travelbug

Stan´s FÖRLAG                      © Stig Hägglund (2011)

Ensamliv

1983 – 1987

Innehåll: Del 1a) 1983 Jan – mars; 1b) april – juni; Del 2a) 1984 –1, 2b) 1984 – 2, 2c) 1984 – 3, inklusive Tunisien, Del 3a) 1985 – 1, 3b) 1985 –2, inklusive Jogging, Del 4a) 1986 – 1, 4b) 1986 –2, Del 5) 1987 tom augusti.

Inledning

Jag var 35 år och bodde i Bosvedjan i Sundsvall sedan nästan 1½ år. Jobbade som organisations­assistent vid Medelpads sjukvårdsförvaltning. Jag kunde gå, cykla, eller vintertid, åka spark genom skogspartier och villaområden från fyrarummaren, en personalbostad, till sjukhuset där jag hade min arbetsplats.

Jag var gift med Terttu sedan 10 år. Hon var finska och 32 år och var utbildad kosmetolog och fotvårdare. Men hon hade inte lyckats hitta jobb sedan vi flyttat upp från Solna 1981 då jag fick jobb i Sundsvall. Hon trivdes inte med att vara hemma och hon var ofta sjuk i yrselsjukdomar. Under hösten hade hon gått en AMS - utbildning som receptionist och såg mera hoppfullt på framtiden. Hon hade också efterhand tagit bort sina amalgamlagningar och ansåg det vara främsta skälet till den förbättrade hälsan.

Vår dotter Helena var 11 år och gick i femte klass i Bosvedjeskolan. Hon hade trivts bra med Sundsvall från första stund och det var ett viktigt skäl till flyttningen att vi ville att hon skulle få en lugnare skolmiljö än Hagalundsskolan i Solna, där det var stökigt och med mycket mobbing.

Vi hade också ettårige Golden retriever hunden Sappo tillsammans med mina föräldrar. De bodde i det gamla sommarstället vid Armsjön, som de byggt om till åretruntbruk. Bägge var 64 år, pappa som sjukpensionär, men med vissa konsultuppdrag på byggen, och mamma som hemmafru.

Del 1a

Funderingar

1983

Januari – mars

Katja och sonen Sam hade åkt upp till Sundsvall för att tillbringa nyåret med oss i Bosvedjan. Sam var 11 år som Helena och tagvis hade jag varit så mycket far för honom att han kallade mig pappa. Han och Katja hade flitigt sovit över hos oss när vi också bodde i Stockholm, men Sam hade ofta också varit i Armsjön på somrarna. Där fortsattes också nyårsfirandet på Nyårsdagen med fyrverkerier ute på isen, som hade ett tunt snölager.

Sams utlåtande över nyårsfirandet var att det inte kändes riktigt som det skulle, för han var van att fira nyåret i Finland. Bägge hans föräldrar var finska. Helena var mer nöjd då vi haft raketer och smällare. Ute på Armsjöns is sköt vi raketer 50 meter upp i luften som exploderade med gröna, röda, vita blå stjärnor; kaskader som sprutade i olika färger, bomber som smällde i vinternatten.

Jag förklarade mig nöjd med året som gått. Fastän jag jobbat mycket under sommaren, så kändes det som halv semester genom att vi bodde i stugan vid Armsjön; ett härligt ställe att köra ut till efter arbetsdagen och amerikaresan under hösten var årets clue.

Det kommande året ville jag på något vis dra ner på arbetstiden och få tid att skriva mera. Jag hade tänkt att jag skulle kolla upp möjligheterna att bli långtradarchaufför, även om Terttu protesterade. Visserligen hade jag ett fint jobb vid administrationen, men jag var inte hälften så intresserad som en del medarbetarna verkade vara. Flera jag pratade med blev rastlösa då de var borta från kontoret mer än två dagar och hastade då åter till sina utredningar eller värv. Jag satt hellre hemma och skrev om mina resor i Asien och Amerika.

Min gamla kompis Larsa kom upp på det nya året och tillbringade några slappa dagar med oss. Han umgicks så flitigt med Katja att vi undrade om det  ”var nåt”.

Då Sam hade fått ny slalomutrustning i julklapp låg han på att vi skulle pröva utförsåkning i Skönviksbacken. Ingen av oss hade åkt utför någon gång. Helenas kompis Anna instruerade och djärve Sam vågade sig upp med liften och åkte utför för första gången med stöd av Anna. Helena var som mig lite för rädd och kände sig också fånig och vågade sig inte upp. Katja stod och höll i mina skidor, men vågade inte ta steget. Jag kände ändå visst sug. Det var väl året innan jag köpt skidorna och hade stått och darrat nedanför Nolby­backen tills liften hann stänga!

Till kvällen stektes kalkonen och mina föräldrar och hunden Sappo kom över. Katja och Sam pratade om att flytta upp till Sundsvall de också. Katja och Terttu skulle då starta en finsk affär. Själv nöjde jag mig med att lyssna till Sibelius sköna musik, t ex Tuomelas svan och Kareliasviten. Sappo låg och surade. Han hade fått utegångsförbud sedan han två gånger trots förmaningar jagat efter skridskoåkare ute på sjön och snott deras skridskoskydd.

Det var plusgrader och snön smälte och barmark kom fram och Sam, som ville åka utför, stönade. Vi ställde in turer till Hassela två dagar; åkte till Skönviksbacken – stängt; åkte till Sidsjön – stängt; åkte till Skönvik nästa dag – stängt; det var väldigt oklart om och när backarna var öppna. Vid Sidsjöbacken stod en skylt: ”När liften är stängd är anläggningen öppen!” Vad det nu kunde betyda.

Sam deppade. Ivern att få åka hade fått upp honom varje dag klockan 7 och pigg, fastän han i normala fall släpade sig upp klockan 11 och halvdöd. I bilen till backarna satt han tyst och koncentrerad när han normalt pratade på i ett. Vi spelade en massa spel i stället, såg på teve och sov.

Sedan Katja, Sam och Larsa återvänt till Stockholm försökte jag diskret ta upp mina framtidsdrömmar om författarskap, chaufförsjobb och deltidsjobb med Terttu och inte oväntat ställde hon sig undrande och blev arg:

”Du skall vara glad för att du har ett jobb och du har till och med ett bra jobb”, slog hon fast och ville inte lyssna mera.

Terttu ville ha ett till barn och då det inte hade blivit något, trots att vi inte använt skydd på ett bra tag, tyckte hon att vi skulle göra en fertilitetsutredning, vilket jag inte var glad för. Det innebar flera blod- och spermaprov och dessutom skulle jag hamna i Kvinnoklinkens journaler, en av de kliniker jag hade kontakt med på jobbet. Dessutom var jag inte särskilt intresserad av att börja om med ett nytt barn: byta blöjor, barnskrik, sömnlöshet, jag som ville ha tid att resa och skriva. Klart att det fanns glädjeämnen i att följa ännu ett barn och efter de första åren var det inte så jobbigt. Men ändå. Jag hade försökt protestera, men då blev Terttu ledsen.

Efter någon dag kom hon igen med att vi måste boka tid för dessa fertilitetsundersökningar. Då satt jag och planerade en kanotexpedition nedför Brahmaputra! Vi var inte riktigt på samma linje.

Jag drog mig också inom mitt skal och våndades över den vecka som skulle komma med infertilitetsutredning – vågade jag inte ens diskutera – och mycket på jobbet då Torbjörn och jag skulle intervjua nattpersonal för en utredning. Skrivandet stod stilla.

Sjukvårdsdirektionens ordförande Agne fyllde 50 – år och var i Sri Lanka, så jag fick som reserv rycka in på chefernas badmintonpass och det gick rätt bra. Kul att spela badminton och jag hade spelat en del i Stockholm, men nu var jag bara reserv. Det kändes mer och mer som att jag var det, men att det också var jag som styrde det dit. Från början hade jag tagit kontakter och varit inställd på att bli ”en i gänget” på sjukhuset, men efterhand hade det liksom trappats av. Det kändes som att jag vacklade mellan att vara kvar eller söka en annan karriär.

På söndagen låg hela familjen länge och trynande. Helena drog sig som mig gärna till sängen annars också och Terttu hade känt av ischias några dagar. Jag såg på henne. Hon var så söt, ännu. Nästan lika söt som hon var på alla diabilder från det tidiga 70-talet som vi tittat på när vännerna var hos oss. ”Jag tycker att vi åker ut till Armsjön”, föreslog Helena.

Medan Helena såg Pippi Långstrump på teve och de vuxna spelade kort på verandan, var hunden Sappo och jag i lillstugan och eldade brasa, lyssnade på musik och tittade i gamla dagböcker. På något vis kom samma tankar igen åter och åter: det var flyttningsdrömmar, författardrömmar, missnöje över dagssituationen, önskan om annat arbete, ofta enklare. Jag hade också tagit en lång skridskotur på sjön med Sappo springande efter och han var alldeles slut.

Till veckan besökte jag arbetsförmedlingen och sökte information om långtradarchaufförsyrket, som inte lät lovande: ”Du får ju räkna med att flytta. Det finns inga jobb här och ingen AMS - eller bristyrkesutbildning i Sundsvall.” Det fanns en utbildning på Västermalms gymnasium på 14 – veckor, men den fick jag då bekosta själv via studielån. Skulle jag ta en sabbatstermin och studera som arbets­kompisen Bert hade gjort? Jag var riktigt less på jobbet och en massa annat också. Jag ville skriva, idka friluftsliv, läsa, fota, planera resor, idka familjeliv, resa, sova, göra det jag ville, i stället för att slita ner min kropp, hälsa, psyke, energi, kraft på sysslor jag inte gillade. Jag ville bara ha ett bra liv helt enkelt!

Terttu var också på arbetsförmedlingen och kom hem kortklippt, som en punkare och meddelade att hennes kurs i Stockholm började om knappt en månad. Hon såg nöjd ut och jag blev överraskad, inte över kursen, men frisyren:

”Tänker du börja ett nytt liv?”, undrade jag.

 ”Nej”, sa hon och skrattade, ”varför tror du det, jag trivs bra med det här.”

AMU – utbildningen till långtradarchaufför var också i Stockholm och jag kunde ju inte gå den så länge Terttu var där, jag hade ju Helena att ta hand om. Helena gjorde också anspråk på vårt sovrum.

En natt provocerade Terttu fram en diskussion om våra - eller kanske främst mina – framtidsdrömmar. Hon hade sett hur jag ofta försvann i tankarna och jag hade ju gett mig av på två längre resor och pratat om långtradarjobb. Jag bekräftade mina drömmar att jag ville skriva, läsa, resa, idka friluftsliv och göra andra saker än hon ville. Terttu blev verkligen upprörd, skrek att vi var så olika. Hon var inte intresserad av det som var viktigt för mig och omvänt var jag ljumt intresserad av det som var viktigt för henne: trygghet, status, en välstädad prydlig bostad, flera barn.

Jag försökte att kombinera dessa olika viljor och hävda att jag som en grund hade en ekonomisk trygghet genom att det fanns ett arbete som bas, även om arbetet kanske inte var ett karriärjobb.

”Men det handlar inte bara om ekonomisk trygghet, jag vill ha social trygghet, jag vill ha psykologisk trygghet. Jag vill att du ska ha en bra position, du har ju utbildning. Jag förstår inte varför du hela tiden ska slänga bort möjlig­heterna”. Hon stampade av ilska. ”Jag vet att du planerar en massa konstigheter bakom ryggen på mig!”

”Bakom ryggen? Men allting är ju inte så allvarligt och jag vet att du blir upprörd och jag vill inte göra illa dig”, försökte jag. ”Det mesta är ju hugskott, som det troligen inte blir något av. Jag kan förstå att du reagerar om jag verkligen gör sakerna, men jag måste ju få drömma.”

”Drömma! Det kan du kosta på dig! Du är bortskämd med utbildning och du kan göra karriär som du bara vill slänga bort, jag förstår mig inte på dig!”

”Men förstår du inte att man kan bli less, vill göra annat, vill skriva, resa, utvecklas!”

”Bah, utvecklas? Som långtradarchaufför? Jag vill inte vara gift med en långtradarchaufför!” Hon lämnade rummet och slängde igen dörren.

Skulle jag släppa mina drömmar, anpassa mig och jobba vidare som tjänsteman? Göra karriär och nöja mig med en chartervecka till ett anpassat resmål; Kanarieöarna eller Mallorca skulle hon nog tycka vara okey. Skulle jag klara det utan att ha mina drömmar och planer som säkerhets­ventil? Om jag skulle försöka så skulle kanske mitt missnöje lysa igenom och det blev problem i alla fall, alltså Terttu skulle ändå inte vara nöjd. Jag var bekymrad över jobbet, tyckte det gick trögt, tyckte inte att jag hade den energi, ambition, vilja och mod som krävdes för att nå en position, för att göra karriär. Jag kände liksom att jag inte nådde upp till förväntningarna, även om det inte var uttalat, varken något klagomål eller vad förväntningarna innebar. Det gick tillbaka till den gång ekonomichefen i förtroende berättade för mig att: ”du ska veta att det finns stora förväntningar på dig...” Men han sade aldrig vad för slags och jag vågade aldrig riktigt fråga heller. Svårt att uppnå när man inte visste vad... Därför sökte jag mig bort. Jag ville också ha mera fritid, få tid att skriva, få tid att tänka, trivdes inte heller. Långtradarchaufför trodde jag på: ensamt och fritt jobb, stake att manövrera ett så stort fordon från välutrustad hytt med stereokasettradio, tv, kyl, säng, och köra kors och tvärs genom Europa och bo på hotell; ut och lära känna nya städer och länder och ha betalt för det. Men det gick ju tydligen inte med Terttus motstånd.

Vi prövade nästa dag med att byta sovrum med Helena och alla inblandade tyckte att de fick större! Så ska det gå. Och så anmälde vi Helena till en slalomkurs i Skönviks­backen. Vi fick samsas genom henne.

Söndag. Armsjön. Kallt, blå himmel, vit nysnö på isen, soligt, klar luft, tystnad. På skidor bort mot Långstarra: Terttu, Sappo och jag; stunder av kort frihet, av kort lycka. Solen hade börjat stiga över Hälsingeskogarna. Skidorna gick lätt, stugorna längs de frusna stränderna var igenbommade. Några timmar och så arbetsvecka igen: tidiga morgnar, trycka ner drömmar och koncentration på nuets uppgifter, många trista; brist på tid, stress, vardag, trötthet, oro, sömnlöshet, längtan efter helgens korta stunder av tankefrihet och lycka.

Far pratade om sitt arbete med Bruuns stuga. Han utstrålade stolthet och tillfredsställelse. For ivrigt iväg på nya sammanträden, satt däremellan och räknade på jobb, byggnationer och verkade trivas med livet.

Under veckan blev det jobb natten till fredag, som då i stället blev kompledig. Torbjörn och jag hade en utredning om nattarbetet i Centralarkivet och gick därför runt och lyssnade med nattpersonal i arkivet, men också annan personal som berördes. Rätt intressant och framför allt gav det en långhelg. Då for jag ut till Armsjön och åkte skidor på sjön med Sappo i släptåg, omväxlande med en reslockande serie om Marco Polo på teve. Drömde om att resa halvårsvis och sedan skriva om detta nästa halvår och kunna leva på det. Men det var framtiden, om sex år sådär, när Helena klarade sig själv, och Terttu, och ekonomin var i ordning och jag dessutom hade sparat ihop en slant.

Problemen med utbildningen till långtradarchaufför, liksom svårigheten att få jobb och påverkan från närmaste omgivning, gjorde att jag skrinlade det. Kunde pröva med att dra ner arbetstiden i stället om ekonomin tillät. Men det räknade jag snart ut att den inte gjorde.

Terttu hade börjat skriva rent min skildring Till Asien när hon låg krasslig några dagar och en kväll var vi på Bergmanfilmen Fanny och Alexander, en av hans bättre med fina mättade bilder och en miljö- och problemskildring som var typiskt Bergmanskt överklass och något främmande. Märkligt att filmen var barntillåten för den var både otäck och spöklig emellanåt.

Slalomkungen Stenmark höll mig och många andra bundna framför teven. Så var det också på jobbet, där även sjukhusdirektören kom ut till konferensrummet och tittade när han skulle åka. Jag inspirerades av de härliga vinter­bilderna från Alperna och lade till i långtidsplanen att vi skulle hitta ett mysigt ställe att åka till både sommar och vinter. Inte köpa kanske, det var nog för dyrt, men hyra och lära känna så det gick bra att återkomma. I Österrike, Italien eller Schweiz. I samband med det bestämde jag mig för att lägga in språkstudier i mina program: engelska för bättre ordförråd, tyska för alpvistelsen, franska för Paris, spanska för besök i Spanien och Sydamerika, italienska för besök i Venedig.

Det såg ut som att jag blev kvar som utredare. Skulle få en praktikant från Informationslinjen på Sundsvalls Högskola och jag var på ett seminarium för detta. Jag var också ute en kväll med några kollegor från jobbet och åt kinesisk gryta och drack rosévin. Träffade en kille från Riksgäldskontoret på seminariet som kände min reskompis Hadar: ”Han är ju chef för flera enheter, och han är dessutom en av de bästa.”

Så min vän hade högre position och anseende än jag kände till. Det var lite svårt för mig att föreställa sig denne slappe och livsbejakande figur på en hög chefsposition, men han var säkert duktig.

Relationen till Terttu hade sakta blivit bättre igen, bara jag inte antydde något om att jag ville hitta annat jobb eller göra andra saker. Det där pressade mig. Att mamman skulle resa till Stockholm och kanske vara borta flera månader pressade också Helena, men hon stålsatte sig och satt helst inne på toaletten och lyssnade på rock. Hon hade också börjat en slalomkurs och tyckte att utförsåkning var kul. Hunden Sappo var också ett glädjeämne. Kom alltid och var leklysten eller gosig. Ville gärna vara knähund så stor han var.

Mötena i Vägsamfälligheten ute i Armsjöområdet var som vanligt en källa till gräl mellan vissa stugägare i området. Farsan hade oftast stått i centrum genom åren som en av de få åretruntboende. Alla andra hade fritidshus och var inte intresserade av plogning vintertid och en del andra större väginsatser och farsan fick betala det mesta. När han sedan plogat passade många på att åka ut till sina stugor, fastän de röstat emot plogning. Det var förstås en källa till ständiga bråk. Jag blev också mer och mer indragen. Nu hade en av de mer aggressiva motståndarna till farsan kallat till ett extramöte för att stoppa plogningen av vägen, men då agerade farsan och tog kontakt med bönder som var stora markägare och som han visste behövde nå sina skogar hela året och fick dem med på mötet. Resultatet blev att en av dem blev ordförande, vintervägen räddades och den samman­kallande sommarstugeägaren, som varit ordförande, blev inte omvald. Inte heller farsan blev omvald i styrelsen, men det berodde nog mest på att han inte var närvarande. Han tyckte att hans hjärta inte orkade med att möta de mer aggressiva stugägarna på möten. Det blev som hans ställföreträdare jag mer och mer fick närvara.

Februari och temperaturen sjönk till -19º. Helena och jag var på Sporthallsbadet och simmade drygt 500 meter vardera och sedan var hon i slalomskolan och vågade ta sig ner i plogstil. Men mest var det mer sjukproblem. Morsan ramlade när hon var ute med Sappo och lyckades bryta armen, som blev gipsad i fem veckor. Terttu ringde till mig på jobbet och berättade att hon svimmat på morgonen och medan vi pratade tuppade hon av igen och jag hastade hem och fann henne vaken, men med illamående och kräkanfall.

Det gick dock över och till helgen skjutsade Helena och jag ner henne till Stockholm, då hon skulle börja sin fem månader långa receptionistkurs.

Katja hade köpt en elorgel, kanske mest för Sam att träna på och för honom var jag fortfarande ”pappa” och han kom och kramade mig. Han var nu 11 år, som Helena. Katja bekymrade sig för sina läxor. Hon läste flera ämnen på komvux och det var säkert svårt emellanåt. Jag tittade på hennes böcker och mycket hade jag glömt.

Vi åkte alla in till stan på lördagen för klädköp och Terttu var mest sur; för kylan, för trängseln och för Helenas klädsel och klädval. Det blev snart fullt gräl mellan dem, som så ofta när vi gick på stan och borde kunna samsas.

Gunder skulle ha kommit med också, men han tyckte inte att han orkade. Han hade lätt yrsel, kände sig borta i skallen, hade ångest, var trött och hade ont i lederna. Han skulle träffa en psykiater och jag blev överraskad att han var så dålig. Jag hade sett fram emot de lite djupare samtal vi brukade ha och då jag fick ventilera alla mina funderingar också. Det var problem för flera gamla kompisar. Larsa hade ständiga mardrömmar och var periodare, även om han verkade ha fått bättre ordning på tillvaron efterhand. Peta hade inga direkta problem, men han bodde ensam och träffade flickvännen Seba bara ibland och jobbade helgerna på SL. Zeke var väl den av oss gamla kompisar som gjorde karriär; han var en stigande stjärna inom mattbranschen!

Det kändes väldigt skönt att lämna det blåsiga, kalla, gråa, stressiga, bökiga Stockholm och komma upp till den vita snön i Norrland. Det var verkligen isande kallt och fingrarna frös genom de tjocka handskarna, när jag drog pinne med Sappo och hämtade ett fång ved för att tända en brasa i stugan. Men stjärnhimlen gnistrade och det var härligt att slå sig ner på en skinnfäll framför brasan och läppja på en Pommacgrogg.

Terttu hade också helst följt med hem. Jag tyckte riktigt synd om henne. Bara anblicken av det gnisslande gröna tunnelbanetåget i Bredäng, dit vi först åkte, fick oss att vilja vända. Och Terttu skulle först åka buss till blåsiga Älvsjö station och sedan därifrån ända till Jakobsberg.

Jag ältade vidare det svårbegripliga i att Gunder pajat. Han hade haft en hel del problem, drog jag mig till minnes, efter skilsmässan från Birgitta. Kanske var våra veckovisa squashsammankomster en viktig säkerhetsventil. Då satt vi i bastun och tog en öl och djuppratade efteråt. Jag saknade detta nu efter flyttningen norrut och han behövde det kanske ännu mera.

Terttu hade ju också pajat. Skulle jag själv paja? Kanske. Konflikten mellan mina egna drömmar och förväntningarna från jobb och maka tärde onekligen. Ibland kändes det mer som att jag ”höll ut” i väntan på det liv jag verkligen ville leva. Kunde tänka mig att en hyfsad kompromiss skulle vara att jag var 25 % utredare, 25 % redaktör, 25 % författare och 25 % förläggare. Nu var jag 50 % utredare, 25 % redaktör och 25 % drömmare, eller drönare kanske många skulle säga.

Förläggaridén tillhörde mina senaste och jag blev snabbt entusiastisk och lånade böcker på biblioteket om verksamheten. Det var ju ett sätt att få ut egna alster i alla fall. Läste Tore Zetterholms bok om Tibet och jämförde jag bilder och faktatexter i den med min Asienskildring Till Asien, kunde jag kasta sistnämnda i sjön.

Läste också Svante Lundgrens Hav och Fjäll, med stämningsfulla svartvita bilder och personliga skildringar från turer. Mera naturlyrik, mer dialog och mer detaljerat än jag skrev – jag hade mycket att lära.

Njöt av ett par dagar i stugan och att få sova på morgonen. Jag brukade ställa väckarklockan fast jag inte behövde gå upp för att kunna njuta av sovmorgonen och somna om flera gånger. Klockan 6 kände jag den oerhörda motviljan att gå upp som ofta drabbade mig arbetsmorgnar. Klockan 7 kände jag mig ännu trög och somnade om snabbt. Klockan 8 kändes det skönt och jag låg kvar och drog mig, först till ½ 9 och sedan till klockan 9 innan jag äntligen hoppade upp och satte på den tjocka morgonrocken. Det var kyligt, kanske 16º i stugan, -12º ute. I Storstugan sov ännu Helena i alkoven och modern försökte skära bröd med sin brukbara arm. Fadern var på väg till konsultbygget på Björkön och sedan till staden för ärenden. Jag kokade te och satte mig på verandan.

Till kvällen for dottern och jag hem till lägenheten, sedan hon först åkt slalom i en av stadens fyra backar. Mamman ringde från Stockholm och hade mest trassel med ersättningen. Hon hade tidvis sjukersättning, ibland a-kassa, men också studiebidrag under kursen, så det blev rörigt. Helena och jag lade oss i varsitt hörnrum i den stora lägenheten. Vi hade fyra rum och kök och 100 kvm att disponera och jag funderade på min gräsänklingstillvaro.

Fast det var väl inget speciellt med det, förutom mer ansvar för Helena och matlagning. Tänkte att jag skulle försöka köpa lägenheten. Det var en personalbostad, men jag hade hört att de skulle gå att köpa loss och vi trivdes alla med den. Bilen, vår Volvo 242 – 75: a gick bra och den ville jag underhålla och ha länge. Jag ville vinterbona stugan i Armsjön och sälja husvagnen. Jag ville göra program för skidåkning, cykling och löpning med mål som Vasaloppet, Vättern Runt och Stockholm Marathon.

Men länge fick jag inte ligga och fundera. Jag fick åka ut till Armsjön och hämta farsan. Han hade svåra bröstsmärtor, som bara kunde lindras med smärtstillande sprutor. Han låg på akutmedicin i ett par dygn innan han flyttades upp på avdelning. Det var hans andra infarkt och Terttu kom upp tillfälligt för att hjälpa till och stötta oss.

Nästa dag när hon, modern och Helena åkte in för att besöka honom, försökte jag åka skidor på sjön med Sappo. Det var kallt och soligt, men för mycket snö för honom. Jag brukade ta med golden retrievern på mina turer på barmark, skridskor eller skidor, men sistnämnda kunde bli besvärligt. Synd, för vi tyckte bägge om turerna.

Tänkte på far när jag tog en längre skidtur på egen hand. Att jag skulle försöka att prata mer med honom. Få honom att berätta om saker i sin barn - och ungdom – ja även senare, sådant jag inte känt till. Och tidigare – kanske om farmor och farfar, som jag egentligen visste ganska lite om.

Jag lånade de böcker om förlagsverksamhet som jag hittade på biblioteket och tyckte att idén verkade lovande.

Medan Helena badade efter slalomturen, lyssnade jag till Beatles och Lundell och läste i dagböcker från 1981. Jag verkade vara mycket upptagen med skrivande, fotoalbum, arbete, studier i ADB och sport och hade inte mycket tid över och Terttu gnällde. Läste också att jag ville hoppa av jobbet på SL och flytta till Sundsvall, vilket vi ju också gjorde under våren. Men jag hade inte trott att jag varit så övertygad om att det skulle ske och att det var sista våren i Stockholm. Jag mindes det mera som att Terttu legat på om flyttningen och att ett viktigt skäl var att Helena skulle få lugnare skolmiljö. Det var för mycket mobbing och problem där i Hagalund.

På något märkligt vis hade jag en del liknande känslor nu, det var som att vissa saker hela tiden återkom. Det kändes inte som att jag skulle fortsätta likadant så länge till. Ofta tänkte jag att ”då, sedan, när jag har mer fritid” eller ”jag orkar inte släpa mig upp varje morgon så länge till!”

Det lät inte bra, även om jag tänkte det positivt som att jag tjänade pengar på någon aktivitet där jag bestämde tiden själv. Men det lät ändå sjukt. Kanske jag var sjuk också? Det var ofta missnöjdhet, oro, stress, grep tag i mitt bröst och gav ömhet i hjärttrakten, som strålade. Det var som att förhoppningar, krav, drömmar, förväntningar, tankar, som inte fått utlopp hade samlats till en ångest i mitt bröst och min mage. Det blev för mycket. Det kändes som jag hade den mörkaste perioden på länge, kanske mörkaste någonsin.

”Du påverkas av alla sjukdomar omkring dig, din fars infarkt och annat”, sa mina vänner.

Det påverkade förstås kraftigt. Min far låg på avdelning nu, men blev kvar i en – två veckor då det varit en stor infarkt. Men min trötthet och ångest hade jag kämpat med längre än så. Inte så att jag var synbarligt sjuk. Andra omkring ramlade på alltmöjligt, men jag fick kämpa på trots en rad diffusa symtom.

Men jag fick hålla mig uppe. Fick sköta fars affärer och chockades av att han belånat Armsjön på hela 122 000 kronor – till vad då? De hade ju nyligen sålt radhuset i Sköndal, var gick de pengarna? Modern hade armen i bandage och besvär av reumatismen. Helena hade många aktiviteter och skulle skjutsas. Sappo måste ut på motionsrundor. Och så jobbet, med övertid. Terttu hade det jobbigt i Stockholm också och längtade upp. Det var ingen lättsam tid. Helena var nog den som mådde bäst. Hon hade fått glasögon och var sekreterare i elevrådet.

Helena och jag sov varannan natt hemma i Bosvedjan och varannan i Armsjön för att stötta farmor och Sappo. Det kändes bättre, inte minst för att jag fick positiva signaler på jobbet i samband med personaltidningens ankomst, vilket skedde sex gånger per år. Februari hade Kvinnokliniken som tema i personaltidningen. Fotografen Åke, som jag involverat mer i produktionen, särskilt när det gällde förstasidan, gav ofta beröm: ”det är hög kvalitet... när du fungerar som redaktör. Det märks att du har sinne för detta.”

Jag skrattade bort sådant, men när det kom från några olika håll, kändes det ändå bra och höjde mitt arbetsintresse. Jag träffade också många intressanta människor på sjukhuset, som det var berikande att prata med. Jag hade ju ett fritt jobb och kunde röra mig överallt.

Till februarinumret hade jag gjort en intervju med Anna Lind, en undersköterska på Timrådalens sjukhem om hennes 43 år vid sjukvården. Det fanns också med en bild över arbetsgruppen för lokalöversynen på sjukhuset, som jag hade hand om. På bilden sitter jag tillsammans med biträdande sjukhusdirektör och sjukhusdirektör vid ett bord med buntar av dokument och jag ser ut att ”läsa lusen av dem”.

Det gick mot senvinter och snön kunde börja smälta när solen låg på. Det kluckade och droppade och bitar av fjolårsgräs och murkna bryggor tittade fram. Solen kom fram alltmer och när nattkylan låg kvar gick det bra att åka skidor. Jag tog med mig dem till jobbet och tog en komptimme och åkte i terrängen kring Granloholm. Helena gav sig mer och mer ut i slalombackarna.

Kompisen Örjan befann sig på byggjobb i Angola sedan snart ett år och intervjuades av dagstidningen när han till­fälligt kom hem på lite ledighet. Han hade vågat sig på utlandsjobb då byggkrisen verkade långvarig i Sverige. Han hade varit flygrädd, rädd för kriget och för att resa långt och allting kom han över på detta sätt. Vistelsen i Angola skulle han referera till sedan resten av sitt liv. Men tidningen påstod att han varit i Uganda.

Terttu kom upp och far repade sig. Jag fick besked att jag kunde köpa loss personallägenheten. Det måste gå att skrapa fram pengarna, för det borde vara en god affär. Kanske kunde jag ta ett lite större lån och starta bokförlag också! Den plötsliga ljusningen på alla problem fick mig att hälla upp en Lahden olut export A IV och tända en cigarr.

Men ju mer jag läste om förlagsverksamhet desto svårare verkade det. Jag skulle bara ha debutanter i förlaget, inklusive mig själv, och debutanter innebar tydligen alltid förluster. Det var de etablerade författarna som drog in vinsterna till förlagen. Jag skulle inte ha råd att anlita Seelig för distribution, utan jag fick nog åka runt till bokhandlarna själv och sälja in mina titlar.

Det var skönt att ha Terttu hemma över helgen, men på söndag eftermiddag måste hon återvända till kursen i Stockholm. Ringde redan nästa dag och längtade upp. Det var nästan märkligt hur snabbt norrlandsanpassade vi blivit; inga tankar på att återvända till Stockholm.

Helena gav sig också av, med stor ryggsäck och skidor, till en lägerskola i Österström. Hon hade pratat om det i veckor. Det var  hennes klass i Bosvedjeskolan som förlade en studievecka där.

Påmindes om livet på SL och Luntmakargatan när jag fick ett kärleksbrev från den galne Mats K, som tydligen saknade mig. Trots att jag ofta skällde på honom var jag väl en av de få som överhuvudtaget lyssnade.

Far hämtade sig hyfsat. Han hade Agnes Thunblad på besök. Hon var ett slags halvsläkt på farmors sida, 86 år med knivskarpt minne. Hon hade rest till USA som 76 – åring och hon berättade om denna och andra minnen. Jag sa att hon borde skriva en bok och det hade hon tänkt på, men hellre prata in på band, likt Ingrid Bergman.

Det var ju ett uppdrag för mig! Låna en diktafon på jobbet. Agnes hade klara minnen från 1905 och framåt, vilken källa! Hon visste ju dessutom en hel del om min släkt, men hon pratade så snabbt att jag inte hann anteckna. Jag påmindes också att jag hade en annan släkting på sjukhuset, Einar från Salberg, som låg på ortopeden. Han var väl också kring 80 och klar i huvudet och hade mycket att berätta: en bandspelare tack!

Pratade om USA med Agnes och blev inspirerad att plocka fram mina album från min resa förra året. Med två långresor kunde jag känna mig ganska berest. Hade jag trott för fem år sedan att jag skulle få uppleva det? Att jag dessutom hade en stor fin lägenhet i Sundsvall, med en tjänst som Förste assistent? Med ett fritidsställe mitt i naturen, som inte var mitt, men som jag kunde besöka när jag ville? Ja det sistnämnda hade jag då också, men inte lika nära. Det gick bra för mig, men ändå kunde jag gnälla och vara missnöjd!

Satt i kalsongerna lätt berusad och lyssnade till vacker musik. Jag ville ha fler skivor och jag ville läsa fler böcker, för närvarande läste jag mest facklitteratur. Förberedde mitt bokförlag, som jag trodde på: jag gillade att pyssla med böcker, att vara fri, att läsa, göra layout, skriva, resa runt och sälja. Jag kunde ge ut egna alster också. Kanske jag kunde göra en god förtjänst, kanske kunde jag bli rik! Det kunde jag inte bli som tjänsteman.

Far fick åka hem efter sjukhusvistelsen och jag stannade sedan kvar i Armsjön för deras trygghet och för egen skull. Det var härligt vårvinterväder och jag tog Sappo ut på en skidtur. Sedan satt jag på en bit brygga som smält fram och Sappo drack smältvatten.

Helena var på lägerskolan i Österström och jag besökte henne tillsammans med två andra föräldrar, Margit och Karin. Helena och tre kompisar uppförde ett teaterstycke: ”Det 8: e offret”, som Helena bearbetat efter en novell av Hitchcock. Hon hade hittat novellen bland våra böcker.

Jag tyckte Helena imponerade på flera sätt: att ta fram och arrangera stycken, det där var inte det första hon gjort; att våga uppträda och komma ihåg texter, och allt var efter eget intresse och initiativ.

En del av barnen på lägret drabbades svårt av hem­längtan, men Helena och kompisen Anna var vana från andra läger och tyckte enbart att det var kul.

Läste vidare om förlagsvärvet och kände tvivel: kunde jag välja ut och marknadsföra god litteratur, jag som på bokrean köpte en bok av Linda Lovelace! Men när jag var på jobbet och kände mig stressad av utredningar och MBL, så tänkte jag: ”Tveka inte nu. Tag tjänstledigt och starta förlaget. Du köpte ju också en Milosz!”

Terttu kom hem med tåget och möttes av min blomsterkvast med rosor. Vi hade 11-årig bröllopsdag. Terttu fyllde också 33 år och jag hade köpt en rad raffiga kläder på postorder, men de hade inte kommit än: en klänning, nattlinne, underkjol, trosor, behå, strumpor med hållare, hela garnityret. Ute i Armsjön hade farmor dukat upp stora läckra räkor och vi hade en härlig supé och skålade för allas hemkomst; Helena hade också kommit hem från lägret. På teve slog Stenmark till med storslalomguld i Gällivare och Carola Häggkvist vann den svenska uttagningen till melodifestivalen med Främling.

Under kommande veckan var jag på en tvådagars utredarkurs på Hussborg i Ångermanland och var alldeles slut efteråt och kände starkt för semester. Det var hårt både fysiskt och psykiskt. Obekväma stolar, stillasittande, lyssnande på massor av information från föreläsare och synpunkter från utredarkollegor från halva Norrland. Samtidigt gällde det hela tiden vara alert och ta till sig och komma med egna intelligenta inslag och däremellan var det bastanta måltider.

Jag tyckte att jag hade svårt att formulera mig tillräckligt kort och bra och det var alltid anspänning, även vid korta inlägg: hjärtat bultade, benen darrade, händerna svettades. Det kändes nästan som att jag fått svårare att framträda och det borde nog hänga samman med ett sänkt självförtroende; en osäkerhet om jag verkligen hade något vettigt att säga.

Det kändes som att jag som utredare jobbat expertinriktat på sistone, samtidigt som de flesta på kursen var rörande eniga om att det nu var processinriktning som gällde: att man skulle jobba från grunden, delta i processen från gräsrotsnivå, prata med och röra sig bland dem som berördes av förändringen. Så tyckte jag också att det skulle vara och jag hade själv jobbat på gräsrotsnivå nästan hela mitt arbetsliv. Ändå kunde jag på kursen känna mig som en centralbyråkrat: jag samlade in uppgifter och synpunkter genom att intervjua representanter för verksamheten, studerade vilka lösningar som använts på andra håll, vad som kunde finnas dokumenterat på något sätt, gick igenom lagar och förordningar och förväntningar och krav från arbet­sgivaren och med det som grund utformade jag ett förslag som fick gå på remiss.

Med på kursen var en datachef på landstinget, som klart drev expertlinjen och som blev fullkomligt nergjord av de andra kursdeltagarna, inklusive mig, som ville ha decentraliserade datalösningar. Han var mer extrem än vad jag var, men jag kände igen mig hos honom och kände mig väldigt fel ute. Det kändes som att jag hade två alternativ: endera att träna upp min verbala förmåga och ändra inriktning som utredare eller så helt enkelt lägga av. Så hade jag ju tänkt också. Jag ville göra annat, tyckte att kroppen tog stryk, kände av hjärtat. Snackade en del om det där med Glenn sedan på kvällen när vi tog en öl i bastun. Ett par glas punsch senare kändes Hussborg ändå rätt bra.

Modern hade fått gipset borttaget och jag skjutsade hem henne och hängde mig kvar på båthusbryggan en bra stund innan jag återvände till jobbet. Jag kände att det var den friheten jag ville ha. Bestämma arbetstiderna själv och kunna ta en stund så där när jag ville utan att be någon om lov.

Stockholmsbesök

Till helgen tog Helena, hennes kompis Anna och jag morgontåget ner till Stockholm. Skulle bli bra att vara tillsammans med hustru och dotter i fyra dagar, annars släpade vi numera på olika håll. Förutom att hälsa på hade jag tänkt söka information om förläggaryrket.

När vi anlände till Katja i Bredäng, där hennes nye fästman Sören, Sam och Terttu var, så blev det ett himla liv kring mina kläder. Jag hade jeans och skinnjacka och ryggsäck och de hade planerat att vi skulle gå ut och dansa.

”Karelia har kavajtvång”, suckade Terttu. ”Jag hade hoppats att du skulle ha haft manchesterkostymen!”

Så jag fick låna ihop kläder: Skor och ljusblå byxor av Gunnar och en röd väst av Gunilla, vänner från Hagalund som vi hälsade på under dagen. Kavajen, en brun gammalmodig sak, fick jag låna av en ungrare i Katjas hus. Jag såg helt enkelt förskräcklig ut och jag gav mig fan på att behålla alla kläder på hela kvällen.

Katja bjöd på groggar innan sällskapet åkte in till centrum och vi var bra igång redan på tunnelbanan. Där stötte vi ihop med Hadar som var på väg till Åre. Han såg mer ut som jag gjort tidigare och jag skulle gärna ha hakat på honom. Men vi hade roligt på Karelia. Åt gös och lax och något kött och drack vin och öl och dansade både min gamla stomp, liksom vals, shake och jenka och Terttu tyckte att vi nu hade den riktiga bröllopsdagen.

Vi fortsatte groggandet hos Katja och natten blev sen. Söndagen blev i gengäld slö, mest några promenader och så fick jag göra en runda och återlämna kläder.

Katja hade varit med Sören i Härjedalen några dagar, medan Sam varit på sportlov i Finland. Sören var från Sveg, även om han nu jobbade som ingenjör i Oxelösund. Han och Katja verkade förälskade. Men Katja försökte inte visa det för Sam och framför allt inte för Larsa som vi hälsade på nästa dag när han fyllde 36 år och vi bjöd honom på fylld paprika, tårta och presentkaffekoppar. Larsa var förtjust i Katja och kom bra överens med Sam och hyste vissa framtidsförhoppningar med dem. De hade pratat om att köpa villa. Larsa skulle stå för video och tevespel om Katja stod för själva huset! Fast vi andra skrattade åt detta så hade Sam tänt på idén och pratade gärna om huset. Han tände ofta snabbt på saker, men glöden kunde falna snabbt också.

Larsa skjutsade oss sedan åter till Bredäng i sin Saab – 62: a, som skakade så förfärligt att vi tjöt av skratt.

När jag ringde hem hade pappa åkt in till sjukhuset igen. Han hade feber och mamma vågade inte ha honom hemma.

”Jag kände på mig att det inte skulle gå bra den här gången”, kraxade hon olycksbådande.

Tåget hem bordade jag ensam, men jag hade några timmar att spendera på stan innan och jag besökte då SIND – Statens Industriverk, som höll i stödlån till kultur­verksamheter som mitt Förlag var i behov av. Vilhelm von Seth, som jag haft kontakt med per telefon var sjuk, men jag fick veta att det var en hel del underlag de ville ha för en lånebedömning: Affärsplan med detaljerad utgivningsplan och budget och även vilken typ av verk jag ville ge ut. Förutom en ekonomisk analys gjorde de en kulturpolitisk och regionalpolitisk bedömning och det var svårt att få lån. Om jag fick lån täckte det i så fall 75 % av lånebehovet. Besöket gav mig mer frågetecken än svar och jag ställde in besöket på Seelig, på något förlag, på någon bokhandel, som jag tänkt göra. Jag behövde tänka igenom planen bättre; skriva och räkna.

Innan tåget avgick norrut hälsade jag också på mina gamla arbetskamrater på Luntis. Där var likt. Lika risiga och mörka lokaler som förut, samma människor: Mouwitz, Åke, Göran, Janne, Dagge, Annika, Mari. Kul att träffa dem, men skönt att slippa arbetsuppgifterna där och dra norrut. Till arbetsuppgifterna där? Skulle de vara bättre? Jo de var bättre, men inte bra.

På Centralen träffade jag Gunders mamma, som var mycket orolig för honom: ”Han skulle inte ha gett sig ihop med flickan han är ihop med nu innan han själv blivit hel”, ojade hon sig. ”Hon dominerar och driver honom ännu längre ner i mörkret och han orkar inte ta sig loss!”

Jag beklagade att jag inte kunnat träffa Gunder, men hoppades att han kunde komma upp. Egentligen förstod jag inte heller varför jag inte hälsat på honom.

På tåget norrut funderade jag på Bokförlaget, medan snön utanför fönstret tilltog. Det var så många frågor som tjänstemannen på SIND ställde och uppgifter han ville ha som jag inte ens tänkt på. Jag visste alldeles för lite om företagsbildning. Kände tvekan, men jag ville försöka. En fortsatt verksamhet som anställd och utredare fyllde mig närmast med vämjelse.

Jag kände mig alldeles utpumpad där jag satt och såg min spegelbild i tågfönstret. Var jag sjuk, eller var det oro över far eller var det tanken på morgondagens arbete? Det var ofta jag fick frågan: ”Hur mår du?” Och mekaniskt svarade jag: ” Jag mår bra hördu...”, fast jag inte gjorde det. Vissa dagar, visst, men lika många dagar mådde jag ganska dåligt. Kanske var det därför jag inte orkat besöka Gunder heller.

I tunnelbanan hade jag kommit i slang med en 80-årig dam om livet – jag var ju norrlänning nu och kunde prata med främlingar i tunnelbanan. Damen var glad för varje dag som livet gav. Hennes make hade nyligen avlidit i hjärtinfarkt. Hela natten hade han krampaktigt hållit hennes hand och hon upplevde att de båda – när de nu måste skiljas - var nöjda med att få ta farväl av varandra på detta sätt efter 52 års äktenskap.

I ett nostalgiskt ryck hade jag åkt ut till Svedmyra, där Terttu, Helena och jag bott i början av 70 – talet. Utanför vår lägenhet lekte två svarta kattor, som vår Mao också hade gjort. Den ene var tjock och burrig och kanske tillhörde Jacobssons, som ännu bodde kvar. Den andra katten var smäckrare och lika svart som Mao varit.

Men jag kände inget styng av saknad för den tiden fastän jag också gick en av de promenader jag brukat göra. Det var ett annat liv.

Jag läste som vanligt flera böcker samtidigt och på tåget hade jag Tore Zetterholms bok om Tibet. Intressant text, bra bilder. Han reste runt mellan byar, bodde hos folk han träffade, i jaktält. Men han hade både tolk och chaufför.

Kanters Johns resa inspirerade mig verkligen. Kanter beskrev en resa i verkligheten och i drömmen och det mixades och jag kände att jag också ville pröva att skriva så.

Men mitt eget skrivande hade helt stannat av. Jag ville skriva, läsa, resa; inte jobba, knega, fixa. Fan! Jag ville inte. Men jag måste. Jag ville också sporta; åka skidor mellan sportstugor.

Grubbelvår

Hemma från resan satte jag raskt igång med planeringen av Förlaget. Jag fann i en bok att förlagskostnaderna för en bokutgivning normalt fördelades sålunda: Teknisk framställning 31 %, författarhonorar 23 %, förlagets drift 23 %, reklam 8 % och förlagets vinst eller risk 15 %. Detta rymde en hel del poster att ta med i kalkylen. Det kunde gå ihop, men det var svårt att få en vinst nog att leva på.

Jag besökte Utvecklingsfondens lokalkontor i Sundsvall och fick rådet att börja förlagsverksamheten försiktigt med eget kapital och på så vis lära mig branschen. Problemet var att även en försiktig början skulle kosta 50 – 100 000 kronor!

Hunden Sappo och jag gjorde skidturer i sol och nysnö och satt efteråt på sjösidan och myste. Den gulvita skrynkelnosen rullade i snön framför mig. Han var allas kelgris, men nog särskilt en hussehund. Han tyckte att hussen skulle pyssla med honom i stället för att grunna på företagsplanerna. Nu funderade jag på vad det skulle heta: ”Stans Förlag”, ”Stan´s Förlag” eller bara ”Stan´s” eller ”Stans”? Tänk om jag kunde ha råd att bara jobba halvtid för att få mer tid till eget skrivande och företagsidéerna. Men det hade jag inte.

Helena var ännu oklädd, svår att få ut i det sköna vädret. Kompisen Anna skulle komma och så skulle de gå på disko till kvällen i stället! Terttu var hemma och for med modern och hälsade på pappa på 23: an. Han mådde rätt bra, men febern ville inte ge sig.

Mamma fyllde pensionär, 65 år, och firades med en bok och ett diskställ (!) Hon hade ju varit hemmafru i större delen av sitt liv och upplevde knappast pensioneringen som något omvälvande, men hon borde väl få en inkomst som hon inte haft förut?

Febern gick ner och far fick åka hem, medan jag började känna mig hängig och läste om Ran Fiennes engelska expedition längs 0 – meridianen. Jag lade mig tidigt och planerade en expedition längs 60: e och 120: e breddgraderna som verkade intressantare.

Det kändes så rätt att jag skulle sträva efter att göra en sådan resa om sådär tio år. Det kändes rätt att jag försökte slå mig på förlagsverksamhet, att jag försökte skriva böcker, att jag gjorde fotoalbum, skrev dagböcker och övade mig i fotografering. Det var lika rätt att jag ville lära mig att videofilma, att jag ville motionera, göra vandringar och kanotfärder; att jag gav mig ut på långa resor, gjorde individuella resor, läste böcker, försökte förbättra språkkunskaperna. Att jag ville påverka utvecklingen av Armsjön till så stor självständighet som möjligt och så lite omkostnader som möjligt, så att det gick bra att bo där i framtiden med så få utgifter som möjligt. Så mycket följde faktiskt en idé. Vad som inte följde denna idé var mitt jobb som utredare. Jag fick göra allt det där jag ville under den knappa fritiden, när jag ville lägga krutet på det i stället. Vad som inte heller stämde in med min idé var Terttu. Hon stönade inför nästan varje att-sats; hon ville att jag skulle göra karriär och så småningom bli biträdande sjukhus­direktör. Hon ville att vi skulle bo i en stor lägenhet som nu, eller hellre i villa, och ha Armsjön som fritidshus. Hon kunde tänka sig att resa bort någon vecka ibland, men då arrangerat. Hon ville att jag skulle lägga pengarna på kläder och möbler i stället för böcker, skivor och resor. Hon ville att jag skulle jobba vanliga tider, se prydlig ut, vara hemma och tillgänglig; städa och damma lägenheten i stället för att sitta och skriva och montera bilder. Vi var ju så olika!

Men jag älskade henne och jag ville gärna skifta mellan det äventyrliga livet i tält och det bekväma borgerliga livet i sköna sängen med henne. Skulle det gå att kombinera? Vi kanske kunde jämka en del, men bara en del.

Nästa morgon kändes det motigt att gå till jobbet, så när Helena kved att hon var rosslig i halsen och helst ville vara hemma, så gick jag med på det direkt och var hemma med sjukt barn. Kröp åter ner i sängen och bläddrade i den trevliga resetidningen Resguide, som jag inte ens förstod varför jag fick (det var på grund av ett kreditkort). Läste om resor i USA liknande de jag gjort. Låg sedan och planerade vilka åtgärder jag skulle ta mig för med skrivandet och med förlagsidén. Helst låg jag och planerade. Att genomföra var inte lika roligt.

Mitt förlag växte på det hör viset med Bokcafé och musikaffär i närheten av Vängåvan under förmiddagen medan Helena gick till köket och hämtade tekopp efter tekopp och sedan återvände till sina böcker.

Såg att Bokman hade super - rea och köpte flera böcker till halva reapriset. Det var då jag brukade handla. Jag kastade mig direkt över John och Marie Ridgeways bok om en världsomsegling 1977 – 8. Jag läste avsnitten fram till avresan och tyckte mig finna flera paralleller till mitt och Terttus liv, om än mer dramatiska.

John var militär, men vantrivdes, träffade Marie och flyttade till nordligaste och ödsligaste Skottland. Han hade lämnat sin karriär och sökte äventyret. Hon var en familjeflicka som sluppit ut och trivdes med nöjes- och sällskapslivet i London. Livet med John blev helt annorlunda: ödsligt boende, ensamhet, stora drömmar.

I desperation för att lyckas med något tog John sig för att ro över Atlanten. Det var med livet som insats, men han lyckades och blev känd och kunde starta en äventyrsskola där i Skottland. Emellanåt gav han sig också ut på stora expeditioner, som han sedan skildrade i böcker.

Efter några färder började Marie också hänga med på expeditionerna. Inte för att hon var djärv, men för att hon inte ville vara ensam och hon älskade John. Denna konflikt mellan John och Marie präglade sedan skildringen av världsomseglingen. Och konflikten präglade också livet mellan Terttu och mig. Som John ville jag något mer av livet än Svenssontillvaron. Jag ville resa, men inte nödvändigtvis på livsfarliga expeditioner. Jag ville också skriva om resorna och hade också gjort det, även om det inte blivit böcker. Johns ensamresa kunde kanske motsvara min amerikaresa. Den ödsliga bostaden i Skottland, motsvarade mitt Armsjön. Likheter fanns då också mellan Marie och Terttu. Bägge var stadsbor skydde enslighet och stora resor. Men när Marie, säkert efter gräl och tårar, ställde upp på detta liv, var Terttu envisare med att hävda sitt. Förvisso ställde hon upp på och stöttade min resa till Asien fastän hon i likhet med Marie troligen insåg, eller i alla fall borde ha insett, att det inte var engångsföreteelse.

Jag drack rödvin och rökte cigarr och planerade framtiden som egenföretagare. Först i liten skala, med konsultarbete som utredare vid sidan om. Så författande; så starta Musik och Bokkafé i Sundsvall och Stockholm. Växla om med utlandsresor, köpa en segelbåt och runda av med den stora expeditionen längs 60 – 120 - längdgraderna!

Berusningen, stillheten, utsövdheten, friheten, gjorde mig stor, spirituell, fylld av tillförsikt. Men jag satt helst så och planerade, i en bekväm fåtölj, med ett glas. Att närma sig skrivmaskinen eller telefonen för att göra något konkret för att nå målen, var inte lika lätt. Ändå. Jag hade ju kommit iväg på resor trots allt motstånd. Jag hade skrivit en tjock lunta om Asienresan och en ungdomsskildring, så visst kunde jag genomföra saker.

Problemen var pengar och en motarbetande fru. Jag märkte att jag liksom glömde henne i långtidsplaneringen. Inte så att jag inte ville ha henne med. Jag älskade henne. Men jag visste att hon skulle vara motståndare till praktiskt taget alla visioner. Hon var så smärtsamt jordbunden och hon hade en klar egen idé om hur saker skulle vara och hur jag borde vara för att passa in. Inte som Marie, som var tveksam till mannens idéer, men ”skulle följa sin man varthelst han begav sig”.

Terttu klagade ofta över sin arbetslöshet och menade att jag bara skulle vara lycklig över att ha ett jobb. Jag gnällde i stället över mitt arbete och tyckte att hon skulle se fördelarna med sin situation: Hon var ledig och kunde pröva nya vägar. När Katja pratade med Terttu om att starta en finsk affär, stödde jag det helhjärtat och jag försökte få med henne också på mina affärsidéer. Men hon såg det bara negativt, vi var verkligen olika.

Efter två mysdagar hemma kändes det bra att återgå till de obearbetade arbetsuppgifterna. Helena hade legat mest hela tiden och jag fick passa upp henne med mat och dryck och tidningar. Hon gillade att bli ompysslad och det skulle väl den kraken få också. Hon hade ena benet i tonårsvärlden nu och det var en jobbig tid. Kändes bra att pyssla om henne. Vi såg knappt varandra annars: Hon hade skolan och kamrater och en rad aktiviteter och jag hade jobbet och diverse projekt och tevesport på fritiden.

Jag gick en runda i centrum och såg ut lämplig lokalisering för Stans Bok & Musikkafé. Såg en skobutik vid Esplanaden som passade. Kunde väl inte gå? En skobutik? Borde vara kafé. Lånade också böcker på biblioteket om Företagsekonomi. Men det var ju också ett ämne jag läste på universitetet och borde kunna.

Mot slutet av mars snöade det kraftigt flera dagar och blev mer vinter än förvår. Jag jobbade med personal­tidningen Sondens aprilnummer och till Terttu hade jag ordnat praktik hos Berit i Personalavdelningens reception. På lördagen var jag tidigt uppe för att göra en sträcka under 24-timmarsloppet på skidor i Sidsjön tillsammans med andra sjukhusanställda. Det var ett trevligt spår, som slingrade sig genom varierad skog med små gläntor och över åkrar med stocklador.

Fortsatte nästa dag på Bosvedjespåret av bara farten. Kändes jätteskönt. Solen hade återvänt och då var snövintern riktigt mysig. Jag åkte runt och tänkte på mina långtids­planer; om jobb och förvärvsidéer, om framtida resor, om motion – funderade på Vasaloppet - om stora målsättningar. Jag fyllde snart 36 år och var inne i medelåldern. Det började bli bråttom att nå självförverkligande – jag hade just läst en bok om Maslows behovshierarkier – jag ville ha ett fritt jobb, ekonomiskt oberoende, kombinera häftiga resor, med stilla boende i Armsjön, med familjen, umgås, se på tv. En större båt fanns också med i drömmarna. Med den skulle vi ta oss jorden runt: Först till Brittiska arkipelagen – Portugal – Marocko – Kanarieöarna – Afrikas västkust – Kapstaden – Madagaskar – Seychellerna – Sri Lanka – Andamanöarna – Burma – Penang – Java – Mindanao – Filippinerna – Hongkong – Taiwan – Japan – Sydkorea – Mikronesien – Australien – ner mot Antarktis – Nya Zeeland – Stillahavsöarna – San Francisco – Los Angeles – Galapagos – Peru – Chile – Kap Horn – Buenos Aires – Rio – Amazonas – Venezuela – Karibien – Florida – New York – Grönland – Island – hem!

Typiskt för mig växte resan ut desto mera jag planerade. Det där var väl tre – fem år. Kunde vara perfekt när jag fyllt 50, tänkte jag, om bara Terttu och Helena tyckte om idén. Dessförinnan, kanske när jag blev 45 så hade jag den stora expeditionen längs längdgraderna mellan Arktis och Antarktis. Puh, det fanns massor att ordna innan dess! Men för att lyckas måste jag nog först lyckas genomföra mitt förlagsprojekt.

Den mer jordnära modern fyllde i den här vevan 65 år, pensionär och firades av vännerna Ingegärd, Solveig och Torsten med marsipantårta ute i Armsjön. Ingegärd skulle fylla det samma en vecka senare. De var bekanta sedan Kvissleby på 40 – talet.

Under veckan såg jag en videofilm om Hurtigrutten på en visning i Hedbergska gymnasiet. Det var riktigt bra kvalitet och ljud och filmaren själv skötte projektorn, men behövde inte säga något. Något att tänka på, alltså både tekniken och resan. Jag slog också biträdande sjukhus­direktör Runo i badminton och jag gjorde det på bättre teknik och kondis och det var lite oväntat.

Stig Hägglund