Resa i Södra Kaukasus 14

Stan Products © Stig Hägglund (2013) Resa i Södra Kaukasus 16 oktober – 4 november 2012 Dag 14 Måndag 29 oktober (Baku) – Tbilisi, Georgien – (Jerevan) Skramligt som sagt, men skönt att ligga och jag slumrade emellanåt. Satt med mina en och tjugo manat, ungefär tio kronor, men det verkade inte finnas något att köpa av tågvärdinnan. Hon visade inga tecken på att förstå när jag skyltade med mina mynt. Framme i Tbilisi blev jag kvar öster om floden där stationen låg och där kändes nästan livligare än på västsidan där jag tidigare mest varit. Anledningen var att jag direkt hade – efter en del krångel – bokat tåg till Jerevan i Armenien som skulle avgå klockan 20.20. Kostade 33 lari, vilket var riktigt bra. Priset sjönk efterhand som jag protesterade och hängde mig kvar i biljettluckan! Skulle vara i Jerevan redan klockan 7, vilket ju var utmärkt: gott om tid att orientera sig och hitta boende. Så jag travade Tseretlisgatan fram med massor av affärer och pampig 1800-talsbebyggelse och jag satte mig på en McDonaldsservering med cheeseburgare och cappuccino – inte bara för att det var billigt eller att det inte fanns andra stället, men det var den enda uteserveringen jag såg under promenaden – M hade ofta bra lägen – och det fanns inga soffor eller annat att sitta på, jag som var bortskämd från Baku. Jag vandrade omkring. Satt i solen ett tag, åt khachapuri, gick omkring i ett varuhus, satt i biljetthallen på järn¬vägsstationen, på perrongen – fördrev tiden helt enkelt och då går den ju väldigt långsamt. Sedan tog det tid att hitta rätt perrong varifrån tåget skulle gå. Hittade ingen information om detta utan fick fråga mig fram hos de som såg ut att vara stationspersonal, bara att de gav olika svar. De georgiska skyltarna skrivna med sitt urgamla svårtolkade alfabet var heller inte mycket vägledning. I Azerbajdzjan hade man i alla fall använt latinskt alfabet. Men jag hittade rätt till slut och tåget stod inne, men jag fick ändå vänta på den mörka smutsgrå perrongen tills det var dags för avgång. Pratade med tågvärden som var armenier och undrade vad jag gjorde i dessa trakter. Tågkupén belamrades med bagage, särskilt fruktlådor fyllde alla utrymmen och gjorde att jag helt enkelt fick dela slaf med min ryggsäck. Den öppna kupén delade jag med en kvinna från Tbilisi, som troligen var sköterska, för hon delade ut både råd och medicin till den tredje kvinnan i vår kupé, som höll till på andra sidan korridoren. Alla överbäddar var också fyllda med bagage. Tågvärden sprang under resan hela tiden fram och tillbaka och pratade upprört med de passagerare som medförde omfattande bagage. Han verkade nervös in till hysteri, antagligen för att han visste om problemen vid gränsen och alla papper som skulle fyllas i och han kanske ansågs skyldig om någonting var fel. Gränsen nåddes efter ett par timmar, men vi blev kvar till över midnatt då de västerlänningar som fanns ombord måste gå in i en särskild byggnad och ordna visum och passkontroll. Vi var inte fler än 6-7 stycken men det tog tid och jag var den siste som släpptes igenom, bland annat för att en kontrollant hängde upp mig på mitt besök i Azerbajdzjan. Han höll mig kvar en osäker extra halvtimme och när han äntligen släppte mig fick jag springa för att komma med det avgående tåget. Jag pratade med en norska och en slovenska som bägge gjort en utflykt från lärarjobbet i Ukraina och där fanns också en japan och ett sydkoreanskt par som luffade mer som mig. Stig Hägglund

Kommentera här: