Resa i Södra Kaukasus 11

Stan Products © Stig Hägglund (2013) Resa i Södra Kaukasus 16 oktober – 4 november 2012 Dag 11 Fredag 26 oktober Seki – Baku Fick springa på toan ett par gånger under natten, men mådde sedan bättre på morgonen när jag kunde koka te med min doppvärmare och äta medfört bröd och sedan duscha varmt. Med bra flyt fick jag plats i en stor buss mot Baku. Jag hade först satt mitt bagage i en marshrutky, där jag så långt var ensam, men så upptäckte jag bussen som strax skulle avgå. Köpte biljetter och lyckades få loss mitt bagage som chauffören i marshrutkyn låst fast med en bult. Bussfärden tog sex timmar och var ganska tråkig. Det var slättland och inte mycket att titta på, men jag noterade ett centralasiatiskt stuk på de byar vi passerade; särskilt längre österut närmare Baku där också naturen var stäpplik. Husen var oftast av sten med stora spetsiga tak med tre skorstenar. De flesta i bussen, där jag var den ende turisten, sov genom färd¬en eller tittade på video, ofta bestående av giftiga eller skämtsamma sångardueller mellan en man och en kvinna. Tydligen roliga för det var många skratt. Ännu populärare verkade vara lustspel med män utstyrda i kvinnoroller vara. Men jag kände mig negativt särbehandlad av konduktören som bjöd alla andra på både te och godis och flera gånger under färden men som inte låtsades se mig. Var det rasism eller fundamentalism eller vad? Jag var en västerlänning och en kristen, en otrogen. Men kunde han se det så klart? Eller var han bara reserverad inför främlingen? Busstationen i Baku låg en bra bit från centrum och jag insåg efter en stund att det fanns inga andra möjligheter att komma in till stan mer än med taxi – ja det fanns troligen någon buss, men området var stort och rörigt. Jag prutade en taxiresa till närmaste tunnelbanestation till fyra manat från de fem som andra taxichaufförer begärde, kanske för att jag delade taxin med en familj som också varit med på bussen. I tunnelbanan var det ett väldigt tjafsande när jag köpte ett metrokort och det visade sig att damen i kassan inte hade laddat det, vilket jag begärt och ansåg mig redan betalat för. Jag höjde rösten och andra trafikanter engagerade sig, men damen gav inte med sig och jag fick ändå betala en manat till för att komma igenom spärren. Där blev jag sedan stoppad av polisen som ville kolla igenom mitt bagage och se passet och det kom att inträffa fler gånger, vilket motsvarade ryktet att det fanns större risk i Baku att man blev antastad av polisen än av rånare. Under färden fick jag sedan chansa på riktningen och fråga mig fram från 20 januaristationen till 28 maj-stationen. Jag hade bestämt mig för att pröva ett gammalt slitet sovjethotell, som enligt min guidebok skulle vara stadens billigaste boende, men det visade sig ha rivits! Kändes tungt att därifrån med full packning leta sig till Gamla stan där de andra lågbudgetalternativen skulle finnas, men ändå säkerligen med högre pris. Nu var det inte riktigt så långt att gå, men det första stället jag frågade efter rum på begärde 60 manat, vilket var klart över min budget, men jag fick tips om ett ställe som kunde vara billigare, Altstadt, som låg i en gränd bara en kort bit bort. Där fick jag först uppgiften att det var fullbelagt, men efter en stund fick jag veta att det faktiskt fanns ett litet rum med två sängar och toalett i korridoren, som jag kunde få hyra för 25 manat om jag kunde dela med en kille som skulle komma nästa kväll. Jag slog till direkt då även frukost ingick och de bjöd på kaffe och allt kändes bra. Jag tog en dusch och bytte kläder och gick ut och försökte orientera mig i Gamla stans vindlande gränder. Det var svårt och det tog mig hela vistelsen att lyckas någorlunda. Nu hittade jag i alla fall ner till det tusenåriga landmärket Maiden Tower, nu klädd med byggnadsställningar. Fortsatte under den trafikerade avenyn som skiljde staden från stranden av