. Han lugnade så småningom ner sig och blev den vanlige snälla, keliga kattoxen, men frågan om kastrering kom upp igen.

Regnet kom lagom till en planerad tälthelg på Gålö, men vi åkte i alla fall ut tillsammans med vännerna Katja och Jussi. Mao var med först, men det blev för knepigt så Jussi och jag körde hem honom. Regnet gjorde att vi mest fick hålla till i Katja och Jussis tält som var större än vårt och vi åt ägg och drack grogg och Terttu matade Knyten och det var inte mycket mer att göra. Vi hade försökt att bada vid stranden i närheten, men där visade sig vara halvmeterdjupa dyhål i botten så det fick ställas in. Jag drömde mig bort till Irland i stället. Läste en artikel om en färd på floden Shannon i DN skriven av Tore Hallén och Stig Nilsson. Det var den största floden på Brittiska öarna och det vimlade av övergivna borgar.

Under kommande augustivecka dominerade Friidrotts – EM i Helsingfors dagarna när jag kommit hem från gummi­fabriken. Terttu suckade, satt med en stund, men gick sedan ut med Knytan eller donade med olika saker. Jag såg allt och antecknade alla resultat på ett block; detta trots att det inte var några stora svenska framgångar. Östtyskland och Sovjet dominerade, men Finland skördade också framgångar, särskilt genom långdistansaren Juha Väätäinen. Sverige tog silver genom Lennart Hedmark i tiokamp och Kjell Isaksson i stav, men guldhoppet Ricky Bruch misslyckades kapitalt.

Knytan hade varit kolossalt besvärlig några dagar. Bara skrikit och skrikit. Vaknat redan klockan tre och börjat hojta. Terttu trodde att hon fick tänder. Mao – katten höll sig ute mest hela tiden för att slippa oväsendet; jag fick höja volymen på teven. Larsa kom över. Han och Peta hade varit några dagar i Köpenhamn.

Jag studerade artiklar om Brunnsvikens utveckling och blev engagerad utan att ännu ana att vi snart skulle bo i området. Byggnadsstyrelsen hade tagit fram fyra alternativ och ansåg främst att tre delar kunde bebyggas med institutioner som bullerplank mot de omgivande motor­lederna: Bergshamra söder om motorvägen, Östra Frösunda norr om Hagaparken och området mellan Riksmuseet och Brunnsviken. De andra alternativen var att göra en aktiv stadspark av området, som Stockholms Central Park – det tyckte jag lät bra, samt att bibehålla området som naturpark eller förvandla området till en tät stadsdel med 35 000 invånare.

Jag läste också om turistlederna Blå vägen och Sagavägen mellan Sverige och Norge och blev sugen på några dagars utflykter från Armsjön, vilket jag också skulle göra så småningom.

En av karaktärerna i mitt jobb på gummilagret, Johan, dog plötsligt. Han hade varit sjukskriven sedan han bröt foten under sommaren, men hade ändå hälsat på någon vecka innan. Han hade fått vad som kallades ”blodstörtning” och efter två timmar på sjukhus dog han. Det lät både otäckt och konstigt. Att Johan, den store, snälle, lite virrige, inte skulle röra sig bland oss längre. Min arbetskompis Henrik och jag brukade ha ett stadigt skämt om Johan:

”Är Johan här?”

”Jo han är här!”

Men nu var han det inte mera.

Johans död fick mig att aktivera försöken att sluta röka. Jag skrev upp hur mycket jag rökte under en dag och hur det kunde se ut: ”Började klockan 5 med en morgonrök för att få hjärnan att fungera, men då bara ½ cigarett. Kl 6.30 en cigarett efter kaffet. Kl 7.15 en cigarett på jobbet, tänkte på Johan. Kl 9. Cigarett efter kaffet. Kl 9.15. Extra cigarett under samtal med arbetskompisar efter kaffet. Kl 11.45. En cigarett efter lunchmaten. Kl 12. En cigarett utomhus på lunchrasten. Kl 13.15. En cigarett efter kaffet. Kl 15. Rökpaus. Kl 15.30. En cigarett i väntan på att sluta jobbet. Kl 16. ½ cigarett i bilen på väg hem. Kl 17. Cigarett efter middagen. Kl 17.30. Cigarett under promenad efter maten. Kl 18. Cigarett i bilen, delad med Terttu. Kl 18.30. Cigarett under biltur. Kl 19.30. Cigarett efter kvällskaffe. Kl 20. Cigarett under tevetittning, delad med Terttu. Kl 21. Cigarett under tevetittning.” Handlade om cirka 16 cigaretter om dagen. Telefonsamtal innebar ofta extra cigaretter och om vi hade sex en obligatorisk cigarett efteråt, så det gick 15 - 20 cigaretter om dagen. Åt helvete!

Annars fortsatte familjen med olika utflykter så snart jag var ledig. Vi åkte till Flatenbadet och tog en lång barnvagns­promenad och doppade oss i den sköna lilla sjön. Det var ett fint friluftsområde med slingrande gångvägar i fin natur.

Vi åkte också till Hagaparken och gick där, inspirerad av artiklarna om Brunnsviken. Det kändes verkligen som Stockholms Central park. Hagaparken blev kunglig park framför allt på Gustav III: s initiativ. Många av dagens praktbyggnader var på gång när kungen mördades, men det monumentala slottet var idag bara en övervuxen ruin.

En tredje dag åkte vi genom Nacka friluftsområde längs Ältavägen och stannade vid den fina Källtorpssjön, med underbar natur, liksom kring den gamla kanalen i Dammtorp. Vi tittade på fina villor och läckra lägen i Lillängen, Storängen och Fannydal norr om Järlasjön. Det fanns så mycket fint att titta på i Stockholmsområdet.

Men det räckte inte. En söndag åkte vi till Västerås, där ingen av oss varit förut. Kanske kört genom men inte stannat. Vi promenerade i centrala delarna och jag imponerades av den fina blandningen mellan gammalt och nytt. Det var ett stort och modernt och bilfritt cityområde, ett ståtligt stadshus och underbar gammal bebyggelse längs Svartån. Vi avslutade besöket i Djäknabergets park som hade fin utsikt, en liten djurpark, serveringar, soffor och minnesstenar över alla möjliga personer. Vi hade egen matsäck med och hade picknick. På hemvägen hamnade vi i enorma bilköer. Det var sista söndagen före skolstarten så folk var på väg hem från sina sommarställen.

Veckan som kom slutade jag min anställning på Ulvex i Västberga. Det hade känts mer och mer motigt sedan Johan dog och när den nye fabrikschefen ville dra in det fria arbetsavtal jag haft efter överenskommelse med verk­mästaren – jag jobbade i princip bara när jag ville, oftast tre – fyra dagar per vecka – så sade jag upp mig.  Hösten innebar ju också fortsatta studier på universitetet och jag såg fram emot att få fortsätta med dem. Det kändes skönt att få stämpla ut från dammet och smutsen och gå ut i – nåja – friska luften. Luften i gummifabriken var säkert inte nyttig. Men det var lite vemodigt att skiljas från typerna: Henrik, Hasse, Schyberg, Ågren, Karnold…

Så var jag utan inkomster. Måste hitta ett nytt jobb. Inte för att jag ville, utan just för att jag måste ha in pengar. Vi hade lägenheten och sökte större; hade en baby och bilen behövde lite småjusteringar och fronten lackad. Jag behövde ett deltidsjobb, helst lite mer kvalificerat.

Som tur var hade Terttu hittat ett jobb. Hon skulle bli hemkonsulent för Colosé och besöka homeparties och demonstrera och sälja skönhetsmedel. Det var inte lätt att hitta värdinnor för dessa parties och inkomsten byggde helt på vad hon sålde, men det var ett jobb där hon hade nytta av sin kosmetologutbildning. Det handlade om kvällsjobb och då kunde jag ta hand om Helena. Själv anmälde jag mig till studier på 40 poängsnivån i Kulturgeografi och 20 poäng i Sociologi. Jag tog fram gitarren och spelade: ”Tuoll´on mun kultani…” bland de fina finska visor som Terttu lärt mig.

Höst och barndop

Hösten kom och vår ståtliga rönn utanför köksfönstret lyste gul och röd. Jag for till Farsta för att besöka Arbets­förmed­lingen. I väntan på att den skulle öppna efter lunch fikade jag, men inte på Martin Olssons uteservering som under sommaren utan på Domusrestaurangen. Kände mig lite ur balans för detta med jobb och bilen som behövde åtgärdas och besiktigas och lägenheten som borde vara större och hemma bekymrade sig Terttu över den krympande ekonomin. Jag hade pengar för sådär tre veckor, sedan kunde det bli värre. Att jag annonserat efter större lägenhet och bara fått svar från Bollmora och Tumba gjorde mig inte gladare. Flydde upp till Armsjön igen.

Förhöst i Armsjön innebar en total stillhet. Solen stod lågt. Gulnande löv, naturen dog sakta i ett vemod. Jag tog roddbåten ut till ön. Gick där och fantiserade att ön var min och var jag då skulle placera huset, hamnen, badplatsen. Vad som skulle bevaras intakt och var jag kunde röja. Jag gillade att gå omkring och drömma och planera på det viset. Satte mig sedan i ekan med en mellanöl och kände mig totalt avstressad. Stillheten trängde in också i mig. Kontakten med yttervärlden antyddes bara av de avlägsna ljuden av bilar på E4: an. Jag visste också att maten antagligen snart stod på bordet där i stugan. Att familjen och mor och far spanade efter mig. Men jag satt kvar med min öl och bara njöt. Någon fisk sprätte till i vattenytan och någon eldade långt borta vid en strand, men inga ljud hördes. Jag tände en cigarett. En sista cigarett innan jag åter­vände till verkligheten. Till mina älsklingar. Vi hade några dagar innan vi måste återvända till bekymren i Stockholm. Nu försörjde Terttu oss genom att sälja Coloséprodukter till morsans bekanta och hon fick mycket beröm av dem. Om hon sålde för 100 kronor fick hon behålla 25 kronor själv.

Nästa dag  regnade det och jag tänkte åka in till stan och se friidrottslandskampen Sverige – Tjeckoslovakien på tv, men då solen kom fram på eftermiddagen ändrade jag planerna och plockade i stället svamp med Terttu – fantastisk va!

Knyten fick utslag på ena armen och vi undrade varifrån det kom. Fick avvakta. Maokatten var väldigt kelig och skuttade gärna efter mig när vi var ute. Och efter honom skuttade Monke, mamma och pappas Shetland Sheepdog. Pappa hade 200 i blodtryck och var sjukskriven på deltid. Men som han jobbade med stugorna så blev han väl inte bättre. Nu tänkte han bygga ut storstugan till dubbla storleken och förvandla den från sommarstuga till modern villa, planer som jag hade en del kritik mot:

Sovalkoven, pigkammaren vid köket, var kvar som dagbädd, gästrum, och kändes som ett minne av det Gamla Soludden, som vi kallade stället.

Köket var färdigt, moderniserat på ett bra sätt med vedspisen och öppningen till verandan kvar.

Hallen, den gamla smala hallen, blev köksingång, grov­ingång, skulle nog användas mest fortsättningsvis också.

Tv-rum, kvällsrum. Nu vardagsrum med öppen spis. Skulle nog bli bra som tv-rum, men som genomgångsrum blev det svårt att ordna en mysplats framför Öppna spisen.

Verandan, matrum. Husets speciella tillgång, där man kunde sitta och se sjön breda ut sig, nästan som ett hav. En vy som imponerade på alla som kom dit. Farsan satte in nya större treglasfönster, vilket jag tyckte var tveksamt, men värre var att morsan ville tapetsera över den gamla ribbväggen, en rest av ursprungliga stugan, och byta ut det traditionella robusta möblemanget mot moderna matsals­möbler. Karaktären skulle förändras kraftigt. Känslan för att bevara, för tradition, var noll för bägge och särskilt då för morsan. Enligt henne skulle allt vara ”modernt”.

Hall och huvudingång. In- och ombyggnad. Farsan planerade huvudingången på sjösidan, vilket jag tyckte var märkligt. Det behövdes en utgång, men mindre pretentiös. Bättre med huvudingången på landsidan där han först också skulle ha den.

Salongen. Nybyggnad. Stort fönster mot sjön. Bra, men jag tyckte att det kunde vara ännu större. Från golv till tak, som de hade i Finland. ”Det bryter för mycket med huset i övrigt”, tyckte farsan. Kanske var det så, men viktigt att ta tillvara ljuset och utsikten.

Ny hall. Nybyggnad. Om den inte skulle bli huvudin­gång, så vore bättre ett rum, t ex mysrum kopplat till badrum och bastu.

Badrum. Nybyggnad. Jag såg fram emot riktiga tvättmöjligheter. Men jag tyckte att badkar var onödigt. Dusch och tvagningsbänk var bättre.

Bastu. Nybyggnad. Skön grej. Fast jag hade föredragit vedbastu framför det elaggregat farsan skulle sätta in.

Sovrum. Nybyggnad. Planerad som mammas. Enda minus var fönstret mot öster. Men morgonsol störde nog inte mina morgonpigga föräldrar.

Sovrum. Nybyggnad. Lite större, planerad som farsans rum och arbetsrum. Samma nackdel som ovan. Fönstret kunde ha satts mot söder i stället.

Sovjetledaren Chrustjof avled och far köpte en Volvo 142 av 69 – års modell.

Det gick en vecka hemma och jag var ännu utan jobb, hittade ingen större bostad, snyggade inte till bilen, och studierna började inte heller lysande. Fick inte godkänt på stadsplanen vid slutet av vårterminen, så 20 poäng i Kulturgeografi var ännu inte klara. Mina besparingar sinade. Jag besökte socialbyrån, men fick inga pengar därifrån då jag studerade. Däremot kunde Terttu söka bidrag. Hon fick in ytterligare lite pengar på demonstrationsjobbet och jag fick retroaktiv lön från gummifabriken, så vi hankade vidare en vecka till.

”Det är kväll i min lilla stad”, sjöng Gunnar Wiklund och det var en regnig kväll i min stora. Radioprataren var upprörd över ”Höghustragedin”, där en man hittades död i en lägenhet efter sju månader! Hur ensam kunde en människa bli i storstaden?

Terttus mamma och storasyster M hälsade på i vårt Svedmyra och körde operation övertalning att vi skulle fira julen i Åbo. Det ville också Terttu, så övertalningen var mest riktad mot mig. Hur skulle mina föräldrar reagera? Skulle bli första julen utan dem.

Terttu skulle få socialbidrag och jag försökte vara mera aktiv både med studierna och bilreparationer och arbets­sökning. Gjorde planer som höll mig aktiv varje dag.

Den 24 september gjorde Helena Knyten Herpiö sin första teckning: Porträtt av en dam och samma eftermiddag hade hennes far en femkampstävling på Zinkens idrottsplats mot vännerna Peta och Larsa. Vi började med längdhopp, som jag vann på 450 cm med lite bättre teknik och träning från Armsjön och sedan följde min bästa gren, höjdhopp, som jag åter vann. Nu på 140 cm. Men då vi fortsatte att hoppa på kul efter tävlingen började Peta hoppa med någon slags studsande hoppstil med ryggen före, som vi inte sett förut och då nådde han 145 cm och var nära att nå högre höjder. Stilen påminde om den Dick Fosbury senare skulle introducera, flop-stilen.

Petas bättre spänst gav resultat i tresteget, som han vann med 40 centimeter före Larsa, som i sin tur var 40 centimeter före mig. Peta gjorde uthoppet med vänsterbenet och fick då sista stegets avstamp med det högra. Larsa och jag gjorde tvärtom.

Kula vann Larsa klart, som var längst och starkast av oss. Han slog Peta med två meter, som i sin tur slog mig med två meter. Så efter fyra grenar hade jag 10 p, Peta 9 p och Larsa 7 p då tävlingarna avslutades med diskus. Där vann Peta igen på bra teknik och styrka, Larsa blev tvåa på ren styrka och jag saknade väl både teknik och styrka, så till sist vann Peta på 12 p, vilket var rättvist då han även borde ha vunnit höjdhoppet. Jag fick 11 p och Larsa 9 p. Vi roade oss med att gissa hur det skulle ha blivit på en olympisk tiokamp. Då skulle troligen Larsa ha vunnit.

Terttu och jag tittade på en rekonstruktion av Nürnberg­rättegången på tv. Man blev varje gång skakad av bilder från nazisternas illdåd. Från dödslägren, Auschwich, Birkenau, Buchenwald, Treblinka; de får aldrig glömmas. Ledarnas dödsdomar under rättegången var i sammanhanget för lindriga: Hitler tog självmord, Himmler också, Göring gjorde det i fängelset, sedan han fått dödsdomen. Frank, Frick, Jodl, Kaltenbrunner, Keitel, von Ribbentrop, Rosenberg, Sauckel, Seyss-Inquart och Streicher avrättades, medan Martin Bormann aldrig återfunnits. Man tror att han dog i Hitlers bunker, men man vet inte och spekulationerna har varit många: lyckades han fly till Sydamerika, som flera nazistledare gjorde?

Den 3 oktober döptes Helena i Finska kyrkan på Slottsbacken. En ganska oansenlig kyrka, men med ståtligt läge och huvudkyrka för den finska församlingen som Terttu och i det läget också Helena tillhörde. Larsa stod fadder och Peta, Katja och Jussi var vittnen. Larsa stod därframme med prästen och ett annat barn och vi andra tittade på och fotograferade. Helena skrek hela tiden utom när hon fick vatten på huvudet och prästen sa hennes namn. När ceremonin var slut blev hon också alldeles tyst.

Hemma i Svedmyra åt vi spagetti och så fick Helena presenter i form av sparkbyxor och andra kläder, lakan, en spargris av Larsas föräldrar och en dopsked med Knytens namn, födelsedag, vikt och längd av Larsa och Peta. Mamma Terttu var sötare än någonsin med långt hår och korkskruvs­lockar och själv hade jag halvskägg sedan ett par år.

Linda, farfars sambo, som nu åter bodde i sin lilla stuga i Skedlo, fyllde 75 år och jag skickade ett telegram. Och farmors bror, radiohandlaren Gunnar Nilsson dog 5 oktober. Han skulle ha blivit 70 år mot årets slut. Jag vet inte om mina föräldrar kom ner till begravningen, men jag var i alla fall inte med. Kontakten med Gunnar var bättre längre tillbaka.

Ett par dagar efter dopet skjutsade jag Terttu och Knyten till Kapellskär. De skulle till Åbo en vecka och jag satt nu på en stol och drack upp det sista Tokayvinet och kände mig overksam. Jag gillade inte att bli ensam så där. Saknade snabbt min sköna flickvän och söta dotter. Allting blev så rörigt. Jag orkade inte städa, inte handla mat, inte äta något ordentligt. Jag satt bara på en stol.

Men jag hade äntligen fått jobb. Storstockholms Lokaltrafik hade en stor trafikantundersökning, TU – 71, då jag och ett gäng andra extraanställda, gjorde intervjuer med busspassagerare. Frågorna handlade om var resan startat och dess mål och hur de reste.

Det var ett stressigt jobb då man klev på någonstans längs linjen, skulle dela ut intervjukort och pennor till alla passagerarna, hjälpa dem att fylla i och samla in allting för att kunna kliva av igen efter några hållplatser. Och bussarna kunde ringla sig fram och vara fulla med folk och jag gruvade mig för nästa pass. På en tur tappade jag alla pennor när bussen krängde, på en annan trampade jag en dam på tårna och på en tredje tur satte jag mig i famnen på en gammal tant. Då kände jag för att hoppa av direkt. Men jag måste få in pengar. Det var tidiga morgnar också för vi var igång på första morgonturerna och jag blev så trött.

Knyten och Terttu kom äntligen hem efter veckan i Åbo och allt hade gått bra. Helena hade varit snäll och stått i centrum och Terttu hade fått ny kappa och stövlar. Intervjujobbet på SL gick allt lättare när jag kommit in i det och mellan passen var jag på universitetet eller tittade på bilar eller slappade där hemma. Jag hade bestämt mig för att sälja folkvagnen för att komma från allt jobb som var med den och i stället köpa en Simca som såg ut att vara en trevlig bil. Kanske kunde få låna ett par tusen av farsan till mellan­skillnaden.

Helena fick trippelvaccinsprutan och sedan så hög feber att vi blev oroliga och efter flera telefonkonsultationer åkte in till Sachska barnsjukhuset. De fann inga fel på henne utan att det var vaccinationen som var orsaken.

Utbyggnaden av tunnelbanan var på god väg. Stationer skulle öppnas efterhand upp mot Täby centrum, bland annat till Universitetet om ett par år. Också till Akalla och Hjulsta vid samma tid, liksom ner till Norsborg i sydväst. Planer fanns också på förlängning av  en länk till Kista och Alboda; att förlänga Täbybanan till Vallentuna, Fruängenbanan till Lövdalen, Bagarmossen till Bollmora och så en ny bana till Nacka Centrum.

Det var paus i intervjuarbetet i Bergshamra. Fanns inget matställe, konditoriet hade fått stänga sedan ett halvår. Biblioteket var stängt. Mina arbetskamrater och jag fick handla dricka och korv i en Metrobutik, där personalen tillstyrkte att Bergshamra saknade det mesta. Bara buss till stan, fastän bilägarna hade två stora vägar att välja på. Det var väldigt dött. Jag satt på en parksoffa och drack öl och förfärade de förbipasserande damerna.

Men oftare var jag ändå hemma. Satt bredvid den sovande Helena som nu mådde bättre. Lyssnade på gamla Beatleslåtar och funderade på vad hon skulle tycka om dem när hon växte upp. Läste en artikel om Östtyskland och föreslog Terttu, som hanterade strykjärnet, att vi skulle åka dit till sommaren. Katten Mao åt pussibullar med lever.

Hastigt blev vi ägare till en Simca 1501- 67: a. Såg en annons från en bilfirma vid Hornstull, som realiserade bilen för 5300 kronor. Terttu och jag åkte dit och den såg så fin ut att det blev affär. Vi fick lämna vår VW 1600 och betala 1500 kronor emellan. De ställde då upp på att göra en OK-test dessförinnan, som visade en del fel, men inget över­hängande. Jag hade inte pengarna heller, men som tur var kom farsan och morsan och hälsade på och jag fick låna en del av dem.

Simcan kändes som en stor bil. Den var 23 centimeter längre än folkan, fin i lacken, ren och bekväm inuti. Tyvärr fanns inte klocka och cigarettändare. På vägen hem var det ett irriterande skorr på 2: ans växel, bromsvätskan behövde fyllas på vilket nog berodde på en skadad bromsledning, men det gick att åtgärda. Fast jag skulle ha fått låna lite mer av farsan så jag hade råd att fixa till bilen. Behövde dubbdäck till vintern också och helst lite extra lyx, som klocka, radio.

Jag klarade den svåra tentan i B1, Kulturgeografin, som jag mest oroat mig för, så det var riktigt skönt. Det gick faktiskt bra i plugget. Jag blev godkänd på den andra av två övningskurser och Bodén och jag fick klartecken till att skriva vårt eget ämnesförslag: ”Analys av strandområdens utnyttjande i storstad – ett studium av sträckan Årstabron – Wårby”, som tvåbetygsuppsats. Barke och Bertil Sannel tyckte att det var ett spännande ämne. I Sociologin hade jag också klarat en tenta.

Intervjujobbet blev också allt bättre när jag fått rutin. Hoppades på något fortsatt jobb vid utredningsavdelningen på SL; ett trevligt företag och bra arbetskamrater.

Men för familjen var inte läget lika bra. Ekonomin var i botten efter köpet av bilen, som dock alla var nöjda med. Jag fick ta förskott på lönen för att kunna betala hyran på lägenheten. Terttu hade inte lyckats få några demonstrations­jobb på sistone, så nu drog bara jag in pengar. Vi var också krassliga. Knytan hade åter diarréer och Terttu var orolig. Maokatten hade snuva och jag hade ont i halsen. Jag rökte för mycket och drack för mycket kaffe på jobbet där det var många småraster och nära till en kaffeautomat. Skulle ta semester i en enslig stuga, stressa av, bli av med rökbegäret, rensa lungorna.

Vintern kom stormande den 6 november med -3º och två decimeter snö på marken och snorhalt. Vi hade inga vinterdäck till bilen och kom ingenstans. Bussarna hade svårt också, men jag intervjuade i tunnelbanan som tog sig fram. Upp klockan 4 med intervjuer på linjen Ropsten – Östermalmstorg. På eftermiddagen träff med Bodén om uppsatsen och på kvällen seminarier på universitetet. Sent hem. Många dagar var så. Sist i säng. Satt och åt kvälls - cornflakes medan Mao, Helena och Terttu redan sov. Men Helena hade börjat krypa och Pablo Neruda blev nobelpristagare.

Efter ett par veckor testade vi Simca på en tur upp till Medelpad. Skönt att komma ifrån penningbekymren, men det snöade kraftigt och var halt och jag hade sommardäck på bilen och vi fick krypköra. Simca kändes bekväm, tog mycket bagage och drog bara 0,9 l/mil. Efter många timmar tog vi oss i alla fall till mor och fars lägenhet i centrala Sundsvall. De bodde onekligen fint vid Storgatans förläng­ning och det var underbart vackert när pappa, hunden Monke, katten Mao och jag nästa dag gjorde en utflykt till Armsjön. Ett orört sagovinterland.

På måndagen hakade jag på den Kulturgeografiska exkursionen till Västernorrland, som var huvudskälet till att vi kört upp till Sundsvall. Kursarna bodde på Esso Motorhotell i Härnösand, medan jag bodde med familjen i Sundsvall och tog bil eller buss emellan.

Första programpunkten var en föreläsning om Läns­styrelsens långtidsplanering med åtföljande diskussion. Man gjorde fyra alternativa befolkningsprognoser fram till 1980, som planeringen byggde på. Vi fick en bussrundtur i residens­staden, men bussen tog sig inte upp på Vårdkas­berget i snömodden utan vi fick promenera upp till en verkligt storartad utsikt. Åkte sedan runt i staden och fann den trevlig, lugn, fridfull, med en hel del välbevarad äldre bebyggelse. Jag fick konstatera att jag inte sett särskilt mycket av Härnösand, fastän jag varit där så många gånger och hälsat på min faster och farbror. Vi lunchade på Domuskafeterian och besökte sedan Länsarbetsnämnden, där också lokalpressen var närvarande och vi fick figurera i en lång artikel i Nya Norrland.

”Vad gör en kulturgeograf”, frågade journalisten exkursionsledaren Hans Isaksson.

”Samhällsplanerare”, var det korta svaret. ”Vi har tittat på Länsplanering 67 och Länsprogram 70 på länsstyrelsen. Vi har besökt företag som fått lokaliseringsstöd och i Sollefteå kommer vi att ställa frågan om kommunen klarar glesbygdsservicen och det ska vi se också med egna ögon i Ramsele.”

Ramsele var sedan den utflykt som kanske gav mest. Landskapet, niporna i Faxälven, de hyggliga och lågmälda kommunrepresentanterna.

På onsdagen var vi på min hemmaplan i Sundsvall och fick en föreläsning av det mäktiga kommunalrådet Emil Nordlander i Stadshuset, som skickligt parerade kultur­geograf­ernas frågor.

När kursarna återvände till Stockholm stannade vi kvar i Sundsvall över helgen och åkte pulka med Helena ute i Armsjön och hon skrattade glatt fastän hon ramlade ur flera gånger. Vi hälsade också på min barndomskompis Örjan och hans sambo Inga i en 3: a i Kvissleby, som hans föräldrar köpt åt dem. Lägenheten låg praktiskt taget på den tomt där mitt födelsehus stod. Min Metropolgata fanns inte längre och inte mycket annars heller av det gamla Kvissleby.

Själva hade Örjan och Inga bekostat ett lyxigt och smakfullt möblemang och färgteve och säkert hade de kostat på 15 000 kronor bara på detta. Terttu och jag suckade när vi jämförde hur det såg ut i vår etta i Svedmyra. På hemvägen pratade vi om att vi behövde minst 10 000 kronor för att ordna till situationen: betala skulder, räkningar, förnya hemmet, köpa vinterdäck och annat till bilen, leva någorlunda gott tills vi fick rejäla jobb. Men hur skulle det fixas? Mor och far hade kärvt själva. Vi väntade på barnbidraget, kanske skulle kontakta sociala igen? Jag hade redan lånat pengar av både Larsa och Peta.

December och Åbo

Det blev julmånad och vi var åter i Svedmyra där det var nästan snöfritt. Jag tog en lång promenad längs Herrhagsvägen till Gubbängen och längs den nyröjda sträckningen för Örbyleden tillbaka, medan Terttu hade Helena med och hälsade på Santu och Hannu från hennes bekantskapskrets på Ersta sjukhem. Jag gick mest i dystra tankar över den bankrutta ekonomin med räkningar vi inte hade råd att betala och som ytterligare lök parkeringsböter och kvarskatt! Hade inte råd med kurslitteratur i kulturgeografi eller bensin till bilen och telefonen skulle stängas av och snart var det jul!

Men ett glädjeämne kom: Katja födde en gosse den 4 december, som vägde 3 250 gram och var 49 centimeter lång; en kommande lekkamrat till Helena! Som nu vägde 7 080 gram och var 69 centimeter lång. Jag bråkade med en kärring från sociala som erbjöd Terttu 135 kronor i stöd!

Till lucia blev det alkoholfri glögg. Att gå på systemet var inte att tänka på. Ändå ljusnade det ekonomiskt: Jag fick slutlön från SL på 560 kronor och så fick jag ett korttidsjobb på Drevvikens ungdomshem i Skrubba, där jag skulle medverka i storstädning inför julen. Det var ett behandlingshem för narkomaner och kriminella, som bodde idylliskt i flera hus i sluttningen ner mot sjön. Överallt ungdomar och en ung husmor med lång kofta. Kunde bli intressant.

Och så gav mitt bråkande med sociala resultat och Terttu fick 730 kronor. Vi stack direkt iväg och handlade julklappar till Helena och firade med entrecote på Ringbaren vid Hötorget. Vi kunde också fira att Bangladesh blivit självständigt från Pakistan med Indiskt stöd.

Jobbet på Skrubba flöt på bra. Två damer och jag gick igenom byggnad efter byggnad: tvättade fönster, dammsög, torkade golv och väggdetaljer. Jag ägnade mig mest åt fönstertvätt, men röjde också en del rum och ungdomarnas rum var bland de rörigaste jag sett. En tjej hade allting på golvet; inga kläder i garderober eller prylar på bord och i bokhylla, precis allt låg i en röra på golvet som nådde jäms med sängen. Det fanns en smal gång att gå i. Jag fick vräka upp allting på sängen, ordna sina saker fick hon göra själv.

Julen skulle firas i Åbo och dagen före julafton gav vi oss iväg med Viking Kapella till Nådendal. Vi hade bilen med och hytt; men också katt och bäbis och det var en seg resa. Båten fick motorproblem och stod stilla i timmar och resan tog nästan ett dygn. Inte förrän på julaftons morgon var vi framme och möttes av nästan hela Terttus stora släkt. Det gjorde att det blev en något sömnig julafton. Men vi fick sova några timmar i äldsta syster H: s villa och med hjälp av snapsar och groggar gick det ändå att hålla sig vaken. Joulapukki kom till näst äldsta systern T och jag tyckte att det sköljde julklappar över oss. Vi hade bara haft råd att köpa en liten sak åt varandra, men i och med att Terttu hade tre systrar, som också hade barn, så blev det många paket. Helena hade riktigt skojigt och gick från famn till famn och fick förstås mest. Jag fick bland annat en pipa av märket Lillehammer GL och tillsammans fick vi en säng med madrasser – tur att vi hade takräcke på bilen.

Sov över hos T & J och åt sedan juldagsmiddag hos Äiti och Isä i Raisio. Som den mattant som Helvi var, ja nästan alla systrarna också var, så blev det ett fullödigt bord med många olika korvar och syltor och fiskar och en del som jag inte ens kunde bestämma. Sedan for vi åter till H: s villa för att vila. Värdfolket var i Helsingfors över julen, men vi oroade oss för deras hemkomst, då vår katt kissat på en av deras heltäckningsmattor – det var heltäckningsmattor i alla rum och de hade dessutom bara hyrt villan och H: s finlands­svenske make B kunde bli riktigt ilsken. Vi körde Mao till yngsta systern M, så han fick bo där tills vidare.

Det dröjde ett par dagar längre än beräknat innan B & H kom hem och vi hann torka och vädra mattan så pass mycket att de inte såg ut att märka Maos ”misslyckande”. Vi hälsade på katten hos M & K och sedan åter till villan för cocktails och Yatsy. Terttu kände sig dålig sedan och det blev inga av de utflykter jag planerat. Vi var i stället barnvakter medan värdfolket var bortbjudna till den ene och den andre – de var liksom ett tjusigt par i farten.

Utåt sett verkade B & H ha det verkligt förspänt: en stor villa centralt i Åbo, en stor Ford Taunus, sommarstuga på egen ö i skärgården och dessutom ägare till ytterligare en ö. De hade båt och flotta möbler. B titulerade sig direktör. Men det hade haft flyt också, till stor del beroende på deras sällskaps- och värdinnetalanger. Villan hyrde de för 500 mark per månad inklusive värme; bilen tillhörde firman som B jobbade hos; ön Bläsan köpte de för 10 år sedan för det fantastiska priset 500 mark. B, som var finlandssvensk, hade varit i området som barn och kände alla skärgårdsbor kring Houtskär. När han köpte grannön Revaskär hade priset gått upp till 8 000 mark, men det var ändå lågt. Öarna var två-tre hundra meter långa och hundra meter breda, klippiga med enbuskstånd. Revaskär var obebodd förutom en mängd huggorm, medan Bläsan försetts med gäststuga och en storstuga, som förstås ritats gratis av en bekant och uppförts av bekanta timmermän. Båtarna hade han kommit över av skärgårdsfiskare och skinnmöblerna hade de också kommit över fantastiskt billigt. B hade gjort en strålande karriär utan att ens ha studentexamen, men han hade i stället ett munläder och framåtanda som knäckte den bäste student.

Men vi hade rest mera än dem och det skilde kanske 10 år mellan oss i ålder. För 10 år sedan hade de bott i en tvåa som de lånat ihop till och de hade ingen knyt och ingen katt – det hade vi.

Hemresan gick dagen innan nyårsafton med M/S Marella och nu var det lugnt. Inte minst efter stort partaj med bastu och mycket folk hos H & B. Det hade nästan blivit en tradition vid besöken där och efter bastun, som förstås var självklar, gick alla omkring med virade handdukar och glas i händerna och skratten ljöd. Det var verkligen fester och med alkohol i kroppen kom jag lättare med i snacket också.

Vår ekonomi tillät bara en fönsterlös hytt under bildäck och Terttu tyckte inte om att vara i den och inte heller Mao. Helena verkade dock trivas och hon var också bättre i förkylningen, även om mormor Helvi gått på under sista kvällen att hon hade öron­inflammation och borde åka till sjukhuset. Hon lyckades i alla fall ordna medicin.

Året slutade hemma hos oss i Svedmyra med en yr vänfest: Larsa, Peta, Gunder, Britta och en rad groggar, men innan dess hade jag hunnit med att fundera på året som gott och vad jag ville med det nya. Terttu och jag hade förlovat oss efter två års förhållande och Helena hade kommit till världen. Katten Mao hade fyllt två år. Studierna hade gått ovanligt bra med betyg både i socialantropologi och i kulturgeografi. Jag hade arbetat på gummilager, intervjuat folk i bussar och städat på ett ungdomshem, men trots det hade ekonomin hela året varit usel. Terttu hade varit barnledig, men jobbat en del med hempartyförsäljning. Trots ekonomin hade vi bytt bil.

För det nya året kändes det kanske viktigast att få tag på en större lägenhet. Att jag skulle slippa inryckningsorder till lumpen. Att Helena skulle få daghemsplats så att Terttu kunde jobba. Att studierna kunde fortsatt gå lika bra och att vi skulle få resa lite mera. Men till det behövdes pengar!

Stig Hägglund