travelbug

Stan Products                        © Stig Hägglund (2011)

Resa på Balkan

27 mars – 24 april 2011

Jag publicerar skildringen av Balkanresan 2011 i sin helhet i tre delar.  

Blogg 1 - 9

Preludium

Sista kvällen före avresan. Ryggsäcken och den lilla dagsäcken var packad. Skulle iväg ensam på en luff som var tänkt att vara i 3½ vecka. Första ensam­resan på mer än 20 år. Utan min hustru som jag inte varit utan mer än knappt en vecka på dessa 20 år. Utan mina barn på 13 och 16 år som jag inte heller varit ifrån särskilt länge förut. Vi hade nästan alltid rest tillsammans. Men nu gick de i skolan och kunde inte komma ifrån, och den äldsta var inte heller sugen på att åka med familjen längre. Och hustrun hade sitt jobb och bara några veckors semester. Jag hade däremot gått i pension från 61 år. Visserligen med låg ersättning, men jag hade desto mer tid och efter två års tvekan var det dags att göra något av denna nya ledighet utöver att skriva på memoarer och kriminalhistorier. Jag ville fortsätta att resa och se nya delar av världen. Det var tre länder i Europa som jag inte besökt. Nu skulle jag försöka nå dem.

”Skönt att du nu kommer iväg så vi kan börja räkna ner till att du kommer tillbaka igen”, sa min fru.

Dag 1

27 mars

Till Grekland

Så satt jag där bland a - lagare i väntrummet på Sundsvalls

Centralstation. Klockan närmade sig sju och då vänthallen öppnade 4.30 var det en välkommen värmestuga för utelig­garna när det nu ännu var minusgrader på morgonen. Där fanns inte bara värme utan också bänkar att ligga på och en toalett. En man och en kvinna kom plötsligt ut till­sammans från den, så det fanns tydligen flera fördelar med vänthallen! Kvinnan gick sedan runt till alla halvsovande existenser i hallen och bjöd ut ”frukost om en timme” och det klirrade från kassen som hon bar på.

Men jag skulle inte med på den bjudningen. Jag skulle äntra tåget söderut. Kändes tufft. Anna, den yngsta, såg riktigt ledsen ut. Jag kanske hade varit ifrån henne högst två dagar i sträck förut. Samtidigt, det skulle ändå inte fortsätta så. De blev äldre, jag blev äldre. Separationer skulle komma; fler och fler; en del svårare än den här.

X 2000 susade fram i tunnlar. Vagnen fylldes efterhand: en kille med stort skägg satt med sin laptop, en annan med långt ostyrigt hår och en bag med innebandyklubbor; en mamma försökte hålla tre små barn sysselsatta; en söt tjej med blicken fäst i en tjock bok; ett äldre par som började plocka upp påsar med matsäck

Det flöt på och jag stod snart i Terminal 2 på Arlanda och väntade vid Gate 62 på Norweigans B737 med avgång mot Aten och i planet sedan gick Alexandra Pascolido omkring bland sina vänner och berättade om allt spännande de skulle möta i Grekland. Väninnorna pratade utpräglad stock­holm­ska men var rödhåriga och med tydligt grekiskt ursprung. En hade med sin karl som verkade vara läkare. De flesta i det fullsatta planet verkade vara ex-greker.

Aten. 3½ miljoner invånare. För första gången och anländ i kvällsmörker. Hoppades på information. Det skulle gå en tunnelbana in till Centrum där jag hade ett vandrarhem bokat. Men jag hittade den inte och inte heller någon information. Jag skulle lära mig att det var en grekisk bristvara. Men jag fann buss X 95 som jag lärt skulle gå till Syntagmatorget i Centrum och på vägen in träffade jag ett lika förvirrat svenskt par som bokat ett rum i närheten och försvann dit, medan jag började promenaden till mitt ställe.

Athens Backpacker låg nära Akropolis och det arkeologiska museet och jag kunde ha tagit tunnelbanan, men kvällen var mild, 17º, och det kändes bra att promenera – packningen var inte överdrivet tung. Men det blev en lång promenad då jag hela tiden gick fel och gatuskyltningen var obefintlig eller på grekiska och vandrarhemmet visade sig ligga i en liten gränd och sakna skyltning innan man stod precis framför porten. Jag fick fråga mig fram och det hann bli midnatt innan jag äntligen kunde slänga av mig rygg­säcken i en 6-bädds sovsal. Hade köpt lite kex och öl i en kiosk på vägen att förtära i vandrarhemmets kök. Middagspriserna på serveringarna verkade ligga på 7-8 euro – det var över min budget – men jag hade inte ätit sedan en hamburgare på Arlanda.

Dag 2

måndag 28 mars

Aten

Vaknade flera gånger och undrade vad klockan var och var jag var. Men jag var i Greklands huvudstad. EU-landet som just tvingats till en ekonomisk åtstramning, som bemöttes med stora demonstrationer. Kanske också ett av de länder som njutit största fördelarna av medlemskapet och blivit fartblinda. Den låga pensionsåldern stack i ögonen på andra EU - medborgare exempelvis. Jag hade varit där förut. Men på öarna: På Kreta, som nästan var som ett land för sig; på Rhodos och någon mindre ö. Men inte i Aten, fastän jag landat där och liksom sett antika ruiner från ovan. Nu var det dags att se dem på nära håll. Att lägga en heldag på Aten. Staden kändes dyr och jag var ivrig att snarast dra norrut. Redan klockan sju satt jag och väntade på att frukosten skulle dukas fram.

Gav mig snabbt av på den fina led som förde förbi det måndagsstängda nya Akropolismuseet förbi Dionysosteatern och rundade Akropolisklippan och ner till Gamla Agora. Det var få andra vandrare och besökare mer än de strykande men snälla gathundarna som kom fram och nosade. En del verkade auktoriserade vakter med röda halsband.

Inträdet till Akropolisklippan var dyrt, 12 euro, men givetvis ett måste vid ett Atenbesök och utsikten över Aten i morgonljus var onekligen värt en hel del. Kanske mer än de olika monumenten: Propylerna vid entrén, den mäktiga Parthenon och Erechtheion med karyatiderna, de jungfrur som stödjer taket – det kanske mest intressanta av templen på berget, uppförda på 400 – talet f. Kr. Det pågick en massa restaureringsarbeten på de olika byggnaderna, vilket tog ner lite av upplevelsen. Det speciella med Parthenon var också sådant som inte syntes, t ex den perspektivistiska byggnadstekniken. Vetskapen om att de flesta statyer och friser var kopior förtog också, men det fantastiska läget gick inte att förneka.

Efter att ha suttit en stund på klippan och tagit in utsikten över andra kullar i staden, också prydda med antika monument, fortsatte jag ner mot Agora, Atens forna centrum, där jag höll på att bli inlåst då vakter gick runt och låste grindarna av okänd anledning. Gick då Ermougatan, genom Monastiraki och längs Ainou upp till Sina och köpte en tågbiljett för morgondagens färd till Kalembaka. Det gick bara ett tåg om dagen.

Gick runt Syntagmatorget och i Ermou och Plaka och kollade priser på restauranger och tavernor och fann att det skulle gå på 12 euro med en Mytos - öl till, men matbutiker verkade saknas helt så vad gjorde jag? Köpte snacks i små kiosker innan jag fann gyros på ett ställe i Plaka, en grekisk kebab, för två euror och middagen var räddad! Jag hittade sedan fler ställen med gyros och annat till bra priser, men det handlade om att kunna tolka den grekiska texten.

Under eftermiddagen höll jag mig en hel del i Plaka, som var pittoreskt med vindlande gränder uppför Akropolis­klippans lägre sluttningar. Det var också nära till mitt vandrarhem, där bädden förresten kostade 17 euro och låg vid en fin lummig liten gatstump, med rader av apelsinträd och spända linor med lampor där duvorna satt och kuttrade Det blev riktigt soligt och varmt också och jag blottade vintervita ben och överkropp – så skönt efter den långa kalla snörika vintern därhemma.

Men jag stördes av mängden tiggare på Atens gator. Ofta hela familjer med små barn som bedjande höll fram tomma konservburkar. Det är en skam att ett relativt rikt land som Grekland inte ska kunna erbjuda försörjning av alla sina medborgare.

I vandrarhemmets lilla matrum satt ungdomarna med lap top – datorer eller vid vandrarhemmets egna. Det var så nu att vandrarhemmen hade fri uppkoppling och det gällde ofta också hotellrum och jag svor över att jag inte hade någon dator med. Att skriva i en dagbok, som jag gjorde tillhörde numera forntiden. Det hade varit en bättre kontakt med kära och vänner därhemma med en daglig blogg i stället för den SMS-kontakt vi nu skulle komma att ha.

Jag drog mig tidigt tillbaka till översängen med mina böcker, uttröttad efter mycket gående och lite sömn natten innan. Jag var ensam på rummet, men tre från förra natten hade dragit vidare och två hade tillkommit. Kändes lite dystert att tillbringa kvällen så där. Under resorna med familjen kunde man prata om dagen som varit och sedan pysslade nog alla var för sig till sängdags; men man var inte ensam, det fanns en gemenskap, något hemtamt omkring. Så inte nu. Jag blev glad när två tyska grabbar dök upp. De var från Chemnitz i östra Tyskland och hade varit några dagar i Aten och rört sig i allt vidare cirklar. De hade haft lika svårt som jag att hitta vandrarhemmet, men hade nu nått mer obskyra delar av staden med både knarkare och horor där de rört sig under dagen och var nu redo att åka hem igen. Det var skönt att äntligen få prata med andra resenärer och utbyta erfarenheter. De jag dittills träffat i vandrarhemslobbyn höll sig på sin kant.

Dag 3

tisdag 29 mars

Aten – Kalembaka

Tog nu tunnelbanan tvärs över staden till Larissa, huvud­järnvägsstationen. Inte särskilt stor för den skull och väldigt sliten och de elektroniska tavlorna gav felaktig information. Jag var i god tid och kunde ta en kopp kaffe och en croissant för fyra euror på en servering vid stationen. Klockan var knappt sju och morgonens människor såg lite ut som i Sverige: trötta, slitna.

Tåget till Kalembaka i norr, som också var ändhållplats, kostade 130 kronor; billigare än bussen. Höll på att hamna fel då det finns en plats som heter Kalamata åt ett annat håll. Men tåget blev välfyllt; inte för att folk skulle till min destination utan för att det användes för pendeltrafik till en rad orter norr om Aten. De stora bostadshusen på 5-10 våningar övergick till punkthus i 3-5 våningar innan det glesades ut med lägre bebyggelse och landsort. Inga förorter, utan kontinuerlig bebyggelse. Såg inte heller några stora villaområden innan macchiaskogarna tog vid. Husen var gärna vita med spretande tv-antenner och paraboler, luft­konditionerings­aggregat och stora balkonger och takterrasser; mycket betong.

Grekerna i vagnen var som andra européer mest tysta. De yngre plockade gärna med sina mobiler. De äldre männen var sobra med kostym eller enkelt arbetarmässiga. En del satt och snurrade sina radband. Där fanns också zorbatyper med längre hår och skägg som pratade mycket, men de var i minoritet. Yngre kvinnor bar solglasögon och var chica, medan de äldre ofta hade väl svällande former.

Högre berg längs linjen hade ännu snö på topparna, särskilt då den 2 457 meter höga Parnassen, där också Atens slalombackar låg.

Man förstod att järnvägslinjen slutade i Kalembaka. Norr och öster om den lilla staden reste sig bergen lodrätt flera hundra meter rätt upp. Det var en mäktig syn och jag gick runt ett tag andäktig innan jag försökte leta efter något rum och hitta information om platsen och hur jag kom vidare. Som tidigare luffarresor brukade jag så snart som möjligt ta reda på förbindelserna vidare innan jag sökte rum och jag hittade också en liten busstation och fick reda på när det gick bussar till Ioannina, mitt nästa mål. Men Meteora, bergen runt Kalembaka med kloster på topparna, skulle hålla mig sysselsatt minst en dag till.

En karl med cykel gled upp bredvid mig och erbjöd ett rum för 25 euror. Jag kollade först med den turistinformation jag lyckades hitta, att det var ett rimligt pris och det var det. Normalt låg priserna betydligt högre. Karlen hette Toti och hade en krimskramsaffär vid en av de centrala gatorna. Det låg alltmöjligt i lådor längs långa bord och hängde ännu mera i krokar och det var som en labyrint, som en affär ur Harry Potters magiska värld. Men Toti cyklade före ett kvarter längre bort och överlämnade mig till sin syster som hade ett litet hotell. Det hette följaktligen Toti´s sister. Jag fick ett room with a view. Från balkongen kunde jag se bergsknallar, som stora monument, resa sig över husen. Det var perfekt.

Sedan jag kokat kaffe på rummet med min medförda doppvärmare och ätit lite kex begav jag mig iväg mot det närmast belägna klostret, Holy Trinity. Bristen på information gjorde att jag gick fel ett par gånger och jag mötte bara enstaka andra vandrare och klostret hann stänga innan jag nådde fram. Men vyerna över de branta batoliterna och byn långt där nere och den sköna vandringen genom den blommande vårliga naturen var belöning nog.

Det var ursprungligen kloster på alla 24 bergstopparna i Meteora. Förr var enda sättet att nå klostren att halas upp i korgar med rep. Nu fanns trappor uthuggna i klippan eller linbanor och det var bara sex kloster som ännu var intakta. Klostren uppfördes under orostider på 1300 – talet och var då i stort sätt ointagliga.

På nervägen började det regna och leden blev slipprig, men jag kunde ändå gå raskt och jag hade paraply och det var skönt sedan att duscha varmt och krypa ner i en av rummets två sängar.

När det slutat regna letade jag rätt på en butik och köpte potatissallad, skivad korv, bröd, något billigt rött grekiskt vin, en licenstillverkad Amstel - öl och en liten flaska ouzo och återvände till min balkong där jag satt och myste resten av den ljumma kvällen. Somnade till en obegriplig grekisk tevekanal.

Dag 4

onsdag 30 mars

Kalembaka/Meteora

Solen lyste in i rummet. Låg kvar ett tag och ältade det dumma beslutet att inte ta med mig en laptop, men det fanns minst tre tunga skäl: Jag hade ingen; den hade varit bökig att dra med och så fanns stöldrisken: den måste ständigt låsas in.

Jag gick en liten promenad i den lilla trevliga staden och tog sedan lokalbussen till Kastraki, en by eller förort som låg ännu mer inne bland Meteorabergen. Bussen kom från Trikala, den närmaste större staden; kanske stor som Hudiksvall. Där fanns nog det mesta som eventuellt inte fanns i Kalembaka. Om man hade tåget fem timmar till Aten. Jag avundades lite de som bodde så privilegierat, med dessa fantastiska berg inpå knuten. I väster bortom slätten syntes också de snötäckta Pindarosbergen, som nådde 2 400 meter.

I Kastraki, längs vägen som ringlade sig mellan Meteoraklostren låg en campingplats med swimmingpool. Jag såg ett tält där och tänkte på alla campingsomrar med familjen. Läget här var bästa tänkbara. Men i juni var planerat en campingtur på Irland.

På Doupianimonoliten kämpade ett gäng klippklättrare, en av de grupper som särskilt uppskattade området. De tog sig upp på toppen ett par hundra meter upp. Såg spännande ut, men min höjdrädsla skulle omöjliggöra varje försök i den vägen. Batoliterna påminde en del om sockertopparna i Rio, där också klippklättrarna hängde. Och Yosemite, Kalifornien, något även i Norge. Skulle tro att det är intrusioner av magma, som sedan klotvittrat. Inte att de var avsatta i ett hav som det stod i guideboken. Inte som bergen i södra Kina, Vietnam, Thailand. Det är inte skrovliga kalk­stens­berg, mer slät granit.

Vid Agios Nikolaus svängde en turistbuss med en grupp ryska pilgrimer in – en annan viktig besöksgrupp, alltså pilgrimer – och jag fortsatte då på en stig som skulle leda till Varlaam och till Stora Meteoraklostret – det fanns överraskande nog både kartor och skyltar i Meteora! Trots det missade jag leden till Varlaam även om jag såg klostret högt upp på klippan. Såg också bron som ledde dit från en mer lättbestigen monolit intill. I stället sökte jag mig genom raviner med midsommarblomster och längs branta klipp­väggar fram till det största klostret, som då förstås var stängt.  Stora Meteoron grundades av Anastasios på 1300-talet, från en sträng orden liknande den på halvön Athos i Chalkidiki. Besök var då förbjudet för kvinnor och även djur av honkön!

Klostren var öppna olika dagar och förutom Stora Meteoron var de flesta nu mest muséer. Denna dag var Agios Nikolaus öppen och jag gick tillbaka dit och avlöste de ryska pilgrimerna. Köpte också en ikon med grundaren Nicolaus. Även fast detta var det lägsta av klostren var utsikten hisnande. Låg sedan en stund i gräset och njöt av försommarkänslan, vyerna och beundrade de djärva klippklättrarna. Ytterligare en grupp klättrare hade anlänt. Jag låg också och funderade på den kriminalhistoria jag skrev på därhemma. Hade jag haft laptop kunde jag ha fortsatt… Men hur skulle jag få ihop den? Det kändes emellanåt som att jag tappade greppet och skulle ha svårt att få ihop det hela. Fortsatte att skissa sedan på min sköna balkong medan jag åt en oljig sill i burk, potatissallad, bröd och drack upp rödvinet som nu smakade bättre kylskåpskallt – men det var en jäkla blandning! Tog också resans första cigarill till kaffet. Jag hade legat lågt i mer än en vecka på grund av en envis förkylning som jag också fått ut kåvepenin emot. Men nu kändes det bra. I Grekland var jag inte ensam som kunde ta ett rökverk. Kanske rökte grekerna mest inom EU och askkoppar fanns att tillgå även på hotellrummet. Men bussar och tåg är rökfria. Därför lägger man in rökpausar om resan är lång.

Fick ett skönt SMS hemifrån där allt var bra. Såg filmen Windwispers på tv, faktiskt inte dubbat, om Navajoindianer under Andra världskriget på Saipan, där de försökte avslöja japanernas kodade radiotrafik. Saknade någon att prata med. Det var faktiskt en backpacker med tåget från Aten. En japan eller korean, men han försvann snabbt uppåt staden och jag hade inte sett honom sedan dess. Bytte några ord med dem jag mötte på vandringarna, men det handlade mest om vägen och avstånd. Fick räkna med att vara ensam för det mesta, jag reste inte längs någon vanlig rutt och nu skulle jag vidare mot nordvästra Grekland.

Dag 5

torsdag 31 mars

Kalembaka - Ioannina

Det var ännu mörkt och mulet när jag tillredde min frukost och sedan gav mig iväg till den lilla busstationen. Farbror Toti gick och sopade utanför sin skrotaffär och det var stillsamt och svalt. Köpte en bussbiljett för drygt 12 euror och bussen anlände från en stad söderöver något försenad.

Färden gick uppåt bergen och över ett bergspass på 1 600 meter, men då mest i dimma och låga moln. Efter passet vidtog dock en EU-finansierad motorväg med flera tunnlar och solen kom fram och belyste snön på Peristeros 2 295 meter höga topp och sjön som Ioannina låg vid blänkte inbjudande. Men den grekiska resguide från 1983 jag medförde var inte imponerad: ”Badning i sjön är definitivt inte att rekommendera. Bottnen är full av sniglar och vattenormar”! Guiden var inte imponerad av staden heller: ”större delen av stadens hus brändes ner av turkarna 1820-22”. Men jag hade läst mer positiva rapporter också.

Som ensam ryggsäckturist klev jag av bussen i en del av staden som bara såg tråkigt halvmodern ut – o-intetsägande byggnader från de senaste 50 åren. Jag kollade upp att det gick bussar till den albanska gränsen, men hur det var sedan kunde ingen säga, och travade sedan i riktning några avlägsna minareter. Kom fram till den muromgärdade staden ute på en udde i sjön och den och kvarteren närmast var riktigt fina, med välskötta och putsade fasader längs slingrande gränder. Men när jag äntligen hittade ett litet hotell så ville innehavaren ha 45 euror för rummet och jag fick leta ett tag innan jag fann ett för 25 euror strax utanför murarna.

Det hade gått fort, klockan var inte mer än 12 och jag gav mig strax ut för att titta på staden. Nere vid sjön höll en båt på att lägga ut med en skolklass ombord. De var på väg till den ö i sjön, där det fanns flera kända kloster och de tog mig med på en tur. Det var högstadieelever på skolresa och jag skulle under kvällen se flera andra skolungdomar dra genom den påfallande livliga staden. Helt annat tryck än det stillsamma Kalembaka.

Jag följde eleverna genom rader av souvenirstånd till 1600-talsklostret Agios Panteleimon där den då 82-årige Ali Pascha tagit sin tillflykt undan turkarna, men sårades och lämnades ut av sin sonson. Ali Pascha var traktens hjälte då han stått emot turkarna och skapat en blomstrande tid. När jag återvänt till staden såg jag platsen för hans en gång stora träpalats och hans gravmonument vid den bysantinska Fethyemoskén från 1430-talet då Ioannina upplevde sin första storhetstid. Den och andra monument i staden byggdes sedan om av Ali Pascha, en herre som tycktes förfölja mig ett par dagar framåt. Ständigt denne Ali Pascha.

Jag gick kors och tvärs genom den gamla staden - stadsmuren uppfördes redan under 500-talet av kejsar Justinianus, det var lite av Rhodos stad – och åt gyros till middag.  Det verkade inte finnas någon reguljär förbindelse till den stora Peramagrottan norr om sjön, utan det var taxi som gällde och då beslöt jag mig för att inte göra den utflykten utan åka vidare mot Albanien nästa dag.

Luftvärmepumpen i rummet hade höjt temperaturen i rummet till 21º sedan jag återkommit från en kvälls­promenad. Gatlyktorna i gammal stil gav ett varmt sken och ungdomarna präglade gatubilden. Det fanns universitet i Ioannina.

Dag 6

fredag 1 april

Ioannina – Gjirokastra, Albanien

Drygt sex euror kostade bussbiljetten till albanska gränsen och det tog ett par timmar att nå dit förbi kullar med de ogenomträngliga macchiaskogarna. Redan vid den grekiska passkontrollen hängde albanska taxichaufförer på mig om den vidare transporten. Jag lyssnade, men höll mig passiv och sade att jag ville kolla om där fanns någon buss.

”Det finns ingen”, hävdade de, men efterhand sjönk deras bud och till sist var det bara en kvar som gått ner till 7 euror. Jag hade befarat betydligt mera till Gjirokastra, dit det var nästan lika långt som jag hade åkt från Ioannina. Men jag ville helst inte åka ensam i taxin, med risk för att det till sist blev dyrare, kanske mycket dyrare, så det kändes riktigt bra när han också lyckades locka med en dam, även om hon bara åkte med halva vägen. Chauffören tog sedan på passagerare längs vägen, så min överdrivna försiktighet kom på skam.

Albanien var ett nytt land för mig, mitt 90: e, och som en vit fläck i Europa ett av skälen till resan. Det var ett land som sakta reste sig ur en lång och mycket sträng kommunistisk diktatur och det var spännande att se hur långt man kommit. Kusttrakterna med Saranda hade sedan flera år haft nära kontakt med Italien och den grekiska ön Korfu och många turister gjorde korta besök till stränderna och de arkeologiska utgrävningarna i Butrint. Men inlandet, dit jag var på väg, verkade inte lika välbesökt. Från Ioannina kom bara enstaka och då nästan enbart albaner. Landet hade 3,6 miljoner invånare fördelat på en yta som Dalarna, men det är mycket bergigt. Regeringschefen Sali Berisha syntes varje dag i tv.

I Gjirokastra klättrade bebyggelsen upp längs bergssidan så som också byarna gjorde längs vägen. Jag bad taxichauffören att släppa av mig vid busstationen, som bara visade sig vara ett parti av genomfartsvägen där bussarna brukade stanna och ragga passagerare. Jag kollade upp att det gick bussar till mitt nästa mål och letade sedan rätt på ett växelkontor en bit upp längs den huvudgata som från huvudgatan i dalen svagt sluttade uppåt och fick 7 000 leke för 50 euro. Sedan vägleddes jag av en stor Hotell – skylt vid genomfartsgatan och fick ett fint rum med balkong och utsikt över staden för 20 euro.

Efter en kopp kaffe med lite corned beef började jag vandringen längs branta kullerstensbelagda gränder upp till borgen 200 meter över staden. Där hade förstås också Ali Pascha lämnat avtryck. Han byggde ett klocktorn som syntes över hela stan och rustade upp borgen med hela 80 kanoner i början av 1800-talet. I Gjirokastra föddes också kommunist­diktatorn Enver Hoxha, vilket var ett viktigt skäl till att stadens äldre bebyggelse bevarats. Men spåren efter Enver Hoxha hade sopats undan, som de gjorts över hela landet. Fast det fanns visst ett museum i hans födelsehus som jag inte besökte.

Borgen grundades långt tillbaka, redan 400 f Kr, men utvecklades till betydelse först under den ottomanska tiden från 1200-talet och framåt. Byggdes sedan om av denna Ali Pascha mot slutet av 1700-talet och behärskade verkligen dalen. Vid klocktornet ute på klippan hissades den albanska flaggan under den första perioden av självständighet 1912. Borgen användes som ett särskilt grymt fängelse under kommunisttiden och det var nu ett museum med både flygplan och kanoner från andra världskriget. Behållningen var nog ändå främst utsikten över stadens gytter av gator och byggnader och de höga bergen omkring. Det långa berget – hette så – i öster nådde hela 2 155 meter och då förstås med snö. Det var påtagligt mycket snö på bergen både i Grekland och Albanien.

Gick ner igen och tänkte äta på hotellrestaurangen men då de inte hade någon meny eller förstod mig och dessutom höll på med att torka golven sökte jag rätt på en liten servering längs huvudgatan som hette Florida och där servitören kunde lite engelska. Det var ett kebab - hak och jag beställde alla tillbehör i pitabröd och en flaska vatten för 300 leke, 21 kronor, ungefär som i Grekland. Men för att fira besöket i ett nytt land köpte jag också ett glas raki för 50 leke – typisk balkandrink, som en slags konjakslikör. Vanligt i Bulgarien, men helt åtskiljd från den grekiska ouzon eller den turkiska rakin. Jag hade också före restaurangbesöket hittat en supermarket på andra sidan Drino, den halvtorra floden som rinner genom dalen, där jag kunde handla albanskt öl, som Kaon, ett mellanöl, och chips och chokladkex och vanligt kex. En burk pastej också.             Svepte den ganska kärva rakin och var glad att jag hade vatten.

Strövade omkring på kullerstensgränderna ytterligare en stund innan jag återvände till hotellet och min balkong där eftermiddagssolen lyste in så perfekt att jag kunde lägga ut en filt och riktigt solbada, ändå väl skyddad från folk nere på genomfartsgatan. Där stod de i små grupper och väntade på transporter; få stora bussar, mer minibussar och taxibilar. Jag kunde ligga på en filt och röka en cigarr och bara må gott. Askkopp fanns förstås. Männen och även en del kvinnor rullade cigaretter som de gjorde i Grekland. Påtagligt få verkade kunna någon engelska, men samtidigt var det en lättsam stämning. Det kändes inte hotfullt alls att röra sig ens i de skummaste gränder. Men jag försökte också smälta in och inte se ut som en turist. Kanske var jag den ende utländske turisten i Gjirokastra för tillfället. I varje fall såg jag ingen annan. Det var visserligen en familj uppe i borgen, men de verkade vara inhemska turister.

Jag var mycket belåten med att ha kommit så långt. Visst fanns osäkra förbindelser vidare också, men jag hade känt mest osäkerhet inför för denna förflyttning från Grekland till Albanien.

Shqipërisë kallades landet av albanerna själva – hur det nu uttalades! Albanerna härstammade från de illyriska stammar som översvämmade Balkan redan på 2 000 – talet f Kr. Grekerna kom på 600-talet f Kr, men samsades fredligt med illyrierna. Rom erövrade området 167 f Kr men även de lät folket vara i stort sett självbestämmande. När Romarriket delades år 395 kom Illyrien inom Bysantinska riket, men det utsattes de kommande århundradena för ideliga attacker av slaviska stammar tills landet föll för serberna 1344. 1389 erövrades dock Serbien av de ottomanska turkarna, trots att nationalhjälten Skanderbeg stått emot några år. Många albaner omvände sig till islam under de kommande 400 åren, delvis under tvång. Under 1800-talet ökade protesterna under Ali Paschas regim och genom upproret i Prizren 1878, tills frigörelsen kom 1912. Då blev man tvungna att avstå Kosovo – 1/3 av riket – till Serbien.

Jag SMS:ade hem att jag hade fredagsmys på balkongen. Låg också före i min resplan då det flutit på riktigt bra. Bra att ha om det skulle bli krångel framöver. Det var nog varmaste dagen så långt och jag stannade på balkongen ännu när det skymde. Läget var fantastiskt med hela staden klättrande upp emot den mörka borgen och lampor som tändes efterhand. Nere i dalen, längs floden verkade det mest vara industrier och ruckel. Albanerna ville som grekerna bo högre upp, med utsikt.

Dag 7

lördag 2 april

Gjirokastra – Patos - Berat

Fick tag på en fullstor buss ganska snart. Men inte till Berat. Alla bussar verkade gå till Tirane. Jag fick byta i Fier eller i Patos.

”Jag kommer från Patos”, sa chauffören som självklart tyckte att jag skulle gå av där.

Bussen körde en sväng i fel riktning för att ragga fler passagerare innan vi äntligen kom iväg längs en väg som blev allt gropigare och skräpigare. jag hade nog aldrig sett mer nedskräpade vägkanter. Plastpåsarna hängde som blommor på buskarna. En idyllisk bäck hade förvandlats till en gröt av papper och skrot. Plastindustrin var landets mest blomstrande, det delades ut plastpåsar fritt vad man än handlade och sedan den kommunistiska och hårda regimen försvann var det på något vis högsta frihet att bara slänga det man inte behövde ut genom rutan. Jag såg det under bussfärden också.

Patos var en ganska stor och riktigt ful stad ute på slätten med slitna punkthus - jag trodde att det var en liten by uppe i bergen – men det visade sig att en annan karl skulle samma väg som jag och genom att följa honom av bussen och över en liten bro till en vägkorsning där det stod en minibuss, så kom jag rätt. Det gick en smal och trasig väg genom flera byar och upp över bergen och ner i nästa dal och det kom på och gick av passagerare hela tiden, ofta med plastkassar eller säckar som bagage. Det pågick marknader längs bergsvägen och bagageutrymmet längst bak fylldes och tömdes, ibland med folk, mörkhåriga men diskret klädda albaner eller än mörkare minoritetsfolk med kläder i bjärta kulörer. Men efter fem timmar kom vi så in i vackra Berat där vita hus klättrade uppför sluttningarna på bägge sidor av en flod. Jag gick över bron till stadsdelen Gorica, den traditionellt kristna delen av staden, där jag visste att det fanns ett vandrarhem. Men det fanns ingen skyltning utan jag strövade omkring på chans och hoppades att någon skulle observera min ryggsäck och förstå att jag sökte ett rum. Det brukade lösa sig att helt enkelt gå omkring.

Till sist dök det upp en man som pratade god engelska efter att ha jobbat flera år i Grekland. Han hade ett riktigt fint Bed & Breakfast i ett 300 – årigt hus och jag skulle få ett fint rum för 12 euro. Det var utmärkt för den standarden, men han hade inga andra gäster och jag ville träffa resenärer, så jag sökte rätt på vandrarhemmet där den engelske innehavaren gav mig en bädd i en sovsal för 10 euro. Det fanns en trädgård i terrasser och ett kök där han serverade kaffe av turkisk typ med lite bröd och kakor.

Snart kom ett gäng ungdomar som varit på utflykt till en vinodling utanför staden; Berat var ett vinodlarcentrum. De surrade på engelska och franska och satte igång med att snygga upp trädgården med krattor och spadar och jag funderade på att det var ett vandrarhem av äldre typ, där man förväntades engagera sig i skötseln. Men det visade sig att de fått sommarjobb där mot mat och hyra. Det var två kanadensiska tjejer och en portugisisk kille. Tjejerna hade nyss kommit, killen hade redan varit i Berat i två veckor; anlände från Italien.

”Man träffar nya människor hela tiden på ett vandrarhem”, tyckte han. ”Det är det bästa med jobbet. Drar väl vidare till hösten.”

Själv gick jag över till centrala Berat på andra sidan floden och fortsatte längs branta kullerstensgator upp till borgen, Kale, där folk ännu bodde i muromgärdade kvarter. Jag såg den fina Sankta Mariakyrkan med en fantastisk ikonostas och jag besökte också ett ikonmuseum med den albanske 1500-talsmästaren Onufros verk och flera andras och på nervägen tittade jag på det Etnografiska museet, inrymt i en karakteristisk godsägarvilla från den ottomanska höjdpunkten på 1700-talet. Det var en fint återskapad miljö i de olika rummen med kuddar och låga bord och soffor. Kvinnorna höll till i rum med gallerfönster där de kunde iaktta männen i gästrummen och serva dem när något fattades utan att de själva syntes. Till sist gick jag också i den traditionella trånga muslimska stadsdelen Mangalem och köpte med mig en kebab upp till vandrarhemmet och åt den med apelsiner. Var också tvungen att limma mina jogging­skor som kullerstenen gick så hårt åt att sulorna höll på att lossna.

Testade sulorna, som verkade hålla, med en promenad längs Afternoon giro, som innehavaren tipsade om. Det var ett populärt promenadstråk längs en delvis bilfri gata mellan den nyare, mer charmlösa, delen av staden och Mangalem. Här gick framför allt ungdomarna arm i arm, men också vuxna och familjer. Det fanns också uteserveringar på den bilfria delen där man kunde sitta och iaktta. Jag återvände dock tidig kväll med en bunt vykort att skriva. Höll mig mest för mig själv och deltog inte i kvällens festande i vandrar­hemmets bar och diskoavdelning. Kände mig inte riktigt delaktig ännu, jag var ju också 30-40 år äldre, men jag bestämde mig för att äta middag med de andra nästa kväll.

I min sovsal var det också ett ungt par som inte deltog. Han var magsjuk och sov mest och hon var lojal och låg och läste en bok. Däremot deltog skotten i sängen bredvid och killen i den rangliga sängen under mig länge i festandet trots att de skulle iväg tidigt. Förutom basljud och skratt stördes natten av rejäl kyla och jag fick för första gången nytta av den sovsäck jag släpat med mig.

Dag 8

söndag 3 april

Berat

Hemma fyllde min dotter Viktoria 17 år medan hennes pappa vaknade upp i en sovsal i Berat, Albanien. Jag ringde och grattade den fåordiga gumman som hade sin röda födelse­dags­morgonrock på sig. Jag hade varit med på inköpen men det mesta hade hustrun ordnat. Hon hade marsvinet Esme i famnen. Anna hälsade där bakom. Det kändes verkligen saknad när jag hörde familjen, som att det var svårt att hålla tårarna borta. Kändes länge för mig, men det hade bara gått en dryg vecka och hemma i vardagen gick en vecka fort.

Frukosten sköttes av en av de fransk-kanadensiska tjejerna, som då inte heller var med på nattens partaj. Hon dukade upp en riktigt fin frukost med ägg, bröd med olika marmelader, pannkakor med köttfärs och spenat, kaffe och örtteer. Själv kompletterade jag med svart te och ost.

Hade en vilodag. Sov länge, drog ut på frukosten och gick en skön promenad genom Mangalems gränder och beundrade Bachelormoskéns väggmålningar. Tittade på den nyare delen av staden och såg ett bröllopståg. Men jag satt också i trädgården med en bok, duschade, tvättade kläder, laddade upp för den andra reseveckan. En minibuss kom med flera backar Korce – öl och jag hjälpte innehavaren och portugisen att lasta av. Samtidigt som jag hade tänkt ha en vit dag bokade jag in mig på ställets gemensamma middag till kvällen, thai chicken, 400 leke.

Gick runt i Gorace och träffade den trevlige albanske guesthouseinnehavaren igen. Hans stora trädgård med vin­odling låg faktiskt granne med vandrarhemmet och det kanske trots allt hade varit bättre att bo där. Vi pratade om Meteora i Grekland där han också gått omkring och om Berats möjligheter som turistort, som jag tyckte var fantastiskt. Han var väldigt vacklande om han skulle kalla sitt ställe vandrarhem, Bed & Breakfast eller guesthouse och jag föreslog att han skulle lägga sig klassen över vandrarhem, med sitt kulturellt inbjudande 300 – åriga hus. Guesthouse med bed & breakfast, tyckte jag och ta 15-20 euro och försöka erbjuda turer med övernattning från Saranda och Tirana. Pratade sedan med innehavaren på vandrarhemmet om samma sak och han höll med om att de skulle sortera kund­grupperna på det sätt jag föreslagit, i stället för att konkurrera om samma.

Innehavaren hade fått till en riktigt kryddstark thaicurry och det krävdes en Korce för att inte brinna upp. Utöver personalen fanns med en fransyska från Lille – som jag trott tillhörde personalen då hon pratade franska med de två kanadensiskorna. Hon hade varit ett tag i Italien och Grekland och var nu på hemväg via Kroatien. Hon läste en reseskildring av Aldous Huxley som hette Tour du Monde pour un sceptique, skriven från ett fartyg 1928 och med mycket resekänsla. Skulle hitta den. Där var också en australiensare som reste runt Balkan på en liknande rutt som mig och vi skulle stöta ihop fler gånger. Han skulle också till Tyskland och till Sverige och jag kunde ge en hel del tips, särskilt om båtarna mellan de nordiska länderna och Baltikum, vilket erbjöd fina möjligheter att besöka flera länder till låg kostnad. Han var som mig ute efter att besöka så många länder som möjligt. Påstod sig snart vara uppe i 40 stycken, men som 25-30 – årig, som de flesta jag mötte under färden, hade han onekligen tiden för sig. Kunde nog uppnå och överträffa mina 90 med tiden! En pratsam ung korean dök också upp i mitt rum och deltog i middagen. Han hade rest via Centralasien till Ukraina. Sedan Turkiet, Bulgarien, Makedonien, där han särskilt prisade Orhid och sedan till Berat efter flera minibussbyten. Till stor del alltså den väg jag skulle ta. Det var fler och fler koreaner som reste nu uppenbarligen, nästan fler än japaner, och jag gissade alltid fel varifrån de kom. Även kineser, men då från Hongkong, kunde dyka upp.

Men natten blev ännu ljudligare än den förra och nästan lika kall.

Dag 9

måndag 4 april

Berat - Tirana

Berat hade faktiskt ett riktigt busstorg där bussarna – som väl alla gick till Tirana – stod på rad. Mercedesbilarna av olika årsmodeller defilerade förbi eller stannade framför i enlighet med deras status; alltså genom att vara Mercedes – det särklassiga statusmärket i Albanien. Det påstods att många av de Mercedesbilar man såg i Albanien hade stulits från Västeuropa. Märket var oerhört efterfrågat och lättsålt.

Det hade varit en natt där musikdunk och portugisens höga skratt hållit mig vaken ännu längre än natten innan och först framåt 4-5 när de tystnade kunde jag sova riktigt. Då visade det sig att de hade gått ut!

Min väckarklocka väckte mig 7.45 – jag hade äntligen ställt om klockan; Albanien låg en timme före Grekland. Det var alltid ett problem vid korsandet av landsgränser; jag hade missat flera gånger: värst var när jag missade nyårsfirande i Chile! Men trots tröttheten vaknade jag med ett leende för jag var inne i en dröm där hela familjen var i Indien tillsammans med Katarinas bror och hans familj och vi var på väg till en nattklubb och jag var utklädd till krokodil! Men så kostade biljetterna 200 kronor styck och jag vägrade!

”200 kronor. I Indien”, utropade krokodilen.

Det visade sig att vi hälsade på Erik och hans familj som hade köpt hus i ett medelklassområde och där var priserna på europeisk nivå. Men som sagt, jag vaknade med ett leende. Däremot fanns ingen frukost framdukad utan kanadensiskan skyllde på att den albanska kvinna som städade och tydligen också kom med frukostingredienserna hade försovit sig. Jag fick fixa lite frukost själv och när jag satt ute i trädgården med den så dök innehavaren och portugisen upp, rejält på lyset. Det visade sig alltså att de gått ner på stan klockan fem på morgonen.

”Men finns det något öppet då”, undrade förstås jag.

”Kanske inte”, sa engelsmannen, ”men I know all the places”, lade han till med ett skratt, samtidigt som han förgäves försökte tända ännu en cigarett. ”I apologize”, muttrade han.

”Det är bäst att jag får betala innan du somnar”, sade jag, och då han knappast hade koll på någonting längre såg jag till att jag fick lite prisreduktion för utebliven frukost och sömn, innan jag travade ner och gick ombord på en buss till Tirana för 300 leke, 21 skr.

Resan gick via Dürres, den forna huvudstaden, där nya färgglada höghus växte upp. Men ännu fler betongskelett såg man; både där och i mindre städer längs vägen. Om det var byggen som stannat upp i brist på kapital eller om det verkligen var mycket på gång, var svårt att säga. Visserligen kom nytt kapital in, men efter det omfattande och misslyckade pyramidspelet 1996 blev en stor del av den albanska allmänheten utblottade och det tog tid att komma igen efter det.

Under färden syntes många av Enver Hoxhas oförstörbara betongbunkrar, som spreds runt landet som invasionsskydd sedan Albanien lämnat Warszawapakten 1968. Det var runda bollar av armerad betong som var utspridda i landskapet. Ofta på höjder, men också inne i byar och i folks trädgårdar.

Tirana visade sig förstås ha flera busstationer och den här bussen stannade i den västra, som låg en bra bit från centrum. Genom att upprepa Skanderbeg, som var namnet på torget i centrum kom jag dock på rätt lokalbuss och hittade också av på torget, som dock var upprivet för en omfattande ombyggnad. Jag kunde därifrån orientera mig till Freddys hostel, där jag fick en bädd i ett trebäddsrum för 12 euro. Kanske var jag ensam på vandrarhemmet. Jag såg ingen annan och det ingick ingen frukost eller fanns något kök som brukade gälla för ett hostel. Det var mer ett hotell. Fick fixa lite kaffe och mellanmål själv innan jag gick ut på den livliga Zoguboulevarden och följde strömmen ner till röriga Skanderbegtorget med sin klockstapel och Ethem Bey – moskén från 1823, en av stadens äldsta byggnader. Fortsatte förlängningen av Zogu söderut till Pyramiden vid den smala Lanafloden. Det var tidigare ett Enver Hoxha – museum och ritat av hans dotter och måg – numera ett disco; kanske ett sätt att förnedra den forne tyrannen.

Gick Ismail Qemaligatan in i the Block, tidigare partifunktionärernas område och förbjudet för vanliga albaner. Det var nu trendigt med många serveringar och trädplanteringar och den klart trivsammaste delen av Tirana. Kunde ha varit i Paris. Där fanns den rekommenderade restaurangen Era, som jag tänkt pröva, men där var proppfullt. Letade också förgäves en musikaffär för albansk folkmusik. Hittade inte heller någon bra förbindelse med Makedonien, mitt nästa mål. Det gick en buss ½8 på kvällen som var i Struga framåt midnatt. Därifrån fick man då ta taxi till Ohrid och börja leta hotellrum; inget lockande scenario. Det fanns mycket bättre förbindelser med Kosovo - broderlandet, men dit var det en längre och dyrare resa och jag skulle då måsta backtrekka till Ohrid. Fanns till och med fler bussar till Aten!

Hittade en pizzeria nära järnvägsstationen och åt en för 400 leke. Det var en stilla rännil av kunder som köpte take away eller slog sig ner vid de få borden. Ingen brydde sig om mig. Jag såg väl ut som dem, som en ortsbo. Försökte alltid smälta in och i Europa var det inte svårt.

Fann ett makedonskt bussbolag som hade en morgonbuss till Ohrid, men kontoret var stängt när jag nådde dit på eftermiddagen. Drog mig tillbaka tidigt till mitt bekväma rum och tittade på tv. Planerade att besöka ett par muséer nästa dag och ändå ta kvällsbussen. Det var väl det enda alternativet? Konstaterade att jag låg bättre till ekonomiskt än jag planerat – en dryg tusenlapp - och somnade under zappandet mellan tevekanalerna.

Stig Hägglund