Kaspiska havet. Där fanns pampiga 1800-talsbyggnader som gav mig minnes¬bilder av Montevideo. Strandremsan bestod av minst hundra meter bred park med serveringar och nöjesinrättningar med horder av flanörer, som såg mera ut som de i en större öst- eller centraleuropeisk stad än i en muslimsk stad i Mellanöstern. Jag satte mig på en av väldigt många soffor och betraktade havet och folklivet. Bakom Gamla stan och höjderna i väster syntes de tre skyskraporna Flaming Towers som flitigt visades upp under tevesändningen av Melodi¬festivalen under våren. De oljeborrtorn som skulle vara synliga längre söderut i bukten och efter kusten lär ska läcka en tunn hinna olja över vattnet som hindrade bad, men de kilometerlånga parkanläggningarna vid havet imponerade verkligen. Jag satt en stund på en av strandserveringarna en stund med en Efes – Azerbajdzjan var verkligen turkifierat på ett sätt som alls inte Georgien var - men jag bestämde mig då för att gå den långa vägen till Centralstationen för att redan nu skaffa biljetter till Tbilisi. Gjorde det ackompanjerad av brummande racerbilar och skymtade en del av dem emellanåt också – det fanns avspärrningar och avskärm¬ningar. Som det nämndes i Zaqatala så var det någon slags högtid i landet och centrala delar av Baku var avspärrat för motortävlingar. Det var inte heller lätt att köpa de där biljetterna. Jag skickades runt och hann bli arg och tuff, vilket till slut ledde till att jag fick en biljett för 26, 50 manat i stället för de 40 manat de först ville ha. Firade med att köpa vodka och öl och satte mig på Araz café vid södra änden av den fina Fontänparken., en av stadens viktigaste mötesplatser. På den fullsatta uteserver¬ingen var det livat. Satt med en dörner kebab för tredje dagen i rad, men det var både gott, billigt och mättande, 1.60 manat (12 kronor). Ett stort glas Xirdalan – öl kostade två manat. Jag var väldigt nöjd med Azerbajdzjan prismässigt så långt och huvudstaden verkade också jättehäftig. Bullermattan låg tung över staden. Men det var också fest i luften och jag njöt av att sitta och läppja på en öl på en uteservering omgiven av azer. Såg bara fåtaliga väster¬länningar, varav två satt som jag vid ensamma bord på serveringen. Men en av de två väster¬länningarna kindpuss¬hälsade på en anländande azer, så han var uppenbarligen väl etablerad här. De hälsade ofta genom att kyssa bägge kinderna, såsom man sätt ryssarna göra. Det var nog 90 % män på serveringen. Om tjejer anlände i grupper så placerades de lite avskiljt längre in på den ganska stora serveringen – Azer var en klassisk mötesplats. Kom de i blandat sällskap satt de där de ville. Tjejerna var inte beslöjade; en del kunde ha kort kjol, de flesta jeans, ungefär som i väst; vilket också bekräftades av ett par av de mest bekanta statyerna i parken, t ex en tjej i shorts som pratar i mobiltelefon. Jag tände en cigarill och skålade för att jag nått Kaspiska havet – världens största sjö – och till den stad som på 1800-talet och fram till mitten på 1900 – talet kanske var världens främsta oljecentrum. Alfred Nobel och Sven Hedin var här och Hitler ville gärna erövra källorna. Det var ännu ett viktigt centrum för utvinning av olja och gas och pipelines korsade landskapet, men numera i andra rangen. Men Baku såg väldigt intressant ut – diktaturens avig¬sidor hade jag ännu inte sett mycket av, utan folket utstrålade en positiv atmosfär. Jag hade också fått ett rum i Altstadt Hotel, bland just Gamla stans trånga gränder för 25 manat – under 200 kronor - helt strålande i denna stad. Priset fick jag när jag vände mot ytterdörren – en bra taktik! Annars låg priset på det dubbla. Jag hade också dubbelrummet ensam första natten, men någon skulle troligen anlända till nästa natt. Jag skulle återvända dit strax efter skymningen. Hade bara t shirt på och det kunde kylna på med vindar från den havslika sjön utanför. Stig Hägglund

Kommentera här: